Search results for 'company'

Dag 317: Company

31 Okt

81KhOmWNSEL._SL1500_
Company (1970), 705 föreställningar
Har lyssnat, och sett, på 2011 års konsertversion.
Musik & sångtexter: Stephen Sondheim
Libretto: George Furth

Bobby baby, Bobby bubi, Robby, Robert darling…

Company är en i stort helt intriglös musikal men det är tematiskt sammanbundna scener och sånger. Det handlar om äktenskap, förhållanden och till viss del New York.
Stephen Sondheim beskrev temat så här: The challange of maintaining relationships in an increasingly depersonalized society. Han la till att alla sångerna: deal with marriage in one sense or another, or with New York City.
Ramberättelsen är att fem par har tänkt att överraska Robert på hans 35-års dag. De har samlats i hans lägenhet och väntar på honom där.
Utifrån det så bjuds det på scener med Robert när han är med de olika paren. Alltid han och ett av paren.
Man får även vara med Robert när han date-ar tre olika kvinnor.
Scenerna hänger inte ihop och det berättas ingen konventionell eller linjär berättelse utifrån dem. Sångerna dyker ofta upp som kommentarer till de olika scenerna.

Låter det trist och tråkigt? Jag lovar, det är det inte!
Tvärtom, scenerna är genuint roliga och smarta och sångerna intelligenta, vassa, briljanta, hysteriskt roliga och så jäkla bra att det inte är klokt! Och trots att man inte berättar en riktigt sammanhängande historia så får man ändå en bra berättelse och alla figurerna blir till riktiga personer. Med undantag av Robert som förblir lite av ett mysterium hela vägen.
Den här showen var banbrytande på sin tid, den icke-linjära berättelsen, det vuxna innehållet, scenografin, musiken, texterna – kort sagt allt kändes nytt, modernt och annorlunda mot vad man var van att se på Broadway.
Det här var även startskottet för Sondheim och producenten/regissören Harold Prince 11 åriga sammarbete som kom att resultera i 6 olika musikaler varav flera blivit klassiker i genren bl a Sweeney Todd och A Little Night Music.

Den här inspelningen som jag lyssnat/sett på är en dvdinspelning av en konsertversion som gjordes tillsammans med New York Philharmonics 2011.
Den är makalöst bra.
De repade bara i 12 dagar och eftersom alla medverkande även hade andra uppdrag och befann sig i olika städer under repetitionstiden så var premiärdagen första gången alla var samlade på scen samtidigt. Av denna kaotiska repetitionstid märks inget. Sångerna sitter som en smäck, det gör även scenerna, koreografin och samspelet. De flesta är fullkomligt lysande. Och att få höra musiken framföras av en symfoniorkester… Ljuvligt!
Det här är inte den bäst sjungna versionen av showen jag hört men eftersom det är en live-inspelning så finns istället nerven och närvaron där och det är ofta mer värt än skönsång – i min bok i alla fall.
Jag kan inte annat än rekommendera denna version. Här finns många överraskande val av skådespelare för de olika rollerna eller vad sägs om Jon Cryer (2 1/2 män) som den marijuanarökande David, Christina Hendricks (den sexiga, rödhåriga kontorschefen i tv-serien Mad Men) som flygvärdinnan April och komikern Stephen Colbert som smygalkoholisten Harry – och de är alla klockrena i sina roller.
Neil Patrick Harris spelar Robert och är strålande.
Den enda jag blev lite besviken på var Patti LuPone som  den sarkastiska, cyniska, hårt drickande och sanningsägande Joanne. Men att fylla originaluppsättningens fullständigt geniala Elaine Stritchs skor är en i det närmaste omöjlig uppgift, ingen kommer nånsin att kunna slå hennes tolkning av The Ladies Who Lunch, så är det bara.
Det finns nu två filmade versioner av Company ute på marknaden, både denna och 2006 års Broadway revival. Och så finns det en mängd olika inspelningar på cd att välja bland.
Jag rekommenderar originalet eller Londonrevivaln från 1995 för cd.
Vad gäller dvd så tycker jag gott man kan skaffa sig bägge.
Den här showen ska man ha hört om man vill ha rätt att kalla sig musikalnörd.

Rekommenderade sånger:
The Little Things You Do Together, Another Hundred People, Getting Married Today, Barcelona, The Ladies Who Lunch

Kuriosa:
Companys original uppsättning vann:
6 Tony Awards: Bästa Musikal, regi, musik, sångtexter, libretto och scenografi.
1 Theatre World Award till Susan Browning som spelade flygvärdinnan April.
Samt 5 Drama Desk Awards: Bästa regi, musik, sångtexter, libretto och scenografi

1995 års London revival vann 3 Olivier Awards: bästa manliga huvudroll, biroll och regi.

2006 års Broadway revival vann:
1 Tony för bästa revival.
3 Drama Desk Awards: bästa revival, manliga huvudroll och orkestrering.

Harold Prince är den mest Tony Awardvinnande personen nånsin, han har belönats med inte mindre än 23 stycken varav 8 för bästa regi, 8 för att ha producerat årets bästa musikal och 2 för att ha varit årets bästa musikalproducent.

Från början så annonserades det att showen skulle heta Threes och att Tony (Psycho) Perkins skulle spela huvudrollen.

Pressklipp:
The songs are for the most part undistinguished.
– Variety (baserad på en try out föreställning i Boston)

I was antagonized by the slickness, the obviousness of Company. But I stress that I really believe a lot of people are going to love it. Don’t let me putt you off. Between ourselves, I had reservations about West Side Story.
– Clive Barnes, The New York Times

A tremendous piece of work, thrilling and chilling, glittering bright, really funny (and not so funny), exeedingly adult, gorgeous to look ar and filled with brilliant music.
– Martin Gottfried, Woman’s Wear Daily

Company is brilliantly designed, beautifully staged, sizzlingly performed, inventively scored, and it gets right down to brass tacks and brass knuckles without a moments hesitation, staring contemporary society straight in the eye before spitting in it. The mood is misanthropic, the view from the peephole jaundiced, the attitude middle-aged mean.

Now ask me if I liked the show. I didn’t like the show. I admired it, or admired vast portions of it, but thatn is another matter. I left Company feeling rather cool and quesy,… and there is a plain reason for that. At root, I didn’t take to Mr Jones’s married friends any more than he did. I agreed with him. They’re not a bunch you’d care to save, or even spend a weeked with. The fact that the entertainment doesn’t mean them to be doesn’t help much; it has integrity, I had a slight case of aversion. Personally, I’m sorry-grateful.
Walter Kerr, Times

Videosar:
Company med New York Philharmonic
You Could Drive a Person Crazy
Not Getting Married Today
Ladies Who Lunch – Elaine Stritch (75 år gammal här och fortfarande makalöst fantastisk!)
Från inspelningen av originalcastplattan från 1970
Sondheim teaches us how to sing  Getting Married Today

Dag 61: Two’s Company

4 Feb

51-G4fCEQkL._SS500_

Two’s Company (1952), a musical revue, 90 föreställningar
Musik: Vernon Duke
Sångtexter: Ogden Nash och Sammy Cahn
Sketcher: Charles Sherman, Peter DeVries

Föreställningen bestod av ett antal show-biz relaterade komiska sketcher, sånger och dansrutiner speciellt anpassade för styckets stora stjärna: Bette Davis.

Efter att Bette Davis hade mottagit sin Oscar för All About Eve upptäckte hon att hon inte längre erbjöds bra filmroller så hon antog utmaningen att uppträda på Broadway och spela 8 föreställningar i veckan.

Showen fick blandade men övervägande negativa recensioner, fast det spelade ingen roll, för med Bettes namn på markisen så var det ändå konstant utsålt.
Bette klagade under hela spelperioden på att hon var trött och kände sig utmattad. Det visade sig så småningom att hon hade en svårartad inflammation i käkbenet som krävde kirurgiskt ingrepp. Fast många tror att hennes sjukdom var en bluff och bara ett sätt för henne att kunna bryta sitt kontrakt utan rättsliga följder. Oavsett om sjukdomen var äkta eller inte så blev slutresultatet det samma: Med det stora dragplåstret borta så fick man lägga ner föreställningen, till en förlust av $ 320 000.

Bette Davis sings!
Hon låter bättre än jag förväntat mig. Hon har en lätt kraxande röst, sjunger lite småfalskt och klarar inte av att hålla ut toner under några längre stunder men vem bryr sig, Bette Davis sjunger! Och hon har en charm som gör det här till en ganska så ok platta att lyssna på ändå.
Musiken som helhet är inte direkt Broadwayguld utan snarare väldigt medelmåttigt. De sånger som Bette inte medverkar på är otroligt lättglömda. Och de som hon sjunger i (och det är bara 4 stycken plus finalen) är inte mycket bättre men de har henne i alla fall. Det är ganska tveksamt om man hade gett ut denna platta igen om det inte varit för miss Davis.
Men är man det minsta intresserad av kultshower så är den ett måste, i annat fall, nja inget att direkt springa benen av sig för.

Favvis:
Turn Me Loose On Broadway,

Kuriosa:
Föreställningen hade sin ”try-out” premiär på The Shubert Theatre i Detroit den 19 oktober 1952. Mitt under sitt första sångnummer svimmade en utarbetad Bette på scenen. Efter att hon väckts till liv igen av sin man steg hon fram till scenkanten, log och sa till publiken: ”Well, you can’t say I didn’t fall for you!” Jubel!

Regissören hette Jules Dassin, han var amerikan och blev svartlistad under femtiotalet eftersom han varit kommunist i sin ungdom. Han flyttade till Europa och gjorde där några av sina mest berömda filmer bla Rififi, Topkapi och Aldrig på en söndag. Den senare hade Melina Mercouri i huvudrollen och förvandlades så småningom till Broadwaymusikalen Illya Darling (1967), även den med Melina i huvudrollen.

Maria Karnilova medverkar i ensemblen på denna show. Hon skulle så småningom spela Tessie Tura i originaluppsättningen av Gypsy (1959), få en Tony för sin roll som Golde i Fiddler On The Roof (1964) och spela Madame Hortense i Zorba (1968).

Pressklipp:
I never did find out who the other one of the two mentioned in the title was, but BETTE DAVIS (that’s the way they spell her name nine times in the program) does have with her a few upper and lower case entertainers. She also has with her a number of songs and sketches wich are mostly lower case. The show seems to be a triumph of matter over mind.
– John Chapman, Daily News

Her dancing is likely to consist of hip rolls, marching, and none too steady lifts by a whole corps of male dancers. Her singing deep, husky, very articulate and rhythmic, but not very musical. In sketches she can do almost anything better than woop off a laugh line.

You may suspect that is has never crossed Bette Davis’s mind that Mary Martin, Ethel Merman, Marilyn Miller or Gertrude Lawrence ever did anything sha cannot do as well. This naive and humorless faith is both endearing and awesome.
-William Hawkins, World-Telegram & Sun

The trouble with this business of encouraging a serious performer to let her hair down, climb off that Hollywood pedestal, and rough it up with the lowbrow comics is that it all adds up to a single joke, and the same on.

It’s a lot like listening to Beethoven’s Fifth played on a pocket comb. You marvel that it can be done at all. And five minutes is just about enough of it.
-Walter Kerr, Herald Tribune

Videosar:

En sketch ur revyn.
Den oscarbelönade titelmelodin till Aldrig på en söndag.

Nr 449: Applause (1970)

31 Aug

Applause Original Cast Album
Applause (1970)
1970: Broadway, 896 föreställningar
1972: West End, 382 föreställningar
1973: Tv version
2015: New York City Center’s Encores! Konsertversion

Music: Charles Strouse
Lyrics: Lee Adams
Book: Betty Comden & Adolph Green, baserad på filmen All About Eve (1950) och novellen The Wisdom of Eve (1946) av Mary Orr.

”Lousy book, lousy score, naturally everybody’s blaming the costumes!” – En producent i föreställningen om sin nya musikal.

The story centers on Legendary aging star Margo Channing, who becomes close to stage-struck young hopeful Eve Harrington and innocently takes her under her wing, unaware that the ruthless Eve is plotting to steal her career and her man – and that she is prepared to do anything to reach her goals.

Composer Charles Strouse and lyricist Lee Adams wanted to write a musical version of the 1950 movie, All About Eve. However, Twentieth Century Fox, which owned the rights to the movie, refused to grant them the rights to the script or the title.
They were, however, able to purchase the stage rights to the short story on which All About Eve had been based, Mary Orr’s ”The Wisdom of Eve”. The resulting musical could not contain any dialogue or characters that had been created for the movie but could use the original material that the movie also used.

In July 1969, movie star Lauren Bacall was cast as aging theater star Margo Channing, the role played by Bette Davis in All About Eve. Bacall greatly identified with the role, explaining, ”The Margo Channing of Applause and myself were ideally suited. She was approaching middle age. So was I. She was being forced to face the fact that her career would have to move into another phase as younger women came along to do younger parts. So was I. And she constantly felt that the man she was in love with was going to go off with someone else, someone younger of course, and I, too, had had those feelings”.

At a later point, Twentieth Century Fox reversed its original decision and granted the musical’s creators full rights to All About Eve’s script; however, by that time, the show was so far along in its development that major changes could not be made to the book. However, Strouse and Adams did write a song based on one of the film’s most famous lines, ”Fasten Your Seat Belts

Starten på overtyren väcker många minnen för mig för den användes som signaturmelodi till programmet För musikalvänner som gick på P3 i mitten/slutet av 70-talet. Detta program sändes nån gång i månaden och var min första riktiga introduktion till mycket av det jag älskar med musikal och Broadway. Det var i det programmet jag bland annat för första gången fick njuta av Carol Channing och hennes extremt djupa röst.

Och tv-versionen av musikalen, som faktiskt sändes på svensk tv kring 1979, var den första ”Broadwaymusikal” jag såg. Jag var fascinerad, älskade den och önskade att jag hade kunnat spela in den men videobandspelare var fortfarande rätt ovanliga och extremt dyra på den tiden. Döm därför om min enorma glädje när jag hittade den kompletta inspelningen på YouTube. (Japp, den finns där men ni får leta upp den själva!)


Men vissa saker och föreställningar är bättre att bara ha bevarade i minnet för ett återseende får dem inte alltid att hamna i positiv dager. Och Applause hör definitivt till den typ av show som inte mår bra av att ha åldrats 46 år.

Känns den mossig? Japp, nått så innihelvete! Den är ett barn av sin tid och med en kvinnosyn som är kolsvart och hela verket är bitvis så cyniskt att jag inte riktigt kunde njuta av den. Och sensmoralen att en riktig kvinna mår bäst av att hålla sig hemma och laga lasagne till sin hårt arbetande make känns kanske inte riktigt 2019.
Fast de kanske var ironiska?

Nått som jag faktiskt verkligen gillade med showen var den självklara och naturliga inställningen den har till homosexuella. Självklart är Margos frisör bög men han är otroligt sympatisk och en av de få som står på Margos sida genom hela föreställningen – en positiv skildring av en bög, det var ovanligt på den tiden.
Och ännu mera ovanligt är att vi får följa med till en gayclub i Greenwich Village och man gör ingen grej av att killar dansar med killar utan det är hur självklart som helst. Detta måste ha varit fantastiskt att få se för den tidens queera musikalåskådare.
Jag tror faktiskt att Applause var en föregångare vad gäller positiva Broadwayskildringar av homosexuella, homosexuella som dessutom inte bara älskar musikal och musikaldivor utan faktiskt också verkar ha ett sexliv…

Musiken då?

Jo, Broadway pop à la sent 60-tal/tidigt 70-tal. Här finns många sånger som jag gillar som But Alive, One of a Kind och inte minst titelnumret. Den senare är en härlig hyllning till showbizz, alla som jobbar i den och samtidigt fylld med roliga parodier på några av 50/60-talets mest kända musikaler. En riktig showstopper – kolla bara på klippet från Tony Awardsggalan nedan – och en riktig öronmask, ni kommer att nynna på den i timmar efter att ni sett klippet.

Kuriosa:
Applause vann:
4 Tony Awards för bästa musikal, kvinnliga huvudroll, koreografi och regi
3 Drama Desk Awards: Bästa koreografi, regi och kvinnliga huvudroll.
1 Outer Critics Circle Award för bästa biroll
2 Theatre World Awards för bästa manliga huvudroll och kvinnliga biroll

En Outer Critics Circle Award för bästa kvinnliga biroll gick till Bonnie Franklin som leder titelsången i showen men inte mycket mer än så, men uppenbarligen gjorde hennes insats ett oerhört starkt intryck.

Rita Hayworth var tänkt som Bacalls ersättare när hennes kontrakt löpte ut. Rita var mycket intresserad av att ta över rollen men tyvärr så hade hon vid det laget börjat få de första symptomen på Alzheimers sjukdom och hade svårt att komma ihåg både sångtexter och repliker.
Istället valde man Anne Baxter som ersättare. Anne spelade faktiskt rollen som Eve i filmen men fick här alltså ta över rollen som Margo istället.

Bette Davis som spelade Margo i filmen har faktiskt också spelat musikal på Broadway det skedde i Two’s Company. Den spelades 90 gånger mellan 15 dec 1952 – 8 mars 1953.

Novellen The Wisdom of Eve som ju både filmen och musikalen är baserad på skrevs av skådespelerska och författaren Mary Orr, den publicerades i majnumret av tidningen Cosmopolitan 1946.
Berättelsen anses vara löst baserad på Martina Lawrence som var sekreterare till den österrikiska skådespelerskan Elisabeth Bergner.
Fast det finns ett annat alternativ om vilka novellen handlar och det är att den handlar om rivaliteten mellan skådespelerskan Tallulah Bankhead och hennes understudy Lizabeth Scott under repetitionsarbetet med Thornton Wilders pjäs The Skin of Our Teeth (1942).
Orr skrev 1949 en radioadaption av novellen och det var den som ledde till att filmen gjordes.
Hon fick $5,000 av 20th Century Fox för rättigheterna men ingen cred i filmen.
Orr skrev en uppföljare till sin novell som publicerades i 1951-års julinummer av Cosmopolitan, den fick titeln More About Eve.

Press:
Miss Bacall is a honey, and the book is among the best in years – so who is going to care too much about the second-rate music? Not, I am sure, the public. … (Miss Bacall) She sings with all the misty beauty of an on-tune foghorn.  …  Miss Bacall is probably going to be the Marlene Dietrich of the 1980’s – she has the same enchantingly cool asexual sexability.
– Clive Barnes, Times

Applause came coasting into the Palace Theatre with all the drive that confidence inspires, and though a lot of that confidence was rooted in a false belief in its own publicity, the show still has it. The new show overrode its flaws with a fake security that was a lot like the very show business it meant to critizie.

So, the show is good looking. It is by no means funny or perceptive and is never as thrilling as it thinks it is. Still, it is a glittering, super-professional splash of musical theatre and Broadway hasn’t seen that in a long time.
– Martin Gottfried, Women’s Wear Daily

Miss Bacall, with this thundering appearance, ceases being a former movie star and becomes a star of the stage, thank you. Miss Bacall side-steps nothing. … roaring out her rage with the impassioned hurt of a spoiled child, springing into abandoned dance to express everything from foolish benevolence to fasten-your-seat-belts fury, she is Medea, Medusa and Theda Bara combined and dyed blond.
– Walter Kerr, Times

Video:
Titelsången Applause på Tony Awards Galan

Gay Bar scene + sången But Alive! med Lauren Bacall
Welcome to the Theatre med Christine Baranski
Lauren Bacall, Welcome to the theatre
Strouse & Adams berättar om Applause

 

Nr 445: Falsettos/March of the Falsettos/Falsettoland (1992/1981/1990)

3 Aug

 


Falsettos
Music & Lyrics: William Finn
Book: William Finn & James Lapine

1981: March of the Falsettos, Off- Broadway, 268 föreställningar
1990: Falsettoland, Off-Broadway, 176 föreställningar
1992: Falsettos, Broadway, 486 föreställningar
2016: Falsettos, Broadway, revival, 84 föreställningar

Falsettos tells the story of a gay jewish man named Marvin, his lover Whizzer, Marvin’s wife Trina and their extended family from the late ‘70s through the early days of the AIDS crisis.

Falsettos är egentligen del 2 och 3 av en trilogi enaktare om Marvin.
Trilogin startar med In Trousers (1979) som ni kan läsa om om ni går till nr 241 på denna blogg (skriv bara in titeln i sökfältet högst upp till höger så kommer ni dit). I den får vi möta Marvin som är gift och har en son, han står här inför ett vägval. Han har länge burit på en hemlighet: sexuellt föredrar han att vara med män. I slutet på In Trousers lämnar han sin fru och flyttar ihop med en man, ”Whizzer” Brown.
I March of the Falsettos (1981) får vi följa vad som sker inom den nya familjekonstellationen.
Marvin och Whizzer bråkar mycket och inser att det enda de har gemensamt är att de är otroligt attraherade till varandra.
Marvins son Jason är rädd att han ska bli bög eftersom hans pappa är homo och skickas därför till en psykiater för att prata om sina problem. 
Exfrun Trina får ihop det med psykiatrikern.
Marvin och Whizzer gör slut.
Jason upptäcker, till sin stora lättnad, att han dras till tjejer.
I den avslutande delen Falsettos (1990) så tillkommer det 2 personer till denna kammarmusikal, nämligen Marvins lesbiska grannar, läkaren Charlotte och en Kosher caterer vid namn Cordelia.
Här förbereds det för Jasons Bar Mitzvah.
Marvin och Whizzer får ihop det igen.
Dr Charlotte har upptäckt att en mystisk sjukdom har börjar härja bland New Yorks homosexuella befolkning.
Whizzer kollapsar och som publik förstår man direkt att han drabbats av AIDS.
Eftersom Whizzer är så sjuk att han inte kan närvara vid Jasons Bar Mitzvah så bestämmer Jason att Bar Mitzvahn ska hållas i Whizzers sjukhusrum. Så sker också. Senare samma dag dör Whizzer och Marvin är ensam kvar.

Det är nått visst med William Finns musik och sångtexter. Jag kan inte riktigt svara på vad men jag blir djupt berörd av dem. Visst, ibland kan både musiken och texterna vara lite för banala, stillastående och enkla, för att inte säga repetitiva, men när han får till det… Jäklar vad bra han är. Han har en helt egen stil som man känner igen direkt. Och som sagt, love it or leave it oberörd blir man inte. 
March of the Falsettos var faktiskt den första Finn musikal jag hittade och till en början kände jag mig lite tveksam. Han kändes liksom som en ”wannabe-Sondheim” men utan dennes talang. Men mitt första intryck var helt fel, för Finn är oerhört begåvad och intressant som kompositör.
Det tar lite tid att hitta in till Finns stil och hans sätt att berätta och skriva sångtexter och eftersom musikalerna är i det närmaste helt genomsjungna så måste man ge sig den tiden, för det han berättar är både intressant, annorlunda och viktigt – inte minst för oss inom HBTQ världen. För här har vi en av de få, helt öppna, homosexuella kompositörerna som också skriver om homosexuella ämnen och teman.
Och verket är värd att upptäckas för en svensk publik också. Visst, tiden har delvis sprungit ifrån berättelsen men den känns ändå relevant för vår tid, för många av problemen, både kärleks- och familjeproblemen, är tidlösa.

Reviveln var ypperligt regisserad av James Lapine som verkligen lyckades med att få fram både allvaret och humorn i verket. För den är rolig. Det har jag nog inte sagt än, men det är den. Bitvis mycket rolig, speciellt i första akten, och fylld av typisk New York judisk humor. Det gäller föresten alla Finns verk. Sen går det inte att komma ifrån att i andra akten, då allvaret lägger sig över scenen, så minskar humorn och tempot och bitvis blir det lite väl stillastående men slutscenerna är otroligt gripande och rörde åtminstone mig till tårar. Och slutballaden mellan Marvin och Whizzer där de tar avsked av varandra… Wow!
Reviveln var även helt perfekt castad med Christian Borle som Marvin, Andrew Rannells som Whizzer, Stephanie J. Block som hustrun Trina – som har en riktig show stopper  med I’m Breaking Down – och min nya favvo Brandon Uranowitz som är helt lysande som psykologen Mendel.

Det är rätt så stora stilistiska skillnader mellan akterna och jag tror att anledningen till det är att Finn står som ensam upphovsman för musik, sångtexter och manus för March, medan han samarbetade med Lapine (en erfaren dramatiker och regissör) för manuset till Falsettoland.
Tycker akt 1 (March delen, så att säga) är den intressantare delen både musikaliskt och berättarmässigt för här får man mest bara olika lösa fragment ur de olika personernas liv som sammantaget berättar historien. Musiken är varierad och full av catch-iga melodier och berättandet bjuder konstant på överraskande vägar och vändningar.
Akt 2 känns mer konventionell i sitt berättande men å andra sidan är det i den akten som man blir mest berörd, så akterna kompletterar varandra.
Bra show. Rekommenderas å detvarmaste!

Kuriosa:
Originaluppsättningen från -92 vann 2 Tony Awards: nästa manus och score (musik och sångtexter).
Den vann också en Theatre World Award till Jonathan Kaplan som spelade sonen Jason.


Från börja ville Finn att musikalen skulle heta Four Jews in a Room Bitching, vilket är titeln på inledningssången, men regissören James Lapine vägrade att regissera en musikal med den titeln och krävde att Finn ändrade titeln.

Reviveln av Falsettos filmades och sändes på PBS i USA och den visades så gott som helt ocensurerad. Inte illa för en musikal som tar upp homosexuella relationer, visar 2 män som myser i en säng ihop och folk som pratar öppet, för USA tv i alla fall, om sex. Man tog faktiskt bara bort några få runda ord ur sångtexterna.

Press:
Om Originaluppsättningen 1992:
… the two Falsetto shows, fused together on a single bill, form a whole that is not only larger than the sum of its parts, but is also more powerful than any other American musical of its day.

– Frank Rich, The New York Times

The big new musicals on Broadway feature some of the strongest singing and dancing ensembles in memory, a lot of great music and even some compelling stories. But not until the arrival of “Falsettos,” which closes out the 1991-92 Tony season, did the glittery roster reveal much heart. That alone would make William Finn and James Lapine’s creation a major contender as the season’s best new musical, though there are many other qualities to commend the show.

That it’s taken a decade for a composer and lyricist of Finn’s skill to reach Broadway says a great deal about the street (not to mention the guts of the show’s current producers). At any rate, it’s about time.
– Jeremy Gerard, Variety

Om revivaln:

There’s hardly a moment in the exhilarating, devastating revival of the musical “Falsettos” that doesn’t approach, or even achieve, perfection.

“Falsettos” is Mr. Finn’s greatest achievement to date. The show is basically sung through, although the rhythms and colors of the music vary, as does the flavor of the lyrics, now acrid, now heartfelt. Among his distinguishing talents, perhaps the greatest is his ability to turn complicated but natural conversation and intricate interior thought into song (a talents he shares, of course, with Stephen Sondheim). The seams between words and music never show.

 

The four male characters in Falsettos, the joyously funny, shatteringly sad 1992 chamber musical … spend a lot of time trying to figure out how to be men. At a moment when election ugliness has pushed Americans of both genders to take a long, hard look at the male psyche, that might sound like more of an onerous thing. But the endearing awkwardness, the confusion and self-doubt with which this show’s characters tackle that question makes it a pleasure to accompany them as they wrestle with their masculinity.
In fact, pretty much everything about Lincoln Center Theater’s ideally cast Broadway revival, again directed by Lapine with as much humor as sensitivity, makes it pure pleasure.

Video:
Tony Awards 1992
Tony Awards 2016
Sneak Peak Lincoln Center
In rehearsal
Thrill of First Love
I’m Breaking Down
Four Jews In a Room Bitching

 

Nr 438: Your Own Thing

1 Jan

 

 


Your Own Thing (1968)
,
Off-Broadway 937 föreställningar
London (1969), 42 föreställningar

Music & Lyrics: Hal Hester, Danny Apolinar
Book: Donald Driver, löst baserad på William Shakespeares pjäs Trettondagsafton (Twelfth Night 1601-02)

This is a man, look at his hair
Not your idea of a he-man
Say what you will, what do I care
I just want to be a free man.
To be me, man!

”Love is a gas! It’s where it’s at! And if your own thing is against Establishment’s barf concepts, you can drop out and groove with it.”

The setting for the play suggests a Shakespearean stage. Whilst Twelfth Night was ”then”, Your Own Thing is very much ”here and now”.
Viola and Sebastian, a twin brother-and-sister rock duo, get separated when their boat sinks early in act 1, but both land in Illyria (in this case modern day New York), where Orson is a theatrical agent and Olivia the operator of a discotheque.
Viola, mistaken for a boy (she calls herself Charlie), meets Orson, the manager of a shaggy-haired rock group called the Apocalypse, which features four musicians who perform under the aliases Death, War, Famine and Disease. Because Disease has been drafted, Orson hires Viola as his replacement.
When Orson sends ”Charlie” with a love letter to Olivia, the familiar complications follow:
Viola and Orson develop romantic feelings for one another, Orson is thrown into a state of sexual confusion, which increases when he meets Sebastian (since the boat wreck, mistaken for a girl), and confuses him with Viola. 
 Olivia on the other hand falls for Sebastian who she thinks is a girl and therefore also get sexually confused. What follows is a plot with an emphasis on mistaken identities and wacky, fast-paced antics.
In the end Viola is engaged to Orson and Sebastian to Olivia.

En megahit på sin tid. Men också ett riktigt barn av sin tid.
Den hade fingertoppkänsla och stämde av allt som var ”hippt, nytt, ungdomligt och NU!” enligt pressen och den bredare massan. Den använde sig av alla den tidens hippaste slanguttryck som ”groovy”, ”far out man” och liknande. Kläderna var psykedeliskt mönstrade i orange, brunt och gult, håret var långt men välfriserat och de på scenen verkade kanske mer höra hemma i en hip tv-show som The Mod Squad eller The Sonny & Cher Show än i en ”with it” och  ”now” musikal.
Den var också snäll och så långt från revolutionerade, ”farlig”, nydanande och ”fräck” som Hair var.  I Your Own Thing användes inga svordomar och den sexuella förvirring var kittlande men ofarlig. Den här föreställningen var en slags familjevänlig version av Hairs hippies som man till och med kunde ta med sin gamla frireligiösa mormor på. Och musiken var mer The Monkees än rock.

Detta är melodiös light-rock. Massor av låtar som snabbt klistrar sig fast i hjärnan. Mycket up-tempo och några snygga ballader. En musikal som verkligen är värd att återupptäcka för musikens skull. Men själva showen får nog ligga kvar i malpåsen. Jag skrev inledningsvis att den var ett barn av sin tid och det är den verkligen. Den fångade tidsandan och den tidens slang så exakt att den dessvärre åldrades oerhört fort. När den fick sin premiär i Chicago 1970 så ansåg kritikerna att musikalen kändes gammal, passé, att tiden gått den förbi och att den var ”a period piece”. Detta på bara 2 år! Ouch!

Kuriosa:
Föreställningen vann följande priser:
1968 Outer Critics Circle Award, Best Production
1967-1968 New York Drama Critics’ Circle, Best Musical
1968 Theatre World Award, till Rusty Thacker som spelade Sebastian
1968 Drama Desk Award for Outstanding New Playwright, Donald Driver

Showen var den första off-Broadway föreställning som vann en New York Drama Critics’ Circle Award  för bästa musikal. Den slog bl a Hair!

Det var den andra musikalen, efter Hair, att benämnas som ”rock musikal”.

Original titeln för showen var The London Look när den skrevs 1966, men när det var dags att sätta upp den så hade mods och ”Swinging London” blivit lite ute och ersatts med hippierörelsen så man beslöt att ändra titeln till det den har idag.

Titeln Your Own Thing är en parafras på Shakespeares egen undertitel till Twelfth Night vilken var What You Will.

Två av föreställningens sånger har text som är tagen direkt från Shakespeares pjäs. Det är Come Away, Death och She Never Told Her Love.

Det här var en, för sin tid, väldigt tekniskt avancerad föreställning. Man använde sig av 12 dia- och 2 filmprojektorer för att skapa de olika miljöerna som föreställningen utspelade sig i.
Det här var även den första showen där man använde sig av en ”voice over”, det vill säga att det fanns en förinspelad berättarröst som med jämna mellanrum berättade och förklarade saker för publiken.

Rollen Olivia, som i musikalen är ägare till ett diskotek, är baserad på Sybil Burton, Richard Burtons första fru. Hon startade en nattklubb 1965 som blev den tidens favorit kändisställe. Nattklubben, som fick namnet ”Arthur”, stängde 1969 och kan väl ses som en slags föregångare till Studio 54. Det var på ”Arthur” som man uppfann ”mixning” vad gäller övergången av musik mellan 2 olika skivspelare, detta enligt DJ:n Terry Noel som påstod att det var han som kom på eller uppfann det.

Filmrättigheterna till showen såldes för $500 000. Legendariske filmregissören Stanley Donen (Singin’ in the Rain m fl) skulle regissera den. Tyvärr blev det ingen film.

Upphovsmännen sa att de var ute efter att skapa en föreställning som var ”far-out” samtidigt som den var helt igenkänningsbar – ”a protest play that even tourists would enjoy”.

Manusförfattaren Donald Driver och en av skådespelarna, Michael Valenti, som också var kompositör, skulle försöka sig på ännu en musikal baserad på en Shakespeare pjäs 1981. Denna gång var det The Comedy of Errors som som musikal fick titeln Oh, Brother! Den spelades 3 gånger på Broadway…

I föreställningen spelades Viola av Leland Palmer, en musikalartist som kanske är mest känd för rollen som Audrey Paris (den frånskilda hustrun) i Bob Fosses självbiografiska film All That Jazz (1979). Förutom den rollen och den i den här musikalen så spelade hon Fastrada i original uppsättningen på Broadway av Pippin.

Press:
”…cheerful, joyful and blissfully irreverent to Shakespeare and everything else….The humor of the show is light-fingered and lighthearted, and its vitality and charm are terrific. The music is always engaging and far from consistently strident. People who like The Sound of Music rather than the sound of music do not have to stay away….”
Clive Barnes, The New York Times


”… a swinging little show that I think I enjoyed better then I ever will  Twelfth Night itself.

(about this show as compared to other Generation Gap shows) ”What has been eliminated is the self-pitying chip-on-the-shoulder whine; instead the comment is both light-hearted and matter-of-fact, mainly dealing with the new transsexualism of the young.”
– Jerry Tallmer, The New York Post


It was a bright, highly entertaining show when the engaging little company took to song and dance – and it was a brutal bore when they had to wade through the story.

– James Davis, The Daily News

Video:
The Flowers

 

YOT-003A-541x346

Nr 436: On Your Feet!

13 Feb

 

 

On Your Feet (2015)
Broadway, 2015, 746 föreställningar
Utrecht, Nederländerna 2017

Music: Gloria Estefan, Emilio Estefan, Miami Sound Machine
Lyrics: Gloria Estefan, Emilio Estefan
Book: Alexander Dinelaris Jr. baserad på Gloria Estefans liv och karriär.

Föreställningen handlar om Gloria Estefan och hennes resa från att vara en blyg psykologistudent  som övertalas att sjunga i gruppen Miami Latin Boys till att bli frontfigur för Miami Sound Machine och världsartist. Den tar också upp hennes kärlekshistoria med Emilio Estefan, hennes bråk med sin mor samt bussolyckan som höll på att göra henne förlamad. Föreställningen avslutas med  hennes triumfartade comeback på American Music Awards 1991.

Om man gillar den här plattan och musikalen beror nog på hur mycket man gillar Gloria Estefan och Miami Sound Machine. Själv gillar jag många av deras sånger och de är en del av min ungdom, så jag blir både glad och lite sentimental när jag hör dem. Det låter bra om alla som sjunger och lirar på inspelningen men det går inte att komma ifrån att det trots svänget bara är en slags coverplatta, på gott och ont. Sätter nog hellre på en ”Greatest Hits” platta med originalen.

Det här är en live-inspelning och publiken är minst sagt enormt entusiastiska och jag kan tänka mig att det här är en medryckande föreställning som vinner på att ses live. 

Kuriosa:
Föreställningen vann:
1. Outer Critics Circle Award för bästa koreografi
1. Theatre World Award för bästa debutant till Ana Villafañe som Gloria Estefan
1. Fred and Adele Astaire Award för bästa koreografi.

Alexander Dinelaris Jr. som skrev manuset till musikalen var en av fyra Oscarvinnande mansuförfattarna till filmen Birdman

När föreställningen spelats färdigt på Broadway så skeppade man över all scenografi och alla kostymer till Utrecht i Nederländerna, där musikalen fick sin premiär 17 oktober 2017.
Rollsättningen i den nederländska uppsättningen var kontroversiell då samtliga huvudroller spelades av vita personer istället för latinos. När folk kritiserade producenterna för beslutet så svarade de med att de hade castat ”färgblint” och att det var en slump att det blev den rollsättningen det blev för de hade enbart gått efter vilka som varit bäst på audition. Gloria och Emilio Estefan godkände rollsättningen.

Press:
The recipe may be familiar, but the flavor is fresh in this undeniably crowd-pleasing musical.

the musical neatly showcases the boppy dance-floor hits and swoony ballads that made Ms. Estefan and the band Miami Sound Machine a radio and MTV staple in the 1980s.

‘On Your Feet!’ roars through the up-tempo numbers, choreographed with swirling skirts and swiveling hips by Sergio Trujillo. The very air in the room seems to vibrate when the crackerjack band strikes up. But with an often mechanical book, moving through its rags-to-riches paces as if to a rigid percussive beat, ‘On Your Feet!’ ultimately falls somewhere in the middle of the hefty pack of jukebox musicals that have plugged in to Broadway’s power strip.
– Charles Isherwood, The New York Times


Just try keeping the grin off your face when two massive human chains—of cast and audience members—flood the aisles of the Marquis Theatre… Charting the rise to international superstardom of Gloria Estefan, and her triumphant re-emergence after near-tragedy struck, On Your Feet!is an infectious account of the lives and careers of the Latin music crossover sensations … featuring a star-making lead performance from radiant newcomer Ana Villafane.

It’s impossible to deny the production’s generosity of spirit. … the story is packed with heart, above all in its tender depiction of the couple’s sustaining love. And there’s such genuine joy — plus a refreshing suggestion of modesty — in the telling of this Cuban-American success story. The show’s arrival at a historic point in the renewal of diplomatic ties between Cuba and the U.S. makes its timing serendipitous.
– David Rooney, The Hollywood Reporter


If the producers of “On Your Feet! The Story of Emilio and Gloria Estefan” know what’s good for them (odds are, they do), they’re ad-bombing Spanish-language media outlets and pitching group sales 24/7. That’s the way to go with a surefire audience pleaser like this jukebox musical built around the life and career of Cuban-American superstar Gloria Estefan. Newcomer Ana Villafane is a knockout in the leading role, the dazzling centerpiece of this flashy, splashy spectacle helmed by Jerry Mitchell.


 It’s exhausting, and at times it makes you long for the bittersweet salsas of the Old World — but you can’t say it isn’t fun.
– Marilyn Stasio, Variety

Videosar:
Från The Tony Awrds med Gloria Estefan
High Lights
Hits Medley fr The View
Final Mega Mix/Curtain call
Trailer Nederländska versionen
Gloria på American Music Awards Comeback

 

on-your-feet-tour-company

Nr 432: The Wild Party #2 (LaChiusa)

3 Feb

Unknown
The Wild Party (2000)
Broadway 2000, 68 föreställningar
Off-West End 2017

Music & Lyrics: John Michael LaChiusa
Book:  George C. Wolfe & John Michael LaChiusa, baserad på Joseph Moncure March (1899-1977) narrativa dikt med samma namn från 1928.

”Gin, skin, sin, fun.”

“Queenie was a blonde, and her age stood still
And she danced twice a day in vaudeville”

The show is presented as a series of vaudeville sketches, complete with signs at the beginning and the end (but abandoned for most of the show) announcing the next scene propped on an easel at the side of the stage.
The company recounts the story of Queenie, a blonde who works as a showgirl in the Vaudeville, who is attracted to ”violent and vicious” men. She is currently living with a man named Burrs, who works in the same vaudeville, as the act after her.
One Sunday, Queenie wakes up restless and she and Burrs soon come to blows. To try to put less strain on their relationship (and to convince her to put a knife down), Burrs suggest they throw a huge party and invite ”all the old gang”, a motley assortment of has-beens and wannabes . Queenie is ecstatic and they get prepared for the evening.
The guests who arrive to party include Dolores, a stage diva hanging on by her nails to the remnants of a glamorous career; Kate, Queenie’s best friend and rival; Black, Kate’s boy toy, who has an eye for Queenie; Jackie, a self-destructive ”ambisextrous” rich kid who has an eye for everyone, including the incestuously devoted D’Armano brothers, who sing naughty, name-dropping songs about high and low society; lesbian stripper Miss Madelaine True and her morphine-addicted girlfriend Sally; colored prizefighter Eddie, his white wife Mae and Mae’s underaged Lolita-like sister, Nadine.
The party is fueled by bathtub gin, cocaine, and uninhibited sexual behavior. It quickly devolves into an orgy that culminates with attempted rape, beatings, more cocaine and murder…

Precis som med Lippas Wild Party (see inlägg Nr 431) så är jag lite kluven till denna musikal. Men om Lippa delvis bjuder på partymusik som fastnar direkt så kräver LaChiusa mer av sina lyssnare. Denna musikal var i alla fall jag tvungen att ge ett flertal genomlyssningar bara för att se om nått skulle fastna eller ens bli intressant i mina öron. För att vara musikal så är det här bitvis rätt så ”svår” musik.
Nu är den värd att ge flera chanser för sakta men säkert så nästlar den in sig hos en. För varje lyssning så hittar jag fler och fler nummer som jag tycker om. Det gemensamma för mina favvisar är att de är skrivna i en vass, jazzig 20-tals stil, en ganska hård men melodiös variant med starka suggestiva beats.  Det är mycket sex i musiken. Den känns svettig, het och depraverad – precis som den ska vara på en vild fest. Det är när den är som bäst alltså. Sen finns här en hel del sånger som är mördande tråkiga och som jag inte har lyckats ta till mig alls.
De flesta av numren har dialog insprängda i sig vilket gör att melodiernas bågar ofta blir svåra att urskilja. 
Jag hade säkert kunnat ta till mig fler av sångerna men det finns ett stort problem för mig på denna platta, hans namn är Mandy Patinkin. Han är en stor Broadway stjärna som bl a gjorde Che Guevara i originaluppsättningen av Evita på Broadway och var original ”Georges” i Sondheims Sunday in the Park with George och han är en duktig skådespelare och sångare men… Jag hatar hans röst! Jag hatar hans manierade och självgoda sångstil där han älskar att kasta sig mellan mycket låga partier och extrem falsett och liksom bara pågår och är för mycket hela tiden. Hans sångstil och röst är nått som man antingen älskar eller hatar, för jag tror inte att den lämnar nån oberörd. Jag hatar den alltså och det gör att de flesta av de sånger han sjunger är i det närmaste olyssningsbara för mig.
Men det finns flera jag känner som älskar hans röst, så ladda ner plattan från Spotify, ge showen en ordentlig genomlyssning och avgör själv. För som sagt, det finns mycket bra att hämta här det är bara ganska så väl dolt…

Av en slump eller p g a klantig planering av producenterna för respektive verk, så hade 2 olika musikalversioner av Joseph Moncure March episka diktberättelse The Wild Party premiär under våren 2000 i New York.
Andrew Lippas version fick sin premiär i februari på The Manhattan Theatre Club (dvs off-Broadway) och John Michael LaChiusas i april på Broadway.
Jag har kallat denna version av The Wild Party för #2, inte för att den inte är min favorit version (fast det är den inte) utan för att den hade premiär som nummer 2.

Det är stora skillnader mellan de båda verken:
Lippa koncentrera sig i huvudsak på kärlekstriangeln mellan Queenie, Burrs och Black. Även om alla de större birollerna har solonummer de med.
LaChiusa har självklart också med kärlekstriangeln men alla biroller här har dessutom tydliga egna bågar och story-lines som berättas parallellt med den övergripande intrigen. Dessa sidointriger tar upp ämnen som sexism, rasism, anti-semetism, bisexualitet och The American Dream.
LaChiusa har även med flera figurer som inte finns med i Lippas version och en del av dem som finns med i bägge versionerna får större plats i hans version. Som exempelvis Dolores som blev en saftig roll för Eartha Kitt på Broadway.
Vad gäller musiken så är Lippas sånger mer lösrykta och inte helt beroende av intrigen, vilket gör att de kan förstås även utanför showens sammanhang. Vilket är toppen för oss som söker efter sånger att framföra på konserter, här finns ett gäng bra nummer.
LaChiusas musik är mer integrerad och intrigdriven och därför svårare att framföra utan att först förklara i vilken situation/sammanhang de sjungs i verket.
LaChiusas musik är mer traditionell musikteatermusik än Lippas. Lippas  är anakronistisk i sin blandning av rock, gospel, jazz och latino medan LaChiusas är mer ”20-tal” med sin blandning av jazz, Tin Pan Ally låtar, torch songs, blues och burlesquenummer.

Vilken version man tycker är bäst är verkligen en smaksak. Men jag kan hitta fantastiska toppnummer i bägge och även en hel del bottennapp. För mig vore den ideala versionen av The Wild Party en version där man använde sig av nummer från bägge versionerna.
Det skulle bli en fantastisk musikal det!

Kuriosa:
Toni Collette vann en Theatre World Award för sin insats som Queenie.

Rollen som Queenie var från början tänkt att spelas av Vanessa Williams men rollen gick till Toni Collette när Vanessa blev gravid.
John Michael LaChiusa: ”I don’t think of it as something that was lost in the piece, but it would have been fascinating to see how an audience responded to a black Queenie. The show is all about the masks that we wear culturally and the removal of those masks over the course of the party. So it’s all there…”

I produktionen gjorde Eartha Kitt sin Broadway come back som den falnande stjärnan Dolores. Den förra gången hon stod på en Broadwayscen var 1978 och musikalen hette Timbuktu!
I Londonversionen spelades samma roll av Donna McKechnie som var original Cassie i A Chorus Line på Broadway 1975, en roll hon fick en Tony Award för.

The poem, told in syncopated rhyming couplets, chronicles a sex-infused, liquor-soaked Prohibition-era party that degenerates from hedonism into murder. The poem — improvised by March at age 26 after he resigned as managing editor of The New Yorker — was considered too risque to publish until 1928, when a limited edition was released and then banned in Boston. After producing another poem, ”The Set-Up,” March went on to write documentaries and to contribute many articles to The New York Times Magazine until his death in 1977.

1975 gjordes en film baserad på dikten  med James Coco och Raquel Welsh. Fast där hade man flyttat platsen för festen från en Manhattan lägenhet till en lyxig villa i Hollywood.

Press:
The chief flaw of “The Wild Party,” Michael John LaChiusa and George C. Wolfe’s dark, glittering new musical, is one it shares with the gathering it so vividly depicts — it goes on too long. The musical has reportedly been shortened by at least a half-hour during an angst-plagued preview period, and further ruthless cuts and a sharper focus on the show’s central themes might have transformed an impressive but uneven show into a stellar one. As it is, “The Wild Party” is a restlessly percolating, stylish romp through a smoky world of vices and their prices — but one that lacks the emotional punch it could carry.
– Charles Isherwood, Variety


If ”Wild Party I” (Lippas Off Broadwayversion se Nr 432) seemed to be a party with no personalities, ”Wild Party II” feels like a parade of personalities in search of a missing party. Actually, the shows are equally effective at guaranteeing that a good time is had by no one. And both carry with them a heavy weight of professional disappointment.


It must have sounded like such a sexy proposition once upon a time. … And what promising subject matter: sex (of several varieties), murder, showbiz, drugs, booze and jazz, all set in a percolating moment in Manhattan … Yet what has wound up on the stage is a portrait of desperation that itself feels harshly, wantonly desperate.

Yet even singing the jauntier examples of Mr. LaChiusa’s vaudeville and jazz pastiches (with Stravinsky hovering in the background, natch), they tend to be as whiny and overstimulated as a party of 2-year-olds with no videos to watch.
– Ben Brantley, The New York Times

Videosar:
The Wild Party at the Tony Awards
Moving Uptown med Eartha Kitt
High Lights
Lowdown-Down
Breezin’ Through Another Day/Uptown
Black Bottom/Best Friend
Love Ain’t Nothin’/How Many Women
Trailer för Londonversionen 2017
Trailer för filmversionen 1975

 

Nr 401: Romance, Romance

22 Feb

51t5morzall

Romance, Romance (1987)
Broadway, 297 föreställningar
Music: Keith Herrmann
Book & Lyrics: Barry Harman
Föreställningen består av 2 enakts musikaler.
Den första The Little Comedy är baserad på Arthur Schnitzlers brevnovell Die Kleine Komödie från 1893.
Den andra, Summer Share är baserad på Jules Renards pjäs Le pain de ménage från 1898

The Little Comedy is set in late 19th century Vienna, it focuses on Josefine, a demimonde weary of the social life provided by her upper class lovers, and wealthy playboy Alfred, who has tired of a seemingly endless round of inconsequential affairs.
Both dissatisfied with their present options, decide that their best option lies in dropping out of their current class bracket. So Alfred becomes a shabby poet and Josefine a poor seamstress. They meet and fall in love, partly with each other and partly with the novelty of the situation. They recount what happens in the form of letters to friends.

However, they find it hard to keep up the pretense on holiday as neither can in fact write or sew with any facility. Back in Vienna they meet to call it off, now restored to their finery, and find to their surprise that the chemistry is still there.
We move towards what appears to be a happy ending, but with Schnitzler you can never be sure…. the round-dance continues in motion.

Summer Share is set in The Hamptons in the late 1980s, where two married couples in their thirties are spending the season in a rented cottage. Sam, who is married to Barb, and Monica, who is married to Lenny, find themselves gradually progressing from harmless flirtation to the serious possibility of an illicit affair.

Romance, Romance började sitt liv på en off-off-Broadway teater. Föreställningen fick så bra recensioner och drog så mycket publik att man fattade beslutet att flytta den till en Broadwayteater, där spelades den sen 297 gånger.

En liten kammarmusikal.
Bara 4 personer på scenen.
Enkel och sparsmakad scenografi.
Bra, melodiös men hitsfri musik. Första halvans musik smakar mycket förra sekelskiftet med glada valser och polkor och sånger som låter som om de kunde ha varit populära då.
Andra halvan är typisk Broadwaypop à la 80-tal, dvs mycket keyboards och solosaxofoner och den delen har inte åldrats särskilt bra.
Inte de starkaste musikalmelodier eller sånger jag hört men de fungerar bra i sitt sammanhang och även om jag kanske inte direkt börjar gnola på nån av dem efter att ha lyssnat på cd:n så kan jag i alla falla konstatera att de aldrig var tråkiga.
Sångtexterna är överlag ganska så bra med både roliga skämt (som inte känns krystade – en ovanlighet i många shower), kul rim och en och annan lagom snuskig insinuation.
Den är inte djup, bitvis ganska så förutsägbar men på det stora hela både charmig, rolig och underhållande.
Är på det hela taget ganska så nöjd med den här showen.

Jag känner att både tonsättaren och textförfattaren är starkt influerade av Stephen Sondheims verk, första halvan av hans A Little Night Music och andra halvan av Company. Och det är ju inte de sämsta inspirationskällor man kan ha när man skriver.

Med tanke på dess enkla scenografi och lilla ensemble är det konstigt att den inte satts upp här i Sverige – som jag känner till i alla fall.
En perfekt liten bortglömd musikal-semipärla, som gjord för att sättas upp av den lilla, fattiga, fria musikalgruppen.

Kuriosa:
Föreställningen fick 5 Tony Awards nomineringar, bland annat för de bägge huvudrollerna, manuset och musiken men detta var samma år som Andrew Lloyd Webbers The Phantom of the Opera hade sin Broadway premiär så en liten musikal som Romance, Romance var chanslös. Så inga Tonys blev det.

Det är visserligen 4 personer, eller 2 par, på scen i föreställningen men egentligen är det här en 2-mannashow för det är bara det ena paret som spelar de stora rollerna i bägge musikalerna. Det andra paret finns med enbart som dansare i första akten och som huvudrollernas respektive äkta hälfter i den andra och där finns de mest med för att sjunga små kommenterande snuttar och dansa i bakgrunden.

Press:
För off-off-Broadwayversionen:
”It’s operetta! Pure operetta!’ exclaims Alfred. So it is, and Mr. Parlato and Ms. Fraser join voices most agreeably in the lively I’ll Always Remember the Song and the kidding Rustic Country Inn. Unfortunately, they have a way of winking at the audience as though this were a camp version of Les Liaisons Dangereuses. That’s a touch off key. The liaison analyzed here has a light tone, but there are shadows.

A few of the songs are delivered with more gusto than the small theater can handle, and you may find yourself worrying about whether the swirling dancers will knock over some of the furniture. But that should be taken care of when, if there is a heart Off Broadway, Romance Romance moves to a larger theater.
– Walter Goodman, The New York Times

För Broadwayversionen:
Romance Romance, lately the littlest big musical Off Off Broadway, has made it uptown, in a slightly enhanced production that loses nothing of the charm and intelligence of the original and gains a thoroughly winning performance by Alison Fraser.

Smallness is the theme here. The voices are not big, the dances not spectacular, the stage not enormous or ablaze with remarkable effects. And the emotions never get operatic; gestures toward adventure turn into shrugs of accommodation. In the 20th century as in the 19th, we are being told, among the bourgeoisie as among the swells, that realistic resignation is the common denouement to romance romance. That could be the stuff of life-style babble, and it comes worrisomely close in the slightly prolonged exchanges of Summer Share, but somebody always breaks into song before things get too thick. In a Broadway season so full of pretentiousness, this show is delightfully small scale, the scale on which most of us live. Love Then, And Love Now ROMANCE.
– Walter Goodman, The New York Times


Videosar:
At The Tony’s 1988
How Did I End Up Here
The Night It Had To End
It’s Not To Late
Romance, Romance Trailer

 

 

Nr 400: Holiday Inn

31 Jan

hi_1000x387_cast1. Holiday Inn (1942), film
Screenplay: Claude Binyon bearbetad av Elmer Rice, baserad på en idé av Irving Berlin
Music & Lyrics: Irving Berlin

2. Holiday Inn – The New Irving Berlin Musical (2016)
Broadway, 117 föreställningar
Music & Lyrics: Irving Berlin
Book: Gordon Greenberg, Chad Hodge baserad på filmen Holiday Inn från 1942

Jim Hardy leaves the bright lights of show business behind to settle down on his farmhouse in Connecticut.
He quickly discovers life isn’t the same without a bit of song and dance.
Jim’s luck takes a spectacular turn when he meets Linda, a spirited schoolteacher with talent to spare. Together they turn the farmhouse into a fabulous inn with dazzling performances to celebrate each holiday, from Thanksgiving to the Fourth of July.
But when Jim’s best friend Ted tries to lure Linda away to be his new dance partner in Hollywood, Jim does his best to salvage his latest chance at love.

Intrigen och de flesta av sångerna är identiska i bägge versionerna och det inkluderar även delar av koreografin. Till scenversionen har man dock valt bort ett par låtar och det är fullt förståeligt, speciellt i fallet med ”Lincoln’s Birthday” sången Abraham som framförs i ”black face” och som faktiskt fick mig att känna mig lite illamående, så obehaglig var den att se på – man kan se en snutt ur den i filmtrailern.
På Broadway har man istället slängt in ett par av Berlins största hits som Blue Skies och de får ”production number” behandling och det är underbart. Men även i filmen la man in  några gamla Berlinfavvisar som Easter Parade – som ursprungligen skrevs för As Thousand’s Cheer 1933 (se dag 320).

Att filmen känns lite ålderstigen idag är förståeligt, den har trots allt 75 år på nacken, men att scenversionen känns lika gammal är ett problem och förmodligen en orsak till att den floppade. Det är okey att se en lite småfånig, småcharmig nostalgisk rulle gratis hemma i vardagsrummet men att betala typ 900 spänn per biljett för att se samma sak på scen…
Och faktum är att filmen känns som den fräschare av de två.
Men här finns massor av Irving Berlinsånger och de är det bästa med bägge versionerna  – och så Fred Astaires dans i filmen förstås. 
Även scenversionen har en fantatisk steppare och dansare i Corbin Blue men han har inte Astaires charm i talscenerna och dessutom gillar jag inte hans sångröst men sånt är en smaksak och tar inte ifrån honom att han är ett proffs ut i fingerspetsarna. Bryce Pinkham spelar Crosbyrollen och gör det bra, han är en bättre och charmigare skådespelare än Crosby, men det kanske också är en smaksak för jag har aldrig förstått mig på Bing Crosbys storhet.

Det finns några riktigt superba showstoppande nummer i scenversionen, bland annat Shaking the Blues Away där man steppar samtidigt som man hoppar hopprep med julgirlander. Det finns ett antal fantastiska nummer till men problemet är att föreställningen är så ointressant och förutsägbar under transportsträckorna mellan dem, och det gör att föreställningen trots dem känns seg och småtrist.  Manuset är helt enkelt inte tillräckligt intressant, skämten känns lika gamla och dammiga som grundmaterialet och intrigen är så förutsägbar att ingen spänning nånsin uppstår.
Så snygg produktion, bra insatser, härliga shownummer, ljuvliga sånger men helheten fungerar bara inte. Synd på så rara ärtor.

Kuriosa

Berlin tyckte att den svåraste sången att skriva var den som skulle vara till julfirandet eftersom han med sitt judiska ursprung inte hade nån direkt relation till den helgen.
Melodin till White Christmas skrevs ursprungligen 1935 under inspelningen av Fred Astaire/Ginger Rogersfilmen Top Hat
.
White Christmas var inte den sång man trodde skulle bli filmens stora hit utan det var istället Be Careful, It’s My Heart som framförs under Alla Hjärtans Dag firandet.
White Christmas vann en Oscar som årets bästa sång 1942.
White Christmas i Bing Crosbyversionen är den mest sålda singeln i skivhistorien – omkring 100 miljoner exemplar har den sålts i. Om man räknar med andra inspelade versioner av sången så hamnar försäljningssiffran på ca 150 millioner.

Hotellkedjan Holiday Inns namn refererar till filmen. The name ”Holiday Inn” was coined by the architect Eddie Bluestein as a joke during construction of the first hotel.

Press:
Om 1942 års film
”all very easy and graceful; it never tries too hard to dazzle; even in the rousing and topical Fourth of July number it never commits a breach of taste by violently waving the flag. Instead it has skipped back over the year in an affectionate and light-hearted spirit.”
Theodore Strauss, The New York Times

”a winner all the way” with ”sterling performances by the male leads”
– Variety

”a most delightful entertainment… The performances of the leading players are very good.”
-Harrison’s Reports

”a completely satisfying musical filled with crisp comedy, fetching music, snappy dance routines, first-rate acting, smart story touches and lavish and beautiful settings.”
– Film Daily

Om Broadwayversionen:
Actually, “Holiday Inn” wore out its welcome for me well before the inevitable reprise of “White Christmas” that comes toward the close. As a familiar Broadway exercise in nostalgia — or a familiar Broadway exercise in holiday exploitation — it’s polished and pleasant. But a great gift to the theater season aborning it’s not. More like a prematurely hung Christmas stocking smelling faintly of mothballs.

– Charles Isherwood, The New York Times


Director Gordon Greenberg and co-writer Chad Hodge (TV’s “Good Behavior,” “Wayward Pines”) have significantly rethought, reshaped and revitalized the script, giving the show more heart, a slightly modern sensibility and a joyful spirit. Engaging performances, dynamic dancing and a lively orchestra make it the feel-good show of the fall.

This clever musical should have longer legs than the Yule-centric stage version of “Irving Berlin’s White Christmas,” especially for those yearning for an old-fashioned respite from political angst
– Frank Rizzo, Variety

For those hoping that the Roundabout Theatre Company had ambitions more challenging than perky audience bait to compete with the other moneymaking holiday offerings, well, hope elsewhere.

If walls had ears, what would Studio 54, disco home of ’70s debauchery, make of this hokey, wholesome new occupant? If the walls had eyes, I suspect they would roll.
– Linda Winer, Newsday

Videosar:
Filmtrailer (1942)
High Lights fr Broadway
Rehearsal clip
High Lights from The Goodspeed Opera House original production
Blue Skies
Let’s Say It With Firecrackers
You’re Easy To Dance With
Shaking The Blues Away
White Christmas med Bing Crosby o Marjorie Reynolds 1942 års filmversion

whitexmas-holidayinn_1942

Nr 399: Annie 2 – Miss Hannigan’s Revenge

22 Jan

annie-2-cd-omslag

Annie 2 – Miss Hannigan’s Revenge (1990)
Washington, 36 föreställningar. Lades ned sen och kom aldrig till Broadway.
Music: Charles Strouse
Lyrics: Martin Charnin
Book: Thomas Meehan baserad på dagstidningsstrippen Little Orphan Annie och musikalen Annie från 1977

It’s 1934, six weeks  after the end of Annie.
The curtain rises on the Women’s House of Detention in Greenwich Village, with Miss Hannigan in prison scheming for revenge. She soon escapes during a fire.
Meanwhile, Congresswoman Marietta Christmas, who is head of United Mothers of America, tells Warbucks it is illegal for an unmarried man to adopt an 11-year-old girl and unless he marries within ninety days she will see to it that Annie is removed from his custody. He decides to hold a contest for a wife – any single woman interested in a bald, middle-aged man with protruding ears and $900 million is eligible.
Miss Hannigan reads about the contest and decides to disguise herself and try to win. There’s just one little catch: Mrs. Christmas insists that Annie judge the contest along with Warbucks and Hannigan is certain Annie will recognize her.
How to solve this dilemma?
Well, Miss Hannigan discovers another orphan, who looks just like Annie and who will be trained to impersonate Annie and take her place. The fake Annie will then choose Miss Hannigan as her mother. Cue the song You, You, You (could be Annie too) – get the pun?
Well, that’s the plan anyway.
Hannigan kidnaps Annie and let’s the other kid take her place. And she plans to kill Annie after she is married. Hannigan wins the contest, but just as she and Warbucks are about to be married, Grace (Warbucks secretary) figures out the plot and rescues Annie.
Warbucks realizes that he loves Grace and they get married.
Annie get’s her ”parents” and everybody is happy.

Except the audience that is…

Sällan har väl en musikal varit så efterlängtad, upphaussad och omskriven för att sen få ett sånt iskallt mottagande av en publik som Annie 2.
Publiken hatade föreställningen.
Pressen hatade föreställningen.
Till och med upphovsmännen hatade föreställningen – eller, ja, de insåg att de hade en riktig praktkalkon till show i alla fall.

Vad var det som gick fel?
Ja, till en början så fick berättelsen om lilla föräldralösa Annie ett helt klart tillfredsställande slut i första musikalen så det fanns ingen riktig anledning (förutom ekonomiska) till att skapa en del 2.
Sen gjorde man misstaget att låta berättelsen centreras runt Miss Hannigan och hennes hämndbegär. Publiken som kom ville se Annie och hennes föräldralösa vänner på scenen och det fick de inte. Saknaden från publiken av de övriga småflickorna var så stark att man snabbt ordnade en audition, anställde några små töser och skrev in dem i handlingen utan att de egentligen fyllde nån funktion eller fick nått att göra mer än att stå på scen och se bedårande ut.
Sen så ville de göra en ”vuxnare”, mer satirisk och mindre sötsliskig musikal än originalet varit men sarkasmen och den självironiska tonen uppfattades bara som småsint och direkt elak och osmaklig av de betalande åskådarna.

Upphovsmännen satte sig ner och skrev om stora delar av manuset, mildrade elakheterna (Hannigan vill exempelvis inte längre döda Annie utan bara se till att hon hålls borta från Warbucks så att hon inte kan avslöja vad som ska hända), pillade på intrigen, gav Annie fler sånger att sjunga, skrev nya sånger, skrev om sånger, skrev om manuset ännu en gång, skrev fler nya sånger, ändrade på rollkaraktärerna och bytte miljöer i showen.
Kort sagt de gjorde allt vad de kunde för att rädda showen men till ingen nytta. Efter 36 föreställningar lades den ner och fortsatte inte till Broadway som det varit tänkt.

Men berättelsen om Annie 2 tar inte slut här för upphovsmännen hade gett sig den på att det skulle bli en uppföljare och det blev det också så småningom: Annie Warbucks, men den tar jag upp i ett annat blogginlägg…

Säga vad man vill om denna musikal men en hel del bra musik innehåller den. Charles Strouse kan det här med att skriva catch-iga melodier. En del av dem kan man hitta på Spotify om man söker efter 30-årsjubileumsinspelningen av Annie, för som bonus har man lagt med ett antal sånger från Annie 2. Och Carol Burnett berättar som ”miss Hannigan” vad som händer mellan sångerna. Väldigt kul.
På same cd får man också tre olika textvariationer på samma sång så man får en känsla av vad som kan hända med material under en try-out. Det är Martin Charnin som berättar om de olika varianterna och varför de skrevs. Både informativt och underhållande. Att en av varianterna sjungs av Andrea McArdle är en extra bonus för oss nördar, för det var ju hon som var original Annie i Broadwayuppsättningen 1977.

Tyvärr så har de valt bort ett otal sånger som skrevs, testades, ratades eller behölls under de 36 föreställningarna i Washington. Fast det är klar en del av dem dök upp (4 närmare bestämt) i Annie Warbucks så det kanske är därför.
Som extra, extra bonus får man 3 strukna låtar som jag inte är säker på vilken Annie de kommer ifrån – jo, Don’t Mess With Mother hör definitivt till Annie 1.

Press
‘Almost every ingredient that made Annie such a delight for both children and adults is missing.”
Variety

 

… ”preposterous.”… ” Annie was a musical to take to your heart, but you’ll want to take a paddle to Annie 2.

”What was so disarming the first time around, has become witless and belabored.”
David Richards, The Washington Post

 

Martin Charnins egna kommentarer till Washington Post recensionen:
The review is accurate. I think I would have been appalled had he decided in print that what we were doing didn’t need to be worked on. The most unfortunate aspect of the review will be its impact on the company and on the audiences, because the audiences who read it are going to come in looking at it through the filter of the criticism.
There is also the word-of-mouth on Broadway – many people on the street are going to be jumping up and down with glee, thrilled that we got creamed, because that’s the way things are on Broadway.

Later in the evening, he will tell the cast that he was responsible, and the performers should not feel bad. He will say that he got them into the hole and that he and the rest of the creative team will get them out. ”Never forget that you are talking to the man who wrote ‘Tomorrow.’ The sun will come out tomorrow. Bet your bottom dollar.”


Videosar
You, You, You
My Daddy – Andrea McArdle
But You Go On

%d bloggare gillar detta: