Arkiv | Familjemusikal RSS feed for this section

Nr 460: The SpongeBob Musical (2016)

6 Jan

Chicago: 2016
Broadway: 2017 (327 perf.)
Tv version: 2019

Book: Kyle Jarrow, based on SpongeBob SquarePants by Stephen Hillenburg
Music & Lyrics: David Bowie, Brian Eno, Panic at the Disco, Tom Kitt, Jonathan Coulton, Cyndi Lauper, Rob Hyman, Alex Ebert, Sara Bareilles, Andy Paley, Tom Kenny, Lady Antebellum, Yolanda Adams, The Flaming Lips, John Legend, Steven Tyler, Joe Perry, Plain White T’s, T.I., They Might Be Giants

Just so you know, if you’re not a SpongeBob fan, it all takes place underwater.
The story: SpongeBob, a relentlessly cheery fast-food worker with self-esteem issues, learns that his beloved Bikini Bottom is in danger of being destroyed by an undersea volcano called Mount Humongous that’s threatening to blow sky-high. So he, his BFF Patrick Star, a starfish, and the brilliant scientist Sandy Cheeks, a squirrel (don’t ask), must come up with a plan to save their world.
Among the obstacles on the path to hero-hood: xenophobic prejudice (Sandy is disdained as a mammal), the bureaucratic paralysis of the mayor, panic-rousing media coverage and the villainous obstructions of the evil Sheldon Plankton and his wife, Karen the Computer.

I actually thought I was going to hate this musical. I mean come on, SpongeBob the Musical???? And because the cast album contained songs by a lot of different pop composers I also thought this was something of a juke box musical.
But, boy, was I wrong!
Nickleodeon, the cable channel for kids where SpongBob the animated series airs, brought a live version of the Broadway show to our home screens.
Lucky us! For this is an absolute marvel of a show. Just 5 minutes in and I was hooked. The music is so good, the sets and costumes are amazing, the cast is perfect down to the smallest planktons and sardines and the choreography is utterly brilliant. I was totally enthralled.
The show is totally bonkers – in a very good way. Don’t let adult thoughts of ”that isn’t even logic” or ”this is so unrealistic” disturb you from enjoying this show. Indulge yourself in the madness and pleasures of Bikini Bottom (just that name, aargh, love it, and yes they make fun of it in the show). Do what I did: I just sat in my recliner and laughed, cheered and even shed a little tear.
This show is so sunny, positive and life affirming, just what we need right now.
The cast album was on repeat in my flat for a long, long time afterwards. And every time I feel a little blue I play Best Day Ever, the best pick-me-up-song ever!

The show was nominated for 12 Tony Awards and won one: Best Scenic Design of a Musical.
It also won 6 Drama Desk Awards: Outstanding Musical, Actor, Featured Actor, Director, Sets, Wigs and Hair of a Musical.
And 4 Outer Critics Circle Awards: Outstanding New Musical, New Score, Director and Actor in a Musical.

The show was retitled for Broadway and the North American tour, now it’s SpongeBob Squarepants – the Broadway Musical.

For what it’s worth — and we’re talking millions of dollars here — you are never going to see as convincing an impersonation of a two-dimensional cartoon by a three-dimensional human as that provided by Ethan Slater at the Palace Theater. Mr. Slater plays the title role in SpongeBob SquarePants the Broadway Musical the ginormous giggle of a show that opened on Monday night.

…you will probably adore this musical if: a) “SpongeBob” was a formative influence of your childhood; b) you are a stoner who tokes up to watch reruns of the show on YouTube (categories a and b are not mutually exclusive); or c) if you are (like my date for this show) a parent of “SpongeBob”-bingeing progeny and found its sensibility crept into, and wallpapered, your weary mind.

… you may indeed enjoy such improbable spectacles as a misanthropic squid named Squidward (Gavin Lee, wearing four-legged pants) doing a virtuosic four-footed tap dance with a Busby Berkeley kick line of pink-sequined sea anemones. Or a heavy-metal boy band made up of sea skates on skateboards, with music by Steven Tyler and Joe Perry of Aerosmith. Oh, I forget to tell you. The show’s songs (supervised, arranged and orchestrated by the composer Tom Kitt) have been written by a plethora of pop-rock eminences…

Christopher Gattelli’s choreography of his sexually ambiguous ensemble (genders blur when wet) is perversely brilliant, suggesting piscine movement through breakdance and vogueing gestures instead of the expected swimming motions. But no one matches Mr. Slater in conveying the physicality of the life aquatic.
– Ben Brantley, The New York Times

Children should feel free to take their parents to Tina Landau’s psychedelically inspired version of the whimsical kiddie cartoon show … But Landau’s hallucinogenic stagecraft transcends the show’s television origins by speaking a visual language that’s three-dimensional and boldly theatrical.

(The plot) … is actually a lot scarier than any of the problems that arise in the TV show, but this is Broadway, where things tend to get inflated.
Here, that inflation surfaces in the score. Instead of working with a simpatico composer and lyricist, Landau, in the adventurous spirit of a Steppenwolf director, has stacked the show with individual pop songs written by individual songwriters … It’s not as much of a gimmick as it seems, but without a signature sound, there’s no signature style. What there is, though, is plenty of giddy, goofy fun for all.
– Marilyn Stasio, Variety

(Resulting in a show that) ”is as perfunctorily entertaining as it is insistently forgettable”.
– Alexis Soloski, The Guardian


Bikini Bottom Day/Super Sea Star Savior/Best Day Ever
When The Going Gets Tough
At the Tony Awards: I’m Not a Looser
Gavin Lee (Squidward), Ethan Slater (SpongeBob), and Wesley Taylor (Sheldon Plankton) perform ”You Could Drive a Person Crazy” from COMPANY

Nr 454: Big Fish (2014)

2 Nov


Big Fish (2014)
Broadway, 98 föreställningar

Sverigepremiär på Uppsala Stadsteater 2019
Music & Lyrics: Andrew Lippa
Book: John August baserad på hans manus till filmen med samma namn från 2003, i sin tur baserad på  Daniel Wallaces roman  Big Fish: A Novel of Mythic Proportions från 1998.

Edward Bloom is a traveling salesman who lives life to its fullest… and then some! Edward’s incredible, larger-than-life stories thrill everyone around him – most of all, his devoted wife Sandra. But their son Will, about to have a child of his own, is determined to find the truth behind his father’s epic tales.
The story shifts between two timelines.
In the present-day real world, sixty-year-old Edward Bloom faces his mortality while Will prepares to become a father himself.
In the storybook past, Edward ages from teenager, encountering a Witch, a Giant, a Mermaid, and the love of his life, Sandra.
The stories meet in the present-day as Will discovers the secret his father never revealed.

En musikal som jag inte riktigt blir klok på.
Gillade Broadwayversionen och var förvånad över att den floppade men samtidigt så ogillade jag verkligen den svenska varianten som jag tyckte var ofokuserad, luddig och ganska så ointressant.
På Broadway charmad och i Uppsala lite uttråkad.
Så en musikal som genom olika uppsättningar ger 2 totalt olika intryck.
Och det är ju lite intressant i sig.

Musiken är av typen klassisk Broadwaymusikal men med lite countryinspiration. Några catchiga bitar, inte dålig på nått sätt men inte heller så intressant att den fastnar eller inspirerar till omlyssning.

Norbert Leo Butz is cutting loose in another one of his don’t-dare-miss-this perfs in ‘Big Fish,’ a show that speaks to anyone pining for a studiously heart-warming musical about the efforts of a dying man to justify a lifetime of lousy parenting to his alienated son.
– Marilyn Stasio, Variety

This final Broadway version of ”Big Fish” has changed considerably, and improved in leaps and bounds, from the version audiences saw in Chicago, especially in the radically different first act.
. . .
With the indefatigable, deeply engaged and seemingly irreplaceable Norbert Leo Butz driving its storytelling and willing the show’s crucial emotional subtext into being by sheer force of talent and will, ”Big Fish” arrives on Broadway as an earnest, family-friendly, heart-warming and mostly successful new American musical-
– Chris Jones, The Chicago Tribune

Here, though, [Director Susan Stroman] seems to be drawing almost randomly from her bottomless bag of tricks. Yes, her use of dancers to embody an enchanted forest and a campfire is delightful. And it’s hard not to chuckle when those two-stepping elephants make a cameo appearance. But if the show is all about the need for personal myths, it has to let its leading mythmaker take charge.
– Ben Brantley, The New York Times

Wholesomeness gets a bad rap on Broadway these days, usually regarded as the kind of unbearably sweet and inoffensive entertainment that sophisticated theatergoers must endure while taking their conservative grandmas out for a night on the town. […] But Big Fish, the new musical that tattoos its heart on its arm, displays no fear in plopping its unabashed wholesomeness right in your lap. Its spirit is steeped in Rodgers and Hammerstein decency that propels an evening that’s adventurous, romantic and, yeah, kinda hip.
– Michael Dale,

It’s no spoiler to say that imagination wins out, particularly in director-choreographer Susan Stroman’s visually lavish production, which boasts dancing circus elephants, a mermaid who pops up from the orchestra pit, and tree trunks that ingeniously morph into a coven of witches. Don Holder’s lighting, William Ivey Long’s costumes, and Benjamin Pearcy’s projections are often wondrous to behold
. . .
For the most part, though, Big Fish finds theatrically inventive ways to reel audiences into its central love story. In this case, it isn’t boy-meets-girl but father-hooks-son. And Edward Bloom is quite a catch.
– Thom Geler, Entertainment Weekly

Om den svenska versionen skrev pressen:

Ytterst professionellt iscensatt, men sockrat sentimental – ”Big fish” på Uppsala stadsteater öser på med allt. Det uppstår en mättnadskänsla i denna fantasimusikal om konflikten mellan en fabulerande far och en sanningssökande son.
– Karin Helander, Svenska Dagbladet

Om filmen och den ursprungliga boken är en folksaga om en son som på klassiskt vis söker en frånvarande far, är detta en betydligt vardagligare historia. Det är en vinst.

Kanske skulle någon invända att huvudtemat – pappan som hittade på sitt liv – går förlorat i den mer realistiska infattning som förkroppsligas av Gustav Levins och Åsa Forsblad Morisses garanterat barntillåtna äktenskapsskildring. Inte mig emot när de sjunger så bra och visar att det går utmärkt att fabulera under ett par nöjsamma timmar.
– Leif Zern, Dagens Nyheter

Trailer för Uppsala Stadsteaterversionen
High Lights Broadway
Time Stops
Be The Hero

Nr 414: The Nightmare Before Christmas

4 Nov

The Nightmare Before Christmas (1993)
, filmmusikal
Musik & sångtexter: Danny Elfman
Manus: Caroline Thompson & Michael McDowell baserad på en dikt av Tim Burton från 1982.

Filmen utspelar sig i en fantasivärld där varje högtid har en egen stad.
I Halloween Town härskar pumpakungen Jack Skellington, ett skräckinjagande benrangel som i hemlighet tröttnar mer och mer på Halloween för varje år som går. Till sist vandrar han iväg och hamnar av en tillfällighet i Christmas Town. Han blir genast förtjust i stämningen och blir inspirerad av denna underliga stad.
När Jack återvänder hem gör han en hel del experiment för att ta reda på vad julen egentligen är. När han funnit svaret, bestämmer han att Halloween Towns invånare ska ta hand om den kommande julen.
De ondskefulla barnen Lock, Shock och Barrel får den viktigaste uppgiften – att föra jultomten till Halloween Town på ”ledighet” över julen medan Jack tar över hans uppgifter.
Samtidigt oroar sig trasdockan Sally över Jacks påhitt, och försöker övertyga honom om att låta bli.
Som väntat blir Jacks idé inte särskilt lyckad bland människorna när julklapparna delas ut eftersom julklapparna består av avhuggna dockhuvuden och fladdermöss. Jack förstår då att det var dumt att försöka ta jultomtens plats och att han istället ska fortsätta med det han är bäst på: att skapa ruggigheter till Halloween.
Lock, Shock och Barrel har under tiden tagit jultomten till det spelberoende monstret Oogie Boogie, som älskar att höra tärningar slå, men anser att det är ännu roligare att spela med liv och nu är det tomtens liv han ska spela med.
Kommer Jack att hinna tillbaka till Halloween Town i tid för att rädda jultomten och på så sätt se till att julen kan återställas och bli den högtid folk är vana vid?

En animerad skräckmusikal, hur ovanligt är inte det. Och bra dessutom. Fantastiskt bra till och med.
Animationen är s k stop-motion så det är dockor och riktigt tillverkade dekorer istället för vanlig tecknad eller datoranimerad film. Filmen är otroligt  läcker att titta på och fantasin flödar verkligen vad gäller att skapa och visa ruggigheter och monster – och ändå få allt och alla att vara charmiga trots huggtänder, lösa kroppsdelar m m.
Danny Elfmans musik är melodiös, snygg, poppig men ändå tydligt Broadwaysk och med olika små roliga referenser att upptäcka som exempelvis den Cab Calloway-inspirerade Oogie Boogie Song.
Humor är nått som genomsyrar hela filmen.
Jag blev totalcharmad när jag såg den 1993 och blir fortfarande lika förtjust varje år när den åker in i DVD-spelaren lagom till Allhelgonahelgen.
En Halloweenklassiker helt enkelt! Rekommenderas!

Danny Elfman har komponerat musiken till mängder av filmer och tv-shower. Det är han som skrivit The Simpsons temat exempelvis och till de flesta av Tim Burtons filmer. Själv upptäckte jag hans musik första gången när jag såg Beetlejuice (1988) och undrade vem som skrivit den otroligt roliga och catchig-a musiken till filmen.
Danny är också Jacks sångröst i filmen.

This is Halloween
Oogie Boogie Song
What’s This?
Town Meeting Song
Kidnap the Sandy Claws
Making Christmas


Nr 406: A Year with Frog and Toad

25 Mar


A Year with Frog and Toad (2002)
Off-Broadway 2002
Broadway 2003, 73 föreställningar

Music: Robert Reale
Book & Lyrics: Willie Reale, baserad barnböckerna om Frog and Toad av Arnold Lobel.

Through a year that begins and ends with hibernation, Toad becomes an impatient gardener; Frog sends him a letter delivered by a snail; the two go for a swim; Frog goes off to be alone on a rock and a concerned Toad takes him a picnic lunch; Toad bakes some irresistible cookies; the friends go kite flying; they rake each other’s autumn leaves; Frog tells a scary story; they go sledding; and they celebrate Christmas at Toad’s place.
The amphibian odd couple celebrate and rejoice in their differences that make them the best-est of friends while joined by a colorful cast of birds, mice, turtles, and that slo-o-ow snail with the mail. 

Alltså det här är så charmigt att man smäller av. Det må vara en barnmusikal men jag garanterar att man som vuxen också blir helt förtrollad och betuttad i alla figurer på scen och deras ack så mänskliga brister, rädslor och nojjor. Och kärlek och vänskap till varandra förstås. För till syvende och sist handlar den här musikalen om vänskap, att ställa upp för varandra,  finnas där om man behövs, stötta och acceptera varandra och alla man möter oavsett brister. Och detta helt utan pekpinnar och moralkakor. Bara det är ett mirakel i sig självt.
Jag älskar verkligen den här lilla showen.
Och musiken är fantastisk, så där lite 20/30-talsaktigt jazzig och med melodier och texter som etsar sig fast i hjärnan och vägrar att släppa taget – s k ear-worms på engelska.  Jag går mest hela dagarna och sjunger små fraser ur Cookies, Getta Loada Toad, Merry Almost Christmas och flera andra sånger.
Den finns på Spotify så om du känner dig lite låg gå ut och lyssna, för det här är musik som får dig att må bra. Funkar för mig i alla fall!

Föreställningen är perfekt i längd för målgruppen den är riktad till (3 – 10 år) med en första akt på ca 40 minuter och en andra på 30. Och bara 5 skådisar på scen. Som gjord för Teater Pero, Teater Tre eller nån annan teatergrupp som specialiserat sig på barnteater att sätta upp.

När Arnold Lobel (1933-1987) gick i andra klass så var han ofta sjuk och hemma från skolan och det var då han började rita och skapa sina första sagor.
Han skrev sin första bok om Frog and Toad 1970. Frog är lång, grön i huden och den vänligare och mer avspända av de två. Toad är kort och satt, med en brun nyans i hyn och mer allvarlig och stel.  Författaren sa att de representerade 2 sidor av honom själv.

Det kom ut 4 böcker om de två vännerna under författarens livstid och två som gavs ut på 90-talet efter att man hittat utkast till dem bland hans kvarlåtenskaper.

Det var författarens dotter Adrianne Lobel som beställde en musikal om Padda och Groda. Hon designade scenografin baserat på pappans teckningar. Hennes man skådespelaren Mark Linn-Baker gjorde det första manusutkastet, han kom sen att spela Padda både Off-Broadway och på Broadway.

Föreställningen var en stor framgång Off-Broadway men floppade när man flyttade den till en stor Broadwayteater. Anledningen till det berodde nog dels på att föreställningen passar bättre på en mindre och mer intim teater än på de enorma teatrarna som finns på Broadway och dels på att biljetterna gick från $30 till $90 styck och det senare priset blir kanske lite väl högt för en barnfamilj att betala.

Föreställningen fick tre nomineringar för Tony Awards men vann ingen.

Another winner.
Yes, the New Victory Theater has done it again, and anyone who cherishes musical theater and can beg or borrow a child from 4 up might be well advised to make a beeline for Times Square in search of tickets for ”A Year With Frog and Toad.” This bright, bouncy, altogether lovable show, packed with talent on the stage and behind the scenes…

… the treatment by the actors and the creative team makes the material magical. (By intermission, adults are singing the curtain number, ”Cookies,” on the way to the refreshment stand.)
– Lawrence van Gelder, The New York Times

As much an homage to the music of Cole Porter and the hoofing of Bing Crosby as it is to the beloved Arnold Lobel children’s books upon which it’s based, “A Year With Frog and Toad” makes a winning companion to Lobel’s original. 

Sanguine and breezy, without much of a plot to weigh it down, “Frog and Toad” is undeniably geared toward the younger set. Still, eager as this production may be to ingratiate itself, Willie Reale’s book is never cloying, and parents likely will catch allusions to Porter, Sondheim and other great tunesmiths in Robert Reale’s sophisticated, eminently hummable score.
– Peter Ritter, Variety

Från The Tony Awards
Getta Loada Toad
Opening number

Dag 291: Oliver (1960)

22 Sep


Oliver! (1960), uppsättningar i urval:
West End 1960, 2618 föreställningar
Oscarsteatern, Stockholm, 1961, 34 föreställningar
Broadway 1962, 774 föreställningar
West End revival 1994
West End revival 2009
GöteborgsOperan 2019

Baserar mitt omdöme på liveinspelningen från premiären av 2009 års London revival
Musik, sångtexter & libretto: Lionel Bart, baserad på romanen Oliver Twist av Charles Dickens

Oliver Twist bor på ett fruktansvärt barnhem.
När han en dag ber att få mer av den blaskiga gröt som är det enda barnen får att äta blir barnhemsföreståndaren så förbannad att han säljer Oliver för en spottstyver till en begravningsentreprenör.
På begravningsbyrån så hamnar Oliver i bråk med en annan pojke och rymmer.
Efter flera dagar på rymmen så anländer han till London. Den första han stöter på är en ung kille som heter The Artful Dodger. Denne tar med Oliver till sitt hem, en slags skola för blivande ficktjuvar som leds av Fagin. Där träffar han också på Nancy en barflicka som har ihop det med den sadistiske inbrottstjuven Bill Sikes.
På sitt första uppdrag som ficktjuv så åker Oliver fast. Den snälle äldre mannen han försökt råna, Mr. Brownlow, ser nått oskyldigt och rent hos honom och istället för att anmäla honom så tar han Oliver under sitt beskydd.
Bill och Fagin är oroliga över att Oliver kanske ska avslöja dem och deras förehavanden och bestämmer sig för att  kidnappa honom från den äldre mannen.
Samtidigt så har barnhemsägaren hittat en berlock som tillhörde Olivers mor, som dog när hon födde honom, och genom den så framkommer det att Oliver faktiskt är Mr. Brownlow systerdotters son.
Oliver kidnappas.
Nancy mördas av Bill när hon försöker hjälpa Oliver.
Det blir en jakt genom Londons gator som slutar på London Bridge där Bill dödas av polisen och Oliver kan få komma hem till sin släkting Mr. Brownlow.

En av de största engelska musikalframgångarna, den största innan Sir Andrew dök upp på scenen.
Den har sin musikaliska grund i engelsk music-hall tradition men här finns också en hel del inslag av klezmer.
Det är otroligt catch-iga sånger med bitvis riktigt roliga texter. Jag gillar det här enormt.
Till den nya versionen så har man ändat tempot i vissa låtar, man har lagt till en hel del dansmusik (det dansades inte så mycket i engelska musikaler förr i tiden), gjort nya arr och Lionell Bart har till och med skrivit lite ny musik. Ja, egentligen gjordes de flesta av dessa ändringar redan till 1994 års Londonrevival men eftersom jag inte hört den plattan så blev det här första gången jag hör dem.
Det är kul med de nya texterna men all under-scoring som de lagt med – musiken som spelas under slutjakten till exempel – känns ganska onödig.
Det är en liveinspelning och det älskar jag eftersom det ger ett extra lyft till alla insatser, och ett extra speciellt lyft blir det eftersom det dessutom är premiären vi får lyssna på.
Är inte helt förtjust i alla insatser, han som spelar Bill är exempelvis bara jobbig att lyssna på och det nya arret av Who Will Buy? är betydligt sämre än originalet.
Inte min favoritversion men musikalen i sig känns känns fortfarande fräsch, ny och relativt modern trots sin höga ålder.

As Long As He Needs Me, It’s A Fine Life, Consider Yourself, I’d Do Anything

Michael Caine sökte rollen som Bill Sikes i originaluppsättningen men åkte ut i sista gallringen.

På Broadway så spelades rollen The Artful Dodger av Davy Jones en blivande medlem i popgruppen The Monkees.

Två sångnummer ur musikalen framfördes på The Ed Sullivan Show den 9:e februari 1964. I samma show gjorde The Beatles sin amerikanska tv debut.

1962 års Broadwayversion vann 3 Tony Awards: bästa partitur, bästa musikaliska ledning coh bästa scenografi.
1994 års London revival vann en Laurence Olivier Award för bästa manliga huvudroll.

Musikalen fick sin svenska premiär på Oscarsteatern i Stockholm 1961. Jarl Kulle spelade rollen som Fagin. Framgången var inte så stor, 34 gånger framfördes den bara.

Musikalen filmades 1968. Filmen vann inte mindre än 6 Oscars: bl a för årets bästa film.

Både Oliver och Nancy i 2009 års version hittades genom en tv-sänd talangjakt.

Lionel Bart gjorde en del felinvesteringar (bland annat i sin egen musikal Twang! se Dag 130) förutom att han blev gravt drogberoende och det ledde till att han hamnade i ekonomiska svårigheter. När han hade det som värst så sålde han alla rättigheterna till musikalen Oliver! till underhållaren Max Bygraves för £350. Max sålde i sin tur rättigheterna vidare för £250 000.

Pressklipp för Broadwayversionen:
This importation from England has enormous energy but it is energy of a peculiarly mechanical kind … a sense of ”keep banging the shutters, boys, a pause or a silence might kill us.”

Oliver! is like looking at a comic-book condensation of a Dickens classic with the radio on.
– Walter Kerr, Herald Tribune

One of the most impressive Brittish products to be imported here since the first Rolls Royce.
– John Chapman, Daily News

Simply scrumptious. It represents a breakthrough for the Brittish in a filed which has so long been dominated by Americans.
– John McClain, Journal-American

Trailer för 2009 års revival
Oliver! medley
Consider yourself
I’d Do Anything
Movie Trailer

%d bloggare gillar detta: