Nr 399: Annie 2 – Miss Hannigan’s Revenge

Annie 2 – Miss Hannigan’s Revenge (1990)
Washington, 36 föreställningar. Lades ned sen och kom aldrig till Broadway.
Music: Charles Strouse
Lyrics: Martin Charnin
Book: Thomas Meehan baserad på dagstidningsstrippen Little Orphan Annie och musikalen Annie från 1977

It’s 1934, six weeks  after the end of Annie.
The curtain rises on the Women’s House of Detention in Greenwich Village, with Miss Hannigan in prison scheming for revenge. She soon escapes during a fire.
Meanwhile, Congresswoman Marietta Christmas, who is head of United Mothers of America, tells Warbucks it is illegal for an unmarried man to adopt an 11-year-old girl and unless he marries within ninety days she will see to it that Annie is removed from his custody. He decides to hold a contest for a wife – any single woman interested in a bald, middle-aged man with protruding ears and $900 million is eligible.
Miss Hannigan reads about the contest and decides to disguise herself and try to win. There’s just one little catch: Mrs. Christmas insists that Annie judge the contest along with Warbucks and Hannigan is certain Annie will recognize her.
How to solve this dilemma?
Well, Miss Hannigan discovers another orphan, who looks just like Annie and who will be trained to impersonate Annie and take her place. The fake Annie will then choose Miss Hannigan as her mother. Cue the song You, You, You (could be Annie too) – get the pun?
Well, that’s the plan anyway.
Hannigan kidnaps Annie and let’s the other kid take her place. And she plans to kill Annie after she is married. Hannigan wins the contest, but just as she and Warbucks are about to be married, Grace (Warbucks secretary) figures out the plot and rescues Annie.
Warbucks realizes that he loves Grace and they get married.
Annie get’s her ”parents” and everybody is happy.

Except the audience that is…

Sällan har väl en musikal varit så efterlängtad, upphaussad och omskriven för att sen få ett sånt iskallt mottagande av en publik som Annie 2.
Publiken hatade föreställningen.
Pressen hatade föreställningen.
Till och med upphovsmännen hatade föreställningen – eller, ja, de insåg att de hade en riktig praktkalkon till show i alla fall.

Vad var det som gick fel?
Ja, till en början så fick berättelsen om lilla föräldralösa Annie ett helt klart tillfredsställande slut i första musikalen så det fanns ingen riktig anledning (förutom ekonomiska) till att skapa en del 2.
Sen gjorde man misstaget att låta berättelsen centreras runt Miss Hannigan och hennes hämndbegär. Publiken som kom ville se Annie och hennes föräldralösa vänner på scenen och det fick de inte. Saknaden från publiken av de övriga småflickorna var så stark att man snabbt ordnade en audition, anställde några små töser och skrev in dem i handlingen utan att de egentligen fyllde nån funktion eller fick nått att göra mer än att stå på scen och se bedårande ut.
Sen så ville de göra en ”vuxnare”, mer satirisk och mindre sötsliskig musikal än originalet varit men sarkasmen och den självironiska tonen uppfattades bara som småsint och direkt elak och osmaklig av de betalande åskådarna.

Upphovsmännen satte sig ner och skrev om stora delar av manuset, mildrade elakheterna (Hannigan vill exempelvis inte längre döda Annie utan bara se till att hon hålls borta från Warbucks så att hon inte kan avslöja vad som ska hända), pillade på intrigen, gav Annie fler sånger att sjunga, skrev nya sånger, skrev om sånger, skrev om manuset ännu en gång, skrev fler nya sånger, ändrade på rollkaraktärerna och bytte miljöer i showen.
Kort sagt de gjorde allt vad de kunde för att rädda showen men till ingen nytta. Efter 36 föreställningar lades den ner och fortsatte inte till Broadway som det varit tänkt.
Men berättelsen om Annie 2 tar inte slut här för upphovsmännen hade gett sig den på att det skulle bli en uppföljare och det blev det också så småningom: Annie Warbucks, men den tar jag upp i ett annat blogginlägg…

Säga vad man vill om denna musikal men en hel del bra musik innehåller den. Charles Strouse kan det här med att skriva catch-iga melodier. En del av dem kan man hitta på Spotify om man söker efter 30-årsjubileumsinspelningen av Annie, för som bonus har man lagt med ett antal sånger från Annie 2. Och Carol Burnett berättar som ”miss Hannigan” vad som händer mellan sångerna. Väldigt kul.
På same cd får man också tre olika textvariationer på samma sång så man får en känsla av vad som kan hända med material under en try-out. Det är Martin Charnin som berättar om de olika varianterna och varför de skrevs. Både informativt och underhållande. Att en av varianterna sjungs av Andrea McArdle är en extra bonus för oss nördar, för det var ju hon som var original Annie i Broadwayuppsättningen 1977.
Tyvärr så har de valt bort ett otal sånger som skrevs, testades, ratades eller behölls under de 36 föreställningarna i Washington. Fast det är klar en del av dem dök upp (4 närmare bestämt) i Annie Warbucks så det kanske är därför.
Som extra, extra bonus får man 3 strukna låtar som jag inte är säker på vilken Annie de kommer ifrån – jo, Don’t Mess With Mother hör definitivt till Annie 1.

Press
‘Almost every ingredient that made Annie such a delight for both children and adults is missing.”
– Variety

 

… ”preposterous.”… ” Annie was a musical to take to your heart, but you’ll want to take a paddle to Annie 2.
…
”What was so disarming the first time around, has become witless and belabored.”
– David Richards, The Washington Post

 

Martin Charnins egna kommentarer till Washington Post recensionen:
”The review is accurate. I think I would have been appalled had he decided in print that what we were doing didn’t need to be worked on. The most unfortunate aspect of the review will be its impact on the company and on the audiences, because the audiences who read it are going to come in looking at it through the filter of the criticism.
There is also the word-of-mouth on Broadway – many people on the street are going to be jumping up and down with glee, thrilled that we got creamed, because that’s the way things are on Broadway.
…
Later in the evening, he will tell the cast that he was responsible, and the performers should not feel bad. He will say that he got them into the hole and that he and the rest of the creative team will get them out. ”Never forget that you are talking to the man who wrote ‘Tomorrow.’ The sun will come out tomorrow. Bet your bottom dollar.”

Videosar
You, You, You
My Daddy – Andrea McArdle
But You Go On

Nr 390: Evening Primrose

Evening Primrose (1966)
TV-musikal

Music & Lyrics: Stephen Sondheim
Book: James Goldman
Baserad på John Colliers novell publicerad i Presenting Moonshine (1941)

Poet Charles Snell takes refuge from the world by hiding out in a department store after closing. Once there he finds a secret group who have lived in the store for years. The leader of the group, Mrs. Monday, permits Charles to stay after he convinces her that he is a poet.
Charles meets and is smitten with a beautiful young girl, Ella Harkins, Mrs. Monday’s maid. Ella, who is now 19, has lived in the store since she was separated from her mother at age six, falling asleep in the women’s hat department.
Ella is unhappy and wants to leave, but is afraid of the ”Dark Men”. Should someone try to return to the outside world and risk revealing the group’s existence, the ”Dark Men” take them away…
Charles falls in love with Ella.
Ella finally decides she wants to leave. Charles is initially reluctant to leave his now-comfortable life, but then understands that he loves Ella more than poetry. Mrs. Monday and the others hear their plans, and they call the ”Dark Men”, as Ella and Charles try to escape…

En charmig, om så lite mossig, tv-musikal från en tid då man fortfarande regelbundet skapade originalmusikaler för tv.
Det roligaste med den här är naturligtvis att det är Stephen Sondheim som skrivit musiken och sångerna. Denna produktion från 1966 ligger precis mitt emellan hans Broadway flopp Anyone Can Whistle (1964)  och innan han slår igenom stort med Company 1970 (se Dag 317). Han hade förvisso en flopp till på Broadway innan denna tv-musikal nämligen  Do I Hear a Waltz (1965) men den skrev han bara sångtexterna till, musiken var Richard Rodgers, så den räknar jag inte riktigt som en ”Sondheimmusikal”. 

Det är typisk Sondheimsk musik vi bjuds på i filmen, inte så trallvänliga melodier alltså men roliga, överraskande och melodiskt intressanta är de och de driver alltid handlingen framåt eller fördjupar karaktärerna.

Det är lite som att kolla på ett musikalavsnitt av den klassiska tv-serien The Twilight Zone för här blandas romantik, sång med  fantasy och skräck och vi får till och med den typiska lilla knorren på slutet.

Hela programmet finns att hitta på YouTube eller att köpa på DVD i en snygg restaurerad variant och är väl värd en titt.

Trivia

Anthony Perkins, som spelar huvudrollen, är idag kanske mest ihågkommen för sin ikoniska tolkning av Norman Bates i Alfred Hitchcocks Psycho, men han hade en även en lång karriär på Broadway där han  både medverkade i talpjäser som Tea and Sympathy (1953) och musikaler som Greenwillow (1960), se Dag 55.

Charmain Carr som spelar den kvinnliga huvudrollen, Ella, är kanske mest känd för att hon spelade  Liesl, den äldsta av von Trapp barnen i filmversionen av The Sound of Music (1965).

Man gjorde en studioinspelning med sångerna från tv-filmen 2001. I den sjungs rollen som Charles av Neil Patrick Harris och rollen som Ella av Theresa McCarthy.
På samma cd finns också sångerna från Sondheims musikal The Frogs som han skrev till Universitetet Yale.

Video

Trailer
If You Can Find Me I’m Here
Take Me To The World
When
I Remember
Sixteen Going On Seventeen fr Sound of Music med Charmain Carr
Anthony Perkins sjunger Never Will I Marry fr Greenwillow

 

Dag 344: Only The Brave

Only The Brave (2008), fringe
Musik: Matthew Brind
Sångtexter: Stephen Coleman & Matthew Brind
Libretto: Stephen Coleman

Set against the tumultuous backdrop of the Second World War, Only the Brave is a passionate new musical inspired by the true life stories of men and women who lived, loved, and fought for freedom. A husband and wife separated by war; a soldier and a nurse who find true love on the battlefield; and a band of soldiers who would give up their lives for one another.
Så beskriver upphovsmännen själva sitt verk.
Handlingen börjar med räddningen av engelska soldater från Dunkirks stränder 1940.
Vi får sen följa Kapten John Coombes, hans fru och familj samt männen i hans enhet som sveps med i de extraordinära händelser som ledde fram till och omedelbart efter D-Day.
Under kampen för att befria Frankrike från tyskarna får de vara med om förluster, de finner kärlek på de mest oväntade av platser och allt kulminerar i ett modigt hjältedåd där kompaniet försvarar en bro mot tyskarna i väntan på att förstärkning ska komma. De lyckas hålla bron men det sker på bekostnad av de flestas liv…

Svulstig, pompös musik som samtidigt dryper av sentimentalitet och med oerhört affekterade sånginsatser som jobbar hårt på att vi ska förstå hur ”äkta”, djupt emotionella och fina de är. Nä, det här var inte nån hit – för mig alltså.
Blandningen av pop/rock med Broadway/West End showmusik, kryddad med lite, mycket lite 40-tals känsla känns mest som återuppvärmd pytt-i-panna – det är okej men det märks att det är återanvändning och det är varken fräscht eller originellt. Enda gången som showen faktiskt spritter till lite är i två 40-tals pastichnummer.
Musiken är en ganska så jämtjock samling av mediumtempo låtar, rösterna är ofta grymt pressade och ansträngda för att ta de där, så eftertraktade, extremt höga och lååååånga sluttonerna och jag blir fullständigt uttråkad av alltihop.
Nä, det här var trist.

Favvisar:
Dunkirk, Sally Brown, Oh Mrs. Hitler

Pressklipp:
”Only the brave die young” claims a lyric line in the title song of the over-hyped and under achieving musical Only The Brave playing at this year’s Edinburgh Fringe Festival. If you are a discerning fan of serious musical theatre then perhaps a more apt phrase would be ”only the brave should come”.
Set in the 1940s when Britain and Germany were at war and apparently ”chaps” spoke like a melodramatic Trevor Howard in Brief Encounter and French nurses working for the resistance seemed like the character in wartime BBC sit-com Allo, Allo, who ”said things only once” – Only The Brave tells the story of an Englishman, a Welshman and a Scotsman who went to war (yes, I kid you not). Hard as all this is to believe, even more unbelievable is the fact that this show is billed as a ”thrilling new musical inspired by true events”. It turns out to be as thrilling as having a tooth pulled and more clichéd and corny than inspirational.
– Robert Gould, Broadwayworld.com

In the end, what this musical needs is some edginess and a stronger message than the fairly vacuous idea that only the brave die young.
– William McEvoy, thestage.co.uk

Videosar:
Recording the Cast Album
What the hell am I doing
Week 1 of Rehearsals

Dag 261: Lunch – A Modern Musical Myth

Lunch: A Modern Musical Myth (1994), studio cast
Musik: Steve Dorff
Sångtexter: John Bettis
Libretto: Rick Hawkins

En nyligen avliden Wall Street mäklare upptäcker att han inte får komma in i himlen på grund av det liv han levt på jorden.
Han lyckas dock övertyga de himmelska makterna att ge honom en chans att sona sina synder genom att svara på olika personers böner.
Han får lunchskiftet, 12 till 13, att arbeta på.
Han går runt på Manhattan med sin livliga och talande varmkorvsvagn och ikläder sig en mängd olika identiteter när han gör sitt bästa för att hjälpa dem som sökt hjälp via bön.
Genom att hjälpa andra så kommer han till slut till insikt om hur hans handlingar i livet påverkade dem han hade omkring sig och han inser att de starkaste krafterna på jorden är vänskap, kärlek och familjen.

En hyfsat intressant liten musikal – rent musikaliskt.
Här finns en samling sånger som går hela vägen från fullständigt ointressanta till riktigt bra. Ett har de dock gemensamt och det är att de framförs av en otrolig samling solister. Vi pratar om riktiga Broadwaystjärnor från det tidiga 90-talet, somliga på väg upp och andra dalande men alla otroligt bra. Eller vad sägs om den här listan: Michael Rupert, Laurie Beechman, Brian Stokes Mitchell, Davis Gaines, Pamela Myers, Faith Prince, Melissa Manchester och Carol Burnett. Inte illa, va?

Det här är alltså en studio/demo/konceptplatta som skapats för att sälja in och presentera musikalen både för en tänkt publik (för cd:n släpptes offentligt) och för blivande producenter.
Något år senare fick den sin scenpremiär  fast då med en betydligt mindre namnkunnig ensemble.
Musikstilen är kanske vad man skulle kalla för middle-of-the-road radiopop med jazz- och showtune-inslag.
Inte dåligt men inte heller nått man behöver springa benen av sig för att hitta.

Som bonus har man lagt till en medley av sångerna som man arrat till ett konsertstycke. Den är inte så dum.

Favvisar:
Lunch, Requiem For A Lightweight, I Never Danced With You, Why Fall At All?, Perfectly Alone

Pressklipp efter scenpremiären:
During the seven years “Lunch” has been in development — including a one-week run of an earlier version at Michigan’s Cherry County Playhouse and a star-laden “concept album” CD, surely somebody noticed that the musical is in deep trouble. But apparently not… It’s an attempt by a trio of experienced popular music, television and film people to make the transition to musical theater. The attempt shows little likelihood of success.

To begin with, the concept is a theatrical misfire, and the score, despite several attractive melodies, notably “I Never Danced With You, is generic, derivative pop rather than theater music. As for its endless length, the creative team now considers cuts necessary. But why weren’t they made long before this?
…

But the muddled, sentimental book leaves no cliche unspoken, no audience unmanipulated, and is a tiresome burden on both sides of the footlights. What we seem to have is a passé “modern musical myth” echoing Carousel, Heaven Can Wait and even Company…
– Markland Taylor, Variety

Dag 224: 1600 Pennsylvania Avenue / A White House Cantata

1600 Pennsylvania Avenue (1976), 7 föreställningar
Baserar mitt omdömme på konsertversionen som går under namnet A White House Cantata och kom ut på cd 2000
Musik: Leonard Bernstein
Sångtexter & libretto: Alan Jay Lerner

Föreställningen handlar om de första 100 åren i Vita Husets historia.
Vi får  möta både de olika presidenterna som bodde där och några av dem som arbetade som husfolk under dem. Många av berättelserna har ett fokus på rasrelationer.
Vi får höra om Thomas Jeffersons påstådda affär med en svart piga, om James Monroes vägran att stoppa slaveriet i Washington, om efterdyningarna av det amerikanska inbördeskriget, om hur Andrew Johnson ställdes inför riksrätt och blev frikänd med bara en rösts majoritet och mycket, mycket mer.
Det finns fyra huvudroller här, två par, ett svart  och ett vitt.
Den vite mannen spelar alla de olika presidenterna och den vita kvinnan alla presidentfruarna.
Det svarta paret gestaltar alla de olika svarta tjänarna som jobbade där.

Eftersom det här är en semiklassisk konsertversion av verket så är det svårt att bedöma hur själva musikalen var.
Den här skivan är i alla fall bitvis väldigt intressant och spännande.
Det är väldigt storslagen musik som innehåller maffiga koralpartier, marscher, valser och till och med lite blues. Bernstein visar upp en lekfullhet och samtidigt ett allvar som tillsammans med hans små blinkningar till kompositörer som  Gustav Mahler, Sibelius och Copland gör det här till en av hans mest intressanta och mer klassiskt inspirerade verk.
Allt är kanske inte bra men det som är bra är å andra sidan otroligt bra.
Tyvärr så tycker jag nog inte att Alan Jay Lerners texter är av samma  höga kvalitet. Tvärtom så känns de bitvis ganska så banala och krystade.
De vokala insatserna här är strålande med bland annat en rent självlysande Barbara Hendricks.
Önskar att det funnits en inspelning av originalcasten så att jag kunde gjort en jämförelse mellan versionerna. Det kanske var en illa sammansatt föreställning men musiken var det inget fel på, det om något bevisar denna version.
Efter att jag skrev det ovan så har jag hittat några inspelningar från Broadwayversionen.

Favvisar:
On Ten Square Miles by the Potomac River, The President Jefferson Sunday Luncheon March, I Love My Wife

Kuriosa:
Det här var Bernsteins första Broadwaykomposition sen West Side Story 1957. Det blev också hans sista.

Med anledning av att man under tryouten hade kondencerat och strukit mycket i Bernsteins musik utan hans medgivande och med tanke på den negativa kritiken och publikreaktionen stycket fick så förbjöd Bernstein inspelningen av en castplatta.
Efter hans död så skapade man en konsertversion för kör och solister av verket. Verket räknas som ett ”klassiskt” stycke eftersom man använder sig av skolade operasångare i solistrollerna. Denna version skiljer sig en hel del från Broadwayversionen men det är den enda inspelning som finns.
Bernsteins sterbhus tillåter fortfarande inte att originalverket framförs, spelas in eller ens publiceras.

Patricia Routledge som spelade alla presidentfruarna på Broadway var den som fick de bästa recensionerna. Ett av hennes nummer hette Duet For One, en riktig tour de force där hon spelar två olika presidentfruar, en avgående och en tillträdande. Den gav henne en äkta showstopper och en låååååång stående ovation på premiären. I sången förvandlar hon sig hela tiden, fram och tillbaka, till först den ena presidentfrun och sen till den andra och så tillbaka igen. Detta genomförs endast med hjälp av små blixtsnabba förändringar av perukens placering och genom att byta röst. Och jag har till min glädje hittat en ljudinspelning av detta nummer, se nedan.
I Sverige är Patricia nog mest känd som den socialt uppåtsträvande Hyacinth Bucket i populära tv-serien Skenet Bedrar.
Den engelskfödda Patricia spåddes en gång en strålande framtid på Broadway men tyvärr för henne så floppade varenda musikal hon medverkde i. Så hon flyttade hem till England där hon istället fick en strålande karriär, bland annat med den ovan nämnda serien.

Ljudis:
The President Jefferson Sunday Luncheon March – från Broadwayshowen!!!!
Minstrel Show Part 1 – från Broadwayshowen
Patricia Routledge – Duet For One
Lud’s Wedding från Broadwayshowen

Dag 189: The In-Between

The In-Between (2012), konceptinspelning
Musik, sångtexter & libretto: Laura Tisdall

Den nittonåriga missanpassade och lågpresterande Flick Wimple, har alltid levt i skuggan av sin omhändertagande, kärleksfulla men neurotiska äldre syster, Alice.
Efter att deras föräldrar dött i en bilolycka, blir Alice tvungen att bli mer av en mor än syster till Flick – ett ansvar som får dem bägge att känna sig instängda och som förstärker deras  hat-kärlek relation.
Flick får för sig att hon aldrig kommer att få ett spännande eller exceptionellt liv och beslutar sig därför att inte ge nått tillbaka till livet.
En inställning som hon dock får omvärdera när hon en dag kliver in genom fel dörr och plötsligt finner sig själv fångad i utrymmet mellan två parallella världar, en plats som kallas In-Between.
Där möts hon av den mystiske, om än lite nördig, guiden Calicus, en ung man som har tillbringat hela sitt liv med att leda människor mellan världarna. Han erbjuder Flick en chans att lämna sina problem bakom sig och resa till en annan värld.
Men allt står inte rätt till i In-Between. Flera andra guider har plötsligt försvunnit och det har börjat dyka upp sprickor i väggarna.
I slutändan måste Flick göra ett val: antingen hålla fast vid sitt förflutna, sin syster och världen hon känner till, eller riskera allt för att försöka rädda nått hon inte känner till, nått mycket större…

Det här är bara en koncept- eller smakprovsinspelningspelning som Laura Tisdall gjort för att försöka locka till sig producenter så att hon kan finasiera en riktigt uppsättning.
Sångarna hon använt sig av är alla West End artister.
Det är bara 7 sånger men de visar upp en stor potential.
Stilen är pop/rock och låtarna känns både fräscha och moderna.
Inspelningen känns fullödig och påkostad, det låter väldigt bra om den.
Här bjuds både på ett par riktigt bra uptempolåtar och några, för min del, mindre intressanta ballader.
Ingen av låtarna är direkt dålig och några har till och med lite hit-känsla över sig. Och det, tillsammans med de starka sånginsatserna gör att i alla fall jag blir väldigt nyfiken på att få höra och se den kompletta musikalen. Hoppas att nån producent nappar på den här plattan så hon får en chans att utveckla sin show.
Värd att leta upp.

Favvisar:
She’s My Sister, When I Was Nineteen, Never Expect

Videosar:
The In-Between – A New Musical Trailer
Beyond the Door
She’s My Sister – The Inbetween Musical at The Gala of Gala’s: The Gala
Someone You’d Be Proud of

Dag 114: Jesus Christ Superstar

Jesus Christ Superstar (1970), konceptinspelningen
Original showen på Broadway (1971) – 711 föreställningar
Original showen i London (1972) – 3358 föreställningar
Baserar min bedömning på DVD.n med inspelningen av förra årets engelska arenaversion.
Musik Andrew Lloyd Webber
Sångtexter & libretto: Tim Rice

Musikalen berättar historien om Jesus sista vecka.
Historien tar sin början under intåget i Jerusalem och slutar med korsfästelsen.
Den är löst baserad på berättelserna ur evangelierna i Nya Testamentet. Den fokuserar både på den politiska maktkampen som skedde bakom kulisserna och på relationen mellan Jesus och Judas Iskariots.
Föreställningen slutar med korsfästelsen och har inte med uppståndelsen.
I mångt och mycket kan man se den som ett modernt passionsspel.

Jag vet, det kan ses som ganska så självklart att välja den här musikalen/rockoperan som ämne på långfredagen.
Den är en av mina absoluta favoritmusikaler. Jag var i det närmaste besatt av den som liten och jag tycker fortfarande att den är otroligt bra.

Förra året så sattes den upp i en extremt stor och påkostad arenaversion som turnerade runt hela UK och spelades på de största arenorna där, ex O2 i London. Och i år så ska samma produktion spelas runt om i Australien.
Startskottet till produktionen skedde genom en enorm tv-sänd talangjakt för att finna den ”nya” Jesus.

I den här versionen så har man flyttat handlingen till ett slags nutid.
Det projiceras bilder på G8 demonstrationer på stora skärmar under overyren.
Jesus och hans anhängare ser ut som ”Occupy” demonstranter och bor i en tältstad.
Prästerskapet påminner om bankdirektörer eller företagsledare.
Pilates är en framgångsrik jurist (inklusive brittisk rättssalsdräkt med snibbkrage, peruk och allt).
Kung Herodes är en flamsig, glittrig talk show ledare.
Judas ringer till prästerna på sin mobiltelefon för att boka tid för sitt förädande.
Mobben som sjunger i The Arrest är tv och mediareportrar.
Jesus verkar hamna på nått Guantanamoliknande fängelse och har på sig såna där knalloranga fängelsekläder när han skickas mellan de olika instanserna innan han döms.
Det sms:as, twittras, filmas med ”paddor” och iPhones etc etc. Herodes exempelvis använder sig av smsröstning för att bestämma: Jesus. Lord or Fraud?

Det kanske verkar fånigt och krystat när man läser beskrivningen ovan men faktum är att det funkar.
Det funkar som bara den.
För mig så är det här den smartaste, mest genomtänkta och fungerande uppdatering av verket som jag sett. Den är klockren.

Den är också välspelad. Jesus är kanske lite fyrkantig och endimensionell men de andra, främst Judas, Pilates och Herodes är grymma. Och gamla Spice flickan Mel C fungerar förvånansvärt bra som Maria Magdalena.

Det enda den här versionen brister på är det musikaliska. Vilket kan tyckas lite konstigt med tanke på att det är en rockopera vi talar om.
Musiken som borde varit storslagen, bombastisk rockarena-pumpig får inte riktigt till det. Den nuvarande Stockholmsversionen är betydligt tyngre rent musikaliskt.
Och vokalt… Nja.. inte är det den bästa versionen jag hört av sångerna. Man använder sig en hel del av autotuning eller vad det heter när man fixar till rösterna via en maskin. Kaifas ger man ett extra djup i basen och Judas får man upp till de högsta lägena tack vare tekniken och det hörs så tydligt.
Tycker också att en del av låtarna har fått ett släpigare tempo.
Det har pillats lite på Tim Rices texter, det har lagts in lite moderna fraser och uttryck här och där. Men det är gudskelov bara marginella ändringar. Nått annat vore nästa brottsligt för hans texter känns fortfarande smarta och vassa.

Så slutomdömet blir: Som show och spektakel så är den här uppsättningen helt fantastisk men vill du höra musiken framföras som bäst så välj en annan version.

Kuriosa:
Tim Rice berättar att han fick sin inspiration till föreställningen av Bob Dylans With God On Our Side från skivan The Times They Are a-Changin (1964).
Den låten fick honom att fundera: “From a very young age I had wondered what I might have done in the situations in which Pontius Pilate and Judas Iscariot found themselves.  How were they to know Jesus would be accorded divine status by millions and that they would as a result be condemned down the ages?”

Till inspelningen av studioalbumet använde man sig av en 56 man stor symfoniorkester, 6 rockmusiker, 11 solister, 16 korister och två körer.
Det tog över 400 timmar att spela in allt.

Lite Jesus Christ Superstar datum:
21/11 1969: Superstar, den första inspelade sången från den blivande konceptplattan släpps.
Den blev 1:a i bland annat Holland, Belgien och Brasilien och hamnade bland topp 10 i Australien och Nya Zealand. Framgången för singeln gjorde att skivbolaget gav gröntljus till Tim Rice och Andrew Lloyd Webber att spela in hela verket.
Mars 1970: större delen av albumet spelas in.
Oktober 1970: Albumet släpps.
21/11 1970: Albumet debuterar på 40:e plats på Billboardlistan.
20/2 1971: Albumet hamnar på Billboards första plats.
12/10 1971: Showen har sin Broadwaypremiär.
18/2 1972: Den svenska urpremiären skedde på Scandinavium i Göteborg. Vilket gör den svenska uppsättningen till en av de första officiella scenversionerna av verket.
8/8 1972: Showen har sin Londonpremiär.
1973: Filmversionen får sin premiär.

I den första svenska versionen hittar vi Agnetha Fältskog i rollen som Maria Magdalena. Hennes understudy var Titti Sjöblom.
Örjan Ramberg spelade Herodes.
Föreställningen spelades 10 gånger i Göteborg och sågs av över 74 000 åskådare.
Den gick sedan på turné till Stockholm, Örebro och Gävle med Titti som Maria och Bruno Winzell som Jesus.

Konvolutet till den svenska originalinspelningen.
Författaren till denna blogg hade nöjet att se föreställningen på dess stopp i Stockholm. Jag var inte så gammal och har för mig att den gick på Johanneshovs istadion men jag kan ha fel. Det enda jag minns med säkerhet är att jag och några kompisar sprang fram mot scenkanten när Jesus var på korset och vi såg då att den korsfäste Jesus satt på en cykelsadel som var fäst på korset. Det är egentligen det enda jag kommer ihåg av föreställningen…

I förra årets arenaversion så spelades Judas av Tim Minchin. Han är en australiensisk komiker, skådespelare och musiker och har även skrivit musiken och sångtexterna till den senaste stora brittiska musikalsuccén: Matilda, baserad på Roald Dahls bok med samma namn. Den showen kommer att få sin Broadwaypremiär den 11/4.

Videosar:
Engelska Turnéversionen 2012:
Jesus Must Die
I Don’t Know How To Love Him
Superstar
King Herods Song
Svenska versionen i Malmö 2008:
Hosanna/Superstar
Göta Lejonversionen:
Getsemane
Trailer
Matilda the musical, the trailer

Dag 97: The Case of the Dead Flamingo Dancer

The Case of the Dead Flamingo Dancer (1986), Demo-inspelning
Musik: Donald Oliver
Sångtexter & libretto: Dan Butler

Sommaren 1942.
En mörk och stormig natt.
Rita Ramose, den världsberömda flamencodanserskan har hittats mördad i vardagsrummet på Demanor Manor. Hon har dödads genom att nån har stampat in en flamenkosko i skallen på henne!
Sex misstänkta finns: Cecily och Courtley Demanor – ägare till huset och, ska det visa sig, gamla tävlingsdansare, Veronica Chandler en bitter halvalkoliserad skådespelerska, hennes man, husets trogna(?) butler och till sist guvernanten till Demanor barnen.
Då kommer Nick Lambert den berömda steppdansande dektektiven för att lösa fallet. Han kanske inte är den smartaste av detektiver men det hans skalle inte kan fatta det kan hans fötter lista ut, de kan dansa fram sig fram till svaren på de flesta brott.
Viktiga frågor:
Varför har Rita dansat flamenco varenda kväll de senaste 8 månaderna?
Varför har alla de misstänkta suttit och sett på hennes dans varenda kväll utan att klaga.
Varför försvann tävlingsdansarna för tio år sedan under mystiska omständigheter?
Detta och mycket annat får sitt svar under kvällen men jag kan hinta om att alla verkar ha ett förflutet med Rita och att allas förflutna verkar ha med dans att göra…

Den här showen spelades rätt så friskt i olika småproduktioner under slutet av 80-talet. 
Det här är dock den enda inspelningen som finns och den är en demo.
Men det är ingen dum liten demo för inte bara har den en orkester, den har dessutom många riktigt bra sångare som medverkar eller vad sägs om den här listan: Debbie Gravitte (I just loooove her), Dolores Grey, Donna Murphy och Rebecca Luker. Som demo så hör den här till de mer påkostade.

Musiken är i mångt och mycket pastischer på 40-tals musik, lite storband, lite swing, lite crooning etc.
Flera av låtarna är definitivt attraktiva och värda en större spridning än de fått hitintills.
Intrigen verkar visserligen en aning krystad men musiken är desto solidare och absolut värt att lyssna på.
Ännu en liten okänd pärla som kommer att snurra med jämna mellanrum hemma hos mig!

Favvisar:
Little Ol’ Innocent Me, Gussie’s Blues, Like This, Watchin’ the Guy I Love

Kuriosa:

Showen kallas för en ”tap-fable-murder-mystery musical”.

Demon finns inte att köpa kommersiellt, vad jag vet, men upphovsmännen är generösa och har lagt upp den på sin hemsida och man kan inte bara lyssna på de 10 sångerna där, man får till och med ladda hem dem om man vill. Det påpekas dock väldigt noga på sajten att de här inspelningarna inte längre är riktigt representativa för hur showen ser ut och låter idag.

Var kommer flamingon in kanske ni undrar?
Jo, om jag fattat det hela rätt så verkar det vara ett genomgående skämt att alla blandar ihop orden flamenco och flamingo… Ja, ni förstår nivån på en del av skämten…

Manusförfattaren Dan Butler är kanske mest känd för sin roll som Robert ”Bulldog” Briscoe i succéserien Frasier (1993-2004)

Dag 92: Miss Spectacular

Miss Spectacular (2002) Konceptinspelning
Musik: Jerry Herman
Sångtexter: Jerry Herman, Steve Lawrence och Michael Feinstein

Sarah Jane Hotchkiss bor i Topeka, Kansas och drömmer om att bli rik och berömd. Det är hennes dagdrömmar som förvandlas till de stora shownumren som föreställningen rymmer.
En dag får hon reda på att de ska ha en tävling för att utse Miss Spectacular, personen som ska representera hotellet Spectacular i Las Vegas. Trots hennes pojkvän Charlies protester så säger hon upp sig från jobbet och tar första bästa buss till Vegas.
Väl där så blir hon snabbt uppraggad av en en loungesångare som visar henne stan. Vart de än går så triggar denna rundtur fram spektakulära dagdrömsnummer hos henne.
Sarah Jane lyckas inte bara ta sig till finalen i tävlingen utan hon blir också vald till Miss Spectacular. Men knappt har hon fått sin krona innan spottarna släcks och en röst annonserar att det är dags att rensa scenen och börja jakten på nästa ”miss”, Miss storbystad.
Charlie anländer till stan och hittar Sarah Jane sittande ensam på scenen. Han berättar att nu när hon fått sina ”15 minuter” så är det dags att komma hem igen. Men innan de lämnar Vegas så tar han med henne till ett litet bröllopskapell där de gifter sig. I Sarahs fantasi förvandlas det enkla bröllopet till det största och mest glittrande bröllopet ever.

Att det här är en Jerry Herman musikal råder det aldrig nån tvivel om. Jag känner omedelbart igen hans oerhört catch-iga melodier och hans sätt att bygga upp en melodi där en enkel musikalisk slinga upprepas om och om igen men i större och större  arrangemang – tänk Hello, Dolly låten.

Det här är en riktigt gammaldags show, på alla plan, men oh så snyggt paketerad den är.
Stor, riktigt stor, orkester, fantastiska sångare som Debbie Gravitte, Michael Feinstein, Faith Prince, den gamle croonern Steve Lawrence och många andra nya och gamla Broadway favoriter.
Rent musikaliskt och produktionsmässigt så finns här inget att klaga på. Det är därför lite synd att konstatera att tiden har sprungit ifrån Jerry för det här låter sååå mossigt och faktiskt som gamla kasserade sånger från hans tidigare produktioner (och en av dem är det också…). Han har till och med en riktigt uråldigt form av finallåt där man får en medley av de ”stora” sångerna i showen.

Visst finns här melodier som fastnar
 men vi har hört det förr och i bättre varianter. Tyvärr. Den här cd:n fungerar mest som en minnesbild över ett Broadway som inte längre finns.
Jag rekommenderar den bara till riktigt stora Hermanfans.

Favvisar:
Miss What’s Her Name, Las Vegas, I Wanna Live Each Night

Kuriosa:
Miss Spectacular har aldrig spelats på någon scen.
Den beställdes från början av ägaren till Hotellet Mirage i Las Vegas och var tänkt att spelas där under en längre tid. Men hotellet bytte ägare innan musikalen var klar och de nya ägarna var inte intresserad av den.
Herman lät sig inte slås ned av denna motgång utan samlade ihop ett gäng Broadway veteraner plus en stor orkester och spelade in denna konseptinspelning och lät den givas ut.
Detta ledde till planer på att sätta upp den på ett annat hotell i stan i Tommy Tunes regi. Tanken var att huvudrollen skulle spelas av den som vann en tv-sänd talangjakt. Det blev inget av den idén heller.

Jerry Herman är en av de riktigt stora Broadway kompositörerna med tre riktiga mega hits: Hello, Dolly!, Mame och La Cage Aux Folles. Han har också skrivit ett stort antal floppar som Dear World, The Grand Tour och inte minst den klassiska och otroligt älskade musikalen Mack & Mabel. Den senare har musik som är så bra att man häpnar och har gjort den till en otroligt älskad musikalskiva. Man har försökt sätta upp den vid ett otal tillfällen men varje försök har resulterat i en flopp. Ett bevis för att en flopp kanske har ett libretto som är omöjligt men att där kan finnas musik i absoluta toppklassen.
Så döm inte ut en musikal bara för att den floppade. Lyssna på den först! För vem vet vad du kan missa annars…

Videosar:
Miss Whats Her Name och Las Vegas
Where in the World is My Prince (obs start låten är An Opening For a Princess från Once Upon A Mattress (1959))
High lights från Mame
Tapp Your Troubles Away från Mack & Mabel (playbacken är fr orig cast plattan)