Arkiv | Musikaler RSS feed for this section

Nr 445: Falsettos/March of the Falsettos/Falsettoland (1992/1981/1990)

3 Aug

 


Falsettos
Music & Lyrics: William Finn
Book: William Finn & James Lapine

1981: March of the Falsettos, Off- Broadway, 268 föreställningar
1990: Falsettoland, Off-Broadway, 176 föreställningar
1992: Falsettos, Broadway, 486 föreställningar
2016: Falsettos, Broadway, revival, 84 föreställningar

Falsettos tells the story of a gay jewish man named Marvin, his lover Whizzer, Marvin’s wife Trina and their extended family from the late ‘70s through the early days of the AIDS crisis.

Falsettos är egentligen del 2 och 3 av en trilogi enaktare om Marvin.
Trilogin startar med In Trousers (1979) som ni kan läsa om om ni går till nr 241 på denna blogg (skriv bara in titeln i sökfältet högst upp till höger så kommer ni dit). I den får vi möta Marvin som är gift och har en son, han står här inför ett vägval. Han har länge burit på en hemlighet: sexuellt föredrar han att vara med män. I slutet på In Trousers lämnar han sin fru och flyttar ihop med en man, ”Whizzer” Brown.
I March of the Falsettos (1981) får vi följa vad som sker inom den nya familjekonstellationen.
Marvin och Whizzer bråkar mycket och inser att det enda de har gemensamt är att de är otroligt attraherade till varandra.
Marvins son Jason är rädd att han ska bli bög eftersom hans pappa är homo och skickas därför till en psykiater för att prata om sina problem. 
Exfrun Trina får ihop det med psykiatrikern.
Marvin och Whizzer gör slut.
Jason upptäcker, till sin stora lättnad, att han dras till tjejer.
I den avslutande delen Falsettos (1990) så tillkommer det 2 personer till denna kammarmusikal, nämligen Marvins lesbiska grannar, läkaren Charlotte och en Kosher caterer vid namn Cordelia.
Här förbereds det för Jasons Bar Mitzvah.
Marvin och Whizzer får ihop det igen.
Dr Charlotte har upptäckt att en mystisk sjukdom har börjar härja bland New Yorks homosexuella befolkning.
Whizzer kollapsar och som publik förstår man direkt att han drabbats av AIDS.
Eftersom Whizzer är så sjuk att han inte kan närvara vid Jasons Bar Mitzvah så bestämmer Jason att Bar Mitzvahn ska hållas i Whizzers sjukhusrum. Så sker också. Senare samma dag dör Whizzer och Marvin är ensam kvar.

Det är nått visst med William Finns musik och sångtexter. Jag kan inte riktigt svara på vad men jag blir djupt berörd av dem. Visst, ibland kan både musiken och texterna vara lite för banala, stillastående och enkla, för att inte säga repetitiva, men när han får till det… Jäklar vad bra han är. Han har en helt egen stil som man känner igen direkt. Och som sagt, love it or leave it oberörd blir man inte. 
March of the Falsettos var faktiskt den första Finn musikal jag hittade och till en början kände jag mig lite tveksam. Han kändes liksom som en ”wannabe-Sondheim” men utan dennes talang. Men mitt första intryck var helt fel, för Finn är oerhört begåvad och intressant som kompositör.
Det tar lite tid att hitta in till Finns stil och hans sätt att berätta och skriva sångtexter och eftersom musikalerna är i det närmaste helt genomsjungna så måste man ge sig den tiden, för det han berättar är både intressant, annorlunda och viktigt – inte minst för oss inom HBTQ världen. För här har vi en av de få, helt öppna, homosexuella kompositörerna som också skriver om homosexuella ämnen och teman.
Och verket är värd att upptäckas för en svensk publik också. Visst, tiden har delvis sprungit ifrån berättelsen men den känns ändå relevant för vår tid, för många av problemen, både kärleks- och familjeproblemen, är tidlösa.

Reviveln var ypperligt regisserad av James Lapine som verkligen lyckades med att få fram både allvaret och humorn i verket. För den är rolig. Det har jag nog inte sagt än, men det är den. Bitvis mycket rolig, speciellt i första akten, och fylld av typisk New York judisk humor. Det gäller föresten alla Finns verk. Sen går det inte att komma ifrån att i andra akten, då allvaret lägger sig över scenen, så minskar humorn och tempot och bitvis blir det lite väl stillastående men slutscenerna är otroligt gripande och rörde åtminstone mig till tårar. Och slutballaden mellan Marvin och Whizzer där de tar avsked av varandra… Wow!
Reviveln var även helt perfekt castad med Christian Borle som Marvin, Andrew Rannells som Whizzer, Stephanie J. Block som hustrun Trina – som har en riktig show stopper  med I’m Breaking Down – och min nya favvo Brandon Uranowitz som är helt lysande som psykologen Mendel.

Det är rätt så stora stilistiska skillnader mellan akterna och jag tror att anledningen till det är att Finn står som ensam upphovsman för musik, sångtexter och manus för March, medan han samarbetade med Lapine (en erfaren dramatiker och regissör) för manuset till Falsettoland.
Tycker akt 1 (March delen, så att säga) är den intressantare delen både musikaliskt och berättarmässigt för här får man mest bara olika lösa fragment ur de olika personernas liv som sammantaget berättar historien. Musiken är varierad och full av catch-iga melodier och berättandet bjuder konstant på överraskande vägar och vändningar.
Akt 2 känns mer konventionell i sitt berättande men å andra sidan är det i den akten som man blir mest berörd, så akterna kompletterar varandra.
Bra show. Rekommenderas å detvarmaste!

Kuriosa:
Originaluppsättningen från -92 vann 2 Tony Awards: nästa manus och score (musik och sångtexter).
Den vann också en Theatre World Award till Jonathan Kaplan som spelade sonen Jason.


Från börja ville Finn att musikalen skulle heta Four Jews in a Room Bitching, vilket är titeln på inledningssången, men regissören James Lapine vägrade att regissera en musikal med den titeln och krävde att Finn ändrade titeln.

Reviveln av Falsettos filmades och sändes på PBS i USA och den visades så gott som helt ocensurerad. Inte illa för en musikal som tar upp homosexuella relationer, visar 2 män som myser i en säng ihop och folk som pratar öppet, för USA tv i alla fall, om sex. Man tog faktiskt bara bort några få runda ord ur sångtexterna.

Press:
Om Originaluppsättningen 1992:
… the two Falsetto shows, fused together on a single bill, form a whole that is not only larger than the sum of its parts, but is also more powerful than any other American musical of its day.

– Frank Rich, The New York Times

The big new musicals on Broadway feature some of the strongest singing and dancing ensembles in memory, a lot of great music and even some compelling stories. But not until the arrival of “Falsettos,” which closes out the 1991-92 Tony season, did the glittery roster reveal much heart. That alone would make William Finn and James Lapine’s creation a major contender as the season’s best new musical, though there are many other qualities to commend the show.

That it’s taken a decade for a composer and lyricist of Finn’s skill to reach Broadway says a great deal about the street (not to mention the guts of the show’s current producers). At any rate, it’s about time.
– Jeremy Gerard, Variety

Om revivaln:

There’s hardly a moment in the exhilarating, devastating revival of the musical “Falsettos” that doesn’t approach, or even achieve, perfection.

“Falsettos” is Mr. Finn’s greatest achievement to date. The show is basically sung through, although the rhythms and colors of the music vary, as does the flavor of the lyrics, now acrid, now heartfelt. Among his distinguishing talents, perhaps the greatest is his ability to turn complicated but natural conversation and intricate interior thought into song (a talents he shares, of course, with Stephen Sondheim). The seams between words and music never show.

 

The four male characters in Falsettos, the joyously funny, shatteringly sad 1992 chamber musical … spend a lot of time trying to figure out how to be men. At a moment when election ugliness has pushed Americans of both genders to take a long, hard look at the male psyche, that might sound like more of an onerous thing. But the endearing awkwardness, the confusion and self-doubt with which this show’s characters tackle that question makes it a pleasure to accompany them as they wrestle with their masculinity.
In fact, pretty much everything about Lincoln Center Theater’s ideally cast Broadway revival, again directed by Lapine with as much humor as sensitivity, makes it pure pleasure.

Video:
Tony Awards 1992
Tony Awards 2016
Sneak Peak Lincoln Center
In rehearsal
Thrill of First Love
I’m Breaking Down
Four Jews In a Room Bitching

 

Annonser

Nr 444: Crazy For You (1992)

28 Jul

Crazy_for_You_musical
Crazy For You (1992)
Music:
George Gershwin

Lyrics: Ira Gershwin, mainly, but some were written in collaboration with Gus Kahn or Desmond Carter
Book: Ken Ludwig, based on the 1930 musical Girl Crazy with a book by Guy Bolton & John McGowan, music by George Gershwin and lyrics by Ira Gershwin

1992: Broadway, 1 622 föreställningar
1993: West End, gick i 3 år
2011: West End Revival
2011: Wermland Opera
2015: GöteborgsOperan

I handlingens centrum står playboyen Bobby som får i uppdrag att lägga ner en konkursfärdig teater i Deadrock, Nevada. Väl på plats förälskar sig den unge New York-bankiren ögonblickligen i teaterägarens dotter Polly.
För att vinna Pollys hjärta försöker Bobby rädda teatern genom att sätta upp en musikal. Men när Polly förstår att Bobby hade för avsikt att lägga ner teatern svalnar hennes känslor och han får kämpa hårt för att återvinna sin flicka …

Det här är en av mina absoluta favoritmusikaler, en som alltid får mig på strålande humör. Varför? Jo, dels för att det är en jäkligt välskriven och otroligt rolig musikal med fantastiska dans- och steppnummer men mest för att musiken är av George Gershwin, 1900-talets kanske största musikaliska geni.
Hans musik… Vad ska jag säga, för mig finns inget bättre. Under sin relativt korta levnad, han dog redan som 38-åring, hann han skriva otaliga melodier som numera ingår i det som kallas för The Great American Song Book. Och han skrev allt från ”folkliga” sånger och hits som Swanee och I Got Rhythm till ”folkoperan” Porgy & Bess. Han låg alltid i framkanten vad gäller sin tids musikaliska utveckling och vem vet hur det musikaliska landskapet hade sett ut idag om han hade fått leva och verka längre.
Crazy For You är ingen original Gershwinmusikal utan den är inspirerad av Gershwinmusikalen Girl Crazy från 1930. Man har uppdaterat intrigen – och egentligen bara behållit grundidé om en rik playboy från New York som tvingas till en håla i Nevada och blir förälskad i en lokal flicka – och förvandlat musikalen till en sk back stage-are (mycket utspelar sig på, bakom och kring en teater), skämten är moderna och vassa och så har man slängt in en hel hög med sånger från andra Gershwinmusikaler förutom de stora hitsen från Girl Crazy. Så man kan egentligen kalla det här för en jukebox-musikal. Den är som en enda lång ”The Best of Gershwin” kavalkad och sångerna serveras i härliga och tidstypiska musikaliska arrangemang.
En perfekt ingång till Gershwin och hans musik för er som inte känner till honom och den perfekta partyplattan för oss som älskar honom!

Kuriosa:
Broadwayversionen vann:
2 Drama Desk Awards: bästa musikal och koreografi.
3 Tony Awards: Bästa musikal, koreografi och kostymer

West Endversionen vann:
3 Laurence Olivier Awards: Bästa musikal, koreografi och scenografi

Wesy End reviveln 2011 vann: 
2 Laurence Olivier Awards: Bästa revivel och kostym

Harry Groener som spelade huvudrollen Bobby i Broadwayoriginalet spelade teaterdirektören Bella Zangler i en konsertversion på Lincoln Center 2017.

I musikalen dyker det engelska paret Eugene och Patricia Fodor upp. De har kommit till Deadrock för att skriva en guidebok om den amerikanska västern.
Det har funnits en Eugene Fodor (1905-1991) i verkligheten också, som skrev just guideböcker för turister.

Press:
”When future historians try to find the exact moment at which Broadway finally rose up to grab the musical back from the British, they just may conclude that the revolution began last night. The shot was fired at the Shubert Theater, where a riotously entertaining show called Crazy for You uncorked the American musical’s classic blend of music, laughter, dancing, sentiment and showmanship with a freshness and confidence rarely seen during the Catsdecade . . . Crazy for You scrapes away decades of cabaret and jazz and variety-show interpretations to reclaim the Gershwins’ standards, in all their glorious youth, for the dynamism of the stage.”
– Frank Rich, The New York Times

Om Wermland Operas version 2011:
Karlstads dimensioner är inte Broadways, men nog fyller ensemblen upp scenen med sitt säkra steppande. Men det finns anledning att berömma koreografen mer än regissören. Konflikten mellan teatermänniskor från New York och lantisarna i vilda västern blir onödigt buskisartad, med tafatta repliker.

Nå, alla skäl för att steppa på scenen är goda skäl. Och här får vi möta ovanligt kompletta svenska musikalartister, minst lika bra på dans som sång.
– Bo Löfvendahl, Svenska Dagbladet

Om Göteborgsoperans version 2015:
Men mest handlar denna ”Crazy for You om en galen kärlek till teatern. Om hur muskalformen återföds. Inte i New York utan i en gudsförgäten håla i Nevadaöknen, befolkad av mänskliga ”kadaver”, som dock visar sig ha de mest förbluffande kompetenser i allt från la cuisine française till Stanislavskijs teaterteorier och konsten att spela frijazz på kontrabas i en trapets. Och mer behövs väl inte för att skapa en bättre värld.
– Martin Nyström, Dagens Nyheter

Häpp! Göteborgsoperan har genom åren gjort många fina musikalföreställningar, men nog är det ovanligt tomma kalorier som serveras här.
– Bo Löfvendahl, Svenska Dagbladet

Video:
Fr the Tony Awards
Trailer för Göteborgsoperans uppsättning 2015
K-ra-zy for you från Broadway originalet
I Got Rhythm från rep inför Lincoln Center konserten
Promo för Citadel Theatres version

 

Nr 442: Mame

13 Jul

maxresdefault

Mame (1966)
1966: Broadway, 1 508 föreställningar
1969: West End
1974: Filmversion
1983: Broadway Revival, 41 föreställningar

Music & Lyrics: Jerry Herman
Book: Jerome Lawrence & Robert E. Lee based on their play Auntie Mame (1956) which in turn was based on the novel Auntie Mame (1955) by Patrick Dennis.

The madcap life of eccentric Mame Dennis and her bohemian, intellectual arty clique is disrupted when her deceased brother’s 10-year-old son Patrick is entrusted to her care. Rather than bow to convention, Mame introduces the boy to her free-wheeling lifestyle, instilling in him her favorite credo, ”Life is a banquet, and most poor sons-of-bitches are starving to death.” Figuring in the storyline are Agnes Gooch (Mame’s personal secretary and nanny-in-law), Vera Charles (her ”bosom buddy” baritone actress and world’s greatest lush) and Dwight Babcock (the stuffy and officious executor of her brother’s estate).
Mame loses her fortune in the Wall Street Crash of 1929 and tries her hand at a number of jobs with comically disastrous results but perseveres with good humor and an irrepressible sense of style.
Mame then meets and marries Beauregard Jackson Pickett Burnside, a Southern aristocrat with a Georgia plantation called Peckerwood.
The trustees of Patrick’s father force Mame to send Patrick off to boarding school and Mame and Beau travel the world on an endless honeymoon that stops when Beau falls to his death while mountain climbing.
Mame returns home a wealthy widow to discover that Patrick has become a snob engaged to an equally priggish debutante, Gloria Upson, from a bigoted family. Mame brings Patrick to his senses just in time to introduce him to the woman who will eventually become his wife, Pegeen Ryan.
As the story ends, Mame is preparing to take Patrick’s young son, Peter, to India with her usual flair.

Det här är en av Jerry Hermans tre ”grand dame” musikaler, de andra är Hello, Dolly! och La Cage aux Folles. Och precis som i de andra musikalerna så har vi här ett gäng otroligt catch-iga sånger och en titelmelodi som inte ligger långt efter Hello, Dollys var gäller förmågan att etsa sig fast i hjärnan.
Andra kända sånger från showen är It’s Today!, Open a New Window och We Need a Little Christmas.

Jag gillar verkligen musiken från denna show, man blir glad av den och vilka underbara solister som sjunger på plattan bl a Angela Lansbury som Mame och Bea Arthur som hennes ”bästa” kompis Vera Charles. Guld!
Tyvärr har jag aldrig fått chansen att se föreställningen på scen. Visserligen var den en stor succé både på Broadway och på West End på sextiotalet men den har knappt setts sen dess. Och när man testat att sätta upp den igen, som på Broadway 1983 med Angela Lansbury återigen i titelrollen, så har den floppat.
Kan det bero på ett manus som har åldrats väldigt dåligt?
Jag vet inte för allt jag har att gå på är filmversionen från 1974 med Lucille Ball i titelrollen och den filmen är fruktansvärt usel. Jag tror man håller sig väldigt nära scenversionen för de flesta sångerna finns med men filmen är så seeeeeeeg och känns sååå krystad och sååååååå fel! Och det beror delvis just på ett dåligt manus. Sen är Lucille Ball fruktat fel som Mame och filmen känns dessutom i vissa scener som att man bara filmat av en teaterföreställning – fast utan publik – för folk levererar skämt och sitter sen och liksom väntar in publikreaktioner innan de fortsätter. Väldigt bisarrt och det tar dessutom väldigt effektivt död på eventuella punch-lines. Kanske beror just denna stage-ade leverans på att filmen regisserades av scenversionens regissör Gene Saks och dessutom så är Broadwayversionens Bea Arthur med och de försöker kanske återskapa vad som funkade när den gick på teatern. Jag vet inte men illa är det.
Och inte blir det hela bättre av Lucilles hesa kraxande röst och krav på att alla hennes närbilder ska ske genom nån form av soft focus lins så att man inte ska se hur gammal hon är. Jag lovar, det är sant, alla hennes närbilder är softade men inte hennes medspelares vilket ger en intressant lätt schizofren dimension till filmen när hon medverkar i dialogscener.
Men sångerna är bra. Så ge Broadway cast skivan en chans.

Kuriosa:
Föreställningen vann 3 Tony Awards: Bästa kvinnliga huvudroll, bästa manliga biroll, bästa kvinnliga biroll.
Den fick även 2 Theatre World Awards.

Jerry Herman skrev musiken med Judy Garland i tankarna men han avråddes från att anlita henne då hennes manager inte ansåg att hon skulle klara av pressen av att göra 8 föreställningar i veckan av showen.
Även Mary Martin och många andra aktriser tillfrågades om rollen innan den till sist hamnade hos Angela Lansbury och blev hennes stora genombrott.

Både Angela och Bea Arthur är idag nog mest kända för sina tv-roller. Angela som Jessica Fletcher i långköraren Murder, She Wrote (Mord och inga visor) och Bea som Dorothy Zbornak i Golden Girls (Pantertanter).

Manuset till boken Auntie Mame ratades av 15 olika bokförlag innan den antogs av Vanguard Press. Det skulle visa sig bli en jackpot för förlaget för boken skulle komma att tillbringa 112 veckor på bestsellerlistan och säljas i mer än 2 miljoner exemplar! Som bäst såldes den i över 1 000 ex per dag!
Auntie Mame boken fick en uppföljare som hette Around the World with Auntie Mame (1958).

Patrick Dennis är pseudonym för författaren Edward Everett Tanner III (1921-1976).
Han baserade karatären Mame Dennis på sin egen faster Marion Tanner.
Han skrev även pseudobiografin Little Me som blev Broadwaymusikal 1962.
Han skrev också under pseudonymen Virginia Rowans.
På sjuttiotalet bytte Edward yrke från författare till att bli butler. Han jobbade bland annat för McDonalds VD Ray Kroc.

Press:

Mame is a camp Dolly! (1964) – a slick and shameless copy, song-for-song, dance-for-dance of Jerry Herman’s earlies success, moved up from turn-of-the-century to inverted Thirties taste. As such it is a plastic shell concerned with elegance and taste, rather than having those qualities. While it looks perfectly beautiful it is without personality. It is little more than an appreciation of Therties ”sophistication” in the style of an old New Yorker.
– Martin Gottfried, Women’s Wear Daily

It opened last night, replete with lively song and dance, an exceptionally able cast, and a splendidly splashy production. Even the scenery is entertaining. This star vehicle deserves its star, and vice is very much versa.
– Stanley Kauffmann, Times

Clearly, a hit. Despite the abundance of delights, Mame offers very few surprises. In fact, it is one of the least original musical of the last couple of seasons, and perhaps for that very reason, one of the most entertaining. Everything about it has been tested by the theatre and approved by the public over a number of years, including the story itself. Every dance step and almost every measure of music seems familiar. Even the curtain call is straight out of the book on how to build a musical without anything new. In charm, in poise and certainly in vitality, Angela Lansbury is the match of any previous Mame.
– Norman Nadel, World Journal

Miss Arthur, apparently maddened by her own mascara, is a tragedy queen to set back tragedy a few million light-years, and when she is yodeling a carefully ghastly song about the man in the moon really being a girl for a 1930ish operetta the Shuberts would surely have disowned, the art of no-comment clowning reaches something of a peak. The actress is not deadpan but deadsoul. She is a splendid spook and should have steady work from now on.
– Walter Kerr, Herald Tribune

Videos:
Bosom Buddies – Angela Lansbury, Bea Arthurs
Mame med Ginger Rogers
Trailer för filmen
It’s Today! med Christine Baranski
Press reel, Paper Mill Playhouse NJ 1999 med Christine Ebersole

Nr 441: The Bodyguard – The Musical

2 Jul

 

The Bodyguard (2012)
West end 2012

Music/Lyrics: Detta är en jukeboxmusikal som innehåller sånger från Whitney Houstons karriär så det är för många namn.
Book: Alexander Dinelaris baserad på filmen The Bodyguard (1992) med manus av Lawrence Kasdan.

Former Secret Service agent turned bodyguard, Frank Farmer, is hired to protect superstar Rachel Marron from an unknown stalker. Each expects to be in charge – what they don’t expect is to fall in love.

Så enkelt sammanfattar musikalens hemsida showen – och det är väl en bra sammanfattning. Alla som sett filmen vet att man kommer att få följa sångerskan Rachel och hennes livvakt Frank. Han försöker skydda henne från en stalker som blir mer och mer aggressiv och närgången medan hon vill leva som vanligt och uppträda och inte inser allvaret i situationen. De grälar och ogillar varandra under stora delar av akt 1 men inser lagom till pausen att det finns en attraktion emellan dem.
I akt 2 så gör stalkern ett inbrott i Rachels hem och hon inser att hon är i fara och åker till Franks stuga i bergen för att vara i säkerhet tills de fångat stalkern.
Sen blir det lite ond bråd död, lite sorg, lite Oscarsgala, lite heroisk hjälteinsats och så en bitterljuv final.

Den här showen ger publiken exakt det den vill ha – eller det tror upphovsmännen i alla fall. Och ska jag vara ärlig så är det förmodligen så, för showen gick i 2 år på West End, har därefter åkt på turné över hela Storbritannien, och haft återbesök i West End, åkt på världsturné och mellanlandat en gång till i London. Så folk gillar den och vill se den, det är tydligt. 
Så vad får de? Jo, en massa Whitney Houston hits framförda av en duktig coversångerska – väldigt duktig får jag säga för hon missade inte en ton när jag såg showen – plus i stort sätt samma berättelse som i filmen, så man behöver som publik varken tänka eller vara orolig, för man vet exakt vad som ska hända. Och det verkar ju vara precis det som folk vill ha när de går på musikal numera: en story man känner till, fylld med musik eller covers på hits man redan kan utan och innan. Tryggt liksom. Själv tycker jag det är otroligt trist. Och det handlar inte om att jag är en snobb som ratar jukeboxmusikaler (fast kanske lite) utan jag vill ha en story som överraskar mig och om man nu ska återanvända musik så se till att göra det på ett innovativt sätt och inte som här där man med våld försöker få sångerna att platsa i handlingen eller dialogen. Let me tell you: it doesn’t work!
Så vad jag såg var en illa spelad, bitvis välsjungen, amatörmässigt konstruerad, billig version av en gammal storfilm och jag satt och skämdes och längtade efter en skämskudde under stora delar av showen – så dåligt och pinsamt tyckte jag det var.
Nä, såna här shower går fetbort för mig. Och vill jag höra Whitney hits (och det vill jag gärna) så lyssnar jag hellre på originalets fantastiska röst än på castplattans halvdana coverversioner.
Men det är jag det, uppenbarligen så har jag fel för showen spelas och spelas och spelas…

Kuriosa:
Lawrence Kasdan, som skrev manuset till filmversionen, tänkte sig Steve McQueen och Diana Ross i huvudrollerna när han skrev manuset 1976. Men produktionen drog ut på tiden och lades till sist ner. Nytt försök 1979, nu med Ryan O’Neal och Diana Ross i rollerna men återigen så lades projektet ner.
Det påstås att han försökte få filmbolagen att nappa på hans manus 36 gånger innan den till sist blev film 1992 med Whitney Houston och Kevin Costner.
Filmen sågades av kritikerna men spelade in över $411 miljoner och blev det årets näst mest inkomstbringande film i världen.
Filmens soundtrack är en av det mest sålda skivorna i historien med över 45 miljoner sålda exemplar. 

Press:
”It is performed…with such an infectious zest and wholehearted commitment that the evening is tremendously enjoyable.”
– Paul Taylor, The Independent

”Although the show is staged with enormous technical efficiency, it is one more example of the necrophiliac musical morbidly attracted to a cinematic corpse…”
– Michael Billington, The Guardian

“… proof that if you can’t make a silk purse out of a sow’s ear, you can sometimes come surprisingly close…”

Spectacularly and ingeniously designed by Tim Hatley, is far more enjoyable than the movie. And there is a thrilling star performance from the Trinidad-born, American-based singer and actress Heather Headley…But that is largely where the good news ends. Though Alexander Dinelaris has tweaked Lawrence Kasdan’s screenplay, the show remains trite and sentimental.

By no stretch of the imagination is The Bodyguard a great musical, but Houston’s hits, expertly performed, makes me suspect the show is destined for a long and lucrative run.”
– Charles Spencer, The Daily Telegraph

”Corny but entertaining.

It’s loud, it’s soupy, it is as predictable as the tides – yet it makes for a pumpy, undemanding evening,”
– Quentin Letts, The Daily Mail

”It’s spectacular, stylish and delivered with panache.”
– Ian Shuttleworth, The Financial Times

Terrible script, negligible performances, but great atmosphere – this one will run and run.”
– Rachel Halliburton, Time Out

“I found Thea Sharrock’s production incredibly slick in terms of the design and functionality, and the singing and songs are great. But overall, I felt a little disappointed with the lack of character and story detail.”
– Peter Brown, London Theatre

Videos:
Trailer
Nightclub Medley
Queen Of The Night m fl sing-along
Finale
Musical Awards Gala Nederland
Queen Of The Night
I’m Every Woman
I Have Nothing

 

 

Nr 440: 70, Girls, 70

29 Jun

MI0001583844
70, Girls, 70
Broadway 1971, 35 föreställningar
West End 1991
Stockholm 1998

Music: John Kander
Lyrics: Fred Ebb
Book: Fred Ebb, Norman L. Martin baserad på filmen Make Mine Mink (1960) i sin tur baserad på pjäsen Breath of Spring (1958) av Pete Coke.

The show concerns a group of senior citizens living on New York’s Upper West Side who learn that the long-term hotel they live in will be sold off to developers – making the seniors homeless. To save the hotel, the seniors form a ring of unlikely thieves, wreaking havoc in stores from Sadies’ Second Hand Furs to Bloomingdales. In the process, they regain their zest for life. The seniors proceed to use their ill-gotten gains to spruce up their digs and to provide safe harbor for other poor seniors.

Detta är lite av en meta-föreställning för på scen står ett gäng gamla skådespelare som spelar att de är gamla skådespelare som gör come back på Broadway genom att spela upp en föreställning om ett gäng gamla skådespelare som begår brott.
Ibland så stannar ”pjäsen” upp för att nån i ensemblen framför ett kommenterande nummer eller en Broadwayshowpastisch som inte för handlingen vidare. Detta ”lager på lager”spel var tydligen väldigt förvirrande för publiken och en av orsakerna till att föreställningen floppade.
Och det är förvirrande när man lyssnar på skivan också för ena sekunden så sjunger de en sång där de kommenterar publiken i salongen för att i nästa framföra en sång som helt klart har en dramatisk funktion i ”pjäsen”. Nu spelar inte det här så stor roll när man bara lyssnar hemma för det är en bitvis härlig samling låtar det bjuds på. Som vanligt när det gäller John Kander så har han låtit sig inspireras av en annan era när han skrev sin musik, här är det mycket Vaudeville och 40-tals känsla. 
Den enda låten som jag kände igen när jag lyssnade på plattan var numret Yes som även Liza Minnelli sjöng i sin klassiska tv-show Liza with a Z (1972). 

En annan anledning till att showen floppade var det faktum att 3 månader innan den fick sin premiär så hade den sanslöst framgångsrika reviveln av No, No, Nanette premiär – även den fylld med gamla, kända skådespelare som gjorde Broadway come back. 
Och spiken i kistan blev nog att Stephen Sondheims och James Goldmans briljanta musikal Follies hade premiär bara 7 dagar innan Girls. Och även i Follies kryllade det av gamla skådisar som framförde pastischer på gamla Broadwaystilar och hade ”lager-på-lager” berättande. Det blev liksom en show för mycket med snarlikt tema.

Musikalen sattes upp i London 1991 i en kraftigt reviderad version. Man bytte ut flera låtar, lät hela handlingen utspela sig i en fast scenografi utan scenbyten och orkestern ersattes med ett 5-mannaband som satt med på scenen.
Regissören till denna version, Paul Kerryson, rättfärdigade sina ändringar så här: ”Part of the problem of  70, Girls, 70 on Broadway … must have been that it was done so big, which doesn’t suit this particular musical. Its charm here is that it is so intimate”.

70, Girls, 70 spelades på Parkteatern i Stockholm 1998 med bl a Berit Carlberg och Inga Gill.
Jag såg den och tror mig minnas att det var Londonversionen av musikalen som man använde sig av

Kuriosa:
Titeln 70, girls, 70 är dubbeltydig, dels syftar den på det sätt man på 20-, 30- och 40-talen marknadsförde Burlesqueshower, där man tryckte hårt på hur många tjejer man hade på scenen för att locka en stor publik, och dels så syftar den på den höga åldern på kvinnorna i denna musikal.

Varietys reporter refererade till ensemblen som Medicare Minstrals.

Broadway aktören David Burns (Hello, Dollys! första Vandergelder, Pseudolus ägare i A Funny Thing m fl roller) dog efter att ha utfört ett, som det beskrevs, hysteriskt roligt nummer i föreställningen där han spelade på en xylophone utan att egentligen röra det. När han var klar med sitt nummer tog han sig för hjärtat och segnade ner. Publiken trodde att detta ingick i numret och skrattade hysteriskt. Det tog lång tid innan nån förstod att han faktiskt fått en hjärtattack. Han dog på vägen till sjukhuset.  

När man satte upp den på West End i början på 90-talet så hade man bytt ut stöldgodset. I originalet – pjäsen, filmen och musikalen – så stal man pälsar men i denna version så bytte man ut pälsarna mot juveler.

Press:
In its technical quality, 70, Girls, 70 is hardly unprofessional, but as a whole (should I say as a half?) it is probably the sloppiest musical I have ever seen. Its creators have concentrated on every detail of the standard Broadway musical structure – the look, the sound, the sense – without once (seeming to) wonder what the whole thing was about. Evidently, the only reason for this story was to cast the production with 70-year-olds to explore the (rather condescending) theme that people that age can be energetic and vital, presumably thrilling us with that spectacle.

The pity is that the talens of Kander and Ebb were not just wasted on such nonsense – they were degraded. … Now, at least, they know the humiliation of being a part of a mindless Broadway musical machine.
– Martin Gottfried, Women’s Wear Daily

(Headline: ”Please, No 80, Girls, 80”)
Someone connected with 70, Girls, 70 has an almost mathematical genius for taking risks that are certain to fail.

The very form that the show takes is, I think, a misunderstanding. Approximately half of the songs are sung inside the storyline … and the other half are deliberately out-of-frame, disconneted. … The effect is merely schizoid, not a cunning trick of style.
– Walter Kerr, Times

About as enlivening an affair as a New Year’s Eve party thrown by the members of a St. Petersburg shuffleboard club. For that’s exactly what this musical is up to, trying to reasure us that old age can be fun, by golly. The message was so encouraging that it had me squirming in my seat. (The pit musicians all wear colored jerseys, by the way.)
– Douglas Watt, Daily News

Videosar:
High Lights från konsertversion at 54 Below
Old Folks
Yes
The Caper
Broadway, My Street
Coffee in a Cardboard Cup

81rEk+X2dgL._SL1500_.jpg
Peter Gröning, Inga Gill och okänd i 70, Girls, 70 på Parkteatern 1998.

Nr 439: Can’t Stop The Music

22 Jun

a17c9a1e41763250a977cb5eb5469753032f7631

Can’t Stop The Music (1980)
Filmmusikal
Manus: Bronte Woodard, Allan Carr
Musik: Jacques Morali m fl
Regi: Nancy Walker

Samantha: I didn’t invent it. I’m just in it.
Jack Morell:  ”I didn’t invent it. I’m just in it”. That’s a great new theme to a new song!

Detta är filmen som på ett familjevänligt (men inte så sanningsenligt) sätt berättar om skapandet av en av discoerans största grupper The Village People!
Jack Morell, en ung begåvad kompositör delar lägenhet med sin bästa kompis Samantha, en nypensionerad supermodell. Jack drömmer om att få spela in sin musik och bli en berömd hitmakare och ”Sam” bestämmer sig för att hjälpa honom. De upptäcker av en slump att deras granne, en kille som klär sig i indiankostymer, kan sjunga och med honom som utgångspunkt hittar de på olika sätt 5 killar till som kan sjunga och dansa och av dessa jobbar 4, återigen som av en slump,  inom olika machoyrken (soldat, byggarbetare, polis, cowboy), den 5:e är lämpligt nog en läderklädd motorcyklist..
”Sam” har en före detta kille som råkar vara chef för ett framgångsrikt skivbolag och hon försöker få honom intresserad av denna nya ”hippa” grupp som de döpt till Village People men han är inte övertygad om att de representerar ”80-tales nya musik” som hon påstår.
Men med hjälp av bl a Jacks mamma, en överkåt assistent till Sams f d modellagent och en avskedad skattejurist så lyckas de lansera sin nya grupp. På deras första gig, en välgörenhetsgala i San Fransisco, så gör de mega succé och de får ett skivkontrakt och filmen slutar lyckligt för alla inblandade.

Oj, vad kan man säga om denna filmmusikal?
Att den är ett barn av sin tid?
Förvirrad över sin sexualitet?
Missförstådd?
”Camp”?
Eller ett bortglömt mästerverk?
Tja kanske inte det senare. Eller kanske just det senare! Det här är så makalöst uselt på så många plan att den närmar sig genialitet. Bara det att låtsas att Village People är sex glada heteromän. Puhlease!
En sak är säker och det är att den är unik – höll jag på att säga, men lustigt nog så dök det upp ett gäng misslyckade, urusla och därför fantastiskt underhållande och roliga discomusikaler till ungefär samtidigt: Xanadu, The Apple (se Nr 342) och Roller Boogie. Alla är sevärda för oss som gillar riktigt dåliga filmer.

Hela filmen är  anpassad för att passa en glad vit familjepublik och närmare bestämt en glad heterosexuell medelklassfamiljepublik – typ allt det som disco och discokulturen inte representerade. Och det blir så ljuvligt fel.
Och förutom den urusla tajmingen vad gäller släppet av filmen så var nog hetrofieringen av materialet anledning till att denna film floppade. Och som den floppade!

Filmen producerades av Allan Carr, en man som just hade fått en jackpott med filmen Grease. Nu skulle han göra en film som skulle bli en ännu större succé, lovade han. För att uppnå detta ändamål så anlitade han:
Steve Guttenberg (”A Jewish John Travolta”*) i huvudrollen.
Som supermodellen Sam valdes Valerie Perrine vars talang i tidigare filminsatser beskrevs så här: ”She saved Superman and fondled Lenny‘s private parts”*.
Som hennes hat/kärleksobjekt anlitades Olympiern Bruce Jenner (”the Bob Redford of the eighties”*).
Manusförfattaren blev Bronte Woodard (”a teenaged Tennessee Williams”*), som även hade skrivit filmmanuset till Grease.
Som pricken över i valde han Nancy Walker som regissör. Nancy hade aldrig regisserat innan hon fick frågan. Hon var mest känd för sina insatser i Broadwayshower som On The Town och för att hon på sjuttiotalet spelade Rhodas mamma i tv-serien med samma namn.
$20 miljoner sattes budgeten till. När folk i branschen tyckte att Allan var galen som satsade så mycket på detta projekt svarade han: ”A lot of people in Hollywood, the ones who trade in mediocrity, think I’m crazy. Nancy never directed a movie. Bruce never acted in one. Valerie has no name at the box office… Well, I don’t give a damn what people think. At some point in your life you’ve got to realize you’re good and trust your instincts. You have to go with the things you believe in. I have a lot of perseverance with those things I believe in, whether they’re in vogue at the moment or not. I do what I think has real value.”
Tyvärr var det inte några andra som såg värdet i projektet han höll på med. Inte ens medlemmarna i gruppen filmen skulle handla om: ”When I first read the script, I threw it across the room. I thought it was a piece of crap. It read like one of those stupid old Judy Garland and Mickey Rooney pictures … We didn’t believe in the movie, but no one would listen to us! You can only go on for so long being a joke.” – David Hodo (”byggarbetaren”).
Manusförfattaren Bronte brydde sig inte om att Village Peoplemedlemmarna klagade på manuset: ”It’s the musical numbers that they do that they’re famous for. All they have to be is charming and kind of funny in the other scenes”.
För att marknadsföra filmen spenderade herr Carr drygt $10 miljoner på en världsomspännande reklamkampanj. ”Glamour, I want Hollywood glamour all over the world. This film lends itself to partying. It’s fun and upbeat and I want people to feel like having a good time afterwards.”*
Och de flesta hade nog kul efteråt för få hade det medan filmen visades…
Filmen spelade knappt in $2 miljoner i USA.
Filmen floppade i alla länder den visades i utom i Australien där den blev en stor succé och slog kassarekord. Go figure!
* citat Allan Carr

Kuriosa:
Från början hette filmen: Discoland: Where the Music Never Ends. Filmen försökte lansera sig som en slags Singing in the Rain för discodiggare.

Filmen vann 2 Golden Raspberry Awards 1981:  för 1980-års sämsta film och även det årets sämsta manus.
Detta var föresten den första Golden Raspberryutdelningen någonsin.

Olympiske guldmedaljvinnaren (10-kamp för herrar, sommar OS i Montréal 1976) Bruce Jenner, som spelar den avskedade skattejuristen som hjälper till att lansera den nya ”supergruppen”, gjorde 2015 en könskorrigering och blev Caitlyn Jenner.
Som Bruce var han gift med Kris Jenner 1991–2013, och var styvfar till modellen och TV-profilen Kim Kardashian samt hennes syskon Khloé, Robert och Kourtney Kardashian. Paret har också två egna döttrar, Kendall och Kylie.
Detta var hans första filmskådespelarinsats och med tanke på hur otroligt stel och obekväm han är så är det inte så konstigt att det skulle dröja ända till 2011 innan han fick sin andra – även det i en kalkon: Jack & Jill. Fast då är han ändå ett under av naturlighet och livlighet i talscenerna jämfört med hans totalt orytmiska och robotliknande dansinsatser.

När man spelade scenerna till den stora välgörenhetskonserten i San Fransisco så lät man åskådarna/statisterna betala $15 per biljett. Tyvärr, för teamet, så bestod publiken till största delen av homosexuella män och dragdrottningar – inte den publik de ville visa upp i denna film. Så de fick ett litet helvete när de skulle klippa de här sekvenserna för att få det att framstå som att publiken bestod  av glada, unga heterokids.

Filmen fick 8% (av 100) på Rotten Tomatoes Tomatometer.

Filmen kom under en era då filmer inte led av den nymoralism som vi har numera. Filmen var barntillåten (PG enligt amerikanska graderingssystemet) och ansågs som bra familjeunderhållning, detta trots att den innehöll både sexuella insinuationer, referenser och nakenhet. Japp, på den tiden kunde en film innehålla mycket korta glimtar av människokroppar utan kläder- idag skulle samma sekvenser direkt ge filmen en barnförbjuden stämpel (R enligt deras regler).  Här bjuds man både på Valerie Perrines tuttar (en microsekund) och en förvånansvärt lång åkning genom ett duschrum där vi får se ett antal nakna män stå och duscha och tvåla in sig…
Ack, så mycket oskyldigare nakenhet var på den tiden…
Fast för att njuta av det måste man också genomlida diverse fruktansvärda mode-, inrednings-, frisyr- och musik- ”no-no’s”. 70-talet må ha varit discons glada årtionde men den goda smakens och snygga modets era var det inte!

OIivia Newton-John skulle ha spelat den kvinnliga huvudrollen från början men valde att hoppa av. Hon spelade in Xanadu  (se dag 257) istället…

När Allan avtäckte en enorm reklamskylt för filmen på Sunset Boulevard i Los Angeles så sa han att detta var: ”The first major event of the eighties”.
Los Angeles bestämde i samma veva att 10:e april i fortsättningen skulle kallas för ”Can’t Stop The Music Day”.
Carr var så säker på filmens framgång att han hyrt reklamplatsen för en fem månaders period…

Detta var en av komikern Joan Rivers 5 favoritfilmer och hon motiverar sitt val så här:
I love musicals, and so one that features the Village People AND Bruce Jenner is my kind of movie. Bruce didn’t do much else, but where can you go from there? It’s like the guy who wrote the Bible, where are you going to go? Margaret Mitchell had the good taste to get hit by a car. She knew she could never top Gone with the Wind.

Press:
The Village People, along with ex-Olympic decathlon champion Bruce Jenner, have a long way to go in the acting stakes.

Some scenes could pulp and solve the paper shortage, they’re so wooden.
– Variety

It’s true … you really can’t stop the music, no matter how much you want to, and at times you’ll want to very, very much…
This Allan Carr-produced extravaganza is less a movie than some kind of bizarre artifact, a forced marriage between the worst sitcom plotting and the highest of camp production numbers.
New West

Watching it was akin to witnessing a disco interpretation of the dance of the seven vails in which Salome turned out to be a chorine who Couldn’t Resist the Chiffon.
Film Comment

One doesn’t watch Can’t Stop the Music. One is attacked by it.
New England Entertainment Digest

Producer Allan Carr’s guiding principle seems to be: shoot everything that moves, throw it on the cutting room floor, give the editor a vacuum cleaner and hope that it will all work out. It doesn’t.
– Time

Considering the low level of wit in this film, perhaps the Village People should consider renaming themselves the Village Idiots.
Los Angeles Magazine

This shamefully tacky musical extravaganza fails on every aesthetic level.
– Los Angeles Herald-Examiner

A wretchedly sub-standard score from Jacques Morali and production numbers of exceptional tackiness round things off.
– Time Out

It’s tough to believe any movie that opens with Steve Guttenberg dancing on rollerskates could actually get worse from there, but it does — and in such spectacular fashion!
– Philadelphia Weekly

Videosar:
Trailer
Biker’s audition i filmen
YMCA
Magic Night
Liberation
Milk Shake
You Can’t Stop The Music
I Love You To Death

cstm3a_758_426_81_s”Do the Milk Shake!”

Nr 438: Your Own Thing

1 Jan

 

 


Your Own Thing (1968)
,
Off-Broadway 937 föreställningar
London (1969), 42 föreställningar

Music & Lyrics: Hal Hester, Danny Apolinar
Book: Donald Driver, löst baserad på William Shakespeares pjäs Trettondagsafton (Twelfth Night 1601-02)

This is a man, look at his hair
Not your idea of a he-man
Say what you will, what do I care
I just want to be a free man.
To be me, man!

”Love is a gas! It’s where it’s at! And if your own thing is against Establishment’s barf concepts, you can drop out and groove with it.”

The setting for the play suggests a Shakespearean stage. Whilst Twelfth Night was ”then”, Your Own Thing is very much ”here and now”.
Viola and Sebastian, a twin brother-and-sister rock duo, get separated when their boat sinks early in act 1, but both land in Illyria (in this case modern day New York), where Orson is a theatrical agent and Olivia the operator of a discotheque.
Viola, mistaken for a boy (she calls herself Charlie), meets Orson, the manager of a shaggy-haired rock group called the Apocalypse, which features four musicians who perform under the aliases Death, War, Famine and Disease. Because Disease has been drafted, Orson hires Viola as his replacement.
When Orson sends ”Charlie” with a love letter to Olivia, the familiar complications follow:
Viola and Orson develop romantic feelings for one another, Orson is thrown into a state of sexual confusion, which increases when he meets Sebastian (since the boat wreck, mistaken for a girl), and confuses him with Viola. 
 Olivia on the other hand falls for Sebastian who she thinks is a girl and therefore also get sexually confused. What follows is a plot with an emphasis on mistaken identities and wacky, fast-paced antics.
In the end Viola is engaged to Orson and Sebastian to Olivia.

En megahit på sin tid. Men också ett riktigt barn av sin tid.
Den hade fingertoppkänsla och stämde av allt som var ”hippt, nytt, ungdomligt och NU!” enligt pressen och den bredare massan. Den använde sig av alla den tidens hippaste slanguttryck som ”groovy”, ”far out man” och liknande. Kläderna var psykedeliskt mönstrade i orange, brunt och gult, håret var långt men välfriserat och de på scenen verkade kanske mer höra hemma i en hip tv-show som The Mod Squad eller The Sonny & Cher Show än i en ”with it” och  ”now” musikal.
Den var också snäll och så långt från revolutionerade, ”farlig”, nydanande och ”fräck” som Hair var.  I Your Own Thing användes inga svordomar och den sexuella förvirring var kittlande men ofarlig. Den här föreställningen var en slags familjevänlig version av Hairs hippies som man till och med kunde ta med sin gamla frireligiösa mormor på. Och musiken var mer The Monkees än rock.

Detta är melodiös light-rock. Massor av låtar som snabbt klistrar sig fast i hjärnan. Mycket up-tempo och några snygga ballader. En musikal som verkligen är värd att återupptäcka för musikens skull. Men själva showen får nog ligga kvar i malpåsen. Jag skrev inledningsvis att den var ett barn av sin tid och det är den verkligen. Den fångade tidsandan och den tidens slang så exakt att den dessvärre åldrades oerhört fort. När den fick sin premiär i Chicago 1970 så ansåg kritikerna att musikalen kändes gammal, passé, att tiden gått den förbi och att den var ”a period piece”. Detta på bara 2 år! Ouch!

Kuriosa:
Föreställningen vann följande priser:
1968 Outer Critics Circle Award, Best Production
1967-1968 New York Drama Critics’ Circle, Best Musical
1968 Theatre World Award, till Rusty Thacker som spelade Sebastian
1968 Drama Desk Award for Outstanding New Playwright, Donald Driver

Showen var den första off-Broadway föreställning som vann en New York Drama Critics’ Circle Award  för bästa musikal. Den slog bl a Hair!

Det var den andra musikalen, efter Hair, att benämnas som ”rock musikal”.

Original titeln för showen var The London Look när den skrevs 1966, men när det var dags att sätta upp den så hade mods och ”Swinging London” blivit lite ute och ersatts med hippierörelsen så man beslöt att ändra titeln till det den har idag.

Titeln Your Own Thing är en parafras på Shakespeares egen undertitel till Twelfth Night vilken var What You Will.

Två av föreställningens sånger har text som är tagen direkt från Shakespeares pjäs. Det är Come Away, Death och She Never Told Her Love.

Det här var en, för sin tid, väldigt tekniskt avancerad föreställning. Man använde sig av 12 dia- och 2 filmprojektorer för att skapa de olika miljöerna som föreställningen utspelade sig i.
Det här var även den första showen där man använde sig av en ”voice over”, det vill säga att det fanns en förinspelad berättarröst som med jämna mellanrum berättade och förklarade saker för publiken.

Rollen Olivia, som i musikalen är ägare till ett diskotek, är baserad på Sybil Burton, Richard Burtons första fru. Hon startade en nattklubb 1965 som blev den tidens favorit kändisställe. Nattklubben, som fick namnet ”Arthur”, stängde 1969 och kan väl ses som en slags föregångare till Studio 54. Det var på ”Arthur” som man uppfann ”mixning” vad gäller övergången av musik mellan 2 olika skivspelare, detta enligt DJ:n Terry Noel som påstod att det var han som kom på eller uppfann det.

Filmrättigheterna till showen såldes för $500 000. Legendariske filmregissören Stanley Donen (Singin’ in the Rain m fl) skulle regissera den. Tyvärr blev det ingen film.

Upphovsmännen sa att de var ute efter att skapa en föreställning som var ”far-out” samtidigt som den var helt igenkänningsbar – ”a protest play that even tourists would enjoy”.

Manusförfattaren Donald Driver och en av skådespelarna, Michael Valenti, som också var kompositör, skulle försöka sig på ännu en musikal baserad på en Shakespeare pjäs 1981. Denna gång var det The Comedy of Errors som som musikal fick titeln Oh, Brother! Den spelades 3 gånger på Broadway…

I föreställningen spelades Viola av Leland Palmer, en musikalartist som kanske är mest känd för rollen som Audrey Paris (den frånskilda hustrun) i Bob Fosses självbiografiska film All That Jazz (1979). Förutom den rollen och den i den här musikalen så spelade hon Fastrada i original uppsättningen på Broadway av Pippin.

Press:
”…cheerful, joyful and blissfully irreverent to Shakespeare and everything else….The humor of the show is light-fingered and lighthearted, and its vitality and charm are terrific. The music is always engaging and far from consistently strident. People who like The Sound of Music rather than the sound of music do not have to stay away….”
Clive Barnes, The New York Times


”… a swinging little show that I think I enjoyed better then I ever will  Twelfth Night itself.

(about this show as compared to other Generation Gap shows) ”What has been eliminated is the self-pitying chip-on-the-shoulder whine; instead the comment is both light-hearted and matter-of-fact, mainly dealing with the new transsexualism of the young.”
– Jerry Tallmer, The New York Post


It was a bright, highly entertaining show when the engaging little company took to song and dance – and it was a brutal bore when they had to wade through the story.

– James Davis, The Daily News

Video:
The Flowers

 

YOT-003A-541x346

%d bloggare gillar detta: