Nr 448: Zorbá (1968)

Zorbá
1968: Broadway, 305 föreställningar
1984: Broadway, revival, 362 föreställnngar
1986: Östgötateatern
2007: Malmö Operan

Music: John Kander
Lyrics: Fred Ebb
Book: Joseph Stein, baserad på Nikos Kazantzakis bok Βίος και Πολιτεία του Αλέξη Ζορμπά (Zorba, the Greek på engelska och Spela för mig, Zorba på svenska) från 1946.

Life is what you do
While you’re waiting to die
Life is how the time goes by
Life is where you wait
While you’re waiting to leave
Life is where you grin and grieve

The story focuses on the friendship that evolves between Zorbá, a gregarious free
agent and the personification of Mediterranean earthiness, and Niko, a reticent Englishman of Greek decent who has inherited a mine on the island of Crete, and their romantic relationships with a local widow and a French woman, respectively.
During his journey to Crete, Niko meets Zorbá, who instantly befriends him. In Crete, Niko falls in love with a young widow, which inflames the jealousy of Pavli, a young man who has long suffered an unrequited love for her. Pavli commits suicide when he learns that the widow has slept with Niko. Thereafter, the islanders shun the widow, and Pavli’s father avenges his son’s death by killing her.
Niko’s relationship with the widow is paralleled by Zorbá’s romance with Madame Hortense, an old, ailing French courtesan who has lived on Crete since the war. She accepts Zorbá’s lovemaking, hoping that he will marry her, and eventually dies in his arms.
Niko, sickened by the brutal murder of his lover and disillusioned by the discovery that his mines are barren, decides to return to England. As he is about to board the boat for the return voyage, he enjoys one last dance with Zorbá. He has lost everything, but he has experienced life for the first time.

När det gäller medryckande och catch-iga musikallåtar så finns det få som klår John Kander, musikalvamparnas mästare (tänk bara på introt till Willkommen eller New York New York så fattar ni vad jag menar) och Fred Ebb med sina vassa, humoristiska och smarta sångtexter. Love ‘em! Och de levererar i toppform på denna musikal. Från den första sången Life Is (med tydlig ”vamp” så klart) fram till den avslutande reprisen av samma sång så bjuds vi på en fantastisk samling melodier med inslag av Grekisk folkmusik, vaudeville och Broadway. En dynamiks blandning som konstant överaskar med sin stil, sin musikalitet och sitt innehåll.
Rekommenderas starkt! 

Kuriosa:
Originaluppsättningen vann:
1. Tony Award för Bästa scenografi.
3 Drama Desk Awards för Bästa sångtexter, kostym och scenografi.
1 Outer Critics Circle Award för Bästa kvinnliga biroll.

Reviveln vann:
1 Tony Award för Bästa kvinnliga biroll.
1. Drama Desk Award för Bästa kvinnliga biroll.

Det är en mörk musikal, uppenbarligen för mörk för Broadway på slutet av sextio-talet för trots att den spelades över 300 gånger så gick den aldrig med vinst.
Efter Broadway så åkte den på en turné runt hela USA och till den turnén så lättade man upp innehållet och gjorde den mer publiktillvänd och detta ledde till att produktionen slutade med vinst trots allt.

Precis som i Cabaret (1966) så finns det en slags berättarfigur eller konferencier i musikalen. Här är det en kvinna som bara kallas för ”Leader”, hon blir spelledaren för föreställningen kan man säga. Hon kommenterar det som sker på scenen, interagerar ibland med rollfigurerna och tilltalar ibland publiken direkt. Hennes sånger är, precis Emcees sånger i Cabaret, ofta förtydligande eller fördjupande kommentarer över vad som sker på scenen.

(Harold) Prince understood that the story of Zorbá was exceptionally dark for a Broadway musical, so he made the audience observers rather than participants by distancing them from the action, the opposite of what he did in Cabaret. He achieved this effect by providing constant reminders that they were watching a theatrical reenactment.

Zorbá och Spelman på taket har del gemensamt:
Manuset till bägge skrevs av Joseph Stein.
Herschel Bernardi, som spelade Zorba, var den första som tog över rollen som Tevje efter original-Tevje Zero Mostel.
Maria Karnilova som spelade den gamla kurtisanen Madame Hortense spelade Golde i originaluppsättningen av Spelman.

I reviveln från 1984 så hade man rollsatt Zorba och Hortense med samma skådespelare som spelade rollerna i den klassiska filmen Zorba från 1964, Anthony Quinn och Lila Kedrova.
Reviveln åkte även den ut på turné och skulle slutligen hamna på 1200 föreställningar och en vinst på $48 miljoner.

Kritikerna har haft väldigt blandade känslor för både originalet och reviveln men en som verkligen ogillat showen är musikalhistorikern Ethan Mordden som skrev följande i sin bok Open a New Window:
Embrace Zorbá! Herschel Bernardi [Zorbá] cries, to John Cunningham [Niko]. What, and forget all the sadness and failed projects that have brought us to this embrace? . . .
Maria Karnilova dies hopeless and abandoned? Embrace Zorbá!
The Widow is murdered because she wouldn’t accept some jerk’s advances? Embrace Zorbá!
I think Zorbá is one of the ugliest, most life-denying pieces of evil shit ever perpetrated as a Broadway musical.”

Under senare delen av sitt liv kallade Fred Ebb Zorbá för ”joyless, from beginning to end, it’s joyless”.

Romanen Zorbá som både filmen och musikalen är baserade på har en lätt förankring i verkligheten. Författaren träffade nämligen på gruvarbetaren Georgios Zorbas (Γεώργιoς Ζορμπάς; 1865 – 1941) när de båda arbetade i gruvorna i Mani i södra Grekland 1915. De blev goda vänner och erfarenheterna från deras tid tillsamman finns med i romanen han skrev. Han ändrade dock namnet på sin huvudperson till Alexis Zorbá.

Nikos Kazantzakis som skrev boken dog 1957 och fick aldrig se filmen eller musikalen som baserades på hans bok. Men hans änka korresponderade en hel del med Harold Prince under arbetet med musikalen. Han skickade henne alla recensionerna efter premiären och fick följande svar från henne:
“For God’s sake,” she writes, “don’t worry about the reviews. They are always excessive one way or the other. Of course, it’s stupid of some critics to compare the musical with the film and what if Zorba is ‘less American’ and more ‘Jewish’? Zorba belongs—or better is—everybody. He is as much Chinese as Indian, Negro, Greek or Jew Hasid from Poland. But aside from all this I am sure he leans to the Greek. The best retaliation is that your Zorba lives and laughs and sings many months or years in Broadway…”

Nikos Kazantzakis som anses vara en av den moderna grekiska litteraturens stora författare skrev även en annan roman som filmats nämligen The Last Temptation of Christ (1955) som blev film 1988 i regi av Martin Scorsese. Både boken och filmen ansågs som väldigt kontroversiella på sin tid.

Press:
Om originaluppsättningen på Broadway 1968:

Zorbá takes itself seriously. But it is thin where it dare not be – in the cement that hold clashing moods together and make them one, in the soil that should give difficult people a sturdy toe hold. Call it honestly ambitious and emotionally bleak.
– Walter Kerr, Times

Harold Prince is one of the few theatre people who sense just how far the musical has come and where it can go. … Prince and a couple of other people know all about blending dance with music and song. The question is, how to tie it all together and Prince’s new show, Zorbá, gives no answer. Moreover, it doesn’t manage to camouflage the problem with sheer wholeness of conception, as in some of the other shows he has produced. Conception is the big word here – it is what is coming to replace the idea of a ”book” – but the concept of Zorbá has not been completely thought out and as a result it is a mixed-up musical whose parts are not consistent with its idea. It is a show of great interest from a theoretical point of view, but of vague vitality as theatre.
– Martin Gottfried, Women’s Wear Daily 

From beginning to end this is a musical with exquisite style and finesse. Prince calculates his effects like a Mozart, whereas most of his competitors tend more toward, say, Meyerbeer. Prince possibly makes the most commanding attempt yet at a truly serious musical. He is trying to demonstrate, admittedly with only uncertain success, that the musical can be a reflexion of life.
…
For all the brouhaha preceding it, it is not a great classic American musical. But it will still serve admirably until the next one comes along.
– Clive Barnes, The New York Times

Om uppsättningen på Malmö Operan 2007:
”Kvinnan är livets källa”, sjunger den grekiske rucklaren Zorba för sin vän Niko – och det är kvinnorna som driver handlingen i Malmö Operans uppsättning av musikalen.
…
Tematiskt ligger Zorba (1968) i dag helt rätt i tiden. Allvarliga ämnen som hedersmord och manlig vänskap står i fokus, samtidigt som John Kanders kitschgrekiska musik predikar livsglädje. Regissören Ronny Danielsson har iscensatt ett rappt berättat drama som närmar sig Broadwayklass, där festscener och komedi ger relief åt manskollektivets hotfullt samstämda koreografi.
…
Zorba väljer att stoppa våldsspiralen genom att samarbeta med de män som ligger bakom mordet, och försvarar sitt handlande i ett resonemang med Niko som tangerar det didaktiska. Trots känslan av att sensmoralen är påklistrad rycks jag med dansen, och den naiva förhoppningen att musiken ska råda bot på våldet – åtminstone lite grann.
– Sofia Nyblom, SvD

…det är 20 år sedan Ronny Danielsson senast satte upp denna underbara musikal. Men när han nu gör det igen så är invändningarna flera och plustecknen få. Orsaken är dock främst inte själva iscensättningen – även om mycket påminner om tiden från Studioteatern när den inte var som allra bäst – utan vad det handlar om är bristen på bra sångare, och en scenografi som förmedlar en doft av Grekland.
…
Efter att ha sett uppsättningarna av musikalen ”Zorba” i Göteborg, på Riksteatern, på Malmö stadsteater för 36 år sedan och på Helsingborgs stadsteater på 80-talet kan man slå fast att kända artister inte alltid gör en bra musikal full rättvisa – även om det här tog sig markant i andra akten. Den var tät, bokstavligt talat explosiv, och välspelad.
– Tony Kaplan, Kvällsposten

 

Video:
Tony Awards 1969: Life is
Preview från Encores! konsertversion 2015
Happy Birthday
High Lights

 

Nr 438: Your Own Thing

 

 

Your Own Thing (1968),
Off-Broadway 937 föreställningar
London (1969), 42 föreställningar

Music & Lyrics: Hal Hester, Danny Apolinar
Book: Donald Driver, löst baserad på William Shakespeares pjäs Trettondagsafton (Twelfth Night 1601-02)

This is a man, look at his hair
Not your idea of a he-man
Say what you will, what do I care
I just want to be a free man.
To be me, man!

”Love is a gas! It’s where it’s at! And if your own thing is against Establishment’s barf concepts, you can drop out and groove with it.”

The setting for the play suggests a Shakespearean stage. Whilst Twelfth Night was ”then”, Your Own Thing is very much ”here and now”.
Viola and Sebastian, a twin brother-and-sister rock duo, get separated when their boat sinks early in act 1, but both land in Illyria (in this case modern day New York), where Orson is a theatrical agent and Olivia the operator of a discotheque.
Viola, mistaken for a boy (she calls herself Charlie), meets Orson, the manager of a shaggy-haired rock group called the Apocalypse, which features four musicians who perform under the aliases Death, War, Famine and Disease. Because Disease has been drafted, Orson hires Viola as his replacement.
When Orson sends ”Charlie” with a love letter to Olivia, the familiar complications follow:
Viola and Orson develop romantic feelings for one another, Orson is thrown into a state of sexual confusion, which increases when he meets Sebastian (since the boat wreck, mistaken for a girl), and confuses him with Viola.  Olivia on the other hand falls for Sebastian who she thinks is a girl and therefore also get sexually confused. What follows is a plot with an emphasis on mistaken identities and wacky, fast-paced antics.
In the end Viola is engaged to Orson and Sebastian to Olivia.

En megahit på sin tid. Men också ett riktigt barn av sin tid.
Den hade fingertoppkänsla och stämde av allt som var ”hippt, nytt, ungdomligt och NU!” enligt pressen och den bredare massan. Den använde sig av alla den tidens hippaste slanguttryck som ”groovy”, ”far out man” och liknande. Kläderna var psykedeliskt mönstrade i orange, brunt och gult, håret var långt men välfriserat och de på scenen verkade kanske mer höra hemma i en hip tv-show som The Mod Squad eller The Sonny & Cher Show än i en ”with it” och  ”now” musikal.
Den var också snäll och så långt från revolutionerade, ”farlig”, nydanande och ”fräck” som Hair var.  I Your Own Thing användes inga svordomar och den sexuella förvirring var kittlande men ofarlig. Den här föreställningen var en slags familjevänlig version av Hairs hippies som man till och med kunde ta med sin gamla frireligiösa mormor på. Och musiken var mer The Monkees än rock.

Detta är melodiös light-rock. Massor av låtar som snabbt klistrar sig fast i hjärnan. Mycket up-tempo och några snygga ballader. En musikal som verkligen är värd att återupptäcka för musikens skull. Men själva showen får nog ligga kvar i malpåsen. Jag skrev inledningsvis att den var ett barn av sin tid och det är den verkligen. Den fångade tidsandan och den tidens slang så exakt att den dessvärre åldrades oerhört fort. När den fick sin premiär i Chicago 1970 så ansåg kritikerna att musikalen kändes gammal, passé, att tiden gått den förbi och att den var ”a period piece”. Detta på bara 2 år! Ouch!

Kuriosa:
Föreställningen vann följande priser:
1968 Outer Critics Circle Award, Best Production
1967-1968 New York Drama Critics’ Circle, Best Musical
1968 Theatre World Award, till Rusty Thacker som spelade Sebastian
1968 Drama Desk Award for Outstanding New Playwright, Donald Driver

Showen var den första off-Broadway föreställning som vann en New York Drama Critics’ Circle Award  för bästa musikal. Den slog bl a Hair!

Det var den andra musikalen, efter Hair, att benämnas som ”rock musikal”.

Original titeln för showen var The London Look när den skrevs 1966, men när det var dags att sätta upp den så hade mods och ”Swinging London” blivit lite ute och ersatts med hippierörelsen så man beslöt att ändra titeln till det den har idag.

Titeln Your Own Thing är en parafras på Shakespeares egen undertitel till Twelfth Night vilken var What You Will.

Två av föreställningens sånger har text som är tagen direkt från Shakespeares pjäs. Det är Come Away, Death och She Never Told Her Love.

Det här var en, för sin tid, väldigt tekniskt avancerad föreställning. Man använde sig av 12 dia- och 2 filmprojektorer för att skapa de olika miljöerna som föreställningen utspelade sig i.
Det här var även den första showen där man använde sig av en ”voice over”, det vill säga att det fanns en förinspelad berättarröst som med jämna mellanrum berättade och förklarade saker för publiken.

Rollen Olivia, som i musikalen är ägare till ett diskotek, är baserad på Sybil Burton, Richard Burtons första fru. Hon startade en nattklubb 1965 som blev den tidens favorit kändisställe. Nattklubben, som fick namnet ”Arthur”, stängde 1969 och kan väl ses som en slags föregångare till Studio 54. Det var på ”Arthur” som man uppfann ”mixning” vad gäller övergången av musik mellan 2 olika skivspelare, detta enligt DJ:n Terry Noel som påstod att det var han som kom på eller uppfann det.

Filmrättigheterna till showen såldes för $500 000. Legendariske filmregissören Stanley Donen (Singin’ in the Rain m fl) skulle regissera den. Tyvärr blev det ingen film.

Upphovsmännen sa att de var ute efter att skapa en föreställning som var ”far-out” samtidigt som den var helt igenkänningsbar – ”a protest play that even tourists would enjoy”.

Manusförfattaren Donald Driver och en av skådespelarna, Michael Valenti, som också var kompositör, skulle försöka sig på ännu en musikal baserad på en Shakespeare pjäs 1981. Denna gång var det The Comedy of Errors som som musikal fick titeln Oh, Brother! Den spelades 3 gånger på Broadway…

I föreställningen spelades Viola av Leland Palmer, en musikalartist som kanske är mest känd för rollen som Audrey Paris (den frånskilda hustrun) i Bob Fosses självbiografiska film All That Jazz (1979). Förutom den rollen och den i den här musikalen så spelade hon Fastrada i original uppsättningen på Broadway av Pippin.

Press:
”…cheerful, joyful and blissfully irreverent to Shakespeare and everything else….The humor of the show is light-fingered and lighthearted, and its vitality and charm are terrific. The music is always engaging and far from consistently strident. People who like The Sound of Music rather than the sound of music do not have to stay away….”
– Clive Barnes, The New York Times

”… a swinging little show that I think I enjoyed better then I ever will  Twelfth Night itself.
…
(about this show as compared to other Generation Gap shows) ”What has been eliminated is the self-pitying chip-on-the-shoulder whine; instead the comment is both light-hearted and matter-of-fact, mainly dealing with the new transsexualism of the young.”
– Jerry Tallmer, The New York Post

It was a bright, highly entertaining show when the engaging little company took to song and dance – and it was a brutal bore when they had to wade through the story.
– James Davis, The Daily News

Video:
The Flowers

 

Nr 416: Hello, Dolly!

Hello, Dolly (1964)
Music & Lyrics: Jerry Herman
Book: Michael Stewart, based on the play The Matchmaker by Thornton Wilder in turn based on Wilder’s The Merchant of Yonkers which was an Americanized version of the german musical play Einen Jux will er sich machen (1842) by Johann Nestroy wich was a full lengt version of the one-act farce One Day well Spent (1835) by John Oxenford.

Uppsättningar i urval:
Broadway 1964, 2 844 föreställningar
West End 1965, 794 föreställningar
Malmö Stadsteater 1965
Oscarsteatern 1966
Filmversion 1969
Broadway revival 1975, all-black version, 42 föreställningar
West End revival 1984 med dragstjärnan Danny La Rue i titelrollen
Broadway revival 2017 med Bette Midler i titelrollen

” Money, pardon the expression, is like manure, it’s not worth a thing unless it’s spread around, encouraging young things to grow.” – Ephram Levi

In 1890, Dolly Levi, a widowed New York City Jewish matchmaker, journeys to Yonkers, home of Horace Vandergelder, a wealthy grain merchant whom she would like to marry. Horace wants Dolly to take his niece, Ermengarde, to New York, where the girl will be protected from the attentions of Ambrose Kemper, an impoverished young artist. In addition, he reveals his intention to marry Irene Molloy, a pretty New York milliner, an announcement that inspires Dolly to devise a plan to keep Horace for herself.
First, she instructs Ermengarde and Ambrose to escape to New York, hoping they will win first prize in the dance contest given at the elegant Harmonia Gardens restaurant. Upon overhearing that Cornelius and Barnaby, the destitute clerks from Horace’s store, are planning to take a day off in the owner’s absence, Dolly advises them to visit Irene’s shop but not to reveal who has sent them.
The girl-shy clerks follow her suggestion and introduce themselves as wealthy sophisticates to Irene and her assistant, Minnie Fay, but their visit is aborted when they spot Horace and Dolly about to enter. The boys hide and conceal their identity, but all marriage potential between Horace and Irene is dissolved when he discovers the two men.
Pleased with the outcome of her plan, Dolly persuades Cornelius and Barnaby to take the girls to Harmonia Gardens for dinner and also arranges for Horace to be met there by a new marriage prospect, the heiress Ernestina Simple, who is, in fact, Dolly’s actress friend Gussie Granger.
Exquisitely coiffed and gowned, Dolly makes a dazzling entrance at the restaurant, where she charms Horace until he is about to propose to her; but he spots Ermengarde and Ambrose on the dance floor. In his hectic pursuit of the couple, Horace incites a ruckus that climaxes when he discovers his two clerks using the melee as an opportunity to sneak away from an unpaid check. He fires them, but Dolly, disgusted by Horace’s lack of charity, leaves him in anger.
The next morning, however, the merchant repents and gives Ermengarde and Ambrose permission to marry, promotes Cornelius and Barnaby, and finally asks Dolly to marry him, thereby making the matchmaker’s scheme a total success.

En klassisk musikal från slutet av Broadway’s ”Golden Age” (1943 -1964). En charmig musikal som egentligen bara är känd för en enda stor hitlåt men som har en massa mindre kända men väl så bra, om inte bättre, sånger.
Jag har alltid gillat musiken till denna show. Den är typiskt Hermansk med catchig-a melodier som man inte kan låta bli att gnola med i medan de sakta men säkert klistrar sig fast i huvudet.
Kan dock tycka att själva manuset har åldrats betänkligt, den känns ”gammal” på så många olika plan och är bitvis både krystad och seg. Men musiken får mig att förlåta allt.

Kuriosa:
Originalet vann 10 Tony Awards: Bästa musikal, libretto, kvinnliga huvudroll, score (dvs musik och sångtexter), producent, regi, koreografi, kapellmästare, kläder och dekor. Det var rekord i antal Tony Awards för en och samma show och det rekordet höll Dolly i 37 år tills The Producers dök upp 2001 och fick 12 Tony’s.
New York Drama Critics Circle Award för bästa musikal.
1968 fick Pearl Bailey en special Tony för sin insats i den första versionen av musikalen med bara färgade på scen.
1970 fick Ethel Merman en Drama Desk Award för sin insats som Dolly.
De 2 pristagarna ovan ingick i originalomgången av Hello Dolly på Broadway för den spelades från 1964 till 1970.

En utomhus revival i London 2010 vann 3 Laurence Olivier Awards för bästa revival, skådespelerska och koreograf.

2017 års Broadway revivel vann 4 Tony Awards: bästa revivel, kvinnliga huvudroll, manliga biroll och kostym.
Den vann 3 Drama Desk Awards: bästa revivel, kvinnliga huvudroll och manliga biroll.
Och till det kan man också lägga 5 Outer Critics Circle Awards: Bästa revivel, kvinnliga huvudroll, manliga biroll, koreografi och orkestreringar.

Filmversionen från 1969 vann 3 Academy Awards (Oscars): bästa ljud,  scenografi och filmmusik.

Musikalen skulle från början hetat Dolly, A Damned Exasperating Woman alternativt Call on Dolly men när producenten David Merrick hörde Louis Armstrongs demoinspelning av sången Hello, Dolly från musikalen så bestämde han sig för att kalla hela showen för det.

Louis Armstrong (1901 – 1971) var en väletablerad och älskad jazzstjärna med en lång karriär bakom sig när han spelade in Hello, Dolly.
Från början var det en demo som bara skulle användas för att sälja in showen men samma månad som showen hade sin Broadwaypremiär så släpptes demon som en kommersiell singel. Den tog sig raskt upp till första platsen på Billboard Top 100.
Detta var singeln som lyckades peta ner The Beatles från toppen, för de hade legat 1:a i 14 veckor på raken med 3 singlar efter varandra – de hade dessutom lagt beslag på både 2:a och 3:e placeringen under samma period.
Den blev 1964 års 3:e bästsäljande singel (Beatles I Want To Hold Your Hand och She Loves You tog topplaceringarna).
Louis var 62 år, 9 månader och 5 dagar gammal när den nådde första platsen och det gör att han innehar rekordet som den äldsta artist som lyckats ta sig till listans topp. Den blev också hans största skivframgång.
1965 vann den en Grammy Award som årets låt och Louis vann en Grammy för bästa manliga vokalinsats.

Jerry Herman fick hjälp med en del av sångerna under try out turnén då showen till en början fick ganska så sval kritik. Bob Merrill bidrog med Elegance och Motherhood March och Charles Strouse, Lee Adams och Herman samarbetade på Before The Parade Passes By.
Titelsången påminde mycket om sången Sunflower från 1948 av Mack David. Så mycket att man faktiskt anklagade Herman för att ha plagierat den. Det ledde till en rättegång och en förlikningsreglering utanför domstolen som gav David en okänd summa pengar men den ska ha legat på en bra bit över $100 000.

Från början ville man att Broadwaylegenden Ethel Merman skulle spela Dolly men hon hade just avslutat en längre insats med musikalen Gypsy och ville vara ledig och tackade därför nej. Sen frågade man Mary Martin, även hon en Broadwaylegend, men hon sa också nej.
Ethel skulle så småningom spela Dolly under det sista året musikalen gick på Broadway (vi pratar om originaluppsättningen här) och Mary spelade rollen i London och på turné i USA och i Asien.
Man frågade ett antal skådespelerskor till innan valet slutligen föll på Carol Channing. Hon skulle komma att spela Dolly över 5 000 gånger under perioden 1964 – 1994. Hon uteblev bara från en halv föreställning under alla sina år i rollen och det berodde på en akut matförgiftning.
Hennes standby under de första åren på Broadway, Jo Anne Worley, berättar att Carol en gång gick förbi henne när hon höll på med sin sånguppvärmning och sa: ”Jo Anne, don’t worry about it, dear.” En klar indikation på att hennes tjänster inte behövdes den dan heller.

När showen började tappa lite av sitt popularitet 1967 så bestämde sig producenten David Merrick för att byta ut hela Broadwayensemblen mot en ensemble som bara bestod av färgade skådespelare.  Pearl Bailey tog över titelrollen och fick som motspelare bland annat Cab Calloway, Clifton Davis och en ung Morgan Freeman.
Jack Viertel, the artistic director of City Center’s Encores! series, remembers being more excited as a jazz-loving teenager at seeing Bailey than Ms. Channing. ”And even by Merrick’s splashy standards”, he said,”the cast swap was big news. Not only was it a marketing stroke of genius, but it was a huge deal artistically. While all-black casts were not uncommon in shows with black themes it was genuinely shocking to see a black cast in a quote-unquote ‘white musical.”
Merricks satsning gick hem, showen blev återigen en het biljett och denna uppsättning fick faktiskt sin egen castinspelning också. Den är fantastisk och väl värd att leta upp.
Ms Bailey fick en Tony Award för sin insats.

När det var dags att filma showen så valde man den blott 26 år gamla Barbra Streisand att spela den medelålders änkan Dolly. Hon var på tog för ung för rollen och inte trovärdig men jisses vad bra hon sjunger allt.
Filmen regisserades av Gene Kelly.
Filmen blev fruktansvärt dyr att producera, kostade över $25 miljoner i den tidens valuta och fick nästan filmbolaget 20th Century-Fox att gå i konkurs. 

Den nya 2017 produktionen med Bette Midler slog alla tidigare rekord vad gäller biljetter sålda på första försäljningsdagen.
Högsta officiella biljettpris för en ”premiumbiljett” låg på $748. Det är det näst högsta priset någonsin, slaget bara av Hamiltons $849. Vad biljettpriset låg på ”på gatan” vill jag inte ens tänka på.

 

Press:
för originaluppsättningen

Hello, Dolly! … has qualities of freshness and imagination that are rare in the run of our machine-made musicals. It transmutes the broadly stylized mood of a mettlesome farce into the gusto and colors of the musical stage. … Mr. Herman’s songs are brisk and pointed and always tuneful … a shrewdly mischievous performance by Carol Channing. … Making the necessary reservations for the unnecessary vulgar and frenzied touches, one is glad to welcome Hello, Dolly! for its warmth, color and high spirits.
– Howard Taubman, The New York Times

(Carol Channing) … the most outgoing woman on the musical stage today – big and warm, all eyes and smiles, in love with everybody in the theatre and possessing a unique voice ranging somewhat upward from a basso profundo.
…
I wouldn’t say that Jerry Herman’s score is memorable
– John Chapman, New York Daily News

The fact that [Hello, Dolly!] seems to me short on charm, warmth, and the intangible quality of distinction in no way alters my conviction that it will be an enormous popular success. Herman has composed a score that is always pleasant and agreeably tuneful, although the only number that comes to mind at the moment is the lively title song. His lyrics could be called serviceable.
– Richard Watts Jr.,  New York Post

Don’t bother holding onto your hats, because you won’t be needing them. You’d only be throwing them into the air, anyway. Hello, Dolly! is a musical comedy dream, with Carol Channing the girl of it.
… Channing opens wide her big-as-millstone eyes, spreads her white-gloved arms in ecstatic abandon, trots out on a circular runway that surrounds the orchestra, and proceeds to dance rings around the conductor.
… With hair like orange sea foam, a contralto like a horse’s neighing, and a confidential swagger, [she is] a musical comedy performer with all the blowzy glamor of the girls on the sheet music of 1916.
… lines are not always as funny as Miss Channing makes them.
– Walter Kerr, New York Herald Tribune

A pot-walloping hit. Gower Champion deserves the big gong for performance beyond the call of duty. Seldom has a corps of dancers brought so much style and excitement to a production which could easily have been pedestrian. … It is difficult to describe the emotion [the song ”Hello, Dolly!”] produces. Last night the audience nearly tore up the seats as she led the parade of waiters in a series of encores over the semi-circular runway that extends around the orchestra pit out into the audience, … a tribute to the personal appeal of Miss Channing and the magical inventiveness of Mr. Champion’s staging. … The problem now is how to get tickets. At last report, the line starts in Yonkers.
– John McClain, New York Journal American

Videosar:
Carol Channing, original ”Dolly” sjunger titelsången, 1965
Och gör det igen 30 år senare, 1994
High Lights från Hello, Dolly
Från Tony Galan 1968, all-black cast med Pearl Bailey 
Louis Armstrong – Hello, Dolly
Trailer för filmen
Bette Midler i 2017 års revival

 

Nr 408: Le Passe-muraille/Amour

 

Le Passe-muraille/Amour (1996)
Paris 1997
Broadway 2002, 17 föreställningar (Amour är den amerikanska titeln)

Music: Michel Legrand
Lyrics/Book: Didier van Cauwelaert baserad på novellen Le Passe-Muraille (1943) av Marcel Aymé.
English lyrics: Jeremy Sams

Det är precis efter Andra Världskriget i Paris.
Dutilleul är en liten grå lägre tjänsteman på ett litet grått kontor. Han är illa omtyckt av sina medarbetare eftersom han sätter en ära i att jobba medan de helst maskar. Han är mycket ensam men har sakta men säkert börjat bli förälskad i den unga vackra Isabella som bor i samma kvarter som han. Men hon är en gift kvinna och hennes man, distriktsåklagaren, håller henne under sträng uppsikt och tillåter henne bara utanför hemmets murar en timme per dag.
En dag upptäcker Dutilleul av en slump att han kan gå rätt igenom väggar. Till en början är han rädd och försöker få hjälp av en försupen läkare som ger honom piller som ska kurera honom. Men innan han tagit nån tablett så upptäcker han att han faktiskt kan använda sin förmåga till att hjälpa alla de fattiga människorna i hans kvarter. Han själ pengar från banker och smycken från juvelerare  för att anonymt ge dem till de fattiga. Han blir den lokala Robin Hooden.
Alla dyrkar den okända välgöraren som får smeknamnet Passe-partout. Men när han upptäcker att Isabella blivit förälskad i Passe-partout så ser han till att åka fast för att hon ska förstå att han är mannen hon älskar.
Det blir rättegång och Dutilleul är på väg att dömmas till döden. Den som mest pläderar för detta är Isabellas man, åklagaren. Men då avslöjar Isabella att han var kollaboratör under kriget och plötsligt så blir det åklagaren som döms till ett långt fängelsestraff medan Dutilleul släpps fri.
Han och Isabella firar med mycket skumpa och får en het kärleksnatt ihop.
Dagen efter är Dutilleul grymt bakis och tar ett par aspirin innan han går för att möta pressen och demonstrera för dem sin gå-genom-väggar talang. Men den här gången, precis när han är på väg  genom väggen, så försvinner plötsligt hans förmåga och han fastnar mitt i. Det visar sig att det inte var aspirin han tagit utan ett av pillren han fått av läkaren tidigare och de har ”kurerat” honom. Han sitter nu fast i väggen för all framtid.

En saga för vuxna kan man väl kalla den här lilla charmiga showen för.
Med en liten ensemble och en liten orkester skapas det stor underhållning – i det lilla formatet. Man kan nog kalla den för en kammarmusikal.
Det känns franskt och europeiskt och väääldigt långt från den vanliga typen av Broadwayshower, vilket kanske är anledningen till att den floppade. Men som europé gillar jag den. Jag sugs med direkt och känner mig liksom hemma och har svårt att förstå att den inte spelades mer än 17 gånger. Men that’s showbiz!

Musiken har drag av chanson och är bitvis ganska stillsam men samtidigt väldigt melodiös och vacker. Men allt är inte chanson, här finns både småfräcka, komiska och ekivoka visor, operettinslag och även en dos can-can. Allt är förträffligt framfört av en osedvanligt välsjungande ensemble.
Rekommenderas!

Kuriosa:
Föreställningen vann 3 Prix Molière i Frankrike 1997: Bästa musikal, bästa regi och bästa scenografi.
2003 blev den nominerad i 5 Tony Awardklasser och 9 Drama Desk Awardklasser men vann ingen av dem.

Av nån anledning har man gett huvudpersonen ett nytt efternamn i den amerikanska versionen, i originalet heter han Dutilleul men på Broadway blev han Dusoleil. Kanske var det lättare att uttala.

Michel Legrand (f 1932), skrev musiken till 2 klassiska franska musikalfilmer: Les Parapluies de Cherbourg (1964) och Les Demoiselles de Rochefort (1967). Bägge filmerna blev Oscarnominerade.
Legrand har vunnit 5 Oscars bl a för sången The Windmills of Your Mind från The Thomas Crown Affair (1968) och för musiken till filmen Yentl (1983).

Press:
Context is crucial, in art as in life. Things that you might find delightful in Paris — hauteur, rainy afternoons and smoke-choked bistros — are somehow less appealing on home turf. Such is likely to be the case with Michel Legrand’s musical “Amour,” which ran for a year in the City of Light but may not last the winter in the Big Apple. This head-scratcher of a musical aims for whimsical charm — not an easy target to hit, for sure — but mostly comes across as just odd. It is amiably performed and handsomely staged and designed, but the show’s airy, souffle-like consistency is eventually more exasperating than enchanting. And with Legrand’s tinkly score and the sing-songy lyrics by Jeremy Sams trundling along for 90 minutes straight, the effect is not unlike being stuck on a merry-go-round. Eventually it’s hard to tell if it’s you or the show getting dizzier by the minute.
– Charles Isherwood, Variety

 

Broadway’s Music Box Theatre may have found its most ideal tenant in quite a while. The delightful little jewel box of a musical, Amour, with music by Michel Legrand and direction by James Lapine, deserves a lengthy stay there, where it may enchant audiences for a long time to come.
Whether it will have such a chance remains to be seen, given the dominance of bigger, bolder, and brassier musicals stealing the spotlight (and awards) in recent years. But Amour, if not the equal of those musicals in size, matches them every step of the in terms of the talent to be found onstage and off. It should be near the top of everyone’s must-see list this season.
…
… it’s Legrand’s work that holds Amour together. The unique, special nature of the score is evident from the first few seconds; in the joyful blending of themes in the show’s bouncy sung prologue, Legrand makes a musical promise he spends 90 almost uninterrupted minutes delivering. The score is ceaselessly ingratiating and tuneful, presenting a series of precisely-timed numbers of every variety. Establishing songs, character songs, plot songs, ballads, and comedy numbers take as much time as they need and no more.
Legrand wastes little music in the show, keeping it tightly written and smoothly paced throughout. Jeremy Sams provides the English adaptation of the lyrics, which, if they strain occasionally, are clever and occasionally poetic on their own. Most of the time, the lyrics and the music match each other so well, it would be difficult to believe they weren’t written together originally.
…
It is, instead, a special, unique musical of the type Broadway doesn’t see often enough, but which pleases no less than the bigger hits to be found elsewhere on the Great White Way. Take advantage of the opportunity and fall in love with Amour – Legrand, Lapine, and their cast have made it very easy and very enjoyable.
– Matthew Murray, Talking Broadway

 

Even charming is too weighty a word to describe the wispy appeal of ”Amour,” the twinkling trinket of a musical from the French pop composer Michel Legrand, which opened last night at the Music Box Theater.
Certainly none of the vigorous language usually trotted out for song-filled Broadway diversions — romp, frolic and (heaven forbid) blast — applies to a Gallic slice of whimsy that seems shaped less to stimulate than to soothe. 
…
Staged with artful gentleness by James Lapine, ”Amour” is a bedtime story for grown-ups. Weighing in at a slender 90 minutes, it is especially suited to grown-ups who like to see lights out before 11.
…
… have clearly done their best to retain the show’s ineffable and willfully musty French flavor. But Americans for whom French means crimes passionels and sinfully rich desserts may be disappointed by the production’s exceedingly mild taste.
…
The music brings to mind less the swirling cinematic rhapsodies for which Mr. Legrand is best known in the United States … than elevator-music settings of the fairy-tale fantasies of Offenbach. There is a hypnotic, tinkling air to the melodies that matches the ”one foot in front of the other” rhymes of the lyrics, which occasionally make room for commonplace obscenities and naughty references to (ooh-la-la) specific sex acts.
The supporting cast of characters is an assemblage of stock figures so predictable that had an American devised them he would have been accused of rank stereotyping…
…
You feel that should this fellow really be confined inside a wall – or, more to the point, a French postcard – something vitally and originally human would be lost. The same cannot really be said of ”Amour” as a whole.
– Ben Brantley, The New York Times

The lyrics are mostly pedestrian and uninvolving, and they make the already stock characters even more one-dimensional.
…while there is a lot to admire in this musical, it’s too much of a chamber operetta to compete with the likes of Hairspray and La Boheme.
– Cary Wong, Film Score Monthly

Videosar:
Somebody
En längre snutt med High Lights
Från den franska versionen
Från en koreansk uppsättning med popstjärnan Kim Dongwan
Malcolm Gets and Melissa Errico fr Broadway versionen