Nr 411: Sweet Smell of Success

Sweet Smell of Success (2002)
Broadway, 109 föreställningar

Music: Marvin Hamlisch
Lyrics: Craig Carnelia
Book: John Guare, baserad på filmen med samma namn från 1957 som hade ett manus skrivet av Clifford Odets och Ernest Lehman i sin tur baserad på Lehmans novell Tell Me About It Tomorrow! från 1950.

A certain actress is learning that girls get minks the same way minks get minks…
– J. J. Hunsecker

It’s New York, 1952.
Welcome to Broadway, the glamour and power capital of the universe. J.J. Hunsecker rules it all with his daily gossip column in the New York Globe, syndicated to sixty million readers across America. J.J. has the goods on everyone, from the President to the latest starlet. And everyone feeds J.J. scandal, from J. Edgar Hoover and Senator Joe McCarthy down to a battalion of hungry press agents who attach their news to a client that J.J. might plug.
The show concerns sleazy press agent Sidney Falcone and his willingness to do anything to get ahead. Sidney manages to capture the attention and patronage of  J.J. Hunsecker.
With JJ’s help, Sidney becomes one of the hottest agents in New York.
However, catering to JJ’s egotistical desires is dangerous business. When Sidney fails to keep JJ’s sister Susan from running off with a jazz musician, JJ arranges for Sidney to be murdered.

En otroligt svängig, jazzig musikal. Det här är den sortens musik som jag kan gå igång på på direkten. Hård, vass, melodiös och totalt medryckande. Fötterna kan inte hålla sig stilla utan stampar takten som små galningar och hela kroppen rör på sig och digger med den också.
Jag tycker att det här är Hamlich bästa musik sen A Chorus Line.
Det känns 50-tal om musiken och det gjorde det om danserna också, även de hårda, sexiga och explosiva och inte så lite inspirerade av Jerome Robbins koreografier till West Side Story.
Det är inte så många roller i den här showen, de viktiga är JJ, hans syster Susan, hennes älskare pianisten Dallas, den framgångshungrige Sidney, hans flickvän Rita och så finns där ensemblen som nästan måste räknas som en roll för de är med på scenen under stora delar av föreställningen och agerar som nått som närmast kan beskrivas som en grekisk kör. De kommenterar skeenden, verbaliserar rollfigurers tankar, argumenterar för och emot val som görs etc etc. De sjunger tajta harmonier och så dansar de, mycket och ofta.

Jag är väldigt förtjust i den här showen även om jag kan tycka att den tappade en hel del fart under andra akten. Men helheten är jazzig, svettig, rolig och underhållande.
Enda sången/scenen jag faktiskt tyckte blev helt fel var JJ’s sång/vaudevillnummer under en insamlingsgala. John Lithgow är inte den bästa sångaren eller dansaren och här framkom det med all tydlighet, förutom det faktum att låten var trist. I övrigt var Lithgow helt lysande.

Kuriosa:
Föreställningen blev nominerad till 7 Tony Awards men vann bara 1, den för bästa manliga huvudroll som tillföll John Lithgow.
Showen fick även 11 Drama Desk Award nomineringar och här blev det enda priset Outstanding Actor in a Musical som gick till John Lithgow.

Novellen Tell Me About It Tomorrow! som både filmen och musikalen är baserade på skulle hetat The Sweet Smell of Success redan när den publicerades i Cosmopolitan 1950 men chefsredaktören ansåg att ordet ”smell” inte var ett lämpligt ord att publicera i tidningen och därför ändrades namnet.

J. J. Hunsecker sägs vara baserad på skvallerjournalisten Walter Winchell (1887-1972) en man som var känd för att förstöra livet och karriären för personer han ogillade. Och precis som JJ i musikalen så erbjöd han folk att bli omnämnda (och därmed uppmärksammade) i hans krönika i utbyte mot information, skvaller och annan ”ammunition” som han kunde använda mot sina fiender.
Han blev väldigt fruktad men även kritiserad för sina metoder.
Han sympatiserade med Senator Joseph McCarthy och hans kommunistjakt och var snabb på att anklaga folk för att vara ”commies”, speciellt om de försökte attackera honom på nått sätt.
Hans populäritet dalade fort i och med att McCarthy tappade inflytande.

Två klassiska Winchell citat: ”Nothing recedes like success” och ”I usually get my stuff from people who promised somebody else that they would keep it a secret.”
Winchell anses vara den som först etablerade ordet frienemy.
Hans karriär varade länge och redan 1930 skrev Cole Porter så här i sången Let’s Fly Away i musikalen The New Yorkers:
Let’s fly away And find a land that’s so provincial, We’ll never hear what Walter Winchell Might be forced to say

Press:
Sweet Smell of Success, which opened tonight at the Martin Beck Theatre, will go down in the record books as a real heartbreaker; one of those fabulous sounding new musicals with an impeccable pedigree which never quite comes together and ultimately only disappoints. John Guare’s book is intelligently adapted from the film of the same name, but never manages to make the right points at the right time. The music, by Marvin Hamlisch, oozes period swank and jazzy themes, but is sabotaged at every turn by Craig Carnelia’s less than perfect lyrics. Nicholas Hynter, with the dubious help of moribund choreography by Christopher Wheeldon, seems never in control of the events on stage long enough to make anything captivating and entertaining from the incongruous elements. 
The evening would be a total loss were it not for the amazing performances of John Lithgow and Brian d’Arcy James.
– Thomas Burke, Talking Broadway

Listen, all ye sinners, to the Lorelei call of Manhattan after dark, a world of glitter and grime, of illicit, electrified promise. Harken to the whispers of the famous and the infamous as they do the dirty things they do when the lights are low. Hear the cries of the . . . zzzzzzzz.
Sorry. Did I nod off there? It’s true that Sweet Smell of Success, the new musical at the Martin Beck Theater, works really hard at conveying that titillating, biblical sense of nocturnal New York as a hive of glamorous nastiness.
But somehow this siren song insists on translating itself into the rhythms of a sideshow hypnotist, the kind who keeps saying, ”Your eyelids are getting heavy . . .” The bitch-goddess Success may be the presiding deity of record in the production that opened last night. But its real spirit-in-residence is Morpheus, the yawning god of dream time.
– Ben Brantley, The New York Times

Videosar:
From the Tony Awards
At the Fountain från Rosie O’Donnell Show
Opening Night on Broadway
High Lights från en Konsertversion
One Track Mind
Rita’s Tune
Trailer till filmen

Nr 403: Do I Hear A Waltz?

Do I Hear A Waltz? (1965)
Broadway: 220 föreställningar
Bearbetad version på Pasadena Playhouse, Kalifornien 2001
Encores! konsertversion på New York City Center 2016

Music: Richard Rodgers
Lyrics: Stephen Sondheim
Book: Arthur Laurents, baserad på hans pjäs The Time of the Cuckoo från 1952

Leona, an unmarried American secretary ‘of a certain age,’ goes on a dream vacation to Venice, Italy.  She stays at the Pensione Fioria, run by the flirtatious Signora Fioria. At the Pensione, she meets two couples, the Yeagers and the McIlhennies. While the McIlhennies enjoy a relatively normal vacation, Eddie Yeager ends up having a brief affair with Signora Fioria.
Under the spell of that enchanted city, Leona falls in love. The gentleman is an attractive, middle-aged shopkeeper, whose attentions give flight to her deepest dreams of romance. Too soon, however, he openly informs her that he is a contented family man, and Leona’s hopes are dashed. She can, for a short time, harness romance, yet realizes that such a relationship would have nowhere to go. Still, might it be better than never having loved at all? The two eventually decide to just be friends.
In the end, the Yeagers, the McIlhennies, and Leona all leave the Pensione and a new flock of visitors start their vacations.

En charmig liten musikal. Storymässigt kanske lite i tunnaste laget men fylld av härlig Richard Rodgers musik och vassa, roliga sångtexter av Stephen Sondheim. Flera av sångerna hör till mina favoriter och titelsången var den första sången som jag framförde inför publik på en masterclass i sång och var även den sång jag framförde på min första musikalaudition så den har en speciell plats i mitt hjärta.
Överlag så är det här en musikal som fungerar bra även av att bara höras, handlingen och de olika karaktärerna framträder tydligt (med lite fantasi från lyssnarens håll) och de små intrigbitar som talscenerna bidrar med känns inte så nödvändiga för att man ska kunna njuta av detta verk.
Ingen musikal som skriker efter att sättas upp igen men absolut en liten pärla som förtjänar att lyssnas på.

Kuriosa:
Den här musikalen markerade Richard Rodgers första samarbete med en annan sångtextförfattare (lyricist) efter Oscar Hammersteins död 1960. För musikalen No Strings (1962), som var det första verk Rodgers skrev efter Oscars död, stod han själv för både musik och sångtexter.
Samarbetet mellan Rodgers och Sondheim var inte friktionsfritt. Sondheim hade bl a svårt för Rodgers vägran att skriva om sånger så att de skulle fungera bättre i sina sammanhang och bli mer intressanta ur en rent musikalisk synpunkt – istället blev många av dem vad Sondheim skulle kalla för ”mekaniska” sånger, d v s väldigt repetitiva och statiska.
Han ogillade också Rodgers vägran att prova på nya och okonventionella sätt att skriva musikal, ett exempel är Sondheims tanke att huvudpersonen Leona inte skulle sjunga förrän i musikalens slut då hon vuxit och nått nya insikter om sig själv och sin syn på kärlek. Rodgers vägrade.
Den mest kända konflikten mellan dem är den som gäller sångtexter och speciellt sångtexten till en sång i andra akten. Sondheim är ju känd för sina kvicka och ofta väldigt cyniska texter och betraktelser av livet och han är i sitt esse i originaltexten till We’re Gonna Be Alright: i den dissekerar ett par sitt äktenskap och kommer bland annat fram till att det kan vara ok både med att ha älskare och små homosexuella äventyr för att hålla äktenskapet vid liv – åsikter som var väldigt vågade för sin tid.  Så här berättar Sondheim själv: I wrote lyrics which had some bite to them and Dick Rodgers thought the song was wonderful. Next day he called a lunch and kept slamming the lyrics against my forearm and saying, ”This will not do, this will not do”, and I kept asking, ”Why?” The truth was, he’d shown the lyrics to his wife and she did not like it. He probably showed it to her out of enthusiasm. But you know, it’s got stuff about sexuality in it.” Det är den censurerade versionen som man hittar på castinspelningen från -65, men den sjungs numera alltid med texten så som Sondheim skrev den från början.
Rodgers för sin del kände sig gammal och ”out of touch” med musikalscenen och var dessutom rädd för att han hade förlorat sin förmåga att skriva bra musik. Det senare behövde han inte oroa sig för för Do I innehåller ett flertal typiska, starka  och helt ljuvliga Rodgers melodier.
För mer om musikalens tillblivelse se bland videosarna nedan där det finns länkar till en intervju med Sondheim och Laurents som gjordes för tv 1965.

Rodgers var väldigt dominerande och försökte (och lyckades oftast) hela tiden tvinga igenom sina idéer och åsikter. Han var så illa omtyckt av produktionsteamet att de kallade honom för Godzilla bakom hans rygg.

”I watched him grow from an attractive little boy to a monster”, sa Rodgers om Sondheim under en intervju. Det var menat som en komplimang!
I samma intervju sa Sondheim, diplomatiskt, att han ”was taking a back seat because the best man for this score is Dick. ”I’d be the last one to dispute that”, svarade den legenden Rodgers.

En av anledningarna till att musikalen inte blev en större framgång var att den i Sondheims ord var en ”Why? musikal”, d v s en musikal baserad på bra material som inte skriker efter att musikaliseras. Om musiken inte tillför nått till grundmaterialet så finns risken att den istället känns eller blir urvattnad av tillförseln av sånger och om inte karaktärerna har så starka passionerade ögonblick som liksom kräver att de ska brista ut i sång för att kunna uttrycka allt de känner inombords så finns det ingen anledning för dem att brista ut i sång och då blir det också liksom fel. Att The Time of the Cuckoo är en bra pjäs ser man i filmversionen från 1955 med Katharine Hepburn i rollen som Leona men behövde den musikaliskas? Troligtvis inte.  Filmen heter Summertime.

1997 fick Sondheim en inspelning av en konsertversion av musikalen som man gjort i London, han insåg då att det här inte alls var en ”Why? musikal” utan att Laurents pjäs mycket väl lämpar sig som material till en musikal och att det var Rodgers musik som var fel för verket.
Genast så började Laurents och Sondheim att bearbeta materialet, man skrev om delar av librettot, tog tillbaka strukna sånger och ändrade i sångtexterna.
Den första reviderade versionen av showen fick sin premiär 1999 på George Street Playhouse i New Brunswick, New Jersey.
Sen sattes den upp på Pasadena Playhouse i Pasadena, Kalifornien 2001, där den blev en framgång och det gjorde att man gav ut en ny castinspelning.
2016 blev den en av musikalerna i Encores! konsertserie på New York City Center.

Press:
Om originaluppsättningen på Broadway:

Do I Hear a Waltz is an entirely serious and very dry musical about an American tourist who goes to Venice and doesn’t have any fun.
…
But there is – as the play is saying – an emotional drought in Venice, and while musical comedy asceticism is a rare and perhaps admirable thing it cannot, and does not, do much for the evening’s pulse.
– Walter Kerr, The Herald Tribune

The authors . . . have accomplished their conversion from the play with tact and grace. They have not attempted a complete transformation. On the other hand, they have not cheapened or falsified the play . . . They were wise not to overload the musical with production numbers; their taste was unexceptionable when they chose not to turn their work into a brash, noisy affair, which would have been out of keeping with their theme. At the same time one cannot suppress a regret that they failed to be bolder. For there are times, particularly in the early stages, when the songs are merely a decoration. They give the impression that they are there because a musical requires music. They do not translate the story into the fresh and marvelous language that the rich resources of the musical stage make possible.

Do I Hear a Waltz? is not a great musical. It does not make Venice materialize in spirit as it might. But it has the courage to abjure garishness and stridency. It speaks and sings in a low key. It is faithful to the sentimental tale that is its source.
– Howard Taubman, The New York Times

Om Encores! version:
“Waltz” still comes across as a show about the pursuit of passion that has little passionate urgency itself. As it charts the bumpy course of Leona’s summer love affair, the show feels as anxiously ambivalent as its heroine. Its odds of ever being reborn as a commercial Broadway success are slight.
…
But the program’s inestimable value lies in its presentation of shows we might otherwise never see — and of talented performers stretching muscles they rarely have a chance to use. I can’t say that this “Waltz” ever thrilled me. But I was fascinated by every second of it, and by the unresolved conflict of talents it embodies.
…
As in much of Laurents’s work, the tone of “Waltz” wobbles between sentimentality and cynicism. The same tension is felt in the songs, with Rodgers and Mr. Sondheim tugging in different directions and ending up in a rather listless draw. Rodgers’s score, although beautifully performed by the Encores! orchestra (directed with charm by Rob Berman), mostly seems to float up a lazy canal, with surprisingly unvaried rhythms.
Only occasionally do you hear Mr. Sondheim wielding words with the dexterity for which he is famous.
– Ben Brantley, The New York Times

 

Do I Hear a Waltz? is the one with lyrics by Rodgers family-friend Stephen Sondheim, whose arm doesn’t need to be twisted in order to have him go on about how unhappy the brief partnership was. Apparently it was, although this reviewer wasn’t there to corroborate.
What can be said is that the results are right up there with some of the best scores Rodgers helped turn out — and Sondheim’s agile words are also among his most devilishly clever. So it wasn’t that element that led to the musical’s short stay. (Maximizing the score’s beauty is conductor Rob Berman and his 31-musician orchestra in which harpist Susan Jolles has plenty to do.)
Surely, it you ever want to hear a waltz this side of Johann Strauss, it’s a Rodgers waltz you want, and the tuner’s title song fills the bill, or as Sondheim pens, “Such lovely blue Danube-y music/How can you be/Still?” (That query might be in the Top 10 of Sondheim rhymes.)
…
Do I hear a waltz? You bet I do. I can’t get it out of my head, nor do I want to. Not a bad thing to say about a musical, and something always said when Richard Rodgers is at hand.
– David Finkle, The Huffington Post

Videos:
Intervju med Sondheim och Laurents om musikalen fr 1965 pt 1
Intervju med Sondheim och Laurents om musikalen fr 1965 pt 2
Highlights från Encores! Konsert 2016
Dress rehearsal från Encores!
Bilder från en repetition av original uppsättningen 1965
Everybody Loves Leona från Pasadena uppsättningen 2001