Arkiv | Bokadaption RSS feed for this section

Nr 448: Zorbá (1968)

24 Aug

Zorbá
1968: Broadway, 305 föreställningar
1984: Broadway, revival, 362 föreställnngar
1986: Östgötateatern
2007: Malmö Operan

Music: John Kander
Lyrics: Fred Ebb
Book: Joseph Stein, baserad på Nikos Kazantzakis bok Βίος και Πολιτεία του Αλέξη Ζορμπά (Zorba, the Greek på engelska och Spela för mig, Zorba på svenska) från 1946.

Life is what you do
While you’re waiting to die
Life is how the time goes by
Life is where you wait
While you’re waiting to leave
Life is where you grin and grieve

The story focuses on the friendship that evolves between Zorbá, a gregarious free
agent and the personification of Mediterranean earthiness, and Niko, a reticent Englishman of Greek decent who has inherited a mine on the island of Crete, and their romantic relationships with a local widow and a French woman, respectively.
During his journey to Crete, Niko meets Zorbá, who instantly befriends him. In Crete, Niko falls in love with a young widow, which inflames the jealousy of Pavli, a young man who has long suffered an unrequited love for her. Pavli commits suicide when he learns that the widow has slept with Niko. Thereafter, the islanders shun the widow, and Pavli’s father avenges his son’s death by killing her.
Niko’s relationship with the widow is paralleled by Zorbá’s romance with Madame Hortense, an old, ailing French courtesan who has lived on Crete since the war. She accepts Zorbá’s lovemaking, hoping that he will marry her, and eventually dies in his arms.
Niko, sickened by the brutal murder of his lover and disillusioned by the discovery that his mines are barren, decides to return to England. As he is about to board the boat for the return voyage, he enjoys one last dance with Zorbá. He has lost everything, but he has experienced life for the first time.

När det gäller medryckande och catch-iga musikallåtar så finns det få som klår John Kander, musikalvamparnas mästare (tänk bara på introt till Willkommen eller New York New York så fattar ni vad jag menar) och Fred Ebb med sina vassa, humoristiska och smarta sångtexter. Love ‘em! Och de levererar i toppform på denna musikal. Från den första sången Life Is (med tydlig ”vamp” så klart) fram till den avslutande reprisen av samma sång så bjuds vi på en fantastisk samling melodier med inslag av Grekisk folkmusik, vaudeville och Broadway. En dynamiks blandning som konstant överaskar med sin stil, sin musikalitet och sitt innehåll.
Rekommenderas starkt! 

Kuriosa:
Originaluppsättningen vann:
1. Tony Award för Bästa scenografi.
3 Drama Desk Awards för Bästa sångtexter, kostym och scenografi.
1 Outer Critics Circle Award för Bästa kvinnliga biroll.

Reviveln vann:
1 Tony Award för Bästa kvinnliga biroll.
1. Drama Desk Award för Bästa kvinnliga biroll.

Det är en mörk musikal, uppenbarligen för mörk för Broadway på slutet av sextio-talet för trots att den spelades över 300 gånger så gick den aldrig med vinst.
Efter Broadway så åkte den på en turné runt hela USA och till den turnén så lättade man upp innehållet och gjorde den mer publiktillvänd och detta ledde till att produktionen slutade med vinst trots allt.

Precis som i Cabaret (1966) så finns det en slags berättarfigur eller konferencier i musikalen. Här är det en kvinna som bara kallas för ”Leader”, hon blir spelledaren för föreställningen kan man säga. Hon kommenterar det som sker på scenen, interagerar ibland med rollfigurerna och tilltalar ibland publiken direkt. Hennes sånger är, precis Emcees sånger i Cabaret, ofta förtydligande eller fördjupande kommentarer över vad som sker på scenen.

(Harold) Prince understood that the story of Zorbá was exceptionally dark for a Broadway musical, so he made the audience observers rather than participants by distancing them from the action, the opposite of what he did in Cabaret. He achieved this effect by providing constant reminders that they were watching a theatrical reenactment.

Zorbá och Spelman på taket har del gemensamt:
Manuset till bägge skrevs av Joseph Stein.
Herschel Bernardi, som spelade Zorba, var den första som tog över rollen som Tevje efter original-Tevje Zero Mostel.
Maria Karnilova som spelade den gamla kurtisanen Madame Hortense spelade Golde i originaluppsättningen av Spelman.

I reviveln från 1984 så hade man rollsatt Zorba och Hortense med samma skådespelare som spelade rollerna i den klassiska filmen Zorba från 1964, Anthony Quinn och Lila Kedrova.
Reviveln åkte även den ut på turné och skulle slutligen hamna på 1200 föreställningar och en vinst på $48 miljoner.

Kritikerna har haft väldigt blandade känslor för både originalet och reviveln men en som verkligen ogillat showen är musikalhistorikern Ethan Mordden som skrev följande i sin bok Open a New Window:
Embrace Zorbá! Herschel Bernardi [Zorbá] cries, to John Cunningham [Niko]. What, and forget all the sadness and failed projects that have brought us to this embrace? . . .
Maria Karnilova dies hopeless and abandoned? Embrace Zorbá!
The Widow is murdered because she wouldn’t accept some jerk’s advances? Embrace Zorbá!
I think Zorbá is one of the ugliest, most life-denying pieces of evil shit ever perpetrated as a Broadway musical.”

Under senare delen av sitt liv kallade Fred Ebb Zorbá för ”joyless, from beginning to end, it’s joyless”.

Romanen Zorbá som både filmen och musikalen är baserade på har en lätt förankring i verkligheten. Författaren träffade nämligen på gruvarbetaren Georgios Zorbas (Γεώργιoς Ζορμπάς; 1865 – 1941) när de båda arbetade i gruvorna i Mani i södra Grekland 1915. De blev goda vänner och erfarenheterna från deras tid tillsamman finns med i romanen han skrev. Han ändrade dock namnet på sin huvudperson till Alexis Zorbá.

Nikos Kazantzakis som skrev boken dog 1957 och fick aldrig se filmen eller musikalen som baserades på hans bok. Men hans änka korresponderade en hel del med Harold Prince under arbetet med musikalen. Han skickade henne alla recensionerna efter premiären och fick följande svar från henne:
“For God’s sake,” she writes, “don’t worry about the reviews. They are always excessive one way or the other. Of course, it’s stupid of some critics to compare the musical with the film and what if Zorba is ‘less American’ and more ‘Jewish’? Zorba belongs—or better is—everybody. He is as much Chinese as Indian, Negro, Greek or Jew Hasid from Poland. But aside from all this I am sure he leans to the Greek. The best retaliation is that your Zorba lives and laughs and sings many months or years in Broadway…”

Nikos Kazantzakis som anses vara en av den moderna grekiska litteraturens stora författare skrev även en annan roman som filmats nämligen The Last Temptation of Christ (1955) som blev film 1988 i regi av Martin Scorsese. Både boken och filmen ansågs som väldigt kontroversiella på sin tid.

Press:
Om originaluppsättningen på Broadway 1968:

Zorbá
takes itself seriously. But it is thin where it dare not be – in the cement that hold clashing moods together and make them one, in the soil that should give difficult people a sturdy toe hold. Call it honestly ambitious and emotionally bleak.
– Walter Kerr, Times

Harold Prince is one of the few theatre people who sense just how far the musical has come and where it can go. … Prince and a couple of other people know all about blending dance with music and song. The question is, how to tie it all together and Prince’s new show, Zorbá, gives no answer. Moreover, it doesn’t manage to camouflage the problem with sheer wholeness of conception, as in some of the other shows he has produced. Conception is the big word here – it is what is coming to replace the idea of a ”book” – but the concept of Zorbá has not been completely thought out and as a result it is a mixed-up musical whose parts are not consistent with its idea. It is a show of great interest from a theoretical point of view, but of vague vitality as theatre.
– Martin Gottfried, Women’s Wear Daily 

From beginning to end this is a musical with exquisite style and finesse. Prince calculates his effects like a Mozart, whereas most of his competitors tend more toward, say, Meyerbeer. Prince possibly makes the most commanding attempt yet at a truly serious musical. He is trying to demonstrate, admittedly with only uncertain success, that the musical can be a reflexion of life.

For all the brouhaha preceding it, it is not a great classic American musical. But it will still serve admirably until the next one comes along.
– Clive Barnes, The New York Times

Om uppsättningen på Malmö Operan 2007:
Kvinnan är livets källa”, sjunger den grekiske rucklaren Zorba för sin vän Niko – och det är kvinnorna som driver handlingen i Malmö Operans uppsättning av musikalen.


Tematiskt ligger Zorba (1968) i dag helt rätt i tiden. Allvarliga ämnen som hedersmord och manlig vänskap står i fokus, samtidigt som John Kanders kitschgrekiska musik predikar livsglädje. Regissören Ronny Danielsson har iscensatt ett rappt berättat drama som närmar sig Broadwayklass, där festscener och komedi ger relief åt manskollektivets hotfullt samstämda koreografi.

Zorba väljer att stoppa våldsspiralen genom att samarbeta med de män som ligger bakom mordet, och försvarar sitt handlande i ett resonemang med Niko som tangerar det didaktiska. Trots känslan av att sensmoralen är påklistrad rycks jag med dansen, och den naiva förhoppningen att musiken ska råda bot på våldet – åtminstone lite grann.
– Sofia Nyblom, SvD

…det är 20 år sedan Ronny Danielsson senast satte upp denna underbara musikal. Men när han nu gör det igen så är invändningarna flera och plustecknen få. Orsaken är dock främst inte själva iscensättningen – även om mycket påminner om tiden från Studioteatern när den inte var som allra bäst – utan vad det handlar om är bristen på bra sångare, och en scenografi som förmedlar en doft av Grekland.

Efter att ha sett uppsättningarna av musikalen ”Zorba” i Göteborg, på Riksteatern, på Malmö stadsteater för 36 år sedan och på Helsingborgs stadsteater på 80-talet kan man slå fast att kända artister inte alltid gör en bra musikal full rättvisa – även om det här tog sig markant i andra akten. Den var tät, bokstavligt talat explosiv, och välspelad.
– Tony Kaplan, Kvällsposten

 

Video:
Tony Awards 1969: Life is

Preview från Encores! konsertversion 2015
Happy Birthday
High Lights

 

Annonser

Nr 442: Mame

13 Jul

maxresdefault

Mame (1966)
1966: Broadway, 1 508 föreställningar
1969: West End
1974: Filmversion
1983: Broadway Revival, 41 föreställningar

Music & Lyrics: Jerry Herman
Book: Jerome Lawrence & Robert E. Lee based on their play Auntie Mame (1956) which in turn was based on the novel Auntie Mame (1955) by Patrick Dennis.

The madcap life of eccentric Mame Dennis and her bohemian, intellectual arty clique is disrupted when her deceased brother’s 10-year-old son Patrick is entrusted to her care. Rather than bow to convention, Mame introduces the boy to her free-wheeling lifestyle, instilling in him her favorite credo, ”Life is a banquet, and most poor sons-of-bitches are starving to death.” Figuring in the storyline are Agnes Gooch (Mame’s personal secretary and nanny-in-law), Vera Charles (her ”bosom buddy” baritone actress and world’s greatest lush) and Dwight Babcock (the stuffy and officious executor of her brother’s estate).
Mame loses her fortune in the Wall Street Crash of 1929 and tries her hand at a number of jobs with comically disastrous results but perseveres with good humor and an irrepressible sense of style.
Mame then meets and marries Beauregard Jackson Pickett Burnside, a Southern aristocrat with a Georgia plantation called Peckerwood.
The trustees of Patrick’s father force Mame to send Patrick off to boarding school and Mame and Beau travel the world on an endless honeymoon that stops when Beau falls to his death while mountain climbing.
Mame returns home a wealthy widow to discover that Patrick has become a snob engaged to an equally priggish debutante, Gloria Upson, from a bigoted family. Mame brings Patrick to his senses just in time to introduce him to the woman who will eventually become his wife, Pegeen Ryan.
As the story ends, Mame is preparing to take Patrick’s young son, Peter, to India with her usual flair.

Det här är en av Jerry Hermans tre ”grand dame” musikaler, de andra är Hello, Dolly! och La Cage aux Folles. Och precis som i de andra musikalerna så har vi här ett gäng otroligt catch-iga sånger och en titelmelodi som inte ligger långt efter Hello, Dollys var gäller förmågan att etsa sig fast i hjärnan.
Andra kända sånger från showen är It’s Today!, Open a New Window och We Need a Little Christmas.

Jag gillar verkligen musiken från denna show, man blir glad av den och vilka underbara solister som sjunger på plattan bl a Angela Lansbury som Mame och Bea Arthur som hennes ”bästa” kompis Vera Charles. Guld!
Tyvärr har jag aldrig fått chansen att se föreställningen på scen. Visserligen var den en stor succé både på Broadway och på West End på sextiotalet men den har knappt setts sen dess. Och när man testat att sätta upp den igen, som på Broadway 1983 med Angela Lansbury återigen i titelrollen, så har den floppat.
Kan det bero på ett manus som har åldrats väldigt dåligt?
Jag vet inte för allt jag har att gå på är filmversionen från 1974 med Lucille Ball i titelrollen och den filmen är fruktansvärt usel. Jag tror man håller sig väldigt nära scenversionen för de flesta sångerna finns med men filmen är så seeeeeeeg och känns sååå krystad och sååååååå fel! Och det beror delvis just på ett dåligt manus. Sen är Lucille Ball fruktat fel som Mame och filmen känns dessutom i vissa scener som att man bara filmat av en teaterföreställning – fast utan publik – för folk levererar skämt och sitter sen och liksom väntar in publikreaktioner innan de fortsätter. Väldigt bisarrt och det tar dessutom väldigt effektivt död på eventuella punch-lines. Kanske beror just denna stage-ade leverans på att filmen regisserades av scenversionens regissör Gene Saks och dessutom så är Broadwayversionens Bea Arthur med och de försöker kanske återskapa vad som funkade när den gick på teatern. Jag vet inte men illa är det.
Och inte blir det hela bättre av Lucilles hesa kraxande röst och krav på att alla hennes närbilder ska ske genom nån form av soft focus lins så att man inte ska se hur gammal hon är. Jag lovar, det är sant, alla hennes närbilder är softade men inte hennes medspelares vilket ger en intressant lätt schizofren dimension till filmen när hon medverkar i dialogscener.
Men sångerna är bra. Så ge Broadway cast skivan en chans.

Kuriosa:
Föreställningen vann 3 Tony Awards: Bästa kvinnliga huvudroll, bästa manliga biroll, bästa kvinnliga biroll.
Den fick även 2 Theatre World Awards.

Jerry Herman skrev musiken med Judy Garland i tankarna men han avråddes från att anlita henne då hennes manager inte ansåg att hon skulle klara av pressen av att göra 8 föreställningar i veckan av showen.
Även Mary Martin och många andra aktriser tillfrågades om rollen innan den till sist hamnade hos Angela Lansbury och blev hennes stora genombrott.

Både Angela och Bea Arthur är idag nog mest kända för sina tv-roller. Angela som Jessica Fletcher i långköraren Murder, She Wrote (Mord och inga visor) och Bea som Dorothy Zbornak i Golden Girls (Pantertanter).

Manuset till boken Auntie Mame ratades av 15 olika bokförlag innan den antogs av Vanguard Press. Det skulle visa sig bli en jackpot för förlaget för boken skulle komma att tillbringa 112 veckor på bestsellerlistan och säljas i mer än 2 miljoner exemplar! Som bäst såldes den i över 1 000 ex per dag!
Auntie Mame boken fick en uppföljare som hette Around the World with Auntie Mame (1958).

Patrick Dennis är pseudonym för författaren Edward Everett Tanner III (1921-1976).
Han baserade karatären Mame Dennis på sin egen faster Marion Tanner.
Han skrev även pseudobiografin Little Me som blev Broadwaymusikal 1962.
Han skrev också under pseudonymen Virginia Rowans.
På sjuttiotalet bytte Edward yrke från författare till att bli butler. Han jobbade bland annat för McDonalds VD Ray Kroc.

Press:

Mame is a camp Dolly! (1964) – a slick and shameless copy, song-for-song, dance-for-dance of Jerry Herman’s earlies success, moved up from turn-of-the-century to inverted Thirties taste. As such it is a plastic shell concerned with elegance and taste, rather than having those qualities. While it looks perfectly beautiful it is without personality. It is little more than an appreciation of Therties ”sophistication” in the style of an old New Yorker.
– Martin Gottfried, Women’s Wear Daily

It opened last night, replete with lively song and dance, an exceptionally able cast, and a splendidly splashy production. Even the scenery is entertaining. This star vehicle deserves its star, and vice is very much versa.
– Stanley Kauffmann, Times

Clearly, a hit. Despite the abundance of delights, Mame offers very few surprises. In fact, it is one of the least original musical of the last couple of seasons, and perhaps for that very reason, one of the most entertaining. Everything about it has been tested by the theatre and approved by the public over a number of years, including the story itself. Every dance step and almost every measure of music seems familiar. Even the curtain call is straight out of the book on how to build a musical without anything new. In charm, in poise and certainly in vitality, Angela Lansbury is the match of any previous Mame.
– Norman Nadel, World Journal

Miss Arthur, apparently maddened by her own mascara, is a tragedy queen to set back tragedy a few million light-years, and when she is yodeling a carefully ghastly song about the man in the moon really being a girl for a 1930ish operetta the Shuberts would surely have disowned, the art of no-comment clowning reaches something of a peak. The actress is not deadpan but deadsoul. She is a splendid spook and should have steady work from now on.
– Walter Kerr, Herald Tribune

Videos:
Bosom Buddies – Angela Lansbury, Bea Arthurs
Mame med Ginger Rogers
Trailer för filmen
It’s Today! med Christine Baranski
Press reel, Paper Mill Playhouse NJ 1999 med Christine Ebersole

Nr 437: The Rothschilds

15 Feb

The Rothschilds (1970)
Broadway 1970, 505 föreställningar
Off-Broadway, 1990, 435 föreställningar
Off-Broadway (som Rothschild & Sons), 2015

Music: Jerry Bock
Lyrics: Sheldon Harnick
Book: Sherman Yellen baserad på biografin The Rothschilds (1962) av Frederic Morton.

In 1772 Frankfurt, Germany, Jews are restricted to living in the ghetto and frequently are the victims of violence. Mayer Amschel Rothschild returns from Hanover, where he was an apprentice banker, to make his fortune in his home town. Because only twelve Jewish marriages are permitted in a given year, he is forced to come up with a plan in order to marry his fiancée Gutele. He reopens his shop, carrying goods and rare coins. At the Frankfurt Fair, he entices Prince William of Hesse with fanciful tales about rare coins, then bribes the prince in order to marry Gutele. Later, Mayer becomes agent for the court bankers, but he wants more.

By 1778, Mayer and Gutele have five sons, each of whom enters the business as soon as he is old enough. As they age, they and their father chafe at the many restrictions and indignities heaped upon Jews. In 1804, their success and their chutzpah take them to Denmark as superior court agents to the Danish king when Hesse must loan money to him to help fight a war. However, Hesse is overthrown by Napoleon, and Minister of Police Joseph Fouché takes over. When Mayer and his sons return to Germany, they find no court for which they can be agents. Mayer sends his older sons off to collect Hesse’s debts before the French can get them, and sends his younger son, Nathan, to London to invest the money.
Initially awkward in England, Nathan soon displays considerable investing talents. He falls in love with Hannah Cohen, an aristocratic English ”Jewish Joan of Arc” devoted to charitable works. He eventually wins her over by pledging to loan money to England to help win their war against Napoleon if the Chancellor of the Exchequer Herries pledges to make Germany and Austria lift their restrictions on Jews.
In Germany, Prince Metternich promises roughly the same thing if the Rothschilds make the loan. In 1818, Metternich reneges on his bargain, and old Mayer dies, broken-hearted. His sons scheme to force Metternich to come to terms by continually undercutting his price for peace bonds, although the plan brings them to the brink of bankruptcy. Metternich not only concedes but is forced to guarantee that all state bonds will be handled by the House of Rothschild. The ghetto walls are torn down, and Mayer’s dream is realized.

Den här musikalen hör till en av mina absoluta favoriter – rent musikaliskt. Har tyvärr aldrig fått chansen att se den.
I början på 1990-talet så släppte Sony ut ett stort antal av sina gamla musikaltitlar för första gången på CD, digitalt uppfräschade och ett ordentlig faktaspäckad häfte följde med i konvolutet. Jag köpte typ alla titlar som de gav ut. Just den här plattan såg ju väldigt sober ut och jag vet inte vad jag hade förväntat mig för typ av musik men inte var det denna semi pastisch på klassisk musik med tydliga judiska inslag. Jag älskade den från min första genomlyssning. Här finns strålande ensemblenummer, gripande solon och till och med lite komiska sånger mitt i allt allvar.
Just det här kompositörsparet (Harnick & Bock) har skrivit flera av mina favvomusikaler som Fiddler on the Roof och She Loves Me så det var väl inte så otippat att jag skulle gilla den här showens musik också, det som förvånade mig var snarare att det skulle ta så lång tid (2 år) innan jag öppnade CD:n…

 

Kuriosa:
Föreställningen vann 2 Tony Awards: Bästa manliga huvudroll och bästa manliga biroll i en musikal.

Detta blev den sista musikalen för partnerskapet Sheldon Harnick (text) och Jerry Bock (musik). De hade samarbetat sen 1958 och skapat mästerverk som Spelman på Taket, She Loves Me och Fiorello! Anledningen till att samarbetet dog med denna produktion var att regissören som anlitades för att regissera musikalen, Derek Goldby, fick sparken från produktionen innan den hade sin premiär. Goldby var en god vän till Bock. När Harnick tog  producenternas sida och höll med om att Goldby skulle kickas så kände sig Bock sviken av sin partner och de började glida ifrån varandra.

2015 så hade en kraftigt bearbetad version av verket premiär Off-Broadway. Nu presenterades den som enaktsföreställning och koncentrerade sig mer på relationen mellan Mayer och hans söner än grundandet av deras bankvälde. Även några tidigare strukna sånger lades till.
En anledning till att man valde att bearbeta revivaln av verket så kraftigt  var att folk hade klagat på att bara första akten i originaluppsättningen, som koncentrerade sig just på Mayer, var intressant. Sönernas öden under andra akten ansågs inte så engagerande och man saknade även Hal Linden som spelade Mayer. Detta ledde till att man skrev in en sång åt Hal i andra akten och lät sönerna hela tiden skriva brev till honom så man fick anledning till att ta in honom på scen. Detta trots att Mayer rent historiskt var död under den tid andra akten utspelade sig.

Den Oscarnominerade skådespelerskan Jill Clayburgh gjorde sin Broadway debut i rollen som Hannah Cohen.

Press:
För originaluppsättningen:
This lead-footed and overstuffed musical, oldest of old fashioned, only represents the vulgarity of money and the vulgarization of Jewishness. It also represents the vulgarization of musical theatre.

It is ludicrously expensive, naive and misled.

Not only is there no coordination between dance and drama, there isn’t even a connection. There is nothing musical about the dramatic sequences and nothing dramatic about the musical ones.
– Martin Gottfried, Women¨s Wear Daily

 

Yet it is interesting, in parts very witty, has a certain moral force and, best of all, it has style.

The Rothschilds is a good and solid start for the musical season. Wonder of wonder I think it might even make money. But the Rothschilds always have.
– Clive Barnes, The New York Times

 

It is possible that The Rothschilds has succeeded in becoming exactly what it meant to be: an unhappy musical comedy. Do your eyebrowes lift? What else was to be got out of an account, very lightly dusted by powdered wigs and twirled parasols, of a Jewish family that fought its way up out of the ghetto, servile blow by servile blow, until it had amassed enough money to help finance the Napoleonic wars and to extract promises (of freedom) that would never be kept? Joy unconfined, or even temporary satisfaction? And that is the truth of the matter. But is it a truth with much music in it?
– Walter Kerr, Times

För 2015 års revival:
Sherman Yellen’s book looks hard for heart and warmth, but this is still the story of a man who decides that the only way to escape oppression is to make lots of money. And the way to get even with powerful people who betray you is by sabotaging their bond offering. Bankers are not particularly fashionable as heroes right now.

Mayer’s musical number “In My Own Lifetime” comes close to thrilling, and “Everything” is at least rousing, but most of the songs are only pretty. Maybe it’s too much to expect another “Sunrise, Sunset” or “If I Were a Rich Man,” but what’s a musical for?
– Anita Gates, The New York Times

Videosar:
Trailer till Rothschild & Sons
Meet The Creators
Hal Linden om sin Tony vinnande roll i 1970 års uppsättning
In My Own Lifetime med Sammy Davies Jr.
I’m in Love

 

 

Nr 432: The Wild Party #2 (LaChiusa)

3 Feb

Unknown
The Wild Party (2000)
Broadway 2000, 68 föreställningar
Off-West End 2017

Music & Lyrics: John Michael LaChiusa
Book:  George C. Wolfe & John Michael LaChiusa, baserad på Joseph Moncure March (1899-1977) narrativa dikt med samma namn från 1928.

”Gin, skin, sin, fun.”

“Queenie was a blonde, and her age stood still
And she danced twice a day in vaudeville”

The show is presented as a series of vaudeville sketches, complete with signs at the beginning and the end (but abandoned for most of the show) announcing the next scene propped on an easel at the side of the stage.
The company recounts the story of Queenie, a blonde who works as a showgirl in the Vaudeville, who is attracted to ”violent and vicious” men. She is currently living with a man named Burrs, who works in the same vaudeville, as the act after her.
One Sunday, Queenie wakes up restless and she and Burrs soon come to blows. To try to put less strain on their relationship (and to convince her to put a knife down), Burrs suggest they throw a huge party and invite ”all the old gang”, a motley assortment of has-beens and wannabes . Queenie is ecstatic and they get prepared for the evening.
The guests who arrive to party include Dolores, a stage diva hanging on by her nails to the remnants of a glamorous career; Kate, Queenie’s best friend and rival; Black, Kate’s boy toy, who has an eye for Queenie; Jackie, a self-destructive ”ambisextrous” rich kid who has an eye for everyone, including the incestuously devoted D’Armano brothers, who sing naughty, name-dropping songs about high and low society; lesbian stripper Miss Madelaine True and her morphine-addicted girlfriend Sally; colored prizefighter Eddie, his white wife Mae and Mae’s underaged Lolita-like sister, Nadine.
The party is fueled by bathtub gin, cocaine, and uninhibited sexual behavior. It quickly devolves into an orgy that culminates with attempted rape, beatings, more cocaine and murder…

Precis som med Lippas Wild Party (see inlägg Nr 431) så är jag lite kluven till denna musikal. Men om Lippa delvis bjuder på partymusik som fastnar direkt så kräver LaChiusa mer av sina lyssnare. Denna musikal var i alla fall jag tvungen att ge ett flertal genomlyssningar bara för att se om nått skulle fastna eller ens bli intressant i mina öron. För att vara musikal så är det här bitvis rätt så ”svår” musik.
Nu är den värd att ge flera chanser för sakta men säkert så nästlar den in sig hos en. För varje lyssning så hittar jag fler och fler nummer som jag tycker om. Det gemensamma för mina favvisar är att de är skrivna i en vass, jazzig 20-tals stil, en ganska hård men melodiös variant med starka suggestiva beats.  Det är mycket sex i musiken. Den känns svettig, het och depraverad – precis som den ska vara på en vild fest. Det är när den är som bäst alltså. Sen finns här en hel del sånger som är mördande tråkiga och som jag inte har lyckats ta till mig alls.
De flesta av numren har dialog insprängda i sig vilket gör att melodiernas bågar ofta blir svåra att urskilja. 
Jag hade säkert kunnat ta till mig fler av sångerna men det finns ett stort problem för mig på denna platta, hans namn är Mandy Patinkin. Han är en stor Broadway stjärna som bl a gjorde Che Guevara i originaluppsättningen av Evita på Broadway och var original ”Georges” i Sondheims Sunday in the Park with George och han är en duktig skådespelare och sångare men… Jag hatar hans röst! Jag hatar hans manierade och självgoda sångstil där han älskar att kasta sig mellan mycket låga partier och extrem falsett och liksom bara pågår och är för mycket hela tiden. Hans sångstil och röst är nått som man antingen älskar eller hatar, för jag tror inte att den lämnar nån oberörd. Jag hatar den alltså och det gör att de flesta av de sånger han sjunger är i det närmaste olyssningsbara för mig.
Men det finns flera jag känner som älskar hans röst, så ladda ner plattan från Spotify, ge showen en ordentlig genomlyssning och avgör själv. För som sagt, det finns mycket bra att hämta här det är bara ganska så väl dolt…

Av en slump eller p g a klantig planering av producenterna för respektive verk, så hade 2 olika musikalversioner av Joseph Moncure March episka diktberättelse The Wild Party premiär under våren 2000 i New York.
Andrew Lippas version fick sin premiär i februari på The Manhattan Theatre Club (dvs off-Broadway) och John Michael LaChiusas i april på Broadway.
Jag har kallat denna version av The Wild Party för #2, inte för att den inte är min favorit version (fast det är den inte) utan för att den hade premiär som nummer 2.

Det är stora skillnader mellan de båda verken:
Lippa koncentrera sig i huvudsak på kärlekstriangeln mellan Queenie, Burrs och Black. Även om alla de större birollerna har solonummer de med.
LaChiusa har självklart också med kärlekstriangeln men alla biroller här har dessutom tydliga egna bågar och story-lines som berättas parallellt med den övergripande intrigen. Dessa sidointriger tar upp ämnen som sexism, rasism, anti-semetism, bisexualitet och The American Dream.
LaChiusa har även med flera figurer som inte finns med i Lippas version och en del av dem som finns med i bägge versionerna får större plats i hans version. Som exempelvis Dolores som blev en saftig roll för Eartha Kitt på Broadway.
Vad gäller musiken så är Lippas sånger mer lösrykta och inte helt beroende av intrigen, vilket gör att de kan förstås även utanför showens sammanhang. Vilket är toppen för oss som söker efter sånger att framföra på konserter, här finns ett gäng bra nummer.
LaChiusas musik är mer integrerad och intrigdriven och därför svårare att framföra utan att först förklara i vilken situation/sammanhang de sjungs i verket.
LaChiusas musik är mer traditionell musikteatermusik än Lippas. Lippas  är anakronistisk i sin blandning av rock, gospel, jazz och latino medan LaChiusas är mer ”20-tal” med sin blandning av jazz, Tin Pan Ally låtar, torch songs, blues och burlesquenummer.

Vilken version man tycker är bäst är verkligen en smaksak. Men jag kan hitta fantastiska toppnummer i bägge och även en hel del bottennapp. För mig vore den ideala versionen av The Wild Party en version där man använde sig av nummer från bägge versionerna.
Det skulle bli en fantastisk musikal det!

Kuriosa:
Toni Collette vann en Theatre World Award för sin insats som Queenie.

Rollen som Queenie var från början tänkt att spelas av Vanessa Williams men rollen gick till Toni Collette när Vanessa blev gravid.
John Michael LaChiusa: ”I don’t think of it as something that was lost in the piece, but it would have been fascinating to see how an audience responded to a black Queenie. The show is all about the masks that we wear culturally and the removal of those masks over the course of the party. So it’s all there…”

I produktionen gjorde Eartha Kitt sin Broadway come back som den falnande stjärnan Dolores. Den förra gången hon stod på en Broadwayscen var 1978 och musikalen hette Timbuktu!
I Londonversionen spelades samma roll av Donna McKechnie som var original Cassie i A Chorus Line på Broadway 1975, en roll hon fick en Tony Award för.

The poem, told in syncopated rhyming couplets, chronicles a sex-infused, liquor-soaked Prohibition-era party that degenerates from hedonism into murder. The poem — improvised by March at age 26 after he resigned as managing editor of The New Yorker — was considered too risque to publish until 1928, when a limited edition was released and then banned in Boston. After producing another poem, ”The Set-Up,” March went on to write documentaries and to contribute many articles to The New York Times Magazine until his death in 1977.

1975 gjordes en film baserad på dikten  med James Coco och Raquel Welsh. Fast där hade man flyttat platsen för festen från en Manhattan lägenhet till en lyxig villa i Hollywood.

Press:
The chief flaw of “The Wild Party,” Michael John LaChiusa and George C. Wolfe’s dark, glittering new musical, is one it shares with the gathering it so vividly depicts — it goes on too long. The musical has reportedly been shortened by at least a half-hour during an angst-plagued preview period, and further ruthless cuts and a sharper focus on the show’s central themes might have transformed an impressive but uneven show into a stellar one. As it is, “The Wild Party” is a restlessly percolating, stylish romp through a smoky world of vices and their prices — but one that lacks the emotional punch it could carry.
– Charles Isherwood, Variety


If ”Wild Party I” (Lippas Off Broadwayversion se Nr 432) seemed to be a party with no personalities, ”Wild Party II” feels like a parade of personalities in search of a missing party. Actually, the shows are equally effective at guaranteeing that a good time is had by no one. And both carry with them a heavy weight of professional disappointment.


It must have sounded like such a sexy proposition once upon a time. … And what promising subject matter: sex (of several varieties), murder, showbiz, drugs, booze and jazz, all set in a percolating moment in Manhattan … Yet what has wound up on the stage is a portrait of desperation that itself feels harshly, wantonly desperate.

Yet even singing the jauntier examples of Mr. LaChiusa’s vaudeville and jazz pastiches (with Stravinsky hovering in the background, natch), they tend to be as whiny and overstimulated as a party of 2-year-olds with no videos to watch.
– Ben Brantley, The New York Times

Videosar:
The Wild Party at the Tony Awards
Moving Uptown med Eartha Kitt
High Lights
Lowdown-Down
Breezin’ Through Another Day/Uptown
Black Bottom/Best Friend
Love Ain’t Nothin’/How Many Women
Trailer för Londonversionen 2017
Trailer för filmversionen 1975

 

Nr 431: The Wild Party #1 (Lippa)

1 Feb

1200x630bb
The Wild Party (2000)

Off-Broadway, 54 föreställningar
Sverigepremiär: 2010 på Teater Aftonstjärnan i Göteborg

Music, Lyrics & Book: Andrew Lippa baserad på Joseph Moncure March (1899-1977) narrativa dikt med samma namn från 1928.

”Gin, skin, sin, fun.”

“Queenie was a blonde, and her age stood still
And she danced twice a day in vaudeville”

The Wild Party tells the story of one wild evening in the Manhattan apartment shared by Queenie and Burrs, a vaudeville dancer and a vaudeville clown, who are in a relationship marked by vicious behaviour and recklessness.
Queenie is fed up with the life she lives and the pain Burrs puts her through, so she decides to throw the party to end all parties to shake things up a little. Burrs agrees.
After the colorful arrival of a slew of guests living life on the edge, Queenie’s wandering eyes land on a striking man named Black and she sets out to use him to make Burrs jealous. But Queenie goes a little too far and begins to fall in love with Black.
After a long night of decadence, Burrs’ jealousy erupts and sends him into a violent rage. Gun in hand and inhibitions abandoned, Burrs turns on Queenie and Black. The gun gets fired, but who’s been shot?
In the stark light of a new day, Queenie moves out into a brighter world, although not necessarily a brighter future, leaving the passed-out revelers in her wake.

 

Det här är en musikal som jag har lite dubbla känslor för. Å ena sidan älskar jag drygt hälften av den men å andra sidan tycker jag den sista tredjedelen är fruktansvärt seg och tråkig. Så oavsett hur uppåt och entusiastisk jag är när pausen kommer, jag tappar intresset snabbt i andra akten och det slutar med att jag tycker att musikalen är typ ”meh”. Det gäller både när jag bara lyssnar på musiken eller om jag ser en uppsättning (har sett 3 olika vid det här laget). När den är bra så är den mycket bra men när den tappar fart så tvärdör den.
Men bitar av musiken är fullständigt outstanding, tycker jag. Lippa blandar friskt bland rock, jazz, gospel, lite latino, pianoballader och Broadwayaktiga showstoppers. Så musiken är inte problemet. Problemet är att man inte bryr sig om människorna på scen. Så länge festen är i full sving och det sups, raggas, dansas, drogas och knullas hej vilt så är det kul men när natten glider mot morgon och festfolket tappar ork och somnar lite överallt så tappar man även som publik intresset och triangeldramat som ska vara verkets klimax känns bara som en onödig och lång transportsträcka till applådtacket.
Men som sagt stora delar av musiken är fantastisk partymusik.

Av en slump eller p g a klantig planering av producenterna för respektive verk, så hade 2 olika musikalversioner av Joseph Moncure March episka diktberättelse The Wild Party premiär under samma säsong i New York, våren 2000.
Andrew Lippas version fick sin premiär i februari på The Manhattan Theatre Club (dvs off-Broadway) och John Michael LaChiusas i april på Broadway.
Jag har kallat denna version av The Wild Party för #1, inte för att det är min favorit version (vilket den faktiskt är) utan för att den hade premiär först.
Läs om LaChiusas version på blogginlägg Nr 432.

Det är stora skillnader mellan de båda verken:
Lippa koncentrera sig i huvudsak på kärlekstriangeln mellan Queenie, Burrs och Black. Även om alla de större birollerna har solonummer de med.
LaChiusa har självklart också med kärlekstriangeln men alla biroller här har dessutom tydliga egna bågar och story-lines som berättas parallellt med den övergripande intrigen. Dessa sidointriger tar upp ämnen som sexism, rasism, anti-semetism, bisexualitet och The American Dream.
LaChiusa har även med flera figurer som inte finns med i Lippas version och en del av dem som finns med i bägge versionerna får större plats i hans version. Som exempelvis Dolores som blev en saftig roll för Eartha Kitt på Broadway.
Vad gäller musiken så är Lippas sånger mer lösrykta och inte helt beroende av intrigen, vilket gör att de kan förstås även utanför showens sammanhang. Vilket är toppen för oss som söker efter sånger att framföra på konserter, här finns ett gäng bra nummer.
LaChiusas musik är mer integrerad och intrigdriven och därför svårare att framföra utan att först förklara i vilken situation/sammanhang de sjungs i verket.
LaChiusas musik är mer traditionell musikteatermusik än Lippas. Lippas  är anakronistisk i sin blandning av rock, gospel, jazz och latino medan LaChiusas är mer ”20-tal” med sin blandning av jazz, Tin Pan Ally låtar, torch songs, blues och burlesquenummer.

Vilken version man tycker är bäst är verkligen en smaksak. Men jag kan hitta fantastiska toppnummer i bägge och även en hel del bottennapp. För mig vore den ideala versionen av The Wild Party en version där man blandade nummer från bägge versionerna.
Det skulle bli en fantastisk musikal det!

Kuriosa:
Föreställningen vann:
1 Drama Desk Award för bästa music
1 Outer Critics Circle Award för bästa off-Broadway föreställning
1 Obie Award för bästa koreografi

Idina Menzel, blivande Tony winnande Elphaba från Wicked, spelade Kate i denna version. Hennes blivande kollega i Wicked, Kristin Chenoweth, spelade Mae i den första workshopproduktionen av showen 1997.

The poem, told in syncopated rhyming couplets, chronicles a sex-infused, liquor-soaked Prohibition-era party that degenerates from hedonism into murder. The poem — improvised by March at age 26 after he resigned as managing editor of The New Yorker — was considered too risque to publish until 1928, when a limited edition was released and then banned in Boston. After producing another poem, ”The Set-Up,” March went on to write documentaries and to contribute many articles to The New York Times Magazine until his death in 1977.

1975 gjordes en film baserad på dikten  med James Coco och Raquel Welsh. Fast där hade man flyttat platsen för festen från en sunkig Manhattan lägenhet till en lyxig villa i Hollywood. 

Press:
Now we have the feverish creatures who are slinking their way through Andrew Lippa’s ”Wild Party,” the Jazz Age musical tale of lust, death and substance abuse that opened last night at the Manhattan Theater Club. There they are, so true to the trends of the moment, swiveling their hips in their underwear and garter belts and bowler hats amid clouds of cigarette smoke. O Bob Fosse, what hast thou wrought?
The guests at ”The Wild Party,” however, suffer from their own particular afflictions: the identity crisis that comes from being shaped in the image of something superior (e.g., ”Chicago,” ”Cabaret”), for starters. They also appear to be taking themselves as seriously as the tragic sopranos do in Verdi operas.

As long as the ensemble is dancing as fast as it can … the show can be entertaining, although its choreography nearly always feels secondhand.
It’s when ”The Wild Party” zeroes in on individual characters that your attention strays. 

(the score)  … has a jittery, wandering quality, conscientiously shifting styles and tempos as if in search of a lost chord . . . The ballads . . . are of the high-decibel, swooning pop variety made popular by Frank Wildhorn. Mr. Lippa fares better with pastiches of jazz, vaudeville and gospel vintage, although these, too, suffer by comparison to the Kander-Ebb songs for Chicago.”
– Ben Brantley, The New York Times


The first challenge facing the creators of these musicals is how to win over an audience with such nasty material. One alternative is to serve it up in all its sordidness, garnished with the cool comic panache that characterizes “Chicago” or Brecht and Weill’s “Threepenny Opera.” Another is to soften it up for easier consumption by fans of the heart-tugging Broadway musical. Andrew Lippa, the composer, book writer and lyricist of this first “Wild Party,” is nothing if not ambitious — he tries to do both. … One room, one night, one conflict — a small canvas for a full-fledged musical. Let alone two. … Lippa is a very facile composer, and he seems to have had no trouble creating music to fill out every corner of his small canvas. The show is virtually sung-through, with minimal dialogue bridging musical numbers, and nary a reprise in sight.


His music is very accessible indeed. But that’s the problem — it’s accessible because you feel you’ve heard it all before. Lippa’s two and a half hours of music boasts little of real distinction or originality. He’s a skilled student of musical theater history, but where is his own voice?

The result is a hard-working, ambitious musical that makes a negligible impact. Just as it’s hard to exude decadence when you’re so obviously trying to please, it’s hard to make a memorable impression with forgettable material.
Charles Isherwood, Variety


The Wild Party
may not be the perfect musical we’ve all been looking for but it’s great fun to watch and puts enough talent on display to have warranted a longer run than it will have.

– Elyse Sommer, CurtainUp

Videosar:
The Wild Party
Den Vilda Festen med Kulturama elever
High Lights från Encores! konsertversion 2015
Light Of The Party med Idina Menzel
The Juggernaut
Reviewer’s reel
The Wild Party in rehearsal (2015)
Make Me Happy (animerad)
The Wild Party på Fria Teatern 2017
Trailer till filmversionen (1975)

Nr 427: Ambassador

23 Jan


Ambassador (1971)
West End 1971, 86 föreställningar
Broadway 1972, 9 föreställningar

Music: Don Gohman
Lyrics: Hal Hackady
Book:   Don Ettlinger, Anna Maria Barlow, baserad på Henry James roman The Ambassadors från 1903.

Stop the clock
The Belle Epoque

Föreställningen handlar om träbocken Lambert Strether (a man you can set your watch by), som åker från Massachusetts till Paris för att rädda sin chefs tillika fästmös son ur en parisisk kvinnas armar. Naturligtvis blir han själv betuttad i kvinnan och upptäcker att han aldrig “levt” innan han träffat henne. Han beslutar sig för att stanna kvar hos henne i Paris medan den “räddade” sonen skickas hem till staterna.

Ännu en av den långa raden av floppisar som producerats på Broadway.

En kanske inte direkt originell historia som fått en typisk operettbehandling och det inbegriper även hur Paris skildras, för alla ”Parisika” opera/operettklichéer finns där: nattklubbar, skumpa, can-can, artister, kurtisaner, bohemer och l’amour!
Musiken är inte helt dålig. Den känns lite som en avlägsen kusin till My Fair Lady med sin blandning av operett, music hall och Broadway.  Och där har vi kanske det största av showens problem, den är en 50-tals musikal presenterad för en 70-tals publik som hellre ville ha modernare toner om de nu skulle gå på musikal. Bara det gjorde att den inte hade nån större chans.
Ett annat problem är att även om musiken är melodiös så tycker man sig känna igen varenda en av sångerna – och ha hört dem i bättre versioner.
Men även om den kanske inte sticker ut så mycket ur den strida ström av mediokra musikaler jag lyssnat på i mina dar så har den nått som lockar mig tillbaka. 
Känns som att den kanske har nått dolt som kommer att komma fram om jag bara lyssnar på den ett antal gånger till.

Kuriosa:
Föreställningen hade sin premiär i London p g a att producenterna inte lyckades få ihop tillräckligt med pengar för att sätta upp den på Broadway. Det var nämligen otroligt mycket billigare att sätta upp musikaler i London på den tiden.
Nu gick den inte så bra i London men eftersom man kunde återanvända alla kostymer, scenografi m m till Broadwayversionen så chansade man. Det hjälpte inte, showen fick ett ännu sämre bemötande i New York och lades ned efter bara 9 föreställningar.
Man hade också gjort stora bearbetning under flytten mellan storstäderna bl a strök man inledningsscenen i Massachusetts som förklarade upplägget samt 7 av sångerna som dock ersattes av 7 nyskrivna. Inspelningen jag lyssnat på var av London versionen, någon Broadwayinspelning finns inte så hur de 7 nya sångerna lät har jag ingen aning om.

Huvudrollerna (både i London och New York) spelades av den gamla Hollywoodstjärnan Howard Keel (1919 – 2004) och den franska skådespelerskan och sångerskan Danielle Darrieux (1917 – 2017).
Han medverkade i många av de största filmmusikalerna under 1950-talet som Kismet, Kiss Me, Kate och Show boat och medverkade även i tv-serien Dallas (1981-1991).
Hennes karriär på vita duken är en av filmhistoriens längsta, hon debuterade 1931 i Le Bal och gjorde sin sista film (Pièce Montée) 2010.  

Recensenterna i New York sågade föreställningen så starkt att kompositören tog sitt eget liv.

Koregraf till föreställningen var Gillian Lynne som 10 år senare skulle bli legendarisk tack vare sin koreografi till musikalen Cats.

Press:
Om Broadwayversionen
The vulgarity of trying to make a Broadway musical of what is defensibly Henry James’s finest novel would be almost appealing had it succeeded. Unfortunately, Ambassador is effete and pallid, and not even the considerable efforts of its lively stars can make its anemia seem anything other than pernicious. The show is not a disgrace, merely a pity.


This is an Ambassador with no diplomatic immunity. Poor James’s skeleton must be whirling around in its Cambridge graveyard.
– Clive Barnes, The New York Times


Ambassador is purportedly set in the Paris of 1906. Actually, it takes place on the Broadway of the ’50s. The production is yet another bit of proof that the New York theatre is the second institution in the country to be 20 years behind the needs of the populace. (The first, of course, is the goverment.) Ambassador is not absolutely awful; it is merely awfully banal.

The lyrics, by Hal Hackady, are indeed hack-a-day.

It will probably be a dandy tax loss for somebody.
– Joseph H Mazo, Women’s Wear Daily


Each number seems calculated to stop the show … only by slowing it up.
Douglas Watt, The Daily News

Videosar:
Har inte lyckats hitta vare sig videosar eller ens ljudklipp på nätet.

Nr 426 Guys and Dolls

20 Jan


Guys & Dolls (1950)

Broadway 1950, 1 200 föreställningar
West End 1953, 555 föreställningar
Stockholm 1953, Oscarsteatern med titel Änglar på Broadway
Filmversion 1955

Ett flertal revivals på både Broadway, i Sverige och på the West End varav den mest framgångsrika var:
Broadway 1992, 1 134 föreställningar

Music & Lyrics: Frank Loesser
Book: Abe Burrows, Jo Swerling* – se mer på kuriosaavdelningen

Set in the Manhattan of Damon Runyon’s short stories, Guys and Dolls tells of con-man Nathan Detroit’s efforts to find new life for his illegal, but notorious, crap game. When their trusty venue is found out by the police, Nathan has to find a new home for his crap game quickly – but he doesn’t have the dough to secure the one location he finds.
Enter Sky Masterson, a high-rolling gambler willing to take on any honest bet with a high enough reward attached.
Nathan bets Sky that he can’t take the “doll” of Nathan’s choosing to Havana, Cuba, with him on a date. When Sky agrees to the bet, Nathan chooses uptight Evangelist Sergeant Sarah Brown, head of Broadway’s Save-a-Soul Mission.
Sky thinks he’s been duped, but he’s in for even more of a surprise when his efforts to woo Sarah are so successful that he falls in love with her himself!

En fullständigt underbar och i det närmaste perfekt musikal. Och den har inte åldrats nämnvärt.
Musiken svänger, den är jazzig, melodiös, varierad, fullständigt medryckande och sätter sig som en smäck i skallen.
Manuset är otroligt välskrivet och fylld av humor.
Karaktärerna som befolkar denna musikals värld är skurkar, burlesque dansare, professionella spelare och frälsningssoldater och alla är djupt mänskliga med brister och fel och totalt supercharmiga.
Detta är utan tvekan en av de bästa musikaler som nånsin skrivits och en av mina absoluta favoriter. Har älskat den sen första gången jag hörde låtar som Luck Be A Lady, Adelaide’s Lament, Sit Down You’re Rockin’ The Boat, Fugue for Tinhorns och alla andra underbara sånger.
Rekommenderas å det starkaste!

Kuriosa:
Originaluppsättningen 1950 vann 5 Tony Awards: Bästa musikal, regi, koreografi, manliga huvudroll och kvinnliga biroll.
1992 års revival vann 4 Tony Awards: Bästa Revival, regi, kvinnliga huvudroll samt scenografi. Till det kan läggas 7 Drama Desk Rewards: Bästa revival, manliga och kvinnliga huvudroll, regi, kläder, scenografi samt ljus.

Revivaln 1982 i London vann bl a 5 Laurence Olivier Awards: Bästa musikal, kvinnliga huvudroll, manliga biroll, regi samt scenografi.

Musikalen filmades 1955 med Marlon Brando och Frank Sinatra i de manliga huvudrollerna. Bara Vivian Blaine (Miss Adelaide) och Stubby Kaye (Nicely-Nicely Johnson) följde med från Broadway till filmen.
Filmen vann 2 Golden Globe awards för bästa film i musikal/komedi kategorin samt bästa kvinnliga huvudroll i musikal/komedi kategorin.

The character of Miss Adelaide was created specifically to fit Vivian Blaine into the musical, after Loesser decided she was ill-suited to play the conservative Sarah.

When Loesser suggested reprising some songs in the second act, the director George S. Kaufman warned: ”If you reprise the songs, we’ll reprise the jokes.”

Guys and Dolls was selected as the winner of the 1951 Pulitzer Prize for Drama. However, because of writer Abe Burrows’ troubles with the House Un-American Activities Committee (HUAC), the Trustees of Columbia University vetoed the selection, and no Pulitzer for Drama was awarded that year.

We have co-producer Ernest H. Martin’s wife to thank for this musical. She’s the one who decided to read a collection of Damon Runyon stories entitled Guys and Dolls. When Martin happened to mention to his partner Cy Feuer how his wife was spending her time, the title alone got Feuer excited.
The story that stuck out was “The Idyll of Sarah Brown,” named for the Salvation Army “soldieress” who happens to fall in love with her precise opposite: Sky Masterson, so nicknamed because the sky’s the limit when he bets. Feuer also liked crap game operator Nathan Detroit, and thought that this colorful character could figure into some romantic situations, too.
When Feuer and Martin told Frank Loesser that they’d secured the rights, the composer-lyricist, an inveterate Runyon fan, immediately said he wanted to do the score.

En 26-årig Paddy Chayefsky (Marty, Network, Altered States m fl filmer och pjäser) erbjöd sig att skriva librettot till showen. Han ville också stå för både musik och sångtexter.
Producenterna tackade dock nej till hans erbjudande.

*Jo Swerling fick uppdraget att skriva manuset. När han levererade sitt manus till akt 1 så blev inte producenterna så nöjda. De tyckte manuset saknade spänning och de kom på  idén med att Nathan slår vad med Sky om att han inte ska kunna få med sig Sarah till Havanna. Swerling gillade inte den idén men producenterna gav sig inte och det slutade med att Swerling fick sparken. Men han hade ett väldigt välskrivet och genomtänkt kontrakt som såg till att han alltid ska stå som huvudförfattare till verket oavsett om nån skulle ersätta honom eller skriva om det han gjort. Han har också rätt till del av intäkterna från alla uppsättningar.
Abe Burrows tog över författarrollen och det är honom vi har att tacka för det ljuvliga manus föreställningen har. Men Jo Swerling står alltid kvar som författare i alla fall.

Loesser hade redan skrivit stora delar av sångerna när Abe kom med på skutan, så för en gångs skull fick manusförfattaren skriva sitt manus utifrån de sånger som fanns istället för tvärtom, dvs att lämna in ett manus som kompositören sen skriver sånger till.

Sången Take Back Your Mink skrevs inte för musikalen utan var från början en sång som Loesser brukade sjunga för sina gäster och vänner på fester.

Skådespelaren Nathan Lane har tagit sitt förnamn från Nathan Detroit i showen. Han spelade nämligen den rollen i en regional uppsättning när han började jobba i branschen. När han sen skulle gå med i Equity (Amerikanska skådespelarfacket) så upptäckte ha att det redan fanns en skådespelare med samma namn som honom (han hette Joe Lane från början för den som undrar) och han valde då att hedra sin favoritkaraktär inom musikal genom att ta hans namn.
Nathan Lane kom att spela Nathan Detroit i 1992 års revival.

Press:
The big trouble with Guys and Dolls is that a performance of it lasts only one evening, when it ought to last about a week. I did not want to leave the theatre after the premiere last night and come back here and write a piece about the show. I wanted to hang around, on the chance that they would raise the curtain again and put on a few numbers they’d forgotten – or at least start Guys and Dolls all over again.
– John Chapman, Daily News

Guys and Dolls is just what it should be to celebrate the Runyon spirit…[it is] filled with the salty characters and richly original language sacred to the memory of the late Master.
Richard Watts, New York Post

It recaptures what [Runyon] knew about Broadway, that its wickedness is tinhorn, but its gallantry is as pure and young as Little Eva. It is all tender and rough at the same time, the way people who have never grown upp very much can be tender and rough.
– William Hawkins, New York World-Telegram & Sun

The smart first-night audience took off its gloves and blistered its palms applauding the new arrival.

Frank Loesser has written a score that will get a big play on the juke boxes, over the radio, and in bistros throughout the land. His lyrics are especially notable in that they help Burrows’s topical gags to further the plot.
We think Damon would have relished it as much as we did.
– Robert Coleman, New York Daily Mirror 

Mr. Loesser’s lyrics and songs have the same affectionate appreciation of the material as the book, which is funny without being self-conscious or mechanical.

… we might as well admit that Guys and Dolls is a work of art. It is spontaneous and has form, style, and spirit.
– Brooks Atkinson, The New York Times

This doesn’t have to be a very long review because I can state the case of Guys and Dolls in one sentence: it is the best and most exciting thing of its kind since Pal Joey. It is a triumph and a delight, and I think it will run as long as the roof remains on the Forty-Sixth Street Theatre. Run, don’t walk to the nearest ticket broker.
– John McClain, Journal-American

Videosar:
High Lights från en stjärnspäckad konsertversion
A Bushel and a Peck
Take Back Your Mink med Vivian Blaine
Sue Me med Frank Sinatra
Sit Down, You’re Rockin’ The Boat fr The 1992 Tony Awards
Luck Be A Lady med Ewan McGregor
Adelaide’s Lament

 

106
Al Hirschfelds teckning av originaluppsättningens ensemble.

%d bloggare gillar detta: