Arkiv | off-off-Broadway RSS feed for this section

Nr 401: Romance, Romance

22 Feb

51t5morzall

Romance, Romance (1987)
Broadway, 297 föreställningar
Music: Keith Herrmann
Book & Lyrics: Barry Harman
Föreställningen består av 2 enakts musikaler.
Den första The Little Comedy är baserad på Arthur Schnitzlers brevnovell Die Kleine Komödie från 1893.
Den andra, Summer Share är baserad på Jules Renards pjäs Le pain de ménage från 1898

The Little Comedy is set in late 19th century Vienna, it focuses on Josefine, a demimonde weary of the social life provided by her upper class lovers, and wealthy playboy Alfred, who has tired of a seemingly endless round of inconsequential affairs.
Both dissatisfied with their present options, decide that their best option lies in dropping out of their current class bracket. So Alfred becomes a shabby poet and Josefine a poor seamstress. They meet and fall in love, partly with each other and partly with the novelty of the situation. They recount what happens in the form of letters to friends.

However, they find it hard to keep up the pretense on holiday as neither can in fact write or sew with any facility. Back in Vienna they meet to call it off, now restored to their finery, and find to their surprise that the chemistry is still there.
We move towards what appears to be a happy ending, but with Schnitzler you can never be sure…. the round-dance continues in motion.

Summer Share is set in The Hamptons in the late 1980s, where two married couples in their thirties are spending the season in a rented cottage. Sam, who is married to Barb, and Monica, who is married to Lenny, find themselves gradually progressing from harmless flirtation to the serious possibility of an illicit affair.

Romance, Romance började sitt liv på en off-off-Broadway teater. Föreställningen fick så bra recensioner och drog så mycket publik att man fattade beslutet att flytta den till en Broadwayteater, där spelades den sen 297 gånger.

En liten kammarmusikal.
Bara 4 personer på scenen.
Enkel och sparsmakad scenografi.
Bra, melodiös men hitsfri musik. Första halvans musik smakar mycket förra sekelskiftet med glada valser och polkor och sånger som låter som om de kunde ha varit populära då.
Andra halvan är typisk Broadwaypop à la 80-tal, dvs mycket keyboards och solosaxofoner och den delen har inte åldrats särskilt bra.
Inte de starkaste musikalmelodier eller sånger jag hört men de fungerar bra i sitt sammanhang och även om jag kanske inte direkt börjar gnola på nån av dem efter att ha lyssnat på cd:n så kan jag i alla falla konstatera att de aldrig var tråkiga.
Sångtexterna är överlag ganska så bra med både roliga skämt (som inte känns krystade – en ovanlighet i många shower), kul rim och en och annan lagom snuskig insinuation.
Den är inte djup, bitvis ganska så förutsägbar men på det stora hela både charmig, rolig och underhållande.
Är på det hela taget ganska så nöjd med den här showen.

Jag känner att både tonsättaren och textförfattaren är starkt influerade av Stephen Sondheims verk, första halvan av hans A Little Night Music och andra halvan av Company. Och det är ju inte de sämsta inspirationskällor man kan ha när man skriver.

Med tanke på dess enkla scenografi och lilla ensemble är det konstigt att den inte satts upp här i Sverige – som jag känner till i alla fall.
En perfekt liten bortglömd musikal-semipärla, som gjord för att sättas upp av den lilla, fattiga, fria musikalgruppen.

Kuriosa:
Föreställningen fick 5 Tony Awards nomineringar, bland annat för de bägge huvudrollerna, manuset och musiken men detta var samma år som Andrew Lloyd Webbers The Phantom of the Opera hade sin Broadway premiär så en liten musikal som Romance, Romance var chanslös. Så inga Tonys blev det.

Det är visserligen 4 personer, eller 2 par, på scen i föreställningen men egentligen är det här en 2-mannashow för det är bara det ena paret som spelar de stora rollerna i bägge musikalerna. Det andra paret finns med enbart som dansare i första akten och som huvudrollernas respektive äkta hälfter i den andra och där finns de mest med för att sjunga små kommenterande snuttar och dansa i bakgrunden.

Press:
För off-off-Broadwayversionen:
”It’s operetta! Pure operetta!’ exclaims Alfred. So it is, and Mr. Parlato and Ms. Fraser join voices most agreeably in the lively I’ll Always Remember the Song and the kidding Rustic Country Inn. Unfortunately, they have a way of winking at the audience as though this were a camp version of Les Liaisons Dangereuses. That’s a touch off key. The liaison analyzed here has a light tone, but there are shadows.

A few of the songs are delivered with more gusto than the small theater can handle, and you may find yourself worrying about whether the swirling dancers will knock over some of the furniture. But that should be taken care of when, if there is a heart Off Broadway, Romance Romance moves to a larger theater.
– Walter Goodman, The New York Times

För Broadwayversionen:
Romance Romance, lately the littlest big musical Off Off Broadway, has made it uptown, in a slightly enhanced production that loses nothing of the charm and intelligence of the original and gains a thoroughly winning performance by Alison Fraser.

Smallness is the theme here. The voices are not big, the dances not spectacular, the stage not enormous or ablaze with remarkable effects. And the emotions never get operatic; gestures toward adventure turn into shrugs of accommodation. In the 20th century as in the 19th, we are being told, among the bourgeoisie as among the swells, that realistic resignation is the common denouement to romance romance. That could be the stuff of life-style babble, and it comes worrisomely close in the slightly prolonged exchanges of Summer Share, but somebody always breaks into song before things get too thick. In a Broadway season so full of pretentiousness, this show is delightfully small scale, the scale on which most of us live. Love Then, And Love Now ROMANCE.
– Walter Goodman, The New York Times


Videosar:
At The Tony’s 1988
How Did I End Up Here
The Night It Had To End
It’s Not To Late
Romance, Romance Trailer

 

 

Annonser

Dag 364: Dames At Sea

27 Dec

51H62RY3SRL
Dames at Sea (1966)
, Off-Off-Broadway 148 föreställningar
Off-Broadway 1968, 575 föreställningar
Jag har lyssnat på Off-Broadway cast inspelningen från 1969
Musik: Jim Wise
Sångtexter & libretto: George Haimsohn & Robin Miller

– Just think Ruby, this morning you were on a bus with nothing but a pair of tap shoes in your suitecase and a prayer in your heart.  And now, you’re not only a big Broadway star, the toast of Manhattan, why you’re the sweetheart of the US Navy. How does it feel?
– Nice.

Det här är en ljuvlig, kärleksfull pastisch på typiska Warner Brothers musikalfilmer från det tidiga 30-talet. Jag tänker på filmer som 42nd Street, Footlight Parade och Dames. Ofta utspelade de sig bakom scenen på en Broadwayteater, hade hysteriska shownummer koreograferade av Busby Berkeley och Ruby Keeler i huvudrollen som den unga okända flickan som i ett slag både räddar showen och blir en stjärna.
Så naturligtvis heter huvudrollen här Ruby. Hon är en lantlolla från Småstad, USA som anländer till New York för hon drömmer om att bli en dansare på Broadway.
Självklart så charmar hon den sura regissören på en teater som ska ha premiär på sin nya show samma kväll. Hon får jobb i baletten.
En ung sjöman/aspirerande kompositör ser henne och blir omedelbart förälskad. Men på teatern finns ”divan”, stjärnan i showen som ser potential i den unga sjömannen och gör sitt bästa för att förföra honom. Ruby känner sig sviken och vill aldrig mer se honom.
På grund av diverse olyckliga omständigheter så börjar man riva teatern och kvällens premiär är hotad. Sjömannen hittar en lösning på dilemmat: de kan ha premiär på showen på hans båts akterdäck.
Av en slump visar det sig att kaptenen på skutan är divans ungdomsförälskelse.
Man börjar repetera men divan visar sig ha anlag för att bli sjösjuk och klarar inte av att uppträda på en båt. Vad göra?
Jo, självklart frågar man Ruby om hon tror att hon kan lära sig divans roll, sånger och alla dansrutiner på en timme.
Hon lovar att försöka.
Men när det är dags att gå ut på scenen så får hon kalla fötter och tror inte längre att hon ska klara det.
Divan går då fram till henne, peppar henne och säger: Gå ut och var så bra att jag börjar hata dig.
Hon tar detta råd, ger sig ut på scenen och blir en sensation. En stjärna är född.
Divan är inte bitter, för hon har fått ihop det med kaptenen och Ruby förlåter sin sjöman och showen slutar lyckligt med att alla gifter sig.

Det här låter verkligen som en äkta 30-tals musikal. Det känns inte så mycket som en ny musikal man lyssnar på utan mer som en gammal man redan hört ett antal gånger och älskar. Och jag menar det som en komplimang. För just det där att man känner igen soundet och stilen på sångerna gör att, åtminstone jag, omedelbart connect-ar med materialet.
Här kan man höra influenser av George Gershwin, en nypa Cole Porter men mest hör man Harry Warren och Al Dubin. Och det är ingen slump för det var just dessa två sistnämnda herrar som stod bakom de flesta av låtarna i dessa klassiska back-stagemusikaler från Warners.
Det kryllar av ”inside jokes” och ju mer man kan om den här typen av filmmusikal desto roligare har man när man lyssnar på plattan. Men man behöver inte kunna nått för att njuta av musiken och sångerna för de står stadigt på egna mycket charmiga ben.
Otroligt kul liten show och en fullkomlig njutning att lyssna på. Så gå omedelbart till Spotify och leta upp den, låt den jaga bort vintermörkret och känn hur den släpper in och låter solen stråla och lätta upp ditt vintersinne!

Favvisar:
It’s You, Wall Street, Raining In My Heart, Good Times Are Here To Stay, Choo-Choo Honeymoon

Kuriosa:
Föreställningen vann 3 Drama Desk Awards: Bäste rollprestation (Bernadette Peters), regi och sångtexter.
Den vann också en Outer Critics Circle Award för bästa Off-Broadway musikal.

Showen innebar det stora genombrottet för en blott 18-årig Bernadette Peters.

Man gjorde en tv-version av showen 1971. Det var en kraftigt förkortad version på bara 50 minuter. Ann-Margret spelade Ruby och Ann Miller divan. Trots att så mycket av manuset och många av sångerna är strukna så är det här ändå en charmig om så väldigt kort version av musikalen och den håller än i dag.

Pressklipp:
Dames At Sea is a real winner, a little gem of a musical. The show is wonderfully helped by its cast. The star I suppose is Bernadette Peters as the wholly sweetly silly small-town chorine who taps her way from the bus station to stardom in 24 hours.
– Clive Barnes, The New York Times

Ideally, a parody should be: 1) funny about its subject matter, 2) funny in its own right, and 3) funny but not unfriendly. Dames At Sea manages to be all three – with bonus of three thoroughly engaging stars and some of the most ingenious staging currently on or off Broadway.
– Time Magazine

Om 2004 års revival:
Director David Fuller has filled this production with such subtle touches, which make the show seem intriguingly contemporary, and far from the saccharine and serious treatments this chestnut usually receives, he’s restored the true Off-Broadway spirit that used the establishment’s own forms to tweak its foibles. First staged during the Vietnam War era, the musical seems more relevant than ever as it takes precise aim at the sunny outlook that comes from near-psychotic denial of reality.
– Gay City News

Videosar:
Wall Street med Ann Miller
Sailor Of My Dreams
Raining In My Heart med Bernadette Peters
Star Tar
It’s You

Dag 347: A Very Merry Unauthorized Children’s Scientology Pageant

30 Nov

6162JzzKw8L
A Very Merry Unauthorized Children’s Scientology Pageant (2003), Off-Off-Broadway
Musik, sångtexter & libretto: Kyle Jarrow, efter en idé av Alex Timbers och baserad på L.Ron Hubbards och Scientologikyrkans texter

Ladies and gentlemen: Before we go any further, I would just like to inform you, that Scientology, Scientologist, Dianetics, and the name L. Ron Hubbard, are registered trademarks – owned exclusively by the Church of Scientology. Thank you. Now let’s get on with the show!

Showen berättar om L. Ron Hubbards liv och om Scientologikyrkan och dess läror.
Vi får följa L. Ron som en sökande ung man, får höra om hans upplevelser under andra världskriget, vara med om när han kom på att han ville starta en ny religion, vi får berättelsen om Scientologins grunder och om den elaka utomjordiska prinsen Xenu, filmstjärnor vittnar om hur bra denna nya kyrka varit för dem och vi får reda på sanningen bakom alla lögner som folk och media försöker sprida om kyrkan.
Här bjuds också på barnvänliga förklaringar av Hubbards föreställning om det delade minnet ( förkroppsligas av två barn i matchande hjärn-outfits ) och en anordning som kallas e-meter (eller electropsychometer) och som används för att övervaka det mänskliga psyket – exakt hur det går till demonstreras med hjälp av dockor.
Och allt detta framförs som om det är en lågstadieklass som spelar upp ett slags julspel. Det inleds till och med att L. Ron föds i en lada omgiven av sin familj och gårdens djur.
Och alla skådisar på scenen är barn i åldrarna 8 – 12 år.
Det hela framförs fullständigt gravallvarligt, utan några blinkningar eller ”hö hö” till publiken.
Kanske ska påpeka att det inte är en barnmusikal utan en musikal för vuxna som framförs av barn.

Kompet domineras av enkla men hyfsat svängiga låtar som spelas på en billig synt, ni vet en sån där med inbyggda rytmknappar och som ser lika plastig ut som den låter.
Musiken är medvetet töntig och simplistisk och barnen sjunger som barn gör, lite falskt ibland, lite orytmiskt och är bitvis sött och bitvis nästan plågsamt stelt. Och ofta så har man lagt ett filter över rösterna så att de låter lite konstgjorda, hjärntvättade eller robotaktiga vilket bidrar till att göra det hela till en inte helt angenäm platta att lyssna på. Allt är naturligtvis helt medvetet och ingår i själva idén men det gör det inte bättre för lyssnaren.
Det är lite obehagligt att lyssna på plattan för även om jag vet att det är tänkt som en parodi och att man ska förstå det absurda i den här kyrkans lärdomar så känns det här lite… creepy…
Tror att det här är en show som man bör se för att riktigt förstå hur kul det hela är. Jag är bara bitvis road och tycker väl att själva idén är roligare än resultatet. Men smaken är som bekant som baken…

Favvisar:
L. Ron Hubbard, Hey! It’s A Happy Day!, Searching, Science Of The Mind

Kuriosa:
Eftersom upphovsmakarna hotades av att stämmas av Scientologikyrkan så la man in ordet ”Unauthorized” i titeln plus att man läste upp det lilla talet som står överst på sidan innan föreställningens början som en slags ansvarsfriskrivning.

När showen spelades i Los Angeles så blev många av de medverkande barnens föräldrar uppringda av medlemmar i kyrkan som kanske inte hotade dem direkt men påpekade att det nog var bättre om barnet inte var med i showen ifall hen hade tänkt sig en framtid inom showbiz…

Ett löpande skämt i showen är frågan vad L:et i Hubbards namn stod för, var det Liar, Looser, Love, Life eller nått annat? Det framkommer till sist att det står för Lafayette.

Bland de yrken som L.Ron har haft så nämner man i showen: teacher, author, explorer, atomic physicist, nautical engineer, choreographer, horticulturist and father of Scientology.
Inte illa va, både atomfysiker och koreograf…

Föreställningen vann en Obie Award (Off-Broadway Theater Awards) 2004

Pressklipp:
The gutsiest gimmick in New York theater for 2003? There’s really no contest. And no, it’s not the producers Fran and Barry Weissler’s casting the nonsinging, nondancing Melanie Griffith in the musical Chicago. The honors this year go to Les Freres Corbusier, the archly named (and non-French) experimental troupe, which decided to tell the story of Scientology through the mouths of babes.
Well, almost babes. The ages of the cast members … go from 8 to 12. And by virtue of their youth, these performers transform what would otherwise be a facile satire into a spooky, sharp-toothed smile of a show.

Given the deliberately crude, faux-naïf sensibility of Pageant, it’s hard to assess the breadth of its creators’ talents. The show isn’t much more than a stunt, but it’s a very knowing one. Letting the gap between a subject and its presentation do all the talking, Pageant provides a cult-hit blueprint for a young generation that prefers its irony delivered with not a wink but a blank stare.
Ben Brantley, The New York Times

Videosar:
The Way It Began musikvideo
Trailer
Ett nyhetsinslag (fast versionen de talar om verkar ha vuxna skådisar)
Berättelsen om Xenu via South Park och en intervju med L.Ron själv

Dag 200: The Brain From Planet X

23 Jun

BFPXcov72
The Brain From Planet X (2006), Los Angeles Cast
Musik & sångtexter: Bruce Kimmel
Libretto: David Wechter & Bruce Kimmel

Det är dags för åter en rymdinvation av jorden, denna gång i musikalform.
Intrigen följer samma mönster som hundratals extremt lågbudgeterade filmer från femtiotalet.
Det är 1958 och en enorm hjärna från planeten X har tillsammans med sina två assistenter anlänt till jorden.
Deras mål?
Att erövra jorden naturligtvis och de startar sin erövring i San Fernando dalen. Tanken är att de ska utgå från den fantastiska och nya planen: plan tio.*
Som brukligt i den här typen av berättelser så är detaljerna i planen ganska luddiga men det förekommer en ”dödsstråle” naturligtvis.
Alla klichéerna finns med: billiga kulisser, en totalt seriös och allvarlig berättare som förklarar att detta vi får se har hänt på riktigt, kraftigt överspelande skådespelare, stereotypiska könsroller, en stridspitt till general som vill spränga rymdvarelserna från jordens yta med hjälp av atomvapen, en döende men smart gammal professor, kåta tonåringar, trummande beatnicks, en charmigt virrig uppfinnare och fantastiska drömmar om hur underbar framtiden (läs 80-talet) kommer att bli med flygande bilar, kolonier på månen etc. Plus saker som man kanske inte räknat med, som en steppande hjärna….
Och självklart så stoppas invasionen, den här gången tack vara att den kvinnliga rymdassistenten upptäcker sex och den andre upptäcker att han är gay och öppnar en blomsterbutik i West Hollywood…

*En klar referens till den klassiska kultfilmen Plan Nine From Outer Space från 1956. Hela musikalen kryllar självklart av referenser till liknande klassiska sci-fi/kalkonrullar från femtiotalet

Det här är ganska så kul. Inte hellyckat men ganska kul.
Sångerna är enkla men samtidigt väldigt catch-ig även om jag tycker att Kimmels hyllningar och referenser till andra musikaler och kända sånghits ibland tar för mycket plats. Det är kul att nån gång känna igen en musikalisk fras eller en textrad men när det dyker upp ett flertal på raken och i nästan varenda sång, ja då blir det lite enformigt.
Nu får jag erkänna att mycket av lånen sker från hans egna sångkatalog och om man inte känner till hans tidigare verk så är det kanske inte lika uppenbart som det är för mig.
Musiken består av lätt femtiotalskryddad rock, lite jazz, en dos vaudevill-inspirerad musik och så lite ”Broadway” toner.
Sånginsatserna är helt ok. Orkestern är liten och ibland för dominerad av syntinslag men det blir ju lätt så i lågbudget shower.
På det stora hela så låter det ganska bra om den här plattan och även om sångtexterna ibland är lite för dåliga och camp-iga så är det en rätt så rolig platta att lyssna på. Och det är nått speciellt med herr Kimmels låtar som gör att jag nästan alltid fallet för allt han skriver. Hans melodier fångar oftast mitt intresse från starten och de har alltid starka refränger. Han kan sin genre och älskar verkligen musikaler så mycket är säkert.
Så om man vill få sig en dos Bruce Kimmel så är det ingen dum introduktion även om jag personligen föredrar hans musikalfilm från 1976 The First Nudie Musical.

Favvisar:
The Brain from Planet X, The Plan, The World of Tomorrow, Things Are Gonna Be Changing Around Here, All About Men

Kuriosa:
Bruce Kimmel har gjort det mesta inom showbiz.
På sjuttiotalet var han skådespelare och medverkade i ett flertal av den tidens mest populära serier som Gänget och jag, The Partridge Family, M*A*S*H m fl.
Samtidgt skrev han (och medverkade i) ett par scenmusikaler (jag gillar Stages från 1978 där man får följa elever på en scenskola från det de blir antagna tills de tar sin examen, lite som filmen Fame men kom ett par år före den) och både skrev och regisserade och spelade med i filmmusikalerna The First Nudie Musical och The Creature Wasn’t Nice (även känd som både Spaceship och Naked Space för att cash-a in på det faktum att Leslie Nielsen spelade huvudrollen i den och syftar på ett par succéer han var med i Airplane! och Naked Gun).
Han har också skrivit ett flertal romaner, plus två självbiografier.
1993 började han som skivproducent på bolaget Varese Sarabande och där gav han ut ett flertal samlingsplattor  med musikalmusik baserade på olika teman som Shakespeare On Broadway eller efter  kompositörer som The Alan Menken Album, plus castinspelningar, filmmusik samt solistiska album med artister som Petula Clark, Helen Reddy och Liz Callaway.
Så småningom staratde han sitt eget bolag Kritzerland som bland annat specialiserat sig på att re-mastra gamla musikaler och filmsoundtracks och dessutom ge ut obskyra shower på cd. Ofta i väldigt begränsade utgåvor med tillhörande små faktaspäckade häften fyllda av de mest otroliga och roliga uppgifter.
Värt ett besök för den nyfikne: www.kritzerland.com

Han har även medverkat på ett flertal av de skivor han producerat under sin sångarpseudonym Guy Haines och har i det namnet även gett ut ett par soloplattor (som jag har, dessutom signerade av honom – ba lite skryt för my fellow nerds…).
Guy Haines är förresten namnet på mannen Farley Granger spelar i Alfred Hitchcocks film Strangers On A Train.

Videosar:
The Brain From Planet X
En sammanfattning av showen
I Need An Earthman
 Now!
Bad Girl
Brain Tap – Rehearsal
Plan 9 from outer space (trailer)
The First Nudie Musical (trailer)
I Want to Eat Your Face ett musikalnummer ur The Creature Wasn’t Nice, det är Bruce själv som sjunger

Dag 90: Ordinary Days

5 Mar

Ordinary Days

Ordinary Days (2009)
Musik, sångtexter & libretto: Adam Gwon

Tag line:  A musical about making real connections in the city that never sleeps (but probably should at some point).

Detta är en liten kammarmusikal i vilken vi får möta fyra personer, två i tjugoårsåldern och två trettioplussare.
De två yngre är dels Warren, en aspirerande konstnär som arbetar som en slags assistent (egentligen glorifierad kattvakt) till en etablerad graffitikonstnär. För tillfället så består hans jobb i att dela ut flyers för (och om) sin arbetsgivare. Och så har vi Dep som skriver på en avhandling om Virginia Wolf, trots att hon inte gillar författaren utan mest tror att det är det här hennes lärare vill att hon ska skriva om.
Det andra två är ett par, Jason och Claire, som precis har flyttat ihop och upptäckt att det är jobbigare än man tror att gå från två egna bostäder till en delad.
En dag hittar Warren Debs laptop på vilken hon har sin avhandling. Warren stämmer träff med henne på The Metropolitan Museum Of Art för att lämna över datorn till henne. Trots att de är väldigt olika och till en början inte direkt gillar varandra så märker de ändå att nått klickar, ett frö till en vänskap.       .
Samtidigt med detta har Jason bestämt sig för att det inte funkar mellan honom och Claire och börjat flytta ut sina saker från deras lägenhet.
Hittills har paren inte mötts och det gör de egentligen aldrig heller under showens gång men en handling som Warren utför mot slutet kommer att resultera i ett avgörande beslut för Jason och på så sätt kommer dessa fyra individers liv att påverka och beröra varandra.

Jag gillar det jag hör. Mycket. Här har vi en ung kompositör som visserligen känns väldigt inspirerad, rent musikaliskt, av både Jonathan ”Rent” Larson och Jason Robert Brown men som också redan har börjat hitta sin egen röst. Precis som de två nyss nämnda så skriver han ofta både musiken och sångtexterna själv. Och han är en bra textförfattare. Hans texter har ett bra flyt, känns naturliga, är väldigt sällan krystade vad gäller rim eller innehåll och är ofta både roliga och överraskande.
Musiken som går åt rockhållet är nervig, energifylld, snabb, omväxlande och helt klart ”New York-ig” till sin stil.
På skivan är det enbart pianoackompanjemang och det känns helt rätt.
Den här skulle jag vilja se översatt och producerad i Sverige.

Slutbetyg: Fyra bra sångare, 21 (till största delen) intressanta sånger och en ny kompositör att upptäcka mer av… What’s not to like?

Favvisar:
Fine, One By One By One, Calm, Rooftop Duet/Falling

Kuriosa:
Den här showen är så gott som helt genomsjungen, den är 75 minuter lång och drygt 70 av dem finns med på cd:n. Föreställningen är skriven av en för mig helt okänd ung kompositör vid namn Adam Gwon och han en riktigt produktiv sådan. Sen Ordinary Days har han skrivit 4 musikaler till, ett par minimusikaler, bidragit med sånger till en webserie och dessutom skrivit sånger både till andra föreställningar och sånger specialskrivna för olika sångare. Han han har fått flera olika musikpris och stipendier och är definitivt ett namn att lägga på minnet.

Jason spelas av Hunter Foster som är bror till Sutton Foster som jag skrev om i gårdagens blogg. Han har, liksom hon, också haft en framgångsrik karriär på Broadway och har bland annat kunnat ses i Urinetown – the musical och som Seymour (blev Tony nominerad) i Broadway premiären av Little Shop Of Horrors (2003). För er som undrar så var Little Shop från början en Off-Broadway föreställning, den spelades där 2209 gånger mellan 1982-87 och det dröjde alltså ända till 2003 innan den fick sin premiär på ”The Great White Way”.

Pressklipp:
Ordinary Days isn’t a musical comedy in the way Bye, Bye, Birdie is a musical comedy, with its larger than life numbers and exaggerated characters. Instead, what makes Ordinary Days funny is the familiarity of the mundane situations the characters experience and that sad, knowing, introspective laugh that comes with Deb singing ”Dear Professor Thompson,” asking her thesis adviser for an extension, or all four singing ”Saturday at the Met.” The four characters, who could easily fall into stereotypes — the anxious student, the gay aspiring art promoter — don’t. They’re relatable.

In its insider New York appeal, the show is a bit like Avenue Q, without the puppets or the raunchy songs or inappropriate dialogue or stomach-cramping belly laughs. But as the woman sitting next to me said as she was getting up to leave, That was wonderful.
– Kathryn McGarr, The Huffington Post

… captures with stinging clarity that uneasy moment in youth when doubts begin to cloud hopes for a future of unlimited possibility.

With its focus on the trembling anxieties of newly minted adults trying to stay afloat, emotionally and economically, in the chilly seas of the big city, Ordinary Days feels a bit like Avenue Q minus the puppets and the snarky attitude. And the characters, while drawn with clarity, are not entirely distinctive. (It’s time to put a moratorium on signaling neurosis by having a character order an elaborately demanding drink at Starbucks, for instance.) But there are nuanced touches too, as when Claire stands before a painting at the Met, transfixed by the idea that X-rays have revealed a different painting hidden underneath the one on view, which will prove to be a metaphor for her own fear of erasing the past.

All four characters’ lives intersect briefly, if momentously, at the end of the show. … But the two couples never interact, a sad-sweet comment on the anonymity of life in the city, where it is possible to change other people’s fates without actually getting to meet them.
– Charles Isherwood, The New York Times

Videosar:
Fine
Rooftop Duet/Falling
Calm
I’ll Be Here

Tack N för tipset!

Dag 46: Tintypes

20 Jan

original_broadway_cast_import-tin_types-1035027-frnt

Tintypes (1980), 93 föreställningar
Musik & sångtexter: många olika upphovsmän
Libretto: Mel Marvin & Gary Pearle

Det här skulle jag nog vilja kalla för en slags kabaré eller revy. Vad det bjuds på är ett pärlband av mer eller mindre kända sånger från sent artonhundratal till nånstans innan första världskriget.
Insprängt bland sångerna finns små scener där vi får träffa på en judisk immigrant, president Teddy Roosevelt, Emma Goldman, sångerskan Anna Held och många andra kända figurer från den eran. Replikerna verkar vara utdrag ur olika tidningsartiklar, dagböcker etc. Ett antal pantomimer förekommer också där främst den unge immigranten figurerar.
Det finns ingen genomgående handling därav att det mer känns som en slags revy eller nått.
Av en slump så hade jag en DVD med tv-versionen av föreställningen förutom castskivan så jag har både sett och lyssnat denna gång.

Det är otroligt kul att höra många av sångerna, flera känner jag till sen gammalt men många härliga nya bekantskaper finns där också. Det är ragtime, cake walk, music hall, operett, spirituals, marscher, väckelse- och patriotiska sånger. De sjungs inte i nån form av kronologisk ordning utan allt känns lite huller om buller.

Jag är inte så förtjust i DVD.n för det är en enormt tråkig föreställning att titta på. Jag höll på att somna flera gånger och det beror inte på att de som var med var dåliga utan för att hela konceptet blir så fruktat förutsägbart och repetitivt efter en halvtimme.
Men det finns ett par höjdpunkter bl a  när en ung Fanny Brice kommer in på rullskridskor och stör en skönsjungande primadonna genom att dra ett antal vitsar så dåliga att de blir roliga.

Cdn klarar sig betydligt bättre eftersom det är en så rolig samling sånger. Ensemblen sjunger dessutom bra och de verkar ha roligt själva och det smittar av sig. De små talade scenerna som finns med är välvalda, absurda och belyser troligtvis väl både hur man tänkte och hur idealen (främst för hur en kvinna skulle se ut och bete sig) kunde se ut på den tiden.
Så om man inte kan nått om det förra sekelskiftets amerikanska populärmusik eller bara känner sig lite nostalgisk för sånger från ”the good old days” så är det här en härligt charmig liten cd.

Favvisar:
Eftersom nästan varje spår består av en medley med sånger (den längsta är över 15 minuter lång) så är det svårt att välja ut ett enskilt spår, fast Outside Looking In är kanske min absoluta favorit på hela cdn. Och eftersom jag älskar ragtime så måste jag bara nämna The Ragtime Dance.

Kuriosa:

Föreställningen började sitt liv på en liten off-off-Broadway teater. Den blev en stor framgång och flyttade till Broadway. Trots bra recensioner så fick man lägga ner föreställningen ganska så snabbt. En stor anledning till det var nog att det här var en liten intim föreställning (bara fem på scenen och en liten orkester) och den liksom ”försvann” på en enorm Broadwayscen.

Jerry Zaks som spelade immigranten var original ”Kenickie” i Grease och har efter Tintypes främst regisserat ett flertal föreställningar på Broadway, bland dem musikalerna: Smokey Joe’s Cafe, Guys and Dolls (1992 års revivel, gav honom en Tony) och Sister Act.

Tintypes syftar på en tidig fotograferingsteknik. Det här var ett billigt och snabbt sätt att få fram bilder och var därför populärt på marknader och priset gjorde att även mindre bemedlade hade råd att låta sig avfotograferas.
800px-Tintype_portrait_with_Cliff_House_and_Seal_Rocks_background

Videosar:
The Opening

%d bloggare gillar detta: