Arkiv | Revue RSS feed for this section

Dag 320: As Thousands Cheer

3 Nov

784b228348a0d9b05b78e010.L

As Thousands Cheer (1933), revy, 400 föreställningar
Jag har lyssnat på revivalinspelningen från 1999
Musik & sångtexter: Irving Berlin
Sketcher: Moss Hart

Eftersom det här är en revy så finns det ingen handling att återge. Men själva showen presenterades som en slags levande dagstidning. Man hade underavdelningar som inrikesnyheter, utrikes, serier, nöjesavdelningen, skvaller, väderleken etc. Varje sketch eller sång föregicks av en löpsedel, ex väderdelen som hade löpsedeln ”Heat Wave Hits New York City” och som ledde till sången Heat Wave.
Det här var också en revy som vågade sticka ut hakan som i numret Supper Time där en svart kvinna håller på att duka fram för middagen och inte vet hur hon ska berätta för sina barn att pappa inte kommer att komma hem igen. Till en början kan det verka som att det är en typisk torch song om förlorad kärlek tills löpsedeln dyker upp: ”Unknown Negro Lynched by Angry Mob in Mississippi”.
Sketcherna ska ha varit ovanligt vassa och aktuella och showen kryllar av Irving Berlin standards som Easter Parade, Harlem On My Mind och de ovan nämnda Heat Wave och Supper Time.
Att det var en revy fylld med osedvanligt bra material bevisades av det faktum att den spelades 400 gånger mitt under den värsta delen av den stora depressionen.

Så hur håller sångerna idag?
Fantastiskt väl. Här finns ett par nummer som känns krystade och där åldern både märks och hörs men till största delen så är det makalöst bra sånger.
Jag har redan nämnt fyra av de mest kända ovan men det finns flera mindre kända pärlor att hämta här med. Min personliga favorit är nog Man Bites Dog, en underbar liten sång om hur man skapar säljande löpsedlar.
På denna platta så är det endast ett piano som ackompanjerar sångarna men det räcker, deras vokala talanger och materialet i sig är så bra att det inte behövs mer.
Av nån anledning så har man också lagt med Let’s Have Another Cup Of Coffee från musikalen Face The Music från 1932 (se dag 30) men eftersom det är en bra låt så inte mig emot.

Rekommenderade sånger:
Man Bites Dog, Supper Time, Harlem On My Mind, Through A Keyhole, Let’s Have Another Cup Of Coffee

Kuriosa:
As Thousands Cheer var den första show där en svart artists namn stod i lika stora bokstäver på affischen som hennes vita kollegers. Artisten i fråga hette Ethel Waters.
Det är lätt att glömma bort att rasismen var betydlig mer utspridd och självklar på den tiden än vad den är idag och det gällde även på Broadway. Svarta artister fick se sina namn i mindre bokstäver på affischerna även om de var stjärnor och på try out turnéer var det vanligt att de fick bo på betydligt sämre hotell (och i sämre delar av stan) än sina vita kolleger. Detta berodde delvis på att många fina hotell inte tog emot svarta gäster. Låter osannolikt men så var det.
Irving Berlin var dock en man som inte accepterade rasism. När de övriga ensemblemedlemmarna till en början inte villa ta emot applådtacket tillsammans med Ethel så sa Irving att antingen så tog alla emot applåderna samtidigt och på lika villkor eller så hade man inget applådtack alls. Detta ultimatum fick de andra att snabbt ändra inställning. Ett litet men viktigt steg som ledde mot det betydligt mera färgblinda samhälle vi lever i idag.

Pressklipp om revivaln:
A 1933 topical revue that’s still funny? Yes. One of the marvelous things about intelligently written, skillfully performed revue material is that the humor can shine through in front of audiences for whom the original associations have grown dim or, perhaps, never existed at all.

The wonder here is that you can delight in both the content and the rhythm of As Thousands Cheer, which is presented with nutty enthusiasm, and sometimes vitriol, as it sends up the American scene at one of the darkest moments in the country’s history.
– Vincent Canby, The New York Times

The Off-Broadway revival of As Thousands Cheer has the critics buzzing, and with good reason – its nothing short of sensational. I am a devoted fan of Irving Berlin and Moss Hart, and I marvelled at how well their 65 year old satire still works.

So if you haven’t seen this dee-licious bit of fun, you may have another chance soon. Three thousand cheers for The Drama Department and this glorious production! Now if only someone will take the hint and write a new topical revue with the same sense of fun – hey, in a world where Victor Hugo musicals run for more than a decade, anything can happen!
John Kenricks, Broadway101.com

Videosar:
Marilyn Monroe sjunger Heat Wave
Ethel Waters framför Suppertime
Fred Astaire och Judy Garland framför Easter Parade

6a00d8345212eb69e20134898e9ac8970c-500wi

Annonser

Dag 314: Sugar Babies

28 Okt

51XIrSXg-1L
Sugar Babies (1979), 1208 föreställningar
Musik: Jimmy McHugh
Sångtexter: Dorothy Fields & Al Durbin
Libretto: Ralph G. Allen & Harry Rigby

Det här är en hyllning till den gamla tiders burlesqueföreställningar. Så det är en slags nummerrevy.
Flera av sketcherna består av burlesquerutiner med närmare 60 år på nacken. Även flera av sångerna är standards från eran. Interfolierat med dessa finns några nyskrivna sketcher och sångnummer.
Showen ger exempel på många av de traditionella typen av nummer som man fick om man gick på en sån här show på 10- eller 20-talen: the swing number, the sister act, the fan dance, the dog act m m. Och allt avslutas med ett traditionellt, stort patriotiskt nummer där alla medverkande är klädda i röda, vita och blå kläder och med en stor amerikansk flagga i bakgrunden.

Det här var faktiskt betydligt roligare att lyssna på än jag förväntat mig. Vet inte vad det var jag trodde jag skulle få höra men inte var det ensamling med härliga, medryckande och roliga sånger framförda med sprudlande energi av bra artister med gamla filmstjärnan Ann Miller i spetsen. Lägg till det några småsnuskiga men hyfsat roliga sketcher och man får en platta som är tillräckligt medryckande och varierad för att vara värd ett par återbesök.
Sångerna består av både gamla standards och nyskrivna bitar och alla är så väl integrerade med varandra att det är svårt att veta vad som är nytt och vad som är gammalt – ett bra betyg tycker jag.
Musiken betsår av dixieland jazz, ragtime, gla’ jazz och lite torch songs.
Jag har fallit för plattan och vill absolut rekommendera den. Det här är kul.

Rekommenderade sånger:
Travelin’: In Louisiana, Cuban Love Song, The McHugh Medley, Let Me Be Your Sugar Baby, I’m Keeping Myself Available

Kuriosa:
Mickey Rooneys var en stor barn/ungdomsstjärna i Hollywood på 30-talet och det här var hans Broadwaydebut. Han är kanske mest känd för Andy Hardy filmerna där hans motspelare var en ung Judy Garland.

En Theatre World Award vanns för bästa manliga biroll.

Pressklipp:
Whatever it was that killed burlesque is not all that evident in Sugar Babies. With Mickey Rooney, the mighty atom, at his tumultous best and Ann Miller tip-tapping her way into second-stardom it should prove a sizable Broadway hit, especially as the ideal musical for people who don’t want to go see a musical.
– Clive Barnes, The New York Post

Everybody grins, smiles, struts and walks happy, but it’s mostly in vain. Try as they will, Sugar Babies, like the springer spaniel (in the dog act), refuses to budge most of the time. … Some art forms are deservedly forgotten.
– Douglas Watt, Daily News

Videosar:
The 1980 Tony Awards
1988 Sugar Babies London, snuttar o intervjuer
Sketch
Cuban Love Song

Dag 285: Tuscaloosa’s calling me… but I’m not going!

16 Sep

J1204
Tuscaloosa’s calling me… but I’m not going! (1975), Revy, Off-Broadway 429 föreställningar
Musik: Hank Beebe
Sångtexter: Bill Heyer
Sketcher: Sam Dann, Bill Heyer & Hank Beebe

En kärleksförklaring till New York.
Inte turisternas New York utan de bofastas.
En show skriven på mitten av sjuttiotalet, en tid då New York inte hade sin bästa period, då brottsligheten var rekordhög och staden bankrutt.
Medan turisterna älskade att  beklaga sig över hur hemsk staden var så kom denna show, av New Yorkare för New Yorkare, som sa motsatsen. Här hyllas allt från den lokala delicatessen, via snobbiga 5th Avenue butiker till single barerna och New Yorks skyline.
Titeln på showen syftar på de medverkandes vägran att flytta från staden.

Det här var ett riktigt litet fynd.
Flera bra och fortfarande roliga sånger, fyndiga sketcher och rent allmänt väldigt charmigt.
Ofta när man lyssnar på gamla revyer så brukar materialet kännas ålderstiget och lite småkrystat men inte här inte. Jag kom på mig själv med att skratta högt och länge flera gånger och jag hade inga problem med att både ta till mig och känna igen mig i stora delar av materialet. Visst har det åldrats, visst är det mesta inaktuellt men allt är framfört med en sån charm och med en sån wit att det ändå håller.
En revy som är 38 år gammal och fortfarande känns fräsch, det är ett tecken på kvalitet det.
Här finns elaka sånger om turistens klagan, sparkar åt den, ofta omotiverade, nakenheten som förekom på scenerna i stan och ljuvliga små poetiska hyllningar till en av världens mest spännande städer.
Den här LPn hör till en av alla dem som jag hittade efter ett sterbhus för en massa år sedan och jag tror det kan vara svårt att få tag på den, ingen cd-utgåva verkar finnas heller. Men om ni hittar den, köp den, för den är definitivt värd att njutas av.
Kompositören har kontinuerligt gjort uppdateringar av materialet genom åren och numera finns där till och med en sång om ”11:e september”.

Favvisar:
Only right here in New York City, Fugue for a menage a trois, Their things were out, Tuscaloosa’s calling me, Out of towners/Everything you hate is right here

Kuriosa:
Vann Outer Critics Circle Award som bästa nya Off-Broadway musikal.

20111028101038Tuscaloosa

Dag 274: Tom Foolery

5 Sep

Tomfoolery (Original London Cast)
Tom Foolery (1980), revy, West End.
Spelades även Off-Broadway (1981), 121 föreställningar
Musik & sångtexter: Tom Lehrer
Skapad, sammanställd och producerad av Cameron Mackintosh

“Always predict the worst and you’ll be hailed as a prophet.”

En revy som består av Tom Lehrers satiriska och småfräcka sånger från 1950- och 60-talen, närmare bestämt 28 av dem.

Jag har alltid älskat Tom Lehrers sånger, ända sen jag hittade lp:n That Was The Year Yhat Was på slutet av 70-talet. Hans humoristiska och satiriska texter och trallvänliga musik talade direkt till mig.
Här bjuds vi på 18 av sångerna och även lite av pratorna mellan numren (de flesta av dem består i huvudsak av de prator som Tom själv använde sig av på sina konserter) och skivan är inspelad live så vi får även höra hur en 80-tals publik reagerar på dessa gamla nummer – de verkar gilla det de hör.
Det är intressant att höra hans solistiska verk arrangerade för upp till 4 stämmor. Det är inte alltid de blir bättre av stämsång.
Artisterna som framför verket är alla engelsmän och det är fascinerande att höra deras exakta och väldigt brittiska uttal och torra leverans av Lehrers mer avspända och superamerikanska låtar. Det kan ibland bli lite krystat och fel men på det stora hela funkar det.
En del sånger har fått lite ny text och blivit bearbetade och updaterade av herr Lehrer själv inför denna show och det gör de här versionerna intressanta även för en Lehrer fanatiker som jag.
Men som med alla coverskivor så har den svårt att hävda sig mot originalversionerna.
Det här är en helt okej liten introduktion till en av 50/60-talets roligaste satiriker och har man aldrig hört talas om Tom Lehrer så kan det vara en bra startpunkt men i annat fall så hoppa över det här och gå direkt till hans solo och liveplattor – de finns utgivna på både cd och kan hittas på Spotify.

Favvisar:
Silent ”E”, I Got It from Agnes, So Long Mom, We Will All Go Together When We Go, The Vatican Rag

Kuriosa:
Thomas Andrew ”Tom” Lehrer, född 9 april 1928, är en amerikansk musiker (kompositör, textförfattare, sångare, pianist) och matematiker. Han var bland annat lärare i matematik på Harvard.
Det var under sin studietid på Harvard som han började skriva satiriska sånger för att underhålla sina vänner. Bland annat skrev han Fight Fiercely, Harvard (1945) där. Detta var en parodi på den tidens lokalpatriotiska idrotts- och hejarklacksvisor som varje college med självaktning hade. Sången framförs fortfarande på varje hemmamatch för footballslaget på Harvard!
Han uppträdde framför allt på 1950- och 1960-talet med sånger som ofta var satiriska och behandlade ämnen som amerikansk inrikespolitik och kärnvapen. Var och en av dem brukar också vara en parodi på en speciell musikgenre, som ragtime, väckelsepsalm, kärleksballad eller tango. Andra av hans sånger är inspirerade av matematik och naturvetenskap.
Flera av Lehrers sånger har tolkats av Lars Ekborg på svenska.

Visst har många av hans texter åldrats men en hel del har kvar sin ”punch” och tyvärr tycker jag att National Brotherhood Week fortfarande känns kusligt aktuell trots att den skrevs för snart 50 år sedan:

Talat:
One week of every year is designated National Brotherhood Week. This is just one of many such weeks honoring various worthy causes.
During National Brotherhood Week various special events are arranged to drive home the message of brotherhood. This year, for example, on the first day of the week Malcolm X was killed which gives you an idea of how effective the whole thing is.
I’m sure we all agree that we ought to love one another and I know there are people in the world that do not love their fellow human beings and I hate people like that.
Here’s a song about National Brotherhood Week.

Oh, the white folks hate the black folks,
And the black folks hate the white folks.
To hate all but the right folks
Is an old established rule.

But during National Brotherhood Week, National Brotherhood Week,
Lena Horne and Sheriff Clarke are dancing cheek to cheek.
It’s fun to eulogize
The people you despise,
As long as you don’t let ‘em in your school.

Oh, the poor folks hate the rich folks,
And the rich folks hate the poor folks.
All of my folks hate all of your folks,
It’s American as apple pie.

But during National Brotherhood Week, National Brotherhood Week,
New Yorkers love the Puerto Ricans ‘cause it’s very chic.
Step up and shake the hand
Of someone you can’t stand.
You can tolerate him if you try.

Oh, the Protestants hate the Catholics,
And the Catholics hate the Protestants,
And the Hindus hate the Muslims,
And everybody hates the Jews.

But during National Brotherhood Week, National Brotherhood Week,
It’s National Everyone-smile-at-one-another-hood Week.
Be nice to people who
Are inferior to you.
It’s only for a week, so have no fear.
Be grateful that it doesn’t last all year!

Pressklipp om Off-Broadwayversionen:
Because Mr. Lehrer gave up writing satirical songs in the mid-60’s, one must approach the show with a certain amount of apprehension. With the possible exception of yesterday’s headlines, is there anything deader than yesterday’s satire? Can we love Tom Lehrer in the here and now as we do in our memories from over two decades ago?
The answer is yes and no. The charm and intelligence of the songs are still in evidence: the lyrics are almost always dextrous, the pastiche melodies almost always clever. But, with a few exceptions, the bite is gone. Through no fault of his own, Mr. Lehrer has been outrun by the nasty march of history. What was rude in the days of Eisenhower and Kennedy could almost pass for nostalgia now.
That said, Tomfoolery is not without its intermittent pleasures.

Mr. Lehrer always sang his compostions to his own piano accompaniment, in a cheery, disingenuous voice. The most successful numbers in Tomfoolery are the solos that replicate that style.

In the ensemble numbers – such as In Old Mexico, Fight Fiercely, Harvard or Send the Marines -the cast acts out the jokes in the lyrics. Mr. Lehrer’s light humor can’t support the added weight, and the songs sink fast.

Like the rest of Tomfoolery, it leaves us wishing that Tom Lehrer will yet return to his piano again.
Frank Rich, The New York Times

Videosar:
Trailer för Centre Stages uppsättning 2008
Musicals In Mufti Series Cast Discussion Tom Foolery
Tom Lehrer – Pollution (kortfilmsversion)
Tom Lehrer – The Masochism Tango
Tom Lehrer – The Vatican Rag
Tom Lehrer – National Brotherhood Week
Tom Lehrer – Lobachevsky
Tom Lehrer – New Math (Animated)
The Element’s Song med Daniel Radcliffe

Dag 249: Scrambled Feet

11 Aug

4cbd396586dbe_53443n
Scrambled Feet (1979), Off-Broadway, 831 föreställningar
Musik, sångtexter & sketcher: John Driver & Jeffrey Haddow

Denna intima musikaliska revy är en galet, uppsluppen parodi som behandlar varje tänkbar aspekt av showbusiness.
Bland de många sketcherna/sångerna finns en elak parodi på störande teaterbesökare med sina prasslande godispåsar och sitt småtjattrande under hela föreställningen, en brottningsmatch mellan The Elephant Man och den förlamade hjälten i Whose Life Is It Anyway?, problemen med att ta sig till och från teatern om man bor i förorten, vikten av att ha kontakter om man vill komma nånstans i branschen, problem som uppstår om man blir förälskad i sin motspelare, hur otacksamt det är (för skådespelaren) att behöva uppträda tillsammans med publikfriande djur, här finns elaka parodier på teaterkritiker och på många av de ledande producenterna på Broadway och mycket, mycket annat.
Det är en satirisk show för alla som arbetar med teater, som nån gång på något sätt hållit på med teater eller som bara gillar att gå på teater.

Den här showen är lite av en föregångare till Forbidden Broadway som gått i åratal Off-Broadway i olika upplagor. Precis som den så driver den här med aktuella shower, skådespelare och allt som har med Broadway att göra men i motsats till den så är all musik här nyskriven. Forbidden använder sig av låtar ur showerna den parodierar och ger dem nya, elak texter.
Scrambled Feet har visserligen åldrats en hel del och många av de saker och föreställningar den refererar till är inte längre aktuella eller ens begripliga för oss idag men till stora delar fungerar materialet fortfarande förvånansvärt väl. Det visar sig att det finns bitar av branschen – och dess besökare och deltagare – som inte har ändrat sig på närmare 40 år…

Man gjorde en tv-version av den 1984 med Madeline Kahn i en av rollerna.

Favvisar:
Haven’t We Met?, Theatre-Party-Ladies, British, Good Connections, Advice To Producers

Videosar:
The 25th Annual Theatrical Olympics
Composer Tango
Sham Dancin’
En längre sekvens med bl a Could Have Been och Theatre-Party-Ladies

Dag 239: Naked Boys Singing!

1 Aug

Blandade Musicals
Naked Boys Singing! (1998), över 3000 föreställningar
Musik, sångtexter & sketcher: Shelley Markham, David Pevsner, Mark Savage, Rayme Sciaroni, Mark Winkler, Marie Cain, Binyumen (Ben) Schaechter, Bruce Vilanch

Det här är precis vad titeln säger: nakna män som sjunger.
Det är en revy som gått Off-Broadweay i över 13 år. Och även spelats i många andra länder som Brasilien, Australien och till och med i vårt grannland Norge!

Föreställningen hyllar den manliga anatomin.
Den handlar också om hur det är att vara och leva som gay. Från ofrivilliga erektioner i duschen efter skolgympan, via kroppsdyrkan, olika udda yrken (nakenstädare eller porrstjärna exempelvis) till jakten efter kärlek och att sörja en avliden partner.
Det här är roligt, gripande och mycket tror jag nog att många kan känna igen sig i.

Sångerna är förvånansvärt catch-iga och även flera av texterna är bra.
Inga odödliga klassiker kanske (eller, jo, det finns en eller annan låt som nog kan få ett liv efter det att showen lagts ner för gott) men definitivt kul för stunden och värda en genomlyssning.
Och akta er, en del av sångerna sätter sig på hjärnan. Själv så nynnar jag glatt på I’m a perky little pornstar medan jag går på stan och handlar…

Favvisar:
Gratuitios nudety, The bliss of a Briz, Fight the urge, I’m a perky little pornstar

Pressklipp (om originalet):
You go in wondering how many numbers they can dream up in which nudity is appropriate and marvel at their ingenuity.
– Rex Reed, The New York Observer

This is illegitimate theater that’s really good, clean -if adult -fun.
– David Kaufman, New York Daily News

(om filmversionen som kom 2007):
In Naked Boys Singing! 10 grown men (including one natural redhead) go full monty while belting out show tunes and high-kicking like muscular Rockettes. The show’s injury log must make for very colorful reading.

Naked Boys Singing!, with its complete lack of sleaze, is more likely to have you pondering the cast members’ skin care routines than their vital statistics. And though stage shows are always best experienced in their natural habitat, few will benefit as much as this one from the eventual consolations of “pause” and “zoom.”
– Jeannette Catsoulis, The New York Times

En ny recension efter att den gått 12 år Off-Broadway:
This once radical gay show has transformed into a friendly, off Broadway commercial staple aimed at straight women.

The same audience the show was originally intended for is probably the least likely to enjoy what it is today.
To its credit, the show does spend time dealing with the issues that gay people deal with. Fight the Urge is about the difficulty young gay men face while trying to hide their attraction in the locker room, and the two-parter Window to Window portrays two lonely neighbors longing for each other from afar. However, the song I most anticipated after reading the reviews from 1999 never happened; Kris, Look What You’ve Missed was a reverse strip that portrayed a gay man lamenting the loss of his partner to AIDS as he went through his morning routine of getting dressed. The producers have probably cut this number in order to keep the mood light, probably to avoid bringing down the women in the audience who are having their last big night out before they begin their married lives. The irony to me, though, is kind of painful: in 2011, it is cool to be gay-friendly, but contemplating the tougher gay issues could be enough to ruin your night, so let’s just avoid the subject altogether.
– Weston Clay, http://www.theasy.com

Videosar:
Från rep
Press från Australiensiska uppsättningen
Perky Little Porn Star
Robert Mitchum
Naked Boys Singing Mexico
Naked Boys Singing! Official Trailer

12naked600

Dag 227: Closer Than Ever

20 Jul

51sypNSdRML
Closer Than Ever (1989), Off-Broadway, 312 föreställningar
Baserar mitt omdömme på inspelningen av 2012 års off-broadway revivalinspelning
Musik: David Shire
Sångtexter: Richard Maltby, Jr.

Saying, ”Oh I like it”, to things I really don’t
Wondering if he’ll call me and hoping that he won’t
Faking again, quaking cause I’m…
Sweating again, fretting cause I’m,
Dating again…

Det här är en revy som bara består av sånger av teamet Maltby & Shire.
Programmet består av strukna sånger från teamets olika musikaler, sånger skrivna för olika kabaréer och artister, sånger som de skrivit utan nått speciellt ställe i åtanke och nya sånger skrivna speciellt för denna show.
Sångerna handlar om jakten på kärlek och trygghet, medelålderskriser, åldrande, äktenskap och allt annat som hör livet till.
Många av sångerna är baserade på berättelser de hört sina vänner berätta eller saker de själva upplevt.

Jag har älskat castinspelningen från 1989 ända sedan den kom ut. En samling med makalöst bra sånger framförda av en kvartett artister av absolut yppersta kvalité. Det var totalt omöjligt att inte svepas med och bara njuta av både materialet och framförandet.
Så hur klarar revivalcasten att möta mina oerhört högt ställda förväntningar?
Sådär, om jag ska vara ärlig.
Den största skillnaden vad gäller de vokala insatserna är nog att i den här nya versionen så jobbar sångarna hysteriskt på att ”spela” fram karaktärer och situationer och det känns ofta mer ansträngt än inspirerat. Den gamla casten var bara självklara i sina insatser på ett sätt som de här inte kommer i närheten av. Och det värsta av allt är att de nya sångarna inte kan förmedla all humor som sångerna innehåller. Här försöker de vara ”galna och crazy” med hjälp av lite skojiga röster etc men kul blir det inte. Det är synd, för det här är otroligt vitsiga och smarta sånger som behöver smarta och vitsiga uttolkare. Och gärna med en touch av sexighet dessutom.
Precis som i den gamla versionen så är kvinnornas insatser ett uns starkare än männens.

Materialet är dock fortfarande förstklassigt.
Maltbys texter är små mirakel av effektivitet och exakthet, här finns inte ett överflödigt eller ogenomtänkt ord. Varenda sång är en fullödig liten berättelse i sig och här finns komiska, tragiska, sexiga och mänskliga historier som alla känns sanna och upplevda. Inga floskler här inte. Vi pratar istället om en djupdykning ner i alla de olika delar som gör oss till människor – både de goda och de dåliga sidorna.
Shires musik är varierad och matchar texterna perfekt.

Det är skillnad på innehållet i de två versionerna. En del sånger har åldrats och är inte längre tematiskt aktuella – fast de är fortfarande små pärlor – och har därför bytts ut mot nytt och aktuellare material. Även ordningen sångerna framförs i skiljer sig lite från den ena plattan till den andra.
Så här har vi ett fall där man bara måste ha bägge versionerna av showen.
Så enkelt är det. För så bra är den!

Favvisar:
Doors, You Wanna Be My Friend, There’s Nothing Like It, Life Story, Next Time / I Wouldn’t Go Back, Three Friends, Back On Base, The March Of Time

Kuriosa:
Original föreställningen vann The Outer Critics Circle Award för Bästa Off-Broadway musikal.
Den vann även tre Drama Desk Awards: Bästa musik, sångtexter och bästa kvinnliga skådespelare – Lynne Wintersteller.

Pressklipp för 2012 års revival:
Musical theater has courted young audiences relentlessly in the 23 years since Closer Than Ever opened Off Broadway. But among the abundant charms of this pocket-size 1989 revue, now getting a polished revival by the York Theater Company, is its assertion that folks with a few miles on the odometer also have stuff to sing about. More stuff, in fact.

Charming material presented charmingly and sometimes marvelously: unlike the men and women on either side of the footlights, that combination will never get old.
– Eric Grode, The New York Times

I love Maltby & Shire when they’re in their quiet, observant, wry mode. They are the Cheever and Updike of musical theater. (What they could do with Rabbit, Run!) I find them consistently less engaging when going for the big Broadway moment, for songs of sentiment and large emotion. That may be why I was less taken with act two, which believes it is building emotionally by including numbers like If I Sing (in which a musician celebrates the love of music he learned from his father) and the similarly dramatic Patterns and Fathers Of Fathers. But, in fact, it’s the quieter and funnier numbers that are packed with emotion, the sort that sneaks up on you when you’re not expecting it. When they don’t strive for the big notes, Maltby and Shire are closer than ever to reaching them.
– Michael Giltz, Huffington Post

Videosar:
Pia Douwes – Back on Base
Lynne Wintersteller – Life Story
Closer Than Ever – high lights

%d bloggare gillar detta: