Cats (1981)
Uppsättningar i urval:
West End 1981, 8 949 föreställningar
Broadway 1982, 7 485 föreställningar
Stockholm 1987, 324 föreställningar
Music: Andrew Lloyd Webber
Lyrics: T. S. Eliot, Trevor Nunn (for Memory)
Book: T. S. Eliot, baserad på hans diktsamling Old Possum’s Book of Practical Cats från 1939, De knepiga katternas bok på svenska och utgiven här 1949.
Ett antal Jelliclekatter samlas på den årliga Jelliclebalen.
Olika katter sjunger och dansar fram sina historier och med dessa tävlar de om att bli den katt som den vise och högt respekterade katten Old Deuteronomy kommer att skicka till ”The Heaviside Layer” (Himlarnas hus på svenska) för att bli återfödd.
Måste erkänna direkt att jag har alltid haft lite svårt för denna musikal.
Inte på grund av musiken – för den tycker jag till stora delar mycket om – utan som scenföreställning. Detta för att jag alltid blivit så frustrerad över den minst sagt minimala, otroligt krystade och förutsägbara intrigen. Det var först i och med uppsättningen i Stockholm 2009 som jag hittade sättet att se denna show och faktiskt uppskatta den.
Knepet? Se den inte som en ”musikal” utan istället som en slags revy eller en sångcykel. För det är egentligen vad den är, en samling sånger som står på egna ben och bara har ett löst sammanhållande tema.
Med den insikten kunde jag njuta av showen.
Tycker dock fortfarande att den är för lång som föreställning men det är tur att musiken är så varierad (rock, pop, show etc) för annars hade det nog varit outhärdligt.
Koreografin i originaluppsättningen var ganska så repetitiv men jag blev imponerad ändå när jag såg den. För på den tiden (1981) var inte engelska musikaler direkt kända för att innehålla spektakulär koreografi och dansarna ansågs betydligt sämre än sina kolleger på andra sidan atlanten – så den här nivån på dansen/dansarna var både nytt och överraskande.
Jag hade tur som lyckades få en biljett bara några månader efter premiären, föreställningen var då den hetaste biljetten i stan, och jag minns hur jag demonstrativt och med souvenirprogrammets omslag mycket synligt placerad ”läste” den på tunnelbanan bara för att njuta av alla avundsjuka blickar jag fick.
Japp, sån var jag i min ungdom!
Kuriosa:
Originaluppsättningen i London vann 2 Laurence Olivier Awards: Bästa nya musikal och ”Outstanding Achievement in a Musical” till koreografen Gillian Lynne.
Broadwayuppsättningen 1982 nominerades till 11 Tony Awards och vann 7: Bästa musikal, Book (libretto), Score (musik och sångtexter), Regi, Kostym, Ljussättning och Kvinnliga Biroll.
Föreställningen har sats upp över stora delar av världen (drygt 40 olika länder som jag känner till) och verket har översatts till över 20 olika språk.
Den har fått 2 revivals i London (2015 och 2016) och en på Broadway (2016).
I Sverige har den satts upp i Stockholm 1987 och 2009, Göteborg 2006, Malmö 2007 och Växsjö 2013.
Londons originaluppsättning lades ned på sin 21:a födelsedag den 11:e maj 2002.
Sista föreställningen visades i direktsändning från teatern på en enorm bildskärm på Covent Garden, till enorm glädje för alla som inte lyckats få en biljet till föreställningen.
Originaluppsättningen i London kostade ca 900 000 Pund att producera medan originalet på Broadway (ett år senare) gick loss på $5 000 000.
1998 gavs det ut en inspelad version av musikalen på DVD och Video.
Anledningen till att föreställningen inte har någon egentlig story kommer sig av att Eliots dödsbo krävde, för att de skulle få rättigheterna, att upphovsmännen till musikalen inte skrev nån intrig och enbart använde sig av dikternas texter.
I Eliots verk så beskrivs alla Jelliclekatterna som vanliga svartvita katter men i musikalen så har de alla möjliga färger, täckning och hör till olika raser.
Från början var det tänkt att Dame Judi Dench skulle spela Grizabella men hon slet av hälsenan under en repetition innan London premiären och blev då ersatt av Elaine Paige.
Dansaren Marlene Danielle spelade (i huvudssak) Bombalurina under hela perioden som showen gick på Broadway, från 1982 till 2000, alltså.
Old Possum’s Book of Practical Cats är en humoristisk samling dikter som behandlar olika katters personligheter, levnadsöden och vänskapskretsar skriven av författaren, diktaren och litteraturkritikern T.S. Eliot. Dikterna samlades och publicerades på engelska första gången 1939.
Författarens pseudonym Old Possum kan härledas till korrespondens mellan Eliot och hans gudbarn, till vilka han i en serie brev under 1930-talet hade inkluderat dikterna.
Sången Memory är den enda sångtexten som inte är skriven av T. S. Eliot. Den är istället baserad på dikten Rhapsody on a Windy Night av Eliot som han doock tyckte var för mörk för att inkluderas i diktsamlingen. Trevor Nunn, regissör till originaluppsättningen, skrev Memorytexten inspirerad av dikten och tog även med delar av den. Så här är Eliots original dikt:
Twelve o’clock.
Along the reaches of the street
Held in a lunar synthesis,
Whispering lunar incantations
Dissolve the floors of memory
And all its clear relations,
Its divisions and precisions,
Every street lamp that I pass
Beats like a fatalistic drum,
And through the spaces of the dark
Midnight shakes the memory
As a madman shakes a dead geranium.
Half-past one,
The street lamp sputtered,
The street lamp muttered,
The street lamp said, ”Regard that woman
Who hesitates towards you in the light of the door
Which opens on her like a grin.
You see the border of her dress
Is torn and stained with sand,
And you see the corner of her eye
Twists like a crooked pin.”
The memory throws up high and dry
A crowd of twisted things;
A twisted branch upon the beach
Eaten smooth, and polished
As if the world gave up
The secret of its skeleton,
Stiff and white.
A broken spring in a factory yard,
Rust that clings to the form that the strength has left
Hard and curled and ready to snap.
Half-past two,
The street lamp said,
”Remark the cat which flattens itself in the gutter,
Slips out its tongue
And devours a morsel of rancid butter.”
So the hand of a child, automatic,
Slipped out and pocketed a toy that was running along the quay.
I could see nothing behind that child’s eye.
I have seen eyes in the street
Trying to peer through lighted shutters,
And a crab one afternoon in a pool,
An old crab with barnacles on his back,
Gripped the end of a stick which I held him.
Half-past three,
The lamp sputtered,
The lamp muttered in the dark.
The lamp hummed:
”Regard the moon,
La lune ne garde aucune rancune,
She winks a feeble eye,
She smiles into corners.
She smoothes the hair of the grass.
The moon has lost her memory.
A washed-out smallpox cracks her face,
Her hand twists a paper rose,
That smells of dust and old Cologne,
She is alone
With all the old nocturnal smells
That cross and cross across her brain.”
The reminiscence comes
Of sunless dry geraniums
And dust in crevices,
Smells of chestnuts in the streets,
And female smells in shuttered rooms,
And cigarettes in corridors
And cocktail smells in bars.”
The lamp said,
”Four o’clock,
Here is the number on the door.
Memory!
You have the key,
The little lamp spreads a ring on the stair,
Mount.
The bed is open; the tooth-brush hangs on the wall,
Put your shoes at the door, sleep, prepare for life.”
The last twist of the knife.
Och så här går Nunns sångtext:
Midnight
Not a sound from the pavement
Has the moon lost her memory
She is smiling alone
In the lamplight
The withered leaves collect at my feet
And the wind begins to moan
Memory
All alone in the moonlight
I can smile happy your days (I can dream of the old days)
Life was beautiful then
I remember the time I knew what happiness was
Let the memory live again
Every street lamp seems to beat
A fatalistic warning
Someone mutters and the street lamp gutters
And soon it will be morning
Daylight
I must wait for the sunrise
I must think of a new life
And I mustn’t give in
When the dawn comes
Tonight will be a memory too
And a new day will begin
Sången The Moments of Happiness har visserligen text av Eliot men den kommer från diktsamlingen Four Quartets (1943).
The Kennelly–Heaviside layer, named after Arthur E. Kennelly and Oliver Heaviside, also known as the E region or simply the Heaviside layer, is a layer of ionised gas occurring between roughly 90–150 km (56–93 mi) above the ground — one of several layers in the Earth’s ionosphere. It reflects medium-frequency radio waves, and because of this reflection, radio waves can be propagated beyond the horizon.
Heaviside Layer används av Eliot i diktsamlingen som en metafor för Himmelen.
Han refererar också till den i sin pjäs The Family Reunion som tar upp teman om ”livet efter detta” samt ”himmel och helvete”.
Länk till en fansite på nätet som bara handlar om Cats.
Press:
Om Original Londonuppsättningen:
…
With his new show, Mr. Lloyd Webber reveals himself as a daringly diversified contemporary composer, creating a score that remains devotedly faithful to the spirit of Eliot, but avoiding stodginess and whimsy through a youthful blend of disco, rock, country, blues and Latin rhythms. ”Skimbleshanks,” the story of a railroad cat, becomes an American Western, the old Gumbie Cat does a jazz dance, and a song about the mysterious Macavity, the Napoleon of crime, ends with a lowdown beat that would not be inappropriate as striptease music.
The score is top-flight Lloyd Webber, and one number, ”Memory” is sure to become the ”Don’t Cry for Me, Argentina” of ”Cats.”
…
Despite all these attributes, the show is not yet perfect. At nearly three hours, it is too long for its episodic style of presentation, and the evening is imbalanced. The first act seems to revel in eccentricity, but the second act, with a tumble of story songs, should win all but the most confirmed feline-o-phobes. However, the staging and choreography remain tatterdemalion, with the evening ending with Mr. Blessed, looking like Moses, ascending with Miss Paige to a fog-bound heaven on an automobile tire as big as a flying saucer. The moment is, to say the least, overinflated. Before it sets out to conquer Broadway, this most unusual show needs careful editing and the touch of a Jerome Robbins or Bob Fosse.
– Mel Gussow, The New York Times
Om original Broadwayuppsättningen:
…
It’s not that this collection of anthropomorphic variety turns is a brilliant musical or that it powerfully stirs the emotions or that it has an idea in its head. Nor is the probable appeal of ”Cats” a function of the publicity that has accompanied the show’s every purr since it first stalked London 17 months ago. No, the reason why people will hunger to see ”Cats” is far more simple and primal than that: it’s a musical that transports the audience into a complete fantasy world that could only exist in the theater and yet, these days, only rarely does. Whatever the other failings and excesses, even banalities, of ”Cats,” it believes in purely theatrical magic, and on that faith it unquestionably delivers.
…
But while the songs are usually sweet and well sung, ”Cats” as a whole sometimes curls up and takes a catnap, particularly in Act I. The stasis is not attributable to the music or the energetic cast, but to the entire show’s lack of spine. While a musical isn’t obligated to tell a story, it must have another form of propulsion (usually dance) if it chooses to do without one. As it happens, ”Cats” does vaguely attempt a story, and it also aspires to become the first British dance musical in the Broadway tradition. In neither effort does it succeed.
– Frank Rich, The New York Times
Cats isn’t a great musical but it’s a great show and an ironclad smash. The latest extravaganza from the prolific and gifted British composer, Andrew Lloyd Webber, takes Broadway legit to a new plateau of technologically enhanced spectacle and is an audience stampeder.
…
Nunn and Lynne’s high octane musical staging is impressive in its ingenuity and variety. The choreography isn’t terribly original, relying overmuch on acrobatics, but it’s often mesmerizing. There are too many slow spots in the first act, when some of the extended dance routings seem forced, but Lloyd Webber’s versatile music and the flair of the staging snuffs out impatience.
…
It’s certainly possible to cavail that too much has been made of Eliot’s low-key book of light poetry, that “Cats” is closer to arena spectacle that a legit musical.
The public won’t think so, however, and will relish its size, scope and vitality. There may be an adventurous film in it, certainly a cable tv production, and a scaled down version can tour. Everyone is going to be considerably older before “Cats” scats from the Winter Garden.
– Richard Hummler, Variety
Videosar:
At the Tony Awards 1983
Från Broadway revivaln 2016
Behind the scenes 2016
Delar av koreografin till Jellicle Ball inklusive Gillian Lynnes namn på de olika stegen.
Learning the Jellicle Ball
Länk till alla sångerna från filmversionen
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
Etiketter:1939, 1943, 1949, 1981, 1982, 1987, 80-tal, Andrew Lloyd Webber, Arthur E. Kennelly, cats, Dame Judi Dench, dikter, diktsamling, E region, Elaine Paige, Frank Rich, Gillian Lynne, Heaviside Layer, helvete, himmelen, ionised gas, ionosphere, katter, koreografi, Laurence Olivier Award, Marlene Danielle, medium-frequency radio waves, Mel Gussow, Old Possum, Oliver Heaviside, Richard Hummler, Spotify-bar, T. S. Eliot, The Kennelly–Heaviside layer, The New York Times, Tony Award, Tony Award Winner, Trevor Nunn, Variety, West End
Musikalipedia - musikalblogg 