Le Passe-muraille/Amour (1996)
Paris 1997
Broadway 2002, 17 föreställningar (Amour är den amerikanska titeln)
Music: Michel Legrand
Lyrics/Book: Didier van Cauwelaert baserad på novellen Le Passe-Muraille (1943) av Marcel Aymé.
English lyrics: Jeremy Sams
Det är precis efter Andra Världskriget i Paris.
Dutilleul är en liten grå lägre tjänsteman på ett litet grått kontor. Han är illa omtyckt av sina medarbetare eftersom han sätter en ära i att jobba medan de helst maskar. Han är mycket ensam men har sakta men säkert börjat bli förälskad i den unga vackra Isabella som bor i samma kvarter som han. Men hon är en gift kvinna och hennes man, distriktsåklagaren, håller henne under sträng uppsikt och tillåter henne bara utanför hemmets murar en timme per dag.
En dag upptäcker Dutilleul av en slump att han kan gå rätt igenom väggar. Till en början är han rädd och försöker få hjälp av en försupen läkare som ger honom piller som ska kurera honom. Men innan han tagit nån tablett så upptäcker han att han faktiskt kan använda sin förmåga till att hjälpa alla de fattiga människorna i hans kvarter. Han själ pengar från banker och smycken från juvelerare för att anonymt ge dem till de fattiga. Han blir den lokala Robin Hooden.
Alla dyrkar den okända välgöraren som får smeknamnet Passe-partout. Men när han upptäcker att Isabella blivit förälskad i Passe-partout så ser han till att åka fast för att hon ska förstå att han är mannen hon älskar.
Det blir rättegång och Dutilleul är på väg att dömmas till döden. Den som mest pläderar för detta är Isabellas man, åklagaren. Men då avslöjar Isabella att han var kollaboratör under kriget och plötsligt så blir det åklagaren som döms till ett långt fängelsestraff medan Dutilleul släpps fri.
Han och Isabella firar med mycket skumpa och får en het kärleksnatt ihop.
Dagen efter är Dutilleul grymt bakis och tar ett par aspirin innan han går för att möta pressen och demonstrera för dem sin gå-genom-väggar talang. Men den här gången, precis när han är på väg genom väggen, så försvinner plötsligt hans förmåga och han fastnar mitt i. Det visar sig att det inte var aspirin han tagit utan ett av pillren han fått av läkaren tidigare och de har ”kurerat” honom. Han sitter nu fast i väggen för all framtid.
En saga för vuxna kan man väl kalla den här lilla charmiga showen för.
Med en liten ensemble och en liten orkester skapas det stor underhållning – i det lilla formatet. Man kan nog kalla den för en kammarmusikal.
Det känns franskt och europeiskt och väääldigt långt från den vanliga typen av Broadwayshower, vilket kanske är anledningen till att den floppade. Men som europé gillar jag den. Jag sugs med direkt och känner mig liksom hemma och har svårt att förstå att den inte spelades mer än 17 gånger. Men that’s showbiz!
Musiken har drag av chanson och är bitvis ganska stillsam men samtidigt väldigt melodiös och vacker. Men allt är inte chanson, här finns både småfräcka, komiska och ekivoka visor, operettinslag och även en dos can-can. Allt är förträffligt framfört av en osedvanligt välsjungande ensemble.
Rekommenderas!
Kuriosa:
Föreställningen vann 3 Prix Molière i Frankrike 1997: Bästa musikal, bästa regi och bästa scenografi.
2003 blev den nominerad i 5 Tony Awardklasser och 9 Drama Desk Awardklasser men vann ingen av dem.
Av nån anledning har man gett huvudpersonen ett nytt efternamn i den amerikanska versionen, i originalet heter han Dutilleul men på Broadway blev han Dusoleil. Kanske var det lättare att uttala.
Michel Legrand (f 1932), skrev musiken till 2 klassiska franska musikalfilmer: Les Parapluies de Cherbourg (1964) och Les Demoiselles de Rochefort (1967). Bägge filmerna blev Oscarnominerade.
Legrand har vunnit 5 Oscars bl a för sången The Windmills of Your Mind från The Thomas Crown Affair (1968) och för musiken till filmen Yentl (1983).
Press:
Context is crucial, in art as in life. Things that you might find delightful in Paris — hauteur, rainy afternoons and smoke-choked bistros — are somehow less appealing on home turf. Such is likely to be the case with Michel Legrand’s musical “Amour,” which ran for a year in the City of Light but may not last the winter in the Big Apple. This head-scratcher of a musical aims for whimsical charm — not an easy target to hit, for sure — but mostly comes across as just odd. It is amiably performed and handsomely staged and designed, but the show’s airy, souffle-like consistency is eventually more exasperating than enchanting. And with Legrand’s tinkly score and the sing-songy lyrics by Jeremy Sams trundling along for 90 minutes straight, the effect is not unlike being stuck on a merry-go-round. Eventually it’s hard to tell if it’s you or the show getting dizzier by the minute.
– Charles Isherwood, Variety
Broadway’s Music Box Theatre may have found its most ideal tenant in quite a while. The delightful little jewel box of a musical, Amour, with music by Michel Legrand and direction by James Lapine, deserves a lengthy stay there, where it may enchant audiences for a long time to come.
Whether it will have such a chance remains to be seen, given the dominance of bigger, bolder, and brassier musicals stealing the spotlight (and awards) in recent years. But Amour, if not the equal of those musicals in size, matches them every step of the in terms of the talent to be found onstage and off. It should be near the top of everyone’s must-see list this season.
…
… it’s Legrand’s work that holds Amour together. The unique, special nature of the score is evident from the first few seconds; in the joyful blending of themes in the show’s bouncy sung prologue, Legrand makes a musical promise he spends 90 almost uninterrupted minutes delivering. The score is ceaselessly ingratiating and tuneful, presenting a series of precisely-timed numbers of every variety. Establishing songs, character songs, plot songs, ballads, and comedy numbers take as much time as they need and no more.
Legrand wastes little music in the show, keeping it tightly written and smoothly paced throughout. Jeremy Sams provides the English adaptation of the lyrics, which, if they strain occasionally, are clever and occasionally poetic on their own. Most of the time, the lyrics and the music match each other so well, it would be difficult to believe they weren’t written together originally.
…
It is, instead, a special, unique musical of the type Broadway doesn’t see often enough, but which pleases no less than the bigger hits to be found elsewhere on the Great White Way. Take advantage of the opportunity and fall in love with Amour – Legrand, Lapine, and their cast have made it very easy and very enjoyable.
– Matthew Murray, Talking Broadway
Even charming is too weighty a word to describe the wispy appeal of ”Amour,” the twinkling trinket of a musical from the French pop composer Michel Legrand, which opened last night at the Music Box Theater.
Certainly none of the vigorous language usually trotted out for song-filled Broadway diversions — romp, frolic and (heaven forbid) blast — applies to a Gallic slice of whimsy that seems shaped less to stimulate than to soothe.
…
Staged with artful gentleness by James Lapine, ”Amour” is a bedtime story for grown-ups. Weighing in at a slender 90 minutes, it is especially suited to grown-ups who like to see lights out before 11.
…
… have clearly done their best to retain the show’s ineffable and willfully musty French flavor. But Americans for whom French means crimes passionels and sinfully rich desserts may be disappointed by the production’s exceedingly mild taste.
…
The music brings to mind less the swirling cinematic rhapsodies for which Mr. Legrand is best known in the United States … than elevator-music settings of the fairy-tale fantasies of Offenbach. There is a hypnotic, tinkling air to the melodies that matches the ”one foot in front of the other” rhymes of the lyrics, which occasionally make room for commonplace obscenities and naughty references to (ooh-la-la) specific sex acts.
The supporting cast of characters is an assemblage of stock figures so predictable that had an American devised them he would have been accused of rank stereotyping…
…
You feel that should this fellow really be confined inside a wall – or, more to the point, a French postcard – something vitally and originally human would be lost. The same cannot really be said of ”Amour” as a whole.
– Ben Brantley, The New York Times
The lyrics are mostly pedestrian and uninvolving, and they make the already stock characters even more one-dimensional.
…while there is a lot to admire in this musical, it’s too much of a chamber operetta to compete with the likes of Hairspray and La Boheme.
– Cary Wong, Film Score Monthly
Videosar:
Somebody
En längre snutt med High Lights
Från den franska versionen
Från en koreansk uppsättning med popstjärnan Kim Dongwan
Malcolm Gets and Melissa Errico fr Broadway versionen
Musikalipedia - musikalblogg 
Kommentera