Arkiv | Based on a true story RSS feed for this section

Nr 450: Shuffle Along, or the Making of the Musical Sensation of 1921 and All That Followed – (2016)

7 Sep


shuffle-along
Shuffle Along, or the Making of the Musical Sensation of 1921 and All That Followed
(2016)

2016: Broadway, 100 föreställningar

Music & Lyrics: Noble Sissle  & Eubie Blake
Book:  George C. Wolfe med delar baserade på originalmanuset till musikalen Shuffle Along (1921) av Flournoy Miller och Aubrey Lyles

What makes Broadway Broadway is the price of the ticket!

The story focuses on the challenges of mounting the original production of Shuffle Along and its effect on Broadway and race relations.

F. E. Miller and his vaudeville partner Aubrey Lyles conceive the show that was to become Shuffle Along. They meet fellow vaudevillians Noble Sissle and Eubie Blake and decide to team up to create the all-black production.
They tour the show, playing one-night stands in Maryland, Washington, D.C., and Pennsylvania, packing the cast into cheap motels and selling their personal possessions to pay for train fare.
A romance develops between the married Eubie Blake and the show’s leading lady, Lottie Gee, a veteran vaudeville performer who finally got her chance to star in the show.
The creatives discuss whether or not to include a love song and embrace between the two black leads, a controversial experiment that had been received with tar and feathers in the few instances where it had been tried before; fortunately, the audiences accept it. Arriving in New York during the Depression of 1920–21, Shuffle Along is deep in debt and struggles to raise money. It faces stiff competition on Broadway in a season that includes surefire hits from Florenz Ziegfeld, Jr. and George White, and it was relegated to a remote theater on West 63rd Street with no orchestra pit.
Opening night is a hit!
Shuffle Along becomes a long-running success, with popular songs like ”I’m Just Wild About Harry”.
The partners do not have the same success during the following years and argue about royalties. Lyles announces that he is moving to Africa, and the creators go their separate ways.
The romance between Blake and Gee ends.
Everyone wants to be remembered for having done something important, but over the decades, the show fades into obscurity.

Vill ni veta mer om Shuffle Along, original showen från 1921, så läs mitt blogginlägg om den (Nr 147), länk här.

Det här är en knepig show. Första akten om hur musikalen Shuffle Along skapades är rappt och roligt berättat med mycket humor och ett gäng rent spektakulära steppnummer.
Andra akten om hur det gick för upphovsmännen efter showens premiär och framgång är mer dramaturgiskt ointressant. För det går mer eller mindre åt helvete för alla, de misslyckas med sina följande uppsättningar, de blir ovänner och till sist är dom inte bara  i det närmaste bortglömda utan det är även deras förut så framgångsrika show.
Och tyvärr så har alla de fem stora rollerna fått varsin sammanbrotts/ångest låt i andra akten och det blir lite för mycket av elände för att bibehålla mitt intresse. För det blir inte bara enformigt utan dessutom ointressant eftersom allt ältas om och om igen.
Man vill liksom bara snabbspola förbi.
Fortfarande är det grymt snyggt iscensatt och även andra akten innehåller sanslösa steppnummer men det blir ändå inte bra.
Eubie Blakes musik, steppen och de snygga shownumren är den stora behållningen och om föreställningen slutat efter första akten så hade den varit en hit men tyvärr så kom det en andra akt…
Ingen cast skiva gavs ut och den lär knappas sättas upp igen.
Men steppnumren… Jag säger bara steppnumren! Wow!

Kuriosa:
Föreställningen vann:
4 Drama Desk Awards: Bästa musikal, koreografi, kostym och peruk och hår design.
3 Fred and Adele Astaire Awards: Bästa koreografi,  manlig dansare och ensemble i en Broadway show.
1 New York Drama Critics Circle Award för Bästa musikal.

Den fantastiska steppkoreografin gjores av Savion Glover som anses vara en av världens bästa steppare. Han vann 1996 en Tony Award för sin koreografi i Bring in ‘da Noice, Bring in ‘da Funk.

Audra McDonald, som spelade den kvinnliga huvudrollen är en klassiskt utbildad sångerska. Hon har varit en av Broadways mest lysande och prisbelönta artister sen debuten 1992.
1994 fick hon sin första Tony för sin tolkning av Carrie Pipperidge i revivaln av Carousel.
1996 fick hon en Tony för bästa biroll i en pjäs för Master Class.
1998 fick hon en musikalbirolls-Tony för sin tolkning av Sarah i Ragtime.
2004 fick hon ännu en biroll i en pjäs Tony för revivaln av A Raisin In The Sun.
2012 fick hon en Tony för bästa kvinnliga huvudroll i en musikal för revivaln av Porgy and Bess.
2014 fick hon en Tony för Lady Day at Emerson’s Bar and Grill.
Eftersom man ansåg att Lady Day var en pjäs med musik snarare än en musikal så fick hon alltså Tonyn för bästa kvinnliga huvudroll i en pjäs. Detta medförde att hon inte bara är den mest Tony belönde skådespelaren i Broadways historia utan också den enda som vunnit en Tony i alla fyra kvinnliga rollkategorierna: Bästa kvinnliga huvudroll i en pjäs, bästa kvinnliga huvudroll i en musikal, bästa kvinnliga biroll i en pjäs och bästa kvinnliga biroll i en musikal. Imponerande!

Press:
The first half of … Shuffle Along is to 2016 what Hamilton was to 2015: It’s the musical you’ve got to see. … The cast, led by Audra McDonald, Brian Stokes Mitchell and Billy Porter, is as charismatic as you’d expect, and Savion Glover’s near-nonstop choreography explodes off the stage with the unrelenting impact of a flamethrower. But then comes intermission, and what had looked like a masterpiece goes flat and stays that way.
– Terry Teachout, The Wall Street Journal

…As staged by Mr. Wolfe and Mr. Glover…routines first performed nearly a century ago come across as defiantly fresh…Often you sense that Mr. Wolfe has a checklist of historic points he must, but must, cover before the show’s end…The clunky, shoehorned-in exposition doesn’t overwhelm the sweeping grace of Shuffle Along whenever it sings or dances…The show’s principals…all more or less manage to bend their distinctive charismas into the sinuous contours of early Broadway jazz. But Ms. McDonald is a one-woman time machine de luxe, who translates the precise stylistic quirks of a bygone era into a melting immediacy. She also provides the most fully fleshed character in the show.
– Ben Brantley, The New York Times

There is a bit of bloat, too much exposition and with five stars who each need a backstory, the plot sometimes slows, but Wolfe nicely captures the timeless craziness of creation and the glory days of a special show.
– Mark Kennedy, Associated Press

The new Broadway musical Shuffle Along dazzles like no other show this season — but it also disappoints…When the cast is singing and tearing up the floor with choreographer Savion Glover’s muscular and thrilling tap-dancing it’s pure unmitigated heaven. But between numbers, biographies are sketched out and behind-the-scenes blow-by-blows are shared. The narration turns entertainment into dull lecture hall…
– Joe Dziemianowicz, New York Daily News

The first half is sensational; the second is difficult, in terms of our heroes’ postsuccess fates and how engagingly their narratives play out. But with a cast this incandescent and Wolfe staging a constant flow of miracles, there’s an overflow of joy and style that smooths over stylistic rough edges and knotty stitching of history to myth. … Above all, we can luxuriate in a breathtaking piece of showmanship, featuring more talent crowding a stage than pretty much any other Broadway show at present (and yes, that includes Hamilton)…Oh, and there’s dance-miles and miles of ecstatic, syncopated genius courtesy of Savion Glover.
– David Cote, Time Out NY

Video:
The Tony Awards
High Lights
I’m Simply Filled With Jazz
Act One Finale
Kiss Me
Behind The Scenes

 

 

Annonser

Nr 449: Applause (1970)

31 Aug

Applause Original Cast Album
Applause (1970)
1970: Broadway, 896 föreställningar
1972: West End, 382 föreställningar
1973: Tv version
2015: New York City Center’s Encores! Konsertversion

Music: Charles Strouse
Lyrics: Lee Adams
Book: Betty Comden & Adolph Green, baserad på filmen All About Eve (1950) och novellen The Wisdom of Eve (1946) av Mary Orr.

”Lousy book, lousy score, naturally everybody’s blaming the costumes!” – En producent i föreställningen om sin nya musikal.

The story centers on Legendary aging star Margo Channing, who becomes close to stage-struck young hopeful Eve Harrington and innocently takes her under her wing, unaware that the ruthless Eve is plotting to steal her career and her man – and that she is prepared to do anything to reach her goals.

Composer Charles Strouse and lyricist Lee Adams wanted to write a musical version of the 1950 movie, All About Eve. However, Twentieth Century Fox, which owned the rights to the movie, refused to grant them the rights to the script or the title.
They were, however, able to purchase the stage rights to the short story on which All About Eve had been based, Mary Orr’s ”The Wisdom of Eve”. The resulting musical could not contain any dialogue or characters that had been created for the movie but could use the original material that the movie also used.

In July 1969, movie star Lauren Bacall was cast as aging theater star Margo Channing, the role played by Bette Davis in All About Eve. Bacall greatly identified with the role, explaining, ”The Margo Channing of Applause and myself were ideally suited. She was approaching middle age. So was I. She was being forced to face the fact that her career would have to move into another phase as younger women came along to do younger parts. So was I. And she constantly felt that the man she was in love with was going to go off with someone else, someone younger of course, and I, too, had had those feelings”.

At a later point, Twentieth Century Fox reversed its original decision and granted the musical’s creators full rights to All About Eve’s script; however, by that time, the show was so far along in its development that major changes could not be made to the book. However, Strouse and Adams did write a song based on one of the film’s most famous lines, ”Fasten Your Seat Belts

Starten på overtyren väcker många minnen för mig för den användes som signaturmelodi till programmet För musikalvänner som gick på P3 i mitten/slutet av 70-talet. Detta program sändes nån gång i månaden och var min första riktiga introduktion till mycket av det jag älskar med musikal och Broadway. Det var i det programmet jag bland annat för första gången fick njuta av Carol Channing och hennes extremt djupa röst.

Och tv-versionen av musikalen, som faktiskt sändes på svensk tv kring 1979, var den första ”Broadwaymusikal” jag såg. Jag var fascinerad, älskade den och önskade att jag hade kunnat spela in den men videobandspelare var fortfarande rätt ovanliga och extremt dyra på den tiden. Döm därför om min enorma glädje när jag hittade den kompletta inspelningen på YouTube. (Japp, den finns där men ni får leta upp den själva!)


Men vissa saker och föreställningar är bättre att bara ha bevarade i minnet för ett återseende får dem inte alltid att hamna i positiv dager. Och Applause hör definitivt till den typ av show som inte mår bra av att ha åldrats 46 år.

Känns den mossig? Japp, nått så innihelvete! Den är ett barn av sin tid och med en kvinnosyn som är kolsvart och hela verket är bitvis så cyniskt att jag inte riktigt kunde njuta av den. Och sensmoralen att en riktig kvinna mår bäst av att hålla sig hemma och laga lasagne till sin hårt arbetande make känns kanske inte riktigt 2019.
Fast de kanske var ironiska?

Nått som jag faktiskt verkligen gillade med showen var den självklara och naturliga inställningen den har till homosexuella. Självklart är Margos frisör bög men han är otroligt sympatisk och en av de få som står på Margos sida genom hela föreställningen – en positiv skildring av en bög, det var ovanligt på den tiden.
Och ännu mera ovanligt är att vi får följa med till en gayclub i Greenwich Village och man gör ingen grej av att killar dansar med killar utan det är hur självklart som helst. Detta måste ha varit fantastiskt att få se för den tidens queera musikalåskådare.
Jag tror faktiskt att Applause var en föregångare vad gäller positiva Broadwayskildringar av homosexuella, homosexuella som dessutom inte bara älskar musikal och musikaldivor utan faktiskt också verkar ha ett sexliv…

Musiken då?

Jo, Broadway pop à la sent 60-tal/tidigt 70-tal. Här finns många sånger som jag gillar som But Alive, One of a Kind och inte minst titelnumret. Den senare är en härlig hyllning till showbizz, alla som jobbar i den och samtidigt fylld med roliga parodier på några av 50/60-talets mest kända musikaler. En riktig showstopper – kolla bara på klippet från Tony Awardsggalan nedan – och en riktig öronmask, ni kommer att nynna på den i timmar efter att ni sett klippet.

Kuriosa:
Applause vann:
4 Tony Awards för bästa musikal, kvinnliga huvudroll, koreografi och regi
3 Drama Desk Awards: Bästa koreografi, regi och kvinnliga huvudroll.
1 Outer Critics Circle Award för bästa biroll
2 Theatre World Awards för bästa manliga huvudroll och kvinnliga biroll

En Outer Critics Circle Award för bästa kvinnliga biroll gick till Bonnie Franklin som leder titelsången i showen men inte mycket mer än så, men uppenbarligen gjorde hennes insats ett oerhört starkt intryck.

Rita Hayworth var tänkt som Bacalls ersättare när hennes kontrakt löpte ut. Rita var mycket intresserad av att ta över rollen men tyvärr så hade hon vid det laget börjat få de första symptomen på Alzheimers sjukdom och hade svårt att komma ihåg både sångtexter och repliker.
Istället valde man Anne Baxter som ersättare. Anne spelade faktiskt rollen som Eve i filmen men fick här alltså ta över rollen som Margo istället.

Bette Davis som spelade Margo i filmen har faktiskt också spelat musikal på Broadway det skedde i Two’s Company. Den spelades 90 gånger mellan 15 dec 1952 – 8 mars 1953.

Novellen The Wisdom of Eve som ju både filmen och musikalen är baserad på skrevs av skådespelerska och författaren Mary Orr, den publicerades i majnumret av tidningen Cosmopolitan 1946.
Berättelsen anses vara löst baserad på Martina Lawrence som var sekreterare till den österrikiska skådespelerskan Elisabeth Bergner.
Fast det finns ett annat alternativ om vilka novellen handlar och det är att den handlar om rivaliteten mellan skådespelerskan Tallulah Bankhead och hennes understudy Lizabeth Scott under repetitionsarbetet med Thornton Wilders pjäs The Skin of Our Teeth (1942).
Orr skrev 1949 en radioadaption av novellen och det var den som ledde till att filmen gjordes.
Hon fick $5,000 av 20th Century Fox för rättigheterna men ingen cred i filmen.
Orr skrev en uppföljare till sin novell som publicerades i 1951-års julinummer av Cosmopolitan, den fick titeln More About Eve.

Press:
Miss Bacall is a honey, and the book is among the best in years – so who is going to care too much about the second-rate music? Not, I am sure, the public. … (Miss Bacall) She sings with all the misty beauty of an on-tune foghorn.  …  Miss Bacall is probably going to be the Marlene Dietrich of the 1980’s – she has the same enchantingly cool asexual sexability.
– Clive Barnes, Times

Applause came coasting into the Palace Theatre with all the drive that confidence inspires, and though a lot of that confidence was rooted in a false belief in its own publicity, the show still has it. The new show overrode its flaws with a fake security that was a lot like the very show business it meant to critizie.

So, the show is good looking. It is by no means funny or perceptive and is never as thrilling as it thinks it is. Still, it is a glittering, super-professional splash of musical theatre and Broadway hasn’t seen that in a long time.
– Martin Gottfried, Women’s Wear Daily

Miss Bacall, with this thundering appearance, ceases being a former movie star and becomes a star of the stage, thank you. Miss Bacall side-steps nothing. … roaring out her rage with the impassioned hurt of a spoiled child, springing into abandoned dance to express everything from foolish benevolence to fasten-your-seat-belts fury, she is Medea, Medusa and Theda Bara combined and dyed blond.
– Walter Kerr, Times

Video:
Titelsången Applause på Tony Awards Galan

Gay Bar scene + sången But Alive! med Lauren Bacall
Welcome to the Theatre med Christine Baranski
Lauren Bacall, Welcome to the theatre
Strouse & Adams berättar om Applause

 

Nr 447: Mozart! – Das Musical (1999)

17 Aug

143Mozart! – Das Musical
Uppsättningar i urval:
1999: Wien, 419 föreställningar
2002: Tokyo
2002: Wermland Opera i Karlstad
2015: Wien revival
2016: Shanghai

Music: Sylvester Levay
Book & Lyrics: Michael Kunze, baserat på Wolfgang Amadeus Mozarts (1756 – 1791) liv.

Musikalen startar vid en stor fattiggrav i Wien, där Mozarts hustru Constanze säljer vad hon påstår är Mozarts kranium till en samlare.
Vi förflyttas sen snabbt tillbaka i tiden till Wiens kejserliga hov där den 7-årige Wolfgang imponerar stort på Kejsarinnan med sitt piano- och fiolspelande, sitt absoluta gehör och sin förmåga att snabbt komponera nya musikstycken. Han och hans far tror att de ska bli rikligen belönade för uppvisningen men allt Wolfgang får är kejsarinnans sons gamla urvuxna jacka.
Detta är första, men inte sista gången som det handlar om pengar eller snarare bristen på pengar.
Alla i den här föreställningen vill ha pengar och försöker profitera på Mozart och om de inte vill ha hans pengar så vill de kunna sola sig i hans framgångar. Men när han har motgångar så finns ingen där för honom.  Utom Constanze som till en början, tillsammans med sin familj, jobbar på att svindla honom på pengar men som sen blir förälskad i honom och är den enda som på slutet bryr sig om personen och inte framgången Mozart.
Mozart själv skildras som ett nativt naturbarn som är berusad på sin egen talang men konstant känner sig missförstådd.
Och så har vi relationen till hans far. Den är minst sagt komplicerad och genomsyrar hela musikalen. Wolfgang har konstant dåligt samvete för att han inte lyder sin fader. Pappan å sin sida går mest runt och är bitter för att Mozart inte lyder honom och inte heller ger honom del av de pengar han tjänar. Ja, se där var det om pengar igen!
När pappan sen dör så får Mozart ett sammanbrott och efter att ha skrivit Trollflöjten och Requiem så dör även han.

Till detta kan läggas att den unge (7-åringen) Mozart hela tiden finns med på scen som en slags alter ego. Han skriver konstant på (vad jag tror ska vara) notblad med en gåspenna och vid olika tillfällen så hugger han den i vuxen-Mozarts arm och använder sig av blodet som bläck. Förstår inte riktigt vad de ville säga med detta. Att unge-Mozart finns med fattar jag dock. Det är nog en symbol för den förlorade barndomen som hela tiden gör sig påmind och som är en orsak till att vuxen-Mozart aldrig riktigt växer upp och tar ansvar för det han gör. Eller nått. Typ.

Baserar mina intryck och åsikter på reviveln som gick i Wien 2015.
Det här är nog en musikal som man kanske måste sett eller lyssnat på fler gånger än vad jag har gjort för att förstå dess storhet – för den har spelats mycket och varit ganska så framgångsrik – för jag begriper mig inte riktigt på den.
Här finns bitvis intressant musik, ett par roliga shownummer, ett par halvschysta rockigare låtar – lite kul är att man bara använder sig av rock när nån ska framstå som skurk -, några hyfsade ensembler och, tyvärr, oändligt med ganska så tråkiga ballader som liksom bara pågår.
Men nån riktig dramatik finns inte. Man får bara små små brottstycken eller smakprov ur Mozarts liv och det är librettisten som bestämmer vad som är intressant. Som publik håller man inte alltid med.
Karaktärerna blir aldrig levande. Man bryr sig inte om nån. Och Mozart som trulig självupptagen diva med offerkofta och som fastnat i nån sorts evig tonårsrevolt är definitivt ingen man hejjar på.
I balladerna så ältar folk sina egna känslor på ett sätt som närmar sig onani och ingen av de numren leder handlingen framåt.
För all dramatik som finns i grundmaterialet (Mozarts liv, menar jag nu) så har det blivit en ganska så stillastående och seg musikal. Den är bara drygt 2 timmar lång men känns betydligt längre.
Ville verkligen tycka om den och kanske att jag en dag kommer att ändra uppfattning och kalla den för ett mästerverk (knappast troligt men man vet aldrig) men för nu så upplever jag den som raka motsatsen till Mozarts musik = tråkig, förutsägbar och banal.

Kuriosa:
Upphovsmännen bakom denna musikal är samma som till musikalen Elisabeth som kom 1992 och blev en mega succé i stora delar av världen. Även den spelades på Wermland Opera i Karlstad.

Mozart föddes i Salzburg när den staden fortfarande hörde till Tysk romerska riket. Han kallade aldrig sig själv österrikisk utan det blev han kallad långt efter sin död av människor från Österrike.

Press:
Om Wermland Operas version:

Ändå blir helheten för splittrad och själva förutsägbarheten i detta schlagermusikalkoncept gör att Mozart! känns en aning seg. Ofta balanserar man farligt nära den tomma patetikens och den pretentiösa banalitetens avgrund. Där finns en påklistrad sentimentalitet och alldeles för många omotiverade känsloutbrott, om än i snygg förpackning. Christer Nerfont är en utmärkt musikalartist och växlar mellan spelscener där han oftast är en exalterad, obstinat eller utagerande Wolfgang och sånger som spänner mellan olika slags uppgivenhet, förvirring och ångest.
Men trots det blir rollen Mozart bara en kostym och en röst, inte en människa.
– Svenska Dagbladet

Att göra en musikal om honom (Mozart, min anmärkning) tycks vara rena självmordsuppdraget. Och samtidigt så absurt att Musikteatern i Värmland med denna österrikiska import åtminstone ror hem en fungerande teaterkväll. Tacka inte minst titelrollsinnehavaren Christer Nerfont för det.

Musikalen ”Mozart” handlar inte som Schaffers pjäs ”Amadeus” om medelmåttan kontra snillet. Den vill gestalta Mozart som ett slags schizofren figur, splittrad mellan människan och den lysande förmågan.
Tonsättaren Sylvester Levay (ingen större förmåga) försöker klokt nog inte ens snudda vid Mozarts musik.

Vad göra med texter som ”Ingen älskar dig som jag” sjungna till en högst ordinär melodi.

Det här är en typisk tablåmusikal och uppsättningen är tillräckligt tokig för att inte bli en sämre dussinprodukt.

I Karlstad hjälps helhetsintrycket upp genom en till synes aldrig sinande praktfull kostymparad. Musikaliskt är det för övrigt körerna som är starkast. De kontrasterar mot en viss långrandighet i verket.
Återigen utnyttjas den lilla teatern i Värmland till bristningsgränsen. Hans Hiort är en teaterchef som på gott och ont försöker och ofta lyckas spränga ramarna. Ett mod som måste belönas, även om han denna gång nog borde ha satsat på ett bättre verk.
– Marcus Boldemann, Dagens Nyheter

Videosar:
Trailer för Wien Revivaln 2015
Gold von den Sternen
Jeder Abschied ist der Anfang einer Reise
Ich bin Musik
Wie wird man seinen Shatten los – koreansk version
Wo bleibt Mozart?
Ein Bissel für’s Hertz
Wie kann es möglich sein?

 

 

 

Nr 437: The Rothschilds

15 Feb

The Rothschilds (1970)
Broadway 1970, 505 föreställningar
Off-Broadway, 1990, 435 föreställningar
Off-Broadway (som Rothschild & Sons), 2015

Music: Jerry Bock
Lyrics: Sheldon Harnick
Book: Sherman Yellen baserad på biografin The Rothschilds (1962) av Frederic Morton.

In 1772 Frankfurt, Germany, Jews are restricted to living in the ghetto and frequently are the victims of violence. Mayer Amschel Rothschild returns from Hanover, where he was an apprentice banker, to make his fortune in his home town. Because only twelve Jewish marriages are permitted in a given year, he is forced to come up with a plan in order to marry his fiancée Gutele. He reopens his shop, carrying goods and rare coins. At the Frankfurt Fair, he entices Prince William of Hesse with fanciful tales about rare coins, then bribes the prince in order to marry Gutele. Later, Mayer becomes agent for the court bankers, but he wants more.

By 1778, Mayer and Gutele have five sons, each of whom enters the business as soon as he is old enough. As they age, they and their father chafe at the many restrictions and indignities heaped upon Jews. In 1804, their success and their chutzpah take them to Denmark as superior court agents to the Danish king when Hesse must loan money to him to help fight a war. However, Hesse is overthrown by Napoleon, and Minister of Police Joseph Fouché takes over. When Mayer and his sons return to Germany, they find no court for which they can be agents. Mayer sends his older sons off to collect Hesse’s debts before the French can get them, and sends his younger son, Nathan, to London to invest the money.
Initially awkward in England, Nathan soon displays considerable investing talents. He falls in love with Hannah Cohen, an aristocratic English ”Jewish Joan of Arc” devoted to charitable works. He eventually wins her over by pledging to loan money to England to help win their war against Napoleon if the Chancellor of the Exchequer Herries pledges to make Germany and Austria lift their restrictions on Jews.
In Germany, Prince Metternich promises roughly the same thing if the Rothschilds make the loan. In 1818, Metternich reneges on his bargain, and old Mayer dies, broken-hearted. His sons scheme to force Metternich to come to terms by continually undercutting his price for peace bonds, although the plan brings them to the brink of bankruptcy. Metternich not only concedes but is forced to guarantee that all state bonds will be handled by the House of Rothschild. The ghetto walls are torn down, and Mayer’s dream is realized.

Den här musikalen hör till en av mina absoluta favoriter – rent musikaliskt. Har tyvärr aldrig fått chansen att se den.
I början på 1990-talet så släppte Sony ut ett stort antal av sina gamla musikaltitlar för första gången på CD, digitalt uppfräschade och ett ordentlig faktaspäckad häfte följde med i konvolutet. Jag köpte typ alla titlar som de gav ut. Just den här plattan såg ju väldigt sober ut och jag vet inte vad jag hade förväntat mig för typ av musik men inte var det denna semi pastisch på klassisk musik med tydliga judiska inslag. Jag älskade den från min första genomlyssning. Här finns strålande ensemblenummer, gripande solon och till och med lite komiska sånger mitt i allt allvar.
Just det här kompositörsparet (Harnick & Bock) har skrivit flera av mina favvomusikaler som Fiddler on the Roof och She Loves Me så det var väl inte så otippat att jag skulle gilla den här showens musik också, det som förvånade mig var snarare att det skulle ta så lång tid (2 år) innan jag öppnade CD:n…

 

Kuriosa:
Föreställningen vann 2 Tony Awards: Bästa manliga huvudroll och bästa manliga biroll i en musikal.

Detta blev den sista musikalen för partnerskapet Sheldon Harnick (text) och Jerry Bock (musik). De hade samarbetat sen 1958 och skapat mästerverk som Spelman på Taket, She Loves Me och Fiorello! Anledningen till att samarbetet dog med denna produktion var att regissören som anlitades för att regissera musikalen, Derek Goldby, fick sparken från produktionen innan den hade sin premiär. Goldby var en god vän till Bock. När Harnick tog  producenternas sida och höll med om att Goldby skulle kickas så kände sig Bock sviken av sin partner och de började glida ifrån varandra.

2015 så hade en kraftigt bearbetad version av verket premiär Off-Broadway. Nu presenterades den som enaktsföreställning och koncentrerade sig mer på relationen mellan Mayer och hans söner än grundandet av deras bankvälde. Även några tidigare strukna sånger lades till.
En anledning till att man valde att bearbeta revivaln av verket så kraftigt  var att folk hade klagat på att bara första akten i originaluppsättningen, som koncentrerade sig just på Mayer, var intressant. Sönernas öden under andra akten ansågs inte så engagerande och man saknade även Hal Linden som spelade Mayer. Detta ledde till att man skrev in en sång åt Hal i andra akten och lät sönerna hela tiden skriva brev till honom så man fick anledning till att ta in honom på scen. Detta trots att Mayer rent historiskt var död under den tid andra akten utspelade sig.

Den Oscarnominerade skådespelerskan Jill Clayburgh gjorde sin Broadway debut i rollen som Hannah Cohen.

Press:
För originaluppsättningen:
This lead-footed and overstuffed musical, oldest of old fashioned, only represents the vulgarity of money and the vulgarization of Jewishness. It also represents the vulgarization of musical theatre.

It is ludicrously expensive, naive and misled.

Not only is there no coordination between dance and drama, there isn’t even a connection. There is nothing musical about the dramatic sequences and nothing dramatic about the musical ones.
– Martin Gottfried, Women¨s Wear Daily

 

Yet it is interesting, in parts very witty, has a certain moral force and, best of all, it has style.

The Rothschilds is a good and solid start for the musical season. Wonder of wonder I think it might even make money. But the Rothschilds always have.
– Clive Barnes, The New York Times

 

It is possible that The Rothschilds has succeeded in becoming exactly what it meant to be: an unhappy musical comedy. Do your eyebrowes lift? What else was to be got out of an account, very lightly dusted by powdered wigs and twirled parasols, of a Jewish family that fought its way up out of the ghetto, servile blow by servile blow, until it had amassed enough money to help finance the Napoleonic wars and to extract promises (of freedom) that would never be kept? Joy unconfined, or even temporary satisfaction? And that is the truth of the matter. But is it a truth with much music in it?
– Walter Kerr, Times

För 2015 års revival:
Sherman Yellen’s book looks hard for heart and warmth, but this is still the story of a man who decides that the only way to escape oppression is to make lots of money. And the way to get even with powerful people who betray you is by sabotaging their bond offering. Bankers are not particularly fashionable as heroes right now.

Mayer’s musical number “In My Own Lifetime” comes close to thrilling, and “Everything” is at least rousing, but most of the songs are only pretty. Maybe it’s too much to expect another “Sunrise, Sunset” or “If I Were a Rich Man,” but what’s a musical for?
– Anita Gates, The New York Times

Videosar:
Trailer till Rothschild & Sons
Meet The Creators
Hal Linden om sin Tony vinnande roll i 1970 års uppsättning
In My Own Lifetime med Sammy Davies Jr.
I’m in Love

 

 

Nr 436: On Your Feet!

13 Feb

 

 

On Your Feet (2015)
Broadway, 2015, 746 föreställningar
Utrecht, Nederländerna 2017

Music: Gloria Estefan, Emilio Estefan, Miami Sound Machine
Lyrics: Gloria Estefan, Emilio Estefan
Book: Alexander Dinelaris Jr. baserad på Gloria Estefans liv och karriär.

Föreställningen handlar om Gloria Estefan och hennes resa från att vara en blyg psykologistudent  som övertalas att sjunga i gruppen Miami Latin Boys till att bli frontfigur för Miami Sound Machine och världsartist. Den tar också upp hennes kärlekshistoria med Emilio Estefan, hennes bråk med sin mor samt bussolyckan som höll på att göra henne förlamad. Föreställningen avslutas med  hennes triumfartade comeback på American Music Awards 1991.

Om man gillar den här plattan och musikalen beror nog på hur mycket man gillar Gloria Estefan och Miami Sound Machine. Själv gillar jag många av deras sånger och de är en del av min ungdom, så jag blir både glad och lite sentimental när jag hör dem. Det låter bra om alla som sjunger och lirar på inspelningen men det går inte att komma ifrån att det trots svänget bara är en slags coverplatta, på gott och ont. Sätter nog hellre på en ”Greatest Hits” platta med originalen.

Det här är en live-inspelning och publiken är minst sagt enormt entusiastiska och jag kan tänka mig att det här är en medryckande föreställning som vinner på att ses live. 

Kuriosa:
Föreställningen vann:
1. Outer Critics Circle Award för bästa koreografi
1. Theatre World Award för bästa debutant till Ana Villafañe som Gloria Estefan
1. Fred and Adele Astaire Award för bästa koreografi.

Alexander Dinelaris Jr. som skrev manuset till musikalen var en av fyra Oscarvinnande mansuförfattarna till filmen Birdman

När föreställningen spelats färdigt på Broadway så skeppade man över all scenografi och alla kostymer till Utrecht i Nederländerna, där musikalen fick sin premiär 17 oktober 2017.
Rollsättningen i den nederländska uppsättningen var kontroversiell då samtliga huvudroller spelades av vita personer istället för latinos. När folk kritiserade producenterna för beslutet så svarade de med att de hade castat ”färgblint” och att det var en slump att det blev den rollsättningen det blev för de hade enbart gått efter vilka som varit bäst på audition. Gloria och Emilio Estefan godkände rollsättningen.

Press:
The recipe may be familiar, but the flavor is fresh in this undeniably crowd-pleasing musical.

the musical neatly showcases the boppy dance-floor hits and swoony ballads that made Ms. Estefan and the band Miami Sound Machine a radio and MTV staple in the 1980s.

‘On Your Feet!’ roars through the up-tempo numbers, choreographed with swirling skirts and swiveling hips by Sergio Trujillo. The very air in the room seems to vibrate when the crackerjack band strikes up. But with an often mechanical book, moving through its rags-to-riches paces as if to a rigid percussive beat, ‘On Your Feet!’ ultimately falls somewhere in the middle of the hefty pack of jukebox musicals that have plugged in to Broadway’s power strip.
– Charles Isherwood, The New York Times


Just try keeping the grin off your face when two massive human chains—of cast and audience members—flood the aisles of the Marquis Theatre… Charting the rise to international superstardom of Gloria Estefan, and her triumphant re-emergence after near-tragedy struck, On Your Feet!is an infectious account of the lives and careers of the Latin music crossover sensations … featuring a star-making lead performance from radiant newcomer Ana Villafane.

It’s impossible to deny the production’s generosity of spirit. … the story is packed with heart, above all in its tender depiction of the couple’s sustaining love. And there’s such genuine joy — plus a refreshing suggestion of modesty — in the telling of this Cuban-American success story. The show’s arrival at a historic point in the renewal of diplomatic ties between Cuba and the U.S. makes its timing serendipitous.
– David Rooney, The Hollywood Reporter


If the producers of “On Your Feet! The Story of Emilio and Gloria Estefan” know what’s good for them (odds are, they do), they’re ad-bombing Spanish-language media outlets and pitching group sales 24/7. That’s the way to go with a surefire audience pleaser like this jukebox musical built around the life and career of Cuban-American superstar Gloria Estefan. Newcomer Ana Villafane is a knockout in the leading role, the dazzling centerpiece of this flashy, splashy spectacle helmed by Jerry Mitchell.


 It’s exhausting, and at times it makes you long for the bittersweet salsas of the Old World — but you can’t say it isn’t fun.
– Marilyn Stasio, Variety

Videosar:
Från The Tony Awrds med Gloria Estefan
High Lights
Hits Medley fr The View
Final Mega Mix/Curtain call
Trailer Nederländska versionen
Gloria på American Music Awards Comeback

 

on-your-feet-tour-company

Nr 435: Lady Day at Emerson’s Bar & Grill

10 Feb

Lady-Day-Cover-copy

Lady Day at Emerson’s Bar & Grill (1986)
Off-Broadway, 1986, 281 föreställningar
Broadway 2014, 173 föreställningar

Music & Lyrics: various
Book: Lanie Robertson baserad på Billie Holidays liv

“When I die, I don’t care if I go to heaven or hell, as long’s as it ain’t in Philly.”

The time is 1959. The place is a seedy bar in Philadelphia. The audience is about to witness one of Billie Holiday’s last performances, given four months before her death. More than a dozen musical numbers are interlaced with salty, often humorous, reminiscences to project a riveting portrait of the lady and her music.

Det här är inte en konventionell musikal utan kanske snarare en pjäs med musik. Vid prisceremonier och i pressen så har den både behandlats som en pjäs och som en musikal, så ingen verkar helt säker på hur den ska klassificeras.
Själv tycker jag att musiken spelar en så viktig del i berättandet och är dessutom så integrerad i historien att jag räknar den som en slags musikal och tar upp den i denna blogg. Lägg till det att man även givit ut ett cast album – en liveinspelning – med sångerna.
Intrigen och upplägget är simpelt, egentligen får vi bara bevittna en av Lady Days sista framträdanden på en skitig, nedgången klubb i Philly. Hon är full, har abstinens från sitt heroinberoende, blir hög, försvinner bort i tanken, berättar och minns episoder från sitt liv och sjunger ett dussintal av sina hits.
Genom hennes små, bitvis osammanhängande, berättelser kan vi pussla ihop delar av hennes liv, var hon kom ifrån och hur hon fick sin start i branschen och även hur hon fastnade i heroinberoendet. Intressant och gripande. Men de starkaste bitarna är hennes anekdoter om den rasism som fanns (finns) både inom och utanför branschen mot färgade artister. De berättelserna är både fruktansvärda och fruktansvärt galghumoristiska. För mitt i allt elände så verkar hon ha både humor och självdistans. Hon beskriver aldrig sig själv som offer och det är uppfriskande.

Om jag har nån kritik så är det nog att det blir väldigt mycket elände och missbruk hela tiden, inget nämns om hur hon slog igenom eller om alla hennes framgångar. Ska man gå på vad denna show berättar så kan den här artisten aldrig haft mer än en högst medioker artistkarriär.
Men oavsett min kritik så är det en gripande och fruktansvärd föreställning. ”Enkel”, naken och drabbande. Audra McDonald gör ett virtuost porträtt och hennes sätt att gestalta fylla på scen är en master class i ämnet.
För mig är de 2 musikaliska höjdpunkterna den fylleglada tolkning av What a Little Moonlight Can Do  och den fruktansvärt starka, nattsvarta, versionen av Strange Fruit.

Föreställningen filmades av HBO och finns att se på HBO Nordic.

Kuriosa:
Off-Broadway föreställningen vann en Outer Critics Circle Award för bästa manus (för en Off-Broadway föreställning)
Broadwayversionen vann:
2 Tony Awards: Bästa kvinnliga skådespelare i en pjäs samt bästa ljuddesign.
1 Drama Desk Award för bästa kvinnliga huvudroll i en pjäs.
1 Outer Critics Circle Award för bästa kvinnliga huvudroll i en musikal.

Audra McDonald är en klassiskt utbildad sångerska. Hon har varit en av Broadways mest lysande och prisbelönta artister sen debuten 1992.
1994 fick hon sin första Tony för sin tolkning av Carrie Pipperidge i revivaln av Carousel.
1996 fick hon en Tony för bästa biroll i en pjäs för Master Class.
1998 fick hon en musikalbirolls-Tony för sin tolkning av Sarah i Ragtime.
2004 fick hon ännu en biroll i en pjäs Tony för revivaln av A Raisin In The Sun.
2012 fick hon en Tony för bästa kvinnliga huvudroll i en musikal för revivaln av Porgy and Bess.
2014 fick hon en Tony för Lady Day.
Eftersom man ansåg att Lady Day var en pjäs med musik snarare än en musikal så fick hon alltså Tonyn för bästa kvinnliga huvudroll i en pjäs. Detta medförde att hon inte bara är den mest Tony belönde skådespelaren i Broadways historia utan också den enda som vunnit en Tony i alla fyra kvinnliga rollkategorierna: Bästa kvinnliga huvudroll i en pjäs, bästa kvinnliga huvudroll i en musikal, bästa kvinnliga biroll i en pjäs och bästa kvinnliga biroll i en musikal. Imponerande!

Billie Holiday (1915-1959) var en jazz- och bluessångerska och låtskrivare. Hon anses ha en unik diktion och dramatisk intensitet och räknas som en av de största jazz- och blues-sångerskorna.
Namnet hon döptes till var Eleanora Fagan Hennes mor var ensamstående.
Hon tog sitt artistefternamn Holiday efter jazzmusikern Clarence Holiday  som troligen var hennes pappa.
Förnamnet Billie tog hon efter sin favoritskådespelerska Billie Dove (1903 – 1997).
Hon fick sitt smaknamn Lady Day av sin vän och kollega saxofonisten Lester Young.
Hon upptäcktes när hon sjöng på nattklubbar i Harlem, New York. Det ledde bland annat till att hon turnerade med Count Basie och Artie Shaw och deras respektive orkestrar.
Hon kom att spela in över 200 skivor och var under en period otroligt populär.
Men från mitten av 40-talet så eskalerade hennes drog och alkoholproblem och det ledde så småningom till att hennes röst påverkades.
Hon framträdde fram till bara nån månad innan sin död 1959.
Läs en längre biografi här.

Press:
“Lady Day at Emerson’s Bar & Grill,” Lanie Robertson’s elegiac lament for the jazz singer Billie Holiday at the end of her broken-down life, has been knocking around forever in regional theaters.  But in all those years, this intimate bio-musical was waiting for a great singer  like Audra McDonald to reach out and bring this tragic figure back from the grave.

It’s a known fact that McDonald is a majestic singer.  In more than a dozen songs, she captures the plaintive sound, the eccentric phrasing and all the little vocal catches that identify Billie Holiday’s unique style. But it’s her extraordinary sensitivity as an actor that makes McDonald’s interpretation memorable.

It’s a grueling monologue to sustain for an hour and a half, but McDonald pulls it off with style and grace and a helluva set of lungs.
– Marilyn Stasio, Variety

 

Mr. Robertson has created a persuasive voice … salty and sassy, occasionally flaring into hot bursts of anger, and prone to gin-fueled digressions. Ms. McDonald moves between the moods with a jittery sharpness, conveying the warmth and humor in bright, glowing bursts that can quickly subside into dark, bitter ruminations on the wayward, reckless groove into which her life gradually fell.
The play’s conceit is, frankly, artificial and a bit hoary. A victim of severe stage nerves, Holiday preferred to sing in a tight spotlight so she couldn’t even see the audience, and would at no point in her career have been likely to dish up her life for public consumption in such a way.

Ms. McDonald’s career has been in many ways a blessed one (five Tonys at just 43, when Holiday was nearing her end), but by burrowing into the music and channeling Holiday’s distinctive sound, she has forged a connection with the great, doomed artist she is portraying that feels truthful and moves well beyond impersonation into intimate identification. When she sings, there appears before us the ghostly image of an artist who could only find equilibrium in her life when she lost herself in her music.
– Charles Isherwood, The New York Times

 

Videosar:
High Lights
God Bless the Child
Audra i Master Class

Audra McDonald as Billie Holiday in Lady Day at Emerson's Bar &

Nr 434: A New Brain

8 Feb


A New Brain (1998)

Off-Broadway 1998
City Centers Encores! Off-Center konsert 2015

Music & Lyrics: William Finn
Book: William Finn & James Lapine, delvis baserad på William Finns egna upplevelser

Gordon Schwinn, a talented young songwriter, works at his piano to meet a deadline. Gordon is irritated because he must write a song about Spring for a children’s television entertainer who dresses as a frog. He takes a break from his writing and meets his friend Rhoda at a restaurant for pasta. During lunch, Gordon clutches his head and falls face first into his meal. Rhoda calls an ambulance, and Gordon is taken to the hospital. They first suspect that he has a brain tumor  but after an MRI they find that he has a arteriovenous malformation and fluid build-up in his brain. Gordon needs an operation ASAP, and if he doesn’t have it, he could die or never regain the use of his faculties.
While in the hospital, Gordon contemplates his situation. His greatest fear is dying with his greatest songs still inside of him; and so from his hospital bed, and in while in a coma, and all throughout his ordeal, he begins writing the songs. He also has several hallucinations that involve various people whom he has encountered. In particular, a homeless lady that he met on his way to get pasta with Rhoda continually pops up.
Gordon eventually has the surgery and recovers completely. The creative block he was experiencing before his ordeal lifts, and he gains new insights. His near death experience encourages him to re-evaluate and better appreciate the people and relationships in his life.

Första gången jag hörde nått av William Finn var när jag köpte hans off-Broadway musikal March of the Falsettos 1981. Jag var inte så imponerad. Tyckte han kändes som en typisk Sondheim wannabe men utan den talang som hade behövts. Visst hittade jag en del melodier jag gillade och några sångtexter också men på det stora hela tyckte jag verket kändes krystat och slarvigt skrivet. Herr Finn hittade ingen fan i mig då.
Så när jag slängde in A New Brain i min cdspelare så hade jag inga högre förväntningar, Jag tänkte att den kunde gå i bakgrunden medan jag jobbade på datorn, bara så jag kunde säga att jag hade lyssnat igenom den i alla fall.
Till en början lät det hela ungefär som jag blivit van att en Finn-musikal skulle låta men så plötsligt började sången Heart and Music. Jag reagerade och stannade upp från mitt skrivande. Här hörde jag en låt som gick direkt till mitt hjärta. Det här var bra och inte bara bra utan riktigt, riktigt jäkla bra. Jag lyssnade på sången om och om igen och blev bara mer och mer förtjust. Nu stängde jag av datorn, tog fram texthäftet som kom med cd:n och började ägna mig åt att bara lyssna på plattan. Och jag hittade sång efter sång efter sång som jag gillade. Jag blev fullständigt förälskad i detta verk. Visst kände jag att intrigen kanske inte var den bästa men musiken var det.
Wow, tänkte jag, han kanske är en bättre kompositör än jag trodde ändå. Jag gick tillbaka och lyssnade på alla verk skrivna av honom som jag hade i min ego och jag hittade så mycket bra. Helt plötsligt gick han från att vara en kompositör som jag i stort dissat till att bli en av mina favoriter.
Får väl erkänna att han är otroligt ojämn som kompositör och många av hans sångtexter känns både slarvigt skrivna och krystat rimmade men hans verk är fyllda av en otrolig passion och känns dessutom alltid väldigt personliga och det är det som gör att, åtminstone jag, förlåter det mesta.
Sen den dagen i slutet på 90-talet har A New Brain konstant haft en plats på min favorit musikal lista

Kuriosa:
William Finn är en av de få musikalkompositörerna som inte bara är öppet gay utan också skriver gaytematiska musikaler. Mest känd är hans off-Broadwaytrilogi om Marvin: In Trousers (1979), March of the Falsettos (1981) och Falsettoland. (1990). De 2 sista musikalerna slogs ihop och förvandlades till Broadwaymusikalen Falsettos (1992).
Han använder sig ofta av självbiografiska inslag i sina verk och förutom gayteamtiken så tar han även upp hur det är att leva som Jude i dagens Amerika.

A New Brain är baserad på Finns upplevelser när han i början på 90-talet fick reda på att han led av, vad man trodde var, en hjärntumör. Nu visade det sig att det inte var det utan  att han hade interkraniella arteriovenösa missbildningar och de lyckades åtgärda det hela genom en hjärnoperation. Under den långa perioden av undersökningar, osäkerhet, dödsskräck och slutligen rehabilitering så började han fundera på sitt konstnärskap och vad det innebär att skapa och att våga leva i nuet. Hans många insikter och alla erfarenheter han fick under denna period ville han dela med sig av. Han började komponera sånger medan han låg i sjukhussängen och flera av dem hamnade så småningom i showen.
Till en början så hade han tänkt att sångerna skulle ingå i en slags sjukhusrevy men i samarbete med regissören och dramatikern James Lapine förvandlades de istället till musikalen om Gordon Schwinn. 

Interkraniella arteriovenösa missbildningar är medfödda blodkärlsanomalier i hjärnan, kännetecknade av hoptrasslade tunnväggiga artärer med direktkommunikation med vener utan mellanliggande kapillärer. Missbildningarna visar stora variationer i storlek och läge och ger upphov till symtom genom bristning, masseffekt och kärlavledningseffekter. Den kliniska bilden visar sig ofta inte förrän i det fjärde eller femte årtiondet i livet, när drabbade individer kan utveckla huvudvärk, krampanfall och fokala neurologiska svaghetstecken. Stora blödningar kan leda till koma eller död.

Encores! Off-Center was founded in 2013 with the mission of presenting Off-Broadway musicals that pushed creative boundaries when they were first produced. Filtered through the lens of today’s artists, these shows are presented not as historical documents but as living, vital works that speak to audiences both new and old.

Press:
Om Off-Broadwayversionen 1998

When it comes to considering their own mortality, there’s no people like show people.

The problem is that for Mr. Finn (and probably, alas, for most people), happiness is definitely a blander muse than anxiety. A New Brain, which has been directed with wit and elegance by Graciela Daniele, has moments of captivating eccentricity. But watching it is often like passing a group of animated, slightly drunken revelers on the street: you’re glad they have something to celebrate, but it’s a private party, and you walk on by with a faint smile. Mr. Finn originally conceived what became A New Brain as a series of revue numbers, and it might have worked better in that format. As a story, shaped by Mr. Finn and his longtime collaborator, James Lapine, the show has a spliced-together feeling, a disjunctive quality at odds with the holistic spirit it seems to be aiming for.
– Ben Brantley, The New York Times

 

“A New Brain,” William Finn’s new musical about a songwriter’s sudden and life-threatening bout of illness, sets a tale of MRIs, hospital beds and brain fluid to a peppy, palatable pop score that’s consistently fleet, flashy and charming. In fact the musical succeeds almost too well in the unlikely task of making a complicated medical crisis musically nimble. Bending over backward to make the grim story of a life-and-death struggle with illness entertaining, Finn & Co. almost succeed in rendering it innocuous. And while the musical is likable from moment to moment, its insistent perkiness and a cast of scene-stealing secondary characters overwhelm what should be a quietly moving story at its core. We’re amused, we’re sometimes mildly wowed, but we’re never moved to the kind of emotional involvement musicals dealing with much less weighty matters can evoke. The whole of “A New Brain” somehow adds up to less than the sum of its often engaging parts.
– Charles Isherwood, Variety

 

Om Encores! Off-Centerkonsertversion 2015:

Given an attractively abstract, shadow-filled production directed by Mr. Lapine, the show remains, as it was, what is essentially one long, harmonious thank-you note for second chances in life.

The specter of imminent mortality, it seems, brings out the sweetheart in Mr. Finn, a songwriter who is best when spiky.

The numbers are “And They’re Off” and “Gordo’s Law of Genetics,” and they deal with the prickly legacy of being part of a family. … These songs make astute use of the full ensemble… . And as these various voices clash and meld, a very specific and surprisingly complete family portrait emerges. Both eccentrically individual and universal, these songs evoke the original, piquant talent of a composer whose singular style otherwise feels strangely absent.
– Ben Brantley, The New York Times
What makes A New Brainso satisfying, and this production of it so revelatory, is that its almost relentless humor and cynicism are used to promote a very serious and often sad inquiry into key human questions. What do we make of our time here? What do we make of our abilities? Finn’s answer is the obvious one, but no less generous for that. If your brain is wired for it, you make music.
– Jesse Green, Vulture

Videosar:
High Lights från Encores! Konsertversion 2015
Preview från Encores! Off-Center konsert
2015 Cast Recording
Från 1998 Original Cast!
Today’s Specials med bl a Kristin Chenoweth innanhon slagit igenom

0626NEWBRAIN-master1050

%d bloggare gillar detta: