Arkiv | Rock Opera RSS feed for this section

Nr 421: Notre-Dame de Paris

9 Jan

 

Notre-Dame de Paris (1998)
Musik: Riccardo Cocciante
Libretto & sångtexter:  Luc Plamandon, baserad på Notre-Dame de Paris skriven av Victor Hugo 1831.

Paris i slutet av 1400-talet.
Utanför stadens stora katedral, Notre Dame, befinner sig mängder av flyktingar och hemlösa som alla ber om att få hjälp och asyl i kyrkan. Det blir upplopp och ärkediakonen Claude Frollo ber Phoebus, kapten för den kungliga vaktstyrkan, att skingra folket. När Phoebus och hans mannar börjar slå ner och arrestera folk så ser han plötsligt Esmeralda, en underskön rom som dansar framför katedralen. Han blir omedelbart starkt attraherad av henne och väljer att låta henne gå.
Men det är inte bara han som har uppmärksammad Esmeralda, även Frollo och hans adoptivson, Quasimodo, har sett henne och de har blivit förälskade de med.
Quasimodo är klockringaren i katedralen, en puckeryggig, halt och enögd ung man. Föraktad och hånad av folket i stan, så är han medveten om att ingen kan älska nån så grotesk som han. Men han dyrkar Esmeralda på avstånd.
Phoebus får ihop det med Esmeralda vilket väcker Frollos hat. Han följer vid ett tillfälle efter paret och gömmer sig i garderoben i Esmeraldas bostad. Frollo hugger ner Phoebus när han och Esmeralda börjar älska. Hon svimmar och när hon vaknar upp så anklagas hon för att ha försök mörda Phoebus. Han har överlevt attacken och har återgått till sin trolovade Fleur-de-Lys.
I fängelset erbjuder Frollo Esmeralda nåd om hon gifter sig med honom. Hon vägrar. På morgonen när hon ska avrättas räddas hon i sista stund av Quasimodo som låter henne komma in i kyrkan. Där är hon säker eftersom man får fristad om man är inom kyrkans väggar.
Romerna i staden bestämmer sig för att de ska frita Esmeralda ur kyrkan och hjälpa henne fly ut ur staden. Fritagningen misslyckas och leder istället till att hon fångas och avrättas.
Frollo kan inte dölja sin glädje när han från ett av tornen ser hur hon hängs och Quasimodo inser då att det är Frollo som ligger bakom överfallet på Phoebus. Han knuffar ner Frollo från kyrktornet. Frollo dör och Quasimodo ger sig ut och hämtar Esmeraldas kropp och över den sjunger han en avslutande powerballad.

Boken som musikalen baseras på är en myllrande skildring av Paris mot slutet av 1400-talet, den har en mängd bifigurer och bihistorier men den mest kända delen är historien om Esmeralda, Quasimodo och Frollo.
Boken är en av den franska litteraturens stora klassiker och i Frankrike så kan man sina klassiker. Och ser man denna musikal så måste åskådaren verkligen kunna den för vid många tillfällen så tas det för givet att man vet vad som hänt mellan olika scener, vad som lett fram till olika beslut som tas och vem som är vem och deras inbördes relationer. För det får man inte reda på mycket av i denna show. Mest är det folk som står och tittar ut mot publiken med en ”djup blick” medan de med stort allvar sjunger innerliga powerballader där de berättar om sina känslor.
Rent dramaturgiskt lämnar denna show en hel del övrigt att önska.

Rent musikaliskt så är det dock en annan historia. Om man bara lyssnar på musiken så får man en helt okej samling sånger. Det är fransk pop/rock med lite chansonkänsla, en skvätt spanska toner – Esmeralda ska komma från Andalusien sägs det – och även en touch av indisk musik, vilket ju är snyggt då romerna sägs ha utvandrat från Indien på 900-talet.
Det är många powerballader och jag menar verkligen mååååånga! Ballad är föreställningens främsta sångstil, några rockigare låtar och ett par nästan uptempolåtar finns men mest är det ballader. Jag tror att fransmän har en viss förkärlek för den typen av sånger, men det kanske bara är mina fördomar. Men det är i alla fall fall väldigt snygga ballader. Om jag ska nämna några så är det Belle,  Les sans-papiersDanse mon Esmeralda och min absoluta favorit Le Temps des Cathédrales.

Musiken är som sagt helt okej, sångtexterna däremot suger. Det är banala, ytliga, klichéfyllda och illa rimmade alster. Tur att det är på franska och att man kan stänga av undertexten när det blir för illa.

Jag gillar många av sångarnas röster. De flesta har så där lite småraspiga rockröster som jag gillar, speciellt gäller detta Garou, en kanadensisk rocksångare som spelar Quasimodo.
Men störst avtryck på den vokala fronten gör Bruno Pelletier som spelar poeten Gringoire och sjunger den tidigare nämnda Le Temps des Cathédrale. Shit vilken pipa den mannen har. Gåshud!

Förutom huvudpersonerna så kryllar det av dansare och akrobater på scenen som energiskt hoppar, skuttar, voltar, klättrar på scenografin, hipp-hoppar och gör sitt bästa för att ge föreställningen lite välbehövd energi. Dock tillför inte koreografin ett dyft och verkar ofta inte ens riktigt hänga ihop med sångerna.

 

Kuriosa:
Föreställningen är genomsjungen.

Föreställningen, som är något av ett arenaspektakel, började sitt liv på Palais des Congrès i Paris 1998.  Scenen där är enorm, scenografin de använde sig av var 20 meter bred och över 8 meter hög – och det fanns fortfarande plats både på sidorna och ovanför! Salongen rymmer 3700 åskådare.
Denna enorma skådeplats förklarar lite varför det fanns så många som 16 dansare på scen – de behövdes för att fylla den – och även varför de var så energiska och kryllade runt som myror på amfetamin.
Även skådespelarnas stelhet beror till viss del på scenens och salongens enorma utrymme. Regissören valde att göra mer av en iscensatt konsert än en dynamisk- och handlingsdriven föreställning. Och så var de flesta av huvudrollerna mer rena sångare än skådespelare.

Man använde sig av förinspelad musik och även all bakgrundskörande var förinspelat. Det var bara solisterna som sjöng live.

Notre-Dame har översatts till 7 olika språk och har även spelats i London, Las Vegas, Syd-Korea, Ryssland, Japan, Belgien, Kanada och ett gäng länder till. Dock aldrig i norden – men läste nånstans att det ska finnas en svensk översättning.

Sången Belle blev årets låt i Frankrike 1998, den sålde över 2,5 miljoner ex, och nominerades till ”Århundrades Låt” – men vann inte.
Den franska kompletta inspelningen av showen sålde ”diamant” i Frankrike och i Kanada blev det dubbel ”platinum”.

Det har gjorts 17 olika castinspelningar av musikalen och även 3 dvdinspelningar av den kompletta showen – den franska originalshowen, den italienska versionen samt den ryska.

Rom är på romernas språk romani, eller romani chib, en benämning på en romsk vuxen man; för en romsk vuxen kvinna används romni. Ordet rom heter på romani roma. Ordet roma kommer ursprungligen av ordet dom och betyder ‘en människa’, ‘en person’.
Den äldre benämningen ”zigenare” om romer kommer ursprungligen från ordet ”tsigan” som i sin tur härrör från den gamla grekiska benämningen på kättare, atsigan. Grekiskans athyinganis betyder ‘de som inte rör’ eftersom romerna på den tiden inte hälsade med handslag utan med händerna ihop.

Press: (för London versionen)
Anglo-Gallic relations are dealt a serious blow by “Notre-Dame de Paris,” the arena show premiered 18 months ago in Paris that has set up a West End home at the Dominion Theater where such Euroshlock looks unlikely to be domiciled for long.
Have there been worse London musicals? Bien sur, some of which are still running. (Others have in the past played this very theater: “Time,” anyone?) But I’m not sure I’ve ever seen a $ 7 million production of such astonishing vacuity that it makes the Disney stage treatment of the same material — unveiled last summer in Berlin — look like “Gypsy” by comparison.

Phoebus may be singing of a fiercely divided heart in the ludicrous non-showstopper, “Torn Apart,” but one’s eyes remain fixed on the five gyrating figures behind him who — not for the first time — do everything short of pass out in a (vain) effort to shake the show into life. Whatever else choreographer Martino Muller (from the Netherlands Dance Theater) is or is not, and imagination wouldn’t seem to figure high on his list of attributes, he’s clearly a tireless taskmaster.
– Matt Wolf, Variety

 

This is one of the most stupefying awful musicals I have seen in two decades. Why do we have such high-octane foreign garbage when, as the other fellow once said, we have plenty of low-octane British garbage of our own.
– John Peters, The Sunday Times

 

There are occasional imaginative production touches: huge bells with writhing, upside-down humans for clappers, for instance. But if the show’s creators aspire to mount a telling attack on an unjust, hypocritical, brutal society they have some way to go. Another Les Mis this isn’t.
– Benedict Nightingale, The Times
Unfortunately, this is an awful production, which is such a shame because the music is superb!! The show is a hit and miss affair with only drops of quality seeping out. The choreography does not compliment the story at all.

In the second act when the priest was singing, there were three big stone blocks following him that were so precise that I became more interested in following the stones than becoming emotionally involved in the song!!
– Darren Dalglish, London Theatre Guide


Video:
Belle
Le Temps des Cathédrales
Les sans-papiers
Le Val D’Amour
Liberes
Les Cloches
Tentative D’enlevement

Nr 367: Two Gentlemen Of Verona

1 Okt

51Brb1j0CcL._SL500_AA280_
Two Gentlemen Of Verona (1971)
, 614 performances
Music: Galt MacDermot
Lyrics: John Guare
Book: John Guare & Mel Shapiro, baserad på William Shakespeares pjäs Two Gentlemen Of Verona (Två Gentlemän från Verona alt Två Ungherrar i Verona, beroende på översättning), exakt när den skrevs är okänt, men man bedömer dess tillkomst till omkring 1591-94

Lifelong friends Proteus and Valentine leave their rural hometown to experience life in urban Milan. Valentine falls in love with Sylvia, whose father has betrothed her against her will to the wealthy but undesirable Thurio, and plots to win her hand. Disregarding his loyalty to Valentine and Julia, his sweetheart back home, Proteus also sets his sights on Sylvia. He plans to expose his friend’s intentions to her father, have Valentine banished from Milan, and claim her for himself.

Ta en dos var av soul-, funk-, pop- och rockmusik, släng in en skvätt country, lite calypso, nån sambatakt, en droppe reggea, några uns operettpastich, en doft av 30-tal och så krydda med lite ”Bond-temat”, blanda allt ordentligt och, vips, så har du en ”hip”, ”fräck” och ”with it” musikal av typsikt tidigt 70-tals slag.
Och tycker man att det låter väääldigt mycket Hair om den så är det inte så konstigt eftersom det är samma kompositör till bägge verken: Galt MacDermot. Men melodierna är inte lika starka eller ”catch-iga” här, flera känns mer som Hair-rejects eller som sämre kopior av den musikalens hits. Fast jag tror nog att de flesta kan hitta åtminstone nån låt som fastnar för med inte mindre än 37 olika spår att välja mellan (det är en dubbel lp) så finns här nått för alla. Men kanske just det att musiken spretar så åt alla möjliga olika håll gör att åtminstone jag aldrig riktigt fastnat för showen. Gång på gång sätter jag på den och försöker ge mig hän och ge den en chans men gång på gång så tröttnar jag och vill bara stänga av. Inte så att musiken är dålig men den känns inte så hiskeligt bra heller. Många låtar känns väldigt lika varann och de flyter liksom ihop till en enda långa ljudmatta av (till största delen) mellantempo låtar. Och jäklar vad den har åldrats och inte på ett bra sätt.

Mina favvisar:
Calla Lily Lady, Symphony, Where’s North, Hot Lover, Love Me, Finale: Love Has Driven Me Insane/I Love My Father

Kuriosa:
Den här föreställningen började sitt liv som en av New York Shakespeare Festivals gratis föreställningar i Central Park i New York sommaren 1971 men föreställningen blev så populär och uppskattad att man bestämde sig för att ge den en chans på Broadway också.

Den  slog föreställningar som Grease och Follies och vann både Tony– och Drama Desk awarden som det årets bästa musikal.
Priser den fått:
2 Tony Awards: årets bästa musikal och bästa libretto.
8 Drama Desk Awards: Bästa musik, sångtexter, libretto, manliga och kvinnliga huvudroller, kostymer, koreografi och regi.
Dessutom en Theatre World Award för bästa kvinnliga skådespelare.

Raul Julia, som spelade Proteus (den ena gentlemannen), blev nominerad för en Tony för sin insats och vann Drama Desk Awarden. Han skulle komma att kreera rollen som Guido Contini i Maury Yestons musikal Nine från  1982. Dessutom var han en fantastisk Gomez Addams i  de två filmerna om familjen Addams som kom i början av 90-talet.

Pjäsen som musikalen är baserad på är ett av Shakespeares tidigaste verk, många hävdar till och med att det var hans första spelade verk.

Man vet att man har att göra med en musikal  från det sena 60-talet eller tidiga 70-talet när man på omslaget kan få se två damer som visar brösten. Förvisso i stiliserad form men med tanke på amerikanarna och deras extrema rädsla för nakenhet i offentliga medier så är det här enormt. Men så var det under en kort period i det stora landet i väst, man blev inte chockad eller upprörd ifall man skymtade en liten tutte här och där, till och med i barntillåtna filmer kunde man få se lite (typ i Can’t Stop The Music). Ah, those were the days…
Fast nu läste jag precis  i en bok att det jag trodde var stiliserade bröstvårtor i själva verket ska vara stiliserade och strategiskt placerade tårar… Fan trot, jag misstänker att det är en efterkonstruktion, men jag låter var och en som tittar på bilden själv få bestämma vad hen ser…

Pressklipp:
Who says you can’t do Shakespeare on Broadway? Joseph Papp and his New York Shakespeare Festival have found the lovliest way possible.
– Douglas Watts, Daily News

Rubrik: Simply Carefree, Simply Wonderful
… you feel Shakespeare would grasp his way of putting it, and not mind the rock or Latin-American beats. As a result it is easy for the entertainment to move either way – into now or into iambic pentameter. After Shakespeare’s, Guare’s contribution to the festivities may be the greatest.
– Walter Kerr, Times

Here is a show with the size of physique and spirit to fill a big stage (and house) while doing it in a fresh way. It has energy, wit and originality.
Om Raul Julias komiska talang: He can do more with a pair of steel-rimmed glasses than most actors can do with four years of acting lessons.
– Martin Gottfried, Women’s Wear Daily

I had a great time. I only wish that it had been three or four gentlemen instead of two.
– Clive Barnes, Times

Videosar:
Who is Sylvia?
Night Letter
Where’s North?
A song medley från en repetion
Från Broadway.coms reportage om 2005 års sommarteaterversion
What a Nice Idea

Dag 342: The Apple

25 Nov

The Apple
The Apple (1980), filmmusikal

Musik: Coby Recht
Sångtexter: Coby & Iris Recht med lite hjälp av George S. Clinton
Manus: Menahem Golan

Vad kan väl vara bättre än att tillbringa lite tid med en science-fiction disco/synth/rock-operafilm från 1980 som utspelar sig i en nära men ändå avlägsen, spännande framtid, närmare bestämt år 1994…

Två naiva och oskyldiga ungdomar från Canada, Alphie och Bibi, kommer till USA för att tävla i 1994 års upplaga av  the Worldvision Song Festival.
Deras folkmusikinspirerade discoballad Love, the Universal Melody blir den stora överraskningen och sensationen på festivalen och de är på väg att vinna tävlingen.
Mannen som styr och kontrollerar hela världens musikindustri och även festivalen, en viss Mr. Boogalow, ser inte på det unga paret med blida ögon, han vill nämligen att hans dekadenta popdansgrupp BIM ska vinna.
Han riggar självklart tävlingen så att de gör det, men han ser samtidigt en potential i det unga paret. Han försöker signera dem till sitt bolag. Alphie som misstror Boogalow vägrar att skriva på nått kontrakt men Bibi tar chansen och gör det.
Alphie bosätter sig bland ett gäng hippies i stadens park.
Bibi å sin sida blir stylad, fixad och lanseras som den nya stora popdivan. Så småningom märker hon dock att livet med glamour, droger och fester är ett tomt liv. Hon saknar sin Alphie och lämnar stjärnlivet för att bosätta sig hos honom i parken.
Men hon kommer snart att upptäcka att Mr Boogalow inte är en person som man bara lämnar…

Det här är egentligen fruktansvärt uruselt men jag gillar det.
Vid den första genomlyssningen satt jag mest med öppen mun och häpnade över alla de uppenbara musikaliska stölderna och den allmänna uselheten jag hörde men… För varje ny lyssning på verket så tycker jag bara bättre och bättre om det. Missförstå mig rätt nu, det är fortfarande ganska så redigt uselt men samtidigt så är det så där helt underbart dåligt, om ni förstår hur jag menar.
Jag kommer på mig själv med att glatt sitta och sjunga med i de absurda texterna (har lagt ett exempel på dem längst ner på sidan) och till och med köra gamla discomoves till uptempolåtarna. Who would have guessed?

Filmen är även den värd ett besök. Den är so ”over the top” att man häpnar och det var troligtvis ett medvetet val de gjorde för att visa på framtidens dekadenta värld.
Musiken är dock bättre utan de rörliga bilderna och flera av låtarna är annorlunda i sin LP-version jämfört med hur de framförs i filmen.
Om ni hittar ett exemplar av LP:n (tror inte den nånsin givits ut på cd), så köp den för Guds skull, en sån här bortglömd kultklassiker får man bara inte missa!

Favvisar:
BIM, The Apple, Coming, Creation, Speed, Cry For Me

Kuriosa:
Från början var det här tänkt att bli en hebreisk scenmusikal, en slags modern ”Adam och Eva” berättelse med skivbolagschefen som ”ormen”. Men när filmogulen Menahem Golan hörde talas om det så såg han en möjlighet att tjäna pengar på den disco och musikalvåg som svepte över världen just då. Detta är perioden då Saturday Night Fever och Grease toppade alla film- och hitlistor.
Menahem Golan skrev ett nytt manus och satte  igång att spela in filmen i Tyskland. Något som hörs tydligt då det tyska ”Münchensoundet” är klart dominerande på ett flertal låtar (det soundet som låg bakom Donna Summers tidiga hits som Love To Love You Baby och discogruppen Silver Conventions alla hits). Tyvärr så var disco på väg ut när filmen kom så den floppade nått enormt.
Herr Golan satsade i stället på actionfilmer i fortsättningen och där hade han betydligt mer framgång.

Texterna är skrivan av ett par med väldigt begränsad kunskap om det engelska språket vilket lett till sanslösa, ibland rent surrealistiska sångtexter. Kan inte låta bli att ge er en av dem. Tänk er denna text till ett ”tungt”  discobeat och ”storslagna” dansrutiner eller titta och njut av videon nedan.

Magic apple
Mystery apple
Take a little ride
Let me be your guide
Through the apple paradise.
Juju apple
Voodoo apple
Take a little bite.
Spend a splendid night
In our garden of delights.
It’s a natural, natural, natural desire.
Meet an actual, actual, actual vampire.
Let the apple set your soul on fire, fire, fire, fire.
You’ll be hypnotized,
And you’ll be demonized,
But you’ll be paralyzed,
So you can victimize.
You’re 
fascinating, captivating, losing your mind 
When we cast the apple light on you.
Holy apple
Sacred apple
Take a little chance,
Get into a trance,
And join me in the apple dance.

Videosar:
Trailer
BIM
The Apple
Show Business
The National Bim Hour
How To Be A Master
Cry For Me

 

Dag 324: Repo! the Genetic Opera

7 Nov

61i-N8Oy4QL._SL500_AA280_
Repo! the Genetic Opera (2008)
, filmmusikal
Musik, sånger och manus: Terrance Zdunich & Darren Smith, baserad på deras musikaliska pjäs The Necromerchant’s Debt

Året är 2056.
Det multinationella företaget GeneCo lever på att sälja organ till folk vars egna inre organ har lagt av. För rätt summa så kan du få nya lungor, en ny lever, nya ögon eller varför inte ett nytt ansikte. För att göra transplantationer tillgängliga för alla så kan man få sitt nya organ på avbetalning men om man missar en endaste liten betalning så kommer Repo man direkt för att återta det – ofta på bekostnad av ägarens liv.
Detta är grundupplägget för denna skräcksaga om en överbeskyddande far som låtsas vara läkare men egentligen återtar organ i hemlighet om natten, här hittar man också en maktkamp mellan tre syskon om vem som ska få ta över GeneCo, lägg till det en blind operasångerska, en droglangare som heter GraveRobber som skapar en smärtstillande och euforiframkallande drog från döda kroppar, sex, mord, tortyr och plastikkirurgi. Plus bitvis hård, mycket hård, rock musik med inslag av lättare opera och musikal. En ganska så originell liten cocktail om jag säger så.
Och för er som undrar, jo, det är faktiskt en opera, för hela verket är genomsjungen.
Och om ni ser filmen så kommer ni att få se en del fräcka scenografierer, kläder och effekter.

Är den nått bra då?
Tja, bitvis i alla fall.
Det här är inte riktigt min typ av musik och mycket låter ganska lika och det är väääldigt skränigt, gutturalt och metalliskt. Fast nånstans så är det ganska skönt att  rensa öronen med sånt här ibland, för kan bli lite väl mycket likriktad Broadwaymusik eller balladträsk här på bloggen – till och med för en musikalnörd som jag.
Så kanske inte för alla smaker men jag har hittat en del låtar som jag gärna kommer att sätta på igen. Och vem vill inte släppa loss sin inre hårdrockare ibland…

Rekommenderade sånger:
At The Opera Tonight, Night Surgeon, Seventeen, Chase The Morning, I Didn’t Know I’d Love You So Much

Kuriosa:
Det finns en hel del kändisar med i ensemblen bland annat Andrew Lloyd Webbers f d fru Sarah Brightman, det var hon som var Christine Daaé i originaluppsättningen av The Phantom Of The Opera både i London och på Broadway. Naturligtvis är det hon som spelar den blinda operasångerskan.

En annan kändis som är med är Paris Hilton, hon spelar den drog- och plastikkirurgiberoende dottern till VD:n för GeneCo. För sin insats vann hon en Golden Raspberry Award  för årets sämsta kvinnliga biroll. Hon vann faktiskt det året även priset för årets sämsta kvinnliga huvudroll för sin insats i The Hottie and the Nottie.

Pressklipp:
There probably aren’t enough futuristic Goth rock musicals, but Repo! The Genetic Opera is weak on a couple of things a musical needs: music and lyrics.

Darren Smith and Terrance Zdunich’s songs, which suggest a childhood spent obsessing equally over Black Sabbath and Andrew Lloyd Webber, too often consist of one heavy-metal riff repeated endlessly as the characters deliver exhaustingly expository lyrics.
Kyle Smith, The New York Post

Set about 50 years hence, this high-concept, tone-deaf musical imagines a dystopian society afflicted by widespread organ failure, biological black markets and spontaneous outbreaks of painfully monotonous rock ’n’ roll.

But when you live by the song, you die by the song. A few catchy melodies, some clever lyrics or even a sense that the score wasn’t just one long, unmodulated track might have energized this singularly inert tale of a young girl  seeking answers to the nature of her peculiar genetic disease and the strange history of an Orwellian biotech firm named GeneCo.
– Nathan Lee, The New York Times

Bombastic and intentionally gross, Repo! The Genetic Opera has a unique style but lacks the wit and substance to be involving.
– rottentomatoes.com

With that much imagination in play, Repo! should be a fun lark, at least deserving of camp classic status if not moderate success in its first theatrical bow. But packed as it is with lugubrious songs, pitiful acting, and a plot that’s sometimes nonsensical, but mostly unoriginal, Repo! is pretty much impossible to recommend. It’s not bloody enough for horror fans, not silly enough for camp fans, and not interesting enough for anyone, really.
– cinemablend.com

Videosar:
Trailer
At the Opera Tonight
Zydrate Anatomy
Night Surgeon
Legal Assassin
21st Century Cure
Come up and try my new parts med Paris Hilton

Dag 284: Bright Lights, Big City

15 Sep

514Fv0fLQXL
Bright Lights, Big City (1999), Off-Broadway
Baserar mitt omdöme på studioinspelningen från 2004
Musik, sångtexter & libretto: Paul Scott Goodman, baserad på romanen med samma namn från 1984 skriven av Jay McInerney

Make me forget my whole life sucks
And a million fucks won’t make that right
But yet, I wanna have sex tonight
Come on!

Jamie är 24 och har kommit till New York under det tidiga åttiotalet för att fullfölja sin dröm om att bli författare. Han hamnar snabbt på ett urtrist jobb på ”faktakontroll avdelningen” på Gotham Magazine. Han är urtråkad och upptäcker istället stadens party-scen där han med hjälp av sina vänner kastas in i en värld fylld av kokain, sex och festande – oftast på Club Odeon.
Hans festande blir mer och mer intensivt och han börjar sakta men säkert tappa kontrollen.  Han blir av med sitt jobb, hans fru lämnar honom, verklighet och hallucinationer blandas, vänner och familj överges. Han är på väg ner, ner, ner…
Då möter han Vicky. Han hade tänkt sig att hon bara skulle bli ännu en i hans långa rad av one-night-stands men han märker att han inte riktigt kan släppa henne. Han känner att han blir förälskad och för hennes skull, och för sin egen, så bestämmer han sig för att sluta festa. Från och med nu ska ska han ägna sig åt henne och återgå till att försöka etablera sig som författare.

Tydligen så ansågs den här musikalen som en Rent-clone när den kom 1999 och det kan man delvis förstå eftersom den handlar om unga drogmissbrukande människor på Manhattan.
Recensionerna jag läste sågade föreställningen totalt, sa att musiken sög och att texterna var patetiska.
Jag fattade ingenting. Musiken på den platta jag lyssnat på var stark och väldigt melodiös 80-tals rock och hade bra texter med överraskande rim och verbala rytmer. Kändes som en bättre och bitvis ärligare version av just Rent.
Så någonting hade uppenbarligen hänt mellan premiären och inspelningen 5 år senare.
I en artikel från skivans utgivningsår så fick jag det bekräftat. All negativ press från föreställningen ledde till att man skrev om stora delar av både manus och låtarna och det är den omarbetade versionen som har getts ut. Och nu så anses den hålla måttet. Vilket är precis vad jag tycker.
Den här plattan kommer att bli en favvis det har jag redan börjat märka.
Riktigt skön, rockig musik.
Ännu en bortglömd musikal som definitivt är värd att återupptäckas.
Party on, dude!

Favvisar:
Odeon, I Hate The French, Bright Lights Big City, Mummies At The Met

Pressklipp:
Chockablock with talent, expending enough energy to power up the sound systems in a dozen discos, the show is such a confounding marriage of good intentions and misguided ideas that your heart breaks at the thought of what might have been, had someone provided real guidance for the musical’s composer and book writer, Paul Scott Goodman.

Bright Lights Big City tries so hard to say so many things that it ends up tripping all over itself. It may be more fun to watch than Parade or Captains Courageous, but that’s not really saying much. For all its attempts to capitalize on memories of Rent, this ham-handed production only makes you pine for the finer evening of musical theater that show represents. Oh, for the good old days of drugs and disease on the Lower East Side.
– Peter Marks, The New York Times

We return to the  house that Rent built to see the musical that Rent spawned. And if the comparisons seem obligatory, well, they are.

Following in the footsteps of the Pulitzer and multiple Tony-winning Rent would be a thankless task for any show. But, save for its splendid cast, this one doesn’t even deserve the comparison.
– Les Gutman, CurtainUp.com

Videosar:
Sunday Morning, 6 A.M
To Model
Camera Wall
Patrick Wilson Sings Title Song
Minneapolis Musical Theatre – Bright Lights, Big City

Dag 230: Saucy Jack and the Space Vixens

23 Jul

51RxauR5sLL
Saucy Jack and the Space Vixens (1995), Fringe
Musik: Jonathan Croose & Robin Forrest
Sångtexter: Charlotte Mann & Michael Fidler
Libretto: Charlotte Mann baserad på idéer av Johanna Allitt, Simon Curtis, Michael Fidler & Charlotte Mann, Michael Fidler & Charlotte Mann

På den sjaskiga Kabarén Saucy Jack’s på planeten Frottage III så står allt inte rätt till.
En efter en dödas artisterna på klubben genom att en stilettklack körs djupt in i bröstet på dem.
I denna miljö fylld av desperation och rädsla så berättar servitrisen Booby Shevalle, den talangfulle Sammy Sax, bartendern Mitch Maypole och ett gäng till om sina rädslor, drömmar och hemligheter medan mördaren härjar vidare.
Till undsättning kommer de glamorösa Space Vixens. Det är ett gäng intergalaktiska, supertrendiga modeller/brottsbekämpare som kommer att rädda de utsatta genom The Power Of Disco.
Kärlekshistorier uppstår, ”garderober” öppnas, liv räddas och allt kommer att leda fram till en gigantisk musikalisk klimax!
Det ni!

Det här är lika camp-igt som Rocky Horror var på sin tid. Fast musiken är inte lika bra.
Här har vi en blandning av disco, house, glam-rock, ska och gammaldags kabaretmusik.
En rätt så skön blandning. Men den jobbar lite för hårt på att vara så där skönt sjukt kul och den lyckas inte riktigt. Texterna är mediokra och musiken svänger ibland men är samtidigt rätt så radio-anonym.
Det finns inte så många låtar som sticker ut så där på direkten och kanske att den här skivan skulle lämna större intryck om jag hade sett showen men det har jag tyvärr inte.
Men småkul för stunden är den i alla fall.

Favvisar:
Glitter Boots Saved My Life, Let’s Make Magic, Plastic, Leather and Love, Fetish Number from Nowhere, All I Need Is Disco

Kuriosa:
Musikalen skapades av Johanna Allitt, Simon Curtis, Mike Fidler och Charlotte Mann. De hade tänkt att sätta up Leonard Bernsteins musikal Candide på Edinburgh Fringe Festival 1995 men det visade sig att den redan skulle spelas av andra under festivalen. Då satte de sig ner och skrev ihop det här verket som de sen framförde med stor framgång.
Showen vara bara en enaktare det året men efter den enorma respons de fick så kom de tillbaka till Edinburgh året därpå med en två-akts version.
Den har sen dess spelats över hela england och även haft ett par framgångsrika uppsättningar i The West End.

Showen spelas i en kabarétmiljö med publiken (en del sittandes vid runda bord) som gäster på nattklubben. Skådespelarna går runt och spelar överallt i teaterlokalen och det förekommer en hel del interaktion med publiken.

Videosar:
Trailer
Cheer up Bunny
Plastic, Leather and Love
Living in Hell
All I need is Disco Reprise

Dag 226: Evita

19 Jul

61hG+wfyB+L
Evita, konceptinspelning på dubbel-lp 1976, West End scenversionens urpremiär 1978, 3176 föreställningar.
Jag baserar mitt omdömme på Londonrevivaln från 2006
Musik: Andrew Lloyd Webber
Sångtexter & libretto: Tim Rice, baserad på Eva Duarte de Perons liv som som den beskrevs i biografin Evita: the woman with a whip av Mary Main.

Föreställningen berättar historien om Eva ”Evita” Duarte de Peron, hustru till Argentinas president Juan Peron.
Vi får följa hennes resa från fattigdom till att bli den mest berömda argentinska kvinnan i historien. Hennes enorma politiska inflytande och välgörenhetsarbete gjorde henne föraktad och fruktad av  millitären och den argentinska överklassen men älskad och nästan helgonförklarad av den fattiga befolkningen.
Hon dog 1952 av livmoderscancer, endast 33 år gammal.

En gammal favorit i ny tappning. Till denna version så har ALW arrat om musiken så att det har fått en betydligt starkare latinamerikansk kryddning. Det doftar tango och Piazzolla om verket nu. Att Evita dessutom sjungs av en argentinsk skådespelerska gör ju inte saken sämre, eller jo kanske lite för jag är inte så förtjust i hennes röst, den är en aning hes och nasal och har inte riktigt rollens krav på omfång vilket medför att hon bitvis skriker fram de högsta tonerna. Och så har hon en saftig brytning som fungerar fint i långsammare partier men som gör att det är bitvis omöjligt att höra vad hon sjunger i de snabbare partierna där hon dessutom har problem med att hålla tempot. Tydligen var hon dock magnifik på scen.
Det är alltid kul att få höra en ny och lite annorlunda version av Evita. Min favoritversion kommer nog alltid att vara konceptinspelningen från 1976 med Julie Covington i titelrollen men den här är absolut värd att lyssna på också.
Enda riktiga kritiken jag har mot inspelningen är att det bara är en singel cd, alltså en highlightsplatta, istället för en dubbel som de flesta andra castinspelningar av denna show är. Jag saknar en del låtar och med tanke på alla nya arr och att man inte gett ut en engelskspråkig castinspelning sen Broadwayversionen 1979 så tycker jag att de kunde kostat på sig och gjort det nu.

Favvisar:
On This Night Of A Thousand Stars/Eva Beware Of The City, Goodnight And Thank You, The Art Of The Possible, Another Suitcase In Another Hall, I’D Be Surprisingly Good For You, Waltz For Eva And Che

Kuriosa:
Eva Perón balsamerades efter sin död av doktor Pedro Ara för 100 000 dollar.

Pressklipp från London Revivaln 2006:
Rice rightly takes the first credit. The musical was his idea, and it’s brilliantly cynical, witty lyrics set the tone for what has become in the new staging a darker show

All in all this is a brilliant rediscovery of a show we thought we knew, but whose dark heart we had overlooked.
 Sheridan Morley, Daily Express

Watching Michael Grandage’s perfectly decent revival, one becomes aware of the dramatic insubstantiality of the show… to do justice to Eva’s story would require a first-rate dramatist. But Rice’s lyrics, even though verbally nimble, never give us enough information and seem torn between contradictory attitudes: admiration for Eva’s starry glamour and dismay at the demagoguery and crypto-fascism of which she was a part.
– Michael Billington in the Guardian

 The piece not only survives but thrives on the violent eruption of reality that comes in the diminutive shape of Elena Roger. As she charts the anti-heroine’s progress from trashy opportunist to second wife (and First Lady) of the fascist Juan Peron and then to folk saint, Roger is simply sensational…
Paul Taylor, The Independent

I am a touch ashamed to admit I have fallen head over heels for Evita again, with Michael Grandage’s dynamic production offering a charismatic title role performance, ripe for superlatives, by unknown Argentinian Elena Roger… Her performance, which conveys in song and dance the exuberance of a sexual adventuress and the ardour of the presidential saviour she wished to become, brought first nighters to their feet. For me, though, it only takes those famous songs to bowl me over.
– Nicholas de Jongh, Evening Standard 

Videosar:
Evita at 2012 Tony Awards
At the 1980 Tony’s
Patti sjunger Rainbow High 2012
Elena Roger från Olivier Awards 2007

%d bloggare gillar detta: