Nr 453: Candide (1956)

 

 

Candide, 1956

Föreställningar i urval:
1956: Broadway, 73 föreställningar
1959: West End
1974: Broadway, revival, 740 föreställningar
1988: Scottish Opera version
2006: Théâtre du Châtelet, Paris
2008: Wermland Opera
2020: Stockholmsoperan

Music: Leonard Bernstein
Lyrics: Lillian Hellman, John Latouche, Richard Wilbur, Dorothy Parker, Leonard Bernstein, Felicia Bernstein, Stephen Sondheim, John Mauceri, John Wells
Book: Lillian Hellman for the original version, Hugh Wheeler for the 1974 revivel. Based on Voltaire’s satire from 1758.

Candide takes the audience on a round-the-world romp of idealistic optimism as it clashes with a series of absurdly unfortunate events.
The young and naïve title character is the bastard cousin of Cunegonde, the Baron of Westphalia’s beautiful daughter. He lives with the Baron and his family and is in love with Cunegonde and she is in love with him.  They, along with the maid Paquette and Cunegonde’s brother Maximilian, all subscribe firmly to the doctrine that has been instilled in them by their teacher Dr. Pangloss: that everything that occurs is for the best, no matter what. Their existence seems to be perfect.
Throughout the course of the show, however, this doctrine is constantly called into question as Candide is exiled, forced into the Bulgarian army, caught up in the Spanish Inquisition, cheated out of a fabulous fortune, shipwrecked on a remote island, and generally being relentlessly torn apart from his love, Cunegonde.
Candide is a witty and wacky satire of an operetta.

Från början hade Lillian Hellman tänkt att Candide skulle bli en pjäs med bakgrundsmusik skriven av Bernstein. De hade samarbetat tidigare när hon gjorde en engelsk bearbetning av Jean Anouilh pjäs om Jeanne d’Arc från 1952 L’Alouette (The Lark, 1955), som han skrev musik till.
Men Bernstein gillade idén så mycket att han övertalade henne att förvandla Candide till en komisk operett istället. Hon gick med på det.

Candide hade sin premiär  1:a december 1956. Verket fick överlag ganska så blandade recensioner, men musiken hyllades, men vad hjälper fantastisk musik om publiken uteblir. Efter 74 föreställningar lades den ned.

Harold Prince ville göra en revival av föreställningen i början på 70-talet, men Lillian Hellman vägrade att låta dem använda sig av hennes original-libretto. Så Prince beställde ett nytt libretto av Hugh Wheeler. Det enda man behöll från Hellmans manus var namnet Maximilian som hon gett till Cunégondes bror, i novellen är han namnlös.
Föreställningen, som var en 105 minuter lång enaktsversion av verket, hade sin premiär på Brooklyn Academy of Music 1973. Den blev en stor framgång och flyttades till Broadway 1974 där den sen spelades i nästan 2 år.

Candide har sen dess spelats på både teater- och operascener över hela världen.
Manuset har bearbetats flera gånger. Efter Hellmans död så har man åter plockat in delar av hennes libretto när man sätter upp showen och efter Wheelers död så har bl a John Caird gjort en ny bearbetning av hans text.
Jag tror att verket kommer att genomgå många varianter till innan man hittar den ultimata versionen – om man nu nånsin kommer att göra det.

Jag måste säga att jag verkligen älskar den här musikalen. Mest för musikens skull. Tycker att manuset spretar så mycket åt alla håll att den aldrig riktigt lyckats fånga mig. Det är ett roligt manus, med en mängd roliga och intressanta figurer i men det är kanske just det: för många roliga figurer och för mycket handling ska pressas in på ett par timmar och det blir på bekostnad av huvudrollerna och deras utveckling. Jag blir aldrig engagerad i dem och deras öden.
Men strunt i det när musiken svävar, är så varierad, så rolig, smart och underbar.
Denna show är ett måste att lyssna på.

Själv gillar jag inspelningen från 1974-års revivel bäst.
Men original castplattan från -56 är ljuvlig den med, med en fantastisk Barbara Cook som Cunegonde. Hennes version av Glitter and Be Gay är nog den ultimata.
1989 så gjorde Bernstein en bearbetning av all musik i verket. Han ändrade på en del orkestreringar, kastade om ordningen på en del nummer och tweekade lite här och lite där. Han kallade denna version för sin ”final revised version”. Den spelades in och gavs ut på cd samma år. På den kan man bl a hitta vår egen Nicolai Gedda i den komiska rollen som Guvenören av Buenos Aires.
Alla 3 versioner finns på Spotify.

Kuriosa:
Reviveln 1974 vann:
4 Tony Awards: bästa libretto (book), regi, scenografi och kostym.
5 Drama Desk Awards: Bästa libretto, regi, koreografi, scenografi och kostym.
1997 års Broadway revival vann:
1 Tony Award för bästa kostym
London reviveln 1999 vann 2 Laurence Olivier Awards för bästa revival och manliga skådespelare.

Overtyren, som skrevs av Bernstein själv, innehåller 4 melodier från föreställningen och resten är specialskrivet just för stycket.
Första gången man spelade enbart overtyren som konsertstycke var 26:e januari 1957. Det var New York Philharmonic Orchestra som framförde den med Bernstein själv som dirigent. Sen dess så har stycket blivit otroligt populärt att framföra på olika orkesterkonserter.

Den mest berömda arian ur verket är utan tvekan koloraturarian Glitter and Be Gay. Ett riktigt mästarprov för en sopran. Inte bara ska hon klara av 3 höga E:n, en gäng höga C:n och D:n, den kräver också en enorm komisk tajming.
För er som undrar vad den handlar om så är det Cunegondas sång när hon arbetar på bordell i Paris. Hon har bara 2 kunder, Paris Ärkebiskop och Överrabbi, och de överöser henne med presenter och smycken. Hon lider, men som hon själv uttrycker det: om man ändå ska lida så lider man behagligare och trevligare om man är omgiven av juveler…

Press:
When Voltaire is ironic and bland, [Hellman] is explicit and vigorous. When he makes lightning, rapier thrusts, she provides body blows. Where he is diabolical, [she] is humanitarian … the libretto … seems too serious for the verve and mocking lyricism of Leonard Bernstein’s score which, without being strictly 18th century, maintains, with its gay pastiche of past styles and forms, a period quality.
– New York Times

Sixty seconds after conductor Samuel Krachmalnick brought down his baton for the overture, one sensed that here was going to be an evening of uncommon quality. It developed into an artistic triumph – the best light opera, I think, since Richard Strauss wrote Der Rosenkavalier in 1911.
…
Generally speaking, the music achieves an 18th-Century effect with remarkably modern methods. It is a work of genius.
Now all I can hope is that Broadway, which is unpredictable and which does not always like to be jogged out of its routine, will cherish it as it should be cherished.
– John Chapman, Daily News

To get the big news out in a hurry, Leonard Bernstein’s music is lush, lovely, and electric. When it isn’t voluptuous as velvet, it is frostily pretty as a diamond bell. It is easily the best score Mr. Bernstein has written for the theatre. To go a step further, it is one of the most attractive scores anyone has written for the theatre.
– Tom Donnelly, World-Telegram & Sun

Three of the most talented people our theatre possesses – Lillian Hellman, Leonard Bernstein, Tyrone Guthrie (regissören, min anmärkning) – have joined hands to transform Voltaire’s Candide into a really spectacular disaster. Who is mostly responsible for the great ghostly wreck that sails like a Flying Dutchman across the fogbound stage of the Martin Beck? That would be hard to say, the honors are so evenly distributed.
…
Satire, as I understand it, is a matter of humor – partly of good humor, partly of snappish wit. Miss Hellman’s attack on it is academic, blunt, and barefaced. Pessimism is the order of the evening.
– Walter Kerr, Herald Tribune

Video:
Glitter and Be Gay
Overtyren under Bernsteins dirigering. 1960
We Are Women
The Best of All Possible Worlds
Life is Happiness Indeed
I Am Easily Assimilated

 

Nr 390: Evening Primrose

Evening Primrose (1966)
TV-musikal

Music & Lyrics: Stephen Sondheim
Book: James Goldman
Baserad på John Colliers novell publicerad i Presenting Moonshine (1941)

Poet Charles Snell takes refuge from the world by hiding out in a department store after closing. Once there he finds a secret group who have lived in the store for years. The leader of the group, Mrs. Monday, permits Charles to stay after he convinces her that he is a poet.
Charles meets and is smitten with a beautiful young girl, Ella Harkins, Mrs. Monday’s maid. Ella, who is now 19, has lived in the store since she was separated from her mother at age six, falling asleep in the women’s hat department.
Ella is unhappy and wants to leave, but is afraid of the ”Dark Men”. Should someone try to return to the outside world and risk revealing the group’s existence, the ”Dark Men” take them away…
Charles falls in love with Ella.
Ella finally decides she wants to leave. Charles is initially reluctant to leave his now-comfortable life, but then understands that he loves Ella more than poetry. Mrs. Monday and the others hear their plans, and they call the ”Dark Men”, as Ella and Charles try to escape…

En charmig, om så lite mossig, tv-musikal från en tid då man fortfarande regelbundet skapade originalmusikaler för tv.
Det roligaste med den här är naturligtvis att det är Stephen Sondheim som skrivit musiken och sångerna. Denna produktion från 1966 ligger precis mitt emellan hans Broadway flopp Anyone Can Whistle (1964)  och innan han slår igenom stort med Company 1970 (se Dag 317). Han hade förvisso en flopp till på Broadway innan denna tv-musikal nämligen  Do I Hear a Waltz (1965) men den skrev han bara sångtexterna till, musiken var Richard Rodgers, så den räknar jag inte riktigt som en ”Sondheimmusikal”. 

Det är typisk Sondheimsk musik vi bjuds på i filmen, inte så trallvänliga melodier alltså men roliga, överraskande och melodiskt intressanta är de och de driver alltid handlingen framåt eller fördjupar karaktärerna.

Det är lite som att kolla på ett musikalavsnitt av den klassiska tv-serien The Twilight Zone för här blandas romantik, sång med  fantasy och skräck och vi får till och med den typiska lilla knorren på slutet.

Hela programmet finns att hitta på YouTube eller att köpa på DVD i en snygg restaurerad variant och är väl värd en titt.

Trivia

Anthony Perkins, som spelar huvudrollen, är idag kanske mest ihågkommen för sin ikoniska tolkning av Norman Bates i Alfred Hitchcocks Psycho, men han hade en även en lång karriär på Broadway där han  både medverkade i talpjäser som Tea and Sympathy (1953) och musikaler som Greenwillow (1960), se Dag 55.

Charmain Carr som spelar den kvinnliga huvudrollen, Ella, är kanske mest känd för att hon spelade  Liesl, den äldsta av von Trapp barnen i filmversionen av The Sound of Music (1965).

Man gjorde en studioinspelning med sångerna från tv-filmen 2001. I den sjungs rollen som Charles av Neil Patrick Harris och rollen som Ella av Theresa McCarthy.
På samma cd finns också sångerna från Sondheims musikal The Frogs som han skrev till Universitetet Yale.

Video

Trailer
If You Can Find Me I’m Here
Take Me To The World
When
I Remember
Sixteen Going On Seventeen fr Sound of Music med Charmain Carr
Anthony Perkins sjunger Never Will I Marry fr Greenwillow

 

Nr 388: Cry-Baby

Cry-Baby (2008)
Broadway, 68 föreställningar

Music: Adam Schlesinger
Lyrics: David Javerbaum
Book: David Meehan, Mark O’Donnell

Baeserad på John Waters film med samma namn från 1990

I can’t believe you’re here tonight
it thrills me through and through
In fact I’m gonna improvise
A love song just for you:
Well, baby, baby, baby, baby, baby, baby, baby
Baby, baby, baby, baby, baby, baby, baby
Baby, baby, baby, baby, baby, baby, baby, baby 
Baby, baby, baby, baby, oh la la

It’s 1954.
Everyone likes Ike, nobody likes communism, and Wade ”Cry-Baby” Walker is the coolest boy in Baltimore. He’s a white trash bad boy with a good cause; truth, justice, and the pursuit of rock and roll.
One day Cry-Baby and his gang of juvenile delinquents crashes an Anti-Polio picnic in the better parts of Baltimore and there he meets (and falls in love with) the rich girl Allison, just a good girl who yearns to be bad in Cry-Baby’s arms.
Fueled by hormones and the new rhythms of rock and roll, she turns her back on her squeaky clean boyfriend Baldwin to become a ”drape” (a Baltimore juvenile delinquent) and Cry-Baby’s moll.
At the other end of the topsy-turvy moral meritocracy of 1954 America, Baldwin as the king of the squares leads his close-harmony pals against the juvenile delinquents, who are ultimately arrested for arson, sending the drapes all off to prison.
It’s Romeo and Juliet meets High School Hellcats.

Showen börjar bra med en ouvertyr där man lagt in små uppmaningar från ensemblen till publiken att 1. Inta sina platser, 2. Stänga av mobiltelefoner och 3. Ta bort det prasslande papper från godiset.  Från det går man direkt till en käck Anti-Polio picknick som hålls av WASParna  i Baltimore – härligt självgoda, egotrippade och  fördomsfulla vita överklassare. Så långt är det riktigt, riktigt kul men sen så tappar den fart och blir betydligt mindre överraskande, satirisk och smaklös och mer… ja, jag vet inte, färglös kanske, den tappade mig i alla fall.
Tyvärr så tycker jag att historien inte håller hela vägen, delvis för att den är extremt förutsägbar med den rika flickan som faller för den dåliga pojken med det stora hjärtat från slummen men också för att det händer inte så mycket. Det är många kul shownummer och en del väldigt roliga scener men i stort så står föreställningen stilla och stampar mest hela tiden.

Musiken svänger, det är rockabilly, Rock’n’Roll, Doo-wop och tajta smöriga nummer med schyssta vokala harmonier. Allt är väldigt 50-tal, tidig Elvis-känsla och kontrasterna mellan den rumsrena  ”vita” musiken och den mer sexiga, syndiga ”svarta” musiken är stor, precis som det nog var då.
Problemet med att allt låter så äkta är att det nånstans känns som om man hört alla låtar tidigare. Det här är show som verkar bestå av b-sidorna från den tidens hitsinglar, inga dåliga låtar direkt men inte heller nått man minns. Har lyssnat på skivan ett flertal gånger och det är inte mycket som fastnar.
Bäst är den när den har komiska nummer, som den minst sagt störda och intrigerande Lenoras kärleksförklaring till Cry-Baby – Screw Loose, eller sången där Cry frågar Allison den viktiga frågan: Girl, Can I Kiss You With Tongue?

Jag minns att när jag såg filmen, med Johnny Depp i titelrollen, i början på 1990-talet så kändes den som ett slags försök att casha in och rida på den stora succén som filmen Hairspray var. Båda filmerna var av John Waters, Baltimores kända undergroundfilmare, och Hairspray var hans stora genombrott hos den bredare massan och Cry-Baby var tänkt att etablera honom där. Men den gjorde inte det och han slutade att försöka göra hyfsat rumsrena filmer och återgick istället till den mer skruvade och definitivt icke-PK värld hans filmer normalt utspelade sig i.
Denna musikal känns lite på samma sätt. Det är samma författare bakom både musikalen Hairspray och denna show och man känner hur de liksom försöker att upprepa framgångsreceptet  de använde till den förra. Men precis som med filmen så känns det här inte lika genuint emotionellt eller intressant utan bara som en trist upprepning trots att det är en helt ny story.
Och så har den inte heller lika bra och catch-ig musik som Hairspray hade.

Trivia:

Musikalen fick 4 Tony Award nomineringar men vann inte någon.
Den vann 1 Drama Desk Award för bästa koreografi

Meehan och O’Donnell som skrev manuset till denna musikal skrev även manuset till musikalen Hairspray (2002) – även den baserad på en John Waters film.

Trots att musikalen hade sin premiär på Broadway 2008 så skulle det dröja ända till 2015 innan man gjorde en castskiva. Det hör till ovanligheterna att man spelar in shower som floppat och speciellt 8 år senare men det är bara att tacka och ta emot. Alla som var med i showen kunde inte samlas till inspelningen men de flesta var med –  88,4 % av original casten medverkar.

Schlessinger och Javerbaum som skrev musiken och sångtexterna till denna show vann kanske inga Tonys men herrarna har vunnit ett flertal Grammys bl a för de hysteriskt roliga öppningsnummer de skrivit till Neil Patrick Harris när han var värd för Tony Galan. Ett exempel finns bland videorna längre ner.

Press:

The new John Waters musical, is campy, cynical, totally insincere and fabulously well crafted. And funny. Madly, outrageously funny.
– Terry Teachout, Wall Street Journal,
… pleasantly demented and – deep in the sweet darkness of its loopy heart – more true to the cheerful subversion of a John Waters movie than its sentimental big sister Hairspray.
–  Linda Winer, Newsday
The show is without flavor: sweet, sour, salty, putrid or otherwise. This show in search of an identity has all the saliva-stirring properties of week-old pre-chewed gum.
…
Mr. Ashford brings his customary gymnastic vigor to the choreography: lots of revved-up jumping jacks, push-ups and leg lifts, usually led by a trio of athletic muscle boys.
– Ben Brantley, The New York Times

 

… watered-down Waters has yielded a flavorless Broadway musical that revels in its down-and-dirtiness yet remains stubbornly synthetic. There’s a lot of talent, sass and sweat onstage, particularly in the dance department, plus a sprinkling of wit in the show’s good-natured vulgarity. But somehow, it never quite ignites.
– David Rooney, Variety
… O’Donnell and Meehan had far more success with another retro-themed Waters adaptation, Hairspray…. Cry-Baby is content to stay in the shallow end and focus on a standard wrong-side-of-the-tracks tale…. But rather than supply a jolt of not-too-outsider-energy, [the songwriters] have instead coasted on their magpie skills, tossing out an undistinguished stream of pastiche numbers. The lyrics occasionally have a welcome crispness…. The songs themselves, however, are as generic as the lyrics are pointed: It’s the first time I can recall forgetting a show’s melodies before they were even finished.
– Eric Grode, The New York Sun

The rockabilly-inspired numbers that David Javerbaum and Adam Schlesinger have crafted for Cry-Baby aren’t as ambitious or infectious [as Hairspray], but the show is similarly good-hearted, and has more of a Waters edge. Javerbaum and Schlesinger’s lyrics and Mark O’Donnell and Thomas Meehan’s book are both more inventively crass and less snarky than those of other contemporary musical winkfests; you get the sense that these writers share Waters’ affection for his goofy subjects.
– Elysa Gardner, USA Today

Video:
High lights
At The Tony Awards
Loose Screws
A Whole Lot Worse
Trailer Cry-Baby (movie)
It’s Not Just for Gays Anymore
Trailer för Female Trouble  – en typisk John Waters film

Nr 372: Pousse-Café

Pousse-Café (1966), 3 föreställningar
Musik: Duke Ellington
Sångtexter: Marshall Barer & Fred Tobias
Libretto: Jerome Weidman, baserad på den tyska filmen Der Blaue Engel (Blå Ängeln) (1930) i sin tur baserad på romanen Professor Unrat oder Das Ende eines Tyrannen (1905) av Heinrich Mann (1871 – 1950).

Professor George Ritter förälskar sig i nattklubbssångerskan Solange. De inleder ett förhållande, men när det avslöjas får professorn sparken. De två gifter sig men i avsaknad av arbete sjunker professorn så lågt att han får uppträda som clown på nattklubben.

Det är en väldigt cool platta det här. Musiken är skönt sval och avspänd. En perfekt jazzplatta att låta vara på i bakgrunden. En riktig stämningsgivare.
Man får en känsla av att vara i en rökig, liten källarlokal nånstans i Greenwich Village i början på sextiotalet. Det är sent på natten, publiken är lite på lyset men vid det här laget trötta och sega, det pratas relativt tyst och på scen spelar bandet sitt sista set. De har också fått i sig en wiskey eller två och stämningen är minst sagt mellow, utom då de plötsligt spelar en up tempo låt. Men mest är det tillbakalutat avspänt. Me like a lot.
Men är den representativ för Broadwayföreställningen? Troligtvis inte och om en teaterkväll skulle innehållen den här mängden av stillsamma ballader så finns risken att publiken skulle somnat. Vilket de kanske gjorde med tanke på att föreställningen lades ned efter bara 3 föreställningar.
Men jag är glad att man spelat in Ellingtons sköna låtar oavsett om dessa versioner har nån likhet med vad som spelades på teaterscenen eller inte. För här finns många låtar att glädja sig åt exempelvis: Let’s, The Spider and the Fly, The Swivel och Fleugel Street Rag.
Och jag saknar inte alls en stor orkester eller ensemble. Här har vi en liten jazzcombo och 2 solister och det räcker gott så. Kanske är det här till och med att föredra framför originalet med tanke vilken sågning även musiken fick av kritikerna.
Inte för alla smaker kanske men jag gillar det och kommer att njuta av denna platta många gånger till.

Kuriosa:
Pousse-Café är en musikalversion av den klassiska tyska 30-talsfilmen  Blå ängeln som gjorde en internationell storstjärna av Marlene Dietrich.

Producenten Leland Hayward, som just haft stor framgång med The Sound of Music, (se Dag 300), frågade Marlene om hon kunde vara intresserad av att åter spela rollen som Lola-Lola men nu i en scenversion. Hon tackade nej till erbjudandet.
Den rike producenten Marquis Guy de la Passardiere blev intresserad av projektet. Hans fru hette Lilo, och var en fransk kabaréstjärna som hade gjort sin Broadwaydebut 1953 i Can-Can, och Guy var säker på att hon kunde fylla Marlenes skor. Men Lilo hade en kraftig fransk brytning så för att det hela skulle fungera så flyttade man handlingen från en tysk småstad till New Orleans.
Man valde också att i programmet ”glömma” att nämna filmen musikalen var baserad på eftersom man var rädd att det skulle resultera i ofördelaktiga jämförelser.
Föreställningen spelade 5 previews och 3 föreställningar (2 kvälls och 1 matiné).
Showen förlorade $450 000.
Lilo skulle aldrig mer stå på en Broadwayscen.

Av nån anledning så ändrade man namnet på nattklubbssångerskan Lola-Lola till Solange i scenversionen.

1992 blev Dietrich tillfrågad om hon ville träffa popstjärnan Madonna inför en tänkt nyinspelning av Blå ängeln. Madonna var en av kandidaterna för rollen som Lola Lola. Marlene tackade nej till erbjudandet och sa: ”I played vulgar; She is vulgar.
Dietrich ville se Tina Turner i rollen.

Der Blaue Engel blev musikal i Tyskland 1992. Ute Lemper spelade Lola Lola.

Från början skulle showen hetat Suger City men man bytte till Pousse-Café.

Detta är en Pusse-Café: A layered (or ”stacked”) drink, sometimes called a pousse-café, is a kind of cocktail in which the slightly different densities of various liqueurs are used to create an array of colored layers, typically three to seven. The specific gravity of the liquid ingredients increases from top to bottom. Liqueurs with the most dissolved sugar and the least alcohol are densest and are put at the bottom. These include fruit juices and cream liqueurs. Those with the least water and the most alcohol, such as rum with 75% alcohol by volume, are floated on top.
These drinks are made primarily for visual enjoyment rather than taste. They are sipped, sometimes through a silver straw, one liqueur at a time. The drink must be made and handled carefully to avoid mixing; however, some layered drinks, such as shooters, are generally drunk quickly.

Pressklipp:
What’s new, Pousse-Café?
Answer: Nothing good. The musical of that name, which opened last night, is dismal.
…
The Blue Angel would probably make a good musical. But the present attempt is so close to total disaster that we may as well give it the benefit of the doubt: call it total.
– Stanley Kauffmann, Times

Actually, the people who have put Pousse-Café together haven’t put Pousse-Café together. They have left it splattered and sprawling over most of two continents, and it may take years to tidy up the debris.
…
All of the bits and pieces that go to make a musical are here not on speaking terms.
…
The show is really over once the prim professor has spent a night in the forbidden hay. No, I am wrong about that. As things stand, the show was really over on the day they released the film.
– Walter Kerr, Herald Tribune

A drawn-out torture of embarrassment.
– Norman Nadel, World-Telegram & Sun

Video:
Marlene Dietrich som Lola-Lola

Ett exempel på en pousse-café

Dag 365: Show Boat

Show Boat (1927), 572 föreställningar
Jag har lyssnat på 1988 års studioinspelning av den kompletta musikalen.
Musik: Jerome Kern
Sångtexter & libretto: Oscar Hammerstein II baserad på Edna Ferbers roman med samma namn från 1926.

Handlingen börjar 1887.
I centrum finns teaterbåten Cotton Blossom som åker upp och ner längs med Mississippifloden.
På båten styr Kapten Andy och hans hustru Parthy Ann. De har en ung dotter som heter Magnolia.
När stjärnan i båtens teaterföreställning, Julie, blir avslöjad som en kvinna av blandras och dessutom gift med en vit man – något som var olagligt i Mississippi på den tiden – så tvingas hon och hennes man lämna båten. Hennes man var dessutom hennes motspelare och båtens manliga stjärna.
Plötsligt står ensemblen där utan några aktörer som kan spela huvudrollerna.
Magnolia lyckas då övertala sin far om att hon kan hoppa in i den kvinnliga rollen. Som sin motspelare får hon en snygg proffesionell kortspelare som åker med båten, han heter Gaylord Ravenal.
Magnolia och Gaylord slår ann hos publiken och blir väldigt uppskattade. De blir också förälskade i varandra.
De gifter sig, lämnar båten och flyttar till Chicago, där de får en dotter.
Till en början så lever de flott för Gaylord har tur i sitt spelande men när det går sämre för honom så får de det allt svårare och fattigare.
Deprimerad över att han inte klarar av att försörja sin familj så väljer Gaylord att lämna dem.
Magnolia tvingas nu söka jobb på Club Trocadero. Det visar sig att Julie är sångerskan där. Julie har även hon blivit övergiven av sin man och har tagit flaskan till tröst, hon är gravt alkoholiserad vid det här laget. När Julie ser att Magnolia söker jobb så lämnar hon klubben så att de ska stå utan sångerska och ska anställa Magnolia. Vilket de också gör. Efter en skakig start så lyckas Magnolia som sångerska.
Tjugo år senare så återvänder hon tillsammans med sin dotter – som blivit en stor Broadway stjärna – till Cotton Blossom. Där möter hon åter Gaylord och eftersom hon aldrig slutat att älska honom så förlåter hon honom och de två förenas åter igen.

När Show Boat hade sin premiär 1927 så blev den en sensation.
Den här var något nytt och fräscht och storslaget. En show vars like Broadway inte sett tidigare.
Det här var inte operett, inte musikalkomedi och inte revy men hade inslag av alla tre genrerna.
Det här var ”a musical play”: berättelsen var det viktigaste och musiken fick underordna sig den och serva den så att handlingen kom vidare och med dess hjälp även fördjupa karaktärerna.
Här blandades komedi och spektakulära shownummer med allvar, tragik och ”riktiga” människoöden. Manuset var starkt, sångtexterna berättade nått och var inte bara ord att sätta sätta musik till och musiken… musiken var sensationellt bra.
Detta var starten till den moderna musikalen.
Idag tar vi det för självklart och givet att sångerna i en musikal ska föra handlingen framåt, att den är en helt integrerad del av berättelsen men så var det inte innan denna show. Fram till Show Boat och även under lång tid efter så var handlingen och sångerna två separata delar i de flesta showerna. Man hade ett kul manus som man sen tryfferade med bra sånger som passade de skådespelarna som skulle framföra dem. Sångerna kunde utan problem bytas ut eller strykas utan att det nämnvärt påverkade handlingen. 
Men här hade vi en show där sångerna faktiskt betydde nått och var viktiga för handlingen. Inte alla sånger i showen kanske, men många av dem. 
Fast när Show Boat kom sågs den mer som en lycklig slump eller ett undantag än som den nya typen av musikteater och det skulle dröja ända till 40-talet innan det här blev normen för hur en musikal skulle se ut.

Inspelningen jag lyssnat på är ett försök att återskapa hur showen var tänkt att se ut när den hade sin urpremiär. Man har använt sig av originalorkestreringarna och all musik som fanns med från början framförs och i den ordning som det var tänkt. Nu var det så att showen var över 4 timmar lång när den hade sin första try-out premiär och man var tvungen att trimma bort över en timme innan den anlände till Broadway så där försvann en del sånger. Sen så tyckte producenten Florenz Ziegfeld att en del av sångerna var för mörka och deprimerande och krävde att de skulle strykas. Bland dem finns min absoluta favoritsång Mis’ry’s Comin’ Around, ett oerhört vackert och ”haunting” körstycke. Även Kern var väldigt förtjust i det numret och när det ströks så såg han till att melodin blev det ledande motivet i ouvertyren istället.
Men här finns alltså all musik från uruppförandet med, inklusive dansmusik och repriser. Lägg till det alla sånger som skrevs till senare uppsättningar och ni förstår säkert att det här inte får plats på en singel cd. Denna version är en box med 3 fullproppade cd-skivor och jag har för mig att min lp-box bestod av 4 skivor. Mycket musik att gå igenom alltså. Och vilken musik sen. Här finns massor av klassiska nummer som Ol’ Man River, Make Believe, Can’t Help Lovin’ Dat Man och Bill plus mängder av mindre kända men minst lika bra sånger. Det här är en ljuvlig skattkista som är fylld till bredden med bra och minnsesvärd musik.
Eftersom man har lagt till, bytt ut och tagit bort nummer i alla de olika varianter av showen som satts upp så är det kul att få höra verket som den en gång var tänkt att framföras.
Om man vill ha den definitiva versionen av Show Boat så är det den här versionen man ska söka efter.

Favvisar:
Mis’ry’s Comin’ Around, Why Do I Love You?, Life Upon the Wicked Stage, Can’t Help Lovin’ Dat Man, Bill

Kuriosa:
Bland alla de saker som var nytt och spännande med showen var nog en av de största sensationerna den långa tidsperiod den utspelade sig under. Normalt så utspelade sig musikaler inom loppet av ett par dagar eller ibland ett par månader men Show Boat utspelar sig under 40 år från 1887 till 1927. Vi får följa Magnolia från det att hon är 18 tills hon blir 58.
Kern skildrade tidsperioderna genom att komponera musik som hör till de olika erorna, så inledningsvis är det mer operett och music hall inspirerad musik för att i nutid – showens sista scener utspelar sig 1927, alltså samma år som musikalen hade sin premiär, snacka om att vara ”up to date”- bjuda på Charleston och jazz.
Man la också in ett par av de mest populära schlagerna från sekelskiftet för att verkligen förankra vissa perioder hos publiken. Därför sjunger Magnolia After The Ball när hon ska debutera som sångerska på en nyårsfest. Den sången var den mest populära sången under slutet av 1800-talet och det såldes mer än 5 millioner exemplar av notererna.
Andra saker man tog upp var rasism, blandäktenskap och alkoholism.

Allt i showen har inte Kern och Hammerstein som upphovsmän:
P.G. Wodehouse skrev originaltexten till sången Bill, som var en återanvändning från musikalen Oh, Lady! Lady! (1917). Texten bearbetades dock en hel del av Hammerstein men han uppgav alltid P.G. Wodehouse som ensam upphovsman.
Sången Goodbye, My Lady Love – musik & text av Joseph E. Howard – las in som typiskt music-hall nummer och After the Ball – från musikalen A Trip to Chinatown (1891) musik & text Charles K. Harris – gavs till Magnolia att sjunga när hon ska få med sig ”publiken” på sitt första framträdande.

Den svenska premiären skedde på Oscarsteatern 1942 med bl a Nils Poppe och Annalisa Ericson.

Videosar:
Paul Robeson – Ol’ Man River fr 1936 års filmversion
Can’t Help Lovin’ Dat Man
Från the Tony Awards 1995 (Why Do I Love You, charlestonvarianten)
Make Believe från 1951 års filmversion
High Lights från Goodspeed Opera House revival 2011
Life upon the Wicked Stage i en version med flickorna från musikalen Cabarets Kit-Kat-Klub. Osannoligt bra!!!!

Annalisa Ericson och Nils Poppe  i den första svenska versionen

Dag 362: White Christmas

Irving Berlin’s White Christmas (2004)
Musik & sångtexter: Irving Berlin
Libretto: David Ives & Paul Blake baserad på filmen med samma namn från 1954 (manus: Norman Krasna, Norman Panama & Melvin Frank) som i sin tur var inspirerad av filmen Holiday Inn från 1942

Tio år efter att de stridit utomlands under andra världskriget, så har de f d soldaterna Bob Wallace och Phil Davis blivit en populär sång-och-dans duo.
Tanken är att de ska ha premiär på sin nya julshow i Florida.
Men Phil blir attraherad av Betty, en sångerska som uppträder tillsammans med sin syster Judy. När han får  reda på att systrarna har ett engagemang i Vermont så övertalar han sin partner att de ska följa efter dem dit.
Det visar sig att värdshuset som systrarna ska uppträda på drivs av grabbarnas före detta befälhavare General Henry Waverly. När de får reda på att Henrys affärer går uselt så bestämmer de sig för att ha premiär på sin nya show tillsammans med systrarna på värdshuset istället för i Florida.
Vid det här laget har de bägge männen blivit örälskade i var sin syster. Men naturligtvis så kommer systrarna att tro att killarna bara vill utnyttja dem och det blir lite fnurror på tråden innan det förutsägbara lyckliga slutet.

Ibland är det så skönt att lyssna på en sån här härlig, riktigt gammaldags musikal.
Jag pratar om en uppsjö av Irving Berlin hits, starka melodier, 40-tals swing och tajta vokala harmonier. Det är en ren njutning att lyssna på det här. Det här är musik som gör en glad, som kan jaga bort det mörkaste av dåliga humörsmoln. För mig så är det här perfekt. Man kan bara slappna av och låta de ljuva tonerna skölja över en och låta sig fyllas av harmoni. Ingen stress kan frodas när dessa sånger framförs, utan både kropp och sinne bäddar liksom in sig i den djupaste av avspänningslägen.
Tror ni fattar att jag gillar det här.
Visst det är lite av en jukeboxmusikal, det är ingen nyskpande eller djup produktion utan bara ett kärleksfullt återskapande av en musikalvärld som inte längre existerar. Men så kärleksfullt återskapat (rent musikaliskt i alla fall, har inte sett produktionen så jag vet inte hur den funkar sceniskt) att det bara är att ge sig hän och låta den skölja över sig.
En perfekt start på en avspänd och harmonisk helg.
Rekommenderas.

Favvisar:
Blue Skies, Snow, The Best Things Happen While You’re Dancing, I Love a Piano, Sisters

Kuriosa:
Melodin till sången White Christmas skrev Irving Berlin medan han jobbade med filmen Top Hat 1935. Det var en Fred Astaire/Ginger Rogers film och han tänkte sig att låten skulle kunna komma med i en framtida film med duon. Fred gillade sången men det gjorde inte regissören så melodin användes aldrig.
Ett par år senare fick Berlin i uppdrag att skriva ett antal sånger som var inspirerade av olika helgdagar. Dessa skulle figurera i filmen Holiday Inn som handlade om ett hotell som bara var öppet på de stora helgerna. Berlin kom ihåg melodin han skrivit många år tidigare och använde sig av den för att skriva White Christmas.
När man spelade in filmen så gillade man visserligen julsången men man insåg inte vilken hitpotential den hade. Istället så trodde man att Be Careful, It’s My Heart skulle bli den stora hiten. Men som vi alla vet, det var White Christmas som slog och det rejält. Den låg etta på hitlistorna under 11 veckor och vann dessutom en Oscar som årets bästa filmsång 1943.
Så framgångsrik var sången att man 1954 skapade en film med sångens namn. Den filmen var inspirerad av Holiday Inn filmen men hade en helt ny berättelse och det är den berättelsen som även berättas i musikalen.

Pressklipp:
If some old-school Broadway escapism is what you’re looking for, and the prospect of singing the title tune along with a bright-beaming Broadway cast in festive sweaters fills you with seasonal cheer — at a time when cheer of any kind is in scant supply — White Christmas should be put somewhere on your wish list. For anyone else, however, the show will seem about as fresh and appealing as a roll of Necco wafers found in a mothballed Christmas stocking.
– Charles Isherwood, The New York Times

Irving Berlin’s White Christmas is as conscientiously G-rated a musical as you’ll find on Broadway. Still, it ought to have an audience advisory — for diabetics.
– Elysa Gardner, USA Today

There hasn’t been this much tap-dancing on a Broadway stage since 42nd Street. Yet despite its relentless effervescence, Irving Berlin’s White Christmas is most alive in its gentler, more melancholy moments — few as there are. Arriving in New York after multiple regional stops in the past four seasons, and aiming to establish itself as an annual holiday engagement, this somewhat mechanical show feels like a road production staffed with mostly second-tier talent. More seasonal confection than full-bodied musical theater, it coasts along on the strength of its melodious numbers and sparkling visuals, which should suffice to keep the tourist trade happy.
…
By the time the evergreen title song is heard for the second time in the enchanting snow-biz finale, most audiences will be sufficiently high on holiday spirit to sing along — and maybe even convince themselves this synthetic approximation of an old-style Broadway-Hollywood hybrid is the real thing.
– David Rooney, Variety

Videosar:
Trailer
High Lights bl a Sisters, Snow & Blue Skies
I Love a Piano
Happy Holidays/White Christmas
Blue Skies
The Best Things Happen While You’re Dancing från filmen med Danny Kaye och Vera Ellen
Sisters från filmen

Dag 355: Up In Central Park

Up In Central Park (1945), 504 föreställningar
Musik: Sigmund Romberg
Sångtexter: Dorothy Fields
Libretto: Herbert Fields & Dorotrhy Fields

John Matthews, en reporter från New York Times, bestämmer sig för att avslöja den korrumperade Boss Tweed och hans kolleger som skor sig på färdigställandet av Central Park i New York på 1870-talet.
Komplikationer uppstår när John blir förälskad i dottern till en av Tweeds kumpaner.
Allt slutar diock lyckligt med att John får sin flicka och Tweed åker dit.

Jag brukar hata operetter, så när jag upptäckte att det var Romberg som skrivit musiken till den här showen så var jag beredd på att ogilla allt men så blev det inte. Kanske att min musiksmak har förändrats med åldern eller så var jag på rätt humör för den här typen av musik eller så var den ovanligt bra, oavsett vilket så tycker jag att det här var helt ok. Nä, jag älskar det inte men jag avskyr det inte heller och det är stort för mig. Ett par av de mest operettiga sångerna tycker jag till och med om…
Kanske beror det på att Eileen Farrell sjunger huvudrollen. Hon var inte med på Broadway men när Decca bestämde sig för att ge ut en skiva med sångerna från showen, eller snarare en del av dem (8 av 12), så valde de att ersätta ett par av de medverkande med mer kända namn. Så Eileen lånades in från ”The Met” för att sjunga de mer ”klassiska” sångerna och Celeste Holm (som slagit igenom stort i Oklahoma! några år tidigare) togs in för de mer komiska numren. Och resultatet är en väldigt behaglig samling sånger som fått mig att bli lite nyfiken på att utforska Rombergs tidigare verk. Vem vet, kanske att det kommer att leda till att jag blir en operettnörd också…

Favvisar:
Carousel In The Park, It Doesn’t Cost Anything To Dream, The Fireman’s Bride, Close As Pages In A Book, The Big Back Yard Of The City

Kuriosa:
Scenografin, kostymerna och till och koreografin var inspirerad av litografier gjorda av Currier and Ives.

Föreställningen vann en Donaldson Award för scenografin.

1948 så gjorde man en filmversion av showen men som brukligt var på den tiden så strök man de flesta av musiknumren samt skrev mer eller mindre ett helt nytt manus. Man kan väl säga att endast titeln återstod av showen när den väl dök upp på biodukarna. Den floppade.

Pressklipp:
Mr. Romberg’s music has, to be sure, its agreeable side: if it is too reminiscent and unvaried, at least, it is often melodious anough. Dorothy Field’s lyrics are nothing special, but they are at least brighter than the book. It’s too bad that Up in Central Park can’t shake off dullness, for it’s a commendable departure from formula musicals. The trouble is, it departed with only the haziest idea of destination.
– Louis Kronenberger, PM

Up in Central Park is as big as its namesake, and it is just as pretty to look at. There, however, the favorable comparison must end. The Park teems with life and zest and gaity, the show does not. Up in Central Park plods along along where it should dance, it talks where it should laugh; it is long and, to be frank about it, is pretty dull. The Park should form a wonderful setting for a musical show, but this one needs someone like Commisioner Moses to do a bit of landscaping or doctoring.
– Lewis Nichols, The New York Times

Video:
Carousel in the Park från filmen med Deanna Durbin

En av Currier och Ives litografierna som inspirerade upphovsmännen till showen.
Själva motivet heter Central-Park, Winter och är gjord av Charles R. Parsons

Dag 346: Calvin Berger

Calvin Berger (2010)
Msuik, sångtexter & libretto: Barry Wyner, löst baserad på Edmond Rostands pjäs Cyrano de Bergerac från 1897.

With only guys around me,
I always talk real good.
But when I’m talking to a babe,
things don’t go as they should.
I start a conversation,
the blood starts rushing south,
and yada yada foot is in my mouth

Calvin Berger, en tredjeringare, är förtjust i Rosanna men på grund av sitt utseende, och särskilt storleken på hans näsa, känner han sig osäker. Den vackra Rosanna ser honom bara som en vän. Hon i sin tur är attraherad av en nykomling till skolan, den stilige och sportige Matt. Han dras till henne men eftersom han är en nervös, blyg och aningen korkad ung man så vågar han inte prata med henne.
Rosanna vill få till en date med Matt och använder sig av Calvin som budbärare för att fråga honom om det. Detta att vara budbärare ger Calvin en idé. Han är ju inte attraktiv som Matt och Matt är inte så bra på att uttrycka sig väl men om de slår ihop sina påsar så blir de den idealiske mannen för Rosanne. Matt blir den som får träffa henne rent fysiskt medan Calvin skriver romantiska brev till henne som kommer från ”Matt” och finns dessutom i närheten för att mata Matt med lämpliga saker att säga henne.
Matt går på den här plojen lika mycket som Rosanna gör och till sist så tror han att han faktiskt kan fixa att vara smart och romantisk utan Calvins hjälp. Det blir naturligtvis pannkaka av hans försök och Rosanna fattar att hon blivit lurad.
Efter att hon avslöjat lurendrejeriet är det upp till Matt att försöka vinna tillbaka hennes kärlek. Samtidigt har Calvin insett att han varit så fixerad vid sin stora näsa och sin ideala drömflicka att han inte sett att kärleken han så längtat efter funnits bredvid honom.
För i bakgrunden har det hela tiden funnits en annan tjej. Hon heter Bret och hon har alltid älskat Calvin medan han bara sett henne som en vän. Plötsligt ser han henne på allvar och inser att det är henne han egentligen älskar.

Cyrano förflyttad till high school miljö? Kan det verkligen funka?
Absolut och väldigt bra till och med.
Just det där med utseende är ju nått man är extremt fixerad vid i tonåren och även rädslan för att inte passa in och/eller bli ratad, så dilemmat som både Calvin och Matt hamnar i känns både äkta och evigt aktuellt. Plus att de flesta av oss kan känna igen oss väldigt väl i det. För det handlar inte om nått episkt äventyr eller fantastiska förväxlingar utan bara om några high school elever och deras liv och tankar. Det handlar om självkänsla, osäkerhet, rädslor, sex, utseende och annat som ockuperar en 17 årings hjärna.
Lägg till det skön och småpoppig musik som inte är så påträngande att den hotar att ta över utan finns där för att föra fram berättelsen och de charmiga sångtexterna.
Jag fastnade och föll för den här plattan direkt. Här finns många sånger som bara klistrar sig fast i skallen och jag kom på mig själv att sitta och småle mest hela tiden.
Det här är charm, charm och mera charm och väl framfört av den lilla ensemblen på bara 4 personer, 2 killar och 2 tjejer.
Rekommenderas varmt!

Favvisar:
Security Meltdown, Calm Cool and Collected, We’re The Man!, Saturday Alone, Graduation Day

Pressklipp:
Yet while the plot and characters of Cyrano de Bergerac serve as a point of departure for Calvin Berger, this well-crafted but vacuous piece has none of the soul of the original. Everything works efficiently, from the up-tempo, lilting score to the hip lyrics to the feel-good ending.
…
Still, I felt sorely cheated while watching Calvin Berger. Instead of the sophisticated parody of a beloved classic I was hoping for, the show reminded me of the High School Musical franchise. Its superficial depiction of the insecurities and affairs of the heart that consume these affluent teenagers seems more appropriate for the Disney Channel than for the adult audiences at George Street.
I await a work by Mr. Wyner with more substance at its core.
– Naomi Siegel, The New York Times

Videosar:
Security Meltdown
Calm, Cool, and Collected
Graduation Day
Saturday Alone
The Fight
Original Cast Album Recording Session

Dag 345: Make Mine Manhattan

Make Mine Manhattan (1948), 429 föreställningar
Jag har lyssnat på Ben Bagleys studioinspelning av sångerna
Musik: Richard Lewine
Sångtexter & sketcher: Arnold B. Horwitt med lite ”förslag” från Moss Hart

En revy som använde sig av New York som sammanhållande tema.
Den tar upp fördelarna och nackdelarna med att bo i ”staden som aldrig sover”.

Föreställningen är idag kanske mest känd för att det var i den som komikern Sid Caesar debuterade. Han skulle bara nått år senare bli en av de största tidiga tv-komikerna i USA med hjälp av sketchshowen Your Show of Shows (1950 – 54).

Eftersom det här är en en studioinspelning och inspelad flera decennier efter att showen gick på Broadway så vet jag inte hur korrekta de musikaliska eller vokala arren är men det är ändå kul att få höra dessa sånger från en idag bortglömd, men på sin tid framgångsrik, föreställning.

Sångerna är överlag njutbara och behagliga att lyssna på. Inga oförglömliga verk kanske men klart godkända.
Det är bra Broadwayartister, av den gamla skolan, som står för sånginsatserna: Estelle Parsons, Arthur Siegel och Helen Gallagher bland annat.

Favvisar:
Anything Can Happen In New York, Phil The Fiddler, Saturday Night In Central Park, My Brudder And Me, Noises In The Street

Pressklipp:
Manhattan is everything a revue should be. … It is yopung and full of high spirits; it is topical as this copy of today’s paper; it is wonderfully funny, and witty , too; its tunes have bounce and so do its dancers: its pace is the pace of New York – quick and busy every minute. Hassard Short (regissören) has driven the show from the opening to the closing like Ben Hur winning the big chariot race…
– John Chapman, Daily News

Sid Caesar appears so many times that he might as well have been starred. No great show comic would let himself be spotted so often. He would know it would kill him, artistically if not physically. It nearly does both to Caesar.
…
He is certainly not untalented, but misguided.
– William Hawkins, World-Telegram

Ljudis:
Saturday Night In Central Park

Videosar:
I Gotta Have You
My Brudder And Me

Dag 343: Peter Pan

Peter Pan (1954), 152  föreställningar
Jag har lyssnat på studioinspelningen från 1997
Musik: det mesta skrivet av Mark Charlap men några nummer är komponerade av Jule Styne
Sångtexter: de flesta skrivna av Carolyn Leigh, texterna till Stynes melodier skrivna av Betty Comden & Adolph Green
Libretto: Sir James M. Barrie baserad på hans pjäs Peter Pan (1904)

Tiden är tidigt 1900-tal.
De tre barnen Wendy, John och Michael Darling bor i London.
En natt väcks Wendy av att en ung pojke har kommit in i deras rum. Han heter Peter Pan och han kom bara för att hämta sin skugga som råkade bli kvar i rummet när han besökte ungarnas rum en vecka tidigare.
Wendy, som inte blir det minsta förvånad över hans närvaro, hjälper honom att sy fast sin skugga igen. Som tack för hjälpen tar Peter med sig Wendy och hennes bröder till landet där han bor, Landet Ingenstans (Never Never land).
De flyger dit med hjälp av lite älvdamm och genom att tänka lyckliga tankar.
Väl i Landet Ingenstans så får de uppleva en massa äventyr. De räddar bland annat en indianprinsessa och får även möta Peters ärkefiende den brutale piratkaptenen Krok. Krok hatar Peter för Peter högg av hans hand en gång och matade en krokodil med den. Denna krokodil har nu fått smak på Krok och försöker hela tiden smyga sig på honom. Tur nog för Krok så har krokodilen också vid ett tillfälle svalt en klocka vilket gör att man hör ett högljutt tickande varje gångs han närmar sig.
Här finns också sjöjungfruer, älvor, de förlorade barnen (som består av barn som tappats bort av sina föräldrar och som tagits omhand av älvorna) och en massa magiska djur.
Efter många äventyr så återvänder Wendy och hennes bröder till London igen, med sig har de även de förlorade barnen som alla blir adopterade av familjen Darling.
I en epilog så kommer Peter tillbaka till Wendys sovrum många, många år senare. Där hittar han en vuxen och gift Wendy som inte längre kan flyga med honom till Landet Ingenstans men hon har en dotter som gärna vill följa med…

Det här är en charmig men ojämn liten musikal. Här finns både underbara sånger och en hel del småtrista nummer. Det märks att det är två olika kompositörer som ligger bakom dem. Och jag måste erkänna att jag till största delen föredrar Stynes sånger över Charlaps.
Älskar att captain Hook väljer olika musikstilar beroende på humör för sina sånger: det blir en tarantella, en tango och en vals.

Favvisar:
Neverland, I’m Flying, Wendy, I Won’t Grow Up, Hook’s Waltz

Kuriosa:
Från början var det här tänkt som en version av pjäsen med några enstaka musiknummer insprängda i handlingen och den skräddarsyddes för att passa Broadwaystjärnan Mary Martin (original Nellie i South Pacific, original Maria i Sound of Music m m).
Versionen var dock ingen större framgång när den var ute på sin try-out turné. Regissören Jerome Robbins, som inte var riktigt nöjd med de sånger som Charlap och Leigh hade skapat, bestämde sig då för att anlita kompositören Jule Styne och textförfattarna Comden & Green för att skriva ett antal kompletterande sånger för att på så sätt förvandla föreställningen till en fullödig musikal. Det är därför som denna show har två olika kompositörer och 3 olika textförfattare.

Redan när Peter Pan spelade sina try-out föreställningar i Los Angeles så beslutades det att den skulle spelas in och sändas på TV. Det gjorde att det bara blev möjligt att spela den 152 gånger på Broadway innan det var dags för sändning. Trots att den skulle visas på Tv bara 10 dagar efter sin sista Broadwayshow så gick den för utsålda hus ända till slutet, därav att jag inte räknar showen som en flop. Det var alltså planerat redan från början att den bara skulle gå under en begränsad period.
När Peter Pan sändes på amerikansk tv för första gången (7:e mars 1955), så fick den 65 millioner tittare. Det var det största tittarrekordet nånsin på sin tid.
Man valde att sända föreställningen i det nya experimentella färg-tv systemet som precis hade utvecklats av RCA.
Föreställningen var den första kompletta Braodwayshowen som sänt i färg på TV.
Eftersom sändningen var en sån otrolig succé så valde man att göra en ny sändning 1956. Kanske ska påpeka att dessa både versionerna av showen spelades i direktsändning när den sändes. Videoband för inspelning var fortfarande i sin utvecklingsfas och otroligt dyrt att använda.
1960 så gjordes en tredje inspelning men den här gången använde man sig av de nya videobanden och det gör att just denna version har kunnat visas ett flertal gånger till på amerikansk tv.
Alla dessa versioner hade Mary Martin i rollen som Peter.

Showen vann 3 Tony Awards 1955: bästa kvinnliga huvudroll, manliga biroll och scentekniker.

Musikalen har fått 3 revivals på Broadway där 1979 års version med Sandy Duncan som Peter var den mest framgångsrika, den spelades 554 gånger.

En ny tv-versionspelades in 2000 med Cathy Rigby som Peter.

Det finns tre musikalversioner till av berättelsen:
En version av pjäsen med sånger av Leonard Bernstein från 1950
Disneys tecknade film från 1953.
En ny musikal från 1996 med musik och sångtexter av George Stiles och Anthony Drewe.

Pressklipp:
I don’t know what all the fuss is about. I always knew Mary Martin could fly.
…
The flying, before we get past it, is nothing short of miraculous. For the first time, in my theatregoing experience, it’s been designed designed rather than limited to a couple of quick exits – in effect, it’s been choreographed by director Jerome Robbins.
…
It’s the way Peter Pan always should have been, and wasn’t.
– Walter Kerr, Herald Tribune

A Hollywood-like lust of production for production’s sake makes things look ponderous toward the end. Nor has the music much taste. Most of it sounds as though it had come out of Tin Pan Alley tune factories. It lacks distinction and has no audible fondness for Berrie. Although the taste in showmanship and in music is common, the taste in performers is impeccable.
– Brooks Atkinson, Times

Videosar:
Mary Martin som Peter
Neverland
Ugh-A-Wug med Cathy Rigby

Mary Martin som Peter Pan