Arkiv | Studio Cast RSS feed for this section

Dag 331: On The Town

14 Nov

61ZqMElRcNL
On The Town (1944), 462 föreställningar
Musik: Leonard Bernstein
Sångtexter & libretto: Betty Comden & Adolph Green baserad på baletten Fancy Free av Jerome Robbins och Leonard Bernstein.

En vacker sommardag 1944.
Klockan är sex på morgonen när tre sjömän -Chip, Ozzie och Gabey- påbörjar sin 24-timmars permis i New York.
De vill inte bara hinna med att se på alla sevärdheter utan de vill också hinna träffa lite brudar.
Gabey förälskar sig i bilden av månadens ”Fröken vändkors” (Miss Turnstiles) som finns utplacerad på alla tunnelbanetåg. Hon ska representera den genomsnittliga tunnelbaneåkaren och varje månad så väljs det en ny miss och denna månad så är det Ivy Smith. Gabey bestämmer sig för att försöka hitta henne innan hans permis är slut. Självklart så hjälper hans kompisar till. De har dock lite mer tur vad det gäller att hitta kvinnor – eller kanske snarare att bli hittade av dem.
Ozzie blir uppraggad på Naturhistoriska Museet av Claire DeLoone en antropolog och Chip hamnar i en taxi med den kvinnliga föraren Hildy Esterházyen. Hon blir genast betuttad i Chip och eftersom hon både är kärlekstörstande och sexuellt aggressiv så dröjer det inte många sekunder innan han är hemma hos henne…
De två kvinnorna gör sitt bästa för att finna nån trevlig dam till Gabey också men han vill bara hitta sina drömmars Ivy. Till sist gör han det på Coney Island.
När morgonen gryr och männens permis är över så tar de tre paren farväl av varandra. Om de har nån framtid ihop är ytterst osäkert för männens skepp ska nu ge sig av och delta i det pågående kriget.

Hur bra är det här på en skala?
Bara liksom, helt jävla bäst!
Det första samarbetet mellan Bernstein, Comden & Green resulterade i en nyskapande och helt genialisk musikal med så mycket bra sånger och fantastisk dansmusik att man häpnar. Och att få höra musiken framföras av en stor symfoniorkester… Jag får ståpäls! Det är såna här shower som får mig att förstå varför jag så totalt har nördat in mig på musikaler som musikform.
Sångerna är svängiga, med fantastiska och roliga texter. Och Bernsteins musik…
Rent magisk. Den här plattan kan jag sätta på repeat och lyssna på om och om igen.
Det är en välsjungen version och jag är inte missnöjd med någons insats och för en gång skull så låter man musikalartister sjunga de jazziga och ”musikal” numren och de klassiskt skolade få sjunga den musik som är mer klassisk i sin stil. Kanske låter som en självklarhet men det är det inte, när Deutsche Grammophon (som också gjorde den här isnpelningen) gjorde en studioinspelning av Bernsteins West Side Story så lät man de klassiska sångarna Kiri Te Kanawa  och José Carreras spela Maria och Tony och resultatet är nått så fruktansvärd dåligt att jag inte fattar att man ville ge ut det. Så jag var lite rädd när jag såg att mezzosopranen Frederica von Strade skulle medverka på denna platta. Jag fruktade det värsta men hon spelar Claire DeLoone, en roll som ska sjunga ”klassiskt” så hon var perfekt castad. Och som bonus finns den underbara jazzsångerska Cleo Laine med i ett nummer som ”clubsångerskan”.
Lägg till detta att man även spelat in och lagt med tre av de sånger som ströks ur musikalen innan den hade sin Broadwaypremiär. Mumma!
Och så musiken… Kan inte upprepa det för ofta. Musiken är sååå jäääkla bra!!!! Bernstein rules!

Favvisar:
I Can Cook Too, ”New York New York, Ya Got Me, Some Other Time, Lucky To Be Me

Kuriosa:
Musikalen var en bearbetning och videreutveckling av baletten Fancy Free som koreografen Jerome Robbins skapat och som Bernstein skrivit musiken till. Den blev en stor framgång på gamla Metropolitan Opera House i början av 1944.

1971 års revival av musikalen vann en Theatre World Award och det fick även 1998 års revival.

Det här var den första show som Hollywood köpte filmrättigheterna till redan innan den hade haft sin premiär.
Filmversionen som kom 1949 hade Gene Kelly, Frank Sinatra, Jules Munshin, Ann Miller, Vera-Ellen och Betty Garrett i de ledande rollerna. Dansnumren är snygga och det är en kul film men tyvärr så behöll man bara 3 av sångerna från Broadwayshowen, resten består av nya (ofta sämre) sånger av Roger Edens.

Pressklipp:
Words which make a rhyme and have rhythm do not neccessarily make a lyric, nor do thirty-two bars full of notes automatically make a song. The score of On The Town by Leonard  Bernstein, and the lyrics by Miss Comden, Adolph Green, and Mr Bernstein, are almost always disappointing. … There are ballets, of course. Cripes, what I would give to see a good old hoofing chorus again!
John Chapman, Daily News

On The Town is not only much the best musical of the year; it is one of the freshest, gayest, liveliest musicals I have ever seen. It has its faults, but even they are engaging, for they are the faults of people trying to do something different, of people willing to take a chance.
Louis Kronenberger, PM

Videosar:
Highlights
New York New York med Frank Sinatra, Gene Kelly och Jules Munshin från filmversionen
Vera-Ellen som Miss Turnstiles
I Can Cook Too
Ya Got Me med The Gay Men’s Chorus of Los Angeles
Some Other Time
Dream Coney Island Ballet
Från Encores! konserversion

Dag 310: Babes in Arms

11 Okt

f172225b9da082030bfbe010.L

Babes in Arms (1937), 289 föreställningar
Har lyssnat på 1999 års City Center Encores! konsertinspelning
Musik: Richard Rodgers
Sångtexter: Lorenz Hart
Libretto: Richard Rodgers & Lorenz Hart

The furtive sigh
The blackened eye
The words I love you ‘til the day I die
The self-deception that believes that lie
I wish I were in love again

When love congeals
It soon reveals
The faint aroma of performing seals
The double-crossing of a pair of heels
I wish I were in love again

Ett antal käcka ungdomar i en liten stad på Long Island hotas med att behöva jobba på en bondgård för att få ihop till sitt uppehälle. Anledningen till detta är att deras föräldrar, som är vaudevillartister har åkt iväg på en turné och lämnat sina barn vind för våg.
Men dessa företagsamma och optimistiska unga bestämmer sig för att tjäna ihop egna pengar genom att sätta upp en show i en lada.
Tyvärr så floppar showen.
Men när en fransk transatlantisk flygare landar i närheten så lyckas de få så mycket publicitet att deras show blir en succé och de kan bygga ett eget ungdomcenter och på så sätt ta hand om sig själva.

Är det här bra eller är det bra?
Det är nått så sagolikt bra att jag inte riktigt vet hur jag ska uttrycka mig. Men jag kan berätta att denna show finns på min topp tio favoritlista över musikaler.
Både Rodgers & Hart är i sitt esse och resultatet är en otroligt stark samling sånger. Det kryllar av hits här: The Lady Is A Tramp, My Funny Valentine, I Wish I Were In Love again och Johnny-On-Note bara för att bara nämna några, men det finns inte en dålig sång här. Inte en!
Detta är magiskt och på denna inspelning av sångerna håller man sig väldigt nära originalets versioner både vad gäller orkestreringar och sångtexter. Man blir till exempel förvånad över hur många fler roliga verser det finns till Lady Is A Tramp än de som brukar sjungas.
Jag har sen gammalt en studioinspelning från 1989 av showen och den är kanske bättre rent vokalt men den här plattan är också väldigt, väldigt bra. Och på denna inspelning finns all balettmusik med samt en del dialogpartier vilket gör att det blir lättare att hänga med i intrigen men också till att förstå i vilket sammanhang sångerna framförs. Plus att man även har tagit med sången Light On Our Feet (som hette All Dark People Are Light On Their Feet i original) som normalt stryks. Den sången kan idag ses som rasistisk och av den anledningen så har man bearbetat texten en aning så att den går att framföras idag.
Ett absolut måste!

Rekommenderade Sånger:
Den här plattan kan jag rekommendera varenda sång på. Allt är bra!

Pressklipp om originalshowen:

No nudity, no show girls, no plush or gold plate may mean no sale.
– Variety

Om Encores! konsertversion 1999:
What is that exotic, pleasure-making activity taking place at City Center this weekend? It is officially described as a musical, but surely that’s not the right word for this suave, silly and zephyrlike concoction that makes you want to dance all the way down Seventh Avenue. Anyone who has spent time on Broadway this season knows that musicals just aren’t this much fun.
Once again, the Encores! series of American Musicals in Concert is demonstrating exacty what’s lacking in most song-and-dance shows in New York, where earnest behemoths like Ragtime are major tourist attractions. Kathleen Marshall’s witty, utterly invigorating resurrection of Babes in Arms … is almost too enjoyable for a theatergoer’s good
– Ben Brantley, The New York Times

Videosar:
Where or When
Babes In Arms (fr filmversionen)
The Lady Is A Tramp
My Funny Valentine med Eileen Farrell (min favvoversion)

Dag 297: Oh, Kay

28 Sep

71r3C4r3PdL
Oh, Kay (1926), 256 föreställningar
Baserar mitt omdöme på studioinspelningen från 1994
Musik: George Gershwin
Sånhgtexter: Ira Gershwin
Libretto: Guy Bolton & P. G. Wodehouse, baserad på pjäsen La Presidente av Maurice Hanniquin & Pierre Veber

1927, förbudstiden i USA, en period då amerikanarna törstade och bootleggers (spritsmugglare) blev förmögna.
Jimmy Winters, en millionär, anländer till sitt sommarresidens på Long Island med sin nya fru. Där finner han att Shorty McGee har installerat sig.
Jimmy tar för givet att Shorty är den nya tillfälliga butlern och lägger ingen större vikt vid honom.
Men Shorty vaktar egentligen 500 lådor fyllda med smuggelsprit som han och hans två kompanjoner har gömt i vad de trodde var ett övergivet hus. För att inte avslöjas så måste Shorty nu ikläda sig rollen som butler.
Samtidigt får Jimmy ett telegram där han får reda på att hans skilsmässa från sin första fru aldrig trätt i laga kraft så hans nya äktenskap måste annulleras. Den nya frun blir sur och tar in på ett hotell i stan.
Då dyker Lady Kay upp. Hon är en av smugglarna och dessutom kvinnan som året innan räddade Jimmy från att drunkna.
Hon har aldrig kunnat glömma honom och han har aldrig kunnat glömma henne.
Men för att försöka smuggla ut smuggelspriten ur huset så låtsas hon nu vara den nya husan.
Sen finns det också ett par tvillingar i huset och tillsammans så ser detta gäng till att farskarusellen snart är i full gång med förväxlade identiteter, missuppfattningar, förvirring, skurkar, poliser, sprit, sexantydningar och självklart ett lyckligt slut där Kay och Jimmy får varandra.

Jag säger bara Gershwin.
Det räcker.
Musiken är såååååå bra.
Texterna är ljuvliga.
Hitsen är många och av det odödliga slaget.
Allt är bara perfekt.
Artisterna på denna studiorekonstruktion är synnerligen väl valda.
Arren är original arren så det låter ljuvligt skönt svängande 20-tal om allt.
Jag älskar det.
Mannen var ett musikaliskt geni. Punkt slut. Han var bäst.
För mig finns det inget bättre än att sätta på lite Gershwin. Om jag nån dag känner mig lite nere så vet jag att bästa botemedlet är en dos av George, gärna i kombination med hans bror Ira, vars texter fortfarande kan locka fram ett leende på mina läppar.
Behöver jag säga att jag rekommenderar detta? Tror inte det, va.
Om intrigen känns igen så är det inte så konstigt för man gjorde en Gershwin jukebox musikal version av storyn för nått år sedan. Den showen hette Nice Work If You Can Get it (se Dag 59).

Favvisar:
Someone To Watch Over Me, Dear Little Girl, Don’t Ask, Clap Yo’ Hands, Fidgety Feet

Ljudisar:
Oh Kay – Gershwin Broadway Musical Roll
Gertrude Lawrence sings Gershwin ”DO-DO-DO” (1926)

Videosar:
Clap Yo´Hands den här versionen av sången är från filmen Funny Face med Fred Astaire & Kay Thompson
Someone to Watch Over Me – Julie Andrews från filmen Star

 

Dag 284: Bright Lights, Big City

15 Sep

514Fv0fLQXL
Bright Lights, Big City (1999), Off-Broadway
Baserar mitt omdöme på studioinspelningen från 2004
Musik, sångtexter & libretto: Paul Scott Goodman, baserad på romanen med samma namn från 1984 skriven av Jay McInerney

Make me forget my whole life sucks
And a million fucks won’t make that right
But yet, I wanna have sex tonight
Come on!

Jamie är 24 och har kommit till New York under det tidiga åttiotalet för att fullfölja sin dröm om att bli författare. Han hamnar snabbt på ett urtrist jobb på ”faktakontroll avdelningen” på Gotham Magazine. Han är urtråkad och upptäcker istället stadens party-scen där han med hjälp av sina vänner kastas in i en värld fylld av kokain, sex och festande – oftast på Club Odeon.
Hans festande blir mer och mer intensivt och han börjar sakta men säkert tappa kontrollen.  Han blir av med sitt jobb, hans fru lämnar honom, verklighet och hallucinationer blandas, vänner och familj överges. Han är på väg ner, ner, ner…
Då möter han Vicky. Han hade tänkt sig att hon bara skulle bli ännu en i hans långa rad av one-night-stands men han märker att han inte riktigt kan släppa henne. Han känner att han blir förälskad och för hennes skull, och för sin egen, så bestämmer han sig för att sluta festa. Från och med nu ska ska han ägna sig åt henne och återgå till att försöka etablera sig som författare.

Tydligen så ansågs den här musikalen som en Rent-clone när den kom 1999 och det kan man delvis förstå eftersom den handlar om unga drogmissbrukande människor på Manhattan.
Recensionerna jag läste sågade föreställningen totalt, sa att musiken sög och att texterna var patetiska.
Jag fattade ingenting. Musiken på den platta jag lyssnat på var stark och väldigt melodiös 80-tals rock och hade bra texter med överraskande rim och verbala rytmer. Kändes som en bättre och bitvis ärligare version av just Rent.
Så någonting hade uppenbarligen hänt mellan premiären och inspelningen 5 år senare.
I en artikel från skivans utgivningsår så fick jag det bekräftat. All negativ press från föreställningen ledde till att man skrev om stora delar av både manus och låtarna och det är den omarbetade versionen som har getts ut. Och nu så anses den hålla måttet. Vilket är precis vad jag tycker.
Den här plattan kommer att bli en favvis det har jag redan börjat märka.
Riktigt skön, rockig musik.
Ännu en bortglömd musikal som definitivt är värd att återupptäckas.
Party on, dude!

Favvisar:
Odeon, I Hate The French, Bright Lights Big City, Mummies At The Met

Pressklipp:
Chockablock with talent, expending enough energy to power up the sound systems in a dozen discos, the show is such a confounding marriage of good intentions and misguided ideas that your heart breaks at the thought of what might have been, had someone provided real guidance for the musical’s composer and book writer, Paul Scott Goodman.

Bright Lights Big City tries so hard to say so many things that it ends up tripping all over itself. It may be more fun to watch than Parade or Captains Courageous, but that’s not really saying much. For all its attempts to capitalize on memories of Rent, this ham-handed production only makes you pine for the finer evening of musical theater that show represents. Oh, for the good old days of drugs and disease on the Lower East Side.
– Peter Marks, The New York Times

We return to the  house that Rent built to see the musical that Rent spawned. And if the comparisons seem obligatory, well, they are.

Following in the footsteps of the Pulitzer and multiple Tony-winning Rent would be a thankless task for any show. But, save for its splendid cast, this one doesn’t even deserve the comparison.
– Les Gutman, CurtainUp.com

Videosar:
Sunday Morning, 6 A.M
To Model
Camera Wall
Patrick Wilson Sings Title Song
Minneapolis Musical Theatre – Bright Lights, Big City

Dag 276: Love From Judy

7 Sep

517-92RDI-L
Love From Judy (1951), West End, 594 föreställningar
Musik: Hugh Martin.
Sångtexter: Hugh Martin &  Jack Gray
Libretto: Eric Maschwitz. Baserad på Jean Websters pjäs Daddy Long-Legs från 1914  som i sin tur var baserad på hennes roman med samma namn från 1912

Judy Abbott är en 18-årig föräldralös flicka som bor på ett barnhem.
En dag får hon, tack vare en välgörare som vill vara anonym, möjlighet att börja på college. Judy skriver hela tiden brev och berättar hur det går för henne till den anonyme mannen och eftersom hon inte vet vad han heter döper hon honom till Daddy-Long-Legs
På college så delar Judy rum med en flicka som heter Julia. Det är ingen slump att dessa två flickor delar rum utan det är välgöraren, som heter Jervis Pendleton och är Julias farbror, som ordnat det så att han kan ha lite bättre koll på Judy.
Sakta men säkert så börjar Jervis att upptäcka att han har blivit förälskad i den pigga och alltid så glada Judy.
Judy i sin tur har blivit förälskad i Julias farbror.
Så småningom så avslöjar Jarvis att det är han som är välgöraren och berättelsen får sitt lyckliga och kärleksfyllda slut.

Jag vet att jag börjar låta tjatig när jag säger att det här är ett typexempel på  50-tals musikal. Jag har redan skrivit det om ett flertal andra musikaler men faktum är att det finns en speciell stil och typ av musikalmusik som florerade under detta decennium och man känner igen stilen direkt.  Den har fortfarande kvar lite av forna tiders operettdrag samtidigt som den har anammat 40-talets showmusik och sen kryddat det hela med en aning modern jazz. Det är en rätt så skön blandning även om de mer operett-iga körnumren och kärleksballaderna ofta lämnar mig ganska så kall.
Den här har kanske sina starkaste influenser från 40-talet och låter som en MGM musikal från den eran, speciellt så kan jag liksom höra Judy Garlands röstliga ande sväva över verket. Det är kanske inte så konstigt med tanke på att Hugh Martin skrev ett par klassiska Judy Garlandsånger till filmmusikalen Meet Me In St. Louis (1944), bl a The Trolley Song och Have Yourself A Merry Little Christmas.
Måste slå ett extra slag för det här verkets sångtexter som är smarta, roliga och med grymt snygga rim.

En kul sak med den här castinspelningen är att den inte gavs ut på LP. Den gavs ut under övergångstiden då man gick från 78-varvare till LP och den släptes endast på stenkakor, på 2 stycken närmare bestämt med en låt på varje sida. För att få med så mycket som möjligt av musiken så är varje låt en medley som består av 4 olika sånger. På så sätt har man fått plats med större delen av föreställningens sånger på en sammanlagd tid av knappt 20 minuter. Inte illa. Fast jag saknar några nummer och en del sånger hade jag velat ha i komplett version snarare än dessa smakprov men det är bättre än att aldrig fått höra dem alls.
Skivbolaget Sepia, som specialiserat sig på gamla, främst engelska, castinspelningar gav ut denna cd för ett par år sedan. För att fylla ut speltiden på plattan så har man lagt till en massa bonuslåtar, det är både andra inspelningar med artisterna som var med i musikalen samt några nummer från de engelska uppsättningarna av musikalerna Hans Christian Andersen och Gentlemen Prefer Blondes. Det är en väldigt generöst tilltagen cd med över 70 minuters speltid så även om det inte är så mycket musik från Love From Judy så kan jag ändå konstatera att man får god valuta för sina pengar.
Värd att införskaffas.

Favvisar:
Dumb-Dumb-Dumb, Kind To Animals, What Do I See In You, Daddy Long-Legs

Kuriosa:
Jean Carson som spelade Judy, fick ett sensationellt genombrott med föreställningen. Hon var så bra att hon erbjöds rollen som Eliza Doolittle i My Fair Lady när den skulle få sin Londonpremiär – men hon tackade nej!

I föreställningen medverkade också June Whitfield, idag kanske mest känd för sin roll som Edina Monssons mamma i succéserien Absolutely Fabulous. Hon spelar en glad ”dum” blondin och har ett par riktigt roliga sånger i showen.

Pressklipp från konsertversionen tillika amerikapremiären av musikalen som Musicals Tonight! gjorde 2003:
Definitely a product of its time, Love, From Judy boasts old-fashioned leads and charming comic relief characters. Though no hit songs came from this show, the score is nonetheless an enjoyable mix of light ballads, genuinely funny comedy songs and even a bit of blues and operetta, often reminiscent of the glory days on MGM musicals.

Musical theatre buffs will certainly want to see this one, if for the curiosity factor alone. But Love, From Judy will give even the casual theatre-goer something to smile about or whistle the next day. Stripped of their spectacle, how many of today’s Broadway musicals can pull that one off?
– Michael Dale, BroadwayWorld.com

Love From Judy proves to be a delight in every category, from the true-to-the-period book by Eric Maschwitz and Gray, which offers three-dimensional characters one can care about, to the varied tunes by Martin – romantic ballads, patter songs, blues numbers, and square dances – all graced with Gray’s witty, colorful lyrics.
– Victor Gluck, Back Stage

It’s a durable story, but it’s slight and not enormously dramatic, so the creators pad it with two other pairs of lovers plus an oft-married older woman named Grace who serves as Judy’s confidante and fairy godmother. There’s also an African American character named Claudette whose function in the story remains cloudy throughout: her role reminded me of the one Carmen Miranda was required to play in all those Fox musicals in the ’40s – an incongruous ”other” who shows up to sing songs every once in a while.
Speaking of songs, Love from Judy‘s score proves to be charming though undistinguished.

Neither the best nor the worst of this series, it offers a chance to see a musical you won’t see anywhere else while at the same time explaining why this London hit never ventured to these shores before.
– Martin Denton, NYTheatre.com

Dag 265: Beggar’s Holiday

27 Aug

81P2C6L-C0L._SL1425_
Beggar’s Holiday (1946), 111 föreställningar
Baserar min bedömning på castskivan från den reviderade versionen som spelades i Paris 2012
Musik: Duke Ellington
Sångtexter & libretto: John La Touche, baserad på The Beggar’s Opera (1728) av John Gay

MacHeath, en charmerande tjuv, blir förälskad i Polly Peachum, dottern till Mr Peachum som är ledare för stadens tiggare och ficktjuvar. Mr Peachum gillar inte MacHeath och tänker ange honom till polisen för att på så sätt få belöningen som är utfäst på honom. Men den svartsjuka horan Jenny, som själv är förälskad i MacHeath, hinner före.
I fängelset så faller fångvaktarens dotter för Mac och hjälper honom att fly. Han blir dock tillfångatagen igen och ska avrättas. Men precis innan han skall dö så blir han benådad, släpps fri och kan återvända till sin älskade Polly.

Ungefär så går originalberättelsen men exakt hur den bearbetades för 40-talet vet jag inte för ingenstans står handlingen i denna musikal beskriven.

Tänk vad glad jag var när jag hittade den här plattan i London för bara några veckor sen.
Duke Ellingtons enda Broadwaymusikal, aldrig tidigare utgiven! Yay!
Gissa om jag såg fram emot att sätta på den.
Nu har jag hört den och kan bara konstatera att det här är en fullständig total katastrof!!!!!
Något av det värsta jag nånsin hört.
Det är inte att musiken är dålig – för det är den inte, tvärtom – men solisterna, solisterna. Herregud! Speciellt huvudrollsinnehavaren och initiativtagaren till denna inspelning, David Serero.
Han är en klassiskt utbildad baryton och han vräker på med röstvolym mest hela tiden. Med tanke på att det bara är en liten jazzkvartett som kompar så kan man väl lugnt konstatera att han inte bara är dominerande utan i det närmaste dränker dem med sin röst. Det hade kanske varit okej om jag gillat rösten men… Alltså, den är stor, det är den, men den har också en tendens att hela tiden ligga på gränsen till att bli sur och ibland så sjunger han hjärtskärande falskt. Lägg till det ett vibrato som är enormt och så ”lös” i sin konsistens att den får hans röst att liksom wobbla runt ”all over the place”. Han verkar inte ha nån större kontroll över den och det låter groteskt.
Tyvärr verkar falsksången vara av smittande art för flera av de andra solisterna har också svårt att hålla sina toner rena.

Musikerna är väldigt bra och när det bara är dom så kan man höra att nånstans så finns det en intressant musikal att hitta här men så börjar nån sjunga och… Aaaaaaargh!!!!
Eftersom det här är enda möjligheten att få höra denna försvunna musikal så får jag väl vara tacksam för att den har spelat in men samtidigt så känner jag att Serero gjort partituret en redig otjänst. Det låter bitvis som om hela plattan är ett dåligt skämt, en parodi på musikal.
Övermåttan gräsligt är vad detta är. Håll er undan från den, låt den inte smitta ner er med sin dålighet. Vidrigt!
Jag hoppas att nån annan bestämmer sig för att spela in showen för jag känner att den borde få en värdig inspelning.

Kuriosa:
Handlingen kommer från John Gays klassiska  balladopera Tiggarens Opera från 1728. Samma verk som är förlagan till Weills och Brechts Tolvskillingsoperan från 1928.
Dale Wasserman gjorde en kraftig bearbetning och uppdatering av La Touchs libretto 2004. Resultatet är en betydligt ljusare, lättviktigare och mer optimistiskt version av detta verk än originalet. Det är denna den senare versionen som används i denna inspelning.

En sak som orsakade enorm uppståndelse och kontroverser 1946 var att ensemblen var rasintegrerad och Macheath spelades av en vit man medan hans stora kärlek Polly spelades av en svart kvinna. Sånt gick inte hem så bra på den tiden och varje dag så protesterades det vilt utanför teatern.

Det verkar som mycket av texten i textboken, som kom med cd:n, är översatt via Google translate, för här finns en del underbara felsyftningar och nya spännande grammatiska versioner av det engelska språket.
Men inte bara det, för här hittar man också en hel del faktafel men det ligger väl helt i linje med denna väldigt speciella och udda produktion.

Pressklipp från originalproduktionen:
Mr. Ellington, the hot drum-major, and Mr La Touche, the metronomic word man, have constructed a musical play from the ground up with an eloquent score, brisk ballets, and a cast of dancers and singers who are up to snuff.
Brooks Atkinson, Times

Together, the music and text combine in as felicitous a wedding as the Broadway stage has offered in months. So you will hear in the rather tightly knit score a varied expression of the Ellington-La Touche genius, songs of humor, others of gayety and rhythmic charm, and still others of deepest blue. All in all, a remarkable fusion of talents, creative and performing, culled from among superior white and Negro artists.
Robert Bagar, World-Telegram

Beggar’s Holiday is the most interesting musical since Porgy and Bess. It is so far away from the music.show formula that it often loses track of itself and becomes confusing, but for its score, its cast, its wonderful sets and the imagination with which it has been staged it rates extraordinary consideration.
– John Chapman, Journal-American

Videosar:
Trailer för den nya versionen
Beggar’s Holiday – David Serero – Official Video Clip
I Wanna Be Bad!
No One But You
In the scrimmage of Life
High Lights från Beggar’s Holiday i en Italiensk version från 2008.

Dag 262: Her First Roman

24 Aug

Her First Roman (25th Anniversary Cast) 320kbps
Her First Roman (1968), 17 föreställningar
Musik, sångtexter & libretto: Ervin Drake, baserad på George Bernad Shaws pjäs Caesar and Cleopatra från 1898.

En musikalkomedi om romansen mellan den drygt 50-årige Julius Caesar och den 16-åriga egyptiska drottningen Cleopatra.

En av de klassiska Broadwayflopparna från 60-talet.
Från början skrevs hela showen av Erwin Drake men under try-out perioden så tog man bort 6 av hans sånger och ersatte dem med tre sånger skrivna av männen bakom Spelman på Taket: Jerry Bock och Sheldon Harnick. Dessutom strök man stora delar av hans manus och ersatte det med repliker ur George Bernard Shaws originalpjäs.
Resultatet blev en föreställning som var som ett lapptäcke med flera olika stilar på både manus- och sångsidanoch där inget riktigt hängde ihop.
Efter bara tre veckor så var den borta från Broadway.
Showen fick ingen castskiva. En live-inspelning gjordes under try-outen i Boston, bara som dokumentation, och den plattan har varit så gott som helt omöjlig att få tag på.

Men 1993 så bestämde man sig för att göra en 25 årsjubileumsinspelning av showen.
Man valde att ta bort de sånger som Drake inte skrivit och la tillbaka de sånger av honom som strukits. Resultatet är en platta som är betydligt mer lik den musikal som Drake tänkt sig från början.
Dessutom så har man fått med ett par av originalskådespelarna från 1968: Richard Kiley och Leslie Uggam upprepar här sina roller som Caesar respektive Cleopatra.

Det finns många anledningar till varför en show floppar. I det här fallet så berodde det kanske på att för många hade pillat i och försökt ”förbättra” materialet, och även på att publiken hade svårt med att acceptera ett förhållande mellan en 50-årig man och en 16-årig flicka, och det var dessutom kärlek över rasgränserna samt eventuellt också för att folk kunde se paralleller mellan Roms invasion av Egypten och det pågående Vietnamkriget.
Hoppsan, det fanns visst väldigt många starka argument till varför den riskerade att floppa.
Fast å andra sidan så var det kanske helt enkelt bara en dålig show.

Men när jag lyssnar på cd:n så hör jag inget som säger att detta är en katastrof. Tvärtom, mycket av musiken är riktigt bra. Här finns vackra ballader, några bra up-tempolåtar och en hel del riktigt roliga nummer.
Jag gillar det jag hör och de medverkande verkar ha haft ordentligt kul medan de spelade in plattan. Det hörs för det glittrar om mångas insatser.
Visst finns här ett par lågvattensmärken både musikaliskt och textmässigt men på det stora hela är det en ovanligt kul liten show.
Definitivt värd att lyssna på.

Favvisar:
Many Young Men From Now, Save Me From Caesar!, I Fell In With Evil Companions, The Things We Think We Are, Parable Of The Monkey

Kuriosa:
För att showen inte skulle bli ”a down, dark, anti-public show” så ändrade upphovsmannen på Shaws slut och lät Cleopatra glatt segla med Caesar hem till Rom istället för att stanna kvar i Egypten och invänta Marcus Antonius ankomst.
Drake sa om Shaws originalslut: ”I find it of utmost significance that Shaw himself failed with it.”

Pressklipp:
Speaking frankly, I think you would be better advised to hang around until Her Second Roman turns up and give Her First Roman a discreet miss. Some highly talented people get doused in the Nile with the sinking barge. For Mr. Drake I feel less pity than for the rest. He has permitted his name to be put on the program about five times as large as Shaw’s. The music and lyrics I presume he wrote himself, but the book is taken almost verbatim from Shaw’s play. It is the music and lyrics that spoil the evening.
– Clive Barnes, Times

We are left with a silly romance in silly costumes, a lot of bare-chested men, endless jokes about the name of Cleopatra’s maid (Ftatateeta) and a series of sets that look like room dividers from a super-motel.
– Martin Gottfried, Women’s Wear Daily

Her First Roman made such obvious mistakes that a good half of the audience could have stood up, said where and when, and pointed out to the management the rearranged road to happiness. The misstakes were the songs. They were the wrong songs in the wrong places.
– Walter Kerr, Times

Dag 261: Lunch – A Modern Musical Myth

23 Aug

51BHhNoGpTL

Lunch: A Modern Musical Myth (1994), studio cast
Musik: Steve Dorff
Sångtexter: John Bettis
Libretto: Rick Hawkins

En nyligen avliden Wall Street mäklare upptäcker att han inte får komma in i himlen på grund av det liv han levt på jorden.
Han lyckas dock övertyga de himmelska makterna att ge honom en chans att sona sina synder genom att svara på olika personers böner.
Han får lunchskiftet, 12 till 13, att arbeta på.
Han går runt på Manhattan med sin livliga och talande varmkorvsvagn och ikläder sig en mängd olika identiteter när han gör sitt bästa för att hjälpa dem som sökt hjälp via bön.
Genom att hjälpa andra så kommer han till slut till insikt om hur hans handlingar i livet påverkade dem han hade omkring sig och han inser att de starkaste krafterna på jorden är vänskap, kärlek och familjen.

En hyfsat intressant liten musikal – rent musikaliskt.
Här finns en samling sånger som går hela vägen från fullständigt ointressanta till riktigt bra. Ett har de dock gemensamt och det är att de framförs av en otrolig samling solister. Vi pratar om riktiga Broadwaystjärnor från det tidiga 90-talet, somliga på väg upp och andra dalande men alla otroligt bra. Eller vad sägs om den här listan: Michael Rupert, Laurie Beechman, Brian Stokes Mitchell, Davis Gaines, Pamela Myers, Faith Prince, Melissa Manchester och Carol Burnett. Inte illa, va?

Det här är alltså en studio/demo/konceptplatta som skapats för att sälja in och presentera musikalen både för en tänkt publik (för cd:n släpptes offentligt) och för blivande producenter.
Något år senare fick den sin scenpremiär  fast då med en betydligt mindre namnkunnig ensemble.
Musikstilen är kanske vad man skulle kalla för middle-of-the-road radiopop med jazz- och showtune-inslag.
Inte dåligt men inte heller nått man behöver springa benen av sig för att hitta.

Som bonus har man lagt till en medley av sångerna som man arrat till ett konsertstycke. Den är inte så dum.

Favvisar:
Lunch, Requiem For A Lightweight, I Never Danced With You, Why Fall At All?, Perfectly Alone

Pressklipp efter scenpremiären:
During the seven years “Lunch” has been in development — including a one-week run of an earlier version at Michigan’s Cherry County Playhouse and a star-laden “concept album” CD, surely somebody noticed that the musical is in deep trouble. But apparently not… It’s an attempt by a trio of experienced popular music, television and film people to make the transition to musical theater. The attempt shows little likelihood of success.

To begin with, the concept is a theatrical misfire, and the score, despite several attractive melodies, notably “I Never Danced With You, is generic, derivative pop rather than theater music. As for its endless length, the creative team now considers cuts necessary. But why weren’t they made long before this?

But the muddled, sentimental book leaves no cliche unspoken, no audience unmanipulated, and is a tiresome burden on both sides of the footlights. What we seem to have is a passé “modern musical myth” echoing Carousel, Heaven Can Wait and even Company
– Markland Taylor, Variety

Dag 253: Salad Days

15 Aug

51WwQIMRIZL
Salad Days (1954), urpremiär på Bristol Theatre Royal, flyttade till West End samma år, 2283 föreställningar
Musik: Julian Slade
Sångtexter & libretto: Julian Slade & Dorothy Reynolds

Jane och Timothy har precis avslutat sina universitetsstudier och sitter i en park och funderar på vad framtiden kan ha att erbjuda dem.
De är nygifta och det första de måste göra är att hitta ett arbete åt Timothy.
Han har 4 farbröder (plus en femte som man aldrig talar om) som hans föräldrar hoppas ska hjälpa honom.
Timothy har dock andra planer och bestämmer sig för att ta det första jobb som erbjuds honom.
Då dyker det upp en luffare som erbjuder honom £7 i veckan om han kan vakta ett hjulförsätt litet piano i en månad. Timothy tackar genast ja.
Det visar sig att det här är ett magiskt piano som ger alla som hör dess musik en oemotståndlig lust att dansa.
Timothy och Jane lyckas dock inte så bra i sitt vaktande utan de lyckas tappa bort pianot.
Men de får hjälp av en av Timothys farbröder som har ett flygande tefat och med hjälp av det så hittar de pianot och lyckas frakta det tillbaka till parken där de åter möter luffaren.
Luffaren, som visar sig vara Timothys femte farbror – den man aldrig talar om- tackar dem för hjälpen och berättar att deras månad nu är slut och att ett nytt par ska få ta hand om instrumentet. Han tar pianot och lämnar Timothy och Jane som nu ser framtiden ann med tillförsikt.

Det här är ett riktigt litet charmstycke. Osannolikt fånig intrig men med glada och trallvänliga små sånger som det är svårt att inte ryckas med i. En typ av musikal som skulle vara helt omöjlig att sätta upp idag, utom som en nostalgisk tillbakablick på en betydligt oskyldigare era.
Det är en bagatell och den försöker inte heller vara nått annat än ett par timmars oförarglig och lättsam underhållning.
Melodierna åker glatt in i ena örat och, i de flesta fall, direkt ut genom andra utan att lämna nått mer spår en en lätt känsla av behag.
Musiken är skriven för att framföras av bara två pianon.
Värd en genomlyssning.

Favvisar:
We’re Looking For a Piano, We Said We Wouldn’t Look Back, Oh Look At Me, Hush-Hush

Kuriosa:
Stycket skapades för att vara en liten lätt sommarunderhållning på Bristols Theatre Royal för  Bristol Old Vic’s resident company.
Den blev en så stor kritiker-och publiksuccé att man kontaktade några producenter från London för att komma och se den. De gillade vad de såg och redan i augusti samma år så fick den sin Londonpremiär. Där skulle den sen gå på the Vaudeville Theatre i 6 års tid.
Julian Slade, kompositören, ackompanjerande själv föreställningen under stora delar av dess spelperiod.

Titeln är tagen från en replik i Shakespeares Anthony and Cleopatra (1606) och syftar på ungdomens oskyldiga och njutningsfulla dagar.
CLEOPATRA: My salad days,
When I was green in judgment: cold in blood,
To say as I said then! But, come, away;
Get me ink and paper:
He shall have every day a several greeting,
Or I’ll unpeople Egypt.

Det kan låta otroligt men denna lilla fluffmusikal kom under en period att vara den musikal som spelats längst i världen, det var först när My Fair Lady kom som rekordet slogs.

Sir Cameron Mackintosh – mannen som producerat musikaler som Les Misérables, The Phantom of the Opera, Mary Poppins, Miss Saigon och Cats – har berättat att Salad Days var den första musikal han såg som liten och att det var den som fick honom att bestämma sig för en karriär inom teatern.

Musikalen var under en period oerhört älskad och välkänd i England och det ledde bland annat till att Monty Pyton gänget gjorde en hysteriskt blodig parodi på den.

Ljudisar från 2012 års London revival:
We Said We Wouldn’t Look Back
Oh Look at Me, I’m Dancing Due

Videosar:
Looking for a piano
I Sit in The Sun
Monty Python’s ”Sam Peckinpa’s Salad Days.”

Dag 252: Chu Chem

14 Aug

chu-chem-unreleased-studio-cast-recording-cd-7bc4
Chu Chem (1966)
premiär i Philadelphia, där den också las ned.
Fick sin Broadway premiär 1989, 68 föreställningar.
Musik: Mitch Leigh
Sångtexter: Jim Haines & Jack Wohl
Libretto: Ted Allen

A Zen Buddhist-Hebrew musical comedy.

Handling: En lärd judisk man åker till Kaifeng Fu i Kina på 1300-talet tillsammans med sin fru Rose och dotter Lotte. Han vill ta reda på vad som hände med de 1000 judiska invandrare som anlände till Kina 300 år tidigare, plus att han samtidigt vill hitta en man till Lotte.
Prins Eagle blir förälskad i Lotte och vill att hon ska ingå i hans harem. Bara tanken på att det finns harem gör den emanciperade Lotte upprörd, hon tänker inte bli nåns konkubin. Dessutom upprörs hon av traditionen att binda kvinnors fötter och att föräldrar fortfarande arrangerar äktenskap för sina barn av ekonomiska eller politiska skäl och inte av kärlek. Sånt vill inte en ”modern” 1300-tals kvinna höra talas om.
I slutändan så vinner dock kärleken mellan Lotte och prinsen och han abdikerar från tronen så att han kan släppa traditionen med harem och tvångsäktenskap och kan gifta sig med henne av kärlek.
Får man reda på vad som hade hänt med de 1000 judiska invandrarna?
Jodå, för under finalens bröllop så ska kineserna sjunga en gammal sång som deras förfäder lärde dem och som bara får sjungas när man har nåt stort att glädjas åt och det visar sig att sången är på hebreiska! Så judarna som anlände 300 år tidigare blev för en gång skull inte förföljda utan blev istället fullständigt assimilerade av det kinesiska samhället.

Det här är en riktigt intressant liten musikal att lyssna på: Broadway blandat med lite lounge jazz, ”kinesiska”- och klezmer toner och allt framfört, till största delen, på syntar. Känns bitvis väldigt Jean Michel Jarre  eller Walter Carlos 70-talsaktigt.  Jag kan lugnt påstå att det inte liknar nån annan musikal jag nånsin lyssnat på. Men är det bra? Nja…
Jag blir i alla fall väldigt ofta överraskad av det musikaliska innehållet, för jag vet aldrig från en låt till en annan vilken stil nästa sång kommer att gå i.
Här finns några halvkul bitar men mest känns det som en samling av de sånger som inte ansågs tillräckligt bra för Man Of La Mancha (som var den musikal Mitch Leigh skrev innan denna), för bitvis påminner denna shows musik otroligt mycket om den. Men som sagt som en sämre version. Detsamma gäller sångtexterna som hör till kategorin som får mig att småfnittra mest hela tiden och inte för att de är så kvicka.
Men bara det att man gjort en inspelning av musikalen är häftigt, även om resultatet känns lite halvamatöraktigt och mer intressant som kuriosa än som musikdramatiskt verk.

Favvisar:
Orient Yourself, What Happened What?, Shame on You, Our Kind of War

Kuriosa:
Librettisten Ted Allen blev inspirerad till att skriva manuset till Chu Chem efter ett besök i Kaifeng Fu i Kina. Där fick han reda på att det kommit judiska immigranter dit på 1000-talet.
Han sammanförde några av de ansvariga för succémusikalen Man Of La Mancha (som haft sin premiär året innan) –  jag pratar om producenterna, kompositören, regissören och koreografen – för att skapa en ny framgångsrik föreställning.
Huvudrollerna gav man till några av de mesta älskade artisterna från New Yorks jiddische teatervärld, bland annat den enormt älskade skådespelerskan Molly Picon.
Musikalen framförs med en föreställning i föreställningen i vilken ett antal västerländska skådespelare möter en grupp med kinesiska artister och tillsammans så berättar de historien i en slags PekingOperastil, med blixtsnabba klädbyten och fantastiska teaterillusioner.
För att se till att den ”kinesiska” stämningen skulle bibehållas under hela kvällen så framträdde Sumobrottare på scenen under hela pausen – fast mig veterligen är väl det en japansk sport, men varför haka upp sig på såna små detaljer…
Under hela repperioden i Philladelphia så bearbetades manus och sånger ströks och las till från dag till dag och detta fortsatte även under de öppna publikrepen. Detta ledde till att vid ett tillfälle så satte orkester igång och började spela introt till en sång men de avbröts snabbt av huvudrollsinnehavaren som påminde dem om att sången strukits tidigare på dagen. Sen riktade han sig till publiken och la till: ”fast den var hemskt dålig så ni missar inget!”
Molly Picon som spelade den kvinnliga huvudrollen blev förbannad när hennes roll krympte mer och mer under repetitionstiden. Till sist så hoppade hon av föreställningen. Producenterna lyckades övertala henne att komma tillbaka, hon var ju trots allt det stora affischnamnet. Men hon var fortfarande missnöjd med sin roll. När de fortsatte att stryka i hennes material så slutade det till sist med att hon hoppade av för gott och det mitt under premiären, så hennes understudy fick hoppa in i rollen efter paus.
Philladelphiakritikerna var inte nådiga i sin kritik, de sågade showen jäms med fotknölarna. En recensent tyckte att showen var som en blandning av ”blintzes and soy sauce” och tyckte att den borde döpas om till The King And Oy.
Producenterna insåg att med usla recensioner och utan Molly så hade de inget som kunde sälja in showen till en publik så de lade ner den.
Vi hoppar nu drygt 20 i tiden.
1988 beslutar sig Leigh för att ge showen en andra chans. Han tog bort ramberättelsen och gjorde showen till en mer intim produktion och lät den få sin New York premiär på The Jewish Repertory Theatre.
En av The New York Times mindre ansedda teaterkritiker gav showen en bra recension och det fick Leigh att bestämma sig för att flytta showen till Broadway. Där fick den premiär den 17:e mars 1989.
Föreställningen sågadea av kritikerna.
Publiken svek.
Men producenterna hoppades på att få en Tony nominering eller två. Just det här året så var nämligen utbudet av nya musikaler inte bara extremt litet utan de som kom var dessutom av usel kvalitet (bl a hittar vi Legs Diamond, se Dag 13, där). Trots det så fick Chu Chem inte en endaste liten nominering och man lade ner showen.

%d bloggare gillar detta: