Nr 427: Ambassador

Ambassador (1971)
West End 1971, 86 föreställningar
Broadway 1972, 9 föreställningar

Music: Don Gohman
Lyrics: Hal Hackady
Book:   Don Ettlinger, Anna Maria Barlow, baserad på Henry James roman The Ambassadors från 1903.

Stop the clock
The Belle Epoque

Föreställningen handlar om träbocken Lambert Strether (a man you can set your watch by), som åker från Massachusetts till Paris för att rädda sin chefs tillika fästmös son ur en parisisk kvinnas armar. Naturligtvis blir han själv betuttad i kvinnan och upptäcker att han aldrig “levt” innan han träffat henne. Han beslutar sig för att stanna kvar hos henne i Paris medan den “räddade” sonen skickas hem till staterna.

Ännu en av den långa raden av floppisar som producerats på Broadway.

En kanske inte direkt originell historia som fått en typisk operettbehandling och det inbegriper även hur Paris skildras, för alla ”Parisika” opera/operettklichéer finns där: nattklubbar, skumpa, can-can, artister, kurtisaner, bohemer och l’amour!
Musiken är inte helt dålig. Den känns lite som en avlägsen kusin till My Fair Lady med sin blandning av operett, music hall och Broadway.  Och där har vi kanske det största av showens problem, den är en 50-tals musikal presenterad för en 70-tals publik som hellre ville ha modernare toner om de nu skulle gå på musikal. Bara det gjorde att den inte hade nån större chans.
Ett annat problem är att även om musiken är melodiös så tycker man sig känna igen varenda en av sångerna – och ha hört dem i bättre versioner.
Men även om den kanske inte sticker ut så mycket ur den strida ström av mediokra musikaler jag lyssnat på i mina dar så har den nått som lockar mig tillbaka. 
Känns som att den kanske har nått dolt som kommer att komma fram om jag bara lyssnar på den ett antal gånger till.

Kuriosa:
Föreställningen hade sin premiär i London p g a att producenterna inte lyckades få ihop tillräckligt med pengar för att sätta upp den på Broadway. Det var nämligen otroligt mycket billigare att sätta upp musikaler i London på den tiden.
Nu gick den inte så bra i London men eftersom man kunde återanvända alla kostymer, scenografi m m till Broadwayversionen så chansade man. Det hjälpte inte, showen fick ett ännu sämre bemötande i New York och lades ned efter bara 9 föreställningar.
Man hade också gjort stora bearbetning under flytten mellan storstäderna bl a strök man inledningsscenen i Massachusetts som förklarade upplägget samt 7 av sångerna som dock ersattes av 7 nyskrivna. Inspelningen jag lyssnat på var av London versionen, någon Broadwayinspelning finns inte så hur de 7 nya sångerna lät har jag ingen aning om.

Huvudrollerna (både i London och New York) spelades av den gamla Hollywoodstjärnan Howard Keel (1919 – 2004) och den franska skådespelerskan och sångerskan Danielle Darrieux (1917 – 2017).
Han medverkade i många av de största filmmusikalerna under 1950-talet som Kismet, Kiss Me, Kate och Show boat och medverkade även i tv-serien Dallas (1981-1991).
Hennes karriär på vita duken är en av filmhistoriens längsta, hon debuterade 1931 i Le Bal och gjorde sin sista film (Pièce Montée) 2010.  

Recensenterna i New York sågade föreställningen så starkt att kompositören tog sitt eget liv.

Koregraf till föreställningen var Gillian Lynne som 10 år senare skulle bli legendarisk tack vare sin koreografi till musikalen Cats.

Press:
Om Broadwayversionen
The vulgarity of trying to make a Broadway musical of what is defensibly Henry James’s finest novel would be almost appealing had it succeeded. Unfortunately, Ambassador is effete and pallid, and not even the considerable efforts of its lively stars can make its anemia seem anything other than pernicious. The show is not a disgrace, merely a pity.
…
This is an Ambassador with no diplomatic immunity. Poor James’s skeleton must be whirling around in its Cambridge graveyard.
– Clive Barnes, The New York Times

Ambassador is purportedly set in the Paris of 1906. Actually, it takes place on the Broadway of the ’50s. The production is yet another bit of proof that the New York theatre is the second institution in the country to be 20 years behind the needs of the populace. (The first, of course, is the goverment.) Ambassador is not absolutely awful; it is merely awfully banal.
…
The lyrics, by Hal Hackady, are indeed hack-a-day.
…
It will probably be a dandy tax loss for somebody.
– Joseph H Mazo, Women’s Wear Daily

Each number seems calculated to stop the show … only by slowing it up.
– Douglas Watt, The Daily News

Videosar:
Har inte lyckats hitta vare sig videosar eller ens ljudklipp på nätet.

Dag 351: Everyone Says I Love You

Everyone Says I Love You (1996), filmmusikal
Musik & sångtexter:  Walter Donaldson, Gus Kahn, Lew Brown, B.G. DeSylva, Otto Harbach, Cole Porter, Bert Kalmar, Harry Ruby m fl
Manus: Woody Allen

Woody Allens musikfilm utspelar sig på Manhattan (naturligtvis), i Paris och i Venedig. På dessa tre platserna utspelar det sig olika kärleksrelationer som alla på ett eller annat sätt hänger ihop med varandra.
Joe försöker vinna Vons hjärta medan hans före detta fru Steffi och hennes nuvarande man Bob har problem med sina barn som alla är inne i tonårensupprorens tid och dess snabba emotionella växlingar, samtidigt som deras äldsta dotter Skylar har svårt att bestämma sig för vilken av sina två pojkvänner hon vill ha.

En musikal fylld av skådespelare som inte direkt är kända för sina sånginsatser. Fast ett par av dem, Alan Alda och Goldie Hawn, har faktiskt erfarenhet från Broadway musikaler. Alan spelade till och med huvudrollen i The Apple Tree (se Dag 323).
Valet av icke-sjungande skådisar var ett medvetet val av Allen för han ville inte att det här skulle låta som en traditionell musikal utan det skulle vara ”vanliga” människor som blir så uppfyllda av sina känslor att de inte kan annat än att brista ut i sång. Resultatet är en charmig samling sånger som låter som om de spelats in på den lokala karaokebaren.
Det är inte dåliga insatser de gör utan mer väldigt mediokra. Lite falsksång förekommer och man känner deras osäkerhet inför uppgiften, men det bidrar till charmen. Så här skulle det säkert låta om vi alla fick brista ut i sång i vardagen för att förmedla vår kärlek eller lycka eller frustration.
Det är kanske lite för många ballader, vilket inte gör uppgiften lättare för de inblandade eftersom man så mycket tydligare hör de sångliga bristerna där. Men i up-temposångerna så låter det helt ok.
Allen har också lagt till stora körer som låter precis som bakgrundskörerna gjorde i de trettiotalsmusikaler som så tydligt inspirerat honom här.
På det stora hela charmigt men kanske mer kul som kuriosa än som en njutningsbar soundtrackplatta.

Favvisar:
Enjoy Yourself (It’s Later than You Think), Everyone Says I Love You, Chiquita Banana, Makin’ Whoopee, I’m Through With Love

Kuriosa:
Alla skådespelarna, utom Drew Barrymore, står själva för sina sånginsatser. Drew är den enda som blev dubbad för hon kunde verkligen inte sjunga överhuvudtaget.
Goldie Hawn sjöng för bra för Allens smak så hon fick lära sig att sjunga sämre så att hon skulle låta mer som en vanlig dödlig. Men trots det så hör man tydligt på skivan att hon kan sjunga och hon gör kanske den bästa vokala insatsen.

Pressklipp:
Here is a movie that had me with a goofy grin plastered on my face for most of its length. A movie that remembers the innocence of the old Hollywood musicals and combines it with one of Allen’s funniest and most labyrinthine plots, in which complicated New Yorkers try to recapture the simplicity of first love. It would take a heart of stone to resist this movie.
– Roger Ebert, Chicago Sun-Times

This creepy Woody Allen musical has got to be the best argument ever against becoming a millionaire. It unwittingly reveals so many dark facets of the filmmaker’s cloistered mind that one emerges from it as from a crypt, despite the undeniable poignance of some of the musical numbers. This isn’t only a matter of how Allen regards the poor, nonwhite, sick, elderly, and incarcerated segments of our society, how he feels about the ethics of privacy, or what he imagines his rich upper-east-side neighbors are like. In this characterless world of Manhattan-Venice-Paris, where love consists only of self-validation and political convictions of any kind are attributable to either hypocrisy or a brain condition, the me-first nihilism of Allen’s frightened worldview is finally given full exposure, and it’s a grisly thing to behold.
– Jonathan Rosenbaum, Chicago Reader

Videosar:
Trailer
My baby just cares for me
I’m Through With Love
Enjoy Yourself (It’s Later than You Think)
Makin’ Whoopee

Dag 286: Me and Juliet

Me and Juliet (1953), 358 föreställningar
Musik: Richard Rodgers
Sångtexter & libretto: Oscar Hammerstein II

Det här är en back stage musical, det vill säga den utspelar sig bakom kulisserna på en teater. Eller snarare, precis som i Kiss Me, Kate, både framför och bakom kulisserna.
Här handlar det om Jeanie, en tjej i ensemblen på succémusikalen Me and Juliet, som har ett förhållande med Bob, elektrikern på teatern.
Bob är ett riktigt svin som behandlar henne som skit.
Larry inspicientassistenten på teatern är förälskad i Jeanie.
Så småningom blir hon förälskad i Larry och de två gifter sig i hemlighet.
När Bob får reda på det försöker han mörda Jeanie.
Han misslyckas.

Denna show fyllde faktiskt 60 år i år. Grattis i efterskott.
Det är en av Rodgers & Hammerstains 3 floppmusikaler och den av dem som gick bäst. I normala fall talar man ju knappast om flopp när nått spelas över 350 föreställningar men med tanke på R&H’s enorma samling med megasuccéer så var det här ett  fiasko. En av de andra, Pipe Dream, kan man läsa om på Dag 31.
Så är det en flopp? Njä, inte riktigt.
Problemet med showen är väl mest att den inte når, rent musikaliskt, upp till R&H’s normala höga nivå. Den låter lite som vilken liten musikal som helst, lite profillös och anonym alltså men här finns fortfarande mycket att glädja sig åt.
Min absoluta favorit är Intermission Talk där man får höra publiken pausreaktioner på första akten av showen i showen och där de även passar på att beklaga sig över hur folk beter sig när de går på teater. Väldigt rolig liten låt.
Men här finns också ett par bra och komiska uptempolåtar och några, för R&H, så typiskt svepande romantiska ballader.
Inget är direkt dåligt men lämnar heller inte kvar nått större intryck.

Ethan Mordden uttryckte problemet med showen så här i sin bok om Rodgers & Hammerstein:
[Me and Juliet] was the first of their plays without a powerful sense of destiny, of characters consequentially interconnected. In Oklahoma!, Carousel, South Pacific and The King and I especially, the principals—whether noble or weak, just or impetuous—change each other’s lives. Me and Juliet’s characters appear to be thrown together by chance and—except for the lovers—will part company unaffected by each other as soon as the show closes. This left Hammerstein with nothing to seek out in his people, and Rodgers with nothing to illustrate.

Favvisar:
That’s the Way It Happens, Keep It Gay, Intermission Talk, It’s Me

Kuriosa:
Perry Como fick en toppliste 1:a med den enda hitsången ur musikalen: No Other Love

Pressklipp:
To tell the truth, Me and Juliet looks a little like a rehearsal – beautiful, talented, full of good things, but still disorganized. As the tired sages of show business invariably remark as though one phrase could solev everything: ”It needs work.”
– Brooks Atkinson, The New York Times

We kept saying over and over to ourselves: ”Dick Rodgers and Oc Hammerstein didn’t do it. They couldn’t have done it. They’d have taken this one off in Boston for revamping.”
– Robert Coleman, Daily Mirror

They want to say so much, they want to say it so burstingly, they want to be sure that no heartfelt endearment is omitted anywhere, that they wind up gasping for breath and making slightly disconnected sounds. Me and Juliet is a dizzying collection of independent attractive fragments, so-eager to embrace everything that half its treasures slip through its outstretched arms.
– Walter Kerr, Herald Tribune

Ljudis:
Perry Como – No Other Love

Videosar: 
That’s The Way It Happens
It’s Me

 

Dag 267: Martin Guerre

Martin Guerre (1996), West End, 675 föreställningar
Musik: Claude-Michel Schönberg
Sångtexter: Alain Boublil & Stephen Clark
Libretto: Alain Boublil and Claude-Michel Schönberg

I Artigat 1557 tvingas den 14 årige katolske Martin Guerre att gifta sig med den jämnåriga Bertrande de Rols. Det är nämligen viktigt att dessa två familjers landägendomar får en katolsk arvinge.
När Martin vägrar att konsumera äktenskapet så blir han piskad offentligt av stadens präst. En djup förödmjukad Martin lämnar staden för att ta värvning och slåss mot de hatade protestanterna.
Sju år senare kommer Martins bäste vän från det militära, Arnaud du Thil, till byn för att berätta att  Martin har dött i strid. Byborna tror att det är Martin som återkommit och istället för att påpeka att de har fel så väljer Arnaud att ta över Martins identitet, lantägendomar och fru Bertrande. Hon inser dock direkt att detta inte är hennes man men kärlek uppstår emellan dem och hon inte bara beslutar sig för att hålla tyst om saken hon övertygar också Arnaud till att konvertera till protestantismen. Hon gjorde det i hemlighet flera år tidigare.
Så småningom avslöjas dock lurendrejeriet. Det visar sig också att Martin inte alls dog i strid utan överlevde sina skador. Vid sin återkomst så får han uppdraget att döma Arnaud till ett lämpligt straff för det han gjort. Martin vill dock inte straffa utan förlåta. Men det hjälper inte för katolikerna har bestämt sig för att slå ner och döda alla protestanterna i stan.
Arnaud blir dödad och hans sista önskan är att Martin och Bertrande tillsammans ska ta hand om det barn hon bär på.

Det här var en riktigt ojämn historia. Här finns några riktigt bra låtar men också ett oändligt antal urtråkiga bitar. Främst ballader.
Boublil och Schönberg har ju skapat några av musikalvärldens bästa ballader till verk som Les Mis och Miss Saigon så jag måste erkänna att jag blev förvånad över hur trista och oinspirerade balladerna är i denna musikal.
Nu kanske man kan tycka att det inte är helt rätt att bedöma verket bara utifrån originalcastinspelningen med tanke på att man reviderat, strukit och skrivit ett otal nya låtar till den version (från 1999) av showen som numera är den officiella versionen. Men det struntar jag i. Jag kommer nog att lyssna på den reviderade versionen också nån gång i framtiden men just nu utgår jag bara från deras egna första presentation av verket.
Hursomhelst så misstänker jag att den nya  versionen är bättre, för jag hör anslag till nått riktigt bra här.
De up-tempolåtar som finns med, de är få men bra. Det finns ett par ballader som är helt okej och det låter 1500-tal om en del av musiken vilket sätter en skön stämning men…
Som helhet betraktat så tycker jag det här var en riktigt tråkig platta. Kanske också ska påpeka att eftersom det är en Boublil/Schönberg musikal så var verket så gott som helt genomsjungen men av nån anledning så valde man att bara ge ut en singel cd så man får väl se det här som något av en high lights platta.

Favvisar:
Working On The Land, Where’s The Child, Martin Guerre, Tell Me To Go, Welcome Home, Bethlehem

Kuriosa:
Martin Guerre sågades av kritikerna efter sin premiär. Detta ledde till kraftiga omarbetningar, så kraftiga att man ställde in föreställningarna under ett par veckor så man kunde repa in allt nytt material.
Den nya versionen fick bättre recensioner.
När showen hade spelats färdigt så satte man igång och bearbetade materialet åter en gång. Sånger ströks, nya skrevs och materialet omarbetades. Det var denna nya version som åkte ut på en englandsturné 1999 och det är den versionen som finns att höra på den andra utgivna castskivan.
Stycket har spelats i USA också. Fast återigen så gjorde man kraftiga bearbetningar av meterialet. Den största skillnaden var att man slängde ut en hel del av sångerna och ersatte dem med talad dialog istället. Plus att stycket kortades till 1 timme och 50 minuter. Man hade planerat att denna version skulle ta sig till Broadway men det skedde aldrig.
Den snenaste omarbetade versionen spelades i England 2007.
Boublil, Schönberg och Cameron Mackintosh har i intervjuer berättat att de åter jobbar på en ny version av showen och att den kanske kommer att få en London revival inom nått år…

Originalet vann 2 Laurence Olivier Awards: bästa nya musikal och bästa koreografi.

Videosar:
Martin Guerre Medley – Royal Variety Performance 1996
I’m Martin Guerre – Hugh Panaro
Working on the Land
Le secret de Martin Guerre

Dag 202: Pump Boys and Dinettes

Pump Boys and Dinettes (1982), 573 föreställningar
Musik, sångtexter & libretto: John Foley, Mark Hardwick, Debra Monk, Cass Morgan, John Schimmel & Jim Wann

På riksväg 57, någonstans mellan Frog Level och Smyrna i North Carolina, ligger en bensinstation.
Bredvid ligger Double Cupp Diner ett matställen som drivs av två systrar.
De fyra killarna på stationen lagar och tankar väl nån bil då och då men mest fördriver de tiden med att berätta skrönor, sjunga och dricka öl.
Systrarna i sin tur tar mest hand om de fyra grabbarna och ser till att de får sitt kaffe och sina pajbitar.
Inga kunder kommer till nått av ställena under hela showen och det är väl egentligen nästan fel att kalla det för en musikal för det finns ingen direkt handling att tala om.
Det smågnabbas lite, det sjungs, det flirtas lite, det sjungs, man äter en bit, det sjungs etc etc. Det liknar mest en konsert eller en revy, och kan ses som en musikaliska hyllning till livet vid sidan av motorvägen.
Showen framförs av sex personer som både spelar rollerna och är styckets kompband, de har själva skrivit allt material och dessutom så står de kollektivt för regin.

Det här är en platta som innehåller lite country, lite rock’n’roll, lite rockabilly, bluegrass, gospel, blues och annat som man kan förknippa med den amerikanska södern.
Allt är välspelat och välsjunget, välartat och lite, lite trist.
En del låtar är catchiga som bara den och och ibland så svänger det rätt bra men på det stora hela känns det här lite som den bakgrundsmusik man kan höra just på en mack eller en diner.
Inte dåligt men jag kommer nog inte att besöka det här stället allt för ofta.

Favvisar:
Highway 57, Taking It Slow, Serve Yourself, Menu Song, Pump Boys, No Holds Barred

Videosar:
Pump Boys & Dinettes, Tony Awards 1982: Vacation/No Holds Barred/Highway 57 (med svensk översättning! Vi sände tydligen Tony Awards på scvensk tv förr…)
Pump Boys
Pump Boys And Dinettes musical selections
Menu Song
Mona
Pump Boys & Dinettes trailer

Dag 89: Anything Goes

Anything Goes (1934), 420 föreställningar. Jag baserar mitt omdömme på inspelningen av Broadwayreviveln från 2011, den spelades 521 gånger.
Musik & sångtexter: Cole Porter
Libretto: För originalproductionen Guy Bolton & P.G. Wodehouse, bearbetad för denna version av John Weidman & Timothy Crouse

Eftersom det här är en musikal från trettiotalet och intrigerna på den tiden var underordnade musiken så har den här showen bearbetats ett otal gånger sen dess.
Men gemensamt för alla versionerna är att den utspelar sig på en stor passagerarbåt på väg från New York till London, att det finns en ung man, Billy,  som smitit ombord eftersom han har blivit förälskad i en rik flicka, Hope,  som är på väg till London för att gifta sig.
Av ett par gangsters utklädda till präster får Billy en båtbiljett, de råkar nämligen ha en över. Egentligen hör den till deras boss, en ökänd gangster, som de glömde kvar på kajen. Detta medför att Billy misstas för att vara samhällets fiende nr 1 och blir jagad över hela båten.
Ombord finns också en f d predikant, Reno Sweeney, som numera är jazzsångerska och som är en gammal bekant till Billy.
Som ni förstår så blir det förväxlade identiteter, missförstånd, spring i dörrar, lögner, förvirring, dåliga vitsar, halvdana vitsar, bra vitsar, dubbeltydigheter, galenskaper och ett lyckligt slut där alla får den de ska ha. Lägg till det en jäkla massa superba låtar och vi pratar om en riktig helkväll!

Det här är underbart. Porters musik är fantastisk och hans sångtexter otroligt intelligenta, roliga och fyllda av underbara ”double entendres” av en sort som knappt existerar längre.
Här finns en samling hits som vilken musikal som helst skulle vara stolt över: I Get A Kick Out Of You, You’re The Top, Blow Gabriel Blow, bara för att nämna några. Det här är definitivt en av hans absolut bästa partiturer, makalöst bra.
Till den här versionen, som i de flesta revivelar av Porters verk, har man dessutom lagt in hits från flera av hans andra musikaler också, vilket gör att sånglistan blir ännu maffigare.
Så cd:n är definitivt bra. Inte den ultimata versionen av musikalen men en bra version om man inte hört den tidigare.
Om det finns nått att klaga på här så är det att en del av musiken känns lite släpig, den svänger men har inte snärten och vassheten som originalversionerna (eller inspelningar från 30-talet) hade. Den är för smooth, för insmickrande. Sån här musik kan gärna få vara lite råare och sexigare.
Visst är det fortfarande bra men det saknas det där speciella lilla extra som gör det till en riktigt toppinspelning.

Favvisar:
I Get A Kick Out Of You, You’re The Top, Blow Gabriel Blow, Anything Goes, Buddy Beware

Kuriosa:
2011 års revivel vann 3 Tony Awards: Bästa revivel av en musikal, bästa kvinnliga huvudroll i en musikal (Sutton Foster) och bästa koreografi.
Den vann även 5 Drama Desk Awars: Bästa musikal revivel, bästa kvinnliga huvudroll, bästa koreografi, bästa ljuddesign och bästa scenografi.
Den var också nominerad för en Grammy 2012 för bästa castalbum men förlorade mot The Book Of Mormon.

I den här versionen har man behållit 12 av original låtarna, strukit 2 och lagt till 2 av de sånger som ströks innan premiären 1934,  plus fyllt på med 4 sånger från andra Porter musikaler (bl a fr DuBarry Was A Lady och Red, Hot And Blue).

Det påstås att Porter var så trött på att ”fint” folk som gick på Broadwayshower på den tiden var nonchalanta, högljudda och droppade in lite som de ville under hela första akten, och att han därför la den största hiten I Get A Kick Out Of You som första låt bara för att tvinga folk att komma i tid.

Just den ovan nämnda låten var kontroversiell eftersom den innehöll texten
Some get a kick from cocaine
I’m sure that if
I took even one sniff
That would bore me terrifically, too
Yet, I get a kick out of you
Innan man tog bort referensen till kokain så var sången föbjuden att spelas på radio eller användas i filmer. En ersättning löd:
I get no kick from Champagne
I’m sure that if
I took even one sipp

Sutton Foster som spelar Reno Sweeney i denna version är lite av en musikal-intrigs-kliché vad gäller hur hon blev stjärna. Hon var nämligen understudy för huvudrollsinnehavarsken i musikalen Thoroughly Modern Millie men medan de var ute på sin try-out turne så blev Sutton tvungen att ersätta henne. Och trots att det var en $10 millioner föreställning så chansade producenterna på att låta den få sin Broadwaypremiär med en okänd i huvudrollen och en stjärna föddes!

Videosar:
Anything Goes från Tony Awards 2011 med Sutton Foster
Anything Goes från Tony Awards 1988 med Patti LuPone
Anything Goes trailer för tv-versionen (1954) med Ethel Merman
Anything Goes med John Barrowman
Anything Goes – flash mob
Anything Goes med Ethel Merman 1979
Blow Gabriel Blow med Sutton Foster på Late Show with David Letterman
You’re The Top på The Rosie Show
Friendship med Ethel Merman och Bert Lahr

Dag 28: Leave It To Jane

Leave It To Jane (1917), 167 föreställningar.  CD:n är en inspelning från reviveln 1959 som spelades 958 gånger.
Musik: Jerome Kern
Sångtexter & libretto: Guy Bolton och P.G. Wodehouse baserad på pjäsen College Widow av George Ade fr 1904.

Fram till mitten av 1910-talet så var det mesta som gick på Broadway revyer, importerade europeiska operetter eller amerikanska operetter som härmade de europeiska.  Det här var ofta storslagna produktioner som spelades i enorma teatrar med massor av scenografi, stora orkestrar, gigantiska ensembler och ett överflöd av kostymprakt. Föreställningarna utspelade sig helst i exotiska miljöer eller i små påhittade centraleuropeiska furstendömen.

Som en motreaktion kom, med start 1915, en serie musikaler som kallats ”Princess Theatre showerna”. De kallas så för att flera av dem spelades på en liten teater (bara 299 sittplatser) som hette just Princess Theatre.
Det nya med dem var att de var små shower, betydligt mer intima än vad som var brukligt. Orkestern var liten ( i Janes fall: clarinett, piano, slagverk och banjo) och så innehöll de ”modern”, ofta synkoperad musik, typ ragtime.  De flyttade miljön från det exotiska till en äkta amerikansk (gärna college) miljö. Även scenografin var neddragen och bestod av en enda fast scenbild per akt.

Intrigerna är flortunna men de ansträngde sig för att få musiken betydligt mer integrerad i handlingen än vad som var brukligt i föreställningar på den tiden. Här skulle sångerna tillföra intrigen något och inte bara vara utfyllnad eller till för olika artister att visa upp sina specialiteter.

Princess-showerna skapdes av teamet Kern/Bolton/Woodhouse och Jane var nummer tre i deras serie.

Alla musikalerna i serien blev stora framgångar. Jane spelades 167 gånger och det kanske kan verka som lite men på den tiden så räckte det inte bara till att täcka produktionskostnaderna utan även till att generera en ordentlig vinst till investerarna.

Dessa shower var föregångarna till det som skulle bli den moderna musikalen. Kern var ju även delaktig i att ta genren ett steg till upp i sin utveckling när han var med och skapade Show Boat 1927.

Handling:
Atwater College har ett uruselt fotbollslag. Det är dags för den årliga, stora och prestigeladdade matchen mot värsta rivalerna, Bingham College. Jane, som är Atwaters fixare och problemlösare,  beslutar sig för att flirta med Binghams bästa ”halfback” Billy och få honom att spela för Atwater istället för sitt eget college. Naturligtvis lyckas hon. Med Billy’s hjälp vinner Atwater och Jane upptäcker att hon blivit förälskad i Billy på riktigt.

Det här är glad musik. Otroligt optimistisk och peppande. Orkestern är större på den här revivelinspelningen än den var 1917 så det är jazzigt och med bra sväng i blåset. Banjon är ett av de dominerande instrumenten och det i sig räcker för att ge mig ett litet leende på läpparna.
Har man aldrig lyssnat på en riktigt gammaldags musikal nån gång så är det här en bra introduktionsplatta.

Favvisar: Leave It To Jane, Cleopatterer, The Crickets Are Calling, I’m Going To Find A Girl, The Sun Shines Brighter

Kuriosa:
Film och TV-skådespelaren George Segal hade en lite roll i riviveln.

På denna cd så har man som bonus lagt in en medley av sånger från original uppsättningen, alltså inspelad 1917.

Video:
Leave It To Jane och Cleopatterer från Till The Clouds Roll By, en biografifilm om Jerome Kern från 1946. Observera att det här är mer en Hollywoodversion av sångerna än ett återskapande av hur det kan ha sett ut. Men kul är det!

Dag 27: Women On The Verge Of A Nervous Breakdown

Women On The Verge Of A Nervous Breakdown (2010), 69 föreställningar
Musik & sångtexter David Yazbek
Libretto: Jeffrey Lane, baserad på Pedro Almadóvars film Mujeres al borde de un ataque de nervios (1988) – Sv titel: Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott

Handlingen är grymt komplicerad och förvirrande precis som det ska vara i en ”screwball” komedi.
Den handlar om en samling kvinnor i 80-talets Madrid vars olika relationer med män leder till ett par kaotiska dygn fyllda av kärlek, förvirring, biljakter, terrorister, skottlossning, valiumspetsad gazpacho, passioner och hysteri.

På pappret låter det som en fantastisk idé att göra musikal av Almadóvars underbart roliga 80-tals rulle men tydligen så fick de inte till ett fungerande manus. Läs utdragen ur NY Times recension nedan så förstår ni vad jag menar.
Musiken å andra sidan är kul.
Givetvis finns här starka spanska och ”latino” influenser: lite salsarytmer, lite mambo, lite cumbia och en massa andra som jag inte vet vad de heter. Svänger gör det i alla fall. Redigt.

Jag är helt förälskad i den här skivan. Bara njuter av den ena snygga låten efter den andra. Och texterna sen! Här har vi en musikal med riktigt smarta, roliga, poetiska, intelligenta, överraskande och snyggt konstruerade texter. Hade glömt hur glad jag blir av sånt.  Och i kombination med musiken… Lycka!

Favvisar: Lovesick, Model Behavior,  Island, On The Verge, Invisible

Kuriosa:
Alla i föreställningen pratar engelska med spansk brytning. Känns både helt okey och helt fel på en och samma gång. Visst känns det mer ”autentiskt latino” men samtidigt så är det fånigt. Jag menar, inte fasiken bryter man på franska i Les Miz eller på tyska i Sound of Music. Men här känns det som att det är rätt. Förstår inte riktigt varför det är så.

David Yazbek är också mannen bakom en av de mest spelade musikalerna i Sverige på senare år: Allt eller Inget (The Full Monty)

Pressklipp:
Ur Ben Brantleys recension i The New York Times:

As in the 1988 Pedro Almodóvar movie that inspired this star-jammed musical, Valium is consumed in large quantities by many characters. That is so pharmaceutically irresponsible. What this production needs — immediately and intravenously — is Ritalin.
Yes, attention-deficit disorder, the plague of American schoolchildren, has now claimed one of Broadway’s own.
…
It keeps changing directions the way a teenage girl changes clothes before a first date. No sooner does this Lincoln Center Theater production start to develop a character or land a joke or sell a song than it switches gears and races on to another person or plot point or number that is, in turn, left incomplete. It’s coitus interruptus, ad infinitum.
…
Your instinct is to call out, as you would in an old-fashioned movie house when the projectionist has fallen asleep, “Focus!”

Videosar:

Invisible

Model behavior

Microphone

Lovesick

Snuttar ur showen.

Kompositören David Yazbek framför Island ur showen

Dag 26: Dance A Little Closer

Dance A Little Closer (1983), 1 föreställning
Musik: Charles Strouse
Sångtexter & Libretto: Alan Jay Lerner baserad på Robert E. Sherwoods pjäs Idiot’s Delight (1936)

I en framtid som kan undvikas (så beskriver librettisten det ”an avoidable future), har en brokig samling människor samlats på ett hotell i de Österrikiska alperna. Bland dom en turnerande entertainer och en kvinna som kan vara en före detta flickvän till honom men som numera har en ny identitet och är tillsammans med en ”Kissinger-liknande” politiker. Med på scen hittar vi också två förälskade homosexuella flygpursers som vill gifta sig med varandra.
Det är nyårsafton och chansen finns att just denna kväll så kommer tredje världskriget att bryta ut…

Efter de enorma framgångarna med bl a My Fair Lady och Camelot så skulle Alan Jay Lerner bara få en hit till: Coco (se dag 2 av min blogg). Efter den så blev det den ena floppen efter den andra och Dance var hans femte på raken. Den blev dessutom hans sista Broadway show.

Musiken är en blandning av gammaldags musikalnummer (lite fyrtio/femtiotalskänsla) och modernare tongångar (lite discokänsla) och den är inte dålig men inte heller bra. Det är en knepig samling för många sånger börjar bra men känns för långa, har texter som går på tomgång eller så ändrar låten karaktär halvvägs igenom och planar ut i ett ”jaha…”
Strouses musik är generellt bättre än Lerners, bitvis pinsamt dåliga, sångtexter.

Har lyssnat på den ett halvdussin gånger, minst, och kan liksom inte komma fram till om jag gillar det jag hör eller inte.

Favvisar… För första gången var det svårt att hitta några riktiga favoriter men de här kom närmast:  Ouvertyren, I Got A New Girl, Mad, On Top Of The World

 

Kuriosa:
Liz Robertson, som spelade den kvinnliga huvudrollen, var vid tillfället gift med herr Lerner, hans sjunde fru, och han skapade faktiskt föreställningen speciellt för henne. Han regisserade dessutom det hela, vilket kan ha bidragit till att den floppade för det kan vara svårt att förhålla sig neutral eller kritisk till nått man själv skrivit…

Alan Jay Lerner blev erbjuden av Andrew Lloyd Webber att skriva sångtexterna till The Phantom Of The Opera. Han hann börja jobba på texten till Masquerade innan han drog sig ur. Han hade vid det laget en odiagnostiserad hjärntumör som gjorde att han tappade minnet.

Allan Jay var också erbjuden att skriva de engelska texterna till Les Misérables men tackade nej.

Föreställningen fick smeknamnet: ”Dance a Little Faster…Close a Little Sooner.”

Utdrag ur en recension: ”a huge, extravagant mishmash . . . that seems to have taken on a rampaging, self-destructive life of its own,”

Videosar:
Len Cariou, original Fredrik Egerman i A Little Night Music (Tony Nominering) och original Sweeney i Sweeney Todd (fick Tony Award för den), spelade huvudrollen i Dance. Här sjunger han, 25 år senare, sången There’s Always One You Can’t Forget ur föreställningen.

Det homosexuella paret åker skridsko tillsammans och frågar sig: Why Can’t The World Go And Leave Us Alone?

Dag 25: Bring It On!

Bring It On – the musical (2012), 173 föreställningar
Musik: Lin-Manuel Miranda & Tom Kitt
Sångtexter: Amanda Green & Lin-Manuel Miranda
Libretto: Jeff Whitty, inspirerad av filmen med samma namn från 2000

Ledaren för The Truman High School Cheerleader Squad, den blonda och superpopulära Campbell, får en dag den värsta nyheten hon kunde få: Hon tvingas byta skola från den ”fina” skolan till en som ligger i ett betydligt ”tuffare” område. Det i sig är en katastrof men värst av allt: den nya skolan har inga cheerleaders!!!!! OMG, liksom! Helt plötsligt är ”innetjejen” en ”outsider” men det tar inte lång tid innan hon lyckas få vänner, pojkvän och övertyga sina nya skolkompisar om behovet av en cheerleading squad…

Det här är en föreställning som definitivt är riktad till en ung publik, det märks på manuset, musiken och energin. Inget nyskapande vad gäller intrig men med fantastiska gymnastiska shownummer, där folk bildar mänskliga pyramider, kastar varandra högt upp i luften och gör långa serier av baklängesvolter tvärs över scenen. Yta över substans kanske men vad jag sett av numren (på YouTube) så är det en imponerande yta. Känns som att det här är lite Glee goes cheerleading.

Musiken är snabb, dansvänlig, klart modern och up beat. Men det är lite som att lyssna på en Absolute Music platta: lite rock, lite hip-hop, lite R&B, en släng country, ett par powerballader och en massa tungt pumpande dansmusik. Jag menar inte det här helt negativt för det är en skön platta att bara slänga på och låta gå för den är så varierad, men samtidigt gör just variationen att den som musikal saknar en egen karaktär. Bäst är up tempo låtarna, balladerna är betydligt mer utslätade och anonyma.

Favvisar: What I Was Born To Do, Do Your Own Thing, Cross The Line

Snuttar ur föreställningen.

Kuriosa:

Musikalen är inte baserad på filmerna med samma namn (det finns 5), upphovsmakarna är väldigt noga med att poängtera det, utan den är bara inspirerad av dem. De har tagit miljön (cheerleaders på high school), grundintrigen (rivalitet på en stor cheerleadertävling) och sen skrivit en ny story utifrån det, helt enkelt skapat Bring It On 6.

Det är en fantastisk samling upphovsmän bakom den här showen:
Tom Kitt skrev musiken till Next 2 Normal som fick Pulitzer priset 2010 och spelades på Stockholms Stadsteater säsongen 2012/13. Lin-Manuel Miranda skrev musiken och sångerna till In The Heights nått som gav honom en Tony.
Librettisten Jeff Whitty skrev librettot till Avenue Q, även den spelad i Sverige.
Amanda Green har skrivit sångtexter till två av Tom Kitts tidigare musicaler (High Fidelity och Debbie Does Dallas). Hon är dessutom dotter till den berömda text och librettoförfattaren Adolph Green ( On The Town, Singin’ In The Rain och många, många fler, oftast skrivna i samarbete med Betty Comden).