Dag 188: Irene

Irene (1919), 675 föreställningar
Baserar mitt omdöme på inspelningarna av 1973 års Broadway revival (594 föreställningar) och London revivaln från 1976 (974 föreställningar).
Musik: Harry Tierney (+Wally Harper, Fred Fisher, Charles Gaynor 0 James Monaco för revivalversionerna)
Sångtexter: Joseph McCarthy (+  Jack Lloyd, Otis Clements & Charles Gaynor för revivalversionerna)
Libretto: James Montgomery baserad på hans pjäs Irene O’Dare (+ Hugh Wheeler & Joseph Stein för revivalversionerna)

Originalets handling:
Irene är en irländsk flicka som arbetar som assistent till en tapetserare. Hon skickas en dag till ett flott hus på Long Island för att där stoppa om ett antal kuddar.
Hon blir förälskad i Donald, den rike sonen i huset.
En manlig modeskapare med namnet Madame Lucy låter Irene låtsas vara en societetsflicka för att på så sätt hjälpa honom att marknadsföra sina kläder. I sin ”förklädnad” lyckas hon charma hela den lokala överklassen och det leder till att hon kan gifta sig med Donald.

Revivalns handling:
Irene är en hårt arbetande men ödmjuk flicka som driver en musikaffär tillsammans med sin mamma. Irene skickas till Long Island för att stämma pianot hos den unge rikemanssonen Donald.
Irene blir genast förälskad i honom och han i henne.
Donalds odugling till kusin, Ozzie, vill etablera sig i modebranchen och har anlitat en oerhört affekterad vän som låtsas vara en fransk modeskapare vid namn Madame Lucy.
Irene och hennes tre vänninor anlitas som modeller. Irene ska dessutom låtsas vara Contessa Ireeni O’Dahrey. Denna ”grevinna” berättar för alla på visningen att hon alltid åker till New York bara för att handla Madame Lucy’s klänningar. Detta uttalande gör att det nya modehuset blir en omedelbar succé.
Donald vill att Irene ska fortsätta låtsas vara grevinnan men det vill inte hon. I tron att han bara kan älska henne så länge hon låtsas vara fin så lämnar hon Long Island och åker hem till New York. Donald inser då att han faktiskt älskar Irene för den hon är och han åker efter henne, han förklarar sin kärlek för henne och de faller varandra i armarna och brister ut i sång.
Under tiden har Irene’s mamma upptäckt att Madame Lucy i själva verket är hennes ungdomsförälskelse Liam O’Dougherty och det visar sig att de fortfarande har känslor för varandra och även de brister ut i sång.

Som ni ser på sammanfattningarna ovan så har man bearbetat originalet rätt så ordentligt inför revivaln.
Det samma gäller musiken. Endast fem av originalets sånger har behållits, resten är sånger av andra kompositörer som var populära kring åren som Irene skrevs och så ett par låtar som är helt nyskrivna för denna version. Så det finns inte så mycket  kvar av originalet förutom namnen på rollerna och hit-sången Alice Blue Gown.
Jag upptäckte att jag dessutom hade två olika versioner av revivaln, dels London versionen från 1976 på lp och så en cd-version av Broadwayrevivaln.
Jag kan genast konstatera att Londonversionen är att föredra, den är glad, fartfylld och fylld av en nostalgisk energi som gör att min fot stampar takten mest hela tiden. Sånginsatserna är starka, roliga och precis lagom teatrala för att göra denna inspelning ”levande”.
Broadwayversionen har visserligen Debbie Reynolds och det är ju kul men hela plattan känns trött, mossig och otroligt oinspirerad och sånginsatserna är tråkiga och sövande slätstrukna. När jag lyssnar på den förstår jag varför jag aldrig givit showen en chans för jag blir uttråkad redan efter andra låten.
Londonversionen är det däremot inget problem att ta sig igenom och den kommer att slängas på skivspelaren igen, det är jag säker på. Här känns det som att jag upptäckt en liten pärla.
Så vill man höra lite hits från det sena 1910-talet samt få en dos tidig 20-tals nostalgi så är den här showen inte den sämsta att satsa på.

Favvisar:
What Do You Want to Make Those Eyes at Me For?, The World Must be Bigger Than an Avenue, Alice Blue Gown, An Irish Girl, Irene

Kuriosa:
Den här showen hade lite problem innan den anlände till Broadway.
Till att börja med hade man valt den kände shakespeareskådespelaren Sir John Gielgud till regissör. Han hade aldrig regisserat en musikal tidigare. När en reporter frågade honom om varför han valt att debutera med Irene så svarade han glatt: Varför inte?
Try outen i Toronto möttes av dåliga recensioner.
Inte blev situationen bättre när Debbie efter ett par veckor fick problem med rösten. Den 11:e december kunde hon varken tala eller sjunga längre. Man ville därför ställa in den dagens föreställning. Men föreställningen var utsåld och teaterledningen krävde att den genomfördes. 
Så man kompromissade: Debbie agerade och dansade sin roll på scenen medan regissören Gielgud, stående vid ena sidan av scenen, läste hennes repliker och framförde hennes sånger. Publiken uppskattade dock inte denna lösning och de blev mer och mer aggressiva ju längre kvällen fortskred. När deras protester till slut blev för högljudda så gick Debbie fram till scenkanten och kraxade fram: I don’t have to be here. I could be at home with my seven maids.
Ridå.
Nästa stop på vägen var Philadelphia och där fick de ännu sämre recensioner.
Både manuset och Gielguds stela och teatrala regi kritiserades och man bestämde att det var dags att göra drastiska förändringar. En ny manusförfattare kallades in, Gielgud fick sparken och regissören Gower Champion (känd för bl a Hello, Dolly) tog över i ett försök att rädda showen. Han föreslog att det i programmet skulle stå: Salvaged by Gower Champion.
I sin tredje try out stad, Washington, så såg president Nixon föreställningen och hans uttalande* om att han trodde att showen skulle bli en stor hit gjorde att biljettförsäljningen tog fart på Broadway.
Kostnaderna för ny manusförfattare, regissör, skådespelare (ja, även ett par av dem byttes ut på vägen) och annat gjorde att showen kom att ha haft produktionskostnader på över 1,5 miljoner dollar redan vid sin premiär. Så trots att den spelade för utsålda hus i 594 föreställningar så slutade det med en förlust på $900 000.

Showen var Debbie Reynolds Broadway debut.
Hennes dotter fanns med som en av ”debutanterna” i föreställningen. Idag så är det nog nästan fler som känner till henne än mamman för dotterns namn är Carrie Fisher och hon slog igenom med dunder och brak som Prinsessan Leia i den första Star Wars trilogin (dvs del IV – VI).

Showen vann en Tony Award för bästa manliga biroll.
Debbie fick en Outer Critics Circle Award
Den vann också en Theatre World Award

* Irene was a great show. I think this will be a big hit in New York, perhaps not with the New Yorkers, but with the out-of-towners. I don’t want to get into the business of criticizing some of the new art, but these days it is very difficult to find a movie or play you really want to take your family to.
People are getting tired of all that way-out stuff.
Irene has a lot of fun in it. This is one the whole family can enjoy.
Debbie Reynolds is just a superstar. In the movies she was rather tight, but this time she showed real range. She’s a fine actress and a fine dancer.
I’ve never seen a show before with three dance numbers that were real showstoppers.
I should say I’ve seen Irene before, but I’m not really quite that old.
– Richard M. Nixon

Pressklipp:
If you are going to revive a 1919 musical, you can, decently, do one of two things: (a) you can revive a 1919 musical; or (b) you can create something that looks like, sounds like, moves like, feels like everybody’s idea of a 1919 musical. The real thing or consistent pastiche. But not a stylistic botch that embraces everything from new book that is exactly as unfunny as the old one would probably have been, a melange of songs that includes a few from Irene and quite a few from later or even entirely contemporary sources, orchestrations that are steadfastly of the late twenties or early thirties if they are steadfastly anything at all, and a great deal of paint slapped on portals and backdrops that do not so much suggest the stage decor of a period as they do the remains of a sidewalk art show in the Village after all of the best primitives have gone.
…
(Om Debbie)…The girl is accomplished. I think she can do anything – except face us and hold us by contact.
– Walter Kerr, Times



Irene is to the idea of theatre what processed cheese is to the idea of food, what Disneyland is to the idea of amusement parks, what Muzak is to the idea of music, what Richard M. Nixon is to the idea of presidency, and it is hardly surprising that (a) he liked it and (b) made a point of publicizing the fact.
…
I wouldn’t be surprised if, at the end of every performance, the actors were plugged out, disassembled and put into little boxes for storage until the next day. Irene is a period motel, pridelessly made, bought and paid for with devalued currency. There is no style to it, no purpose, no human energy. It is simply manufactured.
– Martin Gottfried, Women’s Wear Daily

Videosar:
Debbie Reynolds You Made Me Love You
The Street Car Company is doing Irene

Ljudis:
Alice Blue Gown (1920)

Dag 127: Very Good Eddie

Very Good Eddie (1915), 341 föreställningar
Min bedömning baseras på inspelningen av revivaln från 1975 (304 föreställningar)
Musik: Jerome Kern
Sångtexter: Schuyler Green & Herbert Reynolds
Libretto: Philip Bartholomae & Guy Bolton, baserad på Philip Bartholomaes pjäs Over Night.

Clerk: I’ll give you a room over the bowling alley.
Rivers: Is that a quiet room?
Clerk: Oh yes, there you can hear a pin drop.

Eddie Kettle är en väldigt kort ung man. Han har nyligen gift sig med Georgina som är osedvanligt lång.
De befinner sig ombord på ett kryssningsfartyg som så småningom ska ta dem till deras smekmånadshotell.
Med ombord finns också Percy Darling en sensationellt lång idrottsman som nyligen gift sig med Elsie som råkar vara väldigt, väldigt liten.
Kaos uppstår när de två parens vägar korsas och de av misstag byter partners.
Massor av missförstånd och möjligheter till glada shownummer uppstår innan paren återförenas och den sanna kärleken segrar.

Musiken är en blandning av klassisk amerikansk operett och ragtime.
En väldigt charmig blandning.
Här finns en uppsjö av glada och härliga sånger, varav ett flertal definitivt är värda att återupptäckas.
En riktig liten pärla. rekommenderas varmt!

Favvisar:
I’ve Got to Dance, Babes in the Wood, We’re On Our Way, Bungalow in Quogue, Isn’t It Great to Be Married

Kuriosa:
Den här var den andra av de sk Princess showerna. De kallades så eftersom de spelades på den lilla (bara 299 platser) Princess Theatre i New York.
Den relativt lilla scenen och mer intima salongen tvingade fram en ny typ av musikal som kunde klara sig med en mindre ensemble, reducerad orkester och enklare scenografi än vad Broadway var van vid på den tiden.
Upphovsmännen till denna show använde sig av dessa förutsättningar för att skapa en serie roliga och relativt intelligenta och intrigdrivna musikalkomedier.
De här verken kom att starkt påverka de då ännu tonåriga kompositörerna för nästa generations musikaler. Bland dessa kan man hitta exempelvis George Gershwin och Richard Rodgers.
För att få reda på mer om en annan i serien gå till Dag 28: Leave It To Jane.

Revivaln vann två Theatre World Award 1976.

Videosar:
Old Boy Neutral (fr en High School konsert)
Very Good Eddie (stora delar av high school konserten)

Ensemblen från 1915 års uppsättning. Man kan nästan se vilka de två paren är, eller hur?

Dag 62: Watch Your Step

Watch Your Step (1914), 175 föreställningar
Musik & sångtexter: Irving Berlin
Libretto: Harry B. Smith baserad på pjäsen Round The Clock av Augustin Daly.

Som de flesta av de riktigt tidiga musikalerna så var det här egentligen mer revy eller vaudeville än vad vi kallar musikal idag och librettot fungerade mest som ett slags lim för att hålla ihop de olika solistiska numren, den var inte intressant i sig själv.
Den här gången handlade stycket om millionären Ebeneezer Hardacre som testamenterar en förmögenhet till den av hans manliga släktingar som aldrig varit kär, förlovad eller gift. Vad som följer är ett antal episoder i vilken de olika släktingarna försöker göra anspråk på arvet bara för att en efter en falla för någon kvinnas charm.
Jag sa ju att vi pratar rent fluff här.
Den här föreställningens viktigaste funktion var att visa upp Vernon och Irene Castle, USA’s mest berömda danspar och de som hade introducerat danser som fox trot, cakewalk, tango och andra ”ballroom dances” för amerikanarna.

Irving Berlin hade fått i uppdrag att för deras räkning skriva musikalmusik som var dansant och det gjorde han med besked.
Man tog en liten chansning med musiken för allt baserades på ”ragtime”, den nya moderna, syncoperade musiken som blivit omåttligt populär och man var osäker på om man verkligen kunde fylla en hel föreställning med sån musik.
Det kunde man. Showen blev en braksuccé!
Det var förresten en chansning av producenten Charles Dillingham att anlita Irving Berlin också. Berlin hade visserligen skrivit ett flertal framgångsrika sånger, varav flera hade lagts in i olika föreställningar men det här var hans första helt egna musikalpartitur.

Det här är bara så fruktat, sanslöst, otroligt charmigt. Blir alldeles lycklig. Dels så älskar jag ragtime men det är också nått så ljuvligt oskyldigt, enkelt och medryckande i själva inspelningen.  Och så är det grymt bra melodier.
Det var ju en ”dansmusikal” det här och det märks för det finns massor av dansvänliga up tempo nummer i partituret. Det går inte att lyssna på nått spår utan att gunga med, stampa takten, ta ett litet danssteg eller åtminstone knäppa med fingrarna.
Det finns även plats för några komiska nummer där jag främst fastnat för Opera Medley där man gjort ragtimeversioner av kända arior ur Aida, Rigoletto m fl.

Aida,
There’s not a melody ”sweeda”
but you’ll be sweeter when we begin
Turning you into a rag.

Allt framförs med bara ett pianoackompanjemang, men det räcker gott. Enkelheten förstärker bara stämningen.
Rekommenderar det här å det starkaste!

Favvisar:
They Follow Me Around, Simple Melody, Settle Down In A One Horse Town, Syncopated Walk, Show Us How To Do The Fox Trot

Kuriosa:
I föreställningen finns en sång som heter Simple Melody, den var den största hiten i showen och är det första exemplet på Berlins kärlek till att skriva kontrapunktiska sånger eller sånger i kontrapunkt. Vet inte vad det heter på svenska, ”a musical counterpoint” säger man på engelska. Hursom, i Berlins version består sångerna av två delar, en långsammare melodi och en snabbare. Bägge melodierna är skrivna både för att fungera på egen hand och för passa ihop om de sjungs samtidigt. Först sjungs den lugna delen, sen den snabbare och som avslutning så sjungs bägge samtidigt i kontrapunkt till varandra. Hängde ni med? Kan inte förklara det bättre och rekommenderar er att titta på nån av klippen nedan för att få exempel.
Han skulle i alla fall skriva många sådana under sin karriär, en av de sista var Old Fashioned Marriage som han skrev speciellt till reviveln av Annie Get Your Gun 1966.
Som bonus på cd:n har man slagit ihop tre av hans mest kända kontrapunktiska melodier i en medley som man avslutar med att sjunga alla tre samtidigt, ett ljuvligt kaos uppstår.

Ordet kontrapunkt kommer från latinets punctus contra punctum som betyder “not mot not”.

Originalpartituret finns bevarat för denna show så alla låtarna på inspelningen låter (mer eller mindre) som de gjorde på premiären. Anledningen till att allt finns bevarat i original var att Irving skapade ett eget musikförlag och han förlade alla sina egna verk där. Han var först med att göra så och därför finns så mycket av hans musik bevarad. Fast det skulle dröja ända till Louisiana Purchase (1940) innan han förlade ett helt musikalpartitur igen.

Videosar:
Old Fashioned Wedding med Patti LuPone & Peter Gallager
Simple Melody i Muppetversionen

Vernon & Irene Castle

Dag 28: Leave It To Jane

Leave It To Jane (1917), 167 föreställningar.  CD:n är en inspelning från reviveln 1959 som spelades 958 gånger.
Musik: Jerome Kern
Sångtexter & libretto: Guy Bolton och P.G. Wodehouse baserad på pjäsen College Widow av George Ade fr 1904.

Fram till mitten av 1910-talet så var det mesta som gick på Broadway revyer, importerade europeiska operetter eller amerikanska operetter som härmade de europeiska.  Det här var ofta storslagna produktioner som spelades i enorma teatrar med massor av scenografi, stora orkestrar, gigantiska ensembler och ett överflöd av kostymprakt. Föreställningarna utspelade sig helst i exotiska miljöer eller i små påhittade centraleuropeiska furstendömen.

Som en motreaktion kom, med start 1915, en serie musikaler som kallats ”Princess Theatre showerna”. De kallas så för att flera av dem spelades på en liten teater (bara 299 sittplatser) som hette just Princess Theatre.
Det nya med dem var att de var små shower, betydligt mer intima än vad som var brukligt. Orkestern var liten ( i Janes fall: clarinett, piano, slagverk och banjo) och så innehöll de ”modern”, ofta synkoperad musik, typ ragtime.  De flyttade miljön från det exotiska till en äkta amerikansk (gärna college) miljö. Även scenografin var neddragen och bestod av en enda fast scenbild per akt.

Intrigerna är flortunna men de ansträngde sig för att få musiken betydligt mer integrerad i handlingen än vad som var brukligt i föreställningar på den tiden. Här skulle sångerna tillföra intrigen något och inte bara vara utfyllnad eller till för olika artister att visa upp sina specialiteter.

Princess-showerna skapdes av teamet Kern/Bolton/Woodhouse och Jane var nummer tre i deras serie.

Alla musikalerna i serien blev stora framgångar. Jane spelades 167 gånger och det kanske kan verka som lite men på den tiden så räckte det inte bara till att täcka produktionskostnaderna utan även till att generera en ordentlig vinst till investerarna.

Dessa shower var föregångarna till det som skulle bli den moderna musikalen. Kern var ju även delaktig i att ta genren ett steg till upp i sin utveckling när han var med och skapade Show Boat 1927.

Handling:
Atwater College har ett uruselt fotbollslag. Det är dags för den årliga, stora och prestigeladdade matchen mot värsta rivalerna, Bingham College. Jane, som är Atwaters fixare och problemlösare,  beslutar sig för att flirta med Binghams bästa ”halfback” Billy och få honom att spela för Atwater istället för sitt eget college. Naturligtvis lyckas hon. Med Billy’s hjälp vinner Atwater och Jane upptäcker att hon blivit förälskad i Billy på riktigt.

Det här är glad musik. Otroligt optimistisk och peppande. Orkestern är större på den här revivelinspelningen än den var 1917 så det är jazzigt och med bra sväng i blåset. Banjon är ett av de dominerande instrumenten och det i sig räcker för att ge mig ett litet leende på läpparna.
Har man aldrig lyssnat på en riktigt gammaldags musikal nån gång så är det här en bra introduktionsplatta.

Favvisar: Leave It To Jane, Cleopatterer, The Crickets Are Calling, I’m Going To Find A Girl, The Sun Shines Brighter

Kuriosa:
Film och TV-skådespelaren George Segal hade en lite roll i riviveln.

På denna cd så har man som bonus lagt in en medley av sånger från original uppsättningen, alltså inspelad 1917.

Video:
Leave It To Jane och Cleopatterer från Till The Clouds Roll By, en biografifilm om Jerome Kern från 1946. Observera att det här är mer en Hollywoodversion av sångerna än ett återskapande av hur det kan ha sett ut. Men kul är det!