Nr 429: Stop the World – I Want To Get Off

Stop The World – I Want To Get Off (1961)
West End 1961, 485 föreställningar
Broadway 1962, 555 föreställningar
Stockholm, Scalateatern, 1963
Filmversion 1966
Broadway revival, 1978, 30 föreställningar
West End revival, 1989, 52 föreställningar

Music, Lyrics & Book:  Leslie Bricusse and Anthony Newley.

Set against the backdrop of a circus, the show focuses on Littlechap, from the moment of his birth to his death. Each time something unsatisfactory happens, he calls out ‘Stop the world!’ and addresses the audience.
After being born, going through school, and finding work as a tea-boy, his first major step towards improving his lot is to marry Evie, his boss’s daughter, after getting her pregnant out of wedlock.
Saddled with the responsibilities of a family, he is given a job in his father-in-law’s factory. He has two daughters, Susan and Jane, but truly longs for a son.
He allows his growing dissatisfaction with his existence to lead him into the arms of various women in his business travels—Russian official Anya, German domestic Ilse, and American cabaret singer Ginnie—as he searches for something better than he has.
He becomes rich and successful, and is elected to public office. Only in his old age does he realize that what he always had—the love of his wife— was more than enough to sustain him. Evie dies, however, and writing his memoirs, Littlechap comes to terms with his own selfishness.
At the moment of his death, however, he watches his second daughter give birth to a son. When the boy nearly dies, Littlechap intervenes, and allows Death to take him instead. He then mimes his own birth, beginning the cycle once again.

En musikal som verkligen är ett barn av sin tid.
Jag tycker verket har åldrats nått enormt och den känns väldigt kvasiintelektuell och dammig. Bitvis är den seg som sirap.
Huvudpersonen är otroligt osympatisk, självupptagen och dessutom extremt självömkande, en riktig mansgris skulle man nog kunna säga. Kvinnorna i hans liv framställs som små Barbiedockor som bara ska stå till hans förfogande. I denna show så är det mannen som får saker gjorda, kvinnan är bara till för att behaga honom.
Allt framförs i en slags cirkusmiljö och de medverkande använder sig av en blandning av  pantomin, burlesque- och music halltraditioner i sitt agerande. Jag tycker det är fruktansvärt hemskt. Jag är ingen fan till denna musikal men jag vet också flera som gillar den så… Smaken är, som man brukar säga, som baken…
Men musiken är bra. Väldigt bra bitvis. Här finns många klassiska sånger som I Wanna Be Rich, Gonna Build a Mountain, Once in a Life Time och What Kind Of Fool Am I.
En musikal som är värd att lyssnas på i alla fall.

Kuriosa:
Broadwayföreställningen vann 1 Tony Award för bästa kvinnliga biroll till Anna Quayle  som spelade Littlechaps fru och alla hans olika älskarinnor.

Anthoney Newley var inte bara med och skrev både musik och libretto, han regisserade även showen och spelade dessutom huvudrollen.

Tack vare att showen var så otroligt billig att sätta upp på Broadway – $75 000 kostade den, att jämföras med den tidens standardkostnad på ca $300 000 för en musikal – och att den dessutom var billig i drift så är STW-IWTGO den tredje mest inkomstbringande musikal som producenten David Merrick producerat. Den slås bara av Hello, Dolly! (1964) och 42nd Street (1980) som båda var större succéer och hade betydligt längre spelperioder.

Föreställningen har filmats 3 gånger;  en filmversion 1966,
en tv-version av Broadwayrevivaln 1978 med Sammy Davies, Jr som Littlechap,
och en nyinspelning av showen 1996 som var en helt trogen originaluppsättningen.

I Londonensemblen debuterade Marti Webb som så småningom skulle ta över efter Elaine Paige som Evita i musikalen med samma namn. Andrew Lloyd Webber blev så förtjust i henne att han specialskrev en sångcykel till henne: Tell Me On A Sunday som först var en skiva som sen blev en tv-föreställning och till sist kom att spelas som ena halvan av föreställningen Song & Dance (se inlägg Nr 394 på denna blogg) på både West End och Broadway.

Hur ska man då tolka showen? Så här säger Mr Newley: “The show has no plot. It’s a charade. Don’t look for hidden significance. It’s about a band of wandering circus people, perhaps, but we never say so. It takes place in what appears to be a circus tent, but, again, we don’t say so. Our central character lives on the stage from his birth to his death. It’s the seven ages of man roughly and sketchily put inside a tent. It’s a mere sketch.”

Var kom titeln till föreställningen ifrån? Återigen får Mr Newley förklara: “We had a list of fifty titles. We didn’t know what to call it. We thought it might be ‘Ynohtna Yelwen,’ which is Anthony Newley spelled backward, but decided against it. I was on a bus once, and somebody would say, ‘Would you stop the bus, please? I want to get off.’ That was the germ of the idea.”

På svenska fick musikalen titeln Stoppa världen – jag vill stiga av.  Den spelades på Scalateatern i Stockholm 1963 med Jan Malmsjö och Anna Sundqvist i huvudrollerna. Malmsjös insats som ”Lilleman” blev hans stora publika genombrott och alla har väl nån gång hört herr Malmsjös så karakteristiska röst framföra Bygga upp ett stort berg. Och har ni inte det så lyssna på och se honom framföra den på ett klipp bland videosarna.

Press:
… seldom has so much anticipation been built up over so little a show as STW-IWTGO. From what I’d read and been told, this English revue was going to be the last word in style and wit. What I saw was a overly precious little affair with a couple of good songs and a couple of good sketches, a few timid jokes, and an overdose of pantomime in imitation of Marcel Marceau.
…
Occasionally, for no particular reason, he cries ”Stop the world” – and then he walks around a bit mewling like a famished kitten.
– John Chapman, Daily News

STW-IWTGO is the kind of show you are likely to love to loathe. Frankly, we can take it or leave it, mostly leave it. It would be fascinating to watch the faces of tired business men when they take it.
– Robert Coleman, Mirror

Anthony Newley opened a new window for the musical theatre last night, providing the wholesome vigor it’s been needing. Like clean air in a painty room, STW-IWTGO also takes some getting used to – not just because it’s foreign (English) but because it is so unexpectedly fresh.
– Norman Nadel, World-Telegram & Sun

Starting as a brave attempt to be fantasy with satirical overtones, STW-IWTGO ends by being commonplace and repetitous.
…
What begins as gallantly and brightly as a shiny new balloon that promises to stay airborne all evening turns droopy and finishes by collapsing. 
…
But its freshness is no more than skin-deep, and its satire, apart from several spirited thrusts at the Russians and Germans, is not even that deep.
– Howard Taubman, The New York Times

Videosar:
Millicent Martin framför Typically English fr filmen
Bygga upp ett stort berg med Jan Malmsjö
What Kind Of Fool Am I med Anthony Newley
Anthony Newley: Once In A Lifetime m m
Sammy Davies Jr Stop The World Medley

Nr 423: Galavant

Galavant (2015-2016),
Tv-serie, 2 säsonger
Music: Alan Menken
Lyrics: Glenn Slater
Manus: Dan Fogelman

Galavant handlar om riddaren Galavant, en snygg, galant, skönssjungande man av bästa (medvetet stereotypa) hjältesnitt som ger sig ut på jakt efter sitt livs kärlek, den väna Madalena. Hon har blivit bortförd av den elake Kung Richard och det har lett till att Galavant fått rykte om sig att vara en ganska så halvdan riddare.
Men nu ska han, tillsammans med sin väpnare, återupprätta sitt rykte och få till det ”de levde lyckliga i alla sina dar” slut han anser att han har rätt till.
Men det kommer att dyka upp en massa hinder, sidointriger och sånger under hans väg till Richards rike.
Och Madalena är kanske inte riktigt så vän och oskyldig som han har trott.
Och Richard är kanske inte den skurk han utgetts för att vara.
Och det här är kanske inte en typisk riddarserie – eftersom de med jämna mellanrum brister ut i musikalnummer.
Och de är hela tiden väldigt medvetna om det senare. Att de är med i en ovanlig serie alltså. Och att de sjunger. Och att folk tittar på dem. Och att hela den här premissen är urbota dum, fånig, osannolik och alldeles, alldeles underbar…

Vem kunde tro att en riddarmusikal skulle kunna fungera?
Jo, jag vet, Monty Python gjorde det redan 1975 med sin Monty Python and The Holy Grail och sen kom musikalen Spamelot 2005 men vem kunde ana att ett av USAs största TV-bolag skulle satsa på en riddarmusikalsitcomserie?
Inte jag i alla fall!
Men musikal har blivit stort igen bland tv-tittarna. Tacka Glee för det.
Man valde att låta första säsongen bara bestå av 8 halvtimmesavsnitt och dessa visade man sen 2 i följd under 4 veckor. Det blev en ganska så medelmåttig och inte alldeles strålande succé.
Faktum är att de flesta nog skulle säga att den floppade. Och det rätt rejält.
Så jag blev otroligt förvånad när ABC (kanalen som producerade serien) berättade att de tänkte satsa på en andra säsong. De hoppades att serien med 10 avsnitt till skulle kunna hitta sin publik.
Det gjorde den inte och efter andra säsongen lades den ner.

Synd tycker jag. För det här är roligt. Ibland hysteriskt roligt. Och med fantastiska shownummer skrivna av Alan Menken – mannen som skrev Disneys Lilla Sjöjungfrun och Skönheten och Odjurets underbara musik.

Här drivs det kärleksfull med musikalmusiken. Alan verkar njuta helhjärtat av att parodiera inte bara sina egna verk utan också klassiker som West Side Story, Camelot (det var väl nästan självskrivet att den skulle dyka upp) och många, många andra.
Att se vilka och hur många musikalreferenser man kan hitta i varje avsnitt är magiskt för en nörd som jag.

Och så är det en meta-serie dvs att alla i den är pinsamt medvetna om att de är med i en tv-serie, att det är konstigt att brista ut i sång och att det här är en serie som knappt har nån publik.
I love it.

Kuriosa:
Serien kanske inte hittade sin publik men de som såg den gillade den.
Säsong 1 fick 90% (av 100) i betyg och säsong 2 fick 100% på Rotten Tomatoes!
På IMDB har den betyg 8,1 (av 10).

Press:
While the jokes in Galavant ride the line of predictability, their execution, along with campy themes and silly musical numbers, make it memorably entertaining. 
– Rotten Tomatoes

Despite some amusing bits and clever songs, it’s only occasionally as much fun as it ought to be.
– Neil Genzlinger,  The New York Times   

Owing a strong debt to Monty Python and a lesser one to spoofs like When Things Were Rotten, Galavant largely overcomes the challenges that have traditionally bedeviled TV musicals with rambunctious energy, cheeky lyrics and music, and — significantly — a half-hour format, thus condensing the need to create songs into a manageable task.
– Brian Lowry, Variety

With some resignation, given a colleague’s ‘meh’ reaction to the pilot, I finally cued up Galavant… and found myself binge-watching the six episodes available to me. (And I seldom binge anything.) That’s why I think ABC is smart to double-pump episodes, because yes, the plot progression is a bit slow, pausing as it does to allow for song-and-dance numbers and vamping by the more colorful characters (the king included). You’ll want two at a time to come away satisfied.
– Matt Webb Mitovich, TV Line 

…the whole is less than the sum of its comic and musical parts.
– Alan Sepinwall, HitFix

Videos:
The Galavant Song
Togetherness
As Good As It Gets
Maybe You’re Not The Worst Thing Ever
A New Season
Off With His Shirt med Kylie Minogue
Finally

 

 

Nr 420: Crazy Ex-Girlfriend

 

Crazy Ex-Girlfriend (musikal tv-serie) 2015 var startår, inne på säsong 3 nu
Skapad av Rachel Bloom och Aline Brosh McKenna
Music: Adam Schlesinger, Jerome Kurtenbach (pilot only), Frank Ciampi & Tom Polce
Lyrics: Rachel Bloom

Rebecca Bunch is a Yale- and Harvard-educated real-estate lawyer, who works for a top New York City firm. She panics when offered a partnership and bumps into Josh Chan on the street.
Josh was her first love from summer camp in 2005 and she never got over the way he dumped her at the end of camp. Josh tells her he could not make it in New York City and is moving back to West Covina, California (”Just two hours from the beach, four hours in traffic”).
While watching a butter spread commercial, Rebecca decides to follow Josh in search of happiness. She hops a plane to L.A., drives to West Covina, gets a job at Darryl Whitefeather’s West Covina law firm, rents an apartment, and flushes all her depression and anxiety meds down the sink. She becomes friends with the firm’s paralegal, Paula, and her neighbour Heather and begins an on-again-off-again relationship with Josh’s friend Greg, while trying to reconnect with Josh.

Detta är en hysteriskt rolig och bitvis så där ”jag-klarar-inte-av-att-titta” pinsam komedi/drama/musikal tv-serie.
Grundidén till storylinen hittar ni ovan. Jag vill inte avslöja vad som händer men kan lova att serien tar en hel del oväntade vändningar.
Redigt kul är det hela tiden i alla fall med fantastiska rollprestationer och underbara karaktärer ner i minsta biroll.
Anledningen till att jag tar upp showen här är att varje avsnitt innehåller mellan 2 – 4 musikalnummer i olika stilar. Och det är fantastiska nummer. Bra låtar, roliga texter, snygga koreografier och allt är konstant av yppersta kvalitet.
Man driver kärleksfullt med klassiska musikalnummer (tänk nummer ur Top Hat, Les Miz m fl), olika musikstilar (boybands, Bollywood, hård rock etc) och artister (bl a  Spice Girls, Kati Perry och Beyonce får se sig parodierade).
Men de gör inte bara parodier utan de har också helt egna koncept och flera sånger som driver historien och karaktärernas utveckling framåt – precis som det ska vara i en bra musikal.
Genomgående för alla nummer är att de är otroligt välskrivna, nynnbara/catchiga och snyggt producerade.

Kuriosa:
Kritikerna älskar showen och den har fått betyget 100% på Rotten Tomatoes och 7,7 på IMDB.

Showen har vunnit en uppsjö av priser, bl a en Prime Time Emmy för bästa koroegrafi och en Golden Globe till Rachel Bloom som bästa komediskådespelerska.

Tv-serien går på Kanal 11 i Sverige och de första två säsongerna finns även att tillgå på Netflix.
Flera skivor med musiken ur serien har givits ut och man kan även hitta dem på Spotify.

En del av sångnumren spelas in i 2 olika versioner: en rumsren version som visas i tv-versionen och en mer ”vuxen”, dvs med fula ord och så, som visas på Rachel Blooms YouTubekanal.

Rachel Bloom, född -87, är en komiker som fick lite av ett genombrott med sin hyllningssång till Ray Bradbury på hans 90-årsdag: Fuck Me, Ray Bradbury (2010).

Videosar:
Top 10 Songs count down from Crazy Ex-Girlfriend – Obs innehåller spoilers
JAP battle
Heavy Boobs
The Sexy Getting Ready Song
I’m So Good At Yoga
Settle for Me
Let’s Generalize About Men
Sex With A Stranger
Fuck Me, Ray Bradbury

Nr 390: Evening Primrose

Evening Primrose (1966)
TV-musikal

Music & Lyrics: Stephen Sondheim
Book: James Goldman
Baserad på John Colliers novell publicerad i Presenting Moonshine (1941)

Poet Charles Snell takes refuge from the world by hiding out in a department store after closing. Once there he finds a secret group who have lived in the store for years. The leader of the group, Mrs. Monday, permits Charles to stay after he convinces her that he is a poet.
Charles meets and is smitten with a beautiful young girl, Ella Harkins, Mrs. Monday’s maid. Ella, who is now 19, has lived in the store since she was separated from her mother at age six, falling asleep in the women’s hat department.
Ella is unhappy and wants to leave, but is afraid of the ”Dark Men”. Should someone try to return to the outside world and risk revealing the group’s existence, the ”Dark Men” take them away…
Charles falls in love with Ella.
Ella finally decides she wants to leave. Charles is initially reluctant to leave his now-comfortable life, but then understands that he loves Ella more than poetry. Mrs. Monday and the others hear their plans, and they call the ”Dark Men”, as Ella and Charles try to escape…

En charmig, om så lite mossig, tv-musikal från en tid då man fortfarande regelbundet skapade originalmusikaler för tv.
Det roligaste med den här är naturligtvis att det är Stephen Sondheim som skrivit musiken och sångerna. Denna produktion från 1966 ligger precis mitt emellan hans Broadway flopp Anyone Can Whistle (1964)  och innan han slår igenom stort med Company 1970 (se Dag 317). Han hade förvisso en flopp till på Broadway innan denna tv-musikal nämligen  Do I Hear a Waltz (1965) men den skrev han bara sångtexterna till, musiken var Richard Rodgers, så den räknar jag inte riktigt som en ”Sondheimmusikal”. 

Det är typisk Sondheimsk musik vi bjuds på i filmen, inte så trallvänliga melodier alltså men roliga, överraskande och melodiskt intressanta är de och de driver alltid handlingen framåt eller fördjupar karaktärerna.

Det är lite som att kolla på ett musikalavsnitt av den klassiska tv-serien The Twilight Zone för här blandas romantik, sång med  fantasy och skräck och vi får till och med den typiska lilla knorren på slutet.

Hela programmet finns att hitta på YouTube eller att köpa på DVD i en snygg restaurerad variant och är väl värd en titt.

Trivia

Anthony Perkins, som spelar huvudrollen, är idag kanske mest ihågkommen för sin ikoniska tolkning av Norman Bates i Alfred Hitchcocks Psycho, men han hade en även en lång karriär på Broadway där han  både medverkade i talpjäser som Tea and Sympathy (1953) och musikaler som Greenwillow (1960), se Dag 55.

Charmain Carr som spelar den kvinnliga huvudrollen, Ella, är kanske mest känd för att hon spelade  Liesl, den äldsta av von Trapp barnen i filmversionen av The Sound of Music (1965).

Man gjorde en studioinspelning med sångerna från tv-filmen 2001. I den sjungs rollen som Charles av Neil Patrick Harris och rollen som Ella av Theresa McCarthy.
På samma cd finns också sångerna från Sondheims musikal The Frogs som han skrev till Universitetet Yale.

Video

Trailer
If You Can Find Me I’m Here
Take Me To The World
When
I Remember
Sixteen Going On Seventeen fr Sound of Music med Charmain Carr
Anthony Perkins sjunger Never Will I Marry fr Greenwillow

 

Dag 259: Bombshell

Bombshell (2013), spelas fortfarande
Musik: Tom Levitt
Sångtexter & libretto: Julia Houston

Eller egentligen:

Bombshell (2013), musical i tv-serien SMASH (2012/13)
Musik: Marc Shaiman
Sångtexter: Scott Wittman & Marc Shaiman

En biografimusikal om Marilyn Monroe där vi får följa henne från det att hon är en liten flicka som heter Norma Jeane Baker tills hon vid 36 års ålder dör av en överdos. Hennes resa går från att vara en okänd flicka med drömmar till att förvandlas till världens kanske största sexsymbol någonsin.
Vi möter alla männen i hennes liv från agenten som upptäcker henne via hennes första make Joe DiMaggio, hennes andra man Arthur Miller till hennes förhållande med bägge Kennedy bröderna: John F och Robert.

Det här är lite kul, här har vi en tv-serie som handlar om allt som händer i samband med att man ska sätta upp en nyskriven musikal om Marilyn Monroe. Serien läggs ner efter bara 2 säsonger men man samlar ihop alla sånger som figurerar i musikalen i serien och så ger man ut dem på en cd som om det var ett äkta castalbum.
Det finns till och med en slags wikipedia sida med info om Bombshell – the musical.
Så det här är en slags metamusikal.
Och det är en riktigt bra musikal, den skulle inte skämmas för sig på riktigt heller.
Här har vi Broadwaysånger inspirerade av storbandseran och klassiska ”golden age” musikaler, här finns stora svulstiga musikalballader av lite modernare slag och så lite poppigare tongångar som kryddning på det.
Det blir en väldigt dynamisk blandning.
Och skickligt skrivet, för sångerna ska ju inte bara passa in i ”musikalen” utan en del av dem ska också fungera i olika andra dramatiska sammanhang för huvudpersonerna i serien – det kan vara som inre monologer eller för att belysa nått viktigt beslut som ska fattas. Och upphovsmännen har faktiskt lyckats väl med sin uppgift så sångerna fungerar bra både som ”privata” sånger och, tillsammans, som en äkta castinspelning.
Och jag måste säga att jag verkligen gillar’t. Gillar’t mycket.
Den här plattan står sig väl mot nästan allt som kommit från ”the great white way” de senaste åren, så det är en musikal ingen äkta musikalnörd vill missa. Och med grymt bra vokala insatser av bl a Katherine McPhee, Megan Hilty och Bernadette Peters.
Jag skulle med glädje gå och se den om de, mot förmodan nånsin  skulle försöka sätta upp den på riktigt. Det är kanske inte så troligt men jag vet att den kommer att framföras i en konsertversion i höst så man vet ju aldrig…

Favvisar:
Let Me Be Your Star, The 20th Century Fox Mambo, Don’t Say Yes Until I Finish Talking, Let’s Start Tomorrow Night, Our Little Secret, They Just Keep Moving The Line

Kuriosa:
I tv-serien vinner musikalen 4 Tony Awards: bästa musikal, partitur, kvinnliga huvudroll och kostym.
Den vinner också två Outer Critics Circle Awards: bästa libretto och regi (vinsten delas mellan  Tom Levitt för Bombshell och regissören Derek Wills för musikalen Hit List).

Det finns ett par ”riktiga” musikaler som handlar om Marilyn. Bland annat har vi  Marilyn: An American Fable som floppade på Broadway (17 föreställningar) 1983.

Den senaste Marilyn musikalen heter Norma Jeane: The Musical och är fortfarande i utvecklingsfasen men man ska ha några privata provföreställningar med showen i London i september.

Videosar:
Let’s Be Bad!
I Never Met a Wolf Who Didn’t Love to Howl
The 20th Century Fox Mambo
Our Little Secret
Cut, Print..Moving On
They Just Keep Moving The Line

     

Dag 212: Snoopy!

Snoopy! (1975), premiär i San Francisco, spelades Off-Broadway 1982, och i West End 1983
Musik: Larry Grossman
Sångtexter: Hal Hackady
Libretto: Warren Lockhart, Arthur Whitelaw & Michael Grace baserad på Charles M. Schulzs dagstidningsstrip Peanuts (Snobben i Sverige).

”Well, as Lucy always says, he isn’t much of a dog. But, after all, who is?”

Man kan se det här som en  uppföljare till You’re A Good Man, Charlie Brown från 1967 med den skillnaden att om den förra mer var koncentrerad på Charlie Brown så har denna sitt fokus på Snobben själv.
Men i övrigt så är de väldigt snarlika. Även denna show består av dramatiseringar och utvecklingar av ett antal Peanuts strips och teman. Så det är lite revykänsla över det hela.
Här får vi bland annat följa med Linus på Halloween när han väntar på ”The Great Pumpkins” ankomst i pumpafältet (naturligtvis så dyker han aldrig upp). Uppleva romansen mellan fågeln Woodstock och en mask.
Bland annat se Snobben som The Easter Beagle, som ”världsberömd” författare och väljas till The Big Bow-Wow (Head Beagle) för kenneln där han föddes.
Och Charlie har problem med kärlek och känner sig utanför och misslyckad. Dessutom hittar vi Lucy, Peppermint Patty och Sally här. Så persongalleriet är lite annorlunda också mot den andra showen.

Jag tycker enormt mycket om den här musiken.
Det är en väldigt ”enkel” show med starka melodier som är lätta att omedelbart ta till sig.
Texterna är just så där lill-gamla till sitt innehåll som man kan förvänta sig och speglar seriens sätt att uttrycka sig perfekt och de är bitvis väldigt skojiga också.
Här finns många bra och roliga låtar och åtminstone en riktig hit: Just One Person.
Upphovsmännen till denna ”Snobben” show är helt andra än de som gjorde ”Charlie Brown” showen på sextiotalet men precis som med den showen så är det här musik att bli glad av.
En mysig platta att sätta på när man känner sig lite låg och behöver få sig lite musikalisk uppåttjack.

Favvisar:
Edgar Allan Poe, Clouds, I Know Now, Don’t Be Anything Less, Friends, Just One Person

Pressklipp:
Om Off-Broadwayversionen 1982:
If the musical were nose-to-nose with Mr. Garrison’s (som spelade Snobben*) performance, it would be a subject for celebration. Sadly, this sequel …is a hand-me-down…the show meanders all over play-school country. The book, which is credited to three individual writers as well as a task force called ‘Charles M. Schulz Creative Associates’ is a pastepot of Peanuts dialogue that wanders into various other neighborhoods in order to accommodate the score.
– Mel Gussow, The New York Times
* min anteckning

Om West End revivalversionen 2004:
The musical retains the fast, sharp comic appeal and instantly recognisable characterisations of the line-drawing originals, but also irresistibly brings it to human form by buoying up its snapshot scenes with the tuneful ease of the light, bright melodies of composer Larry Grossman’s settings to Hal Hackaday’s apt, witty lyrics.
…
Since the comic strip plotting and characterisation hardly make for an organic show in which the songs advance the action or the characters deepen over the course of it, it’s instead conceived as a series of self-contained vignettes: it’s as if the strip has simply walked off the page and onto the stage, with each song or scene telling its own little story. Together, however, the patchwork makes a tapestry.
-Mark Shenton, whatsonstage.com

Videosar:
Edgar Allan Poe
Don’t Be Anything Less
I Know Now, Clouds m m från den tecknade tv-filmen
Just One Person med Bernadette Peters och Mupparna

Dag 94 : Cinderella

Cinderella (1957), tv-musikal
Musik: Richard Rodgers
Sångtexter & libretto: Oscar Hammerstein 2nd inspirerad av Cendrillon, ou la Petite Pantoufle de Vair av Charles Perrault

Helt enkelt en musikalversion av sagan om Askungen.

Det här är otroligt charmigt. Julie Andrews är i vokal toppform. Rodgers musik är superb och Hammersteins sångtexter är osedvanligt poetiska och humoristiska.
Det här är inte bara bra det är både tv och musikal-historia också!
Skaffa!!!!!

Favvisar:
In my own little corner, Impossible; It’s possible, Ten minutes ago, Stepsisters’ lament

Kuriosa:
På femtiotalet var det väldigt vanligt att man gjorde tv-versioner av Broadwaymusikaler. Cinderella var dock skriven speciellt för tv och för Julie Andrews som just då var som störst på Broadway tacka vare musikalen My Fair Lady.
Föreställningen sändes live, för det var så man gjorde tv på den tiden. Den sändes dessutom både i svart/vit och i färg.
Videoband hade börjat användas 1956 men 1957 var det fortfarande väldigt ovanligt och därför finns inget finns bevarat av färgversionen. Guskelov så finns det en svart/vit kinescope version, som även getts ut på DVD, så  man kan fortfarande njuta av Julie och de andras insatser.

Tv-sändningen var en megasuccé och sågs av drygt 107 millioner tittare, det är lika med 60% av befolkningen.

I sändningen medverkade 56 personer i själva musikalen, en 33-mannaorkester satt i ett rum bredvid studion och spelade.
80 personer hjälpte till med kostym, rekvisita och annat bakom scenen.
De använde 6 olika stora scenografier och över 100 olika kostymer.
Och som sagt alla kläd- och scenbyten skedde under en livesändning så man fick anpassa väldigt mycket till de olika reklampauserna. Bara det logistiska arbetet med denna sändning är grymt imponerande.

Man har gjort två tv-versioner till av denna musikal:
Den första kom 1965 och hade Ginger Rogers som den goda fén och Lesley Ann Warren som Askungen.
Den andra versionen kom 1997 med Whitney Houston som fén, Whoopi Goldberg som drottningen, Bernadette Peters som styvmodern och Brandy som Askungen.

En scenversion av musikalen hade premiär på Broadway i februari 2013.

Videosar:
Julie Andrews: In My Own Little Corner
Lesley Ann Warren: Ten Minutes Ago
Whitney Houston & Brandy: Impossible
Stepsisters’ lament
Snuttar fr Broadway versionen

Dag 82: On The Flip Side

On The Flip Side (1966), tv-musikal
Musik: Burt Bacharach
Sångtexter: Hal David
Manus: Robert Emmett

Obskyra musikaler, specialskrivna för tv och som sändes 1966 är det inte så lätt att hitta fakta om. Inte ens när de har musik av Burt Bacharach och Hal David. Efter mycket letande över nätet så kan jag meddela att showen sändes den 7:e december 1966 och ingick i serien ABC Stage ’67.
Och handlingen?
Carlos O’Connor var en framgångsrik sångare när han var 21 men nu när han är hela 25 år gammal så är han fulständigt ute. Inga bokningar får han, inga fans har han kvar, numera vill folk bara höra på ”hippa” grupper som The Hors D’Oeuvres och Heinrich and The West Berlin Nein.
På andra sidan ”pärleporten” har Angie och hennes tre himmelska kompanjoner upptäckt Carlos och hans dilemma. De bestämmer sig för att komma ner till jorden och under 24 timmar hjälpa honom att åter bli en stjärna. De gjorde trots allt samma sak för ”Frankie” 1953 och för Caruso innan dess. Caruso var enligt berättelsen baryton innan han mötte dem…
Naturligtvis så uppstår det kaos och en massa galna situationer när de ska ”hjälpa” Carlos men i slutändan så lyckas de: han får ett nytt skivkontrakt, en ny hitsingel och blir större än nånsin.
Det sista man ser är Angie och de ”Himmelska” sittande på ett rosa moln medan de följer Carlos karriär…

Det här är bara helt underbart. Det är sååå sextiotal vad gäller kostymer, koreografi, musik och… ja, allt. Jag tycker det är helt ljuvligt.
Jag har hittat ett 7 minuter långt klipp ur programmet men det är också allt jag kunnat hitta och mig veterligen så har man inte gett ut programmet på video eller dvd. Tyvärr, får man väl säga för jag skulle verkligen vilja se hela.

Musiken är precis så Bacharach-sk som man kan önska. Starka hooks, mycket brass och ett ljuvligt groove. Inte den bästa samling sånger han har gjort kanske men bra är dom hur som helst. Och jag diggar som bara den och rör mig runt lägenheten i ryckiga sextiotalsliknande dansrörelser. Such fun!

Sök upp, sätt på och digga, digga, digga!

Favvisar:
It Doesn’t Matter Anymore, Try To See It My Way, Take A Broken Heart, Juanita’s Place

Kuriosa:
För några år sedan gav man ut musiken på cd, den hade innan bara funnits på en lp som var utgången sen länge. Och det var nog fler än jag som blev alldeles till oss. För här hade vi inte bara en i det närmaste okänd samling Bacharach/Davids låtar utan även deras enda tv-musikal och deras första försök att skriva musik till en musikal. Efter detta experiment så kände de sig så varma i kläderna att de skrev Promises, Promises som ju inte bara blev en mega succé utan är en genuin klassiker med hits som I’ll Never Fall In Love Again.

Tre veckor innan denna musikal visades så sände ABC Stephen Sondheims tv musikal Evening Primrose, den ingick också i serien ABC Stage ’67. Evening Primrose finns utgiven på DVD.

ABC Stage ’67 var en tv-serie om 26 program som innehöll dramatik, dokumentärer och specialskrivna musikaler. Serien var ett försök att sprida kultur till tv-tittarna. Ett nobelt men misslyckat försök. Samtidigt som denna show visades så gick The Dean Martin Show på en konkurrerande kanal och ni kan säkert gissa vilket program som fick flest tittare.
Det sista programmet i serien var Jean Cocteaus monolog Vox Humana med Ingrid Bergman.
De musikaler som ingick, bortsett från de två redan nämnda, var:
Olympus 7-0000 av Richard Adler (Pyjama Game, Damn Yankees m fl).
Spöket på Canterville av Jerry Bock and Sheldon Harnick (Spelman på taket, Fiorello! m fl)

Videosar:
Ett utdrag ur musikalen.
Dionne Warwick sjunger en medley av Bacharach/David sånger
I’ll Never Fall In Love Again med Kristin Chenoweth and Sean Hayes från reviveln av Promises, Promises

Dag 38: ABBAcadabra

ABBAcadabra (1983), TV-musikal. Jag utgår från den Nederländska versionen.
Musik: Benny Andersson & Björn Ulvaeus
Sångtexter & libretto: Alain & Daniel Boublil

Handling:
En robot berättar en kväll en saga för en pojke som inte kan somna. Sagan handlar om fyra barn som av en slump råkar befria sex sagofigurer som blivit instängda i en sagobok av en elak häxa . Barnen får följa med sagofiguererna (Snövit, Pinocchio, Stora Stygga Vargen, Askungen, Aladdin och Rödluvan) till sagolandet där de med gemensamma krafter lyckas förgöra häxan.

Det här var nog den första ”ABBA-jukeboxmusikalen”, för den hade sin premiär 16 år innan Mama Mia.
Fast det är kanske fel att säga att det här är en jukeboxmusikal för i ABBAcadabras fall så använde man sig bara av Björn & Bennys musik, sångtexterna är helt nyskrivna.

Det här är helt hysteriskt! Jag pendlar mellan skämskudde och skrattattacker. I bland har jag svårt att fatta att jag hör det jag hör. För det här är ju låtar som jag kan och sjungit med i sen åratal – jag pratar nu om ABBAS original – och att höra dem i dåliga karaokeversioner med ny text är en väldigt, väldigt speciell upplevelse.
Här får man höra Aladdin sjunga om sin flygande matta till Super Trouper och Pinocchio berätta om sina problem med en växande näsa till Money, Money, Money…
Jag tycker nog att det här är underbart, skrämmande, förskräckligt, uruselt, roligt och så fel att det nästan blir rätt – fast bara nästan. Tyvärr så är inte bara kompet dåligt utan även artisterna, åtminstone på den Nederländska versionen. Skådespeleriet är underbart uselt och sånginsatserna hör väl inte alltid till de renaste om man säger så…
Tror att det här är nått man antingen hatar eller älskar. Kult är det hursomhelst. Måste höras!

Favvisar: Het liedtje van Aladdin, De kokende spoken show, Geef die banden terug, Bij mij

Kuriosa:
Showen startade sitt liv som en barnmusikal som skrevs för fransk tv och visades där 1983. Förutom barn så medverkade en del av den tidens stora franska popidoler som Plastic Bertrand.
Den engelske teaterproducenten Cameron Mackintosh, mannen bakom The Phantom Of The Opera, Les Misérables etc etc etc) använde sig av tv-manuset för att skapa en engelsk ”panto” som gick i London över julsäsongen 83/84.
Det gjordes sen tv-versioner i både Holland och Portugal.
När får vi den svenska versionen?????

Om ni känner igen namnet Alain Boublil så är det inte så konstigt för han skrev texterna till Les Misérables, Miss Saigon m fl.
Alain skrev även den franska texten till ABBAs  franskspråkiga inspelning av Waterloo.

ABBA-Frida spelade Törnrosa i den franska tv-versionen. Se video nedan.

Videosar:
Wij Zijn Frij (Vi är befriade) – The Visitors
Me Neus, Me Neus, Me Neus (Min näsa, min näsa -Pinoccios sång) – Money, Money, Money
Het Liedje Van Aladdin (Aladdins Sång: På min lilla vackra röda flygande matta) – Super Trouper
Belle (ur den franska versionen med Frida)
Carabosse Super Show (Dancing Queen) ur den franska versionen.

Dag 21: Mrs Santa Claus

Mrs Santa Claus (1996) Tv-musikal
Musik & Sångtexter: Jerry Herman
Libretto: Mark Saltzman

Året är 1910. Det är dagarna innan jul och jultomten håller som bäst på med att läsa alla barns önskebrev. Hans fru har funderat ut en ny och effektivare resväg åt honom eftersom det finns fler barn än nånsin som ska hinna besökas och få julklappar på julafton. Hon bestämmer sig för att testflyga rutten men råkar ut för en snöstorm och tvingas landa i New York. En av renarna  skadas vid landningen och behöver vila ett par dagar. Mrs North (som Fru Jultomte kallar sig själv för att vara inkognito) hyr ett rum i det fattiga och mångkulturella området kring Avenue A. Under de följande dagarna så får hon många nya vänner bland barnen och folket som bor i kvarteren och hon hjälper dem att få bättre arbetsförhållanden, hitta kärlek och engagera sig i den nya kvinnorörelsen.
När hon efter ett par dagar kommer tillbaka till nordpolen så har paret Claus upptäckt hur mycket de har saknat varandra och för första gången nånsin så får fru Claus följa med tomten på hans resa runt jorden på julafton.

Det finns knappast nån kompositör som är så bra på att skriva ”catchy” sånger som Jerry Herman, tänk bara på Hello, Dolly (fr Hello, Dolly) eller Vår Bästa Tid är Nu (fr La Cage Aux Folles) så förstår ni vad jag menar. Här har han åter skapat en musikal fylld av attraktiva och härliga melodier. Musiken är så typisk ”Jerry Hermansk” att det nästan är parodiskt. Inte är det en särskilt nyskapande eller originell musikal han skapat men när den får mig att genast börja stampa takten, svänga med i kroppen och dessutom ger mig ett leende på läpparna, ja vem bryr sig då om att den kanske är lite väl standardiserad.
En glad och kul bagatell

Favvisar: Mrs Santa Claus, Avenue A, Almost Young, We Don’t Go Together At All och Whistle

Kuriosa:

Programmet vann en Emmy för bästa frisyrer.

Det här var tredje gången kompositören Jerry Herman och skådespelerskan Angela Lansbury samarbetade. Först var hon med i Mame (1966,) och fick en Tony Award för sin insats och sen kom Dear World (1969) som hon också fick en Tony för.

Koreografin stod bl a Rob Marshall för. Han skulle 6 år senare både regissera och koreografera den Oscarvinnande filmversionen av musikalen Chicago.