Arkiv | Demo RSS feed for this section

Dag 261: Lunch – A Modern Musical Myth

23 Aug

51BHhNoGpTL

Lunch: A Modern Musical Myth (1994), studio cast
Musik: Steve Dorff
Sångtexter: John Bettis
Libretto: Rick Hawkins

En nyligen avliden Wall Street mäklare upptäcker att han inte får komma in i himlen på grund av det liv han levt på jorden.
Han lyckas dock övertyga de himmelska makterna att ge honom en chans att sona sina synder genom att svara på olika personers böner.
Han får lunchskiftet, 12 till 13, att arbeta på.
Han går runt på Manhattan med sin livliga och talande varmkorvsvagn och ikläder sig en mängd olika identiteter när han gör sitt bästa för att hjälpa dem som sökt hjälp via bön.
Genom att hjälpa andra så kommer han till slut till insikt om hur hans handlingar i livet påverkade dem han hade omkring sig och han inser att de starkaste krafterna på jorden är vänskap, kärlek och familjen.

En hyfsat intressant liten musikal – rent musikaliskt.
Här finns en samling sånger som går hela vägen från fullständigt ointressanta till riktigt bra. Ett har de dock gemensamt och det är att de framförs av en otrolig samling solister. Vi pratar om riktiga Broadwaystjärnor från det tidiga 90-talet, somliga på väg upp och andra dalande men alla otroligt bra. Eller vad sägs om den här listan: Michael Rupert, Laurie Beechman, Brian Stokes Mitchell, Davis Gaines, Pamela Myers, Faith Prince, Melissa Manchester och Carol Burnett. Inte illa, va?

Det här är alltså en studio/demo/konceptplatta som skapats för att sälja in och presentera musikalen både för en tänkt publik (för cd:n släpptes offentligt) och för blivande producenter.
Något år senare fick den sin scenpremiär  fast då med en betydligt mindre namnkunnig ensemble.
Musikstilen är kanske vad man skulle kalla för middle-of-the-road radiopop med jazz- och showtune-inslag.
Inte dåligt men inte heller nått man behöver springa benen av sig för att hitta.

Som bonus har man lagt till en medley av sångerna som man arrat till ett konsertstycke. Den är inte så dum.

Favvisar:
Lunch, Requiem For A Lightweight, I Never Danced With You, Why Fall At All?, Perfectly Alone

Pressklipp efter scenpremiären:
During the seven years “Lunch” has been in development — including a one-week run of an earlier version at Michigan’s Cherry County Playhouse and a star-laden “concept album” CD, surely somebody noticed that the musical is in deep trouble. But apparently not… It’s an attempt by a trio of experienced popular music, television and film people to make the transition to musical theater. The attempt shows little likelihood of success.

To begin with, the concept is a theatrical misfire, and the score, despite several attractive melodies, notably “I Never Danced With You, is generic, derivative pop rather than theater music. As for its endless length, the creative team now considers cuts necessary. But why weren’t they made long before this?

But the muddled, sentimental book leaves no cliche unspoken, no audience unmanipulated, and is a tiresome burden on both sides of the footlights. What we seem to have is a passé “modern musical myth” echoing Carousel, Heaven Can Wait and even Company
– Markland Taylor, Variety

Annonser

Dag 254: Little Shop Of Horrors

16 Aug

51V+BzDLXDL
Little Shop Of Horrors (1982) Off-Broadway,
 2209 föreställningar,
Broadway 2003, 372 föreställningar
Baserar min bedömning på Broadway castinspelningen från 2003,
Musik: Alan Menken
Sångtexter & libretto: Howard Ashman, baserad på Roger Cormanfilmen med samma namn från 1960.

”A sci-fi musical about a hapless florist shop worker who acquires an R&B-singing plant that feeds on human blood.”

Seymour Krelborn är en fattig, föräldralös ung man som arbetar som en hunsad alltiallo på en liten blomsetrbutik i den mer nergångna delen av New York.
Han är förälskad i den blonda och vackra kassabiträdet Audrey.
En dag hittar Seymour en mystisk planta som han döper till Audrey II.
Denna planta visar sig inte bara behöva blod för att kunna frodas men den har dessutom intelligens och en basröst som gjord för att brista ut i tunga sköna R’n’B låtar.
Audrey II erbjuder Seymour rikedom, framgång och Audreys kärlek – allt han begär i utbyte är att Seymour föder hans allt mer växande aptit på blod och mänskligt kött.
Så småningom kommer det att visa sig att Audrey II inte är en planta som håller sitt ord och att han är ute efter mer än bara föda – han, och hans plantbröder, är ute för att erövra hela jorden…

Det här är en av mina mest spelade musikaler, jag har älskat den ända sen jag köpte originalcastinspelningen 1982.
Så det var med viss tvekan jag satte på den här nya versionen. Hur skulle man kunna överträffa den fantastiska originalcasten med bland annat den makalösa Ellen Green i rollen som Audrey.
Svaret är att det kunde man inte.
Det här är dock en helt okej version som dessutom har fördelen att den innehåller alla sånger från showen, något som inte fick plats på original LPn.
Den har också ett tiomannaband i motsats till originalets 5 och det ger möjligheten till lite större musikaliska nyanser. Men den känns samtidigt mindre rockig och rå, den är lite för polerad för min smak. Och så  tycker jag nog att den här versionen svänger betydligt mindre.
De flesta sånginsatserna är bra och mer eller mindre i samma nivå som på den gamla inspelningen, den största skillnaden är att Ellen Green inte finns med här och hennes Audrey är den ultimata och perfekta versionen som alla alltid kommer att jämföras med. Kerry Butler som sjunger rollen här jobbar hårt men kommer inte ens i närheten av Ellens unika blandning av drypande sexighet och totalt urblåst naivitet.
Men här finns en bonus som är helt underbar nämligen 5 demoinspelningar av sånger som ströks innan showen fick sin premiär 1982. Bara dem gör den här plattan värd att införskaffa.
Oavsett vilken version man vill ha så är detta en makalöst bra musikal som jag rekommenderar å det varmaste.

Favvisar:
Skid Row (Downtown), Grow For Me, Somewhere That’s Green, Feed Me (Git It!), Suddenly Seymour, I Found A Hobby

Kuriosa:
Originalföreställningen vann en New York Drama Critics Circle Award för årets bästa musikal.
Den vann tre Drama Desk Award: Bästa musikal, sångtexter och special effekter.
Och 2  Outer Critics Circle Awards: Bästa Off-Broadway musikal och bästa partitur.

Tänk att det skulle ta 21 år för denna show att ta sig från Off-Broadway till Broadway. En anledning var faktiskt att upphovsmakarna tyckte att musikalen passade bättre på en liten intim teater än på en stor Broadway scen.
Men till sist så anlände den till ”the great white way”alltså.
Föreställningen fick blandade recensioner och när det var dags för det årets Tony Awardnomineringar så nominerades showen för årets bästa revival trots att den aldrig spelats på Broadway förut.
Det ironiska är att när den spelades 1982 så kunde den inte Tonynomineras just för att den inte spelades på Broadway…

Både musikalen och filmen slutade med att Audrey II äter upp alla i showen och påbörjar sin erövring av jorden. Men när man visade filmen för en provpublik så gick inte det deppiga slutet hem så man strök det och ersatte det med ett lyckligt ett där Seymour lyckas döda monstret och rädda Audrey.
Guskelov så har man numera lagt till det, visserligen liiite för långa, originalslutet med sina fantastiska effekter med monsterplantor som trampar sönder New York.

Pressklipp om Broadwayversionen:

As an exercise in recycling, which now seems to be the principal industry among Broadway producers, this Little Shop suggests the conversion of sharp, shiny tin into something closer to Teflon. The 1982 version had a gritty, purely urban insolence that celebrated B-movie pulpiness and the gutsy, jive-flavored pop of an earlier time.

For the current Little Shop, the show’s edges have been sanded to a smooth finish that never pricks, nicks or otherwise stimulates. As re-envisioned by the designer Scott Pask, the production’s setting on Skid Row, U.S.A., makes cobwebs look clean and bloodstains benignly picturesque. It’s the same aesthetic that pervades the Haunted Mansion ride at Disney World.
– Ben Brantley, The New York Times

But if some of the show’s nuances get lost, what remains are insanely clever songs like Downtown (a wicked takeoff on the Crystals’ sunny Uptown) and big, broad moments, of which there is no shortage. This is, after all, a musical with a tribute to the sadistic thrills of dentistry (rhyming ”bicuspid” with ”maladjusted,” no less). And it is difficult to resist any show that ends with a man-eating plant extending beyond the proscenium and menacing the audience. Consider: How many Broadway stars are willing to mingle with their public?

- Tim Carvell, Entertainment Weekly

Videosar:
Suddenly Seymour
Skid Row (filmversionen)
Somewhere That’s Green (med Ellen Green)
Filmens ”deppiga” original slut

Dag 172: Sacred Cows: A New Beginning (The Story of Adame and Yves)

26 Maj

61TpDAndxtL
Sacred Cows: A New Beginning (The Story of Adame and Yves) (1993), demoinspelning
Musik & sångtexter: Bob Golden, Paul Scott Goodman, Jonathan Larson, Rusty Magee,  Jeremy Roberts

En dag har Gud bestämt sig för att förgöra den ”gamla världen” som han är så otroligt trött på. Men änglarna vill att han ska skapa världen på nytt.  Eftersom Han just den dagen de frågar är uttråkad så går Han med på det.
Det nya Paradiset skapas på en gammal parkeringsplats och där placerar Gud sin första varelse Adame, en modern alpha-hona med en förkärlek för popkonst.
Trots att hon lever i Paradiset så klagar hon på att hon inte kan ringa till några tjejkompisar, få tag på bra indisktkäk och framförallt på att hon inte kan få sex och hon kräver att att få sexuell tillfredsställelse och det NU DIREKT!
Då tar Gud ett av hennes revben och skapar Yves –  en naken hippie. Yves är helt nöjd med en loj och stilla tillvaro och föredrar att spela folkmusik framför att ha sex.
Då dyker ormen upp! Det är en trehövdad reklamman som lockar de nya människorna till Kunskapens Träd (som består av ett berg av tv-apparater, cd-skivor, VHS-kassetter och tv-spel). Ormen får dem att prova på allt som finns i trädet men Gud upptäcker detta och straffar Adame och Yves. De kastas dock inte ut från Paradiset utan Gud gör istället om det till en trädgård helt utan stimulanser. Där får de nu tillbringa evigheten tillsammans med ormen, för evigt understimulerade och uttråkade.

Det här var tänkt som piloten för en kabel-tvserie som skulle gå under namnet Sacred Cows i vilken man varje vecka skulle ta en biblisk eller mytologisk berättelse och återberätta den i en modern, hip och 90-talsaktig version.
Men det här var lite väl före sin tid. I början på 90-talet så var ingen intresserad av en serie som skulle driva med religion och andra av den tidens ”heliga kor”. Så det blev avslag. Inte ens hippa och fräcka kabelkanaler som MTV och Comedy Central var intresserade. Det skulle dröja några år till innan den här typen av tv-shower skulle bli populära.

Bakom denna musikal stor en kvintett av musikskapare som alla fortfarande var i början av sina karriärer. Den mest kända av dem är nog Jonathan Larson som vid den här tiden precis hade avslutat det första utkastet till en musikal han jobbade på som han kallat Rent… Han spelar förresten rollen som Gud på inspelningen.

Den här plattan består alltså av studiodemon som dessa 5 herrar gjorde för att spela upp för olika producenter. Så det är upphovsmännen själva som framför allt.

Det känns ganska så fantastiskt att denna demo har släppts, för det är inte ofta man får höra en musikal i en så här avskalad och rå version.
Så är den nått att ha?
Absolut. Detta är både kul och bra. Och känns fortfarande förvånansvärt fräsch och fräck.
Musiken är en blandning av hårdrock (för Gud), country (för Yves), pop/rap (för Adame), jazz (för ormen), eterisk pop (för Ärkeänglarna) och 50-talsaktiga reklamjinglar. Den spretar alltså åt alla möjliga håll och jag måste erkänna att jag blev lite splittrad och bara halvroad till en början men, som vanligt, musiken växer med varje genomlyssning.
Nu går den på repeat. Inte nått stort verk kanske men rolig, intressant och före sin tid.
Och så får man en liten försmak av vad dessa män skulle komma att skapa under de kommande åren. Om inte annat så är den värd att lyssna på bara för det.

Favvisar:
Prologue/A New Beginning, In Paradise , The Tree Montage, In Eden

Dag 115: Sophie

30 Mar

2c9eeb6709a0b29ee41b2110.L
Sophie (1963), 8 föreställningar
Musik & sångtexter: Steve Allen
Libretto: Phillip Pruneau baserad på Sophie Tuckers liv.

Ännu en Broadwayflopp och den här spelades bara 8 gånger.
Det har varit svårt att hitta fakta om den på nätet eller i nån av de många uppslagsverken jag har men jag har lyckats komma fram till följande:
Föreställningen handlar om Sophie Tucker och om hennes första år inom show bussiness, man får följa henne från hennes tonår till 1922, då var hon 36. Föreställningen berättas genom återblickar.
Hon är en fel judisk flicka som anses för ful för att lyckas. Men hon har gett sig den på att hon ska bli stjärna. Genom sin målmedvetenhet och eftersom hon har en förmåga att få folk att skratt så lyckas hon så småningom ta sig till toppen. Väl där träffar hon en snygg man, de gifter sig men han bedrar henne så de skiljer sig. Hon har fått sitt hjärta krossat men hon biter ihop och går ut på scenen och uppträder i alla fall för publiken är viktigast!

Det känns lite som om jag just skrev en sammanfattning av musikalen Funny Girl som kom året därpå.
Och det är ju så att bägge showerna har nästan samma story de vill berätta – fast Funny handlade ju om Fanny Brice, en judisk flicka som ansågs för ful för att kunna lyckas inom show biz men som gör det mot alla odds och som träffar en snygg man som berdrar henne…
Skillnaden mellan showerna är att Funny Girl blev en mega hit och den här floppade. Enligt kritik jag läst så beror det dels på att Sophie saknade humor och, kanske mest, för att föreställningen saknade Barbra Streisand, som ju slog igenom med dunder och brak i Funny Girl.
Libi Staiger som spelade Sophie har en stark och väldigt bra pipa så vem vet, om showen varit bättre så kanske hon hade fått en megakarriär hon med. Som det blev så kan man knappt hitta nått om henne på nätet överhuvudtaget…

Eftersom showen försvann så snabbt från repertoaren så blev det aldrig nån castskiva.
Det enda som finns är en platta som innehåller demos av sångerna – några inspelade med kör och orkester och några med bara piano. Där finns även några covers (bl a med kompositören själv på sång), ett par kommersiella inspelningar (arrade i typisk 60-tals stil) och en inspelning med Judy Garland från en tv-show där hon sjöng ett par av sångerna.
Det finns en hel del att glädja sig åt. Flera av låtarna är riktigt bra. Om jag jämför den med Funny Girls castskiva så går det inte att komma ifrån att sångerna är betydligt svagare i den här showen men de är tillräckligt bra för att rättfärdiga att de borde upptäckas på nytt.

Favvisar:
When You Carry Your Own Suitcase, When I’m in Lovel, I Want the Kind of Fella, Who Are We Kidding?

Kuriosa:
Sophie Tucker var en av de stora inom amerikansk show biz under den första halvan av förra seklet.
Hon kallades för ”The Last of the Red Hot Mamas.”
Hennes stora ”signatur” sång var Some Of These Days.
Hon var både sångerska och komedienn och specialist på att framföra  lite småfräcka och burleska sånger. Hon var överviktig (eller zaftig som hon själv skulle uttryckt det) men kunde glatt driva med sig själv med hjälp av sånger som Nobody Loves a Fat Girl, But Oh How a Fat Girl Can Love.
Hon medverkade i  Ziegfeld Follies 1908.
Hon sjöng mycket musik skriven av svarta kompositörer och var väldigt influerad av den svarta kulturen. Hon var tidig med att sjunga både blues och ragtimeinfluerad musik.

Ett typiskt Sophie citat: ”From birth to age eighteen, a girl needs good parents. From eighteen to thirty-five she needs good looks. From thirty-five to fifty-five, she needs a good personality. From fifty-five on, she needs good cash.”

Bette Midler använde sig av en karaktär som hon kallade för Soph, löst baserad på Sophie Tucker  i sina tidiga shower. Denna karaktär drog hysteriskt roliga fräckisar, somliga äkta Tucker skämt och andra nyskrivna i Tuckers anda.

Videosar:
Sophie Tucker live in London 1930
Sophie Tucker 1960
Sophie Tucker on ‘What’s My Line’ (1957) Vrål rolig!
Bette Midler sjunger Pretty Legs och drar ett gäng Sophie Tucker skämt i mitten av låten.
Steve Allen & Judy Garland: Sophie medley

Ljudisar:
Some Of These Days (1911)
Some of These Days (1926)
My Yiddishe Mamma

Dag 97: The Case of the Dead Flamingo Dancer

12 Mar

The Case of the Dead Flamingo Dancer
The Case of the Dead Flamingo Dancer (1986), Demo-inspelning
Musik: Donald Oliver
Sångtexter & libretto: Dan Butler

Sommaren 1942.
En mörk och stormig natt.
Rita Ramose, den världsberömda flamencodanserskan har hittats mördad i vardagsrummet på Demanor Manor. Hon har dödads genom att nån har stampat in en flamenkosko i skallen på henne!
Sex misstänkta finns: Cecily och Courtley Demanor – ägare till huset och, ska det visa sig, gamla tävlingsdansare, Veronica Chandler en bitter halvalkoliserad skådespelerska, hennes man, husets trogna(?) butler och till sist guvernanten till Demanor barnen.
Då kommer Nick Lambert den berömda steppdansande dektektiven för att lösa fallet. Han kanske inte är den smartaste av detektiver men det hans skalle inte kan fatta det kan hans fötter lista ut, de kan dansa fram sig fram till svaren på de flesta brott.
Viktiga frågor:
Varför har Rita dansat flamenco varenda kväll de senaste 8 månaderna?
Varför har alla de misstänkta suttit och sett på hennes dans varenda kväll utan att klaga.
Varför försvann tävlingsdansarna för tio år sedan under mystiska omständigheter?
Detta och mycket annat får sitt svar under kvällen men jag kan hinta om att alla verkar ha ett förflutet med Rita och att allas förflutna verkar ha med dans att göra…

Den här showen spelades rätt så friskt i olika småproduktioner under slutet av 80-talet. 
Det här är dock den enda inspelningen som finns och den är en demo.
Men det är ingen dum liten demo för inte bara har den en orkester, den har dessutom många riktigt bra sångare som medverkar eller vad sägs om den här listan: Debbie Gravitte (I just loooove her), Dolores Grey, Donna Murphy och Rebecca Luker. Som demo så hör den här till de mer påkostade.

Musiken är i mångt och mycket pastischer på 40-tals musik, lite storband, lite swing, lite crooning etc.
Flera av låtarna är definitivt attraktiva och värda en större spridning än de fått hitintills.
Intrigen verkar visserligen en aning krystad men musiken är desto solidare och absolut värt att lyssna på.
Ännu en liten okänd pärla som kommer att snurra med jämna mellanrum hemma hos mig!

Favvisar:
Little Ol’ Innocent Me, Gussie’s Blues, Like This, Watchin’ the Guy I Love

Kuriosa:

Showen kallas för en ”tap-fable-murder-mystery musical”.

Demon finns inte att köpa kommersiellt, vad jag vet, men upphovsmännen är generösa och har lagt upp den på sin hemsida och man kan inte bara lyssna på de 10 sångerna där, man får till och med ladda hem dem om man vill. Det påpekas dock väldigt noga på sajten att de här inspelningarna inte längre är riktigt representativa för hur showen ser ut och låter idag.

Var kommer flamingon in kanske ni undrar?
Jo, om jag fattat det hela rätt så verkar det vara ett genomgående skämt att alla blandar ihop orden flamenco och flamingo… Ja, ni förstår nivån på en del av skämten…

Manusförfattaren Dan Butler är kanske mest känd för sin roll som Robert ”Bulldog” Briscoe i succéserien Frasier (1993-2004)

%d bloggare gillar detta: