Nr 455: Närmare kanten (2019)

Närmare kanten
2019: Göteborg

Musik & sångtexter: Martin Schaub & Patrick Rydman
Manus: Mattias Palm i samarbete med kompositörerna och deltagarna från Stiftelsen Gyllenkroken


Jonna och Gabriel håller på att flytta ihop i sin första lägenhet. De håller som bäst på att försöka tömma alla flyttkartonger inför inflyttningsfesten de ska ha samma kväll.
De är lyckliga, förälskade, spralliga och fyllda av framtidshopp.
I en av kartongerna hitta Jonna en speldosa, en speldosa som hon inte sett sen hon var liten. Speldosan och melodin den spelar väcker upp minnen hos henne. Saker hon inte känner igen. Saker hon känner att hon borde minnas men inte gör.
Minnena börjar under kvällen göra sig mer och mer närvarande. Hon börjar höra röster, fragment av samtal och det dyker till och med upp en kvinna på festen. En kvinna som försvinner lika snabbt som hon dök upp. En kvinna som det visar sig att bara Jonna har sett…
Jonna blir mer och mer fixerad vid speldosan och börjar inse att hon har förträngt nått trauma i sin barndom. Att lösa gåtan och förstå vad som hände henne som liten växer sig starkare och starkare hos henne och blir till en mani. Hon börjar få beteendestörningar, börjar dra sig in i sig själv mer och mer, isolerar sig, börjar visa tecken på paranoia och blir mer och mer aggressiv. Hennes beteende påverkar inte bara hennes pojkvän utan alla runt omkring henne, inte minst mamman. Mamman som uppenbarligen sitter inne med gåtans svar men som inte frivilligt tänker berätta den…

 

Detta är nått så ovanligt som en nyskriven original-musikal. Alltså, en musikal som inte är baserad på en populär film, bok, person eller låtskatt – utan helt nyskriven på alla plan!! Det är numera väldigt ovanligt med sådana på Broadway och det känns helt unikt att det skapas en sån i Sverige. Och vad som gör det hela ännu roligare är att det är en bra musikal. En mycket bra musikal!!
Musiken är till största delen soft-rock- och popinfluerad men här finns en hel del jazz också, några kryddmått Broadwayaktiga sånger, ett stänk sakrala körpartier och t o m en tango.
Kan låta som att musiken spretar åt väldigt många håll och det gör den delvis men samtidigt inte, för man hör att det är samma upphovsmän bakom allt oavsett vilken stil låtarna går i. Man hör verkligen att allt hör ihop – de bildar en skönt varierad musikalisk helhet. Man vet aldrig vilken musikalsik stil som ska dyka upp härnäst och det är väldigt skönt för en lyssnare.
Och det är bra låtar! Väldigt bra låtar!
Här finns ett helt gäng med öronmaskar, dvs låtar som etsar sig fast i hjärnan på direkten. Jag har nynnat ett gäng av dem i flera dagar nu och jag har låtit plattan gå på repeat i en vecka. Det är det högsta betyg jag kan ge en musikal.

Sånginsatserna från de unga solisterna är inte bara bra utan bitvis briljanta. Här finns många fantastiska röster som jag ser fram emot att få höra igen i andra sammanhang.
Men jag måste prisa kören lite extra för i motsats till solisterna så består kören av idel amatörer. Men det hörs inte. Tvärtom – de är klockrena i sina stämmor och harmonier och de är en starkt bidragande orsak till att musiken och hela verket lyfter. 

Den enda kritikern jag har mot verket är att den är lite för lång. För mig slutar pjäsen med sången Askan av min själ. Efter den sången kände jag ”wow, det här var otroligt bra” för jag var övertygad om att det var slut där men icke… Efter den kommer ett gäng scener och 3 sångnummer till som liksom ska redovisa hur det gick för alla inblandade och ge oss ett slags hoppfyllt lyckligt slut. Men för mig var det inte bara onödigt utan det blev faktiskt frustrerande för det kändes bara påklistrat och varenda låt efter Askan kändes som styckets sista men nä, då kommer det en till och en till och där nånstans tappade man mig. Synd för fram tills dess så älskade jag vad jag såg.
Man behöver inte få förklaringar eller avslut på allt.
Det kan till och med kännas lite falskt för i verkliga livet går det inte så här lätt eller gör det det…?
Och hellre än att knyta ihop säcken så vill jag personligen få gå hem med obesvarade frågor, funderingar, en känsla av både hopp och oro, en önskan om en bra framtid för Jonna och kanske med en liten ny insikt om mig själv och om hur lätt man kan tappa fotfästet i tillvaron…
Men det betyder inte att jag inte tycker att verket är värt flera uppsättningar till!
Absolut inte! Och det är trots allt bara min personliga invändning och smaken är ju bekant som baken och det här är, som jag redan skrivit, mycket bra!

Musikalen är ett samarbete mellan Stiftelsen Gyllenkroken och Högskolan för scen och musik i Göteborg.

Stiftelsen Gyllenkroken är ett kultur- och aktivitetshus i Göteborg för människor med psykisk ohälsa och deras anhöriga. Man arbetar mycket med kultur i alla dess former.

Projektet som skulle bli musikalen Närmare Kanten startade under en workshop 2017 då samtalet kom in på hur mycket film och musik betyder i våra liv. Deltagarna kom då fram till att de ville sätta upp en musikal.
Man ordnade flera workshops där deltagare från Gyllenkroken samtalade med kompositörerna Martin Schaub, Patrick Rydman och manusförfattaren/regissören Mattias Palm och berättade om sina erfarenhet både av psykisk ohälsa men också av vården av den. Ur detta skapades sakta men säkert verket Närmare Kanten.
Projektledaren Annica Engström kontaktade Nina Norblad på Högskolan för Scen och Music i Göteborg och undrade om eleverna där skulle vara intresserade av att medverka i projektet. Nina sa ja utan att tveka och på den vägen blev det.
Efter 2 års arbete så fick verket sin premiär i februari 2019. Det var andraårseleverna från musikalprogrammet på scenskolan som fick spelrollerna medan 9 deltagare från Gyllenkroken blev en slags kommenterande grekisk kör.

Videosar:
Askan av min själ
Två ansikten

 

Foto: ANNICA ENGSTRÖM

Nr 431: The Wild Party #1 (Lippa)

The Wild Party (2000)
Off-Broadway, 54 föreställningar
Sverigepremiär: 2010 på Teater Aftonstjärnan i Göteborg

Music, Lyrics & Book: Andrew Lippa baserad på Joseph Moncure March (1899-1977) narrativa dikt med samma namn från 1928.

”Gin, skin, sin, fun.”

“Queenie was a blonde, and her age stood still
And she danced twice a day in vaudeville”

The Wild Party tells the story of one wild evening in the Manhattan apartment shared by Queenie and Burrs, a vaudeville dancer and a vaudeville clown, who are in a relationship marked by vicious behaviour and recklessness.
Queenie is fed up with the life she lives and the pain Burrs puts her through, so she decides to throw the party to end all parties to shake things up a little. Burrs agrees.
After the colorful arrival of a slew of guests living life on the edge, Queenie’s wandering eyes land on a striking man named Black and she sets out to use him to make Burrs jealous. But Queenie goes a little too far and begins to fall in love with Black.
After a long night of decadence, Burrs’ jealousy erupts and sends him into a violent rage. Gun in hand and inhibitions abandoned, Burrs turns on Queenie and Black. The gun gets fired, but who’s been shot?
In the stark light of a new day, Queenie moves out into a brighter world, although not necessarily a brighter future, leaving the passed-out revelers in her wake.

 

Det här är en musikal som jag har lite dubbla känslor för. Å ena sidan älskar jag drygt hälften av den men å andra sidan tycker jag den sista tredjedelen är fruktansvärt seg och tråkig. Så oavsett hur uppåt och entusiastisk jag är när pausen kommer, jag tappar intresset snabbt i andra akten och det slutar med att jag tycker att musikalen är typ ”meh”. Det gäller både när jag bara lyssnar på musiken eller om jag ser en uppsättning (har sett 3 olika vid det här laget). När den är bra så är den mycket bra men när den tappar fart så tvärdör den.
Men bitar av musiken är fullständigt outstanding, tycker jag. Lippa blandar friskt bland rock, jazz, gospel, lite latino, pianoballader och Broadwayaktiga showstoppers. Så musiken är inte problemet. Problemet är att man inte bryr sig om människorna på scen. Så länge festen är i full sving och det sups, raggas, dansas, drogas och knullas hej vilt så är det kul men när natten glider mot morgon och festfolket tappar ork och somnar lite överallt så tappar man även som publik intresset och triangeldramat som ska vara verkets klimax känns bara som en onödig och lång transportsträcka till applådtacket.
Men som sagt stora delar av musiken är fantastisk partymusik.

Av en slump eller p g a klantig planering av producenterna för respektive verk, så hade 2 olika musikalversioner av Joseph Moncure March episka diktberättelse The Wild Party premiär under samma säsong i New York, våren 2000.
Andrew Lippas version fick sin premiär i februari på The Manhattan Theatre Club (dvs off-Broadway) och John Michael LaChiusas i april på Broadway.
Jag har kallat denna version av The Wild Party för #1, inte för att det är min favorit version (vilket den faktiskt är) utan för att den hade premiär först.
Läs om LaChiusas version på blogginlägg Nr 432.

Det är stora skillnader mellan de båda verken:
Lippa koncentrera sig i huvudsak på kärlekstriangeln mellan Queenie, Burrs och Black. Även om alla de större birollerna har solonummer de med.
LaChiusa har självklart också med kärlekstriangeln men alla biroller här har dessutom tydliga egna bågar och story-lines som berättas parallellt med den övergripande intrigen. Dessa sidointriger tar upp ämnen som sexism, rasism, anti-semetism, bisexualitet och The American Dream.
LaChiusa har även med flera figurer som inte finns med i Lippas version och en del av dem som finns med i bägge versionerna får större plats i hans version. Som exempelvis Dolores som blev en saftig roll för Eartha Kitt på Broadway.
Vad gäller musiken så är Lippas sånger mer lösrykta och inte helt beroende av intrigen, vilket gör att de kan förstås även utanför showens sammanhang. Vilket är toppen för oss som söker efter sånger att framföra på konserter, här finns ett gäng bra nummer.
LaChiusas musik är mer integrerad och intrigdriven och därför svårare att framföra utan att först förklara i vilken situation/sammanhang de sjungs i verket.
LaChiusas musik är mer traditionell musikteatermusik än Lippas. Lippas  är anakronistisk i sin blandning av rock, gospel, jazz och latino medan LaChiusas är mer ”20-tal” med sin blandning av jazz, Tin Pan Ally låtar, torch songs, blues och burlesquenummer.

Vilken version man tycker är bäst är verkligen en smaksak. Men jag kan hitta fantastiska toppnummer i bägge och även en hel del bottennapp. För mig vore den ideala versionen av The Wild Party en version där man blandade nummer från bägge versionerna.
Det skulle bli en fantastisk musikal det!

Kuriosa:
Föreställningen vann:
1 Drama Desk Award för bästa music
1 Outer Critics Circle Award för bästa off-Broadway föreställning
1 Obie Award för bästa koreografi

Idina Menzel, blivande Tony winnande Elphaba från Wicked, spelade Kate i denna version. Hennes blivande kollega i Wicked, Kristin Chenoweth, spelade Mae i den första workshopproduktionen av showen 1997.

The poem, told in syncopated rhyming couplets, chronicles a sex-infused, liquor-soaked Prohibition-era party that degenerates from hedonism into murder. The poem — improvised by March at age 26 after he resigned as managing editor of The New Yorker — was considered too risque to publish until 1928, when a limited edition was released and then banned in Boston. After producing another poem, ”The Set-Up,” March went on to write documentaries and to contribute many articles to The New York Times Magazine until his death in 1977.

1975 gjordes en film baserad på dikten  med James Coco och Raquel Welsh. Fast där hade man flyttat platsen för festen från en sunkig Manhattan lägenhet till en lyxig villa i Hollywood. 

Press:
Now we have the feverish creatures who are slinking their way through Andrew Lippa’s ”Wild Party,” the Jazz Age musical tale of lust, death and substance abuse that opened last night at the Manhattan Theater Club. There they are, so true to the trends of the moment, swiveling their hips in their underwear and garter belts and bowler hats amid clouds of cigarette smoke. O Bob Fosse, what hast thou wrought?
The guests at ”The Wild Party,” however, suffer from their own particular afflictions: the identity crisis that comes from being shaped in the image of something superior (e.g., ”Chicago,” ”Cabaret”), for starters. They also appear to be taking themselves as seriously as the tragic sopranos do in Verdi operas.
…
As long as the ensemble is dancing as fast as it can … the show can be entertaining, although its choreography nearly always feels secondhand.
It’s when ”The Wild Party” zeroes in on individual characters that your attention strays. 
…
(the score)  … has a jittery, wandering quality, conscientiously shifting styles and tempos as if in search of a lost chord . . . The ballads . . . are of the high-decibel, swooning pop variety made popular by Frank Wildhorn. Mr. Lippa fares better with pastiches of jazz, vaudeville and gospel vintage, although these, too, suffer by comparison to the Kander-Ebb songs for Chicago.”
– Ben Brantley, The New York Times

The first challenge facing the creators of these musicals is how to win over an audience with such nasty material. One alternative is to serve it up in all its sordidness, garnished with the cool comic panache that characterizes “Chicago” or Brecht and Weill’s “Threepenny Opera.” Another is to soften it up for easier consumption by fans of the heart-tugging Broadway musical. Andrew Lippa, the composer, book writer and lyricist of this first “Wild Party,” is nothing if not ambitious — he tries to do both. … One room, one night, one conflict — a small canvas for a full-fledged musical. Let alone two. … Lippa is a very facile composer, and he seems to have had no trouble creating music to fill out every corner of his small canvas. The show is virtually sung-through, with minimal dialogue bridging musical numbers, and nary a reprise in sight.
…
His music is very accessible indeed. But that’s the problem — it’s accessible because you feel you’ve heard it all before. Lippa’s two and a half hours of music boasts little of real distinction or originality. He’s a skilled student of musical theater history, but where is his own voice?
…
The result is a hard-working, ambitious musical that makes a negligible impact. Just as it’s hard to exude decadence when you’re so obviously trying to please, it’s hard to make a memorable impression with forgettable material.
– Charles Isherwood, Variety

The Wild Party may not be the perfect musical we’ve all been looking for but it’s great fun to watch and puts enough talent on display to have warranted a longer run than it will have.
– Elyse Sommer, CurtainUp

Videosar:
The Wild Party
Den Vilda Festen med Kulturama elever
High Lights från Encores! konsertversion 2015
Light Of The Party med Idina Menzel
The Juggernaut
Reviewer’s reel
The Wild Party in rehearsal (2015)
Make Me Happy (animerad)
The Wild Party på Fria Teatern 2017
Trailer till filmversionen (1975)

Nr 429: Stop the World – I Want To Get Off

Stop The World – I Want To Get Off (1961)
West End 1961, 485 föreställningar
Broadway 1962, 555 föreställningar
Stockholm, Scalateatern, 1963
Filmversion 1966
Broadway revival, 1978, 30 föreställningar
West End revival, 1989, 52 föreställningar

Music, Lyrics & Book:  Leslie Bricusse and Anthony Newley.

Set against the backdrop of a circus, the show focuses on Littlechap, from the moment of his birth to his death. Each time something unsatisfactory happens, he calls out ‘Stop the world!’ and addresses the audience.
After being born, going through school, and finding work as a tea-boy, his first major step towards improving his lot is to marry Evie, his boss’s daughter, after getting her pregnant out of wedlock.
Saddled with the responsibilities of a family, he is given a job in his father-in-law’s factory. He has two daughters, Susan and Jane, but truly longs for a son.
He allows his growing dissatisfaction with his existence to lead him into the arms of various women in his business travels—Russian official Anya, German domestic Ilse, and American cabaret singer Ginnie—as he searches for something better than he has.
He becomes rich and successful, and is elected to public office. Only in his old age does he realize that what he always had—the love of his wife— was more than enough to sustain him. Evie dies, however, and writing his memoirs, Littlechap comes to terms with his own selfishness.
At the moment of his death, however, he watches his second daughter give birth to a son. When the boy nearly dies, Littlechap intervenes, and allows Death to take him instead. He then mimes his own birth, beginning the cycle once again.

En musikal som verkligen är ett barn av sin tid.
Jag tycker verket har åldrats nått enormt och den känns väldigt kvasiintelektuell och dammig. Bitvis är den seg som sirap.
Huvudpersonen är otroligt osympatisk, självupptagen och dessutom extremt självömkande, en riktig mansgris skulle man nog kunna säga. Kvinnorna i hans liv framställs som små Barbiedockor som bara ska stå till hans förfogande. I denna show så är det mannen som får saker gjorda, kvinnan är bara till för att behaga honom.
Allt framförs i en slags cirkusmiljö och de medverkande använder sig av en blandning av  pantomin, burlesque- och music halltraditioner i sitt agerande. Jag tycker det är fruktansvärt hemskt. Jag är ingen fan till denna musikal men jag vet också flera som gillar den så… Smaken är, som man brukar säga, som baken…
Men musiken är bra. Väldigt bra bitvis. Här finns många klassiska sånger som I Wanna Be Rich, Gonna Build a Mountain, Once in a Life Time och What Kind Of Fool Am I.
En musikal som är värd att lyssnas på i alla fall.

Kuriosa:
Broadwayföreställningen vann 1 Tony Award för bästa kvinnliga biroll till Anna Quayle  som spelade Littlechaps fru och alla hans olika älskarinnor.

Anthoney Newley var inte bara med och skrev både musik och libretto, han regisserade även showen och spelade dessutom huvudrollen.

Tack vare att showen var så otroligt billig att sätta upp på Broadway – $75 000 kostade den, att jämföras med den tidens standardkostnad på ca $300 000 för en musikal – och att den dessutom var billig i drift så är STW-IWTGO den tredje mest inkomstbringande musikal som producenten David Merrick producerat. Den slås bara av Hello, Dolly! (1964) och 42nd Street (1980) som båda var större succéer och hade betydligt längre spelperioder.

Föreställningen har filmats 3 gånger;  en filmversion 1966,
en tv-version av Broadwayrevivaln 1978 med Sammy Davies, Jr som Littlechap,
och en nyinspelning av showen 1996 som var en helt trogen originaluppsättningen.

I Londonensemblen debuterade Marti Webb som så småningom skulle ta över efter Elaine Paige som Evita i musikalen med samma namn. Andrew Lloyd Webber blev så förtjust i henne att han specialskrev en sångcykel till henne: Tell Me On A Sunday som först var en skiva som sen blev en tv-föreställning och till sist kom att spelas som ena halvan av föreställningen Song & Dance (se inlägg Nr 394 på denna blogg) på både West End och Broadway.

Hur ska man då tolka showen? Så här säger Mr Newley: “The show has no plot. It’s a charade. Don’t look for hidden significance. It’s about a band of wandering circus people, perhaps, but we never say so. It takes place in what appears to be a circus tent, but, again, we don’t say so. Our central character lives on the stage from his birth to his death. It’s the seven ages of man roughly and sketchily put inside a tent. It’s a mere sketch.”

Var kom titeln till föreställningen ifrån? Återigen får Mr Newley förklara: “We had a list of fifty titles. We didn’t know what to call it. We thought it might be ‘Ynohtna Yelwen,’ which is Anthony Newley spelled backward, but decided against it. I was on a bus once, and somebody would say, ‘Would you stop the bus, please? I want to get off.’ That was the germ of the idea.”

På svenska fick musikalen titeln Stoppa världen – jag vill stiga av.  Den spelades på Scalateatern i Stockholm 1963 med Jan Malmsjö och Anna Sundqvist i huvudrollerna. Malmsjös insats som ”Lilleman” blev hans stora publika genombrott och alla har väl nån gång hört herr Malmsjös så karakteristiska röst framföra Bygga upp ett stort berg. Och har ni inte det så lyssna på och se honom framföra den på ett klipp bland videosarna.

Press:
… seldom has so much anticipation been built up over so little a show as STW-IWTGO. From what I’d read and been told, this English revue was going to be the last word in style and wit. What I saw was a overly precious little affair with a couple of good songs and a couple of good sketches, a few timid jokes, and an overdose of pantomime in imitation of Marcel Marceau.
…
Occasionally, for no particular reason, he cries ”Stop the world” – and then he walks around a bit mewling like a famished kitten.
– John Chapman, Daily News

STW-IWTGO is the kind of show you are likely to love to loathe. Frankly, we can take it or leave it, mostly leave it. It would be fascinating to watch the faces of tired business men when they take it.
– Robert Coleman, Mirror

Anthony Newley opened a new window for the musical theatre last night, providing the wholesome vigor it’s been needing. Like clean air in a painty room, STW-IWTGO also takes some getting used to – not just because it’s foreign (English) but because it is so unexpectedly fresh.
– Norman Nadel, World-Telegram & Sun

Starting as a brave attempt to be fantasy with satirical overtones, STW-IWTGO ends by being commonplace and repetitous.
…
What begins as gallantly and brightly as a shiny new balloon that promises to stay airborne all evening turns droopy and finishes by collapsing. 
…
But its freshness is no more than skin-deep, and its satire, apart from several spirited thrusts at the Russians and Germans, is not even that deep.
– Howard Taubman, The New York Times

Videosar:
Millicent Martin framför Typically English fr filmen
Bygga upp ett stort berg med Jan Malmsjö
What Kind Of Fool Am I med Anthony Newley
Anthony Newley: Once In A Lifetime m m
Sammy Davies Jr Stop The World Medley

Dag 352: Hjälp Sökes

Hjälp sökes (2013), Stockholm
Musik: Benny Andersson
Sångtexter: Björn Ulvaeus
Libretto: Kristina Lugn, efter en idé av Lars Rudolfsson

Två medelålders bröder, tillika ungkarlar, bor på en redigt nedgången gård.
Bröderna retar sig på varandra och smockan hänger ofta i luften.
De bestämmer sig en dag för att annonsera efter hjälp för att sköta gården. Det enda svar de får på sin annons är en stum mamma som kommer med sin vuxna dotter.
Mamman har en nästan magisk hand med djur och dottern har en magnifik sångröst.
Sakta men säkert kommer livet och hoppet åter till gården och bröderna kan börja se en framtid. Den ene av dem blir dessutom förälskad i den unga kvinnan.

Jag minns att när jag såg den här föreställningen på Orionteatern i våras så var jag väldigt kluven. Jag tyckte om andra halvan av föreställningen men hade svårt med den första delen  och mycket av det beror på att jag börjat tröttna på Kristina Lugn och hennes teatertexter (med sina ordvändningar och ordvitsar) som jag känner att jag redan hört förut. Det jag minns var att jag gillade musiken, scenografin och alla djuren på scen.
Nu när jag lyssnar enbart på musiken så är jag inte lika förtjust.
Här hittar vi en blandning av visor i folkviseton, ett par ”svensktop” låtar, lite som låter som sånger som kunde varit med i Chess/Kristina och även lite klezmer. Känns som att material spretar åt lite för många håll och inget är egentligen så där riktigt bra och gripande som jag kanske hade hoppats på med tanke på vad dessa två herrar skapat tidigare.
Sofia Pekkari som spelar den kvinnliga huvudrollen har en stark, vacker och ren röst och det är en njutning att lyssna på henne samtidigt som jag allt som oftast får för mig att det är Helen Sjöholm jag lyssnar på för deras röster är otroligt lika varann, fast Sofia har ett vibrato som ibland irriterar mig.
Johan Ulveson och Magnus Roosman låter bra på plattan de med och det är faktiskt deras sånger som jag gillar mest.
Det är kul att ha plattan som ett minne från föreställningen men om man inte sett den så vet jag inte om den ger så mycket för det finns betydligt starkare B&B skivor med liknande musik att söka sig till, kanske främst BAO skivorna.
Men visst, den är värd att lyssna på men vänta er ingen ny Kristina.

Favvisar:
Själv är bäste dräng, Ro hit en dyckert, Stackars axels sång, Som en hägring, Den jag ville vara

Pressklipp:
Högsta betyg kan det ­inte bli, för första halvtimmen är för långsamt pratig, så att man ibland nästan kan höra Kristina Lugns släpiga röst.
Men SÅ det lyfter sedan. Roosman ger kött och blod åt sin bonde så att man verkligen önskar honom ett bättre liv. Ulvesons komiska genialitet tillåts blomma fritt, både på ett finstilt och ibland yvigt sätt. Sofia Pekkari … sjunger ljuvligt. Berdino ­dirigerar djuren till de mest oväntade saker.
Och så musiken. Benny Andersson blandar hejvilt svenskt vemod, pop, kabaret-, zigenar- och cirkusmusik. Underbara melodislingor. Fast ännu mer imponerar nästan Björn Ulvaeus texter. Så innehållsrika, så befriade från klichéer, så humoristiska, ibland på högsta Monty Python-­nivå.
…
”Hjälp sökes” lär knappast gå på turné, då få teatrar har tillgång till stall. Publikrusningen till Orion­teatern lär bli gigantisk i vår.
– Jan-Olov Andersson, Aftonbladet

Premiärpublikens parfym är utkonkurrerad av doften av ladugård och Björn och Bennys text och musik ackompanjeras av Kristina Lugns vardagsvrängande, konstfullt komponerade ord. Det är en oväntat lyckad kombination. När har vi någonsin tidigare hört ett musikalnummer som sjunger latexspacklets lov?
– Anna Håkansson, nummer.se

Det är djuriskt och mänskligt; kulörta lyktor, skönhet och drastisk humor; dynga och poesi. Det är makalöst.
– Karin Helander, SvD

Videosar:
Själv är bäste dräng
Svarta silhuetter
TV-inslag

Dag 149: The Rocky Horror Show (1973)

    

The Rocky Horror Show (föreställningar i urval)
1973: London, 2960 föreställningar
1974: Los Angeles (The Roxy Cast)
1975: Broadway, 45 föreställningar
           Filmversion
1981: Göteborg
2001: Broadway revival
2019: Östgötateatern

Music, Lyrics & Book: Richard O’Brien
Baserar mitt omdömme på cast skivan från englandsturnén 1998: The New Rocky Horror Show – 25 Years Young

Give yourself over to absolute pleasure…

En ljuvlig blandning av 50/60-tals skräckfilmer, 60/70-tales sexuella frigörelse, ”beef cake” filmer och rock’n’roll.
Helylleparet Brad och Janet kör vilse efter att de varit på ett bröllop. De får punka och eftersom det är ett redigt åskväder så söker de efter skydd.
De ser ett ljus i fjärran. De söker sig dit. De upptäcker att ljuset kommer från ett stort gotisk slott. De knackar på och släpps in av en mystisk puckelryggig man.
Väl inne i slottet så möts de av en samling udda människor och deras ledare Dr Frank’n’Furter, den lokale galne, bisexuella vetenskapsmannen tillika transvestit, som just skapat den perfekta mannen. Hans blonda, muskulösa skapelse har fått namnet Rocky Horror och är tänkt att bli Franks sexleksak.
Lägg till detta nedfrusna motorcykelknuttar, rullstolsbundna vetenskapsmän, utomjordingar, mord, kannibalism, Time Warpdansande, korsetter, nätstrumpor, platåskor, hetrosex, gaysex, fantastiskt bra musik, camp-ig humor och hysteriskt med publikinteraktion och ni har den perfekta kultmusikalen.

Jag älskar denna musikal! Den är nått så grymt bra. Jag kan typ varenda låttext utantill. Har dansat Time Warp och sjungit  Touch-a Touch-a Touch me på mängder av fester och en riktig inbiten Frankie fan.
Men, som det så ofta kan bli, så har denna musikal flyttats från non-stopspelad till bortglömt dammsamlare på cd-hyllan.
Idag så hittade jag av en slump en inspelning av turnéversionen från 1998, det år då musikalen firade 25 år. Med gamle såpa-stjärnan Jason Donovan som Frank. Och plötsligt blev jag enormt Rocky Horror sugen igen.
Det som är speciellt roligt med denna inspelning är att det är en live-inspelning så man får höra alla ”come-backs” från publiken och dessutom så leder det till en massa improviserande från skådisarna på scen. Det är riktigt roligt att lyssna på.
Rent musikaliskt, och då menar jag främst sångligt, så lämnar den här versionen en hel del övrigt att önska. Det är en hel del falsksång och en del ganska så oinspirerande insatser från flera av de medverkande. Och det drar ner både betyget och glädjen i att lyssna på denna show.
Men musiken, även i en så här pass oinspirerad version, är fortfarande grymt bra. Riktigt, riktigt bra sånger med roliga och vassa texter och jäklar vad det svänger om dem.
Har man aldrig hört The Rocky Horror Show eller om man som jag ”glömt” den så är det läge att besöka den söta transvestiten från Transexual, Transylvania och för att ni ska passa in, kommer här instruktionen till The Time Warp:
It’s just a jump to the left
And then a step to the right
With your hands on your hips
You bring your knees in tight
But it’s the pelvic thrust that really drives you insane,
Let’s do the Time Warp again!

Den inspelning jag rekommenderar är The Original Roxy Cast (Los Angeles) från 1974. Den är den absolut bästa versionen. Filmversionen är otroligt populär men jag tycker den är klart sämre, delvis för att man dragit ner tempot i flera av låtarna och dessutom strömlinjeformat dem en aning. Det är en smaksak vilken version som man tycker mest om. Men Roxy versionen är bäst…

Favvisar:
Science Fiction / Double Feature, Over At The Frankenstein Place, Sweet Transvestite, Time Warp, Charles Atlas Song, Toucha, Toucha, Touch Me

Kuriosa:
Richard O’Brien var en arbetslös skådis med en förkärlek för gamla skräck-, science fiction- och Steve Reeves filmer och han skrev denna show bara för att ha nått att göra mellan jobben.

Från början hette showen It Came from Denton High men man bytte till The Rocky Horror Show precis innan man hade de första öppna repetitionerna.

Showen vann tidningen Evening Standards pris som årets bästa musikal 1973.

Den engelska originaluppsättningen blev en mega hit och spelades i över 7 år i London.
Den första amerikanska uppsättningen spelades i Los Angeles 1974 med Tim Curry (som även spelade Frank i originaluppsättningen i London). Den blev en stor framgång och gick i över 9 månader.
Man bestämde sig för att flytta den föreställningen till Broadway men innan det skedde så åkte man till England där filmversionen spelades in.
1975 så fick Rocky Horror sin Broadway premiär och den floppade nått redigt – 45 föreställningar blev det bara.
Även filmen, som kom samma år,  floppade.
Men filmen började visas som midnattsfilm på Waverly biografen i New York den 1:a april 1976, och plötsligt så hände det. Filmen fick kultstatus, folk klädde ut sig till sina favoritroller, man skrek repliker till skådisarna på filmduken, man sjöng med, dansade med, spelade med och det uppstod ett helt regelverk av attribut som man ska ha med sig, repliker som ska sägas och saker som ska göras. Filmen förvandlades till ett interaktivt fenomen vars like man aldrig förr varit med om.
Hur det kunde gå till på en midnattsvisning av Rocky Horror kan man se i filmen Fame från 1980, och även i en av videosarna nedan.

Musikalen har sen dess spelats över hela världen i otaliga föreställningar.
Senast den spelades i Sverige var 2019 på Östgötateatern.

När den sattes upp på nytt på Braodway 2001 så gick det betydligt bättre än 1975. Den kom att spelas i 2 år och man hade som gimmick att låta olika kändisar komma och ”gästspela” i berättarrollen, bl a dök Dick Cavett, Sally Jesse Raphael, magikerna Penn & Teller och Jerry Springer upp.
Även Joan Jett och Luke Perry gjorde gästbesök i uppsättningen.

The Rocky Horror Picture Show har visats på nån biograf i USA hela tiden sen 1975, vilket gör den till den film som gått längst på bio.

Fortfarande så är filmen kult, speciellt i USA. Bevis på det är att man hade ett helt Rocky Horror inspirerat avsnitt av tv-serien Glee för nått år sedan.

I filmen spelades Janet av Susan Sarandon.
Barry Bostwick spelade Brad. Barry var original ”Danny” Zuko i scenversionen av Grease 1972.
Upphovsmannen själv, Richard O’Brien, spelar den puckelryggiga Riff Raff.
Meat Loaf spelade Eddie.

De ikoniska läpparna som i filmen sjunger inledningssången Science Fiction Double Feature tillhör skådespelerskan Patricia Quinn som spelade Magenta både i filmen och i originaluppsättningen av scenversionen. Hon sjöng sången i scenversionen men det är inte hon som sjunger den i filmen, det gör upphovsmannan Richard O’Brian själv. Något som gjorde Patricia oerhört arg och besviken för sången är det enda solistiska insatsen rollen har och att få göra den i filmen var anledningen till att hon tackade ja till att medverka…

1978 så hade Richard O’Brien börjat jobba på en uppföljare till Rocky Horror, den skulle heta Rocky Horror Shows His Heels. I den skulle bland annat Frank och Rocky återförenas, både Brad och Dr Scott skulle bli gay och Janet skulle föda Franks barn. Men det blev inget med det.
Men Richard hade redan skrivit en del musik så han bestämde sig för att återanvända musiken i en ny story som skulle heta The Brad & Janet Show som sen skulle byta titel till Shock Treatment. Den kom 1981 men slog aldrig.
Från början var det tänkt att Tim Curry skulle spela Farley (skurken i filmen) men när han förstod att han också skulle behöva spela rollen som Brad (som är Farleys okända tvillingbror) så hoppade han av, anledningen var att han inte trodde sig kunna bemästra en övertygande amerikansk accent.

Steve Reeves (1926 – 2000) var en amerikansk proffesionell muskelbyggare som fick stor framgång som skådespelare i italienska sk ”sword & sandal” filmer. Det var filmer som utspelade sig i historiska miljöer och han spelade karaktärer som Hercules och Goliath. Det viktigaste var, naturligtvis, att han i alla filmer visade upp sin fantastiska fysik. Detta gjorde att han under 50/60-talen blev en stor gayikon.
Han var under sin storhetstid den bäst betalada skådespelaren i europa och 1960 så låg han på förstaplatsen i 25 länder som den mest publikdragande av alla filmstjärnor.

Press:
Om Broadwayoriginalet 1975:
Curry can be very funny, flashing his eyes like headlamps, tossing his curls roguishly and talking in a voice of sugared bile. He can also sing, and puts over his numbers with the venomous zest of a David Bowie. The rest of the cast are fair enough. They sing better than did their London counterparts. The probably even act better. Yet why did not someone understand – before the Los Angeles paint job – that the entire point of The Rocky Horror Show in London was that it was tacky? Tacky, tacky, tacky! They should hace found a filthy old cinema in the East Village and just thrown it on there.
– Clive Barnes, New York Times

The show might be fun for the hair-spray hip. When done in London a couple of years ago, it was skimpily produced in an old movie house, an amateurish imitation of what was already passé off-off-Broadway.
– Martin Gottfried, Post

A conceptual mishmash of parodied ’50s music, situation horror-comedy bprrowed from The Addams Family and dated transvestite ordeals, the show is tacky, boring and highly forgettable.
– James Spina, Women’s Wear Daily

Om Londons 40-årsjubieumsversion 2013:
The beauty of The Rocky Horror Show is its virtual indestructibility. O’Brien’s creation is filled with irresistible, hum along pop songs, delightfully silly dialogue and som of the most outrageous and engrossing characters you will see on a stage.
– Debra Craine, The Times

Celebrating 40 years of success, The Rocky Horror Show still has audiences rolling in the aisles.
– Dominic Cavendish, Daily Telegraph

 

Videosar från filmversionen:
Time Warp
Sweet Transvestite
What Ever Happened To Saturday Night med Meat Loaf
Science Fiction Double Feature med Patricias läppar och Richards röst.
Rocky Horror Picture Show Halloween med publikdelaktighet
The Rocky Horror Picture Show Trailer
Trailern till Shock Treatment
Steve Reeves best

Programmet från ur-uppsättningen.

Dag 113: Godspell

Godspell (1971), Off-Broadway, 2124 föreställningar
Baserar min bedömning på den svenska castinspelningen från 1973.
Musik: Stephen Schwartz
Sångtexter: Stephen Schwartz, delar av de engelska originaltexterna är citat av bibel- eller psalmtexter.
Libretto: John-Michael Tebelak baserad i huvudsak på Matteusevangeliet med ett par små inslag från Lukasevangeliet

I denna musikal om Jesu sista dagar framställs Jesus och lärjungarna som clowner.
Evangeliets liknelser blir clownnummer – men när det närmar sig Jesu korstfästelse förändras glädjen och skrattet, clownerna blir avsminkade och tar farväl av Jesus på ett, för var och en individuellt, sätt. Det hela slutar med att alla clownerna (inklusive ”Jesus”clownen) kommer in igen och sjunger Länge Leve Gud.

Lagom till påsk hittade jag denna gamla lp med den svenska versionen av Godspell.
Vad bra den visade sig vara. Det hade jag aldrig kunnat ana. En bra översättning, bra musikaliska arr, starka sånginsatser av artister som Björn Skifs och Kisa Magnusson.
Jag diggar det här nått otroligt och faktiskt så tycker jag bättre om den här versionen än det amerikanska originalet. Det där var en mening jag aldrig trodde jag skulle skriva.
Musiken är en skön blandning av 70-tals pop, gospel, lite folk rock och Vaudeville.
En riktigt toppenplatta. Och dessutom en äkta vinylplatta med skönt knaster och knäppande. Mysfaktorn är hög.
Vet inte om den finns utgiven på cd men om den inte gör det så är det hög tid att släppa den.

Favvisar:
Den som tror på sin tur (All for the Best), Alla Goda Gåvor (All Good Gifts), Dag För Dag (Day By Day), Hör Vår Bön (We Beseech Thee)

Kuriosa:
Föreställningens titel härrör från det gamla engelska ordet gōdspell som betyder goda nyheter. Även ”gospel” är baserat på det ordet.

I föreställningen finns inga rollnamn utan alla skådespelare tilltalas med sina egna namn.

Musikalen skapades 1970 på Carnegie Mellon University i Pittsburgh, Pennsylvania. Den var ett ”masters” projekt på universitets teater och musikavdelning.
Efter att den spelats på universitetet så spelade man uppsättning på  La MaMa Experimental Theatre Club i New York under två veckor.
Där upptäcktes den av ett par producenter som bestämde sig för att sätta upp den Off-Broadway.
Ett beslut de knappast lär ha ångrat med tanke på vilken succé den blev.
Den spelades i över 5 år Off-Broadway.
En vecka efter att den lagts ner där så fick den sin premiär på Broadway där den gick i ett drygt år.

Showen sattes upp Off-Broadway igen både 1989 och 2000, plus så fick den en Broadway revival 2011.

En av originalproducenterna var Angela Lansburys bror Edgar Lansbury.

Innan musikalen gick upp off-Braodway så bestämde man sig för att ersätta det mesta av musiken med nya nummer skrivna av Steophen Schwartz. Endast en enda sång från originalversionen finns kvar, det är numret By My Side ( Vid min sida på den svenska versionen) som har musik och text av Jay Hamburger & Peggy Gordon

Många kända artister och skådespelare har spelat i olika verioner av den.
I den svenska versionen från 1973 hittar vi Björn Skifs, Eva Bysing, Gunilla Åkesson, Agneta Lindén och Kisa Magnusson bland annat.
I Londonuppsättningen från 1971 medverkade exempelvis David Essex, Julie Covington (Evita på konceptinspelningen av den musikalen), Marti Webb och Jeremy Irons.
Uppsättningen som gick i Toronto var den professionella debuten för Victor Garber, Eugene Levy,  Gilda Radner och Martin Short.

Late Show with David Lettermans kapellmästare  Paul Shaffer var kapellmästare på Godspelluppsättningen som gick i Toronto. Han är väl i övrigt mest känd som en av kompositörerna till It’s Raining Men (1984).

När Godspel hade sin premiär så ansågs det rätt så kontroversiellt med clown analogin som man använde sig av på scen. Många har uppfattat det här som att det är hippies eller ”blombarn” på scenen men så är det inte. Regissören  John-Michael Tebelak baserade sitt koncept på teologen Harvey Cox bok Feast of Fools som bl a handlar om den kristna medeltida traditionen att under en dag låta folk få driva med myndigheter och kyrkan, en dag då korgossar fick vara biskopar och dårar kröntes till kungar.
I inledningen till romanen Ringaren i Notre Dame så kröns Quasimodo till kung på Dårarnas Fest.

Videosar:
Prepare Ye the Way of the Lord
Godspell (2011) på Late Show med David Latterman
Montage från Broadway versionen 2011
All For The Best från filmversionen
Godspell flash mob på Times Square 2011
Magnus & Brasses version av All For The Best: Bäst att ta sig ett glas från revyn Varning För Barn från 1976.
It’s Raining Men med The Weather Girls
Och med Geri Halliwell

Dag 86: I’m Getting My Act Together And Taking It On The Road (1978)/Det är ju min show! (1982)

I’m Getting My Act Together And Taking It On The Road (1978), 1165 föreställningar
Musik: Nancy Ford
Sångtexter & libretto: Gretchen Cryer
Svenska versionen: Det är ju min show (1982), översättning Beppe Wolgers

På sin 39-årsdag repeterar Heather Jones sin nya show tillsammans med sitt nya band The Liberated Man’s Band.
Hennes manager Joe dyker upp för att lyssna på materialet och blir förvånad och irriterad när han upptäcker att Heather har bytt stil och nu sjunger om starka kvinnor och om kvinnligfrigörelse. Joe anser att den här typen av sånger kommer att stöta bort hennes gamla fans men det skiter Heather i för hon känner att hon anpassat sig till ”medelklass-Amerikas” värderingar och önskningar tillräckligt länge. Nu är det dags att hon vågar stå för det hon tror på och att hon accepteras för den hon är: en stark och oberoende kvinna.
Joe klarar inte av denna nya kvinna och lämnar rasande lokalen. Heather stannar kvar med sitt band och firar inte bara sin födelsedag utan även sin pånyttfödelse för från och med idag så börjar hennes nya liv!

En mellow rockmusikal från slutet av sjuttiotalet fylld av självupptäckter, spruckna drömmar, women’s lib och förvånandsvärt mycket humor.
Jag gillar faktiskt det här. Trodde inte jag skulle göra det. Så åter har jag blivit glatt överraskad av en platta jag ”glömt”. Det här är en av de äldsta skivor som varit olyssnade hos mig, jag köpte den när den kom 1979! Det är faktiskt tack vare att jag nyligen hittade den svenska versionen med Lill-Babs som jag plockade fram denna dammiga lp.
Tycker nog lite bättre om det amerikanska originalet än den svenska versionen men den svenska är fortfarande bra och ett måste för alla Lill-Babs fans för den visar upp en annan sida av henne. Ja, för mig är det en annan sida i alla fall.
Den amerikanska är lite rockigare medan den svenska (som kom 1982) har lite mer syntkänsla, lite segare tempo och är lite mer utslätad. Men jag gillar Lill-Babs vokala insatser bäst. Gretchen Cryer är kanske mer personlig men känns också lite tråkigare.
Texterna är verkligen barn av sin tid med typiska fraser som ”celebration of me” och sin lite naiva världssyn, men grundtanken om att våga vara ärlig mot den man är och att våga stå för det man tror på känns fortfarande aktuellt och sant. Och Beppes svenska översättningar fångar originalets intentioner perfekt.
En helt ok liten show.

Favvisar:
Natural High (Musiken lever jag i), Old Friend (Till en vän), Strong Woman Number (Den urstarka kvinnan)

Kuriosa:
Gretchen Cryer är mamma till Jon Cryer som är den lite mesiga brorsan i den extremt populära komediserien 2 1/2 män.

Den svenska cd-versionen av denna show är eftertraktad i USA. För tillfället ligger priset på $ 116 för ett ex.

Videosar:
Natural High
Old Friend
Smile

Dag 39: Nils Holgerssons Underbara Resa

Nils Holgerssons Underbara Resa (2012), 32 föreställningar
Musik: P-O Nilsson
Sångtexter: Bim Wikström
Libretto: Bim Wikström & Annika Kofoed, baserad på Selma Lagerlöfs bok med samma namn.

Handling:
Nils är en ung pojke som känner sig missförstådd och hatar allt och alla, djur som människor. Han lyckas dra på sig en tomtes vrede och blir av denne förvandlad till pyssling. Som pyssling kan Nils både förstå och prata med alla djuren. Han blir vän med tamgåsen Mårten som har en dröm om att få flyga tillsammans med vildgässen. När högfjällsgåsen Akka och hennes flock flyger förbi så bestämmer sig Mårten för att följa dem. Även Nils följer med ridande på Mårtens rygg. De två får vara med om mängder av olika äventyr och faror när de tillsammans med Akkas flock korsar Sverige på väg mot Kebnekajse.

Känns som väldigt svensk musik med dragspel, fiol och flöjt, mycket folkviseton. Låter bitvis lite som BAO och det menar jag som en komplimang. Jag gillar sånt. Jag tycker mig höra lite exotiska musikaliska accenter också, som Balkan-, afrikanska- och klezmerinfluenser.
Musiken är glad, dansant och upplyftande. Det är kanske inte en blivande musikalklassiker men kul är den.
Både de solistiska och ensembleinsatserna är bra fast jag kan uppleva att inspelningen av rösterna gör att de låter lite ”burkiga” ibland.

Det enda riktiga smolket i bägaren är att cd:n är så kort, bara 27 minuter. Det känns som att vissa sånger klipps av innan de är färdiga, Kattens sång till exempel. Det är synd för jag hade väldigt gärna velat höra mer.

Favvisar: Skolgårdsdans, Selmas sång, Fria fåglar, Högfjällsgäss, Rävens väntan, Vårfest

Pressklipp:
”I manusförfattarna Bim Wikströms och Annika Kofoeds bearbetade, men gentemot förlagan ändå lojala version bjuds man på ett allkonstverk med hög svans- och vingföring. I estetiskt anslående och tekniskt raffinerade scener uppvisar man genomgående och utan irriterande skarvar en fin balans mellan de dramatiska, musikaliska och koreografiska elementen. Detta också mycket tack vare Yvonne Ericssons sofistikerade och finurliga scenografi som smidigt och elegant flyter ihop med Signe Kroghs raffinerade videode- sign med skuggspel och dekorativa panoramavyer projicerade i fonden.
– Martin Lagerholm, Kvällsposten

Stundtals blir resultatet lite stolpigt pekpinnepedagogiskt. Men barnen i publiken verkar inte besväras.
…
Men emellanåt, i synnerhet i andra akten, tappar föreställningen energi och blir lite upphackad i småscener. Det är trots allt mycket som ska tryckas in. Musiken blir räddningen.
…
Det är musiken, tillsammans med de praktfulla klädedräkterna, som verkligen lyfter den här föreställningen.
-Elin Wrethov, Helsingborgs Dagblad

Videosar:
Bakom kulisserna

Trailer