Arkiv | TV-musikal RSS feed for this section

Nr 465: Ain’t Misbehavin’ (1978)

6 Mar

Ain’t Misbevavin’
1978: Broadway, 1 604 perfs.
1979: West End
1982: Tv-version
1988: Broadway Revival, 176 perfs.
1995: West End Revival

Book: Murray Horwitz, Richard Maltby, Jr.,
Music & Lyrics: Various composers and lyricists

The musical is a tribute to the black musicians of the 1920s and 1930s who were part of the Harlem Renaissance, an era of growing creativity, cultural awareness, and ethnic pride, and takes its title from the 1929 Waller song ”Ain’t Misbehavin’.” It was a time when Manhattan nightclubs like the Cotton Club and the Savoy Ballroom were the playgrounds of high society and Lenox Avenue dives were filled with piano players banging out the new beat known as swing.
Five performers present an evening of rowdy, raunchy, and humorous songs that encapsulate the various moods of the era and reflect Waller’s view of life as a journey meant for pleasure and play.

This is one swinging show. If you don’t start tapping your toes, snapping your fingers and break out in a goofy happy smile while listening to the cast recording you’re in serious trouble, my friend. Because this is an infectious, melodious, well sung, well arranged and overall brilliantly staged masterpiece of a show. Without a doubt one of the best, if not the best revue ever to be presented on Broadway. At least in my opinion.
Now, I must admit that I saw the original London production in 1979 and not the Broadway one, but both André DeShields and Charlayne Woodard from the Broadway show were in it – and it was a brilliant production. I was totally blown away.
Just the way they delivered the songs… They weren’t just singing the words they were telling a story, really telling it and not just singing beautiful notes (although they sang beautifully, all of them) and they were acting the songs. They made every song come to life and it was heaven to me. I hadn’t realized, till then, that you could deliver a song in this way, with so much passion, engaging storytelling and with total audience contact. I was sucked into the world of Fats Waller, his time and his music.
And another first for me was when André sang The Vipers Drag, lightning up a reefer on stage, slithering around, ”getting high” and at one point started to flirt with some girls on the first row and offering them a toke. When they reached for the joint he pulled it away from them with an evil smile and wagged his finger in a ”no, no” sign which had the entire audience screaming with laughter. I had never seen an actor interact with the audience that way before. I loved it. I wanted more of it and I always think of that moment when I’m on stage myself because that’s the kind of contact I want to have with the public too.
I was in my teens when I saw this show and it was one of my first visits to a musical all by myself and that was an adventure in it self.

Ain’t Misbehavin’ opened at the Manhattan Theatre Club’s East 73rd Street cabaret on February 8, 1978. It became such a smash hit that they decided to develop it into a full-scale production that opened on Broadway in may that same year.
The cast at the Manhattan Theatre Club included  Nell Carter, André DeShields, Ken Page, Armelia McQueen, and Irene Cara. Yep, that’s the same Irene Cara who went on to play ”Coco Hernandez” in the 1980 film Fame and recorded the film’s Academy Award and Golden Globe winning title song ”Fame”. She also sang and co-wrote the song ”Flashdance… What a Feeling” (from the 1983 film Flashdance), for which she won an Academy Award for Best Original Song and a Grammy Award for Best Female Pop Vocal Performance in 1984. 
On Broadway Irene was replaced with Charlayne Woodard.

There is also a sixth very importend cast member in the production and that is the orchestrator Luther Henderson (1919 – 2003), who’s orchestrations and vocal arrangement are one of the resons why this is such a brilliant and joyful show. They are absolutely brilliant! And he appeared as the on stage pianist in the original production.
Luther served as orchestrator, arranger, and musical director on more than fifty Broadway musicals from Beggar’s Holiday (1946) to Jelly’s Last Jam (1992).

In 1995 there was a national tour of the show starring The Pointer Sisters. Although it never reached Broadway, as originally planned, a recording of highlights from the show was released.

The Broadway show won:
3 Tony Awards: Best musical, Featured Actress in a musical (Nell Carter) and Best Direction of a musical (Richard Maltby, Jr.).
3 Drama Desk Awards for Outstanding Musical, Actor and Actress in a musical (Ken Page and Nell Carter)
2 Theatre World Awards for Nell Carter and Armelia McQueen.
The Tv-version from 1982 won 2 Primetime Emmy Awards for Individual Performance in a Variety or Music Program for Nell Cater and André DeShields.

A joyous celebration. … This really is Fats Waller on Broadway. It is a memorial that breathes. It is a testament to a curious genius – one of the few people you seem to know from the memories of their recorded voice. … simply a Broadway show that you will never forget. And it is really Waller. It really is.
– Clive Barnes, New York Post

What whistles, hoots, throws off sparks and moves at about 180 miles an hour, even though it is continually stopped? Ain’t Misbehavin’.
– Richard Eder, New York Times

To put it as judiciously as possible, Ain’t Misbehavin’ has a first act that will knock your ears off and a second that will come back for the rest of you.
– Walter Kerr, Times

Since this is Broadway, the land of bristling microphones and loudspeakers by the carload, there is a tape deck and a pair of sound consoles at the rear of the theatre that look elaborate and complicated enough to send the show into space. But that’s just what the cast of Ain’t Misbehavin’ does all by itself. Wow!
– Douglas Watt, Daily News

At the Tony Awards
Nell Carter singing I’ve Got a Feeling I’m Falling
Lounging at the Waldorf
2018 Highlights reel
The Complete Tv-version of the show
Fats Waller sings Ain’t Misbehavin’

Nr 460: The SpongeBob Musical (2016)

6 Jan

Chicago: 2016
Broadway: 2017 (327 perf.)
Tv version: 2019

Book: Kyle Jarrow, based on SpongeBob SquarePants by Stephen Hillenburg
Music & Lyrics: David Bowie, Brian Eno, Panic at the Disco, Tom Kitt, Jonathan Coulton, Cyndi Lauper, Rob Hyman, Alex Ebert, Sara Bareilles, Andy Paley, Tom Kenny, Lady Antebellum, Yolanda Adams, The Flaming Lips, John Legend, Steven Tyler, Joe Perry, Plain White T’s, T.I., They Might Be Giants

Just so you know, if you’re not a SpongeBob fan, it all takes place underwater.
The story: SpongeBob, a relentlessly cheery fast-food worker with self-esteem issues, learns that his beloved Bikini Bottom is in danger of being destroyed by an undersea volcano called Mount Humongous that’s threatening to blow sky-high. So he, his BFF Patrick Star, a starfish, and the brilliant scientist Sandy Cheeks, a squirrel (don’t ask), must come up with a plan to save their world.
Among the obstacles on the path to hero-hood: xenophobic prejudice (Sandy is disdained as a mammal), the bureaucratic paralysis of the mayor, panic-rousing media coverage and the villainous obstructions of the evil Sheldon Plankton and his wife, Karen the Computer.

I actually thought I was going to hate this musical. I mean come on, SpongeBob the Musical???? And because the cast album contained songs by a lot of different pop composers I also thought this was something of a juke box musical.
But, boy, was I wrong!
Nickleodeon, the cable channel for kids where SpongBob the animated series airs, brought a live version of the Broadway show to our home screens.
Lucky us! For this is an absolute marvel of a show. Just 5 minutes in and I was hooked. The music is so good, the sets and costumes are amazing, the cast is perfect down to the smallest planktons and sardines and the choreography is utterly brilliant. I was totally enthralled.
The show is totally bonkers – in a very good way. Don’t let adult thoughts of ”that isn’t even logic” or ”this is so unrealistic” disturb you from enjoying this show. Indulge yourself in the madness and pleasures of Bikini Bottom (just that name, aargh, love it, and yes they make fun of it in the show). Do what I did: I just sat in my recliner and laughed, cheered and even shed a little tear.
This show is so sunny, positive and life affirming, just what we need right now.
The cast album was on repeat in my flat for a long, long time afterwards. And every time I feel a little blue I play Best Day Ever, the best pick-me-up-song ever!

The show was nominated for 12 Tony Awards and won one: Best Scenic Design of a Musical.
It also won 6 Drama Desk Awards: Outstanding Musical, Actor, Featured Actor, Director, Sets, Wigs and Hair of a Musical.
And 4 Outer Critics Circle Awards: Outstanding New Musical, New Score, Director and Actor in a Musical.

The show was retitled for Broadway and the North American tour, now it’s SpongeBob Squarepants – the Broadway Musical.

For what it’s worth — and we’re talking millions of dollars here — you are never going to see as convincing an impersonation of a two-dimensional cartoon by a three-dimensional human as that provided by Ethan Slater at the Palace Theater. Mr. Slater plays the title role in SpongeBob SquarePants the Broadway Musical the ginormous giggle of a show that opened on Monday night.

…you will probably adore this musical if: a) “SpongeBob” was a formative influence of your childhood; b) you are a stoner who tokes up to watch reruns of the show on YouTube (categories a and b are not mutually exclusive); or c) if you are (like my date for this show) a parent of “SpongeBob”-bingeing progeny and found its sensibility crept into, and wallpapered, your weary mind.

… you may indeed enjoy such improbable spectacles as a misanthropic squid named Squidward (Gavin Lee, wearing four-legged pants) doing a virtuosic four-footed tap dance with a Busby Berkeley kick line of pink-sequined sea anemones. Or a heavy-metal boy band made up of sea skates on skateboards, with music by Steven Tyler and Joe Perry of Aerosmith. Oh, I forget to tell you. The show’s songs (supervised, arranged and orchestrated by the composer Tom Kitt) have been written by a plethora of pop-rock eminences…

Christopher Gattelli’s choreography of his sexually ambiguous ensemble (genders blur when wet) is perversely brilliant, suggesting piscine movement through breakdance and vogueing gestures instead of the expected swimming motions. But no one matches Mr. Slater in conveying the physicality of the life aquatic.
– Ben Brantley, The New York Times

Children should feel free to take their parents to Tina Landau’s psychedelically inspired version of the whimsical kiddie cartoon show … But Landau’s hallucinogenic stagecraft transcends the show’s television origins by speaking a visual language that’s three-dimensional and boldly theatrical.

(The plot) … is actually a lot scarier than any of the problems that arise in the TV show, but this is Broadway, where things tend to get inflated.
Here, that inflation surfaces in the score. Instead of working with a simpatico composer and lyricist, Landau, in the adventurous spirit of a Steppenwolf director, has stacked the show with individual pop songs written by individual songwriters … It’s not as much of a gimmick as it seems, but without a signature sound, there’s no signature style. What there is, though, is plenty of giddy, goofy fun for all.
– Marilyn Stasio, Variety

(Resulting in a show that) ”is as perfunctorily entertaining as it is insistently forgettable”.
– Alexis Soloski, The Guardian


Bikini Bottom Day/Super Sea Star Savior/Best Day Ever
When The Going Gets Tough
At the Tony Awards: I’m Not a Looser
Gavin Lee (Squidward), Ethan Slater (SpongeBob), and Wesley Taylor (Sheldon Plankton) perform ”You Could Drive a Person Crazy” from COMPANY

Nr 457: Reefer Madness! (1998)

6 Jun

Reefer Madness!
1998: Los Angeles
2001: Off-Broadway
2005: Tv-version
2009: London

Music: Dan Studney
Lyrics: Kevin Murphy
Book: Kevin Murphy based on the 1936 film Reefer Madness

Creeping like a communist it’s knocking at our doors
Turning all our children into hooligans and whores
Voraciously devouring the way things are today
Savagely deflowering the good ol’ USA
It’s… Reefer madness! Reefer madness!

As the play opens, an evangelical lecturer addresses an audience which is supposedly composed of concerned parents. His goal is to warn them of a new menace that is sweeping the nation, a leafy green assassin ready to ensnare and seduce the youth and drag them down into a life of sin: marijuana.
He starts to tell the true story of the Harper Affair: 15 year old Jimmy Harper, was a fine, upstanding, clean-cut, All-American boy whose life fell apart because of the evil reefer. Jimmy was a good kid, with a bright future ahead of him. He had a sweetheart whom he loved, the wholesome and sweet Mary Lane. But when Jimmy is tricked into taking his first puff of reefer, his life quickly spirals downward. He begins to neglect his family, his schoolwork, even Mary, in order to spend all his time smoking at the Reefer Den. His addiction leads him to evil jazz music, dance, debauchery, sin, theft, violence and, eventually, murder. Along the way he also meets Jesus, the devil, some zombies, a cannibalistic, constant giggling manic dope fiend, an angel, some overly friendly inmates at the local penetentuary who just want to take a shower with him and a surprise visit from president Franklin D. Roosevelt…
On top of all that he also finds time to recite a little Shakespeare!
What’s not to like?
It’s a musical filled with camp, hilarity, mayhem, and madness.

Detta är en riktigt underhållande och grymt kul musikal med smittande musik. Jag är oerhört förtjust i den och har lite svårt att fatta att den inte har blivit kult. När den spelades i Los Angeles i originaluppsättningen så blev det lite ”Rocky Horror” varning på den för folk såg föreställningen om och om igen och klädde ut sig till sina favvofigurer och lärde sig replikerna etc. 
Men i New York så las den ner rätt fort och filmversionen är nog relativt bortglömd. Men om ni kan hitta DVDn så köp den direkt. Ni får en galen musikal med stora shownummer, catchiga låtar, absurd och garanterat icke-PK handling, ”over the top” skådespeleri från väldigt bra skådisar, lite sex, lite våld och ni får, som bonus, även originalfilmen från 1936 som musikalen är baserad på. 

Musiken är en blandning av rock, swing, jazz, gospell och musikalpasticher. Det finns några stora skillnader mellan scenversionens musik och den i filmen, man bytte bl a ut några sånger och skrev om andra. Men jag gillar bägge versionerna.

The film from 1936 was originally made as Tell Your Children and sometimes titled as The Burning Question, Dope Addict, Doped Youth, and Love Madness but is best known as Reefer Madness.

Originally the film was produced as a warning to parents about the use of cannabis, the film was later recut by Dwain Esper and gained notoriety as an education-exploitation film, the typically low-budget genre known for excessively hyping trends and news through lurid and trashy scenes intended to be more entertaining than enlightening. Over the years, some of these films have been artistic or revolutionary enough to become culturally significant, such as Night of the Living Dead. However, Reefer Madness has been declared the worst film ever made; Leonard Maltin gave it zero out of four stars, calling it “the granddaddy of all ‘worst’ movies.”

Christian Campbell som spelar Jimmy i filmen spelade samma roll redan i originaluppsättningen i Los Angeles.
Han är storebror till Neve Campbell som spelade huvudrollen i alla 4 Screamfilmerna. Hon är också med i denna musikalfilm. Man tyckte det var så kul att kunna ha med bägge syskonen i filmen att man skrev om en av rollerna så man kunde casta henne i den. 

Trailer for the original 1936 Reefer Madness film.
Trailer for the movie musical Reefer Madness from 2005
Title song with Alan Cumming
Little Mary Sunshine with Kristen Bell
Listen To Jesus Jimmy
Jimmy Takes a Hit/The Orgy
The Truth – Finale

613FJJnJjfL._AC_  ny_ad_color Reefer_Madness_(1936)


Nr 456: Bye Bye Birdie (1960)

30 Maj


Bye Bye, Birdie
1960: Broadway 607 föreställningar
1961: London  268 föreställningar
1963: Film
1995: Tv-version
2009: Broadway Revival

Music: Charles Strouse
Lyrics: Lee Adams
Book: Michael Stewart

We love you, Conrad, oh, yes, we do!
We love you, Conrad, and we’ll be true
When you’re not near us, we’re blue
Oh, Conrad, we love you!
Kids! I don’t know what’s wrong with these kids today!
Kids! Who can understand anything they say?
Kids! They are so ridiculous and immature!
I don’t see why anybody wants ‘em!
And while we’re on the subject
Kids! They are just impossible to control!

Kids! With their awful clothes and their rock an’ roll!
Why can’t they be like we were,
Perfect in every way?
What’s the matter with kids today?

The year is 1958.
Rock star Conrad Birdie is the biggest thing to top the charts. Women love him, men want to be him and teenage girls around the country scream with glee at the mere mention of his name. But when the United States Army drafts Birdie, manager Albert Peterson sees his meal ticket preparing to fly the coop. Much to the delight of his long-suffering secretary and sometimes but not-quite-fiancée, Rosie Alvarez, who can’t wait for Albert to ditch the music biz and become something respectable, like an English teacher.
Desperate for a publicity stunt big enough to help them survive Birdie’s departure, Albert and Rose hatch a plan: Albert will write a song called One Last Kiss and send Conrad to small-town America where he will sing the song and then plant his goodbye kiss on one lucky fan for the entire world to see.
They select super fan Kim Macafee of Sweet Apple, Ohio and the whole thing will be televised on The Ed Sullivan Show.
Their selection of Kim Macafee sends the wholesome enclave of Sweet Apple, Ohio into chaos and things start to unravel.
Kim’s father is starstruck at the thought of being on The Ed Sullivan Show with his daughter.
Kim’s boyfriend, Hugo, can’t take the humiliation of his lady love’s televised lip-lock.
Rose can’t take another minute of Albert’s distracted ways or his very cracked, clinging and bigoted mother, who makes a surprise appearance in Sweet Apple.
And Sweet Apple can’t take its teens’ riotous rebellion, inspired by the arrival of bad-boy Birdie.
Will Sweet Apple ever be the same?

Oj, oj, oj så charmigt det här är.
Mossig? Visst, men känslan jag får är kanske snarare nostalgisk än omodern eller uråldrig.
Rockig? Kanske inte så mycket men den svänger och den gör en danssugen och glad.
Det är en otroligt underhållande och rolig musikal med fantastiskt bra musik.
Jag har älskat den här plattan sen den dag jag köpte den. Det här en musikal som man  faller handlöst för på direkten. Blandningen av bubblig, lätt och väldigt melodiös gammaldags Broadway och tidig sextiotals ”middle of the road” pop/rock är fullständigt oemotståndlig.
Vill ni höra riktigt underbar sextiotalsdoftande musikalmusik så ska ni ge den här en chans. Jag tror ni kommer älska den.

Föreställningen vann 4 Tony Awards 1961: Bästa musikal, manliga biroll, regi och koreografi. 
Det var Dick Van Dyke som spelade huvudrollen som fick en Tony för bästa biroll. Anledningen till att han fick för bästa biroll och inte huvudroll var att hans namn stod under musikalens titel på affischerna och av nån outgrundlig anledning så gällde på denna tiden regeln: namn ovanför titel = huvudroll, namn under titeln = biroll.

Man fick idén till föreställningen när Elvis Presley blev inkallad till det militära 1957. För det är ju självklart Elvis som är den stora förebilden för Conrad Birdie.

Från början ville man ha Fred Astaire som regissör, men han tackade nej.

Detta var musikalen som inte bara var först med att bjuda på Rock’n’Roll-musik i en Broadwaymusikal utan också den första där tonåringar och deras värld var i centrum. Visst, gängen i West Side Story är tonåringar dem med men här har vi mer tidstypiska ”äkta” amerikanska medelklass helylle tonåringar av det slag som man såg på tv och lästa om i Life Magazine till exempel och det här var första gången som man hade en musikal som handlade om dem och deras musik.

När man lyssnar på musiken nu och hör ”rocken” så är det ganska lamt men på sin tid var det nästan chockerande att höra sånt här. Glöm inte att de som gick på en Broadwayshow på den tiden var de som var vana vid shower som My Fair Lady och liknande.

De flesta som var inblandade i showen var noviser för Broadway.
Chita Rivera hade gjort ett flertal musikaler innan och var definitivt den mesta kända av de inblandade.
Gower Champion som regiseerrade och koreograferade verket hade dansat i många musikalfilmer på 50-talet och även koreograferat på Broadway innan men detta var hans första försök som både koreograf och regissör.
Det var även debutshowen för Charles Strouse och Lee Adams som skrev sångerna. Strouse som hade utbildat sig vid ett musikkonservatorium var inte ens riktigt säker på hur ”rock” musik lät och började studera musikformen. Första resultatet av hans studier och försök blev singeln Born To Late som spelades in av tjejgruppen The Poni-Tails 1958 och blev en stor hit, #7 på Billboard Hot 100 och #1 på Billboards R&B lista. Så man kan väl lugnt säga att han lärde sig fort.
Dick Van Dyke fick sitt genombrott i showen vilket skulle leda till att han bland mycket annat fick både en egen tv-serie (The Dick Van Dyke Show 1961-66 och 1971-74) ) och rollen som sotaren och gatumålaren Bert i filmen Mary Poppins.

När man gjorde filmversionen så valde man att behålla Dick Van Dyke och Paul Lynde från Broadwayversionen men i rollen som Rosie ville man ha Rita Moreno som precis hade vunnit en Oscar för sin insats som Anita i filmversionen av West Side Story. Men Rita tackade nej till rollen eftersom hon var trött på att konstant bli type-castad som ”latina”. Om hon hade sagt ja så skulle det ha blivit andra gången som hon fått filma en roll som Chita Rivera kreerat på Broadway – för det var Chita som var original Anita i West Side Story 1957.
Det blev i slutändan Janet Leigh (hon som spelade Marion Crane, som mördas i duschen,  i Alfred Hitchcocks Psycho) som fick rollen som Rosie.

Man hade tänkt att Elvis Presley skulle ha spelat rollen som Conrad Birdie i filmen men hans maneger, Colonel Tom Parker, ville inte det. Han var rädd att Conrad, som trots allt framställs väldigt satiriskt och som kanske inte den bäste av förebilder för ”dagens unga” – han både röker, dricker och har ett aktivt sexliv – skulle kunna verka negativt på Elvis publika image.

Det finns en svenskkoppling till Bye Bye Birdie också. Åtminstone vad gäller filmversionen.  För rollen som den utvalda tonåringen som ska få kyssen av Conrad spelades nämligen av Ann-Margret. Hon hette från början Ann-Margret Olsson och föddes i Stockholm 1941 men flyttade till USA 1946 där hon fick en strålande karriär som sångerska, dansare och skådespelare.
Hade Elvis sagt ”ja” till Bye Bye så hade hon fått spela mot honom men så blev det ju inte –  just då i alla fall…
Regissören till Birdie, George Sidney, blev väldigt förtjust i Ann-Margret och valde att ha med henne i 2 filmer till: The Swinger (1966) och Viva Las Vegas (1964) och i den senare fick hon just Elvis som motspelare. Hon sjöng in 3 duetter med honom men bara en kom med i filmen och den valde man att inte ge ut som singel. Det var åter Colonel Tom Parker som fattade det beslutet, denna gång var han rädd att Ann-Margret skulle överskugga Elvis.

Det gjordes en uppföljare 1981 som hette Bring Back Birdie och utspelade sig 20 år efter Bye Bye Birdie. Den floppade nått otroligt och lades ned efter 4 föreställningar!
Mer om den hittar du här på bloggen. Sök på titeln i sökrutan högst upp till höger på denna sida.

”… the audience was beside itself with pleasure but this department was able to contain itself. Bye Bye Birdie is neither fish, fowl, nor good musical comedy. It needs work.”
–  Brooks Atkinson, New York Times

”… the funniest, most captivating, and most expert musical comedy one could hope to see … the show is pure, plain musical comedy, with jokes, dancing, oddball costumes … exceptionally catching orchestrations … and a completely enthusiastic cast. One of the best things about it is that practically nobody is connected to it. Who ever heard of Edward Padula … Charles Strouse and Lee Adams … Gower Champion?”
– John Chapman, Daily News

”Do you know something? The teenagers of America may be attractive after all.
… Mr. Champion has been very much responsible for the gayety (sic), the winsomeness, and the exuberant zing of the occasion … he has not always been given the very best to work with … every once in a while, Michael Stewart’s book starts to break down and cry … Lee Adams’s lyrics lean rather heavily on the new ”talk-out-the-plot” technique, and Charles Strouse’s tunes, though jaunty, are whisper-thin.”
– Walter Kerr, Herald Tribune

”… the peak of the season … Chita Rivera … is triumphant as dancer, comic, and warbler.
– Frank Aston, World-Telegram & Sun

Rare intelligence and taste were shown by closing the show, not on an elaborate chorus number, but on a simple and romantic song [“Rosie”] sung by Van Dyke and Rivera.
– Richard Watts, jr. , New York Post

”Edward Padula put over a sleeper in the Broadway sweepstakes, and it’s going to pay off in big figures … Rivera explodes like a bomb over West 45th Street. Michael Stewart has penned a sassy and fresh book, while Lee Adams and Charles Strouse have matched it with tongue-in-cheek lyrics and music.
– Robert Coleman, Daily Mirror

Ann-Margret sings Bye Bye Birdie movie titelsong
John Hamm  & January Jones fr Mad Men framför Bye Bye Birdie
The Telephone Hour (filmversion)
Lot of Livin’ To Do (filmversion)
Put on a Happy Face med Dick Van Dyke fr Ed Sullivan Show 1960
Honestly Sincere fr 2009 Broadway Revival
Spanish Rose m Chita Rivera fr Ed Sullivan Show 1960
The Shriner Ballet m Chita Rivera
Rosie med Tommy Tune & Ann Reinking fr The Tony’s 1991
Born To Late med The Poni-Tails


Nr 423: Galavant

13 Jan


Galavant (2015-2016),
Tv-serie, 2 säsonger
Music: Alan Menken
Lyrics: Glenn Slater
Manus: Dan Fogelman

Galavant handlar om riddaren Galavant, en snygg, galant, skönssjungande man av bästa (medvetet stereotypa) hjältesnitt som ger sig ut på jakt efter sitt livs kärlek, den väna Madalena. Hon har blivit bortförd av den elake Kung Richard och det har lett till att Galavant fått rykte om sig att vara en ganska så halvdan riddare.
Men nu ska han, tillsammans med sin väpnare, återupprätta sitt rykte och få till det ”de levde lyckliga i alla sina dar” slut han anser att han har rätt till.
Men det kommer att dyka upp en massa hinder, sidointriger och sånger under hans väg till Richards rike.
Och Madalena är kanske inte riktigt så vän och oskyldig som han har trott.
Och Richard är kanske inte den skurk han utgetts för att vara.
Och det här är kanske inte en typisk riddarserie – eftersom de med jämna mellanrum brister ut i musikalnummer.
Och de är hela tiden väldigt medvetna om det senare. Att de är med i en ovanlig serie alltså. Och att de sjunger. Och att folk tittar på dem. Och att hela den här premissen är urbota dum, fånig, osannolik och alldeles, alldeles underbar…

Vem kunde tro att en riddarmusikal skulle kunna fungera?
Jo, jag vet, Monty Python gjorde det redan 1975 med sin Monty Python and The Holy Grail och sen kom musikalen Spamelot 2005 men vem kunde ana att ett av USAs största TV-bolag skulle satsa på en riddarmusikalsitcomserie?
Inte jag i alla fall!
Men musikal har blivit stort igen bland tv-tittarna. Tacka Glee för det.
Man valde att låta första säsongen bara bestå av 8 halvtimmesavsnitt och dessa visade man sen 2 i följd under 4 veckor. Det blev en ganska så medelmåttig och inte alldeles strålande succé.
Faktum är att de flesta nog skulle säga att den floppade. Och det rätt rejält.
Så jag blev otroligt förvånad när ABC (kanalen som producerade serien) berättade att de tänkte satsa på en andra säsong. De hoppades att serien med 10 avsnitt till skulle kunna hitta sin publik.
Det gjorde den inte och efter andra säsongen lades den ner.

Synd tycker jag. För det här är roligt. Ibland hysteriskt roligt. Och med fantastiska shownummer skrivna av Alan Menken – mannen som skrev Disneys Lilla Sjöjungfrun och Skönheten och Odjurets underbara musik.

Här drivs det kärleksfull med musikalmusiken. Alan verkar njuta helhjärtat av att parodiera inte bara sina egna verk utan också klassiker som West Side Story, Camelot (det var väl nästan självskrivet att den skulle dyka upp) och många, många andra.
Att se vilka och hur många musikalreferenser man kan hitta i varje avsnitt är magiskt för en nörd som jag.

Och så är det en meta-serie dvs att alla i den är pinsamt medvetna om att de är med i en tv-serie, att det är konstigt att brista ut i sång och att det här är en serie som knappt har nån publik.
I love it.

Serien kanske inte hittade sin publik men de som såg den gillade den.
Säsong 1 fick 90% (av 100) i betyg och säsong 2 fick 100% på Rotten Tomatoes!

På IMDB har den betyg 8,1 (av 10).

While the jokes in Galavant ride the line of predictability, their execution, along with campy themes and silly musical numbers, make it memorably entertaining. 
– Rotten Tomatoes

Despite some amusing bits and clever songs, it’s only occasionally as much fun as it ought to be.
– Neil Genzlinger,  The New York Times

Owing a strong debt to Monty Python and a lesser one to spoofs like When Things Were Rotten, Galavant largely overcomes the challenges that have traditionally bedeviled TV musicals with rambunctious energy, cheeky lyrics and music, and — significantly — a half-hour format, thus condensing the need to create songs into a manageable task.
– Brian Lowry, Variety

With some resignation, given a colleague’s ‘meh’ reaction to the pilot, I finally cued up Galavant… and found myself binge-watching the six episodes available to me. (And I seldom binge anything.) That’s why I think ABC is smart to double-pump episodes, because yes, the plot progression is a bit slow, pausing as it does to allow for song-and-dance numbers and vamping by the more colorful characters (the king included). You’ll want two at a time to come away satisfied.
– Matt Webb Mitovich, TV Line 

…the whole is less than the sum of its comic and musical parts.
– Alan Sepinwall, HitFix

The Galavant Song
As Good As It Gets
Maybe You’re Not The Worst Thing Ever
A New Season
Off With His Shirt med Kylie Minogue




Nr 420: Crazy Ex-Girlfriend

6 Jan


Crazy Ex-Girlfriend (musikal tv-serie) 2015 var startår, inne på säsong 3 nu
Skapad av Rachel Bloom och Aline Brosh McKenna
Music: Adam Schlesinger, Jerome Kurtenbach (pilot only), Frank Ciampi & Tom Polce
Lyrics: Rachel Bloom

Rebecca Bunch is a Yale- and Harvard-educated real-estate lawyer, who works for a top New York City firm. She panics when offered a partnership and bumps into Josh Chan on the street.
Josh was her first love from summer camp in 2005 and she never got over the way he dumped her at the end of camp. Josh tells her he could not make it in New York City and is moving back to West Covina, California (”Just two hours from the beach, four hours in traffic”).
While watching a butter spread commercial, Rebecca decides to follow Josh in search of happiness. She hops a plane to L.A., drives to West Covina, gets a job at Darryl Whitefeather’s West Covina law firm, rents an apartment, and flushes all her depression and anxiety meds down the sink. She becomes friends with the firm’s paralegal, Paula, and her neighbour Heather and begins an on-again-off-again relationship with Josh’s friend Greg, while trying to reconnect with Josh.

Detta är en hysteriskt rolig och bitvis så där ”jag-klarar-inte-av-att-titta” pinsam komedi/drama/musikal tv-serie.
Grundidén till storylinen hittar ni ovan. Jag vill inte avslöja vad som händer men kan lova att serien tar en hel del oväntade vändningar.
Redigt kul är det hela tiden i alla fall med fantastiska rollprestationer och underbara karaktärer ner i minsta biroll.
Anledningen till att jag tar upp showen här är att varje avsnitt innehåller mellan 2 – 4 musikalnummer i olika stilar. Och det är fantastiska nummer. Bra låtar, roliga texter, snygga koreografier och allt är konstant av yppersta kvalitet.
Man driver kärleksfullt med klassiska musikalnummer (tänk nummer ur Top Hat, Les Miz m fl), olika musikstilar (boybands, Bollywood, hård rock etc) och artister (bl a  Spice Girls, Kati Perry och Beyonce får se sig parodierade).
Men de gör inte bara parodier utan de har också helt egna koncept och flera sånger som driver historien och karaktärernas utveckling framåt – precis som det ska vara i en bra musikal.
Genomgående för alla nummer är att de är otroligt välskrivna, nynnbara/catchiga och snyggt producerade.

Kritikerna älskar showen och den har fått betyget 100% på Rotten Tomatoes och 7,7 på IMDB.

Showen har vunnit en uppsjö av priser, bl a en Prime Time Emmy för bästa koroegrafi och en Golden Globe till Rachel Bloom som bästa komediskådespelerska.

Tv-serien går på Kanal 11 i Sverige och de första två säsongerna finns även att tillgå på Netflix.
Flera skivor med musiken ur serien har givits ut och man kan även hitta dem på Spotify.

En del av sångnumren spelas in i 2 olika versioner: en rumsren version som visas i tv-versionen och en mer ”vuxen”, dvs med fula ord och så, som visas på Rachel Blooms YouTubekanal.

Rachel Bloom, född -87, är en komiker som fick lite av ett genombrott med sin hyllningssång till Ray Bradbury på hans 90-årsdag: Fuck Me, Ray Bradbury (2010).

Top 10 Songs count down from Crazy Ex-Girlfriend – Obs innehåller spoilers
JAP battle
Heavy Boobs
The Sexy Getting Ready Song
I’m So Good At Yoga
Settle for Me
Let’s Generalize About Men
Sex With A Stranger
Fuck Me, Ray Bradbury

Nr 390: Evening Primrose

23 Feb

Evening Primrose

Music & Lyrics: Stephen Sondheim
Book: James Goldman
Baserad på John Colliers novell publicerad i Presenting Moonshine (1941)

Poet Charles Snell takes refuge from the world by hiding out in a department store after closing. Once there he finds a secret group who have lived in the store for years. The leader of the group, Mrs. Monday, permits Charles to stay after he convinces her that he is a poet.
Charles meets and is smitten with a beautiful young girl, Ella Harkins, Mrs. Monday’s maid. Ella, who is now 19, has lived in the store since she was separated from her mother at age six, falling asleep in the women’s hat department.
Ella is unhappy and wants to leave, but is afraid of the ”Dark Men”. Should someone try to return to the outside world and risk revealing the group’s existence, the ”Dark Men” take them away…

Charles falls in love with Ella.
Ella finally decides she wants to leave. Charles is initially reluctant to leave his now-comfortable life, but then understands that he loves Ella more than poetry. Mrs. Monday and the others hear their plans, and they call the ”Dark Men”, as Ella and Charles try to escape…

En charmig, om så lite mossig, tv-musikal från en tid då man fortfarande regelbundet skapade originalmusikaler för tv.
Det roligaste med den här är naturligtvis att det är Stephen Sondheim som skrivit musiken och sångerna. Denna produktion från 1966 ligger precis mitt emellan hans Broadway flopp Anyone Can Whistle (1964)  och innan han slår igenom stort med Company 1970 (se Dag 317). Han hade förvisso en flopp till på Broadway innan denna tv-musikal nämligen  Do I Hear a Waltz (1965) men den skrev han bara sångtexterna till, musiken var Richard Rodgers, så den räknar jag inte riktigt som en ”Sondheimmusikal”. 

Det är typisk Sondheimsk musik vi bjuds på i filmen, inte så trallvänliga melodier alltså men roliga, överraskande och melodiskt intressanta är de och de driver alltid handlingen framåt eller fördjupar karaktärerna.

Det är lite som att kolla på ett musikalavsnitt av den klassiska tv-serien The Twilight Zone för här blandas romantik, sång med  fantasy och skräck och vi får till och med den typiska lilla knorren på slutet.

Hela programmet finns att hitta på YouTube eller att köpa på DVD i en snygg restaurerad variant och är väl värd en titt.


Anthony Perkins, som spelar huvudrollen, är idag kanske mest ihågkommen för sin ikoniska tolkning av Norman Bates i Alfred Hitchcocks Psycho, men han hade en även en lång karriär på Broadway där han  både medverkade i talpjäser som Tea and Sympathy (1953) och musikaler som Greenwillow (1960), se Dag 55.

Charmain Carr som spelar den kvinnliga huvudrollen, Ella, är kanske mest känd för att hon spelade  Liesl, den äldsta av von Trapp barnen i filmversionen av The Sound of Music (1965).

Man gjorde en studioinspelning med sångerna från tv-filmen 2001. I den sjungs rollen som Charles av Neil Patrick Harris och rollen som Ella av Theresa McCarthy.
På samma cd finns också sångerna från Sondheims musikal The Frogs som han skrev till Universitetet Yale.


If You Can Find Me I’m Here
Take Me To The World
I Remember
Sixteen Going On Seventeen fr Sound of Music med Charmain Carr
Anthony Perkins sjunger Never Will I Marry fr Greenwillow


Dag 259: Bombshell

21 Aug

Bombshell (2013), spelas fortfarande
Musik: Tom Levitt
Sångtexter & libretto: Julia Houston

Eller egentligen:

Bombshell (2013), musical i tv-serien SMASH (2012/13)
Musik: Marc Shaiman
Sångtexter: Scott Wittman & Marc Shaiman

En biografimusikal om Marilyn Monroe där vi får följa henne från det att hon är en liten flicka som heter Norma Jeane Baker tills hon vid 36 års ålder dör av en överdos. Hennes resa går från att vara en okänd flicka med drömmar till att förvandlas till världens kanske största sexsymbol någonsin.
Vi möter alla männen i hennes liv från agenten som upptäcker henne via hennes första make Joe DiMaggio, hennes andra man Arthur Miller till hennes förhållande med bägge Kennedy bröderna: John F och Robert.

Det här är lite kul, här har vi en tv-serie som handlar om allt som händer i samband med att man ska sätta upp en nyskriven musikal om Marilyn Monroe. Serien läggs ner efter bara 2 säsonger men man samlar ihop alla sånger som figurerar i musikalen i serien och så ger man ut dem på en cd som om det var ett äkta castalbum.
Det finns till och med en slags wikipedia sida med info om Bombshell – the musical.
Så det här är en slags metamusikal.
Och det är en riktigt bra musikal, den skulle inte skämmas för sig på riktigt heller.
Här har vi Broadwaysånger inspirerade av storbandseran och klassiska ”golden age” musikaler, här finns stora svulstiga musikalballader av lite modernare slag och så lite poppigare tongångar som kryddning på det.
Det blir en väldigt dynamisk blandning.
Och skickligt skrivet, för sångerna ska ju inte bara passa in i ”musikalen” utan en del av dem ska också fungera i olika andra dramatiska sammanhang för huvudpersonerna i serien – det kan vara som inre monologer eller för att belysa nått viktigt beslut som ska fattas. Och upphovsmännen har faktiskt lyckats väl med sin uppgift så sångerna fungerar bra både som ”privata” sånger och, tillsammans, som en äkta castinspelning.
Och jag måste säga att jag verkligen gillar’t. Gillar’t mycket.
Den här plattan står sig väl mot nästan allt som kommit från ”the great white way” de senaste åren, så det är en musikal ingen äkta musikalnörd vill missa. Och med grymt bra vokala insatser av bl a Katherine McPhee, Megan Hilty och Bernadette Peters.
Jag skulle med glädje gå och se den om de, mot förmodan nånsin  skulle försöka sätta upp den på riktigt. Det är kanske inte så troligt men jag vet att den kommer att framföras i en konsertversion i höst så man vet ju aldrig…

Let Me Be Your Star, The 20th Century Fox Mambo, Don’t Say Yes Until I Finish Talking, Let’s Start Tomorrow Night, Our Little Secret, They Just Keep Moving The Line

I tv-serien vinner musikalen 4 Tony Awards: bästa musikal, partitur, kvinnliga huvudroll och kostym.
Den vinner också två Outer Critics Circle Awards: bästa libretto och regi (vinsten delas mellan  Tom Levitt för Bombshell och regissören Derek Wills för musikalen Hit List).

Det finns ett par ”riktiga” musikaler som handlar om Marilyn. Bland annat har vi  Marilyn: An American Fable som floppade på Broadway (17 föreställningar) 1983.

Den senaste Marilyn musikalen heter Norma Jeane: The Musical och är fortfarande i utvecklingsfasen men man ska ha några privata provföreställningar med showen i London i september.

Let’s Be Bad!
I Never Met a Wolf Who Didn’t Love to Howl
The 20th Century Fox Mambo
Our Little Secret
Cut, Print..Moving On
They Just Keep Moving The Line

Smash-Bombshell-Playbill      Tumblr_mni3yvIqRh1s33qc8o1_250-1

Dag 245: Ernest In Love

7 Aug

Ernest In Love (1960), Off-Broadway, 103 föreställningar
Musik: Lee Pockriss
Sångtexter & libretto: Anne Crosswell, baserad på Oscar Wildes pjäs The Importance of Being Earnest från 1895.

Jack Worthing har uppfunnit en omöjlig yngre bror, Ernest, för att få en ursäkt att med jämna mellanrum lämna sin egendom på landet och bege sig in till storstaden, där han är känd som Ernest Worthing.
Jack (som Ernest) förälskar sig i den unga Gwendolen Fairfax och friar till henne – och hon svarar glatt ja. Gwendolen har nämligen ända sen barndomen drömt om att gifta sig med en man vid namn Ernest.
Samtidigt så har Jacks skrupelfria vän Algernon fått höra historien om den påhittade brodern och beger sig till Jacks egendom under sken av att vara den yngre brodern. Där träffar han Mr Worthings vackra skyddsling Cecily Cardew, som även hon när en dröm om att gifta sig med en man vid namn Ernest.
När både damerna och vännerna råkar sammanstråla på Jacks gods blir det tydligt att det är både för många och för få Ernest-ar inblandade i det hela. Det hela blir inte bättre av att den ena kvinnans mycket bestämda mor anländer för att uttrycka sin motvilja mot hela affären.

Det här var en underbar liten, för mig, okänd musikal.
Och den är något av det härligaste och charmigaste jag hört på många, många dagar.
Jag har hittat en ny favvis!
Musiken påminner mycket om musiken till musikalen Robert and Elisabeth (se Dag 218) och det menar jag som en komplimang för jag älskar den musikalen.
Bra sångtexter och helt fantastiskt härliga, om så lite gammaldags (men det är väl därför jag gillar den), melodier.
Ett litet fynd. den kommer att spelas många, många gånger! Det kan jag garantera.

Come Raise Your Cup, The Hat, A Handbag Is Not A Proper Mother, The Muffin Song, My Eternal Devotion, Ernest In Love

Musikalen började sitt liv som en en-timmes tv-musikal som gick på CBS 1957.
Responsen var så positiv att upphovsmakarna bestämde sig för att förvandla den till en helaftonsmusikal som fick sin premiär den 4:a maj 1960. Trots positiva recensioner så gick föreställningen bara 103 gånger innan den försvann.
Efter sin spelperiod 1960 så dröjde det enda tills 2010 innan showen åter syntes i New York. Återigen så var det off-Broadway som gällde och det passar nog denna lilla show bäst. Det var Irish Repertory Theatre som satte upp den. Passande för Oscar Wilde var ju Irländare till födseln.

Musikalen har också spelats i Japan. Det skedde 2005 och det var Takarazuka Revue, en musikteatergrupp med bara kvinnliga skådespelare, som satte upp den.

Även Österrikarna har haft en chans att se den, detta skedde 2007 på Neue Studiobühne Wien

Everything has been done in the most impeccable taste…Lee Pockriss’s music is deft and droll. Ann Croswell’s book and lyrics are clever…the whole performance radiates sly good nature.
– Brooks Atkinson, The New York Times

charming…a fresh and likable musical show… excellently played.
– Richard Watts, Jr., The New York Post

It has all the charm and pleasure of a spring bouquet.
– Judith Crist , New York Herald Tribune

Press om revivaln 2010:
Does Oscar Wilde’s best play really need music? Of course not. But Anne Croswell (who wrote the book and lyrics) and Lee Pockriss (who wrote the music) managed between them to put a fresh and personal spin on Earnest: They shifted the emphasis from Wilde’s epigrams to his pretty-young-things-in-love plot, thereby turning a masterpiece of diamond-hard verbal ingenuity into a romantic soufflé lightly sauced with wit.
No, it’s not Wilde, but if you can keep from breaking out in a cheek-to-cheek grin when Jack Worthing launches into a neat little soft shoe in the first scene, you’re just a sour old crock.
– Terry Teachout, Wall Street Journal

You Can’t Make Love från Neue Studiobühne Wien, dialog på tyska och sång på engelska
Muffin Song på japanska från Takarazuka Revue
Ernest in Love Promo #1 från Quinnipiac University
Ernest in Love Promo #2

Dag 240: I do! I do!

2 Aug

I do! I do! (1966), 560 föreställningar
Baserar min bedömning på inspelningen från 1996 års Off-Broadway revival
Musik: Harvey Schmidt
Sångtexter & libretto: Tom Jones, baserad på pjäsen The Fourposter (1951) av Jan de Hartog

Det här är en intim liten två-mans musikal.
Vi får följa paret Agnes och Michael Snow under 50 år, från 1895 till 1945.
Allt utspelar sig i deras sovrum och scenen domineras av en stor himmelsäng.
Vi får följa dem från bröllopsnatten fram till den dag de bestämmer sig för att flytta till en mindre bostad.
Bland de händelser vi får vara med om finns födseln av deras barn, Michaels framgångar som författare, ett utomäktenskapligt förhållande, ett gräl som nästan leder till skillsmässa och dotterns bröllop.

Det här är en liten charmig historia. Och en härlig utmaning för två skådespelare.
I den version jag lyssnat på så är det bara ett piano som ackompanjerar paret och det känns otroligt passande.
Sångerna är inte tidstypiska och de använder inte olika musikstilar för att markera tidens gång utan det är en samling Broadwaymelodier av det mer generella slaget. Det är en ganska så trevlig samling sånger utan att innehålla nått nummer som riktigt sticker ut.
Både Karen Ziemba och David Garrison levererar otroligt bra sånginsatser vilket gör den här plattan väldigt njutbar.

All The Dearly Beloved/Together Forever/I Do I Do (The Wedding) (Medley), Love Isn’t Everything, Nobody’s Perfect, The Honeymoon Is Over, When The Kids Get Married

Robert Preston vann en Tony 1967 som bästa manliga skådespelare i en musikal.

En tv-version av föreställningen gjordes 1982 med Lee Remick och Hal Linden i de två rollerna.

Filmstjärnan Rock Hudson spelade mot Carol Burnett i en nationell turnéversion som gick 1973/74.

Det fanns planer på att göra en filmversion 1969. I den skulle stjärnorna från filmen Mary Poppins, Julie Andrews och Dick Van Dyke, återförenas. Men på grund av att klimatet för filmmusikaler inte var det bästa just då så la man ner projektet.

A varm and very original musical that has the handsome, if glossy, looks of an expensive greeting card and occasionally the sentiments of a cheaper one.
Martin Gottfried, Women’s Wear Daily

The stars, they’re great. What about the material? It’s in the whole barely passable, a sort of carefully condensed time capsule of all the clichés that have ever been spawned by poeple married and/or single. Not that the familiarity would matter so much if the lines were fresh from the mint and the lyrics gleaming with new wit.

Generally you can do the rhyming right along with the folks on stage. But, of course, there are those folks on stage to reckon with. They make a handsome couple. I even see what he sees in her.
Walter Kerr, Times

First, praise must go to Jan de Hartog. About 80 per cent of the success of I Do! I Do! is his, and the sentimental marital comedy which was a hit some years ago simply had become a hit all over again. … Everything that has been added, in the way of music, lyrics and scenic devises, is bonus, but the source and the substance are de Hartog’s.

What makes I Do! I Do! unique is the fact that you are always watching two of the most talented and entertaining performers in the American musical theatre. There is no distraction; the stage is theirs all evening. It is a happy show, generous, with charm and lavish with love.
– Norman Nadel, World Journal Tribune

Från the Tony Awards med Robert Preston & Mary Martin
High lights från en produktion från 2011
Good Night
When The Kids Get Married

%d bloggare gillar detta: