Nr 405: Annie Warbucks

Annie Warbucks (1993)
Off-Broadway, 200 föreställningar
Music: Charles Strouse
Lyrics: Martin Charnin
Book: Thomas Meehan baserad på dagstidningsserien Little Orphan Annie av Harold Gray och musikalen Annie från 1977.

”Annie Warbucks” begins where ”Annie” left off, with the adoption proceedings and the song–”A New Deal for Christmas”–that officially gave Annie a last name. But the festivities are interrupted by New York City child welfare commissioner Harriet Doyle. She directs Daddy to find a wife within 60 days or it’s back to the orphanage for Annie.
The obvious choice is right under Warbucks’ nose, in the person of his young, attractive secretary Grace. Daddy, however, is convinced he’s too old for Grace. Eventually, he falls — or thinks he falls — for the more seasoned Sheila Kelly. But Sheila is in reality Harriet’s daughter and this whole ”find a mommy for Annie” thing is just part of a plot to get Warbucks to marry Sheila so she and her mom can get their hands on the Warbucks fortune.
But Annie and Grace expose the villainous duo, Warbucks proposes to Grace, she accepts, they get married and Annie gets a mommy.
The end.

Så här är den då, uppföljaren till Annie (1977) som faktiskt fick premiär, förvisso Off-Broadway, men ändå!
För er som undrar vad jag menar med meningen innan gå till Annie 2, inlägg Nr 399.

Det stora problemet med den här showen är att den är på tok för lik originalet. Eftersom det första försöket på en uppföljare ansågs för satirisk, hård, svart och dessutom floppade, så valde man att denna gång ha med alla ingredienser som gjorde ettan till en sån makalös framgång.
Så återigen finns här en komisk, kvinnlig skurk som vill åt Daddy Warbucks stora förmögenhet.
I bägge showerna anlitar skurken en släkting för att lura till sig Daddy Warbucks pengar, i ettan sin bror med flickvän och i tvåan sin dotter.
I ettan så besökte Annie president Franklin D Roosevelt och inspirerade honom till att skapa ”The New Deal”. I tvåan besöker hon honom en gång till och den här gången inspireras han till att skapa  The Tennessee Valley Authority (TVA).
I ettan rymmer Annie från barnhemmet och hittar kärleken i det Warbuckska huset. I tvåan rymmer hon från det huset (hon vill inte vara anledningen till att Daddy tvingas gifta sig med en kvinna som han egentligen inte älskar) och lär sig istället allt om hur viktigt ett barns kärlek till sina föräldrar är (och vice versa) på en gård i Tennesse. Den sången som sjungs där, Love, var tänkt att bli en av de stora hitsen i den här showen.
I bägge showerna finns det en massa små föräldralösa flickor som mest finns till för att heja på Annie och sjunga ett par gulliga/roliga sånger.
I bägge showerna sjunger hon en sång till sin hund Sandy när hon är ledsen och bägge är sånger om optimism och den ena blev en världshit (Tomorrow) och den andra har glömts.
Osv osv osv…
Alla dessa likheter gör att shown blir otroligt förutsägbar och eftersom publiken vet att det kommer att sluta lyckligt redan från början så finns det inget i den här showen som kan hålla ens intresse vid liv. Intrigen upplevs inte bara som krystad utan är dessutom så utdragen att det bitvis känns som att det inte händer nått på scen överhuvudtaget. 
Föreställningen är inte dålig per se men den känns rätt så menlös, ointressant och onödig, liksom.
Det samma gäller musiken. Återigen har Strouse och Charnin skapat roliga, trallvänliga och smittande sånger men även de påminner nått otroligt om sångerna i den första showen vilket gör att man jämför dem och det är nästan alltid till tvåans nackdel.

Vad jag gillade i Annie 2 var att sångtexterna var lite fräckare, elakare och vassare än de var i den garanterat 100% familjevänliga original musikalen. I Annie Warbucks har man rensat och sett till att texterna är helt barntillåtna och det är lite synd.
Fyra sånger hängde med från Annie 2 till denna show och det är främst i texten till But You Go On som skillnaderna blir uppenbara. Just den sången är en av showens bästa och originaltexten är svart och grym och gripande och framförs av en kvinna som säger att oavsett vad hon drabbas av så ger hon inte upp. Den nya versionen är fortfarande lite svart men alltför fylld av offermentalitet och en ”tyck synd om mig” inställning. Det är fortfarande en grymt bra låt men den tappar vassheten och bettet som originalet hade.
Det gäller föresten hela föreställningen.

Kuriosa:
Eftersom showen blev en framgång Off-Broadway så fanns det planer på att flytta den till en teater på Broadway. Detta var viktigt för endast musikaler som går på en riktig Broadwayteater kan nomineras för en Tony Award. Men det visade sig att de inte skulle hinna göra denna flytt inom den av Tonykommittén stipulerade tiden som man har på sig efter en Off-Broadwaypremiär (30 veckor) för att vara nominerbar för en Tony. Så man lade ner de planerna.

Martin Charnin som skrev sångtexterna till och även regisserade både Annie och Annie W, bland många andra musikaler, började sin professionella karriär som dansare och han kreerade rollen som ”Big Deal” (en i Jetsgänget) i originaluppsättningen av West Side Story (1957). Han kom att spela den rollen över 1000 gånger.

I rollen som Sheila Kelly hittar vi Donna McKechnie som kreerade rollen som”Cassie” i original uppsättningen av A Chorus Line 1975 – en roll som gav henne en Tony Award. 

Press:
At long last, “Annie Warbucks” alights in Manhattan, a small miracle given the fact that this famously troubled show has been killed once, orphaned twice and has boasted three Annies since its debut in January 1990 as “Annie 2: Miss Hannigan’s Revenge,” a musical fondly remembered for its legendary badness.
“Annie Warbucks” is an infinitely better show than “Miss Hannigan’s Revenge.” It has charm (though not nearly as much as the original “Annie” in 1977), several good songs from Martin Charnin and Charles Strouse and — the real miracle in this production, which has been downsized from a $ 5.5 million Broadway promise to a $ 1 million Off Broadway reality — simply beautiful, elegant settings by Ming Cho Lee that unfold like origami.
…
The show still seems unfinished — among other quibbles, one could complain that there’s not enough Annie Warbucks in “Annie Warbucks”– but it’s a competent and frequently pleasant show.
…
The show will never make Charnin, Strouse and Meehan the millions they earned from “Annie,” but it will finally let them get on with their lives, for which we can all be grateful.
– Jeremy Gerard, Variety

Kathryn Zaremba (Annie), can deliver a punch line and tug a heartstring with the best of them. Her face is that of the littlest angel; her resilience that of a dead-end kid. If no one else in the cast of ”Annie Warbucks” lifted a finger, Miss Zaremba would still carry the show over the finish line on her tiny shoulders of steel.
…
Happily, the evidence of busy fingers is everywhere. Charles Strouse’s score—full of peppy melodies and bright banjo rhythms—is one of the composer’s best.
…
There are plenty of laughs in the book by Thomas Meehan and the lyrics by Martin Charnin, who also functions as the remarkably clear-eyed director.
…
Bravely blinking back tears, Ms. (Donna) McKechnie explains that life deals you a lousy hand, ”But You Go On,” and proceeds to build the first-act torch song to a blaze. . Ms. McKechnie is in great form.
…
”Annie Warbucks” provides enough of the familiar fun to qualify as more than a postscript. The predisposed shouldn’t be disappointed, while the wary may well be won over.
– Ben Brantley, The New York Times

Videosar:
Annie Ain’t Just Annie Anymore
Above The Law
All Dolled Up
That’s The Kind of Woman
The Other Woman
Love
But You Go On

Nr 399: Annie 2 – Miss Hannigan’s Revenge

Annie 2 – Miss Hannigan’s Revenge (1990)
Washington, 36 föreställningar. Lades ned sen och kom aldrig till Broadway.
Music: Charles Strouse
Lyrics: Martin Charnin
Book: Thomas Meehan baserad på dagstidningsstrippen Little Orphan Annie och musikalen Annie från 1977

It’s 1934, six weeks  after the end of Annie.
The curtain rises on the Women’s House of Detention in Greenwich Village, with Miss Hannigan in prison scheming for revenge. She soon escapes during a fire.
Meanwhile, Congresswoman Marietta Christmas, who is head of United Mothers of America, tells Warbucks it is illegal for an unmarried man to adopt an 11-year-old girl and unless he marries within ninety days she will see to it that Annie is removed from his custody. He decides to hold a contest for a wife – any single woman interested in a bald, middle-aged man with protruding ears and $900 million is eligible.
Miss Hannigan reads about the contest and decides to disguise herself and try to win. There’s just one little catch: Mrs. Christmas insists that Annie judge the contest along with Warbucks and Hannigan is certain Annie will recognize her.
How to solve this dilemma?
Well, Miss Hannigan discovers another orphan, who looks just like Annie and who will be trained to impersonate Annie and take her place. The fake Annie will then choose Miss Hannigan as her mother. Cue the song You, You, You (could be Annie too) – get the pun?
Well, that’s the plan anyway.
Hannigan kidnaps Annie and let’s the other kid take her place. And she plans to kill Annie after she is married. Hannigan wins the contest, but just as she and Warbucks are about to be married, Grace (Warbucks secretary) figures out the plot and rescues Annie.
Warbucks realizes that he loves Grace and they get married.
Annie get’s her ”parents” and everybody is happy.

Except the audience that is…

Sällan har väl en musikal varit så efterlängtad, upphaussad och omskriven för att sen få ett sånt iskallt mottagande av en publik som Annie 2.
Publiken hatade föreställningen.
Pressen hatade föreställningen.
Till och med upphovsmännen hatade föreställningen – eller, ja, de insåg att de hade en riktig praktkalkon till show i alla fall.

Vad var det som gick fel?
Ja, till en början så fick berättelsen om lilla föräldralösa Annie ett helt klart tillfredsställande slut i första musikalen så det fanns ingen riktig anledning (förutom ekonomiska) till att skapa en del 2.
Sen gjorde man misstaget att låta berättelsen centreras runt Miss Hannigan och hennes hämndbegär. Publiken som kom ville se Annie och hennes föräldralösa vänner på scenen och det fick de inte. Saknaden från publiken av de övriga småflickorna var så stark att man snabbt ordnade en audition, anställde några små töser och skrev in dem i handlingen utan att de egentligen fyllde nån funktion eller fick nått att göra mer än att stå på scen och se bedårande ut.
Sen så ville de göra en ”vuxnare”, mer satirisk och mindre sötsliskig musikal än originalet varit men sarkasmen och den självironiska tonen uppfattades bara som småsint och direkt elak och osmaklig av de betalande åskådarna.

Upphovsmännen satte sig ner och skrev om stora delar av manuset, mildrade elakheterna (Hannigan vill exempelvis inte längre döda Annie utan bara se till att hon hålls borta från Warbucks så att hon inte kan avslöja vad som ska hända), pillade på intrigen, gav Annie fler sånger att sjunga, skrev nya sånger, skrev om sånger, skrev om manuset ännu en gång, skrev fler nya sånger, ändrade på rollkaraktärerna och bytte miljöer i showen.
Kort sagt de gjorde allt vad de kunde för att rädda showen men till ingen nytta. Efter 36 föreställningar lades den ner och fortsatte inte till Broadway som det varit tänkt.
Men berättelsen om Annie 2 tar inte slut här för upphovsmännen hade gett sig den på att det skulle bli en uppföljare och det blev det också så småningom: Annie Warbucks, men den tar jag upp i ett annat blogginlägg…

Säga vad man vill om denna musikal men en hel del bra musik innehåller den. Charles Strouse kan det här med att skriva catch-iga melodier. En del av dem kan man hitta på Spotify om man söker efter 30-årsjubileumsinspelningen av Annie, för som bonus har man lagt med ett antal sånger från Annie 2. Och Carol Burnett berättar som ”miss Hannigan” vad som händer mellan sångerna. Väldigt kul.
På same cd får man också tre olika textvariationer på samma sång så man får en känsla av vad som kan hända med material under en try-out. Det är Martin Charnin som berättar om de olika varianterna och varför de skrevs. Både informativt och underhållande. Att en av varianterna sjungs av Andrea McArdle är en extra bonus för oss nördar, för det var ju hon som var original Annie i Broadwayuppsättningen 1977.
Tyvärr så har de valt bort ett otal sånger som skrevs, testades, ratades eller behölls under de 36 föreställningarna i Washington. Fast det är klar en del av dem dök upp (4 närmare bestämt) i Annie Warbucks så det kanske är därför.
Som extra, extra bonus får man 3 strukna låtar som jag inte är säker på vilken Annie de kommer ifrån – jo, Don’t Mess With Mother hör definitivt till Annie 1.

Press
‘Almost every ingredient that made Annie such a delight for both children and adults is missing.”
– Variety

 

… ”preposterous.”… ” Annie was a musical to take to your heart, but you’ll want to take a paddle to Annie 2.
…
”What was so disarming the first time around, has become witless and belabored.”
– David Richards, The Washington Post

 

Martin Charnins egna kommentarer till Washington Post recensionen:
”The review is accurate. I think I would have been appalled had he decided in print that what we were doing didn’t need to be worked on. The most unfortunate aspect of the review will be its impact on the company and on the audiences, because the audiences who read it are going to come in looking at it through the filter of the criticism.
There is also the word-of-mouth on Broadway – many people on the street are going to be jumping up and down with glee, thrilled that we got creamed, because that’s the way things are on Broadway.
…
Later in the evening, he will tell the cast that he was responsible, and the performers should not feel bad. He will say that he got them into the hole and that he and the rest of the creative team will get them out. ”Never forget that you are talking to the man who wrote ‘Tomorrow.’ The sun will come out tomorrow. Bet your bottom dollar.”

Videosar
You, You, You
My Daddy – Andrea McArdle
But You Go On

Nr 378: Andy Capp

Andy Capp (1982), 120 föreställningar
Musik: Alan Price
Sångtexter: Alan Price and Trevor Peacock
Libretto: Trevor Peacock baserad på dagstidningsserien Andy Capp av Reginald Smythe

The story is essentially a narrative setting an upcoming wedding (of Raquel and Elvis) against the ongoing fracas in Andy and Flo’s household. The musical adaptation is a faithful evocation of the cartoon, full of mother-in-law jokes, drunken escapades, big-bosomed, mini-skirted women wielding rolling pins and paunchy, cloth-capped men stomping around in boots.

Sällan har jag hört en musikal som låter så genuint brittisk som denna.
Det är som om man satt på en pub en lördagskväll och lyssnar när det lokala bandet spelar. Det är gemytligt, ”comfy”, ”cozy”, allsångsinspirerande och oerhört välkomnande.
Musiken består av en blandning av 50/60-tals brittpop och pubmusik och är väl inte så nyskapande eller spännande men jag blir fånigt glad av sånt här. Det är inte nödvändigtvis så att sångerna fastnar men helheten är ”nice”, varm och känns familjär och ”trygg” på nått sätt.
Och man känner så tydligt igen att det är skrivet av Alan Price.
När jag var liten hittade jag ett kassetband med musiken till filmen O Lucky Man bland mina storasyskons saker. Jag fullständigt älskade låtarna på bandet och det var just herr Price som hade skrivit dem. Stilen från det kassetbandet går igen i nästan varenda låt här och kanske är det därför jag fullständigt charmats av denna platta.
Jag såg så småningom filmen O Lucky Man men den gillade jag inte alls.

Detta är kanske ingen stor musikal varken musikaliskt eller innehållsmässigt men den har charm och det kommer den långt på.

Kuriosa:
Andy Capp hette Tuffa Viktor i Sverige.
Serien skapad 1957 av Reginald Smythe. Serien skapades som en drift med brittisk underklass i norra England. Andy och hans vänner talar med utpräglad nordengelsk arbetardialekt.
Serien innehöll från början skämt om ämnen som våld inom familjen, arbetslöshet, alkoholism, otrohet, ekonomiska problem med mera. Den visade egentligen upp en stark misär, grepp som tonades ned efter att serien blev en internationell succé, och har kritiserats för sin lättsamma skildring av allvarliga sociala problem.

Som mest publicerades den i över 1700 olika dagstidningar världen över, vilket gör den till en av de mest framgångsrika dagstidningsserierna nånsin.

Andy och hans fru Flo sägs vara inspirerad av serieskaparens egna föräldrar.
De bor på Durham Street 37 i den nordengelska hamnstaden Hartlepool, Smythes egen hemstad.

Namnet ”Andy Capp” är en lek med ordet ”handicap”, uttalat på typisk nordengelsk arbetardialekt.

I Sverige har Tuffa Viktor varit publicerad i bl a Aftonbladet och Göteborgs-Tidningen.

I Hartlepool finns numera en staty av Andy Capp. Den skapades av Jane Robbins, skulptris från Shropshire, och avtäcktes 28 juni 2007.

En inofficiell son till Andy introducerades 1960, han fick namnet Buster. Han fick en egen serie, ursprungligen under titeln Buster Capp, Son of Andy Capp. På grund av copyrightkonflikter slutade man snart att hänvisa till Buster som Andys son, men spår av grundidén märks än idag; bland annat kan man tydligt se att Busters mamma är en lätt reviderad version av Flo.
I Sverige fick Buster en egen serietidning som publicerades mellan 1967 – 2005. Från början var den fylld av äventyrsserier men specialiserade sig så småningom på sportserier.

Pressklipp:
… a fat slice of accessible folk history which audiences can immediately relate to, and sends you out with a warm satisfied glow and a lot to think about.
– Jack Tinker, Daily Mail

Videosar:
I Ought To Be Ashamed Of Myself
Points Of View
Snutt ur tv-serien
O, Lucky Man med Alan Price
Trailer till O Lucky Man

Statyn i Hartlepool

                                             
Buster som han såg ut från början,         Så såg tidningen ut i original i Sverige
nog är han lik sin far alltid.

Långt senare möter han sin far…

Dag 229: It’s A Bird… It’s A Plane… It’s Superman

It’s A Bird… It’s A Plane… It’s Superman (1966), 129 föreställningar
Musik: Charles Strouse
Sångtexter: Lee Adams
Libretto: David Newman, Robert Benton baserad på serietidningshjälten Superman skapad av Jerry Siegel & Joe Shuster

Intrigen i denna musikal handlar om kampen mellan Stålmannen och vetenskapsmannen  Dr. Abner Sedgwick, som är en ”ten-time Nobel Prize-loser”. Som hämnd för att världen ignorerar alla hans ”briljanta” uppfinningar och hans enorma intelligens bestämmer han sig för att förgöra världens största symbol för fred och godhet: Stålis.
Parallellt med detta så utspelar det sig ett kärlekstriangeldrama på tidningen The Daily Planet där stålis jobbar som reporter när han uppträder i sin hemliga identitet som Clark Kent. Max Mencken en av reportrarna där försöker nämligen charma Lois Lane och få henne intresserad av honom. Men Lois har bara ögon för Stålis vilket irriterar Max nått otroligt så även han börjar smida planer mot vår hjälte…

Det här är en riktigt rolig liten show – rent musikaliskt i alla fall. Föreställningen var tydligen inte så kul och den floppade rätt hårt men musiken den lämnat efter sig är fylld av härliga små trudelutter.
Strouse vet hur man skriver låtar som grabbar tag i lyssnaren och får, åtminstone undertecknad, att stampa takten och glatt nynna med.
Jag gillar sån här lite ”gammaldags” musikalmusik. Det är en blandning av femtiotals jazz, sextiotals pop och Broadway.
Adams texter är precis lagom serietidningsaktiga till sitt innehåll för att fånga den rätta stämningen.
Jag gillar det här!

Favvisar:
We Don’t Matter At All, You’ve Got Possibilities, So Long Big Guy, Ooh, Do You Love You!, You’ve Got What I Need

Kuriosa:
Musikalen floppade kanske men librettisterna gav inte upp sina tankar om att Superman borde kunna bli en framgångssaga. 1978 så fick de jackpot för de var med och skrev filmmanuset till den första Supermanfilmen och den blev en mega succé.
Robert Benton skulle dessutom så småningom börja regissera filmer. Han fick bland två Oscars för sitt arbete på Kramer mot Kramer (1979), en för filmmanuset och en för sitt regiarbete.

Kompositören Strouse skulle så småningom skriva musiken till en annan musikal baserad på en seriefigur och denna gång så skulle han få sin karriärs kanske största framgång!
Musikalen ifråga hette Annie och kom 1977. Vill du läsa mer om den showen så gå till bloggdag 205.

Pressklipp:
It opened last night, and the sum of everything to be said about it is: it’s fun. It is easily the best musical so far this season, but, because that is so damp a compliment, I add at once that it would be enjoyable in any season.
Stanley Kauffmann, Times

Whenever the new musical gets its tongue far enough into its cheek, it’s cornball-cozy. Trouble is, it runs out of cheek. The show is lame where it daren’t be – in the wink that’s supposed to come along with all the whizzing through the air.
…
But Superman is on the whole only halv-sly vaudeville … It looks slick, we must say that; but its wit is on the lazy side.
– Walter Kerr, Herald Tribune

It’s not a bird, it’s not a plane and it’s not even a salami.
– Douglas Watt, Daily News

Videosar:
It’s a Bird… It’s a Plane… It’s Superman från repetitionerna av Encores! konsertversion från i våras (20-24 mars 2013).
Sneak peek från samma konserts musikaliska repetitioner
Del 1 av den ganska så hemska tv-versionen från 1975
Del 2, fler delar får ni leta upp själva.

Dag 212: Snoopy!

Snoopy! (1975), premiär i San Francisco, spelades Off-Broadway 1982, och i West End 1983
Musik: Larry Grossman
Sångtexter: Hal Hackady
Libretto: Warren Lockhart, Arthur Whitelaw & Michael Grace baserad på Charles M. Schulzs dagstidningsstrip Peanuts (Snobben i Sverige).

”Well, as Lucy always says, he isn’t much of a dog. But, after all, who is?”

Man kan se det här som en  uppföljare till You’re A Good Man, Charlie Brown från 1967 med den skillnaden att om den förra mer var koncentrerad på Charlie Brown så har denna sitt fokus på Snobben själv.
Men i övrigt så är de väldigt snarlika. Även denna show består av dramatiseringar och utvecklingar av ett antal Peanuts strips och teman. Så det är lite revykänsla över det hela.
Här får vi bland annat följa med Linus på Halloween när han väntar på ”The Great Pumpkins” ankomst i pumpafältet (naturligtvis så dyker han aldrig upp). Uppleva romansen mellan fågeln Woodstock och en mask.
Bland annat se Snobben som The Easter Beagle, som ”världsberömd” författare och väljas till The Big Bow-Wow (Head Beagle) för kenneln där han föddes.
Och Charlie har problem med kärlek och känner sig utanför och misslyckad. Dessutom hittar vi Lucy, Peppermint Patty och Sally här. Så persongalleriet är lite annorlunda också mot den andra showen.

Jag tycker enormt mycket om den här musiken.
Det är en väldigt ”enkel” show med starka melodier som är lätta att omedelbart ta till sig.
Texterna är just så där lill-gamla till sitt innehåll som man kan förvänta sig och speglar seriens sätt att uttrycka sig perfekt och de är bitvis väldigt skojiga också.
Här finns många bra och roliga låtar och åtminstone en riktig hit: Just One Person.
Upphovsmännen till denna ”Snobben” show är helt andra än de som gjorde ”Charlie Brown” showen på sextiotalet men precis som med den showen så är det här musik att bli glad av.
En mysig platta att sätta på när man känner sig lite låg och behöver få sig lite musikalisk uppåttjack.

Favvisar:
Edgar Allan Poe, Clouds, I Know Now, Don’t Be Anything Less, Friends, Just One Person

Pressklipp:
Om Off-Broadwayversionen 1982:
If the musical were nose-to-nose with Mr. Garrison’s (som spelade Snobben*) performance, it would be a subject for celebration. Sadly, this sequel …is a hand-me-down…the show meanders all over play-school country. The book, which is credited to three individual writers as well as a task force called ‘Charles M. Schulz Creative Associates’ is a pastepot of Peanuts dialogue that wanders into various other neighborhoods in order to accommodate the score.
– Mel Gussow, The New York Times
* min anteckning

Om West End revivalversionen 2004:
The musical retains the fast, sharp comic appeal and instantly recognisable characterisations of the line-drawing originals, but also irresistibly brings it to human form by buoying up its snapshot scenes with the tuneful ease of the light, bright melodies of composer Larry Grossman’s settings to Hal Hackaday’s apt, witty lyrics.
…
Since the comic strip plotting and characterisation hardly make for an organic show in which the songs advance the action or the characters deepen over the course of it, it’s instead conceived as a series of self-contained vignettes: it’s as if the strip has simply walked off the page and onto the stage, with each song or scene telling its own little story. Together, however, the patchwork makes a tapestry.
-Mark Shenton, whatsonstage.com

Videosar:
Edgar Allan Poe
Don’t Be Anything Less
I Know Now, Clouds m m från den tecknade tv-filmen
Just One Person med Bernadette Peters och Mupparna

Dag 205: Annie

Annie (1977), 2 377 föreställningar
Baserar mitt omdöme på inspelningen av 2012 års Broadwayrevival (spelas fortfarande)
Musik: Charles Strouse
Sångtexter: Martin Charnin
Libretto: Thomas Meehan, baserad på Harold Grays dagsstripserie Little Orphan Annie (debuterade i New York Daily News 5/8 1924 och lades ned 13/6 2010).

Why any kid would want to be an orphan I’ll never know! – Miss Hannigan

Annie utspelar sig under den stora depressionen i 30-talets Amerika och handlar om en liten föräldralös flicka som försöker hitta sina föräldrar och därför med jämna mellanrum försöker fly från barnhemmet. Men hon fångas alltid in och förs tillbaka.
På barnhemmet styr den vulgära, karltörstande och gintutande barnhemsföreståndarinnan Miss Hannigen och hon hatar alla småflickorna, speciellt Annie.
Till hennes stora förtret så får Annie tillbringa jullovet hos den buttre multibiljardären Oliver Warbucks – som varje år låter en föräldralös bo hos sig under en vecka som ett slags välgörenhet. Annie lyckas smälta Warbucks hårda hjärta och så småningom kommer han att adoptera Annie men innan dess så sker en massa äventyr där Annie både hjälper till att sprida glädje och framtidstro hos USAs president och så småningom får reda på vad som hänt hennes föräldrar.
Lägg till det att miss Hannigan naturligtvis gör sitt bästa för att hela tiden sätta käppar i hjulen för Annie.
Och så finns där hunden Sandy också för utan honom så skulle inte bilden av den lilla föräldralösa Annie vara komplett.

En av de roliga sakerna med att lyssna på en revival inspelning numera är att det ofta finns med så mycket mer musik än det rymdes på original lp:n.
Så även denna gång, här får man plats med repriser, dialogpartier och längre versioner av flera av sångerna. Härligt.
Sen så är det helt nya orkestreringar också vilket är kul.
Får väl erkänna att jag kanske är lite för färgad av originalinspelningens orkesterringar (skivan gick non-stop hemma hos mig i slutet av sjuttiotalet, den är helt utsliten…) för att dessa versioner ska kännas som de ultimata. Men jag tycker att det svänger om plattan, det är mer blås på denna version och det mår musiken bra av.
De flesta skådespelarna här gör bra insatser både vad gäller sång och skådespeleri. Fast originalets aktörer gör fortfarande de vassaste versionerna…
Denna versions Annie sjunger förresten med en hysterisk Brooklyn dialekt i första numret (Maybe) men inte i de övriga numren (ja inte helt sant men hon har inte en lika hysteriskt överdriven dialekt i alla fall).
Originalet kommer nog alltid vara min favoritversion inte minst för att Dorothy Loudons tolkning av Miss Hannigen nog får anses som den ultimata och jag föredrar Andrea McArdles Annie men den här är definitivt njutbar den med.

Jag älskar denna musikal och har gjort det ända sen jag såg den i London för ca 35 år sedan och den hör definitivt till kategorin musikaler man bör ha hört.
Annie har en otroligt skön samling med glada, optimistiska och bra låtar och den gör dig garanterat på gott humör om du sätter på den.

Som bonus på denna utgåva får man tre låtar med Jane Lynch, hon som spelar den elaka coachen i tv-serien Glee, som Miss Hannigen, för hon spelar den rollen just nu på Broadway. Mer kul som kuriosa än bra kanske men bonusar tas alltid emot tacksamt!

Favvisar:
It’s The Hard Knock Life, Little Girls, N.Y.C, Easy Street, You’re Never Fully Dressed Without A Smile,

Kuriosa:
1982 kom en riktigt hemsk filmversion med bl a Albert Finney som Warbucks och Carol Burnett som Miss Hannigen.
Disney gjorde en tv-version av musikalen 1999. Den var lite sanerad à la Disney så Miss Hannigen var till exempel inte alkoholist längre.

Originalversionen vann 7 Tony Awards: bästa musikal, bästa musik, bästa kvinnliga huvudroll (Dorothy Loudon), bästa koreografi (Peter Gennaro), bästa scenografi och bästa kostym.
Den vann även 7 Drama Desk Awards: bästa musikal, bästa sångtexter, bästa libretto, bästa kvinnliga skådespelare (Dorothy Loudon igen), bästa regi, bästa koreografi och bästa kostym.

Den svenska premiären av denna musikal skedde redan 1979 på Folkan. Sigge Fürst spelade då Daddy Warbucks och en en ung Pernilla Wahhlgren delade titelrollen med två andra flickor bland annat Vendela Duclos.
Den har sen dess spelats på många olika ställen i Sverige.

Man har försökt göra två olika uppföljningsmusikaler.
Den första hette Annie 2: Miss Hannigan’s Revenge, kom 1989 och den sågades jäms med fotknölarna av kritikerna vid sin try-out premiär. Oavsett hur mycket man bearbetade showen eller skrev nya sånger så fortsatte den att sågas och till sist lade man ner eländet. Långt innan den nått Broadway.
Det andra försöket skedde 1993 och då hette den Annie Warbucks. Denna version lyckades  i alla fall ta sig till Off-Broadway och klarade att stanna kvar där för 200 föreställningar.

Videosar:
Je dag is zonder lach niet compleet (ur den sneaste Nederländska revivaln 2012)
I Think I’m Gonna Like It Here ur filmversionen
The original cast performs a medley on the Tony Awards 1977
Jane Lynch: Little Girls på Tony Awards 2013
Easy Street med bl a Dorothy Louden

Dag 174: The Addams Family

The Addams Family (2010), 725 föreställningar
Musik & sångtexter: Andrew Lippa
Libretto: Marshall Brickman & Rick Elice baserad på skämtteckningarna av Charles Addams

Wednesday Addams, den ultimata gothflickan och dotter till Gomez och Morticia Addams, har gått och blivit kär i en vanlig, söt och smart pojke från en ”respektabel familj. Hon vill nu bjuda in honom och hans familj på middag i det Addamska hemmet.
Hon bönfaller alla i familjen att för en enda kväll försöka uppträda ”naturligt” och ”normalt”.
Men det som anses som normalt i detta hushåll kan nog ses som ganska onaturligt för folk utifrån och trots att Gomez, Morticia och de andra gör sitt bästa för att vara ”vanliga” så utbryter det naturligtvis kaos.
Men vad annat hade man väntat sig med en betjänt som Lurch, en hjälpande hand som The Thing, en förälskad bläckfisk, farbror Fester och ett stort antal levande, döda och levande döda förfäder och släktingar.

Rent musikaliskt tycker jag det här är både roligt och bra.
Intrigen verkar lite i tunnaste laget men det spelar ju ingen roll när man bara lyssnar på musiken.
Andrew Lippa har skapat en samling sånger som både luktar Addams och samtidigt är väldigt Broadwayska.
Musiken är överlag väldigt bouncy och glad och texterna småkul och lite ”konstiga” och det är väl som det ska, fast de hade gärna fått vara ännu lite ”sjukare” för min del. Har ju alltid gillat just det bisarra/morbida som naturlig vardag i den Addamska världen.
Mina favorittolkare av Gomez och Morticia är utan tvekan Raul Julia och Angelica Houston som gestaltade dem i ett antal filmer. Nathan Lane och Bebe Neuwirth i rollerna är okej men inte mycket mer. Nathans dialekt är både här och där och överallt och det enda konstanta med den är att den inte är det. Men han har mycket charm ändå och han fungerar bra som röstskådespelare. Bebe’s röst däremot är så wobbly, läckande och har ett sånt hysteriskt vibrato att man knappt hör vad hon sjunger (undrar om hennes stämband nånsin möts) och det gör att hon låter gammal, ja rent uråldig och inte det minsta sexig.
Krysta Rodriguez och Kevin Chamberlin som Wednesday respektive Uncle Fester är däremot klockrena.
Det finns en up beat känsla över hela plattan och musiken är väldigt varierad, så jag kan lugnt rekommendera den till folk. Inget mästerverk och utan nån riktigt saftig hitsång men definitivt kul för stunden.

Favvisar:
When You’re An Addams, One Normal Night, Full Disclosure, Death Is Just Around The Corner, Let’s Not Talk About Anything Else But Love

Kuriosa:
När showen hade sin try out i Chicago så fick den generellt ganska så dålig kritik så man beslöt sig för att göra stora om- och bearbetningar av stycket innan den fick sin Broadway premiär.
Fyra sånger byttes ut och ett halvdussin blev ordentligt bearbetade. Även manuset fick sig en ordentlig genomgång.
Efter att den spelats färdigt på Broadway så har showen varit på turné över hela USA.
Turnéversionen är väldigt olik showen som gick på Broadway. Återigen så har ett antal sånger bytts ut och man har även gjort ordentliga ändringar i manuset igen.
Vilken av de tre versionerna (try out, Broadway eller turné) som är den som för närvarande spelas i Sverige vet jag inte. Vilket ju ger mig en anledning att åka och kolla efter i Göteborg i höst. Yay!
Fast nu vet jag. Tog mig en spontan snabbtripp ner till Linköping och såg en av de sista föreställningarna av ÖstgötaTeaterns version och de körde turnéversionen. Så nu vet ni det!

Föreställningen vann både en Drama Desk Award och en Outer Critics Circle Award för bästa scenografi.
Nathan Lane och Bebe Neuwirth fick varsin Drama League Award.

Pressklipp:
A glitzy-gloomy musical in which the quick and the dead are equally full of character, especially the chorus of ancestors that exhibits wonderful esprit de corpse.
– John Simon, The Bloomberg News

A tepid goulash of vaudeville song-and-dance routines, Borscht Belt jokes, stingless sitcom zingers and homey romantic plotlines.
– Ben Brantley, The New York Times

If you’re a New Yorker with children, or if you’re bringing the family to Manhattan this summer, you’ll have to go to The Addams Family. It won’t kill you. You’ll laugh a lot, though never during the unmemorable songs, which are supposed to be funny but aren’t. You’re more than likely to spend a considerable part of the evening wondering how much the set cost. And as you depart the theater, you’ll probably catch yourself wondering whether it was really, truly worth it to take your kids to a goodish musical whose tickets are so expensive that you can buy an iPad for less than the price of four orchestra seats.
– Terry Teachout, Wall Street Journal

If you want to know why musical comedy is such a difficult art form to master, a prime example is now on display at Broadway’s Lunt-Fontanne Theatre where The Addams Family has fitfully burst into story and song. In attempting to give Charles Addams’ macabre characters a life beyond the brilliant single-panel cartoons that appeared for years in The New Yorker, the creators of this schizophrenic musical have made them more audience friendly. But in a perverse way, they’re not as much fun.
– Michael Kuchwara, Associated Press

Videosar:
The Addams Family Musical (national tour versionen) – Trailer
When You’re An Addams
Clandango (inledningsnumret under try out-en i Chicago, det ströks och ersattes av When You’re An Addams)
One Normal Night
Tango de Amor!

Dag 167: You’re A Good Man, Charlie Brown

You’re A Good Man, Charlie Brown (1967), Off-Broadway, 1597 föreställningar
Fick en revival på Broadway både 1971 (32 föreställningar) 0ch 1999 (142 föreställningar)
Baserar mitt omdöme på revivalinspelningen från 1999
Musik & sångtexter: Clark Gesner
Libretto: John Gordon baserad på Charles M. Schulz serie Peanuts (Snobben på svenska)
Till revivaln 1999 skrevs några nya sånger av Andrew Lippa och lite nya dialoger av Michael Mayer

Även om han betraktas som en ”god människa” av sina vänner, så kan Charlie Brown inte vinna den lilla rödhåriga flickans hjärtat. Och hans kompis Lucy har samma problem med den pianospelande  Schroeder.
Här finns också problemet med att få en pappersdrake att flyga, en basebollmatch, Glee Club övningar, en läxa där de ska skriva en redogörelse för boken om Peter Rabbit och mycket, mycket annat som man kan känna igen om man läst serien.
Det är lite som en sketchshow där man framför några av de mest kända dagsstripparna, ibland som talscener, ibland som sånger och ibland som en kombination av de båda.

Det här är väldigt kul, speciellt om man gillar Snobben och hans vänner.
Sångerna har starka melodier och ganska så roliga texter. Och de medverkande gör verkligen det mesta av materialet de fått. Här hittar vi osedvanligt bra sångskådespeleri.
På plattan hittar vi bl a den blivande megamusikalstjärnan Kristin Chenoweth (original Glinda i Wicked), Anthony Rapp (original ”Mark Cohen” från Rent), Roger Bart (original Carmen Ghia från The Producers) och flera andra kända eller blivande kända namn. En riktig stjärnensemble och man hör tydligt hur roligt de har med varandra.
En glad och väldigt njutbar cd.
Rekommenderas.

Favvisar:
The Doctor Is In, The Book Report, My New Philosophy, Little Known Facts

Kuriosa:
Namnet på manusförfattaren anges som John Gordon men det har visat sig att det bara är en kollektiv pseudonym för kompositören, original skådespelarna och original produktionsteamet som alla samarbetade för att få till manuset.

Showen filmades för tv 1973.
Man gjorde även en animerad version av den 1985, i den versionen så fick Snobben för första gången (som animerad figur) repliker.

Originaluppsättningen vann bland annat 2 Drama Desk Awards och 1 Theatre World Award.
Castalbumet blev nominerad för en Grammy.

Revivaln vann 2 Tony Awards,  bästa manliga och kvinnliga biroll.
De vann tre Drama Desk Awards, bästa manliga och kvinnliga biroll samt bästa musikalrevival.
Och även denna castskiva blev Grammynominerad.

Musikalen har spelats i Sverige, den hette då Milda Makter! (Snobben & Co)  och gick på Idéonteatern 1967/68. Povel Ramel och Beppe Wolgers stod för översättningen och ensemblen bestod av Birgitta Andersson, Stig Grybe, Anders Linder, Sune Mangs, Jan Sjödin och Anna Sundqvist.

Pressklipp (för revivaln):
…overblown and underwhelming. The scenic and musical enhancements were especially harmful, it seemed to me; the unassuming, child-size characters were overwhelmed . . . Which is not to say that the 1999 music department did a bad job; it’s simply that the concept of a big, new You’re a Good Man, Charlie Brown worked against the inherent qualities of the materia
– Steven Suskin, Playbill

The real problem is a matter of scale . . . there’s an uncomfortable feeling of dead air that the cast must work much too hard to fill . . . Songs that were created as droll, low-key character portraits have been reconceived as showstoppers, and the frail, winsome little bodies of these numbers just aren’t up to the job. When Linus sings a duet with his famous security blanket, which has been wired to dance on its own, the sequence has a flailing, improvised quality that is the stuff of actors’ nightmares.
…
Kristin Chenoweth’s performance as Sally will be the part that should seal her reputation. This glow cast by a star-in-the-making gives a real Broadway magic to a show that otherwise feels sadly shrunken . . . And Roger Bart, in the plum role of Snoopy, the charismatic beagle, incorporates some delightful doglike mannerisms.
– Ben Brantley, The New York Time

Videosar:
My New Philosphy från The Tony Awards 1999
Book Report från den tecknade versionen
The Doctor Is In!
Suppertime

Dag 155: Li’l Abner

Li’l Abner (1956), 693 föreställningar
Musik: Gene De Paul
Sångtexter: Johnny Mercer
Libretto: Norman Panama & Melvin Frank baserad på dagstidningsstrippen Li’l Abner (Knallhatten på svenska) av Al Capp.

Them GOP’s and democrats
Each hates the other one
They’s always criticizing
How the country should be run
But neither tell the public
What the others gone and done
As long as no one knows
Where no one stands
The country’s in the very best of hands

Daisy Mae’s enda önskan är att få gifta sig med Li’l Abner. Hon har bestämt sig för att fånga honom på nästa Sadie Hawkins Day – det är den enda dagen på året då kvinnorna får jaga männen och om de lyckas släpa en man över mållinjen så måste mannen gifta sig med kvinnan. Li’l Abner har inte den mista lust att bli fångad och han brukar klara sig undan Daisy på Sadie Hawkins dagen. Men i år så har Daisy fått en rival i sin jakt på sin drömman, Appassionata von Climax, en kvinna som också bestämt sig för att fånga den muskelöse unge mannen.
Samtidigt med att detta sker så har USA’s regering bestämt sig för att börja göra atombombsexperiment i Dogpatch (byn allt utspelar sig i), detta för att inget viktigt eller av historiskt värde nånsin har skett där.
Männen i byn utsätts för vetenskapliga experiment som förvandlar dem till snyggingar men med en biverkning: de blir helt ointresserade av det motsatta könet.
Kvinnorna klagar, de vill ha tillbaka sina män som de var förut: fula och skrangliga men potenta.
Man upptäcker så småningom att det visst har skett något viktigt i Dogpatch. Byn grundades nämligen av Jubilation T. Cornpone inbördeskrigets fegaste, klumpigaste och klantigaste officer, en man med fler felbedömningar på sitt samvete än alla andra officerare tillsammans (och vi pratar nu om både syd- och nordstatsarméerna). Eftersom staden nu har historiskt värde så är den inte längre Amerikas mest värdelösa område och därför så kommer den inte att atombombas.
Jubel och Sadie Hawkinsdagen kan genomföras som tänkt.
Daisy Mae gifter sig med sin Li’l Abner.

Al Capps serie var en stor favorit hos mig när jag var yngre. Hysteriska intriger, social satir (även om jag inte fattade så mycket av det när jag var liten), storbystade kvinnor och vrak till män och alla med fantastiska namn som Stupefyin’ Jones (kvinnan som är så vacker att män inte kan tänka längre när de ser henne utan förvandlas till korkade dreglande töntar), Earthquake McGoon, Mayor Dawgmeat, Moonbeam McSwine och naturligtvis kvinnan med det bästa serienamnet ever Appassionata von Climax.
Alla finns de med i denna musikal och även satiren fick plats så här delas det ut rallarsvingar både mot politiker, affärsmän, bankväsendet och vetenskapsmän. Ingen kommer undan.
Musiken speglar delvis miljön (vi pratar hillbillyland dvs södra delen av bergskedjan Appalacherna), så här finns lite fiol, banjo och countrykänsla men naturligtvis Broadways version av sån musik. Och så finns här massor av riktigt härlig showmusik och några grymma ballader.
Det är ingen klockren samling sånger men här finns mycket att glädja sig åt och det är stor variation på musiken så den blir aldrig tråkig eller förutsägbar.
Texterna är väldigt humoristiska och ett par riktigt satiriska och småelaka sånger finns här också. Sånger som kanske känns lite gamla nu vad gäller innehåll men en del av ämnena de tar upp är fortfarande, tyvärr, ganska aktuella. Se bara versen högst upp som kommer från The Country’s In The Very Best Of Hands.
En riktig bonus på denna cd är att man får med The Sadie Hawkins Ballet plus ett par sånger som ströks innan premiären.
En ojämn men kul liten show som  fick en ”serie-aktig” filmversion 1959.  Filmen höll sig ganska så nära scenversionen. Även de flesta från Broadwayshowen var med i filmen vilket var väldigt ovanligt. Så där finns en chans att åtminstone få en uppfattning om hur showen kan ha sett ut på scen.

Favvisar:
If I Had My Druthers, Oh, Happy Day, I’m Past My Prime, Namely You, Jubilation T. Cornpone

Kuriosa:
Showen vann två Tony Awards: bästa koreografi och bästa kvinnliga biroll.
Den vann även två Theatre World Awards.

Pressklipp:
If everyone in Li’l Abner were as talented as Michael Kidd, everything would be as brilliant as the ballets, and probably the world would be gayer, too. But it is difficult to make a fluent musical romance out of some characters who may have hearts of gold but are not very bright in the upper story.
…
(the book did) not have the lightness, simplicity, and speed of the Dogpatch folks. … Mr. Kidd has caught the spirit of Dogpatch civilization brilliantly enough to suggest that ballet is a more suitable medium than words for animating Al Capp’s cartoon drawings.
– Brooks Atkinson, The New York Times

Those aren’t real Dogpatch people stompin’ and whompin’ and cavortin’ across that stage. Those are (sob!) Broadway actors done up in funny looking costumes.
– Tom Donnelly of the New York World-Telegram & Sun

…while I think Li’l Abner is often guilty of questionable taste, it is sure to be a great big hit. Li’l Abner is bountiful, lively and tuneful. We won’t all agree with its taste or its tenets, but it is a cinch to be with us for many a Dogpatch moon.
– John McClain, Journal-American

It’s all done with zip and zingo, and I guess you could say the show was a rip-snorting, ring-tailed roarer, all right.
– Walter Kerr, Herald Tribune

Videosar:
Namely You
The Country’s In the Very Best of Hands
Jubilation T Cornpone
I’m Past My Prime
Li’l Abner trailer

Dag 110: The Mad Show

The Mad Show (1966), 871 föreställningar
Musik: Mary Rodgers
Sångtexter: Larry Siegel, Marshall Barer, Steven Vinaver & Stephen Sondheim
Sketcher:  Larry Siegel & Stan Hart

En revy baserad på, inspirerad och producerad av Mad Magazine.

När jag var liten och fram till mitten av tonåren så älskade jag tidningen MAD. Jag slukade både de svenska och amerikanska versionerna av blaskan. Jag skrattade så jag tjöt och tyckte att det här var höjden av smart, sofistikerad, aktuell och fräck humor.
Men jag blev äldre, min humor förändrades och helt plötsligt så slutade jag tycka att humorn i tidningen var bra. När jag numera, lätt nostalgisk, försöker läsa ett nummer så tycker jag att humorn är tråkig, förutsägbar, banal och inte så lite mossig.

Lite av samma känsla får jag när jag lyssnar på den här skivan. Alltså, den har åldrats – rejält!
Med tanke på att den spelades över 800 gånger så måste den en gång har varit helt rätt men närmare 50 år senare… För att citera ett av numren: Eccch!
Det här är inte kul. Jag tror jag fnissade till en gång sammanlagt på alla genomlyssningarna och det är inget bra betyg för en humorshow.
Men, jag måste erkänna att den har behållit stilen och känslan från blarran och det är ju inte illa i sig.

På skivan så bjuds man inte bara på ett antal sånger utan också, tyvärr, på 5 sketcher…
Alltså, sketcherna är så dåliga att jag häpnar, de kan ju knappt ha varit kul på sextiotalet ens. Skämten faller inte bara platt utan de känns dessutom otroligt försiktiga, välanpassade och politiskt korrekta. De är liksom lagom fräcka men samtidigt inte på något sätt farliga för en typisk vit amerikansk medelklasspublik.
Kanske är det det som är felet med showen: att den riktar sig till just den publik som den helst skulle vilja driva med, men inte vågar driva med av rädsla för att skrämma bort den? Fel blir det hursomhelst.

Musiken då? Klarar den sig bättre?
Njaaa, lite, men bara lite, för sångtexterna är, till största delen, lika hemska som sketcherna.
Vi bjuds på en protestsångare à la Dylan som berättar hur svårt det är att protestera när man tjänar så mycket pengar som han gör.
Där finns en parodi på serien Snobbens devis ”happiness is…” som naturligtvis heter Misery Is.
Sen har vi sången om hur viktigt det är att vara kärleksfull mot sina medmänniskor och att: ”We’re gonna stamp out hate, sock it in the eye, shoot it in the stomach yelling Die! Die! Die!”
Ja ni fattar nivån på humorn.
Alltså, idéerna är väl helt okej men tyvärr så ger man lyssnaren poängen mer eller mindre direkt och sen upprepar man den i tre minuter. – It gets old!

Det finns ett par riktigt roliga och smarta sånger där främst The Boy From… sticker ut men så har den också text av Stephen Sondheim och det ger den en kvalité som vida överträffar allt annat i denna trötta, mycket gamla show.

Det är jätte kul att de gett ut showen på cd och givit oss en möjlighet att få höra materialet men det här är inget jag kan rekommendera till nån – om man inte är självplågare…

Favvisar:
The Boy From…, The Hate Song, Looking for Someone

Kuriosa:
Stephen Sondheim tog först inte kred för sin sångtext utan i programmet stod det: text av ”Nom de Plume”
När man publicerade noterna så stod det musik: Marie Rodgers, Text: Esteban Rio Nido

The Boy From… är en parodi på den då otroligt populära bossan The Girl from Ipanema.

Marie Rodgers är dotter till Richard Rodgers

I programmet stod det att showen var skapad och regisserad av en viss Alfred E. Neuman…

Videosar:
Julia McKenzie: The Boy From …
The Hate Song