Tag Archives: 1964

Nr 416: Hello, Dolly!

10 Nov

Hello, Dolly (1964)
Music & Lyrics: Jerry Herman
Book: Michael Stewart, based on the play The Matchmaker by Thornton Wilder in turn based on Wilder’s The Merchant of Yonkers which was an Americanized version of the german musical play Einen Jux will er sich machen (1842) by Johann Nestroy wich was a full lengt version of the one-act farce One Day well Spent (1835) by John Oxenford.

Uppsättningar i urval:
Broadway 1964, 2 844 föreställningar
West End 1965, 794 föreställningar
Malmö Stadsteater 1965

Oscarsteatern 1966
Filmversion 1969
Broadway revival 1975, all-black version, 42 föreställningar
West End revival 1984 med dragstjärnan Danny La Rue i titelrollen
Broadway revival 2017 med Bette Midler i titelrollen

” Money, pardon the expression, is like manure, it’s not worth a thing unless it’s spread around, encouraging young things to grow.” – Ephram Levi

In 1890, Dolly Levi, a widowed New York City Jewish matchmaker, journeys to Yonkers, home of Horace Vandergelder, a wealthy grain merchant whom she would like to marry. Horace wants Dolly to take his niece, Ermengarde, to New York, where the girl will be protected from the attentions of Ambrose Kemper, an impoverished young artist. In addition, he reveals his intention to marry Irene Molloy, a pretty New York milliner, an announcement that inspires Dolly to devise a plan to keep Horace for herself.
First, she instructs Ermengarde and Ambrose to escape to New York, hoping they will win first prize in the dance contest given at the elegant Harmonia Gardens restaurant. Upon overhearing that Cornelius and Barnaby, the destitute clerks from Horace’s store, are planning to take a day off in the owner’s absence, Dolly advises them to visit Irene’s shop but not to reveal who has sent them.
The girl-shy clerks follow her suggestion and introduce themselves as wealthy sophisticates to Irene and her assistant, Minnie Fay, but their visit is aborted when they spot Horace and Dolly about to enter. The boys hide and conceal their identity, but all marriage potential between Horace and Irene is dissolved when he discovers the two men.
Pleased with the outcome of her plan, Dolly persuades Cornelius and Barnaby to take the girls to Harmonia Gardens for dinner and also arranges for Horace to be met there by a new marriage prospect, the heiress Ernestina Simple, who is, in fact, Dolly’s actress friend Gussie Granger.
Exquisitely coiffed and gowned, Dolly makes a dazzling entrance at the restaurant, where she charms Horace until he is about to propose to her; but he spots Ermengarde and Ambrose on the dance floor. In his hectic pursuit of the couple, Horace incites a ruckus that climaxes when he discovers his two clerks using the melee as an opportunity to sneak away from an unpaid check. He fires them, but Dolly, disgusted by Horace’s lack of charity, leaves him in anger.
The next morning, however, the merchant repents and gives Ermengarde and Ambrose permission to marry, promotes Cornelius and Barnaby, and finally asks Dolly to marry him, thereby making the matchmaker’s scheme a total success.

En klassisk musikal från slutet av Broadway’s ”Golden Age” (1943 -1964). En charmig musikal som egentligen bara är känd för en enda stor hitlåt men som har en massa mindre kända men väl så bra, om inte bättre, sånger.
Jag har alltid gillat musiken till denna show. Den är typiskt Hermansk med catchig-a melodier som man inte kan låta bli att gnola med i medan de sakta men säkert klistrar sig fast i huvudet.
Kan dock tycka att själva manuset har åldrats betänkligt, den känns ”gammal” på så många olika plan och är bitvis både krystad och seg. Men musiken får mig att förlåta allt.

Kuriosa:
Originalet vann 10 Tony Awards: Bästa musikal, libretto, kvinnliga huvudroll, score (dvs musik och sångtexter), producent, regi, koreografi, kapellmästare, kläder och dekor. Det var rekord i antal Tony Awards för en och samma show och det rekordet höll Dolly i 37 år tills The Producers dök upp 2001 och fick 12 Tony’s.
New York Drama Critics Circle Award för bästa musikal.
1968 fick Pearl Bailey en special Tony för sin insats i den första versionen av musikalen med bara färgade på scen.
1970 fick Ethel Merman en Drama Desk Award för sin insats som Dolly.
De 2 pristagarna ovan ingick i originalomgången av Hello Dolly på Broadway för den spelades från 1964 till 1970.

En utomhus revival i London 2010 vann 3 Laurence Olivier Awards för bästa revival, skådespelerska och koreograf.

2017 års Broadway revivel vann 4 Tony Awards: bästa revivel, kvinnliga huvudroll, manliga biroll och kostym.
Den vann 3 Drama Desk Awards: bästa revivel, kvinnliga huvudroll och manliga biroll.
Och till det kan man också lägga 5 Outer Critics Circle Awards: Bästa revivel, kvinnliga huvudroll, manliga biroll, koreografi och orkestreringar.

Filmversionen från 1969 vann 3 Academy Awards (Oscars): bästa ljud,  scenografi och filmmusik.

Musikalen skulle från början hetat Dolly, A Damned Exasperating Woman alternativt Call on Dolly men när producenten David Merrick hörde Louis Armstrongs demoinspelning av sången Hello, Dolly från musikalen så bestämde han sig för att kalla hela showen för det.

Louis Armstrong (1901 – 1971) var en väletablerad och älskad jazzstjärna med en lång karriär bakom sig när han spelade in Hello, Dolly.
Från början var det en demo som bara skulle användas för att sälja in showen men samma månad som showen hade sin Broadwaypremiär så släpptes demon som en kommersiell singel. Den tog sig raskt upp till första platsen på Billboard Top 100.
Detta var singeln som lyckades peta ner The Beatles från toppen, för de hade legat 1:a i 14 veckor på raken med 3 singlar efter varandra – de hade dessutom lagt beslag på både 2:a och 3:e placeringen under samma period.

Den blev 1964 års 3:e bästsäljande singel (Beatles I Want To Hold Your Hand och She Loves You tog topplaceringarna).
Louis var 62 år, 9 månader och 5 dagar gammal när den nådde första platsen och det gör att han innehar rekordet som den äldsta artist som lyckats ta sig till listans topp. Den blev också hans största skivframgång.
1965 vann den en Grammy Award som årets låt och Louis vann en Grammy för bästa manliga vokalinsats.

Jerry Herman fick hjälp med en del av sångerna under try out turnén då showen till en början fick ganska så sval kritik. Bob Merrill bidrog med Elegance och Motherhood March och Charles Strouse, Lee Adams och Herman samarbetade på Before The Parade Passes By.
Titelsången påminde mycket om sången Sunflower från 1948 av Mack David. Så mycket att man faktiskt anklagade Herman för att ha plagierat den. Det ledde till en rättegång och en förlikningsreglering utanför domstolen som gav David en okänd summa pengar men den ska ha legat på en bra bit över $100 000.

Från början ville man att Broadwaylegenden Ethel Merman skulle spela Dolly men hon hade just avslutat en längre insats med musikalen Gypsy och ville vara ledig och tackade därför nej. Sen frågade man Mary Martin, även hon en Broadwaylegend, men hon sa också nej.
Ethel skulle så småningom spela Dolly under det sista året musikalen gick på Broadway (vi pratar om originaluppsättningen här) och Mary spelade rollen i London och på turné i USA och i Asien.
Man frågade ett antal skådespelerskor till innan valet slutligen föll på Carol Channing. Hon skulle komma att spela Dolly över 5 000 gånger under perioden 1964 – 1994.
 Hon uteblev bara från en halv föreställning under alla sina år i rollen och det berodde på en akut matförgiftning.
Hennes standby under de första åren på Broadway, Jo Anne Worley, berättar att Carol en gång gick förbi henne när hon höll på med sin sånguppvärmning och sa: ”Jo Anne, don’t worry about it, dear.” En klar indikation på att hennes tjänster inte behövdes den dan heller.

När showen började tappa lite av sitt popularitet 1967 så bestämde sig producenten David Merrick för att byta ut hela Broadwayensemblen mot en ensemble som bara bestod av färgade skådespelare.  Pearl Bailey tog över titelrollen och fick som motspelare bland annat Cab Calloway, Clifton Davis och en ung Morgan Freeman.
Jack Viertel, the artistic director of City Center’s Encores! series, remembers being more excited as a jazz-loving teenager at seeing Bailey than Ms. Channing. ”And even by Merrick’s splashy standards”, he said,”the cast swap was big news. Not only was it a marketing stroke of genius, but it was a huge deal artistically. While all-black casts were not uncommon in shows with black themes it was genuinely shocking to see a black cast in a quote-unquote ‘white musical.”
Merricks satsning gick hem, showen blev återigen en het biljett och denna
 uppsättning fick faktiskt sin egen castinspelning också. Den är fantastisk och väl värd att leta upp.
Ms Bailey fick en Tony Award för sin insats.

När det var dags att filma showen så valde man den blott 26 år gamla Barbra Streisand att spela den medelålders änkan Dolly. Hon var på tog för ung för rollen och inte trovärdig men jisses vad bra hon sjunger allt.
Filmen regisserades av Gene Kelly.
Filmen blev fruktansvärt dyr att producera, kostade över $25 miljoner i den tidens valuta och fick nästan filmbolaget 20th Century-Fox att gå i konkurs. 

Den nya 2017 produktionen med Bette Midler slog alla tidigare rekord vad gäller biljetter sålda på första försäljningsdagen.
Högsta officiella biljettpris för en ”premiumbiljett” låg på $748. Det är det näst högsta priset någonsin, slaget bara av Hamiltons $849. Vad biljettpriset låg på ”på gatan” vill jag inte ens tänka på.

 

Press:
för originaluppsättningen

Hello, Dolly! … has qualities of freshness and imagination that are rare in the run of our machine-made musicals. It transmutes the broadly stylized mood of a mettlesome farce into the gusto and colors of the musical stage. … Mr. Herman’s songs are brisk and pointed and always tuneful … a shrewdly mischievous performance by Carol Channing. … Making the necessary reservations for the unnecessary vulgar and frenzied touches, one is glad to welcome Hello, Dolly! for its warmth, color and high spirits.
– Howard Taubman, The New York Times

(Carol Channing) … the most outgoing woman on the musical stage today – big and warm, all eyes and smiles, in love with everybody in the theatre and possessing a unique voice ranging somewhat upward from a basso profundo.

I wouldn’t say that Jerry Herman’s score is memorable
– John Chapman, New York Daily News


The fact that [Hello, Dolly!] seems to me short on charm, warmth, and the intangible quality of distinction in no way alters my conviction that it will be an enormous popular success. Herman has composed a score that is always pleasant and agreeably tuneful, although the only number that comes to mind at the moment is the lively title song. His lyrics could be called serviceable.
– Richard Watts Jr.,  New York Post


Don’t bother holding onto your hats, because you won’t be needing them. You’d only be throwing them into the air, anyway. Hello, Dolly! is a musical comedy dream, with Carol Channing the girl of it.

… Channing opens wide her big-as-millstone eyes, spreads her white-gloved arms in ecstatic abandon, trots out on a circular runway that surrounds the orchestra, and proceeds to dance rings around the conductor.
… With hair like orange sea foam, a contralto like a horse’s neighing, and a confidential swagger, [she is] a musical comedy performer with all the blowzy glamor of the girls on the sheet music of 1916.
… lines are not always as funny as Miss Channing makes them.
– Walter Kerr, New York Herald Tribune


A pot-walloping hit. Gower Champion deserves the big gong for performance beyond the call of duty. Seldom has a corps of dancers brought so much style and excitement to a production which could easily have been pedestrian. … It is difficult to describe the emotion [the song ”Hello, Dolly!”] produces. Last night the audience nearly tore up the seats as she led the parade of waiters in a series of encores over the semi-circular runway that extends around the orchestra pit out into the audience, … a tribute to the personal appeal of Miss Channing and the magical inventiveness of Mr. Champion’s staging. … The problem now is how to get tickets. At last report, the line starts in Yonkers.
– John McClain, New York Journal American


Videosar:

Carol Channing, original ”Dolly” sjunger titelsången, 1965
Och gör det igen 30 år senare, 1994
High Lights från Hello, Dolly
Från Tony Galan 1968, all-black cast med Pearl Bailey 

Louis Armstrong – Hello, Dolly
Trailer för filmen
Bette Midler i 2017 års revival

 

Annonser

Nr 408: Le Passe-muraille/Amour

30 Mar

 

Le Passe-muraille/Amour (1996)
Paris 1997
Broadway 2002, 17 föreställningar (Amour är den amerikanska titeln)

Music: Michel Legrand
Lyrics/Book: Didier van Cauwelaert baserad på novellen Le Passe-Muraille (1943) av Marcel Aymé.
English lyrics: Jeremy Sams

Det är precis efter Andra Världskriget i Paris.
Dutilleul är en liten grå lägre tjänsteman på ett litet grått kontor. Han är illa omtyckt av sina medarbetare eftersom han sätter en ära i att jobba medan de helst maskar. Han är mycket ensam men har sakta men säkert börjat bli förälskad i den unga vackra Isabella som bor i samma kvarter som han. Men hon är en gift kvinna och hennes man, distriktsåklagaren, håller henne under sträng uppsikt och tillåter henne bara utanför hemmets murar en timme per dag.
En dag upptäcker Dutilleul av en slump att han kan gå rätt igenom väggar. Till en början är han rädd och försöker få hjälp av en försupen läkare som ger honom piller som ska kurera honom. Men innan han tagit nån tablett så upptäcker han att han faktiskt kan använda sin förmåga till att hjälpa alla de fattiga människorna i hans kvarter. Han själ pengar från banker och smycken från juvelerare  för att anonymt ge dem till de fattiga. Han blir den lokala Robin Hooden.
Alla dyrkar den okända välgöraren som får smeknamnet Passe-partout. Men när han upptäcker att Isabella blivit förälskad i Passe-partout så ser han till att åka fast för att hon ska förstå att han är mannen hon älskar.
Det blir rättegång och Dutilleul är på väg att dömmas till döden. Den som mest pläderar för detta är Isabellas man, åklagaren. Men då avslöjar Isabella att han var kollaboratör under kriget och plötsligt så blir det åklagaren som döms till ett långt fängelsestraff medan Dutilleul släpps fri.
Han och Isabella firar med mycket skumpa och får en het kärleksnatt ihop.
Dagen efter är Dutilleul grymt bakis och tar ett par aspirin innan han går för att möta pressen och demonstrera för dem sin gå-genom-väggar talang. Men den här gången, precis när han är på väg  genom väggen, så försvinner plötsligt hans förmåga och han fastnar mitt i. Det visar sig att det inte var aspirin han tagit utan ett av pillren han fått av läkaren tidigare och de har ”kurerat” honom. Han sitter nu fast i väggen för all framtid.

En saga för vuxna kan man väl kalla den här lilla charmiga showen för.
Med en liten ensemble och en liten orkester skapas det stor underhållning – i det lilla formatet. Man kan nog kalla den för en kammarmusikal.
Det känns franskt och europeiskt och väääldigt långt från den vanliga typen av Broadwayshower, vilket kanske är anledningen till att den floppade. Men som europé gillar jag den. Jag sugs med direkt och känner mig liksom hemma och har svårt att förstå att den inte spelades mer än 17 gånger. Men that’s showbiz!

Musiken har drag av chanson och är bitvis ganska stillsam men samtidigt väldigt melodiös och vacker. Men allt är inte chanson, här finns både småfräcka, komiska och ekivoka visor, operettinslag och även en dos can-can. Allt är förträffligt framfört av en osedvanligt välsjungande ensemble.
Rekommenderas!

Kuriosa:
Föreställningen vann 3 Prix Molière i Frankrike 1997: Bästa musikal, bästa regi och bästa scenografi.
2003 blev den nominerad i 5 Tony Awardklasser och 9 Drama Desk Awardklasser men vann ingen av dem.

Av nån anledning har man gett huvudpersonen ett nytt efternamn i den amerikanska versionen, i originalet heter han Dutilleul men på Broadway blev han Dusoleil. Kanske var det lättare att uttala.

Michel Legrand (f 1932), skrev musiken till 2 klassiska franska musikalfilmer: Les Parapluies de Cherbourg (1964) och Les Demoiselles de Rochefort (1967). Bägge filmerna blev Oscarnominerade.
Legrand har vunnit 5 Oscars bl a för sången The Windmills of Your Mind från The Thomas Crown Affair (1968) och för musiken till filmen Yentl (1983).

Press:
Context is crucial, in art as in life. Things that you might find delightful in Paris — hauteur, rainy afternoons and smoke-choked bistros — are somehow less appealing on home turf. Such is likely to be the case with Michel Legrand’s musical “Amour,” which ran for a year in the City of Light but may not last the winter in the Big Apple. This head-scratcher of a musical aims for whimsical charm — not an easy target to hit, for sure — but mostly comes across as just odd. It is amiably performed and handsomely staged and designed, but the show’s airy, souffle-like consistency is eventually more exasperating than enchanting. And with Legrand’s tinkly score and the sing-songy lyrics by Jeremy Sams trundling along for 90 minutes straight, the effect is not unlike being stuck on a merry-go-round. Eventually it’s hard to tell if it’s you or the show getting dizzier by the minute.
– Charles Isherwood, Variety

 

Broadway’s Music Box Theatre may have found its most ideal tenant in quite a while. The delightful little jewel box of a musical, Amour, with music by Michel Legrand and direction by James Lapine, deserves a lengthy stay there, where it may enchant audiences for a long time to come.
Whether it will have such a chance remains to be seen, given the dominance of bigger, bolder, and brassier musicals stealing the spotlight (and awards) in recent years. But Amour, if not the equal of those musicals in size, matches them every step of the in terms of the talent to be found onstage and off. It should be near the top of everyone’s must-see list this season.

… it’s Legrand’s work that holds Amour together. The unique, special nature of the score is evident from the first few seconds; in the joyful blending of themes in the show’s bouncy sung prologue, Legrand makes a musical promise he spends 90 almost uninterrupted minutes delivering. The score is ceaselessly ingratiating and tuneful, presenting a series of precisely-timed numbers of every variety. Establishing songs, character songs, plot songs, ballads, and comedy numbers take as much time as they need and no more.
Legrand wastes little music in the show, keeping it tightly written and smoothly paced throughout. Jeremy Sams provides the English adaptation of the lyrics, which, if they strain occasionally, are clever and occasionally poetic on their own. Most of the time, the lyrics and the music match each other so well, it would be difficult to believe they weren’t written together originally.

It is, instead, a special, unique musical of the type Broadway doesn’t see often enough, but which pleases no less than the bigger hits to be found elsewhere on the Great White Way. Take advantage of the opportunity and fall in love with Amour – Legrand, Lapine, and their cast have made it very easy and very enjoyable.

– Matthew Murray, Talking Broadway

 

Even charming is too weighty a word to describe the wispy appeal of ”Amour,” the twinkling trinket of a musical from the French pop composer Michel Legrand, which opened last night at the Music Box Theater.
Certainly none of the vigorous language usually trotted out for song-filled Broadway diversions — romp, frolic and (heaven forbid) blast — applies to a Gallic slice of whimsy that seems shaped less to stimulate than to soothe. 

Staged with artful gentleness by James Lapine, ”Amour” is a bedtime story for grown-ups. Weighing in at a slender 90 minutes, it is especially suited to grown-ups who like to see lights out before 11.

… have clearly done their best to retain the show’s ineffable and willfully musty French flavor. But Americans for whom French means crimes passionels and sinfully rich desserts may be disappointed by the production’s exceedingly mild taste.

The music brings to mind less the swirling cinematic rhapsodies for which Mr. Legrand is best known in the United States … than elevator-music settings of the fairy-tale fantasies of Offenbach. There is a hypnotic, tinkling air to the melodies that matches the ”one foot in front of the other” rhymes of the lyrics, which occasionally make room for commonplace obscenities and naughty references to (ooh-la-la) specific sex acts.
The supporting cast of characters is an assemblage of stock figures so predictable that had an American devised them he would have been accused of rank stereotyping…

You feel that should this fellow really be confined inside a wall – or, more to the point, a French postcard – something vitally and originally human would be lost. The same cannot really be said of ”Amour” as a whole.
– Ben Brantley, The New York Times


The lyrics are mostly pedestrian and uninvolving, and they make the already stock characters even more one-dimensional.

…while there is a lot to admire in this musical, it’s too much of a chamber operetta to compete with the likes of Hairspray and La Boheme.
Cary Wong, Film Score Monthly

Videosar:
Somebody
En längre snutt med High Lights
Från den franska versionen
Från en koreansk uppsättning med popstjärnan Kim Dongwan
Malcolm Gets and Melissa Errico fr Broadway versionen

 

Nr 390: Evening Primrose

23 Feb

415XacynK7L
Evening Primrose
(1966)
TV-musikal

Music & Lyrics: Stephen Sondheim
Book: James Goldman
Baserad på John Colliers novell publicerad i Presenting Moonshine (1941)

Poet Charles Snell takes refuge from the world by hiding out in a department store after closing. Once there he finds a secret group who have lived in the store for years. The leader of the group, Mrs. Monday, permits Charles to stay after he convinces her that he is a poet.
Charles meets and is smitten with a beautiful young girl, Ella Harkins, Mrs. Monday’s maid. Ella, who is now 19, has lived in the store since she was separated from her mother at age six, falling asleep in the women’s hat department.
Ella is unhappy and wants to leave, but is afraid of the ”Dark Men”. Should someone try to return to the outside world and risk revealing the group’s existence, the ”Dark Men” take them away…

Charles falls in love with Ella.
Ella finally decides she wants to leave. Charles is initially reluctant to leave his now-comfortable life, but then understands that he loves Ella more than poetry. Mrs. Monday and the others hear their plans, and they call the ”Dark Men”, as Ella and Charles try to escape…

En charmig, om så lite mossig, tv-musikal från en tid då man fortfarande regelbundet skapade originalmusikaler för tv.
Det roligaste med den här är naturligtvis att det är Stephen Sondheim som skrivit musiken och sångerna. Denna produktion från 1966 ligger precis mitt emellan hans Broadway flopp Anyone Can Whistle (1964)  och innan han slår igenom stort med Company 1970 (se Dag 317). Han hade förvisso en flopp till på Broadway innan denna tv-musikal nämligen  Do I Hear a Waltz (1965) men den skrev han bara sångtexterna till, musiken var Richard Rodgers, så den räknar jag inte riktigt som en ”Sondheimmusikal”. 

Det är typisk Sondheimsk musik vi bjuds på i filmen, inte så trallvänliga melodier alltså men roliga, överraskande och melodiskt intressanta är de och de driver alltid handlingen framåt eller fördjupar karaktärerna.

Det är lite som att kolla på ett musikalavsnitt av den klassiska tv-serien The Twilight Zone för här blandas romantik, sång med  fantasy och skräck och vi får till och med den typiska lilla knorren på slutet.

Hela programmet finns att hitta på YouTube eller att köpa på DVD i en snygg restaurerad variant och är väl värd en titt.

Trivia

Anthony Perkins, som spelar huvudrollen, är idag kanske mest ihågkommen för sin ikoniska tolkning av Norman Bates i Alfred Hitchcocks Psycho, men han hade en även en lång karriär på Broadway där han  både medverkade i talpjäser som Tea and Sympathy (1953) och musikaler som Greenwillow (1960), se Dag 55.

Charmain Carr som spelar den kvinnliga huvudrollen, Ella, är kanske mest känd för att hon spelade  Liesl, den äldsta av von Trapp barnen i filmversionen av The Sound of Music (1965).

Man gjorde en studioinspelning med sångerna från tv-filmen 2001. I den sjungs rollen som Charles av Neil Patrick Harris och rollen som Ella av Theresa McCarthy.
På samma cd finns också sångerna från Sondheims musikal The Frogs som han skrev till Universitetet Yale.

Video

Trailer
If You Can Find Me I’m Here
Take Me To The World
When
I Remember
Sixteen Going On Seventeen fr Sound of Music med Charmain Carr
Anthony Perkins sjunger Never Will I Marry fr Greenwillow

 

%d bloggare gillar detta: