Tag Archives: 1971

Nr 466: Inner City (1971)

13 Mar

Inner City – A street cantata
1971: Broadway, 97 perf.

Music: Helen Miller
Lyrics: Eva Merriam based on her book The Inner City Mother Goose (1969)

Boys and girls come out to play
The moon doth shine as bright as day
Leave your supper and leave your sleep
And join your playfellows on the street
Come with a whoop come with a a call
Up, motherfuckers, against the wall

– The first 6 lines from the book.

This is the musical that rocked Broadway with its distinctly untraditional take on modern urban life. A series of nursery-rhyme parodies highlighting the diminishing quality of life in the center of America’s cities are presented in song. 
As Inner City lacked a proper book, it was dominated, revue-style, by wall-to-wall music. The songs brought to life the contemporary vignettes taking place in locales from a welfare center to an overcrowded urban school.

The subtitle to Inner City, “A Street Cantata,” pretty much describes what the revue that opened was all about – a celebration of urban life as seen through the eyes of its ghetto citizens, but with a twist. Based on Eve Merriam’s The Inner City Mother Goose, it dealt with the classic nursery rhymes repertory, suffused with social protest attitudes that were not in the original, the whole thing set to music by Helen Miller.

The show won 2 awards: Both The Tony Award for best featured actress in a musical and The Drama Desk Award for outstanding performance went to Linda Hopkins.

This is a score that I’ve always liked a lot ever since I found the lovely gate-fold album in a thrift shop in the early eighties. The music doesn’t belong to the kind that is soothing to the ear but rather to the kind that shakes you up because it feels quite hard, angry and ”street” and therefore the perfect match to the rhymes. It’s an angry album but also one filled with hope and dreams. The music is very diverse and just becomes better with every listening. The only track that I really don’t like is the Street Sermon that comes as the next to last track. It’s an spoken word piece that feels very dated and doesn’t become better with repeated listening. Nowadays I always skip that track when I put on the record. But the rest of the score is really great .

It’s unfortunate that the single-LP cast recording trimmed the expansive, eclectic score from over 50 songs to a mere 29, spread over 15 tracks, 6 of them are medleys with a about 3 songs a piece. I wish they’d given us a double-LP instead or perhaps reinstated the lost tracks when they issued the cd – if those tracks were ever recorded.
The score consists of pop music, soul, gospel, R & B, calypso, the tried-and-true showtune and rock.

Inner City contains what is believed to be the first score written solely by women for the Broadway stage.

The show was musically updated in 1982 and got a new title: Street Dreams: The Inner City Musical.

Miller was a Brill Building tunesmith who had composed such hit songs as Gene Pitney’s It Hurts to Be in Love and the Shirelles’ Foolish Little Girl.

Brill Building (also known as Brill Building pop or the Brill Building sound) is a subgenre of pop music that took its name from the Brill Building in New York City, where numerous teams of professional songwriters penned material for girl groups and teen idols during the early 1960s.

The show’s Associate Producer was Harvey Milk, who went on to become the San Francisco political icon who was tragically murdered in 1978.

The song Deep in the Night, got covered by Barbra Streisand on her Songbird album from 1978. The song was also recorded by Etta James, Sarah Vaughan and The Shirelles.

If Wishes Were Horses
From a backer’s audition for Inner City
Etta James’ cover of Deep in the Night

The cover of the 1969 book.

Nr 440: 70, Girls, 70

29 Jun

70, Girls, 70
Broadway 1971, 35 föreställningar
West End 1991
Stockholm 1998

Music: John Kander
Lyrics: Fred Ebb
Book: Fred Ebb, Norman L. Martin baserad på filmen Make Mine Mink (1960) i sin tur baserad på pjäsen Breath of Spring (1958) av Pete Coke.

The show concerns a group of senior citizens living on New York’s Upper West Side who learn that the long-term hotel they live in will be sold off to developers – making the seniors homeless. To save the hotel, the seniors form a ring of unlikely thieves, wreaking havoc in stores from Sadies’ Second Hand Furs to Bloomingdales. In the process, they regain their zest for life. The seniors proceed to use their ill-gotten gains to spruce up their digs and to provide safe harbor for other poor seniors.

Detta är lite av en meta-föreställning för på scen står ett gäng gamla skådespelare som spelar att de är gamla skådespelare som gör come back på Broadway genom att spela upp en föreställning om ett gäng gamla skådespelare som begår brott.
Ibland så stannar ”pjäsen” upp för att nån i ensemblen framför ett kommenterande nummer eller en Broadwayshowpastisch som inte för handlingen vidare. Detta ”lager på lager”spel var tydligen väldigt förvirrande för publiken och en av orsakerna till att föreställningen floppade.
Och det är förvirrande när man lyssnar på skivan också för ena sekunden så sjunger de en sång där de kommenterar publiken i salongen för att i nästa framföra en sång som helt klart har en dramatisk funktion i ”pjäsen”. Nu spelar inte det här så stor roll när man bara lyssnar hemma för det är en bitvis härlig samling låtar det bjuds på. Som vanligt när det gäller John Kander så har han låtit sig inspireras av en annan era när han skrev sin musik, här är det mycket Vaudeville och 40-tals känsla. 
Den enda låten som jag kände igen när jag lyssnade på plattan var numret Yes som även Liza Minnelli sjöng i sin klassiska tv-show Liza with a Z (1972). 

En annan anledning till att showen floppade var det faktum att 3 månader innan den fick sin premiär så hade den sanslöst framgångsrika reviveln av No, No, Nanette premiär – även den fylld med gamla, kända skådespelare som gjorde Broadway come back. 
Och spiken i kistan blev nog att Stephen Sondheims och James Goldmans briljanta musikal Follies hade premiär bara 7 dagar innan Girls. Och även i Follies kryllade det av gamla skådisar som framförde pastischer på gamla Broadwaystilar och hade ”lager-på-lager” berättande. Det blev liksom en show för mycket med snarlikt tema.

Musikalen sattes upp i London 1991 i en kraftigt reviderad version. Man bytte ut flera låtar, lät hela handlingen utspela sig i en fast scenografi utan scenbyten och orkestern ersattes med ett 5-mannaband som satt med på scenen.
Regissören till denna version, Paul Kerryson, rättfärdigade sina ändringar så här: ”Part of the problem of  70, Girls, 70 on Broadway … must have been that it was done so big, which doesn’t suit this particular musical. Its charm here is that it is so intimate”.

70, Girls, 70 spelades på Parkteatern i Stockholm 1998 med bl a Berit Carlberg och Inga Gill.
Jag såg den och tror mig minnas att det var Londonversionen av musikalen som man använde sig av

Titeln 70, girls, 70 är dubbeltydig, dels syftar den på det sätt man på 20-, 30- och 40-talen marknadsförde Burlesqueshower, där man tryckte hårt på hur många tjejer man hade på scenen för att locka en stor publik, och dels så syftar den på den höga åldern på kvinnorna i denna musikal.

Varietys reporter refererade till ensemblen som Medicare Minstrals.

Broadway aktören David Burns (Hello, Dollys! första Vandergelder, Pseudolus ägare i A Funny Thing m fl roller) dog efter att ha utfört ett, som det beskrevs, hysteriskt roligt nummer i föreställningen där han spelade på en xylophone utan att egentligen röra det. När han var klar med sitt nummer tog han sig för hjärtat och segnade ner. Publiken trodde att detta ingick i numret och skrattade hysteriskt. Det tog lång tid innan nån förstod att han faktiskt fått en hjärtattack. Han dog på vägen till sjukhuset.  

När man satte upp den på West End i början på 90-talet så hade man bytt ut stöldgodset. I originalet – pjäsen, filmen och musikalen – så stal man pälsar men i denna version så bytte man ut pälsarna mot juveler.

In its technical quality, 70, Girls, 70 is hardly unprofessional, but as a whole (should I say as a half?) it is probably the sloppiest musical I have ever seen. Its creators have concentrated on every detail of the standard Broadway musical structure – the look, the sound, the sense – without once (seeming to) wonder what the whole thing was about. Evidently, the only reason for this story was to cast the production with 70-year-olds to explore the (rather condescending) theme that people that age can be energetic and vital, presumably thrilling us with that spectacle.

The pity is that the talens of Kander and Ebb were not just wasted on such nonsense – they were degraded. … Now, at least, they know the humiliation of being a part of a mindless Broadway musical machine.
– Martin Gottfried, Women’s Wear Daily

(Headline: ”Please, No 80, Girls, 80”)
Someone connected with 70, Girls, 70 has an almost mathematical genius for taking risks that are certain to fail.

The very form that the show takes is, I think, a misunderstanding. Approximately half of the songs are sung inside the storyline … and the other half are deliberately out-of-frame, disconneted. … The effect is merely schizoid, not a cunning trick of style.
– Walter Kerr, Times

About as enlivening an affair as a New Year’s Eve party thrown by the members of a St. Petersburg shuffleboard club. For that’s exactly what this musical is up to, trying to reasure us that old age can be fun, by golly. The message was so encouraging that it had me squirming in my seat. (The pit musicians all wear colored jerseys, by the way.)
– Douglas Watt, Daily News

High Lights från konsertversion at 54 Below
Old Folks
The Caper
Broadway, My Street
Coffee in a Cardboard Cup

Peter Gröning, Inga Gill och okänd i 70, Girls, 70 på Parkteatern 1998.

Nr 427: Ambassador

23 Jan

Ambassador (1971)
West End 1971, 86 föreställningar
Broadway 1972, 9 föreställningar

Music: Don Gohman
Lyrics: Hal Hackady
Book:   Don Ettlinger, Anna Maria Barlow, baserad på Henry James roman The Ambassadors från 1903.

Stop the clock
The Belle Epoque

Föreställningen handlar om träbocken Lambert Strether (a man you can set your watch by), som åker från Massachusetts till Paris för att rädda sin chefs tillika fästmös son ur en parisisk kvinnas armar. Naturligtvis blir han själv betuttad i kvinnan och upptäcker att han aldrig “levt” innan han träffat henne. Han beslutar sig för att stanna kvar hos henne i Paris medan den “räddade” sonen skickas hem till staterna.

Ännu en av den långa raden av floppisar som producerats på Broadway.

En kanske inte direkt originell historia som fått en typisk operettbehandling och det inbegriper även hur Paris skildras, för alla ”Parisika” opera/operettklichéer finns där: nattklubbar, skumpa, can-can, artister, kurtisaner, bohemer och l’amour!
Musiken är inte helt dålig. Den känns lite som en avlägsen kusin till My Fair Lady med sin blandning av operett, music hall och Broadway.  Och där har vi kanske det största av showens problem, den är en 50-tals musikal presenterad för en 70-tals publik som hellre ville ha modernare toner om de nu skulle gå på musikal. Bara det gjorde att den inte hade nån större chans.
Ett annat problem är att även om musiken är melodiös så tycker man sig känna igen varenda en av sångerna – och ha hört dem i bättre versioner.
Men även om den kanske inte sticker ut så mycket ur den strida ström av mediokra musikaler jag lyssnat på i mina dar så har den nått som lockar mig tillbaka. 
Känns som att den kanske har nått dolt som kommer att komma fram om jag bara lyssnar på den ett antal gånger till.

Föreställningen hade sin premiär i London p g a att producenterna inte lyckades få ihop tillräckligt med pengar för att sätta upp den på Broadway. Det var nämligen otroligt mycket billigare att sätta upp musikaler i London på den tiden.
Nu gick den inte så bra i London men eftersom man kunde återanvända alla kostymer, scenografi m m till Broadwayversionen så chansade man. Det hjälpte inte, showen fick ett ännu sämre bemötande i New York och lades ned efter bara 9 föreställningar.
Man hade också gjort stora bearbetning under flytten mellan storstäderna bl a strök man inledningsscenen i Massachusetts som förklarade upplägget samt 7 av sångerna som dock ersattes av 7 nyskrivna. Inspelningen jag lyssnat på var av London versionen, någon Broadwayinspelning finns inte så hur de 7 nya sångerna lät har jag ingen aning om.

Huvudrollerna (både i London och New York) spelades av den gamla Hollywoodstjärnan Howard Keel (1919 – 2004) och den franska skådespelerskan och sångerskan Danielle Darrieux (1917 – 2017).
Han medverkade i många av de största filmmusikalerna under 1950-talet som Kismet, Kiss Me, Kate och Show boat och medverkade även i tv-serien Dallas (1981-1991).
Hennes karriär på vita duken är en av filmhistoriens längsta, hon debuterade 1931 i Le Bal och gjorde sin sista film (Pièce Montée) 2010.  

Recensenterna i New York sågade föreställningen så starkt att kompositören tog sitt eget liv.

Koregraf till föreställningen var Gillian Lynne som 10 år senare skulle bli legendarisk tack vare sin koreografi till musikalen Cats.

Om Broadwayversionen
The vulgarity of trying to make a Broadway musical of what is defensibly Henry James’s finest novel would be almost appealing had it succeeded. Unfortunately, Ambassador is effete and pallid, and not even the considerable efforts of its lively stars can make its anemia seem anything other than pernicious. The show is not a disgrace, merely a pity.

This is an Ambassador with no diplomatic immunity. Poor James’s skeleton must be whirling around in its Cambridge graveyard.
– Clive Barnes, The New York Times

Ambassador is purportedly set in the Paris of 1906. Actually, it takes place on the Broadway of the ’50s. The production is yet another bit of proof that the New York theatre is the second institution in the country to be 20 years behind the needs of the populace. (The first, of course, is the goverment.) Ambassador is not absolutely awful; it is merely awfully banal.

The lyrics, by Hal Hackady, are indeed hack-a-day.

It will probably be a dandy tax loss for somebody.
– Joseph H Mazo, Women’s Wear Daily

Each number seems calculated to stop the show … only by slowing it up.
Douglas Watt, The Daily News

Har inte lyckats hitta vare sig videosar eller ens ljudklipp på nätet.

Nr 413: The Kosher Widow

20 Apr

Kosher Widow.jpg

The Kosher Widow (1959)
Off-Broadway, 87 föreställningar

Music: Sholom Secunda
Lyrics (English): Shalom Secunda;
Lyrics (Yiddish): Molly Picon;
Book: Louis Freiman & Jacob Kalich

I denna musical spelar Molly Picon 2 roller, dels rollen som en hustru som för 12 år sedan lämnade sin man och sitt hem men som nu har återvänt och dels rollen som skådespelerskan som mannen blivit förälskad i under sin hustrus långa frånvaro.
Pjäsens brinnande fråga var: vem ska han välja? Ska han återförenas med sin hustru eller satsa på sin kärlek till skådespelerskan?
Det fick publiken avgöra för man tog in en applådmätare och lät styrkan på publikens applåder bestämma vilket slut musikalen skulle få.

Det är inte lätt att hitta fakta om denna lilla ljuvliga musikal. Man får väl nästan se det som ett mirakel att man ansåg det värt att föra över den till cd.
Och glad för det är jag. För det här är något så ovanligt som en musikal på jiddisch, speciellt riktad till den lilla del av New Yorks befolkning som fortfarande pratade jiddisch vid denna tid. Nu är framförandet av sångerna inte på ren jiddisch utan de använder en blandning av jiddisch och amerikanska som gör att även en goj som jag faktiskt kan hänga med rätt så bra.

Det här är charmigt som bara den med ett par riktigt starka melodier.

Det hela låter som om det var en betydligt äldre inspelning än vad det är och jag misstänker att det beror på att man inte hade budget till en mer tekniskt avancerad inspelning. Jag menar marknaden var nog ganska så begränsad redan då.
Hela musikalen känns lite ”gammaldags” och inte i takt med sin samtid men vad gör väl det.
Musiken är en härlig blandning av klezmer och showmusik med en redig dos av schmaltz och jag gillar det väldigt mycket.

Molly Picon (1898 – 1992) var en av den amerikansk-jiddischka teaterns absolut största och mest älskade stjärnor. Hennes karriär sträckte sig över 60 år. Hon spelade teater, gjorde filmer och radioprogram främst för den jiddischtalande delen av den amerikansk-judiska befolkningen.
Flera av hennes filmer spelades in i europa och en av hennes mest kända, och den kanske mest framgångsrika jiddischska filmen av dem alla, är musikalen  Jidl mitn Fidl (אידל מיטן פֿידל) från 1936. I den spelar hon en ung judisk kvinna som klär ut sig till man för att kunna ge sig ut på vägarna som musikant. Problem uppstår när hon blir förtjust i en av sina manliga kolleger.
Molly spelade många ”byxroller” i sin ungdom.
Hon fann även en viss framgång utanför jiddischteaterns värld. Hon var bl a på Broadway 1961 och medverkade i Jerry Hermans musikal Milk and Honey (se Nr 349) och kan även ses som Yenta – äktenskapsmäklerskan i filmversionen av musikalen Spelman på Taket (Fiddler on the Roof) från 1971.

Picon … ever-adorable

A real delight … one of the best musicals to adorn the dwindling Yiddish theatre in years.

… the tuneful score might even produce one or two hit songs.
– Louis Funke, The New York Times

Tv-intervju med Molly Picon från 1981
Abi Gezunt från filmen Mamele (1938)
En super charmig snutt ur Ost und West från 1923
Yidl Mitn Fidl med Molly Picon (audio)
Yom Pom Pom (audio)

Dag 113: Godspell

28 Mar

Godspell (OSC)
Godspell (1971), Off-Broadway, 2124 föreställningar
Baserar min bedömning på den svenska castinspelningen från 1973.
Musik: Stephen Schwartz
Sångtexter: Stephen Schwartz, delar av de engelska originaltexterna är citat av bibel- eller psalmtexter.
Libretto: John-Michael Tebelak baserad i huvudsak på Matteusevangeliet med ett par små inslag från Lukasevangeliet

I denna musikal om Jesu sista dagar framställs Jesus och lärjungarna som clowner.
Evangeliets liknelser blir clownnummer – men när det närmar sig Jesu korstfästelse förändras glädjen och skrattet, clownerna blir avsminkade och tar farväl av Jesus på ett, för var och en individuellt, sätt. Det hela slutar med att alla clownerna (inklusive ”Jesus”clownen) kommer in igen och sjunger Länge Leve Gud.

Lagom till påsk hittade jag denna gamla lp med den svenska versionen av Godspell.
Vad bra den visade sig vara. Det hade jag aldrig kunnat ana. En bra översättning, bra musikaliska arr, starka sånginsatser av artister som Björn Skifs och Kisa Magnusson.
Jag diggar det här nått otroligt och faktiskt så tycker jag bättre om den här versionen än det amerikanska originalet. Det där var en mening jag aldrig trodde jag skulle skriva.
Musiken är en skön blandning av 70-tals pop, gospel, lite folk rock och Vaudeville.
En riktigt toppenplatta. Och dessutom en äkta vinylplatta med skönt knaster och knäppande. Mysfaktorn är hög.
Vet inte om den finns utgiven på cd men om den inte gör det så är det hög tid att släppa den.

Den som tror på sin tur (All for the Best), Alla Goda Gåvor (All Good Gifts), Dag För Dag (Day By Day), Hör Vår Bön (We Beseech Thee)

Föreställningens titel härrör från det gamla engelska ordet gōdspell som betyder goda nyheter. Även ”gospel” är baserat på det ordet.

I föreställningen finns inga rollnamn utan alla skådespelare tilltalas med sina egna namn.

Musikalen skapades 1970 på Carnegie Mellon University i Pittsburgh, Pennsylvania. Den var ett ”masters” projekt på universitets teater och musikavdelning.
Efter att den spelats på universitetet så spelade man uppsättning på  La MaMa Experimental Theatre Club i New York under två veckor.
Där upptäcktes den av ett par producenter som bestämde sig för att sätta upp den Off-Broadway.
Ett beslut de knappast lär ha ångrat med tanke på vilken succé den blev.
Den spelades i över 5 år Off-Broadway.
En vecka efter att den lagts ner där så fick den sin premiär på Broadway där den gick i ett drygt år.

Showen sattes upp Off-Broadway igen både 1989 och 2000, plus så fick den en Broadway revival 2011.

En av originalproducenterna var Angela Lansburys bror Edgar Lansbury.

Innan musikalen gick upp off-Braodway så bestämde man sig för att ersätta det mesta av musiken med nya nummer skrivna av Steophen Schwartz. Endast en enda sång från originalversionen finns kvar, det är numret By My SideVid min sida på den svenska versionen) som har musik och text av Jay Hamburger & Peggy Gordon

Många kända artister och skådespelare har spelat i olika verioner av den.
I den svenska versionen från 1973 hittar vi Björn Skifs, Eva Bysing, Gunilla Åkesson, Agneta Lindén och Kisa Magnusson bland annat.
I Londonuppsättningen från 1971 medverkade exempelvis David Essex, Julie Covington (Evita på konceptinspelningen av den musikalen), Marti Webb och Jeremy Irons.
Uppsättningen som gick i Toronto var den professionella debuten för Victor Garber, Eugene Levy,  Gilda Radner och Martin Short.

Late Show with David Lettermans kapellmästare  Paul Shaffer var kapellmästare på Godspelluppsättningen som gick i Toronto. Han är väl i övrigt mest känd som en av kompositörerna till It’s Raining Men (1984).

När Godspel hade sin premiär så ansågs det rätt så kontroversiellt med clown analogin som man använde sig av på scen. Många har uppfattat det här som att det är hippies eller ”blombarn” på scenen men så är det inte. Regissören  John-Michael Tebelak baserade sitt koncept på teologen Harvey Cox bok Feast of Fools som bl a handlar om den kristna medeltida traditionen att under en dag låta folk få driva med myndigheter och kyrkan, en dag då korgossar fick vara biskopar och dårar kröntes till kungar.
I inledningen till romanen Ringaren i Notre Dame så kröns Quasimodo till kung på Dårarnas Fest.

Prepare Ye the Way of the Lord
Godspell (2011) på Late Show med David Latterman
Montage från Broadway versionen 2011
All For The Best från filmversionen
Godspell flash mob på Times Square 2011
Magnus & Brasses version av All For The Best: Bäst att ta sig ett glas från revyn Varning För Barn från 1976.
It’s Raining Men med The Weather Girls
Och med Geri Halliwell

%d bloggare gillar detta: