Nr 453: Candide (1956)

 

 

Candide, 1956

Föreställningar i urval:
1956: Broadway, 73 föreställningar
1959: West End
1974: Broadway, revival, 740 föreställningar
1988: Scottish Opera version
2006: Théâtre du Châtelet, Paris
2008: Wermland Opera
2020: Stockholmsoperan

Music: Leonard Bernstein
Lyrics: Lillian Hellman, John Latouche, Richard Wilbur, Dorothy Parker, Leonard Bernstein, Felicia Bernstein, Stephen Sondheim, John Mauceri, John Wells
Book: Lillian Hellman for the original version, Hugh Wheeler for the 1974 revivel. Based on Voltaire’s satire from 1758.

Candide takes the audience on a round-the-world romp of idealistic optimism as it clashes with a series of absurdly unfortunate events.
The young and naïve title character is the bastard cousin of Cunegonde, the Baron of Westphalia’s beautiful daughter. He lives with the Baron and his family and is in love with Cunegonde and she is in love with him.  They, along with the maid Paquette and Cunegonde’s brother Maximilian, all subscribe firmly to the doctrine that has been instilled in them by their teacher Dr. Pangloss: that everything that occurs is for the best, no matter what. Their existence seems to be perfect.
Throughout the course of the show, however, this doctrine is constantly called into question as Candide is exiled, forced into the Bulgarian army, caught up in the Spanish Inquisition, cheated out of a fabulous fortune, shipwrecked on a remote island, and generally being relentlessly torn apart from his love, Cunegonde.
Candide is a witty and wacky satire of an operetta.

Från början hade Lillian Hellman tänkt att Candide skulle bli en pjäs med bakgrundsmusik skriven av Bernstein. De hade samarbetat tidigare när hon gjorde en engelsk bearbetning av Jean Anouilh pjäs om Jeanne d’Arc från 1952 L’Alouette (The Lark, 1955), som han skrev musik till.
Men Bernstein gillade idén så mycket att han övertalade henne att förvandla Candide till en komisk operett istället. Hon gick med på det.

Candide hade sin premiär  1:a december 1956. Verket fick överlag ganska så blandade recensioner, men musiken hyllades, men vad hjälper fantastisk musik om publiken uteblir. Efter 74 föreställningar lades den ned.

Harold Prince ville göra en revival av föreställningen i början på 70-talet, men Lillian Hellman vägrade att låta dem använda sig av hennes original-libretto. Så Prince beställde ett nytt libretto av Hugh Wheeler. Det enda man behöll från Hellmans manus var namnet Maximilian som hon gett till Cunégondes bror, i novellen är han namnlös.
Föreställningen, som var en 105 minuter lång enaktsversion av verket, hade sin premiär på Brooklyn Academy of Music 1973. Den blev en stor framgång och flyttades till Broadway 1974 där den sen spelades i nästan 2 år.

Candide har sen dess spelats på både teater- och operascener över hela världen.
Manuset har bearbetats flera gånger. Efter Hellmans död så har man åter plockat in delar av hennes libretto när man sätter upp showen och efter Wheelers död så har bl a John Caird gjort en ny bearbetning av hans text.
Jag tror att verket kommer att genomgå många varianter till innan man hittar den ultimata versionen – om man nu nånsin kommer att göra det.

Jag måste säga att jag verkligen älskar den här musikalen. Mest för musikens skull. Tycker att manuset spretar så mycket åt alla håll att den aldrig riktigt lyckats fånga mig. Det är ett roligt manus, med en mängd roliga och intressanta figurer i men det är kanske just det: för många roliga figurer och för mycket handling ska pressas in på ett par timmar och det blir på bekostnad av huvudrollerna och deras utveckling. Jag blir aldrig engagerad i dem och deras öden.
Men strunt i det när musiken svävar, är så varierad, så rolig, smart och underbar.
Denna show är ett måste att lyssna på.

Själv gillar jag inspelningen från 1974-års revivel bäst.
Men original castplattan från -56 är ljuvlig den med, med en fantastisk Barbara Cook som Cunegonde. Hennes version av Glitter and Be Gay är nog den ultimata.
1989 så gjorde Bernstein en bearbetning av all musik i verket. Han ändrade på en del orkestreringar, kastade om ordningen på en del nummer och tweekade lite här och lite där. Han kallade denna version för sin ”final revised version”. Den spelades in och gavs ut på cd samma år. På den kan man bl a hitta vår egen Nicolai Gedda i den komiska rollen som Guvenören av Buenos Aires.
Alla 3 versioner finns på Spotify.

Kuriosa:
Reviveln 1974 vann:
4 Tony Awards: bästa libretto (book), regi, scenografi och kostym.
5 Drama Desk Awards: Bästa libretto, regi, koreografi, scenografi och kostym.
1997 års Broadway revival vann:
1 Tony Award för bästa kostym
London reviveln 1999 vann 2 Laurence Olivier Awards för bästa revival och manliga skådespelare.

Overtyren, som skrevs av Bernstein själv, innehåller 4 melodier från föreställningen och resten är specialskrivet just för stycket.
Första gången man spelade enbart overtyren som konsertstycke var 26:e januari 1957. Det var New York Philharmonic Orchestra som framförde den med Bernstein själv som dirigent. Sen dess så har stycket blivit otroligt populärt att framföra på olika orkesterkonserter.

Den mest berömda arian ur verket är utan tvekan koloraturarian Glitter and Be Gay. Ett riktigt mästarprov för en sopran. Inte bara ska hon klara av 3 höga E:n, en gäng höga C:n och D:n, den kräver också en enorm komisk tajming.
För er som undrar vad den handlar om så är det Cunegondas sång när hon arbetar på bordell i Paris. Hon har bara 2 kunder, Paris Ärkebiskop och Överrabbi, och de överöser henne med presenter och smycken. Hon lider, men som hon själv uttrycker det: om man ändå ska lida så lider man behagligare och trevligare om man är omgiven av juveler…

Press:
When Voltaire is ironic and bland, [Hellman] is explicit and vigorous. When he makes lightning, rapier thrusts, she provides body blows. Where he is diabolical, [she] is humanitarian … the libretto … seems too serious for the verve and mocking lyricism of Leonard Bernstein’s score which, without being strictly 18th century, maintains, with its gay pastiche of past styles and forms, a period quality.
– New York Times

Sixty seconds after conductor Samuel Krachmalnick brought down his baton for the overture, one sensed that here was going to be an evening of uncommon quality. It developed into an artistic triumph – the best light opera, I think, since Richard Strauss wrote Der Rosenkavalier in 1911.
…
Generally speaking, the music achieves an 18th-Century effect with remarkably modern methods. It is a work of genius.
Now all I can hope is that Broadway, which is unpredictable and which does not always like to be jogged out of its routine, will cherish it as it should be cherished.
– John Chapman, Daily News

To get the big news out in a hurry, Leonard Bernstein’s music is lush, lovely, and electric. When it isn’t voluptuous as velvet, it is frostily pretty as a diamond bell. It is easily the best score Mr. Bernstein has written for the theatre. To go a step further, it is one of the most attractive scores anyone has written for the theatre.
– Tom Donnelly, World-Telegram & Sun

Three of the most talented people our theatre possesses – Lillian Hellman, Leonard Bernstein, Tyrone Guthrie (regissören, min anmärkning) – have joined hands to transform Voltaire’s Candide into a really spectacular disaster. Who is mostly responsible for the great ghostly wreck that sails like a Flying Dutchman across the fogbound stage of the Martin Beck? That would be hard to say, the honors are so evenly distributed.
…
Satire, as I understand it, is a matter of humor – partly of good humor, partly of snappish wit. Miss Hellman’s attack on it is academic, blunt, and barefaced. Pessimism is the order of the evening.
– Walter Kerr, Herald Tribune

Video:
Glitter and Be Gay
Overtyren under Bernsteins dirigering. 1960
We Are Women
The Best of All Possible Worlds
Life is Happiness Indeed
I Am Easily Assimilated

 

Nr 428: The Pirates of Penzance

 

 

The Pirates of Penzance (1879)
Broadway (revival) 1981, 787 föreställningar
West End (revival) 1982, 601 föreställningar
Filmversion 1983

Music: Arthur Sullivan
Book & Lyrics: W. S. Gilbert

Föreställningen startar hos piraterna som firar den unge Frederic, som fyller år denna dag. Han har på grund av en missuppfattning från sin ”nanny” gått i lära hos piraterna, men denna dag fyller han 21 och kan  lämna dem.
När Frederic går på stranden efter festen så möter han den vackra Mabel och hennes många systrar, alla döttrar till Generalmajor Stanley.  Frederic och Mabel förälskar sig i varandra och hon bryr sig inte om att han är pirat för hon ser att det bor en ädel själ i honom. Piraterna dyker plötsligt upp och vill föra bort kvinnorna för att gifta sig med dem men deras upsåt hindras när Generalmajoren dyker upp. Han inser att piraterna är de ökända piraterna från Penzance och han vet att de aldrig rånar eller hotar nån som är föräldralös. Så generalmajoren påstår att han är en stackars gammal föräldralös man vars döttrar är allt han har att glädja sig åt på sin ålders höst. Piraterna rörs till tårar av hans ord och släpper flickorna fria.
Men Generalmajoren har ljugit, han är inte alls föräldralös och när piraterna får reda på det så bestämmer de sig för att hämnas och både råna honom och kidnappa hans döttrar.
För att försvara sig anlitar Generalmajorer ett stort antal extremt klumpiga, fega och klantiga poliser och Frederic får i uppdrag att leda försvaret. Problem uppstår när det uppdagas att Frederic är född på skottdagen den 29 februari. Enligt sitt traineekontrakt var han placerad i lära hos piraterna till sin 21:a födelsedag och går man på antalet födelsedagar så är han bara 5 år gammal och kommer bli 21 först 1940. Frederic är alltså fortfarande bunden att lyda piraterna… 
Kommer döttrarna att kidnappas?
Kommer poliserna att lyckas arrestera piraterna?
Varför går Generalmajoren i nattskjorta under hela andra akten?
Vem ska Fredric vara loyal mot: piraterna eller Mabel? 
Vilka är piraterna egentligen och varför vägrar de att skada eller råna föräldralösa?
Och kommer operetten att få ett lyckligt slut för alla?
Det är bara att gå till Spotify och lyssna på den enligt mitt tycke bästa inspelningen av verket nämligen Broadwayversionen från 1981.

Vet inte vad jag hade förväntat mig när jag satte på denna lp i början av 80-talet. Allt jag visste var att det tydligen handlade om pirater, hade popstjärnan Linda Ronstadt i huvudrollen och gick på Broadway – det räckte för mig. Jag kunde inte ana att en helt ny värld skulle öppna sig för mig: operettens värld. Eller snarare Savoyoperans värld, för det här var mitt första möte med Gilbert & Sullivans galna och fantastiska värld.
Jag hade alltid tyckt att operor och speciellt operetter kändes mossiga, tillgjorda och så sjöng de så jävla hysteriskt hela tiden. Detta var något helt annat. Inte mossigt, inte tillgjort, välsjunget och framförallt roligt, riktigt roligt och med så många starka melodier. Jag föll pladask vid första genomlyssningen.
Nu ska det erkännas att de har moderniserat musikarrangemangen en del och ökat tempot på sångerna och så leker och driver de med konventionerna i gengren men det kanske var just därför som jag gillade den. Den kändes modern och definitivt musikal snarare än klassisk operett. Men de gjorde mindre ändringar än man kan tro för G & S alla verk var medvetet genreparodierande redan när de kom. Och humorn är distinkt brittisk, man kan ana var Mont Python med fleras typ av humor föddes.

Det här är en cd som definitivt är värd att lyssnas på, nästan all musik är med och dessutom tillräckligt med dialog för att man ska kunna hänga med i storyn. Scenuppsättningen var fullständigt ljuvligt anarkistisk, allt var tillåtet: man bröt ”fjärde väggen” konstant, piratkungen fäktades med dirigenten, dansarna gjorde så hysteriska high-kicks att de nockade sig själva, man var ute i salongen och raggade etc etc. Mycket utav busandet antyds även på inspelningen.

Alltså att Gilbert & Sullivan knappt spelas alls i Sverige är inget annat än ett brott. Historierna som berättas i deras operetter är visserligen flortunna och förvillande lika varandra (känns ofta som att det bara är namnen på rollerna och platsen de utspelar sig på som skiljer) men de är bara där för att ge upphovsmännen en anledning för att få driva med allt och alla och bjuda publiken på härlig musik, galna upptåg och tungvrickande sångtexter.
Och där har vi kanske kruxet med dem och Sverige: texten. Gilberts texter är hysteriska och så fyllda av ordvitsar att jag inte vet hur man skulle klara att göra bra svenska översättningar på dem.
Men tills de får en renässans i Sverige så njut av alla inspelningar som finns av deras verk. De flesta är inspelade med klassiska sångare och känns inte lika vitala som denna inspelning men musiken och texterna är så bra att det blir njutbart i alla fall.

Kuriosa:
Revivaln 1981 vann:
3 Tony Awards: Bästa revival, manliga huvudroll och regi.
5 Drama Desk Awards: bästa musikal, regi, manliga huvudroll, manliga biroll och kostymer.
1 Theatre World Award.

Pirates fick sin premiär i New York 1879. Anledningen till att man valde New York före London var att man ville försäkra sig om att rättigheterna till verket skulle registreras där. När deras förra stycke HMS Pinafore  blev en succé så kunde man i USA, på grund av oklara rättighetsregler, sätta upp det hur, när och var de ville utan att betala upphovsmännen ett öre. Tusentals olika rättighetslösa produktioner av Pinafore sattes upp i USA och nått sånt ville de inte vara med om igen.

Mellan 1871 och 1896 skapade sir William Schwenck Gilbert och Arthur Sullivan 14 stycken komiska operetter ihop:  Gilbert (1836-1911) skrev alla libretton och Sullivan (1842-1900) all musik.
Båda två hade framgångsrika karriärer innan de möttes men när man parade ihop dem så blev det jackpot och magi skapades!
Deras operetter blev enorma framgångar och det ledde till att de i samarbete med Richard D’Oyly Carte byggde en egen teater som de kunde visa sina verk på: Savoyteatern i London. Därav att G&S operetter ofta kallas för Savoyoperor.

Savoyteatern (färdigställd 1881) var den första teatern i världen som enbart använde sig av elektriskt ljus. Teatern, om så restaurerad och moderniserad flera gånger, ligger fortfarande på samma plats och används än i dag.

Pirates har filmats ett flertal gånger, mest för tv men även 2 biofilmer har gjorts: The Pirate Movie (1981) och en filmversion av Broadway revivaln (1983).
The Pirate Movie behöll dock bara lite av intrigen och några få sånger, mest är det en tonårs/pop/romantisk soppa med otroligt mediokra nyskrivna popsånger.
Pirates har även blivit en balett 1991, förvandlats till en jukebox musikal med titeln: Pirates! Or, Gilbert and Sullivan Plunder’d (2006) och har genom åren dykt upp i ett flertal kraftigt bearbetade och mer eller (oftast) mindre trogna varianter.
Den har även gjorts i en Yiddishversion i USA under titeln Di Yam Gazlonim.
Generalmajorens ”patter” sång har använts och parodierats i otaliga filmer och tv-shower.

Att våra moderna musikaler ser ut som de gör kan vi delvis tacka Gilbert & Sullivans operetter för. De tidiga musikalkompositörerna, som Jerome Kern och Irving Berlin, var kraftigt influerade och blev inspirerade av Sullivans musik. Som Noël Coward uttryckte det: I was born into a generation that still took light music seriously. The lyrics and melodies of Gilbert and Sullivan were hummed and strummed into my consciousness at an early age. My father sang them, my mother played them, my nurse, Emma, breathed them through her teeth…. My aunts and uncles… sang them singly and in unison at the slightest provocation…
Textförfattare som Ira Gershwin, Cole Porter och Lorentz Hart tog till sig Gilberts ”topsy-turvy” stil med att blanda högt med lågt, fantasi och verklighet, allvar med ”silliness”.
Även brittisk humor i allmänhet har mycket att tacka herr Gilbert för.
Regissören Mike Leigh beskriver Gilbertstilen så här:
With great fluidity and freedom, [Gilbert] continually challenges our natural expectations. First, within the framework of the story, he makes bizarre things happen, and turns the world on its head. Thus the Learned Judge marries the Plaintiff, the soldiers metamorphose into aesthetes, and so on, and nearly every opera is resolved by a deft moving of the goalposts… His genius is to fuse opposites with an imperceptible sleight of hand, to blend the surreal with the real, and the caricature with the natural. In other words, to tell a perfectly outrageous story in a completely deadpan way.

Två sånger från andra G&S operetter har man lagt in i denna Broadwayversion:
My Eyes Are Fully Open (It really doesn’t matter) från Ruddigore (1887) och Sorry Her Lot från H.M.S. Pinafore (1878).

Press:
För Broadway revivaln
It was a smash in Central Park, and it is even more smashing on Broadway.
…
There is magic here that bubbles lika a witch’s cauldron.
…
What they have done – and it is miraculous – is to place, between ourselves and the work, that distance which lends enchantment.
…
Kline is destined to become, if he doesn’t go to the movies first, the great comic talent of the English-speaking theatre. The man is fantastic – watcg his every gesture, his timing, his poise.
– Clive Barnes, The New York Post

The New York Shakespeare Festival’s Pirates of Penzance is innocence unalloyed and doodling unlimited and I’m sure its very guilelessness of soul will guarantee its continued, galloping success.
– Walter Kerr, The New York Times

Yes, it is every bit as wonderful on Broadway in January as it was in Central Park in July. It may even be more wonderful. The chorus leaps higher, the band plays brighter, the powerhouse stars are now so self-assured that you may think they own the town.
…
This show’s totally assured tone – funny yet not campy, sweet yet not soupy – is what brings its diverse elements together.
– Frank Rich, Times

Videosar:
Better far to live and die – med Tim Curry
I Am the Very Model of a Modern Major-General
When the Foeman Bares His Steel
With Cat-like Tread
Oh, False One, You Have Decieved Me!
Oh, Is There Not One Maiden Breast
Minions sjunger I Am the Very Model typ
I Am The Very Model of a Cartoon Individual 
My Eyes Are Fully Open med Kevin Kline och Patricia ”Hyacinth Bucket” Routledge
A Policeman’s Lot Is Not A Happy One
Poor Wandering One med Linda Ronstadt
Trailer till filmversionen
The Pirate Movie Trailer

Nr 387: The Great Waltz

The Great Waltz (1934)
Broadway 1934, 289 föreställningar
Filmversion 1938
West End 1970, 605 föreställningar
Ny filmversion 1972

Music: Johann Strauss I (den äldre) & Johann Strauss II (den yngre)
Lyrics: Desmond Carter (34), kraftigt bearbetad och bitvis omskriven av Oscar Hammerstein II för filmversionen (38) & sen i sin tur bearbetad av Robert Wright & George Forrest för Londonversionen samt den nya filmversionen(1970).
Book: Moss Hart,  bearbetad av Jerome Chodorov för London 1970

Baserad på Walzer aus Wien ett singspiel pasticcio, libretto: Alfred Maria Willner, Heinz Reichert och Ernst Marischka. Löst baserad på konflikten mellan den äldre och yngre Johann Strauss.

Broadway 1934 version: The action takes place in Vienna around 1845, and is loosely based on the real-life feud/rivalry between the older and younger Strauss, allegedly because of the father’s jealousy of his son’s greater talent.
But there’s also, naturally, a romantic subplot för Johann 2nd.
And a happy ending!

Film (1938) plot: The highly fictionalised story sees Johann Strauss II dismissed from his job in a bank. He puts together a group of unemployed musicians who wangle a performance at Dommayer’s cafe. The audience is minimal, but when two opera singers, Carla Donner and Fritz Schiller, visit whilst their carriage is being repaired, the music attracts a wider audience.
Strauss is caught up in a student protest; he and Carla Donner avoid arrest and escape to the Vienna Woods, where he is inspired to create the waltz Tales from the Vienna Woods.
Carla asks Strauss for some music to sing at an aristocratic soiree and this leads to the composer receiving a publishing contract.
He’s on his way, and he can now marry Poldi Vogelhuber, his sweetheart. But the closeness of Strauss and Carla Donner during rehearsals of operettas, atrracts comment, not least from Count Hohenfried, Donner’s admirer.
Poldi remains loyal to Strauss and the marriage is a long one. He is received by the Kaiser Franz Josef (whom he unknowingly insulted in the aftermath of the student protests) and the two stand before cheering crowds on the balcony of Schőnbrunn.

Film (1972) plot see the review under Press.

Det här är ett sånt där verk som jag inte vet om man ska skratta eller gråta åt. Kan tänka mig att det här borde kunna anses som den första jukeboxmusikalen på Broadway (fast det kan ha funnits nån tidigare som jag inte känner till – än) och precis som Jersey Boys så är det en biografi jukeboxare, fast en som förhåller sig mycket fri till historien, mycket fri!
Men en musikal behöver sånger och Straussarna skrev ju mest valser och rena musikstycken så därför har man fått skriva texter till de melodier man valt ut. Texter som ska föra handlingen framåt eller fördjupa en situation, så där som det ska vara i musikaler men det är inte så lyckat i detta fall. Sångtexterna går från det banala till det ofrivilligt komiska och jag måste erkänna att jag mest ignorerar dem och bara njuter av den svepande musiken, för den är makalöst underbar. Faktum är att med nått enstaka undantag så är texterna bara i vägen och störande.
Men jag vill påpeka att det inte är nått fel på sångarinsatserna, rösterna är vackra och gör det de ska – så synd bara att de egentligen inte har där att göra.

Det är mest de största ”valshitsen” man valt ut så det är lite en The Strausses Greatest Hits platta man får och det är inte det sämsta. Som alltid i den här typen av romantiserade biografimusikaler där man försöker pressa in så mycket känd musik som möjligt blir sätten att få in musiken hysteriskt krystade, ibland på ett ofrivilligt komiskt sätt och ibland bara skämskuddigt, ett bra och otroligt roligt exempel på det finns bland videolänkarna nedan.

Favvisar: All Straussmusik i hela stycket. Ljuvligt!

Trivia:
Filmen (1972) visades i Cinerama formatet (70 mm) i Europa och var den sista filmen som fick det formatet.

Press:

Om 1972 års filmversion:

With laughter on my lips and a song in my heart, let me tell you about ”The Great Waltz,” which opened yesterday at the 86th Street East Theater.

You must not confuse it with any other movie of the same name, especially not with Julien Duvivier’s ”The Great Waltz” of 1938—now, perhaps happily, sunk out of memory. This is also a biography of Johann Strauss, waltz king of Vienna, but it is wholly new, and, as written and directed by Andrew L. Stone, utterly ridiculous.

The Strauss we now see is not simply the Strauss of public faces—though there is plenty of him as well. We see a Strauss appreciative of his contemporaries (”I admire your versatility, Offenbach: operettas, waltzes, fast gallops, quadrilles . . . How do you do it?”), a Strauss suffering the criticism of Mrs. Strauss (”Oh darling, darling! You’re a genius when it comes to writing music, but still naive about lyrics.”), a Strauss weary after 43 days almost nonstop composing ”Die Fledermaus” (Whew!).

We see the professional struggles and tribulations, but mostly the successes. ”The Great Waltz” is the kind of film in which people keep running up to exclaim things like ”Schani!” (his name was Johann, but people called him Schani), ”Schani! You’ve just been asked to conduct the ‘Schnellpost Polka’ before the Emperor at the Hofburg.” ”That’s marvelous,” answers Schani—and so it goes for him right up until he is asked to conduct the ”Blue Danube” in Boston, Mass., the end of the movie and the very pinnacle of his career.

”The Great Waltz” purports to cover 40 years—during the course of which nobody seems to age even 40 seconds, neither Johann (Horst Bucholz), nor his wife Jetty (Mary Costa), nor even his mother (Yvonne Mitchell), who buries a husband and watches her son approach his 50’s without herself ever losing the glow of fairly early middle age.

The passage of time between the great events is treated in a narration, not spoken but sung by a tenor (Kenneth McKeller) repeating lyrics that must rank among the worst in the history of music. Those lyrics, the wooden characterizations, the sappy dialogue, the dreadful dancing, the consistently idiotic situations set amid meticulously real Austrian locations—all add up to a quality of artistic miscalculation that occasionally approaches the sublime. Andrew L. Stone (”The Last Voyage,” ”Song of Norway,” etc.) is known and rather loved for his misapplied low-budget spectacular realism, and ”The Great Waltz” in no way diminishes his reputation.

It is difficult to pick and choose from a movie where almost every scene is funny except the few that mean to be. I couldn’t begin to recommend ”The Great Waltz,” a genuinely bad film. But if you happen to be stuck in a theater where it is playing, don’t leave.
– Roger Greenspun, The New York Times

Video:

Trailer 1938 film
Så här fick Strauss inspirationen till G’schichten aus dem Wienerwald, op. 325 i 1938 års film

Nr 386: On The Twentieth Century

On the Twentieth Century (1978)
Broadway 1978, 449 föreställningar
London 1980, 165 föreställningar
Broadway Revival 2015, 144 föreställningar

Music: Cy Coleman
Book & Lyrics: Betty Comden & Adolph Green

Baserad på pjäsen Twentieth Century (1932) av Ben Hecht och Charles MacArthur och på Howard Hawks filmversion av pjäsen från 1934. Bägge dessa verk var i sin tur inspirerade av den ospelade självbiografiska pjäsen Napoleon of Broadway skriven av Charles Bruce Millholland som handlade om hans tid som anställd hos den ökände teaterproducenten David Belasco.

The action takes place aboard The Twentieth Century, a luxury train traveling from Chicago to New York City.
The time: the early 1930’s.
Oscar Jaffee, a theatre producer coming off his fourth flop in a row (it closed in Chicago after its first act), has a plan to turn his career around and bring a winning show to Broadway. Two tiny problems exist – he is completely bankrupt and the epic play in question is a non-existent drama about Mary Magdalene.
His plan is simple: raise money, create a play from scratch and cajole glamorous Hollywood starlet Lily Garland (his former muse and lover) into playing the lead before the train arrives at Grand Central Station. That means he’s got 16 hours to make it all happen.
Sounds simple enough, right? But then of course we haven’t taken into account the backer Mrs. Primrose a very strange religious millionaires with a secret, or Lily’s new extremely jealous lover Bruce or all the nutty passengers who throughout the show try to make Oscar read and produce ”this fantastic play that I’ve written…”

Det här är en gammal favvis som jag älskat ända sedan jag hörde castskivan första gången 1978. Det är inte en vanlig musikal utan snarare en slags hybrid mellan operett och musikal med en viss övervikt mot operett.
Cy Colemans musik består av kärleksfulla pastischer på den typ av operetter som  Sigmund Romberg och Rudolf Friml gjorde populära på 1920-talet, men med ett lite modernare sound och med tydliga jazziga Broadway accenter. Och melodiskt är den, storslagen är den och roligt är den, för här om något hör man hur humoristisk musik faktiskt kan vara i sig – utan bistånd av en bra text. Fast texterna är fantastiska dem med. Comden & Green bidrar med smarta rim, kul vändningar, ordlekar, vassa iakttagelser, satir och elaka blinkningar åt de romantiska och ofta repetitiva och rätt menlösa typiska operettsångtexterna. Ja, jag vet att det senare nog mest speglar mina fördomar vad gäller operett men jag tror många känner det samma och det är just den fördomen de leker med. Och jag ska kanske påpeka att allt görs med den största respekt och kärlek för genren – i annat fall hade det nog inte fungerat. För det fungerar verkligen.

Och vilka fantastiska roller det finns här. Lily är en drömroll för en klassiskt skolad sångerska som också kan belta och har perfekt komisk tajming. I originalet var det Madeline Kahn som sjöng Lily och i förra årets Broadway revival så gjorde Kristin Chenweth den. Bägge starka komiker med stora röster. Jag föredrar Madelines version för att hon har en drypande sarkasm, ett bett och en tajming i sin röst som jag bara älskar. Kristins version är också mycket bra så vilken man föredrar är en ren smaksak.
På den manliga sidan är Oscar en riktig kalasroll för en baryton (även här föredrar jag originalets Oscar, John Cullum, mot revivelns Peter Gallagher) med en möjlighet och uppmuntran till överspel som är fantastisk och Bruce är den perfekta rollen för en riktigt stark fysisk komiker. Och Mrs. Primrose… Love her!

Det här är en fantastisk show som jag önskar någon teater ville sätta upp i Sverige. Nu är den kanske inte ett så bra val för en privatteater för den vanlige musikalälskaren kanske håller sig undan från allt som luktar operett medan en operettälskare kanske inte söker sig till en privatteater för att få sitt lystmäte tillgodosett. Men den skulle passa på GöteborgsOperan, Malmö Opera eller WermlandsOperan – eller varför inte som avslutnigsproject på Artisten i Göteborg för där finns det ju både klassiska sångare och musikalartister…

Trivia

1978 års version vann:
5 Tony Awards: Bästa libretto, score (dvs musik och sångtexter), manliga huvudroll, manliga biroll och scenografi.
4 Drama Desk Awards: Bästa manliga biroll, musik, scenografi och kostym
1 Theatre World Award till Judy Kaye i rollen som Lily

2015 års version vann:
1 Drama Desk Award: Bästa kvinnliga huvudroll
2 Outer Critics Circle Award: Bästa kvinnliga huvudroll, manliga biroll

Kevin Kline som spelade Lilys älskare Bruce i originalet vann inte bara en Tony för sin insatts utan fick också sitt stora genombrott i denna show. Hans konstanta snubblande, springande in i väggar och hysteriskt roliga svartsjukeutbrott gjorde honom till allas favvo. Han gick från denna roll till rollen som piratkung i The Pirates of Penzance, en roll som gav honom en ny Tony och sen satte hans filmkarriär igång.
I St. Louise delas man ut  The Kevin Kline Awards till framstående utövare och skapare inom teaterområdet.

Efter att showen fått sin premiär 1978 så började Madeline Kahn sjukskriva sig med jämna mellanrum, hon var ”sjuk” under inte mindre än 10 av de första 74 föreställningarna. Hon sa att det berodde på att rollens extremt stora vokala omfång skadade hennes stämband – fast ryktet sa att hon hade ”personliga problem”.
Hennes frekventa frånvaro skapade två läger inom ensemblen: den ena sidan ville att hon skulle sparkas och att hennes understudy skulle ta över rollen och den andra sa att de skulle säga upp sig i fall hon sparkades.
Kahn lämnade showen och hennes ersättare Judy Kaye tog över rollen den 25:e april, bara drygt 2 månader efter premiären.
Producenterna försökte att få Tony kommittén att ändra nomineringen för bästa kvinnliga huvudroll från Madeline till Judy men kommittén vägrade. Kahn vann inte Tonyn och anledningen till det var nog hennes beteende och kontraktsbrott.

Hugh Jackman spelade rollen som Oscar i en reading med Kristin 2011.

Pressklipp

1978 års version:

It has rough spots, flat spots and an energy that occasionally ebbs, leaving the cast and the director to regroup their energies for the next assault. But the elegance is there, nevertheless; the kind that allows itself to be unpredictable, playful and even careless. The musical has an exuberance, a bubbly confidence in its own life. This is a big musical, with some extraordinary visual effects that are a wordless extension, both startling and captivating, of the comedy of the performers. But there is a vein of the sensible running through that cuts any tendency to pretentiousness. When anything gets big, it laughs at itself.
– Richard Eder, New York Times

On The Twentieth Century is genial, good to look at, fun to listen to whenever the orchestra’s giving it the scale and brio it’s special temper demands. As with most train trips, you grow more relaxed along the way. An imperfect roadbed, but there are those friendly faces acros the aisle.
– Walter Kerr, New York Times

An uneasy comic operetta. When the book is in command, things go swimmingly.
…
The score, to its credit, calls for real singers for a change, and it gets them in abundance, but it lacks any real character of its own, alternating much of the time between early 19th century comic opera mannerisms and early 20th century operetta.
– Douglas Watt, Daily News

2015 år version:

In the theater, there is overacting, which is common and painful to watch. Then there’s over-the-moon acting, which is rare and occupies its own special cloud land in heaven. I am delighted to report that this latter art is being practiced in altitudinous-high style at the American Airlines Theater, where Kristin Chenoweth and Peter Gallagher are surfing the stratosphere in On the Twentieth Century.
…
Yet we can’t help detecting both the calculation and the infernal hunger behind those poses. Swooning, kneeling, leaping, clawing and kissing with the rococo grandeur of silent-movie idols, they always exude a feral heat that makes it clear that these two masterworks of self-invention are made for each other.

Since this is established from the moment they first share a scene (a flashback, in which Lily is a scrappy, frowzy young thing named Mildred Plotka), we know from the beginning that this prize fight is fixed. That means we can sit back, relax and savor the blissfully bumpy ride in luxury accommodations.
– Ben Brantley, The New York Times

Scott Ellis’s dazzling production of On the Twentieth Century looks like one of those legendary Broadway musicals that exists largely in our collective memory of great shows we never saw.
…
For a lot of us, this is the show of our dreams.
– Marilyn Stasio, Variety

Next stop, Broadway musical bliss.
That’s where the Roundabout revival of On the Twentieth Century, directed with verve by Scott Ellis, takes you.
…
In the show’s title song, it comes out that the Twentieth Century famously gives passengers “nothing but the best.” This production, fizzy and dizzy entertainment, does likewise.
– Joe Dziemianowicz, New York Daily News

Videosar

The 2015 Tony Awards
Veronique
Montage
The 1978 Tony Awards
I’ve Got It All
Sextet
She’s a Nut
Repent