Dag 342: The Apple

The Apple (1980), filmmusikal

Musik: Coby Recht
Sångtexter: Coby & Iris Recht med lite hjälp av George S. Clinton
Manus: Menahem Golan

Vad kan väl vara bättre än att tillbringa lite tid med en science-fiction disco/synth/rock-operafilm från 1980 som utspelar sig i en nära men ändå avlägsen, spännande framtid, närmare bestämt år 1994…

Två naiva och oskyldiga ungdomar från Canada, Alphie och Bibi, kommer till USA för att tävla i 1994 års upplaga av  the Worldvision Song Festival.
Deras folkmusikinspirerade discoballad Love, the Universal Melody blir den stora överraskningen och sensationen på festivalen och de är på väg att vinna tävlingen.
Mannen som styr och kontrollerar hela världens musikindustri och även festivalen, en viss Mr. Boogalow, ser inte på det unga paret med blida ögon, han vill nämligen att hans dekadenta popdansgrupp BIM ska vinna.
Han riggar självklart tävlingen så att de gör det, men han ser samtidigt en potential i det unga paret. Han försöker signera dem till sitt bolag. Alphie som misstror Boogalow vägrar att skriva på nått kontrakt men Bibi tar chansen och gör det.
Alphie bosätter sig bland ett gäng hippies i stadens park.
Bibi å sin sida blir stylad, fixad och lanseras som den nya stora popdivan. Så småningom märker hon dock att livet med glamour, droger och fester är ett tomt liv. Hon saknar sin Alphie och lämnar stjärnlivet för att bosätta sig hos honom i parken.
Men hon kommer snart att upptäcka att Mr Boogalow inte är en person som man bara lämnar…

Det här är egentligen fruktansvärt uruselt men jag gillar det.
Vid den första genomlyssningen satt jag mest med öppen mun och häpnade över alla de uppenbara musikaliska stölderna och den allmänna uselheten jag hörde men… För varje ny lyssning på verket så tycker jag bara bättre och bättre om det. Missförstå mig rätt nu, det är fortfarande ganska så redigt uselt men samtidigt så är det så där helt underbart dåligt, om ni förstår hur jag menar.
Jag kommer på mig själv med att glatt sitta och sjunga med i de absurda texterna (har lagt ett exempel på dem längst ner på sidan) och till och med köra gamla discomoves till uptempolåtarna. Who would have guessed?

Filmen är även den värd ett besök. Den är so ”over the top” att man häpnar och det var troligtvis ett medvetet val de gjorde för att visa på framtidens dekadenta värld.
Musiken är dock bättre utan de rörliga bilderna och flera av låtarna är annorlunda i sin LP-version jämfört med hur de framförs i filmen.
Om ni hittar ett exemplar av LP:n (tror inte den nånsin givits ut på cd), så köp den för Guds skull, en sån här bortglömd kultklassiker får man bara inte missa!

Favvisar:
BIM, The Apple, Coming, Creation, Speed, Cry For Me

Kuriosa:
Från början var det här tänkt att bli en hebreisk scenmusikal, en slags modern ”Adam och Eva” berättelse med skivbolagschefen som ”ormen”. Men när filmogulen Menahem Golan hörde talas om det så såg han en möjlighet att tjäna pengar på den disco och musikalvåg som svepte över världen just då. Detta är perioden då Saturday Night Fever och Grease toppade alla film- och hitlistor.
Menahem Golan skrev ett nytt manus och satte  igång att spela in filmen i Tyskland. Något som hörs tydligt då det tyska ”Münchensoundet” är klart dominerande på ett flertal låtar (det soundet som låg bakom Donna Summers tidiga hits som Love To Love You Baby och discogruppen Silver Conventions alla hits). Tyvärr så var disco på väg ut när filmen kom så den floppade nått enormt.
Herr Golan satsade i stället på actionfilmer i fortsättningen och där hade han betydligt mer framgång.

Texterna är skrivan av ett par med väldigt begränsad kunskap om det engelska språket vilket lett till sanslösa, ibland rent surrealistiska sångtexter. Kan inte låta bli att ge er en av dem. Tänk er denna text till ett ”tungt”  discobeat och ”storslagna” dansrutiner eller titta och njut av videon nedan.

Magic apple
Mystery apple
Take a little ride
Let me be your guide
Through the apple paradise.
Juju apple
Voodoo apple
Take a little bite.
Spend a splendid night
In our garden of delights.
It’s a natural, natural, natural desire.
Meet an actual, actual, actual vampire.
Let the apple set your soul on fire, fire, fire, fire.
You’ll be hypnotized,
And you’ll be demonized,
But you’ll be paralyzed,
So you can victimize.
You’re fascinating, captivating, losing your mind 
When we cast the apple light on you.
Holy apple
Sacred apple
Take a little chance,
Get into a trance,
And join me in the apple dance.

Videosar:
Trailer
BIM
The Apple
Show Business
The National Bim Hour
How To Be A Master
Cry For Me

 

Dag 323: The Apple Tree

The Apple Tree (1966), 463 föreställningar
Musik: Jerry Bock
Sångtexter: Sheldon Harnick
Libretto: Jerry Bock, Sheldon Harnick & Jerome Coopersmith, baserad på The Diary of Adam and Eve av Mark Twain, The Lady or the Tiger? av Frank R. Stockton och Passionella av Jules Feiffer

Det här är inte en 1 musikal utan 3 små enaktsmusikaler som samlats ihop till en helkväll.

1. The Diary of Adam and Eve som handlar om Adam och Eva, om hur de möts i Edens lustgård, hur de till en början ogillar varandra men så småningom blir attraherade av varann, hur Eva lockas av ormen till att äta äpplet från Kunskapens Träd, hur de kastas ut ur Eden, födseln av Kain och Abel, om hur Kain dödar sin bror och berättelsen avslutas med att Eva dör.

2. The Lady or the Tiger? I ett gammalt barabariskt kungadöme har man ett sätt att avgöra om en fånge är skyldig eller oskyldig. I en stor arena finns två dörrar, bakom den ena finns en vacker kvinna och bakom den andra en hungrig tiger. Beroende vilken dörr han väljer så anses han skyldig (och blir dödad av tigern) eller oskyldig (och bortgift med kvinnan).
Kungen avslöjar en dag att hans dotter har ett förhållande med en kapten i hans armé. Kaptenen blir dömd till att genomgå dörrprovet. Prinsessan som är beredd att göra allt för att rädda sin älskare lyckas övertyga tigerskötaren till att avslöja bakom vilken dörr tigern är gömd. Men hon inser plötsligt att om kaptenen öppnar den ”säkra” dörren så kommer han att giftas bort med en annan kvinna.
Innan kaptenen leds ut till arenan så frågar han sin prinsessa vilken dörr som han ska öppna. Hon pekar på en av dem. Men pekar hon på den som kommer att leda till döden eller på den som kommer leda till att hon förlorar sin älskade till en annan? Det avslöjas aldrig utan det är upp till publiken att fundera ut.

3. Passionella handlar om Ella som är en skorstensfejare. Hon drömmer om att bli rik och berömd. En dag dyker hennes vänliga gudmoder upp och säger att hon ska uppfylla Ellas önskan och vips så är hon gudomligt vacker. Hennes vackra alter ego heter Passionella men denna varelse kan bara existera mellan kl 19 och 4 varje natt.
Passionella blir direkt upptäckt av en producent och hon blir världsberömd över en natt.
Alla män åtrår henne och alla kvinnor vill va henne men hon är ändå inte lycklig för hon saknar äkta kärlek.
Då träffar hon på Flip en framgångsrik sångare och hippie och blir ögonblickligen förälskad i honom men han ratar henne för att hon inte är ”äkta”.
Hon bestämmer sig då för att spela en skorstensfejare i sin nästa film det leder till att hon får en Oscar som bästa skådespelerska. Det är Flip som ska lämna över priset till henne och när han gör det så inser han att han älskar henne och friar på studs. Detta leder till att paret börjar älska framför kamerorna och glömmer bort tiden.
Plötsligt är klockan över 4 på morgonen och Passionella är åter bara Ella, men det visar sig då att även Flip har förvandlats och att han egentligen heter George.
Nu när de sett varandras äkta jag så blir de förälskade på riktigt och lever lyckliga i alla sina dagar.

En ganska kul men otroligt ojämn samling musikaler. Det finns ett par nummer i varje del som jag gillar men också en massa som känns som utfyllnad.
Del 1 och del 3 är de bästa enligt mitt tycke. I Edenberättelsen finns både ett par riktigt bra komiska nummer och ett par snygga ballader och i den sista delen finns de mest Broadwayaktiga shownumren. Mellanmusikalen lämnar mig ganska så oberörd.

Rekommenderade sånger:
The Apple Tree (Forbidden Fruit), It’s A Fish, Oh To Be A Movie Star, Gorgeous, Wealth, You Are Not Real

Kuriosa:
Originalet vann en Tony Award till Barbara Harris för bästa kvinnliga huvudroll.

Alan Alda, mest känd kanske som ”Hawkeye” i tv-serien M*A*S*H spelade den manliga huvudrollen

Showen fick en revival 2006, den spelades 99 gånger. Librettot ansågs ha åldrats mycket och kändes oerhört dammigt och att musiken var intressant men oinspirerad. Den enda som fick lovord var Kristin Chenoweth som spelade den kvinnliga huvudrollen i alla tre minimusikaler.

En version av berättelsen om Passionella fanns också med i revyn The World Of Jules Feiffer en föreställning som The Apple Trees regissör regisserade 1962 som sommarteater. Den versionens sånger var skrivna av Stephen Sondheim.

Pressklipp:
The music, the story, the dance, the movement, the shape and the basis and manner of The Apple Tree hang, like so many apples, never forming a tree and, even separately never amount to much.
– Martin Gottfried, Woman’s Wear Daily

Let’s face it: three musicals – and such musicals – for the price of one is the greatest innovation in the musical theatre since plot, not to mention one of the best bargains.
– Norman Nadel, World Journal Tribune

The most gratifying revelation made by The Apple Tree is that Eve, the mother of us all, was Barbara Harris. It is also a little chastening, because with such a head start the human race should have done better with itself.
– Richard Watts, JR., Post

Videosar:
The Tony Awards – 1967
Here In Eden – Kristin Chenoweth
High Lights från revivaln
Kristin Chenoweth – What Makes Me Love Him
Kristin Chenoweth sjunger Gorgeous

Nr 464: Oh, Brother!(1981)

Oh, Brother!
Broadway 1981, 3 perf.

Music: Michael Valenti
Lyrics: Donald Driver
Book: Donald Driver based on William Shakespeare’s The Comedy Of Errors (1591) which in turn was based on Plautus (254 B.C. – 182 B.C) play Menaechmi.

Tag line: Musical Comedy breaks out in the Middle East!

OH, BROTHER! takes place during a revolution in an oil rich Middle Eastern country on the Persian Gulf in a quaint resort town where its populace of merchants and revolutionaries mix Eastern tradition with Western consumerism. Into this volatile environment unwittingly stumbles a sweet old American named Lew. He is immediately surrounded by revolutionaries demanding he explain his presence. And the show starts with him telling his story:
Years ago, travelling in the Middle East with his wife, Lillian, she gave birth to identical twin boys. At the same time a dear black woman also gave birth to identical twin boys, but she died. Lew and Lillian adopted the orphaned twin boys to raise as brothers to their own. And for some inexplicable reason they only give each pair of twins one name so we have 2 boys named Habim and 2 named Mousada. When Lillian was well they booked separate flights home, separate flights to lessen the chance an air disaster might orphan any of their infant sons. Each parent took one twin from each set and departed for home. Disaster struck! The plane on which Lillian and her two charges were flying was hijacked to Iraq.
Lew tried to find them, but he never saw Lillian or the two boys again.
When Lew’s two boys grew to manhood, curious about their lost twins they prevailed upon old Lew to let them search the world to find them. Lew consented.
That was two years ago. Now they are lost too and he is searching for them.
And now the real story begins: of course Lew’s sons are in the same town at the same time as their father (unbeknownst to him) and, as faith would have it, it is in this very town their lost twin brothers live…
This leads to a series of mistaken identities where nobody knows which brother is which (they have the same name, remember) and that in turn leads to wrongful beatings, a near-seduction, the arrest of of one brother, false accusations of infidelity, theft, madness, and lots and lots of confusion and hilarious situations and a big chase. But all is solved in the end and they even find their long lost mother Lillian.

Well, that sounds like it could be a lot of fun, right? And it is quite funny for a half hour or so, but the whole ”mistaken identity” thing gets old and very predictable rather fast, and what’s left is a loooong wait for the cast to start the finale.
Thankfully the music is good. Some songs are even very good. And that saves the show from being a total waste. We have an old fashioned opening number that sets your toes tapping along (We Love An Old Story), a beautiful quartet for the two pair of twins (I Too The World), a romantic anthem that sounds like something Rodgers & Hammerstein could have written (That’s Him) and a very funny and definitely not politically correct song (How Do You Want Me).
And there was so much talent on the stage: Judy Kaye (the Phantom of the Opera, Mama Mia), Harry Groener (Cats, Crazy for You) and David James Carroll (Chess, Grand Hotel), just to mention a few of the more well known, who all went on to bigger and better things. It’s the book that let’s this show down. And the staging. And the sets. And the choreography. And the costumes. And… well, everything.

But as I mentioned before the music is worth a listening. Unfortunately you can’t find it on Spotify but maybe on Apple Music? But if you listen to the cast album you’ll get a couple of bonus songs. They probably recorded the album during try outs for two of the songs didn’t make it to the final show, and they’re good songs. A 60s flavored rock song called My World’s Coming’s Unwrapped and a funny ensemble number simply called Revolution. You could hear a little from the latter in the Entr’acte. Now, if you’ve read about this show somewhere else you may find my last statement a bit confusing: how could there be an Entr’acte as the show was in one act. Well, now it is, but during try outs it wasn’t. So therefore there was an entr’acte. But that one is not included on the cast album. Sorry, but the musical geek in me just had to point this out…

This isn’t the first musical version of The Comedy Of Errors, that was The Boys from Syracuse (1938) with book by George Abbott, lyrics by Lorenz Hart and music by Richard Rodgers. That show had the same problems as this one has, as far as the mistaken identity plot goes, but is all in all a better put together show and the music… Oh, the score is a real classic. You can read more about The Boys on this blog, search for entry no: 198.

This wasn’t Donald Drivers first attempt at musicalizing a Shakespeare play, he made Twelfth Night into the rock musical Your Own Thing in 1968. That show was a hit. Read about it at no: 438.

The composer of Oh. Brother! Michael Valenti, was actually one of the performers on Your Own Thing and he was also the understudy for the lead in the original Broadway production of How To Succeed in Business Without Even Trying (1961)

Press:
”Nonstop zaniness with perpetual motion belly dancers, burlesque turns, bad puns, gun toting Arab revolutionary chorus boys and other assorted sight gags, from a sneaker shod camel to a self propelled skateboard.”
– Women’s Wear Daily

… ‘‘Oh, Brother!” may be the only current Broadway musical that is discreetly amplified: we hear music instead of an electronic buzz. Let other producers note that this show’s sound system was designed by Richard Fitzgerald.
The rest of ”Oh, Brother!” – its book, lyrics, direction and ”staging” – is the work of Donald Driver. With the exception of the lyrics, which are adequate, Mr. Driver’s contributions encase the show in cement. It is his idea to reset a Plautus-Shakespeare longlost brothers farce in the contemporary Middle East, and a most misguided idea it is.
What’s funny about the Middle East today? Not much – unless you want to be completely tasteless. … but why bother to set a show in a region where there’s no room, right now, for humor? Thanks to its concept, ‘‘Oh, Brother!” is crippled before it even begins. Because he can’t bite any satirical teeth into his topical setting, Mr. Driver loads the show instead with hoary double-entendre gags and stale parodies of Hollywood’s old Arabian Nights movies. … some of them look and sound as though they were culled from 15-year-old back issues of Mad magazine. 
…
Mr. Driver doesn’t know how to pace or build his convoluted story of mistaken identities – it’s all conveyed frenetically in the same numbing shriek. The direction is of the same style. Mr. Driver has staged this show at a speed that kills. ”Oh, Brother!” runs one hour and 45 minutes with no intermission, and the actors are running the whole time. Energy is one thing -a relay race is another. Whiplash direction, much of it modeled on ”Three Stooges” comedies, is not a substitute for well-written fun.
– Frank Rich, The New York Times

Videos:
Tv review + We Love An Old Story + How Do You Want Me
A Loud and Funny Song

Nr 456: Bye Bye Birdie (1960)

Bye Bye, Birdie
1960: Broadway 607 föreställningar
1961: London  268 föreställningar
1963: Film
1995: Tv-version
2009: Broadway Revival

Music: Charles Strouse
Lyrics: Lee Adams
Book: Michael Stewart

We love you, Conrad, oh, yes, we do!
We love you, Conrad, and we’ll be true
When you’re not near us, we’re blue
Oh, Conrad, we love you!
———–
Kids! I don’t know what’s wrong with these kids today!
Kids! Who can understand anything they say?
Kids! They are so ridiculous and immature!
I don’t see why anybody wants ‘em!
And while we’re on the subject
Kids! They are just impossible to control!
Kids! With their awful clothes and their rock an’ roll!
Why can’t they be like we were,
Perfect in every way?
What’s the matter with kids today?

The year is 1958.
Rock star Conrad Birdie is the biggest thing to top the charts. Women love him, men want to be him and teenage girls around the country scream with glee at the mere mention of his name. But when the United States Army drafts Birdie, manager Albert Peterson sees his meal ticket preparing to fly the coop. Much to the delight of his long-suffering secretary and sometimes but not-quite-fiancée, Rosie Alvarez, who can’t wait for Albert to ditch the music biz and become something respectable, like an English teacher.
Desperate for a publicity stunt big enough to help them survive Birdie’s departure, Albert and Rose hatch a plan: Albert will write a song called One Last Kiss and send Conrad to small-town America where he will sing the song and then plant his goodbye kiss on one lucky fan for the entire world to see.
They select super fan Kim Macafee of Sweet Apple, Ohio and the whole thing will be televised on The Ed Sullivan Show.
Their selection of Kim Macafee sends the wholesome enclave of Sweet Apple, Ohio into chaos and things start to unravel.
Kim’s father is starstruck at the thought of being on The Ed Sullivan Show with his daughter.
Kim’s boyfriend, Hugo, can’t take the humiliation of his lady love’s televised lip-lock.
Rose can’t take another minute of Albert’s distracted ways or his very cracked, clinging and bigoted mother, who makes a surprise appearance in Sweet Apple.
And Sweet Apple can’t take its teens’ riotous rebellion, inspired by the arrival of bad-boy Birdie.
Will Sweet Apple ever be the same?

Oj, oj, oj så charmigt det här är.
Mossig? Visst, men känslan jag får är kanske snarare nostalgisk än omodern eller uråldrig.
Rockig? Kanske inte så mycket men den svänger och den gör en danssugen och glad.
Det är en otroligt underhållande och rolig musikal med fantastiskt bra musik.
Jag har älskat den här plattan sen den dag jag köpte den. Det här en musikal som man  faller handlöst för på direkten. Blandningen av bubblig, lätt och väldigt melodiös gammaldags Broadway och tidig sextiotals ”middle of the road” pop/rock är fullständigt oemotståndlig.
Vill ni höra riktigt underbar sextiotalsdoftande musikalmusik så ska ni ge den här en chans. Jag tror ni kommer älska den.

Kuriosa:
Föreställningen vann 4 Tony Awards 1961: Bästa musikal, manliga biroll, regi och koreografi. 
Det var Dick Van Dyke som spelade huvudrollen som fick en Tony för bästa biroll. Anledningen till att han fick för bästa biroll och inte huvudroll var att hans namn stod under musikalens titel på affischerna och av nån outgrundlig anledning så gällde på denna tiden regeln: namn ovanför titel = huvudroll, namn under titeln = biroll.

Man fick idén till föreställningen när Elvis Presley blev inkallad till det militära 1957. För det är ju självklart Elvis som är den stora förebilden för Conrad Birdie.

Från början ville man ha Fred Astaire som regissör, men han tackade nej.

Detta var musikalen som inte bara var först med att bjuda på Rock’n’Roll-musik i en Broadwaymusikal utan också den första där tonåringar och deras värld var i centrum. Visst, gängen i West Side Story är tonåringar dem med men här har vi mer tidstypiska ”äkta” amerikanska medelklass helylle tonåringar av det slag som man såg på tv och lästa om i Life Magazine till exempel och det här var första gången som man hade en musikal som handlade om dem och deras musik.

När man lyssnar på musiken nu och hör ”rocken” så är det ganska lamt men på sin tid var det nästan chockerande att höra sånt här. Glöm inte att de som gick på en Broadwayshow på den tiden var de som var vana vid shower som My Fair Lady och liknande.

De flesta som var inblandade i showen var noviser för Broadway.
Chita Rivera hade gjort ett flertal musikaler innan och var definitivt den mesta kända av de inblandade.
Gower Champion som regiseerrade och koreograferade verket hade dansat i många musikalfilmer på 50-talet och även koreograferat på Broadway innan men detta var hans första försök som både koreograf och regissör.
Det var även debutshowen för Charles Strouse och Lee Adams som skrev sångerna. Strouse som hade utbildat sig vid ett musikkonservatorium var inte ens riktigt säker på hur ”rock” musik lät och började studera musikformen. Första resultatet av hans studier och försök blev singeln Born To Late som spelades in av tjejgruppen The Poni-Tails 1958 och blev en stor hit, #7 på Billboard Hot 100 och #1 på Billboards R&B lista. Så man kan väl lugnt säga att han lärde sig fort.
Dick Van Dyke fick sitt genombrott i showen vilket skulle leda till att han bland mycket annat fick både en egen tv-serie (The Dick Van Dyke Show 1961-66 och 1971-74) ) och rollen som sotaren och gatumålaren Bert i filmen Mary Poppins.

När man gjorde filmversionen så valde man att behålla Dick Van Dyke och Paul Lynde från Broadwayversionen men i rollen som Rosie ville man ha Rita Moreno som precis hade vunnit en Oscar för sin insats som Anita i filmversionen av West Side Story. Men Rita tackade nej till rollen eftersom hon var trött på att konstant bli type-castad som ”latina”. Om hon hade sagt ja så skulle det ha blivit andra gången som hon fått filma en roll som Chita Rivera kreerat på Broadway – för det var Chita som var original Anita i West Side Story 1957.
Det blev i slutändan Janet Leigh (hon som spelade Marion Crane, som mördas i duschen,  i Alfred Hitchcocks Psycho) som fick rollen som Rosie.

Man hade tänkt att Elvis Presley skulle ha spelat rollen som Conrad Birdie i filmen men hans maneger, Colonel Tom Parker, ville inte det. Han var rädd att Conrad, som trots allt framställs väldigt satiriskt och som kanske inte den bäste av förebilder för ”dagens unga” – han både röker, dricker och har ett aktivt sexliv – skulle kunna verka negativt på Elvis publika image.

Det finns en svenskkoppling till Bye Bye Birdie också. Åtminstone vad gäller filmversionen.  För rollen som den utvalda tonåringen som ska få kyssen av Conrad spelades nämligen av Ann-Margret. Hon hette från början Ann-Margret Olsson och föddes i Stockholm 1941 men flyttade till USA 1946 där hon fick en strålande karriär som sångerska, dansare och skådespelare.
Hade Elvis sagt ”ja” till Bye Bye så hade hon fått spela mot honom men så blev det ju inte –  just då i alla fall…
Regissören till Birdie, George Sidney, blev väldigt förtjust i Ann-Margret och valde att ha med henne i 2 filmer till: The Swinger (1966) och Viva Las Vegas (1964) och i den senare fick hon just Elvis som motspelare. Hon sjöng in 3 duetter med honom men bara en kom med i filmen och den valde man att inte ge ut som singel. Det var åter Colonel Tom Parker som fattade det beslutet, denna gång var han rädd att Ann-Margret skulle överskugga Elvis.

Det gjordes en uppföljare 1981 som hette Bring Back Birdie och utspelade sig 20 år efter Bye Bye Birdie. Den floppade nått otroligt och lades ned efter 4 föreställningar!
Mer om den hittar du här på bloggen. Sök på titeln i sökrutan högst upp till höger på denna sida.

Press:
”… the audience was beside itself with pleasure but this department was able to contain itself. Bye Bye Birdie is neither fish, fowl, nor good musical comedy. It needs work.”
–  Brooks Atkinson, New York Times

”… the funniest, most captivating, and most expert musical comedy one could hope to see … the show is pure, plain musical comedy, with jokes, dancing, oddball costumes … exceptionally catching orchestrations … and a completely enthusiastic cast. One of the best things about it is that practically nobody is connected to it. Who ever heard of Edward Padula … Charles Strouse and Lee Adams … Gower Champion?”
– John Chapman, Daily News

”Do you know something? The teenagers of America may be attractive after all.
… Mr. Champion has been very much responsible for the gayety (sic), the winsomeness, and the exuberant zing of the occasion … he has not always been given the very best to work with … every once in a while, Michael Stewart’s book starts to break down and cry … Lee Adams’s lyrics lean rather heavily on the new ”talk-out-the-plot” technique, and Charles Strouse’s tunes, though jaunty, are whisper-thin.”
– Walter Kerr, Herald Tribune

”… the peak of the season … Chita Rivera … is triumphant as dancer, comic, and warbler.
– Frank Aston, World-Telegram & Sun

Rare intelligence and taste were shown by closing the show, not on an elaborate chorus number, but on a simple and romantic song [“Rosie”] sung by Van Dyke and Rivera.
– Richard Watts, jr. , New York Post

”Edward Padula put over a sleeper in the Broadway sweepstakes, and it’s going to pay off in big figures … Rivera explodes like a bomb over West 45th Street. Michael Stewart has penned a sassy and fresh book, while Lee Adams and Charles Strouse have matched it with tongue-in-cheek lyrics and music.
– Robert Coleman, Daily Mirror

Videosar:
Ann-Margret sings Bye Bye Birdie movie titelsong
John Hamm  & January Jones fr Mad Men framför Bye Bye Birdie
The Telephone Hour (filmversion)
Lot of Livin’ To Do (filmversion)
Put on a Happy Face med Dick Van Dyke fr Ed Sullivan Show 1960
Honestly Sincere fr 2009 Broadway Revival
Spanish Rose m Chita Rivera fr Ed Sullivan Show 1960
The Shriner Ballet m Chita Rivera
Rosie med Tommy Tune & Ann Reinking fr The Tony’s 1991
Born To Late med The Poni-Tails

Nr 451: No Strings (1962)

No Strings (1962)
1962: Broadway, 580 föreställningar
1963: West End
2003: New York City Center Encores!

Music & Lyrics: Richard Rodgers
Book: Samuel A Taylor

A successful high-fashion model meets and falls in love with a writer in Paris.
While this Pulitzer prizewinner has been trying to recover from a prolonged case of writer’s block, he’s assumed the dubious role of charming intellectual-in-residence at some of the Continent’s more luxurious watering holes.
As the model’s work takes them on a whirlwind tour of the most exclusive European playgrounds, their romance develops into the first deeply-felt, honest relationship either has ever known.
The model, however, ruefully comes to realize that the life-style demanded by her career is stifling the writer, and if he’s ever to fulfill the promise of his earlier work, he must take responsibility for himself, go home, and write.
Reluctantly, but with no strings, they part, each having discovered anew their capacity to love.

Det här var Richard Rodgers första musikal efter att Oscar Hammerstein 2nd dött. Han var mycket nervös inför premiären inte bara för att han stod som upphovsman till både musik och sångtexter utan också för att han fått för sig att han kanske hade tappat sin förmåga att skriva starka melodier.
En del kritiker ansåg att musiken inte hörde till det bästa han skrivit och att flera av sångtexterna bara var sådär. Men jag tror de var färgade av hans arbete med just Hammerstein och redan hade bestämt sig för att det här bara skulle vara sisådär.
Men för en sån som jag, som hittade den här plattan i en second hand butik och inte ens tänkte på vem som hade skrivit musiken blev det å andra sidan en underbar överraskning. För se jag, jag älskade musiken från första stund. Hur kan man inte fastna för sånger som inledningsnumret The Sweetest Sounds, Loads of Love, Be My Host eller How Sad.
Visst är inte alla texter top notch men de duger fint i sammanhanget och vissa är faktiskt riktigt bra. Och Rodgers visar upp en humor och fräckhet i dem som åtminstone jag inte hade förväntat mig att han hade.
Musiken är en återgång för Rodgers till hans mer jazziga sida. Den stil han hade tillsammans med Lorentz Hart innan den mer lyriska Rodgers började blomma tillsammans med Hammerstein. Och jag gillar den jazzigare Rodgers. Mycket!
Manuset sägs vara nått helt otroligt dåligt men musiken är fantastisk, så räkna inte med att showen kommer sättas upp i framtiden.
Men plocka ner plattan från Spotify och njut!

Kuriosa:
Föreställningen vann 3 Tony Awards: Bästa score (musik & sångtexter), kvinnliga huvudroll och koreografi.

Showens titel är en slags ordvits som dels syftar på att förhållandet som huvudpersonerna inleder är helt kravfritt och utan förpliktelser (no strings attached) och på det faktum att inga stråkinstrument förekommer i orkestern.

Orkestern satt inte i orkesterdiket på teatern utan var placerad på scenen. Vid flera tillfällen så kunde även musiker gå runt på scenen och liksom flätas ihop med rollfigurerna och handlingen. De kunde dyka upp på olika platser och i olika konstellationer allt efter behov och/eller den stämning de skulle skapa.
Detta var nått helt nytt på Broadway och ska ha skapat en helt magisk känsla.

Det här är den enda Broadway show där Richard Rodgers är ensam upphovsman till  både musik och sångtexter.

Medborgarrättsrörelsen hade börjat få ordentlig fart i USA när denna musikal hade sin premiär och man kan tycka att det var vågat att skildra ett förhållande mellan en färgad kvinna och en vit man på Broadway. Men ingenstans i manuset så tar man upp detta faktum, eller de eventuella problem som ett sånt förhållande kunde leda till på den tiden. Faktum är att det finns inget som säger att hon skulle vara just en afro-amerikansk kvinna. Alla roller skulle kunna spelas av folk från vilken etnicitet som helst utan att det skulle påverka handlingen det minsta.
Det var dock för tiden väldigt progressivt att rollsätta den kvinnliga huvudrollen med en färgad kvinna. Det var tydligen Rodgers som kom på idén med att ge rollen till Diahann Carroll efter att ha sett henne på The Tonight Show.
”He felt that the casting spoke for itself and any specific references to race in the play were unnecessary. Rodgers said: ‘Rather than shrinking from the issue of race, such an approach would demonstrate our respect for the audience’s ability to accept our theme free from rhetoric or sermons.’, skriver Geoffrey Block i sin biografi över Rodgers.

På 60-talet var det vanligt att olika orkestrar gjorde coverplattor på Broadwayshowers musik och på nätet hittade jag en sån version som hette No Strings (with strings!) med Ralph Burns & His Orchestra.

Press:
Om original uppsättningen 1962:
Rodgers just can’t think of any wrong notes, so his melodies are beguiling – and the lyrics ha has written for them are pleasant and graceful. Joe Layton has directed No Strings as if his life depended upon it, and has staged some odd and twitchy dances for the mannequins and their boy friends. I do wish somebody had thought of some jokes.
– John Chapman, Daily News

The nicest thing to be said about No Strings is Diahann Carroll. … Otherwise, the new musical is a show in which the actors never have to go anywhere. Everything comes to them. Everything exept an idea.
– Walter Kerr, Herald Tribune

By this time, the good people who are responsible for No Strings must be starting to suspect that a book, not a dog, is man’s best friend. No Strings  has a book – by the distinguished playwright, Samuel Taylor. It is not, however, a good book. The persistence of its inadequacy undermines what otherwise might have been an impressively original and occasionally striking musical play.
– Norman Nadel, World-Telegram & Sun

 

Om Encores! konsertversion 2003:
No Strings” is one of those productions that make you want to rush out and buy a cast recording. It also makes you wonder, for a second anyway, why ”No Strings” isn’t revived with regularity. Then you sober up between songs, when Samuel Taylor’s book reminds you that few things date more quickly than yesterday’s standards of sophistication.
This is the kind of show in which its drop-dead beautiful heroine is mentored by a French connoisseur of women who demands no sexual favors in return. And in which the heroine says sincerely, ”I still have so much to learn about wine and art.”
…
The revelation of ”No Strings” is that one of songwriting’s greatest collaborators had it in him to fly high on his own.
– Ben Brantley, The New York Times

Entertaining as this lively go at No Strings is, it’s got one drawback as wide as Paris’s Place de Mars, near which a lot of the action takes place. This terminal flaw, which will keep the snazzy production from moving anywhere else anytime soon, is Samuel Taylor’s libretto. An urbane fellow whose biggest prior B’way credit was the lightweight but charming Sabrina Fair, Taylor here introduces writer’s-blocked David Jordan  to Barbara Woodruff , Paris’s top model. Although neither of them has much appeal for an audience — he’s a wastrel, while she’s spoiled by life and has a wealthy French mentor — they seem to see something in each other.
If anything can be said in Taylor’s favor other than his having provided Rodgers with opportunities for running up such a beguiling score, it’s that he distracts attention from his tepid lovers with a number of diverting secondary figures, many of whom could be termed Ameri-trash. 
…
 If the show as a whole has less than everything, it still has enough to keep the madding musical comedy crowd happy, with no strings attached.
– David Finkle, TheaterMania.com

Video:
The Sweetest Sounds
Salute to the 1962 Broadway season (en medley där sånger ur No Strings ingår)

Nr 447: Mozart! – Das Musical (1999)

Mozart! – Das Musical
Uppsättningar i urval:
1999: Wien, 419 föreställningar
2002: Tokyo
2002: Wermland Opera i Karlstad
2015: Wien revival
2016: Shanghai

Music: Sylvester Levay
Book & Lyrics: Michael Kunze, baserat på Wolfgang Amadeus Mozarts (1756 – 1791) liv.

Musikalen startar vid en stor fattiggrav i Wien, där Mozarts hustru Constanze säljer vad hon påstår är Mozarts kranium till en samlare.
Vi förflyttas sen snabbt tillbaka i tiden till Wiens kejserliga hov där den 7-årige Wolfgang imponerar stort på Kejsarinnan med sitt piano- och fiolspelande, sitt absoluta gehör och sin förmåga att snabbt komponera nya musikstycken. Han och hans far tror att de ska bli rikligen belönade för uppvisningen men allt Wolfgang får är kejsarinnans sons gamla urvuxna jacka.
Detta är första, men inte sista gången som det handlar om pengar eller snarare bristen på pengar.
Alla i den här föreställningen vill ha pengar och försöker profitera på Mozart och om de inte vill ha hans pengar så vill de kunna sola sig i hans framgångar. Men när han har motgångar så finns ingen där för honom.  Utom Constanze som till en början, tillsammans med sin familj, jobbar på att svindla honom på pengar men som sen blir förälskad i honom och är den enda som på slutet bryr sig om personen och inte framgången Mozart.
Mozart själv skildras som ett nativt naturbarn som är berusad på sin egen talang men konstant känner sig missförstådd.
Och så har vi relationen till hans far. Den är minst sagt komplicerad och genomsyrar hela musikalen. Wolfgang har konstant dåligt samvete för att han inte lyder sin fader. Pappan å sin sida går mest runt och är bitter för att Mozart inte lyder honom och inte heller ger honom del av de pengar han tjänar. Ja, se där var det om pengar igen!
När pappan sen dör så får Mozart ett sammanbrott och efter att ha skrivit Trollflöjten och Requiem så dör även han.

Till detta kan läggas att den unge (7-åringen) Mozart hela tiden finns med på scen som en slags alter ego. Han skriver konstant på (vad jag tror ska vara) notblad med en gåspenna och vid olika tillfällen så hugger han den i vuxen-Mozarts arm och använder sig av blodet som bläck. Förstår inte riktigt vad de ville säga med detta. Att unge-Mozart finns med fattar jag dock. Det är nog en symbol för den förlorade barndomen som hela tiden gör sig påmind och som är en orsak till att vuxen-Mozart aldrig riktigt växer upp och tar ansvar för det han gör. Eller nått. Typ.

Baserar mina intryck och åsikter på reviveln som gick i Wien 2015.
Det här är nog en musikal som man kanske måste sett eller lyssnat på fler gånger än vad jag har gjort för att förstå dess storhet – för den har spelats mycket och varit ganska så framgångsrik – för jag begriper mig inte riktigt på den.
Här finns bitvis intressant musik, ett par roliga shownummer, ett par halvschysta rockigare låtar – lite kul är att man bara använder sig av rock när nån ska framstå som skurk -, några hyfsade ensembler och, tyvärr, oändligt med ganska så tråkiga ballader som liksom bara pågår.
Men nån riktig dramatik finns inte. Man får bara små små brottstycken eller smakprov ur Mozarts liv och det är librettisten som bestämmer vad som är intressant. Som publik håller man inte alltid med.
Karaktärerna blir aldrig levande. Man bryr sig inte om nån. Och Mozart som trulig självupptagen diva med offerkofta och som fastnat i nån sorts evig tonårsrevolt är definitivt ingen man hejjar på.
I balladerna så ältar folk sina egna känslor på ett sätt som närmar sig onani och ingen av de numren leder handlingen framåt.
För all dramatik som finns i grundmaterialet (Mozarts liv, menar jag nu) så har det blivit en ganska så stillastående och seg musikal. Den är bara drygt 2 timmar lång men känns betydligt längre.
Ville verkligen tycka om den och kanske att jag en dag kommer att ändra uppfattning och kalla den för ett mästerverk (knappast troligt men man vet aldrig) men för nu så upplever jag den som raka motsatsen till Mozarts musik = tråkig, förutsägbar och banal.

Kuriosa:
Upphovsmännen bakom denna musikal är samma som till musikalen Elisabeth som kom 1992 och blev en mega succé i stora delar av världen. Även den spelades på Wermland Opera i Karlstad.

Mozart föddes i Salzburg när den staden fortfarande hörde till Tysk romerska riket. Han kallade aldrig sig själv österrikisk utan det blev han kallad långt efter sin död av människor från Österrike.

Press:
Om Wermland Operas version:

Ändå blir helheten för splittrad och själva förutsägbarheten i detta schlagermusikalkoncept gör att Mozart! känns en aning seg. Ofta balanserar man farligt nära den tomma patetikens och den pretentiösa banalitetens avgrund. Där finns en påklistrad sentimentalitet och alldeles för många omotiverade känsloutbrott, om än i snygg förpackning. Christer Nerfont är en utmärkt musikalartist och växlar mellan spelscener där han oftast är en exalterad, obstinat eller utagerande Wolfgang och sånger som spänner mellan olika slags uppgivenhet, förvirring och ångest.
Men trots det blir rollen Mozart bara en kostym och en röst, inte en människa.
– Svenska Dagbladet

Att göra en musikal om honom (Mozart, min anmärkning) tycks vara rena självmordsuppdraget. Och samtidigt så absurt att Musikteatern i Värmland med denna österrikiska import åtminstone ror hem en fungerande teaterkväll. Tacka inte minst titelrollsinnehavaren Christer Nerfont för det.
…
Musikalen ”Mozart” handlar inte som Schaffers pjäs ”Amadeus” om medelmåttan kontra snillet. Den vill gestalta Mozart som ett slags schizofren figur, splittrad mellan människan och den lysande förmågan.
Tonsättaren Sylvester Levay (ingen större förmåga) försöker klokt nog inte ens snudda vid Mozarts musik.
…
Vad göra med texter som ”Ingen älskar dig som jag” sjungna till en högst ordinär melodi.
…
Det här är en typisk tablåmusikal och uppsättningen är tillräckligt tokig för att inte bli en sämre dussinprodukt.
I Karlstad hjälps helhetsintrycket upp genom en till synes aldrig sinande praktfull kostymparad. Musikaliskt är det för övrigt körerna som är starkast. De kontrasterar mot en viss långrandighet i verket.
Återigen utnyttjas den lilla teatern i Värmland till bristningsgränsen. Hans Hiort är en teaterchef som på gott och ont försöker och ofta lyckas spränga ramarna. Ett mod som måste belönas, även om han denna gång nog borde ha satsat på ett bättre verk.
– Marcus Boldemann, Dagens Nyheter

Videosar:
Trailer för Wien Revivaln 2015
Gold von den Sternen
Jeder Abschied ist der Anfang einer Reise
Ich bin Musik
Wie wird man seinen Shatten los – koreansk version
Wo bleibt Mozart?
Ein Bissel für’s Hertz
Wie kann es möglich sein?

 

 

 

Nr 439: Can’t Stop The Music

Can’t Stop The Music (1980)
Filmmusikal
Manus: Bronte Woodard, Allan Carr
Musik: Jacques Morali m fl
Regi: Nancy Walker

Samantha: I didn’t invent it. I’m just in it.
Jack Morell:  ”I didn’t invent it. I’m just in it”. That’s a great new theme to a new song!

Detta är filmen som på ett familjevänligt (men inte så sanningsenligt) sätt berättar om skapandet av en av discoerans största grupper The Village People!
Jack Morell, en ung begåvad kompositör delar lägenhet med sin bästa kompis Samantha, en nypensionerad supermodell. Jack drömmer om att få spela in sin musik och bli en berömd hitmakare och ”Sam” bestämmer sig för att hjälpa honom. De upptäcker av en slump att deras granne, en kille som klär sig i indiankostymer, kan sjunga och med honom som utgångspunkt hittar de på olika sätt 5 killar till som kan sjunga och dansa och av dessa jobbar 4, återigen som av en slump,  inom olika machoyrken (soldat, byggarbetare, polis, cowboy), den 5:e är lämpligt nog en läderklädd motorcyklist..
”Sam” har en före detta kille som råkar vara chef för ett framgångsrikt skivbolag och hon försöker få honom intresserad av denna nya ”hippa” grupp som de döpt till Village People men han är inte övertygad om att de representerar ”80-tales nya musik” som hon påstår.
Men med hjälp av bl a Jacks mamma, en överkåt assistent till Sams f d modellagent och en avskedad skattejurist så lyckas de lansera sin nya grupp. På deras första gig, en välgörenhetsgala i San Fransisco, så gör de mega succé och de får ett skivkontrakt och filmen slutar lyckligt för alla inblandade.

Oj, vad kan man säga om denna filmmusikal?
Att den är ett barn av sin tid?
Förvirrad över sin sexualitet?
Missförstådd?
”Camp”?
Eller ett bortglömt mästerverk?
Tja kanske inte det senare. Eller kanske just det senare! Det här är så makalöst uselt på så många plan att den närmar sig genialitet. Bara det att låtsas att Village People är sex glada heteromän. Puhlease!
En sak är säker och det är att den är unik – höll jag på att säga, men lustigt nog så dök det upp ett gäng misslyckade, urusla och därför fantastiskt underhållande och roliga discomusikaler till ungefär samtidigt: Xanadu, The Apple (se Nr 342) och Roller Boogie. Alla är sevärda för oss som gillar riktigt dåliga filmer.

Hela filmen är  anpassad för att passa en glad vit familjepublik och närmare bestämt en glad heterosexuell medelklassfamiljepublik – typ allt det som disco och discokulturen inte representerade. Och det blir så ljuvligt fel.
Och förutom den urusla tajmingen vad gäller släppet av filmen så var nog hetrofieringen av materialet anledning till att denna film floppade. Och som den floppade!

Filmen producerades av Allan Carr, en man som just hade fått en jackpott med filmen Grease. Nu skulle han göra en film som skulle bli en ännu större succé, lovade han. För att uppnå detta ändamål så anlitade han:
Steve Guttenberg (”A Jewish John Travolta”*) i huvudrollen.
Som supermodellen Sam valdes Valerie Perrine vars talang i tidigare filminsatser beskrevs så här: ”She saved Superman and fondled Lenny‘s private parts”*.
Som hennes hat/kärleksobjekt anlitades Olympiern Bruce Jenner (”the Bob Redford of the eighties”*).
Manusförfattaren blev Bronte Woodard (”a teenaged Tennessee Williams”*), som även hade skrivit filmmanuset till Grease.
Som pricken över i valde han Nancy Walker som regissör. Nancy hade aldrig regisserat innan hon fick frågan. Hon var mest känd för sina insatser i Broadwayshower som On The Town och för att hon på sjuttiotalet spelade Rhodas mamma i tv-serien med samma namn.
$20 miljoner sattes budgeten till. När folk i branschen tyckte att Allan var galen som satsade så mycket på detta projekt svarade han: ”A lot of people in Hollywood, the ones who trade in mediocrity, think I’m crazy. Nancy never directed a movie. Bruce never acted in one. Valerie has no name at the box office… Well, I don’t give a damn what people think. At some point in your life you’ve got to realize you’re good and trust your instincts. You have to go with the things you believe in. I have a lot of perseverance with those things I believe in, whether they’re in vogue at the moment or not. I do what I think has real value.”
Tyvärr var det inte några andra som såg värdet i projektet han höll på med. Inte ens medlemmarna i gruppen filmen skulle handla om: ”When I first read the script, I threw it across the room. I thought it was a piece of crap. It read like one of those stupid old Judy Garland and Mickey Rooney pictures … We didn’t believe in the movie, but no one would listen to us! You can only go on for so long being a joke.” – David Hodo (”byggarbetaren”).
Manusförfattaren Bronte brydde sig inte om att Village Peoplemedlemmarna klagade på manuset: ”It’s the musical numbers that they do that they’re famous for. All they have to be is charming and kind of funny in the other scenes”.
För att marknadsföra filmen spenderade herr Carr drygt $10 miljoner på en världsomspännande reklamkampanj. ”Glamour, I want Hollywood glamour all over the world. This film lends itself to partying. It’s fun and upbeat and I want people to feel like having a good time afterwards.”*
Och de flesta hade nog kul efteråt för få hade det medan filmen visades…
Filmen spelade knappt in $2 miljoner i USA.
Filmen floppade i alla länder den visades i utom i Australien där den blev en stor succé och slog kassarekord. Go figure!
* citat Allan Carr

Kuriosa:
Från början hette filmen: Discoland: Where the Music Never Ends. Filmen försökte lansera sig som en slags Singing in the Rain för discodiggare.

Filmen vann 2 Golden Raspberry Awards 1981:  för 1980-års sämsta film och även det årets sämsta manus.
Detta var föresten den första Golden Raspberryutdelningen någonsin.

Olympiske guldmedaljvinnaren (10-kamp för herrar, sommar OS i Montréal 1976) Bruce Jenner, som spelar den avskedade skattejuristen som hjälper till att lansera den nya ”supergruppen”, gjorde 2015 en könskorrigering och blev Caitlyn Jenner.
Som Bruce var han gift med Kris Jenner 1991–2013, och var styvfar till modellen och TV-profilen Kim Kardashian samt hennes syskon Khloé, Robert och Kourtney Kardashian. Paret har också två egna döttrar, Kendall och Kylie.
Detta var hans första filmskådespelarinsats och med tanke på hur otroligt stel och obekväm han är så är det inte så konstigt att det skulle dröja ända till 2011 innan han fick sin andra – även det i en kalkon: Jack & Jill. Fast då är han ändå ett under av naturlighet och livlighet i talscenerna jämfört med hans totalt orytmiska och robotliknande dansinsatser.

När man spelade scenerna till den stora välgörenhetskonserten i San Fransisco så lät man åskådarna/statisterna betala $15 per biljett. Tyvärr, för teamet, så bestod publiken till största delen av homosexuella män och dragdrottningar – inte den publik de ville visa upp i denna film. Så de fick ett litet helvete när de skulle klippa de här sekvenserna för att få det att framstå som att publiken bestod  av glada, unga heterokids.

Filmen fick 8% (av 100) på Rotten Tomatoes Tomatometer.

Filmen kom under en era då filmer inte led av den nymoralism som vi har numera. Filmen var barntillåten (PG enligt amerikanska graderingssystemet) och ansågs som bra familjeunderhållning, detta trots att den innehöll både sexuella insinuationer, referenser och nakenhet. Japp, på den tiden kunde en film innehålla mycket korta glimtar av människokroppar utan kläder- idag skulle samma sekvenser direkt ge filmen en barnförbjuden stämpel (R enligt deras regler).  Här bjuds man både på Valerie Perrines tuttar (en microsekund) och en förvånansvärt lång åkning genom ett duschrum där vi får se ett antal nakna män stå och duscha och tvåla in sig…
Ack, så mycket oskyldigare nakenhet var på den tiden…
Fast för att njuta av det måste man också genomlida diverse fruktansvärda mode-, inrednings-, frisyr- och musik- ”no-no’s”. 70-talet må ha varit discons glada årtionde men den goda smakens och snygga modets era var det inte!

OIivia Newton-John skulle ha spelat den kvinnliga huvudrollen från början men valde att hoppa av. Hon spelade in Xanadu  (se dag 257) istället…

När Allan avtäckte en enorm reklamskylt för filmen på Sunset Boulevard i Los Angeles så sa han att detta var: ”The first major event of the eighties”.
Los Angeles bestämde i samma veva att 10:e april i fortsättningen skulle kallas för ”Can’t Stop The Music Day”.
Carr var så säker på filmens framgång att han hyrt reklamplatsen för en fem månaders period…

Detta var en av komikern Joan Rivers 5 favoritfilmer och hon motiverar sitt val så här:
I love musicals, and so one that features the Village People AND Bruce Jenner is my kind of movie. Bruce didn’t do much else, but where can you go from there? It’s like the guy who wrote the Bible, where are you going to go? Margaret Mitchell had the good taste to get hit by a car. She knew she could never top Gone with the Wind.

Press:
The Village People, along with ex-Olympic decathlon champion Bruce Jenner, have a long way to go in the acting stakes.
…
Some scenes could pulp and solve the paper shortage, they’re so wooden.
– Variety

It’s true … you really can’t stop the music, no matter how much you want to, and at times you’ll want to very, very much…
This Allan Carr-produced extravaganza is less a movie than some kind of bizarre artifact, a forced marriage between the worst sitcom plotting and the highest of camp production numbers.
– New West

Watching it was akin to witnessing a disco interpretation of the dance of the seven vails in which Salome turned out to be a chorine who Couldn’t Resist the Chiffon.
– Film Comment

One doesn’t watch Can’t Stop the Music. One is attacked by it.
– New England Entertainment Digest

Producer Allan Carr’s guiding principle seems to be: shoot everything that moves, throw it on the cutting room floor, give the editor a vacuum cleaner and hope that it will all work out. It doesn’t.
– Time

Considering the low level of wit in this film, perhaps the Village People should consider renaming themselves the Village Idiots.
– Los Angeles Magazine

This shamefully tacky musical extravaganza fails on every aesthetic level.
– Los Angeles Herald-Examiner

A wretchedly sub-standard score from Jacques Morali and production numbers of exceptional tackiness round things off.
– Time Out

It’s tough to believe any movie that opens with Steve Guttenberg dancing on rollerskates could actually get worse from there, but it does — and in such spectacular fashion!
– Philadelphia Weekly

Videosar:
Trailer
Biker’s audition i filmen
YMCA
Magic Night
Liberation
Milk Shake
You Can’t Stop The Music
I Love You To Death

”Do the Milk Shake!”

Nr 408: Le Passe-muraille/Amour

 

Le Passe-muraille/Amour (1996)
Paris 1997
Broadway 2002, 17 föreställningar (Amour är den amerikanska titeln)

Music: Michel Legrand
Lyrics/Book: Didier van Cauwelaert baserad på novellen Le Passe-Muraille (1943) av Marcel Aymé.
English lyrics: Jeremy Sams

Det är precis efter Andra Världskriget i Paris.
Dutilleul är en liten grå lägre tjänsteman på ett litet grått kontor. Han är illa omtyckt av sina medarbetare eftersom han sätter en ära i att jobba medan de helst maskar. Han är mycket ensam men har sakta men säkert börjat bli förälskad i den unga vackra Isabella som bor i samma kvarter som han. Men hon är en gift kvinna och hennes man, distriktsåklagaren, håller henne under sträng uppsikt och tillåter henne bara utanför hemmets murar en timme per dag.
En dag upptäcker Dutilleul av en slump att han kan gå rätt igenom väggar. Till en början är han rädd och försöker få hjälp av en försupen läkare som ger honom piller som ska kurera honom. Men innan han tagit nån tablett så upptäcker han att han faktiskt kan använda sin förmåga till att hjälpa alla de fattiga människorna i hans kvarter. Han själ pengar från banker och smycken från juvelerare  för att anonymt ge dem till de fattiga. Han blir den lokala Robin Hooden.
Alla dyrkar den okända välgöraren som får smeknamnet Passe-partout. Men när han upptäcker att Isabella blivit förälskad i Passe-partout så ser han till att åka fast för att hon ska förstå att han är mannen hon älskar.
Det blir rättegång och Dutilleul är på väg att dömmas till döden. Den som mest pläderar för detta är Isabellas man, åklagaren. Men då avslöjar Isabella att han var kollaboratör under kriget och plötsligt så blir det åklagaren som döms till ett långt fängelsestraff medan Dutilleul släpps fri.
Han och Isabella firar med mycket skumpa och får en het kärleksnatt ihop.
Dagen efter är Dutilleul grymt bakis och tar ett par aspirin innan han går för att möta pressen och demonstrera för dem sin gå-genom-väggar talang. Men den här gången, precis när han är på väg  genom väggen, så försvinner plötsligt hans förmåga och han fastnar mitt i. Det visar sig att det inte var aspirin han tagit utan ett av pillren han fått av läkaren tidigare och de har ”kurerat” honom. Han sitter nu fast i väggen för all framtid.

En saga för vuxna kan man väl kalla den här lilla charmiga showen för.
Med en liten ensemble och en liten orkester skapas det stor underhållning – i det lilla formatet. Man kan nog kalla den för en kammarmusikal.
Det känns franskt och europeiskt och väääldigt långt från den vanliga typen av Broadwayshower, vilket kanske är anledningen till att den floppade. Men som europé gillar jag den. Jag sugs med direkt och känner mig liksom hemma och har svårt att förstå att den inte spelades mer än 17 gånger. Men that’s showbiz!

Musiken har drag av chanson och är bitvis ganska stillsam men samtidigt väldigt melodiös och vacker. Men allt är inte chanson, här finns både småfräcka, komiska och ekivoka visor, operettinslag och även en dos can-can. Allt är förträffligt framfört av en osedvanligt välsjungande ensemble.
Rekommenderas!

Kuriosa:
Föreställningen vann 3 Prix Molière i Frankrike 1997: Bästa musikal, bästa regi och bästa scenografi.
2003 blev den nominerad i 5 Tony Awardklasser och 9 Drama Desk Awardklasser men vann ingen av dem.

Av nån anledning har man gett huvudpersonen ett nytt efternamn i den amerikanska versionen, i originalet heter han Dutilleul men på Broadway blev han Dusoleil. Kanske var det lättare att uttala.

Michel Legrand (f 1932), skrev musiken till 2 klassiska franska musikalfilmer: Les Parapluies de Cherbourg (1964) och Les Demoiselles de Rochefort (1967). Bägge filmerna blev Oscarnominerade.
Legrand har vunnit 5 Oscars bl a för sången The Windmills of Your Mind från The Thomas Crown Affair (1968) och för musiken till filmen Yentl (1983).

Press:
Context is crucial, in art as in life. Things that you might find delightful in Paris — hauteur, rainy afternoons and smoke-choked bistros — are somehow less appealing on home turf. Such is likely to be the case with Michel Legrand’s musical “Amour,” which ran for a year in the City of Light but may not last the winter in the Big Apple. This head-scratcher of a musical aims for whimsical charm — not an easy target to hit, for sure — but mostly comes across as just odd. It is amiably performed and handsomely staged and designed, but the show’s airy, souffle-like consistency is eventually more exasperating than enchanting. And with Legrand’s tinkly score and the sing-songy lyrics by Jeremy Sams trundling along for 90 minutes straight, the effect is not unlike being stuck on a merry-go-round. Eventually it’s hard to tell if it’s you or the show getting dizzier by the minute.
– Charles Isherwood, Variety

 

Broadway’s Music Box Theatre may have found its most ideal tenant in quite a while. The delightful little jewel box of a musical, Amour, with music by Michel Legrand and direction by James Lapine, deserves a lengthy stay there, where it may enchant audiences for a long time to come.
Whether it will have such a chance remains to be seen, given the dominance of bigger, bolder, and brassier musicals stealing the spotlight (and awards) in recent years. But Amour, if not the equal of those musicals in size, matches them every step of the in terms of the talent to be found onstage and off. It should be near the top of everyone’s must-see list this season.
…
… it’s Legrand’s work that holds Amour together. The unique, special nature of the score is evident from the first few seconds; in the joyful blending of themes in the show’s bouncy sung prologue, Legrand makes a musical promise he spends 90 almost uninterrupted minutes delivering. The score is ceaselessly ingratiating and tuneful, presenting a series of precisely-timed numbers of every variety. Establishing songs, character songs, plot songs, ballads, and comedy numbers take as much time as they need and no more.
Legrand wastes little music in the show, keeping it tightly written and smoothly paced throughout. Jeremy Sams provides the English adaptation of the lyrics, which, if they strain occasionally, are clever and occasionally poetic on their own. Most of the time, the lyrics and the music match each other so well, it would be difficult to believe they weren’t written together originally.
…
It is, instead, a special, unique musical of the type Broadway doesn’t see often enough, but which pleases no less than the bigger hits to be found elsewhere on the Great White Way. Take advantage of the opportunity and fall in love with Amour – Legrand, Lapine, and their cast have made it very easy and very enjoyable.
– Matthew Murray, Talking Broadway

 

Even charming is too weighty a word to describe the wispy appeal of ”Amour,” the twinkling trinket of a musical from the French pop composer Michel Legrand, which opened last night at the Music Box Theater.
Certainly none of the vigorous language usually trotted out for song-filled Broadway diversions — romp, frolic and (heaven forbid) blast — applies to a Gallic slice of whimsy that seems shaped less to stimulate than to soothe. 
…
Staged with artful gentleness by James Lapine, ”Amour” is a bedtime story for grown-ups. Weighing in at a slender 90 minutes, it is especially suited to grown-ups who like to see lights out before 11.
…
… have clearly done their best to retain the show’s ineffable and willfully musty French flavor. But Americans for whom French means crimes passionels and sinfully rich desserts may be disappointed by the production’s exceedingly mild taste.
…
The music brings to mind less the swirling cinematic rhapsodies for which Mr. Legrand is best known in the United States … than elevator-music settings of the fairy-tale fantasies of Offenbach. There is a hypnotic, tinkling air to the melodies that matches the ”one foot in front of the other” rhymes of the lyrics, which occasionally make room for commonplace obscenities and naughty references to (ooh-la-la) specific sex acts.
The supporting cast of characters is an assemblage of stock figures so predictable that had an American devised them he would have been accused of rank stereotyping…
…
You feel that should this fellow really be confined inside a wall – or, more to the point, a French postcard – something vitally and originally human would be lost. The same cannot really be said of ”Amour” as a whole.
– Ben Brantley, The New York Times

The lyrics are mostly pedestrian and uninvolving, and they make the already stock characters even more one-dimensional.
…while there is a lot to admire in this musical, it’s too much of a chamber operetta to compete with the likes of Hairspray and La Boheme.
– Cary Wong, Film Score Monthly

Videosar:
Somebody
En längre snutt med High Lights
Från den franska versionen
Från en koreansk uppsättning med popstjärnan Kim Dongwan
Malcolm Gets and Melissa Errico fr Broadway versionen

 

Nr 383: Jamaica

Jamaica (1957), 558 föreställningar
Music: Harold Arlen
Lyrics: Yip Harburg
Book: Yip Harburg & Fred Saidy

Ever since the apple in the garden with Eve
Man always foolin’ with things that cause him to grieve
He fool with the woman, with the Roman hot blood
And he almost washed up by the 40 day flood
But not since the doom day in old Babylon
Did he fool with anything so diabolical as the cyclotron
So if you wish to avoid the most uncomfortable trip to paradise
You will be scientific and take my advice
Leave de atom alone
Leave de atom alone
Don’t get smart alexy with the galaxy
Leave atom alone (from ”Leave the Atom Alone”)

The setting is a tropical, relatively apolitical paradise called Pigeon’s Island, off Jamaica’s coast. There a poor, handsome fisherman, Koli loves the beautiful Savannah. But Savannah spends her hours dreaming of living in New York. A hustling dude, Joe Nashua has come to the island to exploit pearl-diving possibilities in its shark-infested waters. Savannah sees in him an all-expenses-paid trip to the big city. However, when Koli saves the life of Savannah’s little brother during a hurricane, she comes to face reality and accepts her island suitor. She visits New York only in a dream ballet.

En typisk 50-talsmusikal. Ett så typiskt barn av sin tid att jag blir trött på den efter bara nån låt. Visst, den skiljer sig lite från de övriga genom att det är calypsotakt på de flesta låtarna men hade det varit det enda som  stack ut så hade jag nog gett upp rätt snart men nu har den, gudskelov, också  Lena Horne. Det är bara för den senare som denna musikal är värd en genomlyssning för hon kan göra guld även av det mest mediokra av material.

Alltså, om jag ska vara helt ärlig, så är inte materialet genomuselt, inte på nått sätt, men den överraskar inte, går liksom på rutin, och jag tycker mig ha hört alla melodierna (eller oerhört snarlika varianter av dem) flera gånger tidigare i andra föreställningar. Känns lite som att lyssna på en lounge act och det är inte det bästa av betyg att ge en föreställning.

Men Lena Horne, Lena Horne… Man känner igen hennes röst direkt och hennes sätt att berätta en sång är otroligt njutbart att lyssna på. Hennes sånger lyssnar jag på om och om igen. Så om ni inte känner till henne så ta och lyssna på en stjärna som inte fick det karriär hon borde fått och som dessutom är relativt bortglömd idag. Återupptäck henne och gör det nu!

Sist men inte minst så har vi ”Yip” Harburgs sångtexter. Han var en av de stora på den fronten och hans sätt att blanda in samhällskritik, politik, satir, humor och humanism i alla sina texter är unik och de är alltid värda att lyssnas på. Han är kanske inte i absolut högform här men ”Yip” i bra halvform är bättre än många av hans kolleger när de var som bäst. Som denna lilla text om framgångens förgänglighet visar:

Napoleon’s a pastry,
Bismarck is a herring,
Alexander’s a creme de cocao mixed with rum,
And Herbie Hoover is a vacuum.
Columbus is a circle and a day off,
Pershing is a square — what a pay-off!
Julius Caesar is just a salad on a shelf,
So, little brother, get wise to yourself.
Life’s a bowl and it’s
Full of cherry pits,
Play it big and it throws you for a loop.
That’s the way with fate,
Comes today we’re great,
Comes tomorrow we’re tomato soup.
…
Yes, my noble lads,
Comes today we’re fads,
Comes tomorrow we’re subway ads.
Homer is just a swat,
Get this under your brow:
All these bigwig controversials
Are just commercials now.
Better get your jug of wine and loaf of love
Before that final bow. (from Napoleon)

Favvisar:
Ain’t It de Truth, Napoleon, Push the Button, For Every Fish (There’s a Little Bigger Fish), I Don’t Think I’ll End It All Today

Kuriosa:
Från början skrev man musikalen för Harry Belafonte men på grund av sjukdom var han tvungen at dra sig ur och man skrev om den för Lena Horne istället.

Lena Horne (1917 – 2010) var en dansare, sångare och skådespelare som började sin karriär 1933 på den legendariska nattklubben Cotton Club i Harlem,New York.
Hon kom ganska snart till Hollywood där hon fick småroller i många filmer, ofta ett sångnummer som man kunde klippa bort när filmen skulle visas i sydstaterna utan att det skulle påverka handlingen. Lena Horne var nämligen svart och det ogillades i den amerikanska södern.
Överlag hade svarta väldigt svårt att få ordentliga roller både i Hollywood och på Broadway på den här tiden – jag pratar om tiden fram till slutet av 60-talet. Enda chansen till riktiga huvudroller var om man medverkade i ”svarta” filmer eller shower som Cabin In The Sky (scenversionen kom 1940, filmen kom 1943) eller Stormy Weather (film 1943).
Lena hade också vänstersympatier vilket medförde att hon svartlistades i Hollywood under senator Joseph McCarthys jakt på kommunister mellan 1947 – 57.
Hon fick en enorm comeback 1980 med sin show  Lena Horne: The Lady and Her Music som spelades över 300 gånger på Broadway.

Även textförfattaren ”Yip” Harburg var svartlistad i Hollywood under denna period, av samma anledning som Lena och han fyrar av en och annan (lätt, mycket lätt maskerad) känga mot McCarthyisterna och deras gelikar i musikalens texter. Men det gick inte hem hos producenterna som tog bort de vassaste och skarpaste av hans satiriska texter. ”Yip” blev så sur över detta att han vägrade närvara vid föreställningens premiär.

Press:
It becomes a series of musical numbers by Harold Arlen, all of which are in the calypso mood. They are, many of them, good numbers with bright lyrics, but there is a sameness to their form and beat which makes them wearisome to me.
…
Miss Horne is a girl on the island and Montalban is a bare-chested boy. That is about all there is to the plot…
– John Chapman, Daily News

A hurricane named Lena (Horne) blew into the Imperial Theatre Thursday night, and proceeded to provoke some of the stormiest applause heard hereabouts in quite a spell.
– Robert Coleman, Daily Mirror

Jamaica is the kind of musical that leads you to wonder whether it was produced simply because all concerned had such high, happy hopes for the original cast album. As she sings, she is going to make you forget that she has a very small voice for a very big theatre, and that she is being put to work every minute on the minute to keep the dialogue from from intruding more than two lines at a time.
…
The question is: can you make a whole show out of sheet music?
– Walter Kerr, Herald Tribune

Videosar:
Lena Horne sings Stormy Weather
Lena Horne sings The Lady is a Tramp
Judy Garland & Lena Horne: Medley from The Judy Garland Show #4

Nr 373: Daddy Cool

Daddy Cool (2006), West End, spelades ett drygt halvår
Musik & sångtexter: Frank Farian och många andra bl a Bobby Hebb och George Reyam
Libretto: Stephen Plaice & Amani Naphtali. Baserad på en idé av Mary S. Applegate & Michael Stark

She’s crazy like a fool!
What about Daddy Cool?
I’m crazy like a fool.
What about Daddy Cool?
Daddy, Daddy Cool!
Daddy, Daddy Cool!

Essentially, the story is about ‘Sunny’ whose mother has sent for him from England, and we follow the young boy from his Grandmother’s home in the West Indies, through his arrival in England, to the time when his love of music has led him to be a member of a ‘crew’ called ‘The Subsonics’, who face intense rivalry from another crew called ‘The Blade Squad’.
Sunny meets and falls in love with Rose, daughter of the East End’s notorious club owner Ma Baker. Echoing Romeo and Juliet, the lovers’ relationship fuels the hostility between the two gangs.
It’s pretty obvious from the start that Sunny will end up in hot water, and sure enough, he’s set-up for a shooting he didn’t commit.
In a sub-plot, Sunny’s mother has to confront her own rival and deal with her feelings about Sunny’s father, the real ‘Daddy Cool’.

Så var intrigen i den engelska originalversionen. Men storyn ändrades en hel del till showens nederländska premiär och det är den senare versionen som numera spelas lite här och där i Europa. Den är betydligt mer familjevänlig och utan de mord och våldsamheter som figurerade i London.

Ja, vad ska man säga. Det här är en jukeboxmusikal med allt vad det innebär av krystade intrigvändningar och där namnen på huvudrollerna anpassas för att få så många kopplingar till låtskatten som möjligt. Här hittar vi Club Rasputin som drivs av Ma Baker men egentligen tillhör Sunny som döper om den till Daddy Cool efter sin pappa Johnny Cool, se där, fyra sångtitlar i en mening. Kanske borde jag satsa på att skriva Jukeboxmusikalintriger?

Eftersom inramningens enda funktion är att agera förevändning för att klämma in så många välkända hits som möjligt så ska jag inte vara så hård på intrigen utan koncentrera mig på plattan.
37 låtar har de lyckats pressa in, fast då har jag räknat med både repriser och megamixarna och jag måste erkänna att jag gillar det här. Alltså som en ren partyplatta. För att döma av videosnuttarna jag hittat så var det här en bedrövlig och bedrövligt ful show. Men plattan svänger.
Ok, det hjälper nog att jag växte upp med Boney M och klubbade som värst när La Bouche och Milli Vanilli styrde på dansgolven, för det här är bitvis en ren nostalgiresa för mig.
Och för en gångs skull så svänger det minst lika bra om dessa coverversioner som det en gång gjorde om originalen. Man har moderniserat soundet en aning och vid ett par tillfällen lagt in lite rap och beat-boxande (mindre lyckade inslag) och sånginsatserna är överlag helt okej, ibland mer än så.
Och vilken samling med låtar: Be My Lover, I Can’t Stand The Rain, Sunny, Girl I’m gonna Miss You, Daddy Cool, Ma Baker, By The Rivers Of Babylon och många, många mer.

Den nederländska varianten av showen har en fördel mot Londonversionen eftersom man där har översatt texterna. I Holland har man kunnat bortse från de extremt simplistiska, banala och barnsligt töntiga och repetetiva texterna som engelsmännen behövt hålla till godo med.

Men vem bryr sig om sångtexternas innehåll när man går på en sån här show, man vill bara höra låtarna man kan, sjunga med i dem och känna sig ung på nytt. Som en av de nederländska skådespelarna uttryckte det: Det här är egentligen inte så mycket en musikal som det är en konsert.
Och det ligger mycket i det.
Jäklar börjar känna att jag vill ”Bumpa”, ”Hustle-a” och discodansa like it was 1979!

Kuriosa:
Showen säljs som en Boney M jukebox musikal men egentligen så är det en Frank Farian jukeboxare för det var han som producerade och i vissa fall skrev låtarna och skapade grupperna som framförde dem. Eller framförde och framförde, ofta var det studiosångare som sjöng in sångerna och så var det snygga dansare som mimade och ”framförde” dem på scen – Milli Vanilli är väl det mest välkända exemplet.
Boney M hade faktiskt tre sångerskor som kunde sjunga och det var bara killen i gruppen som mimade. I början så var det Frank Farians röst han mimade till. Vill ni höra hur Frank lät så sätt på Daddy Cool, originalet, för det är han som står för den djupa karakteristiska rösten som inleder hela låten.

Frank Farian Productions har tagit emot 850 guldskivor. Fram till 2002 så hade de sålt 800 millioner plattor (inklusive samlingsplattor).

Mellan 1975 och 1988 hade Boney M inte mindre än 38 Top Tio singlar. Det såldes 55 millioner Boney M album och 45 millioner singlar.

Milli Vanilli sålde 14 miljoner album och 8 miljoner singlar innan de avslöjades som bluff. Detta skedde 21 juli 1989 på en MTV konsert i Bristol, Connecticut. Under deras framförande av sången Girl You Know It’s True så hakade deras förinspelade  sånginsatser upp sig och började upprepa ”Girl you know it’s… Girl you know it’s…” om och om igen. De fortsatte att låtsas sjunga några sekunder innan de sprang av scenen. I och med detta så var gruppens karriär mer eller mindre över och de blev av med den Grammy de vunnit. Allt filmades och här nedanför finns en länk till ett MTV reportage om det hela.

En av producenterna till denna musikal var Robert Mackintosh, bror till den mer berömde och framgångsrike musikalproducenten (Cats, Phantom, Les Miz, Cats etc) Sir Cameron Mackintosh.

Pressklipp:
… But for much of the show, the response, from an audience desperate to hear those tunes that could send spine-tingling shivers of nostalgia oozing down their spines, was rather muted. Only after the curtain call did the show manage to shift into full gear, and bring the entire audience to their feet. In a sense, it showed that the storyline had little impact, because only when it was over could the audience and cast really start to enjoy themselves.
– Peter Brown, londontheatre.co.uk

If only somebody had taken the time and trouble to sort out the book, which is short on craft and never finds a way to integrate the back story, this could be an evening with real zing.
– Lyn Gardner, The guardian

One can’t feel affection for anyone here, for the music isn’t out to charm us or gain our sympathy, merely impress us with a series of song-and-dance numbers.
– Rhoda Koenig, The Independent

The Shaftesbury, for so long a graveyard of dreadful musicals, might just have a hit on its hands for once.
– Charles Spencer, The Daily Telegraph

Videosar:
Highlights från Londonversionen
Highlights från den nederländska turnéversionen
Aan de oevers bij Babylon (By the rivers of Babylon)
Reportage (och megamixen) från den nederländska premiären
Bara Megamixen
Milli Vanilli fiaskot