Nr 429: Stop the World – I Want To Get Off

Stop The World – I Want To Get Off (1961)
West End 1961, 485 föreställningar
Broadway 1962, 555 föreställningar
Stockholm, Scalateatern, 1963
Filmversion 1966
Broadway revival, 1978, 30 föreställningar
West End revival, 1989, 52 föreställningar

Music, Lyrics & Book:  Leslie Bricusse and Anthony Newley.

Set against the backdrop of a circus, the show focuses on Littlechap, from the moment of his birth to his death. Each time something unsatisfactory happens, he calls out ‘Stop the world!’ and addresses the audience.
After being born, going through school, and finding work as a tea-boy, his first major step towards improving his lot is to marry Evie, his boss’s daughter, after getting her pregnant out of wedlock.
Saddled with the responsibilities of a family, he is given a job in his father-in-law’s factory. He has two daughters, Susan and Jane, but truly longs for a son.
He allows his growing dissatisfaction with his existence to lead him into the arms of various women in his business travels—Russian official Anya, German domestic Ilse, and American cabaret singer Ginnie—as he searches for something better than he has.
He becomes rich and successful, and is elected to public office. Only in his old age does he realize that what he always had—the love of his wife— was more than enough to sustain him. Evie dies, however, and writing his memoirs, Littlechap comes to terms with his own selfishness.
At the moment of his death, however, he watches his second daughter give birth to a son. When the boy nearly dies, Littlechap intervenes, and allows Death to take him instead. He then mimes his own birth, beginning the cycle once again.

En musikal som verkligen är ett barn av sin tid.
Jag tycker verket har åldrats nått enormt och den känns väldigt kvasiintelektuell och dammig. Bitvis är den seg som sirap.
Huvudpersonen är otroligt osympatisk, självupptagen och dessutom extremt självömkande, en riktig mansgris skulle man nog kunna säga. Kvinnorna i hans liv framställs som små Barbiedockor som bara ska stå till hans förfogande. I denna show så är det mannen som får saker gjorda, kvinnan är bara till för att behaga honom.
Allt framförs i en slags cirkusmiljö och de medverkande använder sig av en blandning av  pantomin, burlesque- och music halltraditioner i sitt agerande. Jag tycker det är fruktansvärt hemskt. Jag är ingen fan till denna musikal men jag vet också flera som gillar den så… Smaken är, som man brukar säga, som baken…
Men musiken är bra. Väldigt bra bitvis. Här finns många klassiska sånger som I Wanna Be Rich, Gonna Build a Mountain, Once in a Life Time och What Kind Of Fool Am I.
En musikal som är värd att lyssnas på i alla fall.

Kuriosa:
Broadwayföreställningen vann 1 Tony Award för bästa kvinnliga biroll till Anna Quayle  som spelade Littlechaps fru och alla hans olika älskarinnor.

Anthoney Newley var inte bara med och skrev både musik och libretto, han regisserade även showen och spelade dessutom huvudrollen.

Tack vare att showen var så otroligt billig att sätta upp på Broadway – $75 000 kostade den, att jämföras med den tidens standardkostnad på ca $300 000 för en musikal – och att den dessutom var billig i drift så är STW-IWTGO den tredje mest inkomstbringande musikal som producenten David Merrick producerat. Den slås bara av Hello, Dolly! (1964) och 42nd Street (1980) som båda var större succéer och hade betydligt längre spelperioder.

Föreställningen har filmats 3 gånger;  en filmversion 1966,
en tv-version av Broadwayrevivaln 1978 med Sammy Davies, Jr som Littlechap,
och en nyinspelning av showen 1996 som var en helt trogen originaluppsättningen.

I Londonensemblen debuterade Marti Webb som så småningom skulle ta över efter Elaine Paige som Evita i musikalen med samma namn. Andrew Lloyd Webber blev så förtjust i henne att han specialskrev en sångcykel till henne: Tell Me On A Sunday som först var en skiva som sen blev en tv-föreställning och till sist kom att spelas som ena halvan av föreställningen Song & Dance (se inlägg Nr 394 på denna blogg) på både West End och Broadway.

Hur ska man då tolka showen? Så här säger Mr Newley: “The show has no plot. It’s a charade. Don’t look for hidden significance. It’s about a band of wandering circus people, perhaps, but we never say so. It takes place in what appears to be a circus tent, but, again, we don’t say so. Our central character lives on the stage from his birth to his death. It’s the seven ages of man roughly and sketchily put inside a tent. It’s a mere sketch.”

Var kom titeln till föreställningen ifrån? Återigen får Mr Newley förklara: “We had a list of fifty titles. We didn’t know what to call it. We thought it might be ‘Ynohtna Yelwen,’ which is Anthony Newley spelled backward, but decided against it. I was on a bus once, and somebody would say, ‘Would you stop the bus, please? I want to get off.’ That was the germ of the idea.”

På svenska fick musikalen titeln Stoppa världen – jag vill stiga av.  Den spelades på Scalateatern i Stockholm 1963 med Jan Malmsjö och Anna Sundqvist i huvudrollerna. Malmsjös insats som ”Lilleman” blev hans stora publika genombrott och alla har väl nån gång hört herr Malmsjös så karakteristiska röst framföra Bygga upp ett stort berg. Och har ni inte det så lyssna på och se honom framföra den på ett klipp bland videosarna.

Press:
… seldom has so much anticipation been built up over so little a show as STW-IWTGO. From what I’d read and been told, this English revue was going to be the last word in style and wit. What I saw was a overly precious little affair with a couple of good songs and a couple of good sketches, a few timid jokes, and an overdose of pantomime in imitation of Marcel Marceau.
…
Occasionally, for no particular reason, he cries ”Stop the world” – and then he walks around a bit mewling like a famished kitten.
– John Chapman, Daily News

STW-IWTGO is the kind of show you are likely to love to loathe. Frankly, we can take it or leave it, mostly leave it. It would be fascinating to watch the faces of tired business men when they take it.
– Robert Coleman, Mirror

Anthony Newley opened a new window for the musical theatre last night, providing the wholesome vigor it’s been needing. Like clean air in a painty room, STW-IWTGO also takes some getting used to – not just because it’s foreign (English) but because it is so unexpectedly fresh.
– Norman Nadel, World-Telegram & Sun

Starting as a brave attempt to be fantasy with satirical overtones, STW-IWTGO ends by being commonplace and repetitous.
…
What begins as gallantly and brightly as a shiny new balloon that promises to stay airborne all evening turns droopy and finishes by collapsing. 
…
But its freshness is no more than skin-deep, and its satire, apart from several spirited thrusts at the Russians and Germans, is not even that deep.
– Howard Taubman, The New York Times

Videosar:
Millicent Martin framför Typically English fr filmen
Bygga upp ett stort berg med Jan Malmsjö
What Kind Of Fool Am I med Anthony Newley
Anthony Newley: Once In A Lifetime m m
Sammy Davies Jr Stop The World Medley

Nr 408: Le Passe-muraille/Amour

 

Le Passe-muraille/Amour (1996)
Paris 1997
Broadway 2002, 17 föreställningar (Amour är den amerikanska titeln)

Music: Michel Legrand
Lyrics/Book: Didier van Cauwelaert baserad på novellen Le Passe-Muraille (1943) av Marcel Aymé.
English lyrics: Jeremy Sams

Det är precis efter Andra Världskriget i Paris.
Dutilleul är en liten grå lägre tjänsteman på ett litet grått kontor. Han är illa omtyckt av sina medarbetare eftersom han sätter en ära i att jobba medan de helst maskar. Han är mycket ensam men har sakta men säkert börjat bli förälskad i den unga vackra Isabella som bor i samma kvarter som han. Men hon är en gift kvinna och hennes man, distriktsåklagaren, håller henne under sträng uppsikt och tillåter henne bara utanför hemmets murar en timme per dag.
En dag upptäcker Dutilleul av en slump att han kan gå rätt igenom väggar. Till en början är han rädd och försöker få hjälp av en försupen läkare som ger honom piller som ska kurera honom. Men innan han tagit nån tablett så upptäcker han att han faktiskt kan använda sin förmåga till att hjälpa alla de fattiga människorna i hans kvarter. Han själ pengar från banker och smycken från juvelerare  för att anonymt ge dem till de fattiga. Han blir den lokala Robin Hooden.
Alla dyrkar den okända välgöraren som får smeknamnet Passe-partout. Men när han upptäcker att Isabella blivit förälskad i Passe-partout så ser han till att åka fast för att hon ska förstå att han är mannen hon älskar.
Det blir rättegång och Dutilleul är på väg att dömmas till döden. Den som mest pläderar för detta är Isabellas man, åklagaren. Men då avslöjar Isabella att han var kollaboratör under kriget och plötsligt så blir det åklagaren som döms till ett långt fängelsestraff medan Dutilleul släpps fri.
Han och Isabella firar med mycket skumpa och får en het kärleksnatt ihop.
Dagen efter är Dutilleul grymt bakis och tar ett par aspirin innan han går för att möta pressen och demonstrera för dem sin gå-genom-väggar talang. Men den här gången, precis när han är på väg  genom väggen, så försvinner plötsligt hans förmåga och han fastnar mitt i. Det visar sig att det inte var aspirin han tagit utan ett av pillren han fått av läkaren tidigare och de har ”kurerat” honom. Han sitter nu fast i väggen för all framtid.

En saga för vuxna kan man väl kalla den här lilla charmiga showen för.
Med en liten ensemble och en liten orkester skapas det stor underhållning – i det lilla formatet. Man kan nog kalla den för en kammarmusikal.
Det känns franskt och europeiskt och väääldigt långt från den vanliga typen av Broadwayshower, vilket kanske är anledningen till att den floppade. Men som europé gillar jag den. Jag sugs med direkt och känner mig liksom hemma och har svårt att förstå att den inte spelades mer än 17 gånger. Men that’s showbiz!

Musiken har drag av chanson och är bitvis ganska stillsam men samtidigt väldigt melodiös och vacker. Men allt är inte chanson, här finns både småfräcka, komiska och ekivoka visor, operettinslag och även en dos can-can. Allt är förträffligt framfört av en osedvanligt välsjungande ensemble.
Rekommenderas!

Kuriosa:
Föreställningen vann 3 Prix Molière i Frankrike 1997: Bästa musikal, bästa regi och bästa scenografi.
2003 blev den nominerad i 5 Tony Awardklasser och 9 Drama Desk Awardklasser men vann ingen av dem.

Av nån anledning har man gett huvudpersonen ett nytt efternamn i den amerikanska versionen, i originalet heter han Dutilleul men på Broadway blev han Dusoleil. Kanske var det lättare att uttala.

Michel Legrand (f 1932), skrev musiken till 2 klassiska franska musikalfilmer: Les Parapluies de Cherbourg (1964) och Les Demoiselles de Rochefort (1967). Bägge filmerna blev Oscarnominerade.
Legrand har vunnit 5 Oscars bl a för sången The Windmills of Your Mind från The Thomas Crown Affair (1968) och för musiken till filmen Yentl (1983).

Press:
Context is crucial, in art as in life. Things that you might find delightful in Paris — hauteur, rainy afternoons and smoke-choked bistros — are somehow less appealing on home turf. Such is likely to be the case with Michel Legrand’s musical “Amour,” which ran for a year in the City of Light but may not last the winter in the Big Apple. This head-scratcher of a musical aims for whimsical charm — not an easy target to hit, for sure — but mostly comes across as just odd. It is amiably performed and handsomely staged and designed, but the show’s airy, souffle-like consistency is eventually more exasperating than enchanting. And with Legrand’s tinkly score and the sing-songy lyrics by Jeremy Sams trundling along for 90 minutes straight, the effect is not unlike being stuck on a merry-go-round. Eventually it’s hard to tell if it’s you or the show getting dizzier by the minute.
– Charles Isherwood, Variety

 

Broadway’s Music Box Theatre may have found its most ideal tenant in quite a while. The delightful little jewel box of a musical, Amour, with music by Michel Legrand and direction by James Lapine, deserves a lengthy stay there, where it may enchant audiences for a long time to come.
Whether it will have such a chance remains to be seen, given the dominance of bigger, bolder, and brassier musicals stealing the spotlight (and awards) in recent years. But Amour, if not the equal of those musicals in size, matches them every step of the in terms of the talent to be found onstage and off. It should be near the top of everyone’s must-see list this season.
…
… it’s Legrand’s work that holds Amour together. The unique, special nature of the score is evident from the first few seconds; in the joyful blending of themes in the show’s bouncy sung prologue, Legrand makes a musical promise he spends 90 almost uninterrupted minutes delivering. The score is ceaselessly ingratiating and tuneful, presenting a series of precisely-timed numbers of every variety. Establishing songs, character songs, plot songs, ballads, and comedy numbers take as much time as they need and no more.
Legrand wastes little music in the show, keeping it tightly written and smoothly paced throughout. Jeremy Sams provides the English adaptation of the lyrics, which, if they strain occasionally, are clever and occasionally poetic on their own. Most of the time, the lyrics and the music match each other so well, it would be difficult to believe they weren’t written together originally.
…
It is, instead, a special, unique musical of the type Broadway doesn’t see often enough, but which pleases no less than the bigger hits to be found elsewhere on the Great White Way. Take advantage of the opportunity and fall in love with Amour – Legrand, Lapine, and their cast have made it very easy and very enjoyable.
– Matthew Murray, Talking Broadway

 

Even charming is too weighty a word to describe the wispy appeal of ”Amour,” the twinkling trinket of a musical from the French pop composer Michel Legrand, which opened last night at the Music Box Theater.
Certainly none of the vigorous language usually trotted out for song-filled Broadway diversions — romp, frolic and (heaven forbid) blast — applies to a Gallic slice of whimsy that seems shaped less to stimulate than to soothe. 
…
Staged with artful gentleness by James Lapine, ”Amour” is a bedtime story for grown-ups. Weighing in at a slender 90 minutes, it is especially suited to grown-ups who like to see lights out before 11.
…
… have clearly done their best to retain the show’s ineffable and willfully musty French flavor. But Americans for whom French means crimes passionels and sinfully rich desserts may be disappointed by the production’s exceedingly mild taste.
…
The music brings to mind less the swirling cinematic rhapsodies for which Mr. Legrand is best known in the United States … than elevator-music settings of the fairy-tale fantasies of Offenbach. There is a hypnotic, tinkling air to the melodies that matches the ”one foot in front of the other” rhymes of the lyrics, which occasionally make room for commonplace obscenities and naughty references to (ooh-la-la) specific sex acts.
The supporting cast of characters is an assemblage of stock figures so predictable that had an American devised them he would have been accused of rank stereotyping…
…
You feel that should this fellow really be confined inside a wall – or, more to the point, a French postcard – something vitally and originally human would be lost. The same cannot really be said of ”Amour” as a whole.
– Ben Brantley, The New York Times

The lyrics are mostly pedestrian and uninvolving, and they make the already stock characters even more one-dimensional.
…while there is a lot to admire in this musical, it’s too much of a chamber operetta to compete with the likes of Hairspray and La Boheme.
– Cary Wong, Film Score Monthly

Videosar:
Somebody
En längre snutt med High Lights
Från den franska versionen
Från en koreansk uppsättning med popstjärnan Kim Dongwan
Malcolm Gets and Melissa Errico fr Broadway versionen

 

Nr 401: Romance, Romance

Romance, Romance (1987)
Broadway, 297 föreställningar
Music: Keith Herrmann
Book & Lyrics: Barry Harman
Föreställningen består av 2 enakts musikaler.
Den första The Little Comedy är baserad på Arthur Schnitzlers brevnovell Die Kleine Komödie från 1893.
Den andra, Summer Share är baserad på Jules Renards pjäs Le pain de ménage från 1898

The Little Comedy is set in late 19th century Vienna, it focuses on Josefine, a demimonde weary of the social life provided by her upper class lovers, and wealthy playboy Alfred, who has tired of a seemingly endless round of inconsequential affairs.
Both dissatisfied with their present options, decide that their best option lies in dropping out of their current class bracket. So Alfred becomes a shabby poet and Josefine a poor seamstress. They meet and fall in love, partly with each other and partly with the novelty of the situation. They recount what happens in the form of letters to friends.
However, they find it hard to keep up the pretense on holiday as neither can in fact write or sew with any facility. Back in Vienna they meet to call it off, now restored to their finery, and find to their surprise that the chemistry is still there.
We move towards what appears to be a happy ending, but with Schnitzler you can never be sure…. the round-dance continues in motion.

Summer Share is set in The Hamptons in the late 1980s, where two married couples in their thirties are spending the season in a rented cottage. Sam, who is married to Barb, and Monica, who is married to Lenny, find themselves gradually progressing from harmless flirtation to the serious possibility of an illicit affair.

Romance, Romance började sitt liv på en off-off-Broadway teater. Föreställningen fick så bra recensioner och drog så mycket publik att man fattade beslutet att flytta den till en Broadwayteater, där spelades den sen 297 gånger.

En liten kammarmusikal.
Bara 4 personer på scenen.
Enkel och sparsmakad scenografi.
Bra, melodiös men hitsfri musik. Första halvans musik smakar mycket förra sekelskiftet med glada valser och polkor och sånger som låter som om de kunde ha varit populära då.
Andra halvan är typisk Broadwaypop à la 80-tal, dvs mycket keyboards och solosaxofoner och den delen har inte åldrats särskilt bra.
Inte de starkaste musikalmelodier eller sånger jag hört men de fungerar bra i sitt sammanhang och även om jag kanske inte direkt börjar gnola på nån av dem efter att ha lyssnat på cd:n så kan jag i alla falla konstatera att de aldrig var tråkiga.
Sångtexterna är överlag ganska så bra med både roliga skämt (som inte känns krystade – en ovanlighet i många shower), kul rim och en och annan lagom snuskig insinuation.
Den är inte djup, bitvis ganska så förutsägbar men på det stora hela både charmig, rolig och underhållande.
Är på det hela taget ganska så nöjd med den här showen.

Jag känner att både tonsättaren och textförfattaren är starkt influerade av Stephen Sondheims verk, första halvan av hans A Little Night Music och andra halvan av Company. Och det är ju inte de sämsta inspirationskällor man kan ha när man skriver.

Med tanke på dess enkla scenografi och lilla ensemble är det konstigt att den inte satts upp här i Sverige – som jag känner till i alla fall.
En perfekt liten bortglömd musikal-semipärla, som gjord för att sättas upp av den lilla, fattiga, fria musikalgruppen.

Kuriosa:
Föreställningen fick 5 Tony Awards nomineringar, bland annat för de bägge huvudrollerna, manuset och musiken men detta var samma år som Andrew Lloyd Webbers The Phantom of the Opera hade sin Broadway premiär så en liten musikal som Romance, Romance var chanslös. Så inga Tonys blev det.

Det är visserligen 4 personer, eller 2 par, på scen i föreställningen men egentligen är det här en 2-mannashow för det är bara det ena paret som spelar de stora rollerna i bägge musikalerna. Det andra paret finns med enbart som dansare i första akten och som huvudrollernas respektive äkta hälfter i den andra och där finns de mest med för att sjunga små kommenterande snuttar och dansa i bakgrunden.

Press:
För off-off-Broadwayversionen:
”It’s operetta! Pure operetta!’ exclaims Alfred. So it is, and Mr. Parlato and Ms. Fraser join voices most agreeably in the lively I’ll Always Remember the Song and the kidding Rustic Country Inn. Unfortunately, they have a way of winking at the audience as though this were a camp version of Les Liaisons Dangereuses. That’s a touch off key. The liaison analyzed here has a light tone, but there are shadows.
…
A few of the songs are delivered with more gusto than the small theater can handle, and you may find yourself worrying about whether the swirling dancers will knock over some of the furniture. But that should be taken care of when, if there is a heart Off Broadway, Romance Romance moves to a larger theater.
– Walter Goodman, The New York Times

För Broadwayversionen:
Romance Romance, lately the littlest big musical Off Off Broadway, has made it uptown, in a slightly enhanced production that loses nothing of the charm and intelligence of the original and gains a thoroughly winning performance by Alison Fraser.
…
Smallness is the theme here. The voices are not big, the dances not spectacular, the stage not enormous or ablaze with remarkable effects. And the emotions never get operatic; gestures toward adventure turn into shrugs of accommodation. In the 20th century as in the 19th, we are being told, among the bourgeoisie as among the swells, that realistic resignation is the common denouement to romance romance. That could be the stuff of life-style babble, and it comes worrisomely close in the slightly prolonged exchanges of Summer Share, but somebody always breaks into song before things get too thick. In a Broadway season so full of pretentiousness, this show is delightfully small scale, the scale on which most of us live. Love Then, And Love Now ROMANCE.
– Walter Goodman, The New York Times

Videosar:
At The Tony’s 1988
How Did I End Up Here
The Night It Had To End
It’s Not To Late
Romance, Romance Trailer

 

 

Dag 346: Calvin Berger

Calvin Berger (2010)
Msuik, sångtexter & libretto: Barry Wyner, löst baserad på Edmond Rostands pjäs Cyrano de Bergerac från 1897.

With only guys around me,
I always talk real good.
But when I’m talking to a babe,
things don’t go as they should.
I start a conversation,
the blood starts rushing south,
and yada yada foot is in my mouth

Calvin Berger, en tredjeringare, är förtjust i Rosanna men på grund av sitt utseende, och särskilt storleken på hans näsa, känner han sig osäker. Den vackra Rosanna ser honom bara som en vän. Hon i sin tur är attraherad av en nykomling till skolan, den stilige och sportige Matt. Han dras till henne men eftersom han är en nervös, blyg och aningen korkad ung man så vågar han inte prata med henne.
Rosanna vill få till en date med Matt och använder sig av Calvin som budbärare för att fråga honom om det. Detta att vara budbärare ger Calvin en idé. Han är ju inte attraktiv som Matt och Matt är inte så bra på att uttrycka sig väl men om de slår ihop sina påsar så blir de den idealiske mannen för Rosanne. Matt blir den som får träffa henne rent fysiskt medan Calvin skriver romantiska brev till henne som kommer från ”Matt” och finns dessutom i närheten för att mata Matt med lämpliga saker att säga henne.
Matt går på den här plojen lika mycket som Rosanna gör och till sist så tror han att han faktiskt kan fixa att vara smart och romantisk utan Calvins hjälp. Det blir naturligtvis pannkaka av hans försök och Rosanna fattar att hon blivit lurad.
Efter att hon avslöjat lurendrejeriet är det upp till Matt att försöka vinna tillbaka hennes kärlek. Samtidigt har Calvin insett att han varit så fixerad vid sin stora näsa och sin ideala drömflicka att han inte sett att kärleken han så längtat efter funnits bredvid honom.
För i bakgrunden har det hela tiden funnits en annan tjej. Hon heter Bret och hon har alltid älskat Calvin medan han bara sett henne som en vän. Plötsligt ser han henne på allvar och inser att det är henne han egentligen älskar.

Cyrano förflyttad till high school miljö? Kan det verkligen funka?
Absolut och väldigt bra till och med.
Just det där med utseende är ju nått man är extremt fixerad vid i tonåren och även rädslan för att inte passa in och/eller bli ratad, så dilemmat som både Calvin och Matt hamnar i känns både äkta och evigt aktuellt. Plus att de flesta av oss kan känna igen oss väldigt väl i det. För det handlar inte om nått episkt äventyr eller fantastiska förväxlingar utan bara om några high school elever och deras liv och tankar. Det handlar om självkänsla, osäkerhet, rädslor, sex, utseende och annat som ockuperar en 17 årings hjärna.
Lägg till det skön och småpoppig musik som inte är så påträngande att den hotar att ta över utan finns där för att föra fram berättelsen och de charmiga sångtexterna.
Jag fastnade och föll för den här plattan direkt. Här finns många sånger som bara klistrar sig fast i skallen och jag kom på mig själv att sitta och småle mest hela tiden.
Det här är charm, charm och mera charm och väl framfört av den lilla ensemblen på bara 4 personer, 2 killar och 2 tjejer.
Rekommenderas varmt!

Favvisar:
Security Meltdown, Calm Cool and Collected, We’re The Man!, Saturday Alone, Graduation Day

Pressklipp:
Yet while the plot and characters of Cyrano de Bergerac serve as a point of departure for Calvin Berger, this well-crafted but vacuous piece has none of the soul of the original. Everything works efficiently, from the up-tempo, lilting score to the hip lyrics to the feel-good ending.
…
Still, I felt sorely cheated while watching Calvin Berger. Instead of the sophisticated parody of a beloved classic I was hoping for, the show reminded me of the High School Musical franchise. Its superficial depiction of the insecurities and affairs of the heart that consume these affluent teenagers seems more appropriate for the Disney Channel than for the adult audiences at George Street.
I await a work by Mr. Wyner with more substance at its core.
– Naomi Siegel, The New York Times

Videosar:
Security Meltdown
Calm, Cool, and Collected
Graduation Day
Saturday Alone
The Fight
Original Cast Album Recording Session

Dag 340: Days Of Hope

Days Of Hope (1991), urpremiär i Oxford 1990, en reviderad version turnerade över hela England 1991 och spelades även i London och det är en inspelning av den versionen som getts ut på cd.
Musik & sångtexter: Howard Goodall
Libretto: Renata Allen

Föreställningen utspelar sig i Spanien 1939 under det Spanska inbördeskrigets sista dagar.
En familj firar bröllopet mellan dottern och en engelsk frivilligsoldat. Men stämningen under middagen är fylld av ilska mot Franco och hans fascister.
Familjen har tänkt sig att fly till England denna natt tillsammans med bruden och engelsmannen. Men under kvällens gång så kommer ett flertal olika besökare och de ger alla sin version och åsikt om det pågående kriget, om Franco, om Mussilinis och Hitlers ingripande och om Storbritanniens icke-ingripande i det hela.
Detta leder till en schism inom familjen och de blir tveksamma till vad de ska göra, om de ska fly eller stanna och slåss.

Jisses, vilken överraskning det här var.
Det är en ganska stillsam musikal, med stark folkvisekänsla (av det spanska slaget). En liten ensemble som bara kompas av piano, 2 gitarrer och ibland lite kastanjetter. Men det låter ändå fylligt och alldeles perfekt.
Blir gripen av musiken, texterna och intensiteten hos sångarna och satt tyst, stilla och bara lyssnade när jag hörde på verket vid den första genomlyssningen. Vet inte när det hände senast.
Det här är nog inte nått som alla faller för men just idag och i just den sinnesstämningen jag var i så var det här perfekt. Och helt otippat.
Tycker mycket om det här. Kommer att återkomma till den med jämna mellanrum, det är jag övertygad om.

Favvisar:
Harvest, Long Live Death, Democracy, Say Gypsy Say, Song Of The Brigades

Kuriosa:
Howard Goodall om var han fick inspiration till verket och varför han placerade den just i det Spanska inbördeskriget:
I felt that that the best way to look at freedom and democracy was to look at it when it was collapsing and failing. A year ago [in 1990] everybody was writing plays about the eruption of freedom and I wanted to go back and ask questions. Why did democracy fail in Spain in 1939? What did we do to invite fascism on ourselves all over Europe?

Det här är ingen konventionell musikal utan snarare en pjäs med kommenterande sånger. Sångerna sjungs inte till eller mellan olika personer på scenen utan de framförs direkt till publiken, lite i Brecht & Weill traditionen.

Dag 334: The Story Of My Life

The Story Of My Life (2009), 5 föreställningar
Musik & sångtexter: Neil Bartram
Libretto: Brian Hill

Thomas och Alvin har varit bästisar ända sen de möttes i första klass. Redan som barn lovade de varandra att den som dog först skulle få sitt griftetal skrivet och läst av den överlevande.
Det blir Alvin som dör först.
Thomas och Alvin har som vuxna tappat kontakt med varandra och dessutom haft sina disputer.
Men nu har Thomas kommit tillbaka till sin barndomsstad för att hålla det löfte han gav som barn.
Men Thomas har svårt att hitta inspiration och med bara några ögonblick kvar innan det är dags för begravningen så har han bara tomma papper framför sig och han känner sig grymt frustrerad.
Plötsligt så dyker Alvin upp i Thomas verklighet och tillsammans så beger sig de bägge in i Thomas undermedvetande.
Där i sitt minnes bibliotek ser Thomas bokhyllor fyllda med böcker och papper, det är en hel livstids samling av minnen och berättelser.
Alvin erbjuder sig att hjälpa Thomas med att bland allt material hitta en lämplig berättelse att återge. Tillsammans går de igenom episoder från hela deras vänskap. Vissa historier ratar Alvin, andra ratas av Thomas. Men till sist så inser Thomas hur viktig hans vänskap till Alvin varit och hur mycket den har påverkat hans liv.
Styrkt av den insikten så känner sig Thomas till sist redo att gå fram och hålla sitt tal till Alvins minne.

Ännu en musikal som mer känns som en sångcykel än en dramatisk historia och i det här fallet så tycker jag det är en styrka för det gör att berättelsen griper tag även när man bara har musiken att relatera till. Och det faktum att det bara är två personer med i föreställningen gör att sångcykelkänslan blir ännu starkare.
Många av sångerna är otroligt vackra och emotionellt laddade men här finns också plats för humor och lekfullhet. Denna kombination av allvar och lek gör det här till en ganska så underbar samling sånger som verkligen griper tag i en.
Musiken är också otroligt snyggt arrad av mästerarrangören Jonathan Tunick.
Det här är en platta som kräver att man verkligen lyssnar på den. Så gör det och jag kan nästan garantera att ni kommer att åka på en egen minnenas resa  och kanske att ni minns nån gammal barndomsvän som ni tappat kontakten med och kanske att det är dags att ta upp den kontakten igen – innan det är för sent. Ingen dålig budskap att få av en musikalskiva.
Rekommenderas.

Favvisar:
Angels In The Snow, Write What You Know, Miss Remington, The Butterfly, The Greatest Gift

Pressklipp:
This is an impressive collaborative effort that, despite its minimalism, has the power to pack quite an emotional punch.
– Roma Torre, NY1

The Story of My Life is a heartfelt little musical that has the courage of its sweet-tempered, low-key convictions. These days, that’s a novelty. In a Broadway world of big musicals determined to sell themselves, this gentle new show celebrates softly but with an emotional pull that slowly wins you over. Whether that’s enough to bring in theatergoers used to more immediate, insistent razzle-dazzle remains to be seen.
– Michael Kuchwara, Associated Press

Now is exactly the time for a small and simple musical to conquer the glitzy behemoth called Broadway. Think of the relief that recession-scorched theater producers — tired of wasting cash on elaborately decorated chorus lines and dancing scenery — would feel if they learned that the new recipe for success was nothing more than the following: a short, modest human-interest story, some sentimental songs, a gifted cast of two and an almost naked set.
I am here to report that a musical opened Thursday night at the Booth Theater that possesses all these elements. Unfortunately, it seems unlikely that the commercially savvy will be rushing to copy The Story of My Life, a two-character portrait of a friendship…
You see, the creators of this production … have taken their reducing program a little too far. In addition to jettisoning the usual excesses of tourist-trapping extravaganzas, they have tossed away such niceties as originality, credibility, tension and excitement. I don’t think it’s spoiling anything to tell you that Mr. Gets’s character is dead when the show begins. So, for all practical purposes, is The Story of My Life.
– Ben Brantley, The New York Times

Videosar:
Trailer
Angels In The Snow
The Butterfly
Miss Remington
I Like It Here

Dag 332: Charlotte Sweet

Charlotte Sweet (1982), Off-Broadway, 102 föreställningar
Musik: Jay Markoe
Sångtexter & libretto: Michael Colby

En genomsjungen musikal som är en blandning av engelsk Music-Hall tradition och fransk Grand Guignol melodrama.

Charlotte är en sopran med en av de vackraste och (tonalt) högsta rösterna i världen. På grund av hennes faders skulder så tvingas hon lämna sin kärlek Ludlow Ladd och börja på Barnaby Bugaboos Circus Of Voices. Detta är en cirkus vars artister alla besitter en unik vokal talang; en kvinna har världens mörkaste röst, en man är den som kan tala fortast, en är schizofren och kan sjunga med två röster samtidigt etc.
Charlotte blir stjärnan i showen men hennes talanger utnyttjas hänsynslöst av direktören som tvingar henne till 6 framträdanden per dag och till sist får hon ett vokalt sammanbrott. Han tvingar henne då att börja inhalera kopiösa mängder helium från ballonger för att på så sätt  kunna fortsätta ta och hålla sina extremt höga toner.
Ska hennes älskade kunna rädda henne från den elaka direktören innan hon blir helt beroende av helium? Japp, genom att klä ut sig till Drottning Victoria och låtsas att Charlotte ska uppträda vid hovet.

En helt hysterisk liten show. Så mycket energi, så många långa hööööga toner, så mycket text och ett sånt extremt uppdrivet tempo gör att man nästan blir utmattad bara av att lyssna på skivan. Därmed inte sagt att den inte är rolig, för det är den. Bitvis i alla fall. Jag kan dock tröttna lite på låtarna som har en tendens att flyta ihop efter ett tag. Musiken är starkt music-hall inspirerad, bitvis ganska så melodramatisk och väldigt trallvänlig om så lite enahanda.
Eftersom det är en genomsjungen show så fungerar delar av sångerna som rena recitativ.
Det här var en rolig liten upptäckt och jag lär återkomma till den när jag känner att jag har energi och ork för det…

Favvisar:
Quartet Agonistes, A-Weaving, Your High Note!, It Could Only Happen In The Theatre

Pressklipp:
Charlotte Sweet takes place in a British music hall; it is also done in the style of the British music hall, more or less as if the Crummles from Nicholas Nickleby had stumbled onto the set of Sweeney Todd. Charlotte Sweet mixes the adorable and the strange, and it is delectable. … Merry and Scary.
– John Corry, The New York Times

Video:
Bubbles in Me Bonnet

Dag 329: Thrill Me: The Leopold & Loeb Story

Thrill Me: The Leopold & Loeb Story (2005), Off-Broadway
Musik, sångtexter & libretto: Stephen Dolginoff, baserad på Leopold & Loeb liv.

Året är 1958. Platsen Joliet fängelset i Illinois.
Nathan Leopold står för femte gången framför en frigivningskommite. Åter ansöker han om att bli villkorligt frigiven. Han har bestämt sig för att berätta mer ärligt och detaljerat än någonsin om varför han var med  och begick det som kallats för ”århundradets brott”. Genom tillbakablickar får vi hela historien återberättad.

Chicago 1924.
Nathan Freudenthal Leopold och Richard Albert Loeb är två unga, oerhört intelligenta juridikstudenter i Chicago. De läser Nietzsche och är inspirerade av hans teorier om Übermensch.
Leopold är sexuellt attraherad av Loeb. Loeb gillar att begå brott.
En dag när de båda har tänt eld på en lagerlokal blir Loeb så upphetsad av det de gjort att han har sex med Leopold. Detta leder till att de skriver ett kontrakt där Leopold går med på att hjälpa Loeb i hans brottsliga utövande i utbyte mot att Loeb tillfredställer honom sexuellt.
Brotten blir större och större men trots det så avtar Loebs upphetsning över dem och han behöver större och större kickar för att vilja ha sex.
De två börjar nu planera det perfekta brottet: de ska kidnappa och mörda en ung pojke och sen begära en lösensumma av hans föräldrar.
Deras offer blir den unge millionärssonen Robert Franks (både granne och syssling till Loeb). De mördar honom och gömmer kroppen på ett ställe där de inte tror att han ska hittas och så skriver de ett brev till grabbens föräldrar där de begär en lösensumma för honom.
Till deras skräck så upptäcks dock Roberts kropp redan samma dag och inte bara det, Leopolds glasögon hittas också i närheten. Eftersom det är väldigt speciella glasögon som det bara sålts tre par av i Chicago så riktas misstankarna snabbt mot honom.
Leopold och Loeb ger varandra alibi för kvällen då mordet skedde och de avskrivs från fallet. Loeb bestämmer sig då för att avsluta sitt förhållande med Leopold. Leopold känner sig sviken och anger sig själv till polisen, han sätter även dit Loeb.
De båda döms till livstids fängelse + 99 år.
I fänglset så erkänner Leoplold att han faktiskt medvetet planterade sina glasögon vid Franks kropp, han hade förstått att Loeb tänkte göra slut och det här var hans sätt att garantera att de skulle få vara tillsammans för alltid.
Nu blev det inte riktigt så för Loeb mördades av en medfånge efter bara ett par år.
Leopold blev frisläppt efter 33 år i fängelse.

Det här är en sån där musikal som inte direkt är inbjudande och engagerande vid en första genomlyssning. Inte heller vid en andra men kanske att den kommer att växa på mig. Nånstans känns det som att det kunde vara fallet här.
Men just nu så är jag bara måttligt road, knappt det ens. Tycker att musiken, med vissa undantag, är ganska så tråkig och enformig. Texterna är fyllda av dåliga (nöd)rim och halvkrystade liknelser. Men som sagt kanske att jag kommer att lära mig att gilla det mer efter ett par genomlyssningar till.
Skulle väldigt gärna vilje se en föreställning för jag tror att den här showen tjänar på att ses innan man lyssnar på den.

Favvisar:
Everybody Wants Richard, Written Contract, Nothing Like a Fire,  Thrill Me, Life Plus 99 Years

Kuriosa:
Leopold och Loebs mord har varit inspiration till flera andra konstnärliga verk, exempelvis Hitchcockfilmen Repet.

Leopold flyttade till Puerto Rico efter frigivningen. Där gifte han sig med en änka som drev en blomseterbutik. Han dog av en hjärtattack 1971.

Pressklipp:
The story is familiar, the script and lyrics are not especially innovative, but somehow Thrill Me,Stephen Dolginoff’s pocket musical about the Leopold and Loeb murder case, lands like a well-placed punch, arresting and a bit breathtaking.
…
And every time Mr. Kreeger and Mr. Bauer blend their voices in close harmony, it’s a reminder that evil often looks and sounds beautiful.
– Neil Genzlinger, The New York Times

Dark, eerie, chilling — not the qualities one usually expects in a musical, but in its current staging at the York, Stephen Dolginoff’s fascinating Thrill Me: The Leopold & Loeb Story is all that and more. Any number of musicals have looked at the dark side of the human psyche, but none I know of has dared to delve into the minds of real life murderers. Fair notice to all those who claim an interest in musical theatre — attention must be paid!
–John Kenrick, musicals101.com

Om Londonuppsättningen:
The brushstrokes are broad for a show with such a narrow focus: Loeb is malicious, Leopold needy, and little attempt is made to question or complicate that picture. Dolginoff’s concluding twist adds psychological interest, but lacks credibility. Jye Frasca and George Maguire contribute strongly defined master-and-servant performances and limpid singing voices, though the show’s black humour passes them by. Don’t expect to have the so-called ”crime of the [20th] century” greatly illuminated. But in this boiled-down retelling, it musters a certain headlong power.
– Brian Logan, The Guardian

Videosar:
A Written Contract
Från The Drama Desk Awards
Nothing Like a Fire
High Lights
Way Too Far,I’m Trying to Think (2007 Korean cast)

Dag 315: The Last Five Years

The Last Five Years (2001), Off-Broadway 2002
Jag har lyssnat på inspelningen av 2013 års Off-Broadway revival.
Musik, sångtexter & libretto: Jason Robert Brown.

Musikalen handlar om det femåriga förhållandet mellan Jamie Wellerstein, en författare som precis fått sitt genombrott, och Cathy Hyatt en kämpande skådespelerska som är långt ifrån sitt.
Det är bara dessa två på scenen.
Cathys version av förhållandet berättas baklänges: när showen börjar får hon ett brev som bekräftar deras skilsmässa och när showen slutar så möter hon Jamie för första gången.
Jamies version berättas kronologiskt från första mötet till skilsmässan.
De två på scenen möts bara en enda gång under hela föreställningen och det är i mitten av showen då de gifter sig.

Det här är egentligen mer av en songcykel än en traditionell musikal och det gör att jag faktiskt föredrar att lyssna på plattan mot att se showen live på scen. Det finns ingen direkt talad dialog så de olika sångerna (alla utom en är solosånger) ger oss bara små glimtar från parets relation. Det blir ganska knepigt och svårt att bli engagerad av dem rent sceniskt eftersom någon riktig dramatik aldrig infinner sig och det mesta bara är återberättande av olika situationer.
Som sångcykel är det däremot en intressant samling sånger. Jason Robert Brown har en förmåga att skriva bra, spännande och mångfacetterad musik. Många av låtarna är små pärlor till berättelser och jag kan förstå att många sångare, mig själv inkluderat, älskar att sjunga det här. Det är svårt, det är knepigt och otroligt roligt och givande. Men ibland kanske roligare för artisten än för åhöraren.
Den här nya versionen av verket kom i våras och den regisserades av kompositören själv. Det är en bra och habil version som säkert kommer att vinna honom nya fans. Själv föredrar jag originalinspelningen som jag tycker har bättre nerv, närvaro och dessutom är bättre sjungen. Den här versionen är snygg men lite kall och oengagerade. Fast arren och det musikaliska ackompanjemanget gillar jag skarpt, det är riktigt läckert.
Som en introduktion till en av mer de mer intressanta av de ”nya” Broadwaykompositörerna – rekommenderar jag denna absolut, men om ni hittar originalversionen med  Sherie Rene Scott och Norbert Leo Butz så välj den för den är betydligt vassare!

Rekommenderade sånger:
I’m Still Hurting, Moving Too Fast, Climbing Uphill, The Schmuel Song, A Summer in Ohio

Kuriosa:
J R B baserade fann inspirationen till sin berättelse i sitt eget misslyckade äktenskap med Theresa O’Neill. Hon gillade dock inte alls vad han skrivit, hon ansåg att berättelsen låg alldeles för nära verkligheten och hotade med att stämma honom om han inte gjorde drastiska ändringar. Han hörsammade henne och det ledde till att bl a att sången I Could Be in Love With Someone Like You byttes ut och ersattes med Shiksa Goddess.

Original Off-Broadwayversionen vann en Drama Desk Award

En filmversion av verket är på g.

Pressklipp om 2013 revival:
I wish I could feel the joy. But The Last Five Years remains to me what it always was: a series of nicely turned contemporary show tunes that add up to something less than a wholly satisfying musical. Now, as when it was new to New York in 2002, this show’s young lovers — an aspiring novelist who rises quickly to fame and an aspiring actress who doesn’t — seem generic types rather than individuals, and their relationship unfolds to a score that ranges across musical genres without evincing much distinctive personality of its own.
…
Because they are rarely fully interacting onstage, the musical takes on a he-said, she-said quality that can be frustrating. As the characters sing one solo after another about their ambitions — thwarted or fulfilled — and the pleasures and regrets that come with love, the audience is put in the position of a shrink listening to two people who for whatever reason refuse couples therapy.
– Charles Isherwood, The New York Times

The Last Five Years isn’t perfect. We never see the couple together, so there’s no chemistry and no real sense of loss. The sketchy details we do get are that Jamie’s Jewish and Cathy’s not. His career is rising, hers is flatlining. As such, the plot comes with traces of Merrily We Roll Along, which told its story in reverse, and A Star Is Born.
But during its 90 minutes, The Last Five Years burrows into your skin by virtue of its very theatricality.
– Joe Dziemianowicz, New York Daily News

Videosar:
Still Hurting
Moving Too Fast
High lights från revivaln
Shiksa Goddess
Summer In Ohio

Dag 306: Birds Of Paradise

Birds Of Paradise (1987), Off-Broadway, 24 föreställningar
Musik: David Evands
Sångtexter: Winnie Holzman
Libretto: David Evands & Winnie Holzman

I en en liten kuststad repar ett amatörsällskap en musikalversion av Tjechovs Måsen, fast placerad i en framtida istid och med 3 pingviner som en slags ”grekisk” kör.
En av stadens söner, Lawrence Wood, som blivit stor och framgångsrik skådespelare, kommer på besök till staden. Han blir övertalad till att titta på en repetition med teaterruppen. Han gillar det han ser, speciellt blir han förtjust i en av skådespelarna, Julia. Han bestämmer sig för att inte bara regissera uppsättningen utan även ta över huvudrollen.
Vi får följa repetitionerna ända till genrepet då Wood får ett telefonsamtal där hans agent berättar att han fått en stor roll. Wood lämnar genast staden och där står gruppen utan sin huvudrollspelare. Först är de förkrossade men sakta men säkert så sätter de igång och försöker reparera och fixa vad som fixas kan så att de kan få premiär i alla fall.

Det här är en liten flopp som försvann fort 1987 utan att lämna nått större avtryck efter sig.
Showen var säkert trist och tråkig som recensionerna påstår men som castskiva är det här rätt så kul. Här finns många saker att gilla. Många sånger är otroligt bra och texterna är smarta och innehåller en hel del humor.
Jag blev faktiskt överraskad över hur pass bra det här var, framförallt med tanke på hur okänd detta verk är.
Kanske inget glömt mästerverk men definitivt en kul och intressant liten platta väl värd att bli upptäckt av fler.
Me like och rekommenderar den verkligen.

Rekomenderade sånger:
So Many Nights, Imagining You, It’s Only a Play, Penguins Must Sing

Kuriosa:
Winnie Holzman som skrev librettot hade kanse ingen tur Off-Broadway men hennes första Broadwaylibretto blev en desto större framgång. Broadwayshowen vars libretto hon skrev heter Wicked.

Föreställningen regiserades av Arthur Laurents, mannen som skrev librettot till klassiska musikaler som West Side Story (se dag 100) och Gypsy (se dag 288).

Pressklipp:
Birds of Paradise, … , must rate as a miss – a dull, earnest and sappy little musical. Sort of like the penguins it tries lamely to spoof in one unfunny number, the show just doesn’t fly. The problem lies in the book, a turgid tale of unrequited love and unrealized ambition with a particularly unlikable lead character.
… Birds of Paradise is a creature of decidedly drab plumage.
– Michael Kuchwara, Associated Press

In olden days, as the reappearance of Anything Goes sparklingly reminds us, a glimpse of plot was something hot, but today, as the appearance of Birds of Paradise flatly confirms, anything no longer goes in a musical, not, anyhow, without Cole Porter to fill in the deficiencies.
…
… all eight characters are in love or out of love with somebody or with themselves or with The Theater, and now and then they sing about it. The plot is as sparsely furnished as the rehearsal room, the relationships as dusty… Lacking support from the script, the cast … flaps around like a wounded bird.
They can all sing, however, and the songs, though not champagne, provide a little kick.
– Walter Goodman, The New York Times