Nr 440: 70, Girls, 70

70, Girls, 70
Broadway 1971, 35 föreställningar
West End 1991
Stockholm 1998

Music: John Kander
Lyrics: Fred Ebb
Book: Fred Ebb, Norman L. Martin baserad på filmen Make Mine Mink (1960) i sin tur baserad på pjäsen Breath of Spring (1958) av Pete Coke.

The show concerns a group of senior citizens living on New York’s Upper West Side who learn that the long-term hotel they live in will be sold off to developers – making the seniors homeless. To save the hotel, the seniors form a ring of unlikely thieves, wreaking havoc in stores from Sadies’ Second Hand Furs to Bloomingdales. In the process, they regain their zest for life. The seniors proceed to use their ill-gotten gains to spruce up their digs and to provide safe harbor for other poor seniors.

Detta är lite av en meta-föreställning för på scen står ett gäng gamla skådespelare som spelar att de är gamla skådespelare som gör come back på Broadway genom att spela upp en föreställning om ett gäng gamla skådespelare som begår brott.
Ibland så stannar ”pjäsen” upp för att nån i ensemblen framför ett kommenterande nummer eller en Broadwayshowpastisch som inte för handlingen vidare. Detta ”lager på lager”spel var tydligen väldigt förvirrande för publiken och en av orsakerna till att föreställningen floppade.
Och det är förvirrande när man lyssnar på skivan också för ena sekunden så sjunger de en sång där de kommenterar publiken i salongen för att i nästa framföra en sång som helt klart har en dramatisk funktion i ”pjäsen”. Nu spelar inte det här så stor roll när man bara lyssnar hemma för det är en bitvis härlig samling låtar det bjuds på. Som vanligt när det gäller John Kander så har han låtit sig inspireras av en annan era när han skrev sin musik, här är det mycket Vaudeville och 40-tals känsla. 
Den enda låten som jag kände igen när jag lyssnade på plattan var numret Yes som även Liza Minnelli sjöng i sin klassiska tv-show Liza with a Z (1972). 

En annan anledning till att showen floppade var det faktum att 3 månader innan den fick sin premiär så hade den sanslöst framgångsrika reviveln av No, No, Nanette premiär – även den fylld med gamla, kända skådespelare som gjorde Broadway come back. 
Och spiken i kistan blev nog att Stephen Sondheims och James Goldmans briljanta musikal Follies hade premiär bara 7 dagar innan Girls. Och även i Follies kryllade det av gamla skådisar som framförde pastischer på gamla Broadwaystilar och hade ”lager-på-lager” berättande. Det blev liksom en show för mycket med snarlikt tema.

Musikalen sattes upp i London 1991 i en kraftigt reviderad version. Man bytte ut flera låtar, lät hela handlingen utspela sig i en fast scenografi utan scenbyten och orkestern ersattes med ett 5-mannaband som satt med på scenen.
Regissören till denna version, Paul Kerryson, rättfärdigade sina ändringar så här: ”Part of the problem of  70, Girls, 70 on Broadway … must have been that it was done so big, which doesn’t suit this particular musical. Its charm here is that it is so intimate”.

70, Girls, 70 spelades på Parkteatern i Stockholm 1998 med bl a Berit Carlberg och Inga Gill.
Jag såg den och tror mig minnas att det var Londonversionen av musikalen som man använde sig av

Kuriosa:
Titeln 70, girls, 70 är dubbeltydig, dels syftar den på det sätt man på 20-, 30- och 40-talen marknadsförde Burlesqueshower, där man tryckte hårt på hur många tjejer man hade på scenen för att locka en stor publik, och dels så syftar den på den höga åldern på kvinnorna i denna musikal.

Varietys reporter refererade till ensemblen som Medicare Minstrals.

Broadway aktören David Burns (Hello, Dollys! första Vandergelder, Pseudolus ägare i A Funny Thing m fl roller) dog efter att ha utfört ett, som det beskrevs, hysteriskt roligt nummer i föreställningen där han spelade på en xylophone utan att egentligen röra det. När han var klar med sitt nummer tog han sig för hjärtat och segnade ner. Publiken trodde att detta ingick i numret och skrattade hysteriskt. Det tog lång tid innan nån förstod att han faktiskt fått en hjärtattack. Han dog på vägen till sjukhuset.  

När man satte upp den på West End i början på 90-talet så hade man bytt ut stöldgodset. I originalet – pjäsen, filmen och musikalen – så stal man pälsar men i denna version så bytte man ut pälsarna mot juveler.

Press:
In its technical quality, 70, Girls, 70 is hardly unprofessional, but as a whole (should I say as a half?) it is probably the sloppiest musical I have ever seen. Its creators have concentrated on every detail of the standard Broadway musical structure – the look, the sound, the sense – without once (seeming to) wonder what the whole thing was about. Evidently, the only reason for this story was to cast the production with 70-year-olds to explore the (rather condescending) theme that people that age can be energetic and vital, presumably thrilling us with that spectacle.
…
The pity is that the talens of Kander and Ebb were not just wasted on such nonsense – they were degraded. … Now, at least, they know the humiliation of being a part of a mindless Broadway musical machine.
– Martin Gottfried, Women’s Wear Daily

(Headline: ”Please, No 80, Girls, 80”)
Someone connected with 70, Girls, 70 has an almost mathematical genius for taking risks that are certain to fail.
…
The very form that the show takes is, I think, a misunderstanding. Approximately half of the songs are sung inside the storyline … and the other half are deliberately out-of-frame, disconneted. … The effect is merely schizoid, not a cunning trick of style.
– Walter Kerr, Times

About as enlivening an affair as a New Year’s Eve party thrown by the members of a St. Petersburg shuffleboard club. For that’s exactly what this musical is up to, trying to reasure us that old age can be fun, by golly. The message was so encouraging that it had me squirming in my seat. (The pit musicians all wear colored jerseys, by the way.)
– Douglas Watt, Daily News

Videosar:
High Lights från konsertversion at 54 Below
Old Folks
Yes
The Caper
Broadway, My Street
Coffee in a Cardboard Cup

Peter Gröning, Inga Gill och okänd i 70, Girls, 70 på Parkteatern 1998.

Annonser

Nr 439: Can’t Stop The Music

Can’t Stop The Music (1980)
Filmmusikal
Manus: Bronte Woodard, Allan Carr
Musik: Jacques Morali m fl
Regi: Nancy Walker

Samantha: I didn’t invent it. I’m just in it.
Jack Morell:  ”I didn’t invent it. I’m just in it”. That’s a great new theme to a new song!

Detta är filmen som på ett familjevänligt (men inte så sanningsenligt) sätt berättar om skapandet av en av discoerans största grupper The Village People!
Jack Morell, en ung begåvad kompositör delar lägenhet med sin bästa kompis Samantha, en nypensionerad supermodell. Jack drömmer om att få spela in sin musik och bli en berömd hitmakare och ”Sam” bestämmer sig för att hjälpa honom. De upptäcker av en slump att deras granne, en kille som klär sig i indiankostymer, kan sjunga och med honom som utgångspunkt hittar de på olika sätt 5 killar till som kan sjunga och dansa och av dessa jobbar 4, återigen som av en slump,  inom olika machoyrken (soldat, byggarbetare, polis, cowboy), den 5:e är lämpligt nog en läderklädd motorcyklist..
”Sam” har en före detta kille som råkar vara chef för ett framgångsrikt skivbolag och hon försöker få honom intresserad av denna nya ”hippa” grupp som de döpt till Village People men han är inte övertygad om att de representerar ”80-tales nya musik” som hon påstår.
Men med hjälp av bl a Jacks mamma, en överkåt assistent till Sams f d modellagent och en avskedad skattejurist så lyckas de lansera sin nya grupp. På deras första gig, en välgörenhetsgala i San Fransisco, så gör de mega succé och de får ett skivkontrakt och filmen slutar lyckligt för alla inblandade.

Oj, vad kan man säga om denna filmmusikal?
Att den är ett barn av sin tid?
Förvirrad över sin sexualitet?
Missförstådd?
”Camp”?
Eller ett bortglömt mästerverk?
Tja kanske inte det senare. Eller kanske just det senare! Det här är så makalöst uselt på så många plan att den närmar sig genialitet. Bara det att låtsas att Village People är sex glada heteromän. Puhlease!
En sak är säker och det är att den är unik – höll jag på att säga, men lustigt nog så dök det upp ett gäng misslyckade, urusla och därför fantastiskt underhållande och roliga discomusikaler till ungefär samtidigt: Xanadu, The Apple (se Nr 342) och Roller Boogie. Alla är sevärda för oss som gillar riktigt dåliga filmer.

Hela filmen är  anpassad för att passa en glad vit familjepublik och närmare bestämt en glad heterosexuell medelklassfamiljepublik – typ allt det som disco och discokulturen inte representerade. Och det blir så ljuvligt fel.
Och förutom den urusla tajmingen vad gäller släppet av filmen så var nog hetrofieringen av materialet anledning till att denna film floppade. Och som den floppade!

Filmen producerades av Allan Carr, en man som just hade fått en jackpott med filmen Grease. Nu skulle han göra en film som skulle bli en ännu större succé, lovade han. För att uppnå detta ändamål så anlitade han:
Steve Guttenberg (”A Jewish John Travolta”*) i huvudrollen.
Som supermodellen Sam valdes Valerie Perrine vars talang i tidigare filminsatser beskrevs så här: ”She saved Superman and fondled Lenny‘s private parts”*.
Som hennes hat/kärleksobjekt anlitades Olympiern Bruce Jenner (”the Bob Redford of the eighties”*).
Manusförfattaren blev Bronte Woodard (”a teenaged Tennessee Williams”*), som även hade skrivit filmmanuset till Grease.
Som pricken över i valde han Nancy Walker som regissör. Nancy hade aldrig regisserat innan hon fick frågan. Hon var mest känd för sina insatser i Broadwayshower som On The Town och för att hon på sjuttiotalet spelade Rhodas mamma i tv-serien med samma namn.
$20 miljoner sattes budgeten till. När folk i branschen tyckte att Allan var galen som satsade så mycket på detta projekt svarade han: ”A lot of people in Hollywood, the ones who trade in mediocrity, think I’m crazy. Nancy never directed a movie. Bruce never acted in one. Valerie has no name at the box office… Well, I don’t give a damn what people think. At some point in your life you’ve got to realize you’re good and trust your instincts. You have to go with the things you believe in. I have a lot of perseverance with those things I believe in, whether they’re in vogue at the moment or not. I do what I think has real value.”
Tyvärr var det inte några andra som såg värdet i projektet han höll på med. Inte ens medlemmarna i gruppen filmen skulle handla om: ”When I first read the script, I threw it across the room. I thought it was a piece of crap. It read like one of those stupid old Judy Garland and Mickey Rooney pictures … We didn’t believe in the movie, but no one would listen to us! You can only go on for so long being a joke.” – David Hodo (”byggarbetaren”).
Manusförfattaren Bronte brydde sig inte om att Village Peoplemedlemmarna klagade på manuset: ”It’s the musical numbers that they do that they’re famous for. All they have to be is charming and kind of funny in the other scenes”.
För att marknadsföra filmen spenderade herr Carr drygt $10 miljoner på en världsomspännande reklamkampanj. ”Glamour, I want Hollywood glamour all over the world. This film lends itself to partying. It’s fun and upbeat and I want people to feel like having a good time afterwards.”*
Och de flesta hade nog kul efteråt för få hade det medan filmen visades…
Filmen spelade knappt in $2 miljoner i USA.
Filmen floppade i alla länder den visades i utom i Australien där den blev en stor succé och slog kassarekord. Go figure!
* citat Allan Carr

Kuriosa:
Från början hette filmen: Discoland: Where the Music Never Ends. Filmen försökte lansera sig som en slags Singing in the Rain för discodiggare.

Filmen vann 2 Golden Raspberry Awards 1981:  för 1980-års sämsta film och även det årets sämsta manus.
Detta var föresten den första Golden Raspberryutdelningen någonsin.

Olympiske guldmedaljvinnaren (10-kamp för herrar, sommar OS i Montréal 1976) Bruce Jenner, som spelar den avskedade skattejuristen som hjälper till att lansera den nya ”supergruppen”, gjorde 2015 en könskorrigering och blev Caitlyn Jenner.
Som Bruce var han gift med Kris Jenner 1991–2013, och var styvfar till modellen och TV-profilen Kim Kardashian samt hennes syskon Khloé, Robert och Kourtney Kardashian. Paret har också två egna döttrar, Kendall och Kylie.
Detta var hans första filmskådespelarinsats och med tanke på hur otroligt stel och obekväm han är så är det inte så konstigt att det skulle dröja ända till 2011 innan han fick sin andra – även det i en kalkon: Jack & Jill. Fast då är han ändå ett under av naturlighet och livlighet i talscenerna jämfört med hans totalt orytmiska och robotliknande dansinsatser.

När man spelade scenerna till den stora välgörenhetskonserten i San Fransisco så lät man åskådarna/statisterna betala $15 per biljett. Tyvärr, för teamet, så bestod publiken till största delen av homosexuella män och dragdrottningar – inte den publik de ville visa upp i denna film. Så de fick ett litet helvete när de skulle klippa de här sekvenserna för att få det att framstå som att publiken bestod  av glada, unga heterokids.

Filmen fick 8% (av 100) på Rotten Tomatoes Tomatometer.

Filmen kom under en era då filmer inte led av den nymoralism som vi har numera. Filmen var barntillåten (PG enligt amerikanska graderingssystemet) och ansågs som bra familjeunderhållning, detta trots att den innehöll både sexuella insinuationer, referenser och nakenhet. Japp, på den tiden kunde en film innehålla mycket korta glimtar av människokroppar utan kläder- idag skulle samma sekvenser direkt ge filmen en barnförbjuden stämpel (R enligt deras regler).  Här bjuds man både på Valerie Perrines tuttar (en microsekund) och en förvånansvärt lång åkning genom ett duschrum där vi får se ett antal nakna män stå och duscha och tvåla in sig…
Ack, så mycket oskyldigare nakenhet var på den tiden…
Fast för att njuta av det måste man också genomlida diverse fruktansvärda mode-, inrednings-, frisyr- och musik- ”no-no’s”. 70-talet må ha varit discons glada årtionde men den goda smakens och snygga modets era var det inte!

OIivia Newton-John skulle ha spelat den kvinnliga huvudrollen från början men valde att hoppa av. Hon spelade in Xanadu  (se dag 257) istället…

När Allan avtäckte en enorm reklamskylt för filmen på Sunset Boulevard i Los Angeles så sa han att detta var: ”The first major event of the eighties”.
Los Angeles bestämde i samma veva att 10:e april i fortsättningen skulle kallas för ”Can’t Stop The Music Day”.
Carr var så säker på filmens framgång att han hyrt reklamplatsen för en fem månaders period…

Detta var en av komikern Joan Rivers 5 favoritfilmer och hon motiverar sitt val så här:
I love musicals, and so one that features the Village People AND Bruce Jenner is my kind of movie. Bruce didn’t do much else, but where can you go from there? It’s like the guy who wrote the Bible, where are you going to go? Margaret Mitchell had the good taste to get hit by a car. She knew she could never top Gone with the Wind.

Press:
The Village People, along with ex-Olympic decathlon champion Bruce Jenner, have a long way to go in the acting stakes.
…
Some scenes could pulp and solve the paper shortage, they’re so wooden.
– Variety

It’s true … you really can’t stop the music, no matter how much you want to, and at times you’ll want to very, very much…
This Allan Carr-produced extravaganza is less a movie than some kind of bizarre artifact, a forced marriage between the worst sitcom plotting and the highest of camp production numbers.
– New West

Watching it was akin to witnessing a disco interpretation of the dance of the seven vails in which Salome turned out to be a chorine who Couldn’t Resist the Chiffon.
– Film Comment

One doesn’t watch Can’t Stop the Music. One is attacked by it.
– New England Entertainment Digest

Producer Allan Carr’s guiding principle seems to be: shoot everything that moves, throw it on the cutting room floor, give the editor a vacuum cleaner and hope that it will all work out. It doesn’t.
– Time

Considering the low level of wit in this film, perhaps the Village People should consider renaming themselves the Village Idiots.
– Los Angeles Magazine

This shamefully tacky musical extravaganza fails on every aesthetic level.
– Los Angeles Herald-Examiner

A wretchedly sub-standard score from Jacques Morali and production numbers of exceptional tackiness round things off.
– Time Out

It’s tough to believe any movie that opens with Steve Guttenberg dancing on rollerskates could actually get worse from there, but it does — and in such spectacular fashion!
– Philadelphia Weekly

Videosar:
Trailer
Biker’s audition i filmen
YMCA
Magic Night
Liberation
Milk Shake
You Can’t Stop The Music
I Love You To Death

”Do the Milk Shake!”

Nr 432: The Wild Party #2 (LaChiusa)

The Wild Party (2000)
Broadway 2000, 68 föreställningar
Off-West End 2017

Music & Lyrics: John Michael LaChiusa
Book:  George C. Wolfe & John Michael LaChiusa, baserad på Joseph Moncure March (1899-1977) narrativa dikt med samma namn från 1928.

”Gin, skin, sin, fun.”

“Queenie was a blonde, and her age stood still
And she danced twice a day in vaudeville”

The show is presented as a series of vaudeville sketches, complete with signs at the beginning and the end (but abandoned for most of the show) announcing the next scene propped on an easel at the side of the stage.
The company recounts the story of Queenie, a blonde who works as a showgirl in the Vaudeville, who is attracted to ”violent and vicious” men. She is currently living with a man named Burrs, who works in the same vaudeville, as the act after her.
One Sunday, Queenie wakes up restless and she and Burrs soon come to blows. To try to put less strain on their relationship (and to convince her to put a knife down), Burrs suggest they throw a huge party and invite ”all the old gang”, a motley assortment of has-beens and wannabes . Queenie is ecstatic and they get prepared for the evening.
The guests who arrive to party include Dolores, a stage diva hanging on by her nails to the remnants of a glamorous career; Kate, Queenie’s best friend and rival; Black, Kate’s boy toy, who has an eye for Queenie; Jackie, a self-destructive ”ambisextrous” rich kid who has an eye for everyone, including the incestuously devoted D’Armano brothers, who sing naughty, name-dropping songs about high and low society; lesbian stripper Miss Madelaine True and her morphine-addicted girlfriend Sally; colored prizefighter Eddie, his white wife Mae and Mae’s underaged Lolita-like sister, Nadine.
The party is fueled by bathtub gin, cocaine, and uninhibited sexual behavior. It quickly devolves into an orgy that culminates with attempted rape, beatings, more cocaine and murder…

Precis som med Lippas Wild Party (see inlägg Nr 431) så är jag lite kluven till denna musikal. Men om Lippa delvis bjuder på partymusik som fastnar direkt så kräver LaChiusa mer av sina lyssnare. Denna musikal var i alla fall jag tvungen att ge ett flertal genomlyssningar bara för att se om nått skulle fastna eller ens bli intressant i mina öron. För att vara musikal så är det här bitvis rätt så ”svår” musik.
Nu är den värd att ge flera chanser för sakta men säkert så nästlar den in sig hos en. För varje lyssning så hittar jag fler och fler nummer som jag tycker om. Det gemensamma för mina favvisar är att de är skrivna i en vass, jazzig 20-tals stil, en ganska hård men melodiös variant med starka suggestiva beats.  Det är mycket sex i musiken. Den känns svettig, het och depraverad – precis som den ska vara på en vild fest. Det är när den är som bäst alltså. Sen finns här en hel del sånger som är mördande tråkiga och som jag inte har lyckats ta till mig alls.
De flesta av numren har dialog insprängda i sig vilket gör att melodiernas bågar ofta blir svåra att urskilja. 
Jag hade säkert kunnat ta till mig fler av sångerna men det finns ett stort problem för mig på denna platta, hans namn är Mandy Patinkin. Han är en stor Broadway stjärna som bl a gjorde Che Guevara i originaluppsättningen av Evita på Broadway och var original ”Georges” i Sondheims Sunday in the Park with George och han är en duktig skådespelare och sångare men… Jag hatar hans röst! Jag hatar hans manierade och självgoda sångstil där han älskar att kasta sig mellan mycket låga partier och extrem falsett och liksom bara pågår och är för mycket hela tiden. Hans sångstil och röst är nått som man antingen älskar eller hatar, för jag tror inte att den lämnar nån oberörd. Jag hatar den alltså och det gör att de flesta av de sånger han sjunger är i det närmaste olyssningsbara för mig.
Men det finns flera jag känner som älskar hans röst, så ladda ner plattan från Spotify, ge showen en ordentlig genomlyssning och avgör själv. För som sagt, det finns mycket bra att hämta här det är bara ganska så väl dolt…

Av en slump eller p g a klantig planering av producenterna för respektive verk, så hade 2 olika musikalversioner av Joseph Moncure March episka diktberättelse The Wild Party premiär under våren 2000 i New York.
Andrew Lippas version fick sin premiär i februari på The Manhattan Theatre Club (dvs off-Broadway) och John Michael LaChiusas i april på Broadway.
Jag har kallat denna version av The Wild Party för #2, inte för att den inte är min favorit version (fast det är den inte) utan för att den hade premiär som nummer 2.

Det är stora skillnader mellan de båda verken:
Lippa koncentrera sig i huvudsak på kärlekstriangeln mellan Queenie, Burrs och Black. Även om alla de större birollerna har solonummer de med.
LaChiusa har självklart också med kärlekstriangeln men alla biroller här har dessutom tydliga egna bågar och story-lines som berättas parallellt med den övergripande intrigen. Dessa sidointriger tar upp ämnen som sexism, rasism, anti-semetism, bisexualitet och The American Dream.
LaChiusa har även med flera figurer som inte finns med i Lippas version och en del av dem som finns med i bägge versionerna får större plats i hans version. Som exempelvis Dolores som blev en saftig roll för Eartha Kitt på Broadway.
Vad gäller musiken så är Lippas sånger mer lösrykta och inte helt beroende av intrigen, vilket gör att de kan förstås även utanför showens sammanhang. Vilket är toppen för oss som söker efter sånger att framföra på konserter, här finns ett gäng bra nummer.
LaChiusas musik är mer integrerad och intrigdriven och därför svårare att framföra utan att först förklara i vilken situation/sammanhang de sjungs i verket.
LaChiusas musik är mer traditionell musikteatermusik än Lippas. Lippas  är anakronistisk i sin blandning av rock, gospel, jazz och latino medan LaChiusas är mer ”20-tal” med sin blandning av jazz, Tin Pan Ally låtar, torch songs, blues och burlesquenummer.

Vilken version man tycker är bäst är verkligen en smaksak. Men jag kan hitta fantastiska toppnummer i bägge och även en hel del bottennapp. För mig vore den ideala versionen av The Wild Party en version där man använde sig av nummer från bägge versionerna.
Det skulle bli en fantastisk musikal det!

Kuriosa:
Toni Collette vann en Theatre World Award för sin insats som Queenie.

Rollen som Queenie var från början tänkt att spelas av Vanessa Williams men rollen gick till Toni Collette när Vanessa blev gravid.
John Michael LaChiusa: ”I don’t think of it as something that was lost in the piece, but it would have been fascinating to see how an audience responded to a black Queenie. The show is all about the masks that we wear culturally and the removal of those masks over the course of the party. So it’s all there…”

I produktionen gjorde Eartha Kitt sin Broadway come back som den falnande stjärnan Dolores. Den förra gången hon stod på en Broadwayscen var 1978 och musikalen hette Timbuktu!
I Londonversionen spelades samma roll av Donna McKechnie som var original Cassie i A Chorus Line på Broadway 1975, en roll hon fick en Tony Award för.

The poem, told in syncopated rhyming couplets, chronicles a sex-infused, liquor-soaked Prohibition-era party that degenerates from hedonism into murder. The poem — improvised by March at age 26 after he resigned as managing editor of The New Yorker — was considered too risque to publish until 1928, when a limited edition was released and then banned in Boston. After producing another poem, ”The Set-Up,” March went on to write documentaries and to contribute many articles to The New York Times Magazine until his death in 1977.

1975 gjordes en film baserad på dikten  med James Coco och Raquel Welsh. Fast där hade man flyttat platsen för festen från en Manhattan lägenhet till en lyxig villa i Hollywood.

Press:
The chief flaw of “The Wild Party,” Michael John LaChiusa and George C. Wolfe’s dark, glittering new musical, is one it shares with the gathering it so vividly depicts — it goes on too long. The musical has reportedly been shortened by at least a half-hour during an angst-plagued preview period, and further ruthless cuts and a sharper focus on the show’s central themes might have transformed an impressive but uneven show into a stellar one. As it is, “The Wild Party” is a restlessly percolating, stylish romp through a smoky world of vices and their prices — but one that lacks the emotional punch it could carry.
– Charles Isherwood, Variety

If ”Wild Party I” (Lippas Off Broadwayversion se Nr 432) seemed to be a party with no personalities, ”Wild Party II” feels like a parade of personalities in search of a missing party. Actually, the shows are equally effective at guaranteeing that a good time is had by no one. And both carry with them a heavy weight of professional disappointment.
…
It must have sounded like such a sexy proposition once upon a time. … And what promising subject matter: sex (of several varieties), murder, showbiz, drugs, booze and jazz, all set in a percolating moment in Manhattan … Yet what has wound up on the stage is a portrait of desperation that itself feels harshly, wantonly desperate.
…
Yet even singing the jauntier examples of Mr. LaChiusa’s vaudeville and jazz pastiches (with Stravinsky hovering in the background, natch), they tend to be as whiny and overstimulated as a party of 2-year-olds with no videos to watch.
– Ben Brantley, The New York Times

Videosar:
The Wild Party at the Tony Awards
Moving Uptown med Eartha Kitt
High Lights
Lowdown-Down
Breezin’ Through Another Day/Uptown
Black Bottom/Best Friend
Love Ain’t Nothin’/How Many Women
Trailer för Londonversionen 2017
Trailer för filmversionen 1975

 

Nr 431: The Wild Party #1 (Lippa)

The Wild Party (2000)
Off-Broadway, 54 föreställningar
Sverigepremiär: 2010 på Teater Aftonstjärnan i Göteborg

Music, Lyrics & Book: Andrew Lippa baserad på Joseph Moncure March (1899-1977) narrativa dikt med samma namn från 1928.

”Gin, skin, sin, fun.”

“Queenie was a blonde, and her age stood still
And she danced twice a day in vaudeville”

The Wild Party tells the story of one wild evening in the Manhattan apartment shared by Queenie and Burrs, a vaudeville dancer and a vaudeville clown, who are in a relationship marked by vicious behaviour and recklessness.
Queenie is fed up with the life she lives and the pain Burrs puts her through, so she decides to throw the party to end all parties to shake things up a little. Burrs agrees.
After the colorful arrival of a slew of guests living life on the edge, Queenie’s wandering eyes land on a striking man named Black and she sets out to use him to make Burrs jealous. But Queenie goes a little too far and begins to fall in love with Black.
After a long night of decadence, Burrs’ jealousy erupts and sends him into a violent rage. Gun in hand and inhibitions abandoned, Burrs turns on Queenie and Black. The gun gets fired, but who’s been shot?
In the stark light of a new day, Queenie moves out into a brighter world, although not necessarily a brighter future, leaving the passed-out revelers in her wake.

 

Det här är en musikal som jag har lite dubbla känslor för. Å ena sidan älskar jag drygt hälften av den men å andra sidan tycker jag den sista tredjedelen är fruktansvärt seg och tråkig. Så oavsett hur uppåt och entusiastisk jag är när pausen kommer, jag tappar intresset snabbt i andra akten och det slutar med att jag tycker att musikalen är typ ”meh”. Det gäller både när jag bara lyssnar på musiken eller om jag ser en uppsättning (har sett 3 olika vid det här laget). När den är bra så är den mycket bra men när den tappar fart så tvärdör den.
Men bitar av musiken är fullständigt outstanding, tycker jag. Lippa blandar friskt bland rock, jazz, gospel, lite latino, pianoballader och Broadwayaktiga showstoppers. Så musiken är inte problemet. Problemet är att man inte bryr sig om människorna på scen. Så länge festen är i full sving och det sups, raggas, dansas, drogas och knullas hej vilt så är det kul men när natten glider mot morgon och festfolket tappar ork och somnar lite överallt så tappar man även som publik intresset och triangeldramat som ska vara verkets klimax känns bara som en onödig och lång transportsträcka till applådtacket.
Men som sagt stora delar av musiken är fantastisk partymusik.

Av en slump eller p g a klantig planering av producenterna för respektive verk, så hade 2 olika musikalversioner av Joseph Moncure March episka diktberättelse The Wild Party premiär under samma säsong i New York, våren 2000.
Andrew Lippas version fick sin premiär i februari på The Manhattan Theatre Club (dvs off-Broadway) och John Michael LaChiusas i april på Broadway.
Jag har kallat denna version av The Wild Party för #1, inte för att det är min favorit version (vilket den faktiskt är) utan för att den hade premiär först.
Läs om LaChiusas version på blogginlägg Nr 432.

Det är stora skillnader mellan de båda verken:
Lippa koncentrera sig i huvudsak på kärlekstriangeln mellan Queenie, Burrs och Black. Även om alla de större birollerna har solonummer de med.
LaChiusa har självklart också med kärlekstriangeln men alla biroller här har dessutom tydliga egna bågar och story-lines som berättas parallellt med den övergripande intrigen. Dessa sidointriger tar upp ämnen som sexism, rasism, anti-semetism, bisexualitet och The American Dream.
LaChiusa har även med flera figurer som inte finns med i Lippas version och en del av dem som finns med i bägge versionerna får större plats i hans version. Som exempelvis Dolores som blev en saftig roll för Eartha Kitt på Broadway.
Vad gäller musiken så är Lippas sånger mer lösrykta och inte helt beroende av intrigen, vilket gör att de kan förstås även utanför showens sammanhang. Vilket är toppen för oss som söker efter sånger att framföra på konserter, här finns ett gäng bra nummer.
LaChiusas musik är mer integrerad och intrigdriven och därför svårare att framföra utan att först förklara i vilken situation/sammanhang de sjungs i verket.
LaChiusas musik är mer traditionell musikteatermusik än Lippas. Lippas  är anakronistisk i sin blandning av rock, gospel, jazz och latino medan LaChiusas är mer ”20-tal” med sin blandning av jazz, Tin Pan Ally låtar, torch songs, blues och burlesquenummer.

Vilken version man tycker är bäst är verkligen en smaksak. Men jag kan hitta fantastiska toppnummer i bägge och även en hel del bottennapp. För mig vore den ideala versionen av The Wild Party en version där man blandade nummer från bägge versionerna.
Det skulle bli en fantastisk musikal det!

Kuriosa:
Föreställningen vann:
1 Drama Desk Award för bästa music
1 Outer Critics Circle Award för bästa off-Broadway föreställning
1 Obie Award för bästa koreografi

Idina Menzel, blivande Tony winnande Elphaba från Wicked, spelade Kate i denna version. Hennes blivande kollega i Wicked, Kristin Chenoweth, spelade Mae i den första workshopproduktionen av showen 1997.

The poem, told in syncopated rhyming couplets, chronicles a sex-infused, liquor-soaked Prohibition-era party that degenerates from hedonism into murder. The poem — improvised by March at age 26 after he resigned as managing editor of The New Yorker — was considered too risque to publish until 1928, when a limited edition was released and then banned in Boston. After producing another poem, ”The Set-Up,” March went on to write documentaries and to contribute many articles to The New York Times Magazine until his death in 1977.

1975 gjordes en film baserad på dikten  med James Coco och Raquel Welsh. Fast där hade man flyttat platsen för festen från en sunkig Manhattan lägenhet till en lyxig villa i Hollywood. 

Press:
Now we have the feverish creatures who are slinking their way through Andrew Lippa’s ”Wild Party,” the Jazz Age musical tale of lust, death and substance abuse that opened last night at the Manhattan Theater Club. There they are, so true to the trends of the moment, swiveling their hips in their underwear and garter belts and bowler hats amid clouds of cigarette smoke. O Bob Fosse, what hast thou wrought?
The guests at ”The Wild Party,” however, suffer from their own particular afflictions: the identity crisis that comes from being shaped in the image of something superior (e.g., ”Chicago,” ”Cabaret”), for starters. They also appear to be taking themselves as seriously as the tragic sopranos do in Verdi operas.
…
As long as the ensemble is dancing as fast as it can … the show can be entertaining, although its choreography nearly always feels secondhand.
It’s when ”The Wild Party” zeroes in on individual characters that your attention strays. 
…
(the score)  … has a jittery, wandering quality, conscientiously shifting styles and tempos as if in search of a lost chord . . . The ballads . . . are of the high-decibel, swooning pop variety made popular by Frank Wildhorn. Mr. Lippa fares better with pastiches of jazz, vaudeville and gospel vintage, although these, too, suffer by comparison to the Kander-Ebb songs for Chicago.”
– Ben Brantley, The New York Times

The first challenge facing the creators of these musicals is how to win over an audience with such nasty material. One alternative is to serve it up in all its sordidness, garnished with the cool comic panache that characterizes “Chicago” or Brecht and Weill’s “Threepenny Opera.” Another is to soften it up for easier consumption by fans of the heart-tugging Broadway musical. Andrew Lippa, the composer, book writer and lyricist of this first “Wild Party,” is nothing if not ambitious — he tries to do both. … One room, one night, one conflict — a small canvas for a full-fledged musical. Let alone two. … Lippa is a very facile composer, and he seems to have had no trouble creating music to fill out every corner of his small canvas. The show is virtually sung-through, with minimal dialogue bridging musical numbers, and nary a reprise in sight.
…
His music is very accessible indeed. But that’s the problem — it’s accessible because you feel you’ve heard it all before. Lippa’s two and a half hours of music boasts little of real distinction or originality. He’s a skilled student of musical theater history, but where is his own voice?
…
The result is a hard-working, ambitious musical that makes a negligible impact. Just as it’s hard to exude decadence when you’re so obviously trying to please, it’s hard to make a memorable impression with forgettable material.
– Charles Isherwood, Variety

The Wild Party may not be the perfect musical we’ve all been looking for but it’s great fun to watch and puts enough talent on display to have warranted a longer run than it will have.
– Elyse Sommer, CurtainUp

Videosar:
The Wild Party
Den Vilda Festen med Kulturama elever
High Lights från Encores! konsertversion 2015
Light Of The Party med Idina Menzel
The Juggernaut
Reviewer’s reel
The Wild Party in rehearsal (2015)
Make Me Happy (animerad)
The Wild Party på Fria Teatern 2017
Trailer till filmversionen (1975)

Nr 427: Ambassador

Ambassador (1971)
West End 1971, 86 föreställningar
Broadway 1972, 9 föreställningar

Music: Don Gohman
Lyrics: Hal Hackady
Book:   Don Ettlinger, Anna Maria Barlow, baserad på Henry James roman The Ambassadors från 1903.

Stop the clock
The Belle Epoque

Föreställningen handlar om träbocken Lambert Strether (a man you can set your watch by), som åker från Massachusetts till Paris för att rädda sin chefs tillika fästmös son ur en parisisk kvinnas armar. Naturligtvis blir han själv betuttad i kvinnan och upptäcker att han aldrig “levt” innan han träffat henne. Han beslutar sig för att stanna kvar hos henne i Paris medan den “räddade” sonen skickas hem till staterna.

Ännu en av den långa raden av floppisar som producerats på Broadway.

En kanske inte direkt originell historia som fått en typisk operettbehandling och det inbegriper även hur Paris skildras, för alla ”Parisika” opera/operettklichéer finns där: nattklubbar, skumpa, can-can, artister, kurtisaner, bohemer och l’amour!
Musiken är inte helt dålig. Den känns lite som en avlägsen kusin till My Fair Lady med sin blandning av operett, music hall och Broadway.  Och där har vi kanske det största av showens problem, den är en 50-tals musikal presenterad för en 70-tals publik som hellre ville ha modernare toner om de nu skulle gå på musikal. Bara det gjorde att den inte hade nån större chans.
Ett annat problem är att även om musiken är melodiös så tycker man sig känna igen varenda en av sångerna – och ha hört dem i bättre versioner.
Men även om den kanske inte sticker ut så mycket ur den strida ström av mediokra musikaler jag lyssnat på i mina dar så har den nått som lockar mig tillbaka. 
Känns som att den kanske har nått dolt som kommer att komma fram om jag bara lyssnar på den ett antal gånger till.

Kuriosa:
Föreställningen hade sin premiär i London p g a att producenterna inte lyckades få ihop tillräckligt med pengar för att sätta upp den på Broadway. Det var nämligen otroligt mycket billigare att sätta upp musikaler i London på den tiden.
Nu gick den inte så bra i London men eftersom man kunde återanvända alla kostymer, scenografi m m till Broadwayversionen så chansade man. Det hjälpte inte, showen fick ett ännu sämre bemötande i New York och lades ned efter bara 9 föreställningar.
Man hade också gjort stora bearbetning under flytten mellan storstäderna bl a strök man inledningsscenen i Massachusetts som förklarade upplägget samt 7 av sångerna som dock ersattes av 7 nyskrivna. Inspelningen jag lyssnat på var av London versionen, någon Broadwayinspelning finns inte så hur de 7 nya sångerna lät har jag ingen aning om.

Huvudrollerna (både i London och New York) spelades av den gamla Hollywoodstjärnan Howard Keel (1919 – 2004) och den franska skådespelerskan och sångerskan Danielle Darrieux (1917 – 2017).
Han medverkade i många av de största filmmusikalerna under 1950-talet som Kismet, Kiss Me, Kate och Show boat och medverkade även i tv-serien Dallas (1981-1991).
Hennes karriär på vita duken är en av filmhistoriens längsta, hon debuterade 1931 i Le Bal och gjorde sin sista film (Pièce Montée) 2010.  

Recensenterna i New York sågade föreställningen så starkt att kompositören tog sitt eget liv.

Koregraf till föreställningen var Gillian Lynne som 10 år senare skulle bli legendarisk tack vare sin koreografi till musikalen Cats.

Press:
Om Broadwayversionen
The vulgarity of trying to make a Broadway musical of what is defensibly Henry James’s finest novel would be almost appealing had it succeeded. Unfortunately, Ambassador is effete and pallid, and not even the considerable efforts of its lively stars can make its anemia seem anything other than pernicious. The show is not a disgrace, merely a pity.
…
This is an Ambassador with no diplomatic immunity. Poor James’s skeleton must be whirling around in its Cambridge graveyard.
– Clive Barnes, The New York Times

Ambassador is purportedly set in the Paris of 1906. Actually, it takes place on the Broadway of the ’50s. The production is yet another bit of proof that the New York theatre is the second institution in the country to be 20 years behind the needs of the populace. (The first, of course, is the goverment.) Ambassador is not absolutely awful; it is merely awfully banal.
…
The lyrics, by Hal Hackady, are indeed hack-a-day.
…
It will probably be a dandy tax loss for somebody.
– Joseph H Mazo, Women’s Wear Daily

Each number seems calculated to stop the show … only by slowing it up.
– Douglas Watt, The Daily News

Videosar:
Har inte lyckats hitta vare sig videosar eller ens ljudklipp på nätet.

Nr 425: It Shoulda Been You!

It Shoulda Been You (2015)
Broadway, 2015, 135 föreställningar

Music: Barbara Anselmi
Lyrics & Book: Brian Hargrove

The bride is Jewish. The groom is Catholic. Her mother is a force of nature, his mother is a tempest in a cocktail shaker. And when the bride’s ex-boyfriend shows up, the perfect wedding starts to unravel faster than you can whistle “Here Comes the Bride! Plots are hatched, pacts are made, secrets exposed – and the sister of the bride is left to turn a tangled mess into happily ever after!

Det här är en bitvis sanslöst rolig komedi om bröllopet där det mesta går fel. 
Det är lite som om en brittisk sexfars från 70-talet möter modern amerikansk sit-com.
Det finns inte en person på scen som inte är en arketyp och det retade upp kritikerna som också tyckte att handlingen var för klichéartad. Och det är sant.
Men det stör inte mig. Jag tycker farsen är otroligt rolig. Massor av härliga one-liners, kul och överraskande, väldigt överraskande till och med, vändningar och några väldigt bra rollinsatser.  
Det finns bara ett riktigt problem med den här farsen: den är inte en fars utan en musikal.
Och musiken sänker den. För det känns inte som att det här är ett verk som behöver sångnummer. Musiken fyller ingen riktig funktion och stannar bara upp tempot i farshandlingen. Och det är synd.
Visst, ett par nummer är välintegrerade med berättelsen, öppningsnumret till exempel men allt för många av sångerna  ger oss försök till fördjupning av karaktärer som inte behöver eller ens klarar fördjupning medan andra förvandlar vad som borde varit en 3 repliks dialog till en fem minuter lång duett. Så ofta sitter man och bara önskar att rollen kunde sjunga färdigt sin jävla sång nån gång så att handlingen och farsen kan få fart igen. Inte bra.
Men visst finns här låtar att lyssna på om man bara lyssnar på skivan. Inget spektakulärt men helt ok.
Men synd på så kul farsmanus…

Kuriosa:
Föreställningen är en en-aktare på ca 100 minuter. 

Detta är komikern David Hyde Pierce första regijobb. 
Manuset är skrivet av hans make Brian Hargrove.
När vi ändå pratar om gayäktenskap – och *spoiler* det finns lite sånt i showen också – så kan jag ju nämna att den lycklige blivande brudgummen spelas av David Burtka som är gift med den fantastiske skådisen och Oscar- och Tony Awardsvärden Neil Patrick Harris.

Shoulda är inte den första Broadwaykomedi som handlar om problemen som kan uppstå vid ett Judisk/kristet bröllop. Utan det är komedin Abie’s Irish Rose från 1922. Den skrevs av Anne Nichols och handlar om bröllopet mellan en katolsk flicka och en Judisk man.
Den blev en braksuccé på Broadway och spelades 2 327 gånger – ett Broadwayrekord på sin tid – trots att kritikerna sågade den jäms med fotknölarna, och jag menar att de verkligen hatade showen.
Men publiken älskade den och den skulle komma att spelas i över 5 år, bli filmad 2 gånger och även få en revival på Broadway 1937.
Och titeln har blivit del av den amerikanska showhistorien och nämns i många andra kompositörers verk som Stephen Sondheims I’m Still Here (I Got through Abie’s Irish Rose) från Follies (1971) och Richard Rodgers och Lorentz Harts sång Manhattan ( Our future babies we’ll take to Abie’s Irish Rose — I hope they’ll live to see it close) från The Garrick Gaieties (1925).

Press:
As the father of the bride might put it, “Oy.”
“It Shoulda Been You,” confirms the sad truth that weddings — those supposed celebrations of everlasting love — bring out the worst in some people. That includes cynics, show-offs, heavy drinkers, envious have-nots and, it would seem, the creators of American musicals.
The last big wedding-themed show I remember on Broadway was “A Catered Affair” (2008), a singing adaptation of Paddy Chayefsky’s 1956 movie that turned the sentimental tale of a blue-collar bride into a dishwater-gray dirge. “It Shoulda Been You” takes the opposite tack. It’s so aggressively bubbly it gives you the hiccups. Or do I mean acid reflux? In any case, it’s not easy to swallow.
…
“Shoulda” — set in a fancy hotel where the wedding is to take place (shades of Neil Simon’s “Plaza Suite”) — occupies that treacherous comic ground between smirky and perky. Mining an illusion of charm from such terrain is hard, if not impossible, work for any contemporary performer.Not that the eminently talented ensemble members here don’t do their best to fill out the paper-doll stereotypes they have been asked to embody.
…
There’s not an element in “It Shoulda Been You” that hasn’t been used, and wrung dry, before. Adding latter-day twists to this cocktail of clichés somehow makes it taste all the flatter.
– Ben Brantley, The New York Times

“It Shoulda Been You” is awfully funny. That’s strange, because there’s nothing especially clever about this musical comedy  … The characters are broadly caricatured comic types you might find at a sitcom wedding (overbearing Jewish mother, high-strung bride, alcoholic mother of the groom, flamboyantly gay wedding planner, etc.), and instead of saying “Comedy Tonight!” the music says “Take a Nap!” But with impeccable instincts for finding their laughs, Hyde Pierce and his terrific ensemble players make this hokum seem terribly amusing.   
– Marilyn Stasio, Variety

Something old.
Something new.
Loved Tyne Daly.
Rest is goo.
That’s all you need to know about “It Shoulda Been You,” a slight musical comedy about a wacky wedding that’s small in size but big in cliches.
…
In the end, the show is a harmless diversion. But this is Broadway. “It Shoulda Been You” shoulda been better.
– Joe Dziemianowicz, The New York Daily News

Is it possible anymore to wring a droplet of juice out of a musical comedy about a wedding?
What are the chances of finding humor in the pushy Jewish mother-of-the-bride who nags her overweight single daughter to ”skip a few meals”? Or the gentile groom who speaks Yiddish ”like he learned it from a nun”? Or his alcoholic WASP mother who slurs, ”Family! What doesn’t kill ya makes you drink!”? Or the prissily efficient wedding planner, the heartsick wedding crasher or the Jewish father who boasts, ”I got a good deal on the hall”?
If we really must go down that aisle again — and the people behind ”It Shoulda Been You” clearly felt they must — it helps a lot to have the comic ace David Hyde Pierce behind the scenes in his Broadway directing debut.
…
Barbara Anselmi’s music is simple, even when sounding way too much like Sondheim. In fact, Sondheim summed up most of this show better in a single song, ”I’m Not Getting Married Today.” Right now, lyrics that say we’ve ”seen it all before” are the truest words in the show.
– Linda Winer, Newsday

Videosar:
Montage
Jennie’s Blues fr The Tony Awards
Nice
Perfect
Where Did I Go Wrong
Recording The cast Album

Nr 422: On A Clear Day You Can See Forever

On A Clear Day You Can See Forever (1965)
Broadway 1965, 280 föreställningar
Filmversion 1970
Broadway revival 2011, 57 föreställningar

Music: Burton Lane
Book & Lyrics: Alan Jay Lerner, löst baserad på pjäsen Berkeley Square (1929) av John L. Balderston som i sin tur var baserad på Henry James sista, ofärdiga, roman The Sense of the Past, publicerad 1917 året efter hans död.
Book, 2011 revival: Peter Parnell

During a lecture, psychiatrist Mark Bruckner discovers a most suitable subject in student Daisy Gamble. Daisy repeatedly lapses into hypnotic states as Dr. Bruckner explains hypnosis in his class. After class, she reveals to the doctor her many extrasensory powers, including her ability to make flowers grow.
Daisy is quite concerned about her eccentricities.
The doctor agrees to treat her if she will let him try to discover, while she is under hypnosis, how she developed her powers. He is astonished to find that while she is hypnotized she starts talking about a prior life in 18th-century London where her name is Melinda Wells.
At their next psychiatric session, Mark puts Daisy into a trance and summons Melinda from her subconscious. Mark’s attachment to Melinda is growing as we are transported to a colorful, 18th-century London club, and he is soon convinced that Daisy’s story is not a mere yarn.
Mark reports on the case to his fellow psychiatrists, who ridicule his findings.
Greek shipping magnate Themistocles Kriakos learns of Mark’s belief in reincarnation and offers to finance a study of the events of Melinda’s life in exchange for Mark’s help in discovering who he will be in his next life, which will allow him to leave his fortune to his future self.
In Mark’s office, Daisy comes across a tape recording of one of her sessions and realises that Mark is really in love with Melinda and is merely using Daisy to summon her. In her angry confrontation with the psychiatrist about the matter, she tells him that she is ”through being a go-between for you and your dream girl. You’re not going to go on using my head for a motel.”
Daisy goes to the airport, ready to return home. Her ESP powers warn her that the plane on which she plans to travel will crash. She realizes at last how special she really is.
She and Mark unite to explore their extraordinary future.

In Michael Mayer’s 2011 reimagining, a young smoker named David visits psychiatrist Dr. Bruckner to break his habit. The doctor finds himself drawn to David’s past-life identity, a 1940s jazz singer named Melinda who emerges during their hypnosis sessions, while David begins falling for the psychiatrist.

En av de där musikalerna som man, när man bara har hört musiken från castinspelningen, tror måste ha varit en hit men som det visar sig var en flopp.
On A Clear Day spelades 280 gånger i originaluppsättningen och det kanske tycks som ganska ok men här pratar vi om en musikal med manus och sångtexter av Alan Jay Lerner, mannen bakom My Fair Lady, Gigi, Camelot m fl så ni förstår säkert att förväntningarna var skyhöga.
Och de infriades inte.

1970 gjorde man, av nån för mig obegriplig anledning, film av denna semi-flopp. Kanske var det Barbra Streisand som såg den som en bra uppföljare till Hello, Dolly! som hon gjort året innan. Jag vet inte, men jag tycker att filmen är dötrist. Seg som bara den.
La Streisand sjunger gudomligt men drar, sin vana trogen, ner tempot på nästan alla låtar.
Yves Montand som den franske psykiatrikern känns mest obekväm.
Man strök flera av scenversionens sånger (speciellt up tempo och ensemblenummer) och skrev 2 nya.
Det är bara Barbra och Yves som sjunger i filmen.

Revivaln som kom till Broadway 2011 hade mer eller mindre strukit hela det gamla manuset och bara behållit namnen och själva tematiken.
Nu utspelade sig allt 1973 med en extremt ”psykedelisk” scenografi och skådespelare i fula tidstypiska utsvängda jeans och storblommiga tajta skjortor gjorda av polyester.
”Daisy” är förvandlad till en fjollig, blomsterförsäljare vid namn David.
Hans tidigare liv utspelar sig nu 1943. Man har också valt att låta en kvinna spela rollen som Davids reinkarnation, jazzsångerskan Melinda.
Eftersom man valt att låta Davids ”tidigare liv” utspela sig under 2:a världskriget så har man bytt ut en mängd av originalets sånger och ersatt dem med Lerner/Lane sånger ur filmen Royal Wedding (1951).
Det är inte mycket som fungerar i denna version.

Originalmanuset var en total obegriplig och oengagerande röra och alla försök att få den att fungera – via filmversion och revival – har misslyckats. Detta är en omöjlig musikal med fantastisk musik.
Så hoppa filmversionen och dess soundtrack och ladda ner Broadwaycastinspelningen via Spotify och njut av en riktigt härlig gammaldags musikal med starka melodier och bra sångtexter.

 

Kuriosa:
Originaluppsättningen vann en Theatre World Award för bästa manliga huvudroll för John Cullum.

Jack Nicholson spelade Daisys halvbror i filmversionen men hans enda sång och de flesta av hans scener klipptes bort.

Legendariska fotografen och klädskaparen Cecil Beaton (1904 – 1980) gjorde kläderna till filmen.

Från början (1963) skulle musikalen ha hetat I Picked a Daisy och haft musik av Richard Rodgers. Men Lerner tog så lång tid på sig att skriva manuset och ”missade” så många produktionsmöten att Rodgers till sist fick nog och hoppade av.
Det blev Lerners partner från filmen Royal Wedding, Burton Lane, som tog över komponerandet. Inte för att det fick Lerner att skriva snabbare men Lane hade mer tålamod.

Press:
Om originaluppsättningen 1965:

It would be pleasant to say that the result is a charming fantasy, but it seemed to me it is instead a melodious muddle.
…
There is even a sense that something better, at least less confusing, should come out of the story.
– John McClain, Journal-American

 

The first hit of the season, even if the second act does, for a time, let story and mood slip through its fingers. Generally, on its own highly individual terms, it is a happy wonder and a bewitching, beguiling musical play.
– Norman Nadel, World Telegram & Sun

 

Although there are several outstandingly genial elements, they do not suffice to turn the new musical into the soaring, satisfying unity it ought to be. 
…
The book loses itself in a fog of metaphysics that dares not stray too far from the romantic demands of musicals. What Lerner should have worried about was not another life but a better idea. In any event, it’s doubtful that he could have found a more tuneful composer or a more ingratiating leading lady.
– Howard Taubman, Times

Om Broadwayreviveln 2011:

Toward the long-awaited end of the new semirevival of “On a Clear Day You Can See Forever” an eminent psychiatrist proposes that what we have been watching was perhaps only “my own psychoneurotic fantasy”.
Now, I don’t have a medical degree, but might I propose an alternate diagnosis? It seems to me, Doc, that you and your show have been suffering instead from a case of clinical depression that you’ve never been able to get over, no matter how hard you’ve tried. And, believe me, I know how you’ve tried. I have felt the pain of your efforts.
Where the heck is Zoloft (and Prozac and Abilify) when you need the little suckers? This wholesale reconception of a fluffy, muddled 1965 musical about reincarnation appears to have given everyone who appears in it — including its charismatic star, Harry Connick Jr. — a moaning case of the deep-dyed blues. Though done up to resemble a psychedelic fun house (the sanitized, perky kind that brings to mind middle-of-the-road rock album covers from the late 1960s and early ’70s), this “Clear Day” still has the approximate fun quotient of a day in an M.R.I. machine.
– Ben Brantley, The New York Times

It was broke, but they sure ain’t fixed it. In fact, On a Clear Day You Can See Forever‘s bumbling show doctors should be sued for malpractice and felonious misuse of star talent. Manslaughter, too: The patient died on the slab.
– David Cote, Time Out

This new ”Day” has flaws and foibles of its own, but it’s far more elegant than the original show and a valid (if more than slightly cockeyed) entertainment on its own weird merits.
…
Clear Day is a mutant, but it’s a beautiful mutant, and the kind of mistake I’d like to see made again and again.
– Scott Brown, Vulture

Videosar
What Did I Have That I Don’t Have m Eydie Gorme
High Light från 1965 års original
High Lights från Reviveln 2011
Hurry It’s Lovely Up Here m Kristin Chenoweth
Go to Sleep m Barbra Streisand
Trailer till filmversionen