Dag 347: A Very Merry Unauthorized Children’s Scientology Pageant

A Very Merry Unauthorized Children’s Scientology Pageant (2003), Off-Off-Broadway
Musik, sångtexter & libretto: Kyle Jarrow, efter en idé av Alex Timbers och baserad på L.Ron Hubbards och Scientologikyrkans texter

Ladies and gentlemen: Before we go any further, I would just like to inform you, that Scientology, Scientologist, Dianetics, and the name L. Ron Hubbard, are registered trademarks – owned exclusively by the Church of Scientology. Thank you. Now let’s get on with the show!

Showen berättar om L. Ron Hubbards liv och om Scientologikyrkan och dess läror.
Vi får följa L. Ron som en sökande ung man, får höra om hans upplevelser under andra världskriget, vara med om när han kom på att han ville starta en ny religion, vi får berättelsen om Scientologins grunder och om den elaka utomjordiska prinsen Xenu, filmstjärnor vittnar om hur bra denna nya kyrka varit för dem och vi får reda på sanningen bakom alla lögner som folk och media försöker sprida om kyrkan.
Här bjuds också på barnvänliga förklaringar av Hubbards föreställning om det delade minnet ( förkroppsligas av två barn i matchande hjärn-outfits ) och en anordning som kallas e-meter (eller electropsychometer) och som används för att övervaka det mänskliga psyket – exakt hur det går till demonstreras med hjälp av dockor.
Och allt detta framförs som om det är en lågstadieklass som spelar upp ett slags julspel. Det inleds till och med att L. Ron föds i en lada omgiven av sin familj och gårdens djur.
Och alla skådisar på scenen är barn i åldrarna 8 – 12 år.
Det hela framförs fullständigt gravallvarligt, utan några blinkningar eller ”hö hö” till publiken.
Kanske ska påpeka att det inte är en barnmusikal utan en musikal för vuxna som framförs av barn.

Kompet domineras av enkla men hyfsat svängiga låtar som spelas på en billig synt, ni vet en sån där med inbyggda rytmknappar och som ser lika plastig ut som den låter.
Musiken är medvetet töntig och simplistisk och barnen sjunger som barn gör, lite falskt ibland, lite orytmiskt och är bitvis sött och bitvis nästan plågsamt stelt. Och ofta så har man lagt ett filter över rösterna så att de låter lite konstgjorda, hjärntvättade eller robotaktiga vilket bidrar till att göra det hela till en inte helt angenäm platta att lyssna på. Allt är naturligtvis helt medvetet och ingår i själva idén men det gör det inte bättre för lyssnaren.
Det är lite obehagligt att lyssna på plattan för även om jag vet att det är tänkt som en parodi och att man ska förstå det absurda i den här kyrkans lärdomar så känns det här lite… creepy…
Tror att det här är en show som man bör se för att riktigt förstå hur kul det hela är. Jag är bara bitvis road och tycker väl att själva idén är roligare än resultatet. Men smaken är som bekant som baken…

Favvisar:
L. Ron Hubbard, Hey! It’s A Happy Day!, Searching, Science Of The Mind

Kuriosa:
Eftersom upphovsmakarna hotades av att stämmas av Scientologikyrkan så la man in ordet ”Unauthorized” i titeln plus att man läste upp det lilla talet som står överst på sidan innan föreställningens början som en slags ansvarsfriskrivning.

När showen spelades i Los Angeles så blev många av de medverkande barnens föräldrar uppringda av medlemmar i kyrkan som kanske inte hotade dem direkt men påpekade att det nog var bättre om barnet inte var med i showen ifall hen hade tänkt sig en framtid inom showbiz…

Ett löpande skämt i showen är frågan vad L:et i Hubbards namn stod för, var det Liar, Looser, Love, Life eller nått annat? Det framkommer till sist att det står för Lafayette.

Bland de yrken som L.Ron har haft så nämner man i showen: teacher, author, explorer, atomic physicist, nautical engineer, choreographer, horticulturist and father of Scientology.
Inte illa va, både atomfysiker och koreograf…

Föreställningen vann en Obie Award (Off-Broadway Theater Awards) 2004

Pressklipp:
The gutsiest gimmick in New York theater for 2003? There’s really no contest. And no, it’s not the producers Fran and Barry Weissler’s casting the nonsinging, nondancing Melanie Griffith in the musical Chicago. The honors this year go to Les Freres Corbusier, the archly named (and non-French) experimental troupe, which decided to tell the story of Scientology through the mouths of babes.
Well, almost babes. The ages of the cast members … go from 8 to 12. And by virtue of their youth, these performers transform what would otherwise be a facile satire into a spooky, sharp-toothed smile of a show.
…
Given the deliberately crude, faux-naïf sensibility of Pageant, it’s hard to assess the breadth of its creators’ talents. The show isn’t much more than a stunt, but it’s a very knowing one. Letting the gap between a subject and its presentation do all the talking, Pageant provides a cult-hit blueprint for a young generation that prefers its irony delivered with not a wink but a blank stare.
– Ben Brantley, The New York Times

Videosar:
The Way It Began musikvideo
Trailer
Ett nyhetsinslag (fast versionen de talar om verkar ha vuxna skådisar)
Berättelsen om Xenu via South Park och en intervju med L.Ron själv

Dag 344: Only The Brave

Only The Brave (2008), fringe
Musik: Matthew Brind
Sångtexter: Stephen Coleman & Matthew Brind
Libretto: Stephen Coleman

Set against the tumultuous backdrop of the Second World War, Only the Brave is a passionate new musical inspired by the true life stories of men and women who lived, loved, and fought for freedom. A husband and wife separated by war; a soldier and a nurse who find true love on the battlefield; and a band of soldiers who would give up their lives for one another.
Så beskriver upphovsmännen själva sitt verk.
Handlingen börjar med räddningen av engelska soldater från Dunkirks stränder 1940.
Vi får sen följa Kapten John Coombes, hans fru och familj samt männen i hans enhet som sveps med i de extraordinära händelser som ledde fram till och omedelbart efter D-Day.
Under kampen för att befria Frankrike från tyskarna får de vara med om förluster, de finner kärlek på de mest oväntade av platser och allt kulminerar i ett modigt hjältedåd där kompaniet försvarar en bro mot tyskarna i väntan på att förstärkning ska komma. De lyckas hålla bron men det sker på bekostnad av de flestas liv…

Svulstig, pompös musik som samtidigt dryper av sentimentalitet och med oerhört affekterade sånginsatser som jobbar hårt på att vi ska förstå hur ”äkta”, djupt emotionella och fina de är. Nä, det här var inte nån hit – för mig alltså.
Blandningen av pop/rock med Broadway/West End showmusik, kryddad med lite, mycket lite 40-tals känsla känns mest som återuppvärmd pytt-i-panna – det är okej men det märks att det är återanvändning och det är varken fräscht eller originellt. Enda gången som showen faktiskt spritter till lite är i två 40-tals pastichnummer.
Musiken är en ganska så jämtjock samling av mediumtempo låtar, rösterna är ofta grymt pressade och ansträngda för att ta de där, så eftertraktade, extremt höga och lååååånga sluttonerna och jag blir fullständigt uttråkad av alltihop.
Nä, det här var trist.

Favvisar:
Dunkirk, Sally Brown, Oh Mrs. Hitler

Pressklipp:
”Only the brave die young” claims a lyric line in the title song of the over-hyped and under achieving musical Only The Brave playing at this year’s Edinburgh Fringe Festival. If you are a discerning fan of serious musical theatre then perhaps a more apt phrase would be ”only the brave should come”.
Set in the 1940s when Britain and Germany were at war and apparently ”chaps” spoke like a melodramatic Trevor Howard in Brief Encounter and French nurses working for the resistance seemed like the character in wartime BBC sit-com Allo, Allo, who ”said things only once” – Only The Brave tells the story of an Englishman, a Welshman and a Scotsman who went to war (yes, I kid you not). Hard as all this is to believe, even more unbelievable is the fact that this show is billed as a ”thrilling new musical inspired by true events”. It turns out to be as thrilling as having a tooth pulled and more clichéd and corny than inspirational.
– Robert Gould, Broadwayworld.com

In the end, what this musical needs is some edginess and a stronger message than the fairly vacuous idea that only the brave die young.
– William McEvoy, thestage.co.uk

Videosar:
Recording the Cast Album
What the hell am I doing
Week 1 of Rehearsals

Dag 340: Days Of Hope

Days Of Hope (1991), urpremiär i Oxford 1990, en reviderad version turnerade över hela England 1991 och spelades även i London och det är en inspelning av den versionen som getts ut på cd.
Musik & sångtexter: Howard Goodall
Libretto: Renata Allen

Föreställningen utspelar sig i Spanien 1939 under det Spanska inbördeskrigets sista dagar.
En familj firar bröllopet mellan dottern och en engelsk frivilligsoldat. Men stämningen under middagen är fylld av ilska mot Franco och hans fascister.
Familjen har tänkt sig att fly till England denna natt tillsammans med bruden och engelsmannen. Men under kvällens gång så kommer ett flertal olika besökare och de ger alla sin version och åsikt om det pågående kriget, om Franco, om Mussilinis och Hitlers ingripande och om Storbritanniens icke-ingripande i det hela.
Detta leder till en schism inom familjen och de blir tveksamma till vad de ska göra, om de ska fly eller stanna och slåss.

Jisses, vilken överraskning det här var.
Det är en ganska stillsam musikal, med stark folkvisekänsla (av det spanska slaget). En liten ensemble som bara kompas av piano, 2 gitarrer och ibland lite kastanjetter. Men det låter ändå fylligt och alldeles perfekt.
Blir gripen av musiken, texterna och intensiteten hos sångarna och satt tyst, stilla och bara lyssnade när jag hörde på verket vid den första genomlyssningen. Vet inte när det hände senast.
Det här är nog inte nått som alla faller för men just idag och i just den sinnesstämningen jag var i så var det här perfekt. Och helt otippat.
Tycker mycket om det här. Kommer att återkomma till den med jämna mellanrum, det är jag övertygad om.

Favvisar:
Harvest, Long Live Death, Democracy, Say Gypsy Say, Song Of The Brigades

Kuriosa:
Howard Goodall om var han fick inspiration till verket och varför han placerade den just i det Spanska inbördeskriget:
I felt that that the best way to look at freedom and democracy was to look at it when it was collapsing and failing. A year ago [in 1990] everybody was writing plays about the eruption of freedom and I wanted to go back and ask questions. Why did democracy fail in Spain in 1939? What did we do to invite fascism on ourselves all over Europe?

Det här är ingen konventionell musikal utan snarare en pjäs med kommenterande sånger. Sångerna sjungs inte till eller mellan olika personer på scenen utan de framförs direkt till publiken, lite i Brecht & Weill traditionen.

Dag 260: His Monkey Wife

His Monkey Wife (1971), London Fringe
Musik, sångtexter & libretto: Sandy Wilson, baserad på romanen His Monkey Wife (1930) av John Collier

Alfred Fatigay har tillbringat ett par år i Afrika som lärare. Där fick han en schimpans i present. Denna apa, som döps till Emely, visar sig vara otroligt intelligent och lär sig både att läsa och kommunicera med sin ägare.
När showen börjar har Alfred precis kommit tillbaka till England för att gifta sig med sin fästmö. Hon är anledningen till att han åkte till Afrika för hon behövde tid för att bestämma sig om hon ville gifta sig med honom eller inte. Det visar sig att hon fortfarande inte har bestämt sig. Hon är egentligen mer intresserade av fester och skvaller än ett stilla hemmaliv.
Sakta men säkert börjar Alfred upptäcka att han föredrar att tillbringa sin tid med Emely och sakta men säkert inser han att han har blivit förälskad i sin lilla schimpans och det blir henne han gifter sig med.

Den här showen skrevs av Sandy Wilson som på 50-talet gav världen den underbara 20-tals pastischen The Boy Friend (se Dag 168).
Tyvärr låter det här som en mycket sämre kopia av den ovan nämnda showen.
När jag satte på skivan så trodde jag först att det här var en provinsiell  50-tals show jag lyssnade på, för den kändes väldigt simplistisk och bitvis ganska så amatörmässig. Döm om min förvåning när jag kunde läsa på konvolutet att det var en professionell uppsättning som både skrivits och spelats in 1971!
Det här måste ha känts otroligt mossigt redan på den tiden och de dryga 40 år som gått sen dess har inte gett showen ett nostalgiskt skimmer utan bara förstärkt mossigheten. Det här är kort sagt ganska så uselt.
Mediokra melodier med mediokra texter framförda av en minst sagt medioker ensemble.
Det här en bortglömd musikal som förtjänar att fortsätta vara det.

Dagens mer mediokra favvisar:
Marriage, A Girl Like You, Who is She?, Dear Human Race

Dag 230: Saucy Jack and the Space Vixens

Saucy Jack and the Space Vixens (1995), Fringe
Musik: Jonathan Croose & Robin Forrest
Sångtexter: Charlotte Mann & Michael Fidler
Libretto: Charlotte Mann baserad på idéer av Johanna Allitt, Simon Curtis, Michael Fidler & Charlotte Mann, Michael Fidler & Charlotte Mann

På den sjaskiga Kabarén Saucy Jack’s på planeten Frottage III så står allt inte rätt till.
En efter en dödas artisterna på klubben genom att en stilettklack körs djupt in i bröstet på dem.
I denna miljö fylld av desperation och rädsla så berättar servitrisen Booby Shevalle, den talangfulle Sammy Sax, bartendern Mitch Maypole och ett gäng till om sina rädslor, drömmar och hemligheter medan mördaren härjar vidare.
Till undsättning kommer de glamorösa Space Vixens. Det är ett gäng intergalaktiska, supertrendiga modeller/brottsbekämpare som kommer att rädda de utsatta genom The Power Of Disco.
Kärlekshistorier uppstår, ”garderober” öppnas, liv räddas och allt kommer att leda fram till en gigantisk musikalisk klimax!
Det ni!

Det här är lika camp-igt som Rocky Horror var på sin tid. Fast musiken är inte lika bra.
Här har vi en blandning av disco, house, glam-rock, ska och gammaldags kabaretmusik.
En rätt så skön blandning. Men den jobbar lite för hårt på att vara så där skönt sjukt kul och den lyckas inte riktigt. Texterna är mediokra och musiken svänger ibland men är samtidigt rätt så radio-anonym.
Det finns inte så många låtar som sticker ut så där på direkten och kanske att den här skivan skulle lämna större intryck om jag hade sett showen men det har jag tyvärr inte.
Men småkul för stunden är den i alla fall.

Favvisar:
Glitter Boots Saved My Life, Let’s Make Magic, Plastic, Leather and Love, Fetish Number from Nowhere, All I Need Is Disco

Kuriosa:
Musikalen skapades av Johanna Allitt, Simon Curtis, Mike Fidler och Charlotte Mann. De hade tänkt att sätta up Leonard Bernsteins musikal Candide på Edinburgh Fringe Festival 1995 men det visade sig att den redan skulle spelas av andra under festivalen. Då satte de sig ner och skrev ihop det här verket som de sen framförde med stor framgång.
Showen vara bara en enaktare det året men efter den enorma respons de fick så kom de tillbaka till Edinburgh året därpå med en två-akts version.
Den har sen dess spelats över hela england och även haft ett par framgångsrika uppsättningar i The West End.

Showen spelas i en kabarétmiljö med publiken (en del sittandes vid runda bord) som gäster på nattklubben. Skådespelarna går runt och spelar överallt i teaterlokalen och det förekommer en hel del interaktion med publiken.

Videosar:
Trailer
Cheer up Bunny
Plastic, Leather and Love
Living in Hell
All I need is Disco Reprise

Dag 149: The Rocky Horror Show (1973)

    

The Rocky Horror Show (föreställningar i urval)
1973: London, 2960 föreställningar
1974: Los Angeles (The Roxy Cast)
1975: Broadway, 45 föreställningar
           Filmversion
1981: Göteborg
2001: Broadway revival
2019: Östgötateatern

Music, Lyrics & Book: Richard O’Brien
Baserar mitt omdömme på cast skivan från englandsturnén 1998: The New Rocky Horror Show – 25 Years Young

Give yourself over to absolute pleasure…

En ljuvlig blandning av 50/60-tals skräckfilmer, 60/70-tales sexuella frigörelse, ”beef cake” filmer och rock’n’roll.
Helylleparet Brad och Janet kör vilse efter att de varit på ett bröllop. De får punka och eftersom det är ett redigt åskväder så söker de efter skydd.
De ser ett ljus i fjärran. De söker sig dit. De upptäcker att ljuset kommer från ett stort gotisk slott. De knackar på och släpps in av en mystisk puckelryggig man.
Väl inne i slottet så möts de av en samling udda människor och deras ledare Dr Frank’n’Furter, den lokale galne, bisexuella vetenskapsmannen tillika transvestit, som just skapat den perfekta mannen. Hans blonda, muskulösa skapelse har fått namnet Rocky Horror och är tänkt att bli Franks sexleksak.
Lägg till detta nedfrusna motorcykelknuttar, rullstolsbundna vetenskapsmän, utomjordingar, mord, kannibalism, Time Warpdansande, korsetter, nätstrumpor, platåskor, hetrosex, gaysex, fantastiskt bra musik, camp-ig humor och hysteriskt med publikinteraktion och ni har den perfekta kultmusikalen.

Jag älskar denna musikal! Den är nått så grymt bra. Jag kan typ varenda låttext utantill. Har dansat Time Warp och sjungit  Touch-a Touch-a Touch me på mängder av fester och en riktig inbiten Frankie fan.
Men, som det så ofta kan bli, så har denna musikal flyttats från non-stopspelad till bortglömt dammsamlare på cd-hyllan.
Idag så hittade jag av en slump en inspelning av turnéversionen från 1998, det år då musikalen firade 25 år. Med gamle såpa-stjärnan Jason Donovan som Frank. Och plötsligt blev jag enormt Rocky Horror sugen igen.
Det som är speciellt roligt med denna inspelning är att det är en live-inspelning så man får höra alla ”come-backs” från publiken och dessutom så leder det till en massa improviserande från skådisarna på scen. Det är riktigt roligt att lyssna på.
Rent musikaliskt, och då menar jag främst sångligt, så lämnar den här versionen en hel del övrigt att önska. Det är en hel del falsksång och en del ganska så oinspirerande insatser från flera av de medverkande. Och det drar ner både betyget och glädjen i att lyssna på denna show.
Men musiken, även i en så här pass oinspirerad version, är fortfarande grymt bra. Riktigt, riktigt bra sånger med roliga och vassa texter och jäklar vad det svänger om dem.
Har man aldrig hört The Rocky Horror Show eller om man som jag ”glömt” den så är det läge att besöka den söta transvestiten från Transexual, Transylvania och för att ni ska passa in, kommer här instruktionen till The Time Warp:
It’s just a jump to the left
And then a step to the right
With your hands on your hips
You bring your knees in tight
But it’s the pelvic thrust that really drives you insane,
Let’s do the Time Warp again!

Den inspelning jag rekommenderar är The Original Roxy Cast (Los Angeles) från 1974. Den är den absolut bästa versionen. Filmversionen är otroligt populär men jag tycker den är klart sämre, delvis för att man dragit ner tempot i flera av låtarna och dessutom strömlinjeformat dem en aning. Det är en smaksak vilken version som man tycker mest om. Men Roxy versionen är bäst…

Favvisar:
Science Fiction / Double Feature, Over At The Frankenstein Place, Sweet Transvestite, Time Warp, Charles Atlas Song, Toucha, Toucha, Touch Me

Kuriosa:
Richard O’Brien var en arbetslös skådis med en förkärlek för gamla skräck-, science fiction- och Steve Reeves filmer och han skrev denna show bara för att ha nått att göra mellan jobben.

Från början hette showen It Came from Denton High men man bytte till The Rocky Horror Show precis innan man hade de första öppna repetitionerna.

Showen vann tidningen Evening Standards pris som årets bästa musikal 1973.

Den engelska originaluppsättningen blev en mega hit och spelades i över 7 år i London.
Den första amerikanska uppsättningen spelades i Los Angeles 1974 med Tim Curry (som även spelade Frank i originaluppsättningen i London). Den blev en stor framgång och gick i över 9 månader.
Man bestämde sig för att flytta den föreställningen till Broadway men innan det skedde så åkte man till England där filmversionen spelades in.
1975 så fick Rocky Horror sin Broadway premiär och den floppade nått redigt – 45 föreställningar blev det bara.
Även filmen, som kom samma år,  floppade.
Men filmen började visas som midnattsfilm på Waverly biografen i New York den 1:a april 1976, och plötsligt så hände det. Filmen fick kultstatus, folk klädde ut sig till sina favoritroller, man skrek repliker till skådisarna på filmduken, man sjöng med, dansade med, spelade med och det uppstod ett helt regelverk av attribut som man ska ha med sig, repliker som ska sägas och saker som ska göras. Filmen förvandlades till ett interaktivt fenomen vars like man aldrig förr varit med om.
Hur det kunde gå till på en midnattsvisning av Rocky Horror kan man se i filmen Fame från 1980, och även i en av videosarna nedan.

Musikalen har sen dess spelats över hela världen i otaliga föreställningar.
Senast den spelades i Sverige var 2019 på Östgötateatern.

När den sattes upp på nytt på Braodway 2001 så gick det betydligt bättre än 1975. Den kom att spelas i 2 år och man hade som gimmick att låta olika kändisar komma och ”gästspela” i berättarrollen, bl a dök Dick Cavett, Sally Jesse Raphael, magikerna Penn & Teller och Jerry Springer upp.
Även Joan Jett och Luke Perry gjorde gästbesök i uppsättningen.

The Rocky Horror Picture Show har visats på nån biograf i USA hela tiden sen 1975, vilket gör den till den film som gått längst på bio.

Fortfarande så är filmen kult, speciellt i USA. Bevis på det är att man hade ett helt Rocky Horror inspirerat avsnitt av tv-serien Glee för nått år sedan.

I filmen spelades Janet av Susan Sarandon.
Barry Bostwick spelade Brad. Barry var original ”Danny” Zuko i scenversionen av Grease 1972.
Upphovsmannen själv, Richard O’Brien, spelar den puckelryggiga Riff Raff.
Meat Loaf spelade Eddie.

De ikoniska läpparna som i filmen sjunger inledningssången Science Fiction Double Feature tillhör skådespelerskan Patricia Quinn som spelade Magenta både i filmen och i originaluppsättningen av scenversionen. Hon sjöng sången i scenversionen men det är inte hon som sjunger den i filmen, det gör upphovsmannan Richard O’Brian själv. Något som gjorde Patricia oerhört arg och besviken för sången är det enda solistiska insatsen rollen har och att få göra den i filmen var anledningen till att hon tackade ja till att medverka…

1978 så hade Richard O’Brien börjat jobba på en uppföljare till Rocky Horror, den skulle heta Rocky Horror Shows His Heels. I den skulle bland annat Frank och Rocky återförenas, både Brad och Dr Scott skulle bli gay och Janet skulle föda Franks barn. Men det blev inget med det.
Men Richard hade redan skrivit en del musik så han bestämde sig för att återanvända musiken i en ny story som skulle heta The Brad & Janet Show som sen skulle byta titel till Shock Treatment. Den kom 1981 men slog aldrig.
Från början var det tänkt att Tim Curry skulle spela Farley (skurken i filmen) men när han förstod att han också skulle behöva spela rollen som Brad (som är Farleys okända tvillingbror) så hoppade han av, anledningen var att han inte trodde sig kunna bemästra en övertygande amerikansk accent.

Steve Reeves (1926 – 2000) var en amerikansk proffesionell muskelbyggare som fick stor framgång som skådespelare i italienska sk ”sword & sandal” filmer. Det var filmer som utspelade sig i historiska miljöer och han spelade karaktärer som Hercules och Goliath. Det viktigaste var, naturligtvis, att han i alla filmer visade upp sin fantastiska fysik. Detta gjorde att han under 50/60-talen blev en stor gayikon.
Han var under sin storhetstid den bäst betalada skådespelaren i europa och 1960 så låg han på förstaplatsen i 25 länder som den mest publikdragande av alla filmstjärnor.

Press:
Om Broadwayoriginalet 1975:
Curry can be very funny, flashing his eyes like headlamps, tossing his curls roguishly and talking in a voice of sugared bile. He can also sing, and puts over his numbers with the venomous zest of a David Bowie. The rest of the cast are fair enough. They sing better than did their London counterparts. The probably even act better. Yet why did not someone understand – before the Los Angeles paint job – that the entire point of The Rocky Horror Show in London was that it was tacky? Tacky, tacky, tacky! They should hace found a filthy old cinema in the East Village and just thrown it on there.
– Clive Barnes, New York Times

The show might be fun for the hair-spray hip. When done in London a couple of years ago, it was skimpily produced in an old movie house, an amateurish imitation of what was already passé off-off-Broadway.
– Martin Gottfried, Post

A conceptual mishmash of parodied ’50s music, situation horror-comedy bprrowed from The Addams Family and dated transvestite ordeals, the show is tacky, boring and highly forgettable.
– James Spina, Women’s Wear Daily

Om Londons 40-årsjubieumsversion 2013:
The beauty of The Rocky Horror Show is its virtual indestructibility. O’Brien’s creation is filled with irresistible, hum along pop songs, delightfully silly dialogue and som of the most outrageous and engrossing characters you will see on a stage.
– Debra Craine, The Times

Celebrating 40 years of success, The Rocky Horror Show still has audiences rolling in the aisles.
– Dominic Cavendish, Daily Telegraph

 

Videosar från filmversionen:
Time Warp
Sweet Transvestite
What Ever Happened To Saturday Night med Meat Loaf
Science Fiction Double Feature med Patricias läppar och Richards röst.
Rocky Horror Picture Show Halloween med publikdelaktighet
The Rocky Horror Picture Show Trailer
Trailern till Shock Treatment
Steve Reeves best

Programmet från ur-uppsättningen.