Tag Archives: 1982

Nr 433: Forbidden Broadway

6 Feb

 


Forbidden Broadway (1982)

Musikalrevy
Off-Broadway, 2 332 föreställningar
Sammanlagt 20 olika shower 1982 – 2014

Music: många, många olika upphovsmän/kvinnor
Lyrics & Book: Gerard Alessandrini, baserad på de musikaler och pjäser som gått på Broadway under de olika spelperioderna showen haft.

Forbidden Broadway är en revy som driver friskt med allt som spelas eller har spelats på Broadway sen tidigt 1980-tal. Och när jag säger allt så menar jag allt. Man tar upp musikaler, talteater, enmansshower, revyer, trender och  alla som på något sätt är inblandade framför eller bakom ridån: skådespelare, regissörer, koreografer, författare, kompositörer och scenografer. Ingen kan känna sig säker. Man parodierar sånger, rollfigurer, intriger och stjärnorna som uppträtt där.
Det här är elakt men kärleksfullt, otroligt skickligt genomfört, på pricken och bitvis helt jäkla hysteriskt roligt. Det är en kärleksförklaring till allt ”Broadway” och hela dess absurda, underhållande, framgångsjagande, vinsthungrande och fullständigt hänsynslösa och underbara värld.
Showerna har blivit så framgångsrika att om en Broadwayshow inte parodieras så känner man sig kränkt.

Nu låter det kanske som att det här borde vara en stor, spektakulär show men det är det inte. Det är en liten intim historia med 4 personer på scen, 2 män och 2 kvinnor, och med bara ett piano som ackompanjemang. 

Upphovsmannen bakom hela konceptet och alla showerna är Gerard Alessandrini. Han skriver sångtexterna,  manusen och regisserar. I början så spelade han också själv med på scen.

Med ojämna mellanrum så skriver han nya versioner av showen. Vid det här laget är man upp i 21 olika om man räknar med de specialskrivna upplagorna som skapats för Hollywood och Londons West End.

Kuriosa:
Forbidden Broadway har framförts över 9 000 gånger om man räknar ihop alla versionerna.
Den har spelats över hela USA samt i London, Tokyo, Singapore och Adelaide, Australien. I Adelaide så kompades gänget för första och hittills enda gången av en orkester. 

I Hollywoodversionen gjorde man parodier på filmer istället för Broadwayshower men det misstänkte ni väl säkert redan…

Forbidden Broadway har vunnit:
En Drama Desk Award för bästa sångtexter 1996 och för Outstanding Revue 2001, 2005, 2008. 

En Drama Desk Special Award 2009 för Its Satire and Celebration of Broadway.

Gerard Alessandrini fick specialpriset The Tony Honors for Excellence in Theatre 2006.

Press:
Om 2014 års upplaga

Anybody who got through this Broadway theater season alive deserves to see “Forbidden Broadway Comes Out Swinging!” — the latest edition of the irreverent satirical revue that has no scruples and knows no shame. Forget the Tony nominations. Gerard Alessandrini and his clever cohorts have come up with winners in their own special categories of Most Pretentious, Most Ridiculous, Most Expensive, Most Cynical, Most Derivative, and, in their inspired salute to the show they call “More Miserable,” (The World’s) Most Miserable Musical.

There is always a point to the satire, which is why we always come back for more.  “Rocky” is about the triumph of technology over song, content, and sense.  “Aladdin” is about the endless flow of cash from the Disney cornucopia. “Book of Mormon” is about the cynicism of vulgar schoolboy humor.  “Cabaret” is about the impossibility of making money on any show but a tried-and-true revival.  And the chilling final number, “Tomorrow Belongs to Me,” is a view of Broadway caught in the act of selling its soul.
– Marilyn Stasio, Variety

Om Londonupplagan:
This is a show in which theatre talks, or rather sings, to itself. Don’t even think of going unless you have seen Wicked several times and are looking forward with breathless anticipation to the revival of Cats. It’s all very current, with musical jokes about the inadequacies of Miss Saigon and Charlie and the Chocolate Factory. It begins brilliantly with a Matilda send–up of stage-school brats: “My mummy says I’m a triple threat.” Director Matthew Warchus is reincarnated as Miss Trunchbull: “You are not triple threats, you are vermin. Vermin with Oliviers.”

In an age when improvised shows such as Showstoppers! demonstrate on-the-hoof wit, ingenuity and musical skill, Gerard Alessandrini’s script can seem a trifle stodgy. The material is uneven: the first half is definitely stronger than the second, and it would benefit from losing 15 minutes.
– Lyn Gardner, The Guardian

Videosar:
Miss Saigon
Forbidden Broadway in Concert
West End Live
Exploited Children
Ambition!
Into The Words
Chita/Rita
See Me On A Monday
Greatest Hits 2
Spotlight on
Forbidden Broadway Comes Out Swinging
Trailer
Forbidden Broadway live at Barnes & Noble

Annonser

Nr 410: Cats

6 Apr

2016-10-10-1476059083-3509478-catslogo
Cats (1981)

Uppsättningar i urval:
West End 1981,  8 949 föreställningar
Broadway 1982, 7 485 föreställningar
Stockholm 1987, 324 föreställningar

Music: Andrew Lloyd Webber
Lyrics: T. S. Eliot, Trevor Nunn (for Memory)
Book: T. S. Eliot, baserad på hans diktsamling Old Possum’s Book of Practical Cats från 1939, De knepiga katternas bok på svenska och utgiven här 1949.

Ett antal Jelliclekatter samlas på den årliga Jelliclebalen.
Olika katter sjunger och dansar fram sina historier och med dessa tävlar de om att bli den katt som den vise och högt respekterade katten Old Deuteronomy kommer att skicka till ”The Heaviside Layer” (Himlarnas hus på svenska) för att bli återfödd.

Måste erkänna direkt att jag har alltid haft lite svårt för denna musikal.
Inte på grund av musiken – för den tycker jag till stora delar mycket om – utan som scenföreställning. Detta för att jag alltid blivit så frustrerad över den minst sagt minimala, otroligt krystade och förutsägbara intrigen. Det var först i och med uppsättningen i Stockholm 2009 som jag hittade sättet att se denna show och faktiskt uppskatta den.
Knepet? Se den inte som en ”musikal” utan istället som en slags revy eller en sångcykel. För det är egentligen vad den är, en samling sånger som står på egna ben och bara har ett löst sammanhållande tema.
Med den insikten kunde jag njuta av showen. 
Tycker dock fortfarande att den är för lång som föreställning men det är tur att musiken är så varierad (rock, pop, show etc) för annars hade det nog varit outhärdligt. 

Koreografin i originaluppsättningen var ganska så repetitiv men jag blev imponerad ändå när jag såg den. För på den tiden (1981) var inte engelska musikaler direkt kända för att innehålla spektakulär koreografi och dansarna ansågs betydligt sämre än sina kolleger på andra sidan atlanten – så den här nivån på dansen/dansarna var både nytt och överraskande.
Jag hade tur som lyckades få en biljett bara några månader efter premiären, föreställningen var då den hetaste biljetten i stan, och jag minns hur jag demonstrativt och med souvenirprogrammets omslag mycket synligt placerad ”läste” den på tunnelbanan bara för att njuta av alla avundsjuka blickar jag fick.
Japp, sån var jag i min ungdom!

 

Kuriosa:
Originaluppsättningen i London vann 2 Laurence Olivier Awards: Bästa nya musikal och ”Outstanding Achievement in a Musical” till koreografen Gillian Lynne.
Broadwayuppsättningen 1982 nominerades till 11 Tony Awards och vann 7: Bästa musikal,  Book (libretto), Score (musik och sångtexter), Regi, Kostym, Ljussättning och Kvinnliga Biroll.

Föreställningen har sats upp över stora delar av världen (drygt 40 olika länder som jag känner till) och verket har översatts till över 20 olika språk.
Den har fått 2 revivals i London (2015 och 2016) och en på Broadway (2016).
I Sverige har den satts upp i Stockholm 1987 och 2009, Göteborg 2006, Malmö 2007 och Växsjö 2013.

Londons originaluppsättning lades ned på sin 21:a födelsedag den 11:e maj 2002.
Sista föreställningen visades i direktsändning från teatern på en enorm bildskärm på Covent Garden, till enorm glädje för alla som inte lyckats få en biljet till föreställningen.

Originaluppsättningen  i London kostade ca 900 000 Pund att producera medan originalet på Broadway (ett år senare) gick loss på $5 000 000.

1998 gavs det ut en inspelad version av musikalen på DVD och Video.

Anledningen till att föreställningen inte har någon egentlig story kommer sig av att Eliots dödsbo krävde, för att de skulle få rättigheterna, att upphovsmännen till musikalen inte skrev nån intrig och enbart använde sig av dikternas texter.

I Eliots verk så beskrivs alla Jelliclekatterna som vanliga svartvita katter men i musikalen så har de alla möjliga färger, täckning och hör till olika raser. 

Från början var det tänkt att Dame Judi Dench skulle spela Grizabella men hon slet av hälsenan under en repetition innan London premiären och blev då ersatt av Elaine Paige.

Dansaren Marlene Danielle spelade (i huvudssak) Bombalurina under hela perioden som showen gick på Broadway, från 1982 till 2000, alltså.

Old Possum’s Book of Practical Cats är en humoristisk samling dikter som behandlar olika katters personligheter, levnadsöden och vänskapskretsar skriven av författaren, diktaren och litteraturkritikern T.S. Eliot. Dikterna samlades och publicerades på engelska första gången 1939.

Författarens pseudonym Old Possum kan härledas till korrespondens mellan Eliot och hans gudbarn, till vilka han i en serie brev under 1930-talet hade inkluderat dikterna.

Sången Memory är den enda sångtexten som inte är skriven av T. S. Eliot. Den är istället baserad på dikten Rhapsody on a Windy Night av Eliot som han doock tyckte var för mörk för att inkluderas i diktsamlingen. Trevor Nunn, regissör till originaluppsättningen, skrev Memorytexten inspirerad av dikten och tog även med delar av den. Så här är Eliots original dikt:

Twelve o’clock. 
Along the reaches of the street
Held in a lunar synthesis,
Whispering lunar incantations
Dissolve the floors of memory
And all its clear relations,
Its divisions and precisions,
Every street lamp that I pass
Beats like a fatalistic drum,
And through the spaces of the dark
Midnight shakes the memory
As a madman shakes a dead geranium.
Half-past one,
The street lamp sputtered,
The street lamp muttered,
The street lamp said, ”Regard that woman
Who hesitates towards you in the light of the door
Which opens on her like a grin.
You see the border of her dress
Is torn and stained with sand,
And you see the corner of her eye
Twists like a crooked pin.”
The memory throws up high and dry
A crowd of twisted things;
A twisted branch upon the beach
Eaten smooth, and polished
As if the world gave up
The secret of its skeleton,
Stiff and white.
A broken spring in a factory yard,
Rust that clings to the form that the strength has left
Hard and curled and ready to snap.
Half-past two,
The street lamp said,
”Remark the cat which flattens itself in the gutter,
Slips out its tongue
And devours a morsel of rancid butter.”
So the hand of a child, automatic,
Slipped out and pocketed a toy that was running along the quay.
I could see nothing behind that child’s eye.
I have seen eyes in the street
Trying to peer through lighted shutters,
And a crab one afternoon in a pool,
An old crab with barnacles on his back,
Gripped the end of a stick which I held him.
Half-past three,
The lamp sputtered,
The lamp muttered in the dark.
The lamp hummed:
”Regard the moon,
La lune ne garde aucune rancune,
She winks a feeble eye,
She smiles into corners.
She smoothes the hair of the grass.
The moon has lost her memory.
A washed-out smallpox cracks her face,
Her hand twists a paper rose,
That smells of dust and old Cologne,
She is alone
With all the old nocturnal smells
That cross and cross across her brain.”
The reminiscence comes
Of sunless dry geraniums
And dust in crevices,
Smells of chestnuts in the streets,
And female smells in shuttered rooms,
And cigarettes in corridors
And cocktail smells in bars.”
The lamp said,
”Four o’clock,
Here is the number on the door.
Memory!
You have the key,
The little lamp spreads a ring on the stair,
Mount.
The bed is open; the tooth-brush hangs on the wall,
Put your shoes at the door, sleep, prepare for life.”

The last twist of the knife.

Och så här går Nunns sångtext:

Midnight
Not a sound from the pavement
Has the moon lost her memory
She is smiling alone
In the lamplight
The withered leaves collect at my feet
And the wind begins to moan
Memory
All alone in the moonlight
I can smile happy your days (I can dream of the old days)
Life was beautiful then
I remember the time I knew what happiness was
Let the memory live again
Every street lamp seems to beat
A fatalistic warning
Someone mutters and the street lamp gutters
And soon it will be morning
Daylight
I must wait for the sunrise
I must think of a new life
And I mustn’t give in
When the dawn comes
Tonight will be a memory too
And a new day will begin

Sången The Moments of Happiness har visserligen text av Eliot men den kommer från diktsamlingen Four Quartets (1943).

The Kennelly–Heaviside layer, named after Arthur E. Kennelly and Oliver Heaviside, also known as the E region or simply the Heaviside layer, is a layer of ionised gas occurring between roughly 90–150 km (56–93 mi) above the ground — one of several layers in the Earth’s ionosphere. It reflects medium-frequency radio waves, and because of this reflection, radio waves can be propagated beyond the horizon.

Heaviside Layer används av Eliot i diktsamlingen som en metafor för Himmelen.
Han refererar också till den i sin pjäs The Family Reunion som tar upp teman om ”livet efter detta” samt ”himmel och helvete”.

Länk till en fansite på nätet som bara handlar om Cats.

Press:
Om Original Londonuppsättningen:

With his new show, Mr. Lloyd Webber reveals himself as a daringly diversified contemporary composer, creating a score that remains devotedly faithful to the spirit of Eliot, but avoiding stodginess and whimsy through a youthful blend of disco, rock, country, blues and Latin rhythms. ”Skimbleshanks,” the story of a railroad cat, becomes an American Western, the old Gumbie Cat does a jazz dance, and a song about the mysterious Macavity, the Napoleon of crime, ends with a lowdown beat that would not be inappropriate as striptease music.

The score is top-flight Lloyd Webber, and one number, ”Memory” is sure to become the ”Don’t Cry for Me, Argentina” of ”Cats.”

Despite all these attributes, the show is not yet perfect. At nearly three hours, it is too long for its episodic style of presentation, and the evening is imbalanced. The first act seems to revel in eccentricity, but the second act, with a tumble of story songs, should win all but the most confirmed feline-o-phobes. However, the staging and choreography remain tatterdemalion, with the evening ending with Mr. Blessed, looking like Moses, ascending with Miss Paige to a fog-bound heaven on an automobile tire as big as a flying saucer. The moment is, to say the least, overinflated. Before it sets out to conquer Broadway, this most unusual show needs careful editing and the touch of a Jerome Robbins or Bob Fosse.
– Mel Gussow, The New York Times

 

Om original Broadwayuppsättningen:

It’s not that this collection of anthropomorphic variety turns is a brilliant musical or that it powerfully stirs the emotions or that it has an idea in its head. Nor is the probable appeal of ”Cats” a function of the publicity that has accompanied the show’s every purr since it first stalked London 17 months ago. No, the reason why people will hunger to see ”Cats” is far more simple and primal than that: it’s a musical that transports the audience into a complete fantasy world that could only exist in the theater and yet, these days, only rarely does. Whatever the other failings and excesses, even banalities, of ”Cats,” it believes in purely theatrical magic, and on that faith it unquestionably delivers.

But while the songs are usually sweet and well sung, ”Cats” as a whole sometimes curls up and takes a catnap, particularly in Act I. The stasis is not attributable to the music or the energetic cast, but to the entire show’s lack of spine. While a musical isn’t obligated to tell a story, it must have another form of propulsion (usually dance) if it chooses to do without one. As it happens, ”Cats” does vaguely attempt a story, and it also aspires to become the first British dance musical in the Broadway tradition. In neither effort does it succeed.
– Frank Rich, The New York Times

 

Cats isn’t a great musical but it’s a great show and an ironclad smash. The latest extravaganza from the prolific and gifted British composer, Andrew Lloyd Webber, takes Broadway legit to a new plateau of technologically enhanced spectacle and is an audience stampeder.

Nunn and Lynne’s high octane musical staging is impressive in its ingenuity and variety. The choreography isn’t terribly original, relying overmuch on acrobatics, but it’s often mesmerizing. There are too many slow spots in the first act, when some of the extended dance routings seem forced, but Lloyd Webber’s versatile music and the flair of the staging snuffs out impatience.

It’s certainly possible to cavail that too much has been made of Eliot’s low-key book of light poetry, that “Cats” is closer to arena spectacle that a legit musical.
The public won’t think so, however, and will relish its size, scope and vitality. There may be an adventurous film in it, certainly a cable tv production, and a scaled down version can tour. Everyone is going to be considerably older before “Cats” scats from the Winter Garden.
– Richard Hummler, Variety


Videosar:
At the Tony Awards 1983
Från Broadway revivaln 2016
Behind the scenes 2016
Delar av koreografin till Jellicle Ball inklusive Gillian Lynnes namn på de olika stegen.
Learning the Jellicle Ball
Länk till alla sångerna från filmversionen

 

Nr 394: Song & Dance/Tell Me On A Sunday/Variations

7 Sep


Song & Dance (1982)
London 1982, 781 föreställningar
Broadway 1985, 474 föreställningar
Föreställningen består av 2 delar:
1. Song
Lyrics: Don Black
(Richard Maltby Jr:  American adaptation + additional lyrics for Broadway)

Music: Andrew Lloyd Webber
2. Dance 
Music: Andrew Lloyd Webber, består av variationer på Niccolò Paganinis Caprice No. 24 i a-moll: Tema con Variazioni (Quasi Presto)

Song:
A one-act, one-woman song cycle.
It tells the story of an ordinary English girl from Muswell Hill, who journeys to the United States in search of love.
Her romantic misadventures begin in New York City where she becomes involved with a man but soon discovers that he has been cheating on her with numerous other women. They argue and decide to break up.
Next she meets Hollywood producer Sheldon Bloom, who takes her to Los Angeles. But he’s all about his own career and not so much about their relationship so she gets bored of both him and Tinseltown and returns to Manhattan.
In Greenwich Village she meets a younger man, a salesman, but soon realises that his business trips out of town actually means that he’s seeing  other women…
Lastly she hooks up with a married man. She’s happy until he announces he plans to leave his wife and marry her instead. She is horrified because she does not love him. She sends him away.
In the end she decides that it isn’t the end of the world to have no one.

Dance:
Explores the story of the younger man, his various relationships and his commitment issues. At the end, the man sees the girl, and they make up, joining both at last in Song and Dance.
Dance
innehåller en blandning av olika dansstilar som stepp, jazz, klassisk och tidig street.

Den här föreställningen såg jag på Palace Theatre i London sommaren 1982. Marti Webb hade precis gått på semester och jag fick se den med Gemma Craven istället. Jag var grymt besviken för jag hade hört skivan med Marti och ville verkligen se originalet och inte en ersättare. När jag beklagade mig för henne som skulle riva min biljett så svarade hon att jag skulle skatta mig lycklig för att jag fick se Gemma för hon var sååååå mycket bättre än Marti. Och hon var verkligen bra, det var hon. Jag var salig i pausen och mer än nöjd och sen när andra akten satte igång och jag fick se Wayne Sleep dansa… Oj, oj, oj, jag hade aldrig sett nått liknande i hela mitt liv förut och lämnade teatern med ett av mitt unga livs första stora teaterupplevelser.

Jag såg om föreställningen för nån månad sen, har tv-inspelningen på VHS, och det var kanske inte så smart gjort. Vissa saker ska man behålla minnet av och inte försöka återuppleva för Song & Dance har inte åldrats bra. Tycker fortfarande att det finns en hel del bra låtar i den och älskar vissa av ”variationerna” men koreografin… Så aerobicspassaktigt, skickligt och mediokert på en och samma gång. Bitvis är det rent plågsamt att titta på. Och Sarah Brightman… ”Dödare” aktris får man leta efter. Hennes ansikte utstrålar inget, hon är stel som en pinne och går vokalt ibland över från nån typ av rock/popaktig röst till nån slags semiklassisk variant som bara är fel, liksom.

Min gamla dubbel lp som spelades in live på premiärkvällen är dock fortfarande klart njutbar och den rekommenderar jag verkligen.

Kuriosa:
På Broaway vann Bernadette Peters både en Drama Desk Award och en Tony Award för sin insats som ”the girl” i Song delen.

Marti Webb spelade ”the girl” i London.
Bland hennes efterträdare hittar vi bl a  Lulu och Sarah Brightman.

Song & Dance spelades in för tv med Sarah Brightman och Wayne Sleep i huvudrollerna.

Song delen började sitt liv som en sångcykel specialskriven för Marti Webb. Den hette då Tell Me On A Sunday och fick sin utrpremiär på the Sydmonton Festival 1979.
Den spelades in och gavs ut på skiva och förvandlades året efter till en 1-timmas tv-specialare för BBC

Dance delen började sitt liv som en samling variationer på Paganinis 24:e Caprice. Andrew skrev dem åt sin bror Julian Lloyd Webber som är en klassisk cellist.
Anledningen till att Andrew skrev dem var för att han förlorade ett vad till sin broder.
Musiken är en fusion mellan klassisk musik och rock och verket framfördes första gången 1977 på Sydmonton Festival.
Den spelades in och gavs ut som skiva 1978 och hamnade som bäst på 2:a plats på försäljningslistan.
Variation 5 förvandlades så småningom till Unexpected Song med text av Don Black.

Sydmonton Festival är en sommarfestival som har anordnats varje år på Andrew Lloyd Webbers ägor sen 1975.
Målet med festivalen är att presentera nya verk för en liten inbjuden publik bestående av personer med anknytning till teater-, tv- eller filmvärlden och där utröna verkets potential, utvecklings- och kommersiella möjligheter.
De flesta av Lloyd Webbers olika produktioner har haft sina  första offentliga presentationer där.

Tell Me On a Sunday fick en revival i London 2003 fast nu utan Dance delen. Denise Van Outen spelade ”The girl”.
Denna version var kraftigt bearbetad och hade 5 nya sånger med sångtexter av Jackie Clune. Den spelades i dryga 10 månader. Marti Webb tog över rollen efter Denise och turnerade sen runt hela England med showen.
Denna version finns att lyssna på på Spotify. Själv gillar jag den inte alls. Tycker att bearbetningarna faktiskt får materialet att kännas ännu mossigare och klyschigare än det redan var och de nya låtarna… Ja, inte är de bra inte, om jag säger så. Men ta er en lyssning och bestäm själva. Kanhända är jag för färgad av originalet för att kunna uppskatta en ”uppfräschning”… 

Niccolò Paganinis 24 Capricer för soloviolin, Op.1, skrevs mellan 1802 och 1817 och publicerades 1819. Capricerna är övningar som behandlar olika violintekniska moment, t.ex. dubbelgrepp, lägeväxlingar och flygande spiccato.

Press:
Om Londonuppsättningen:

It is a long time since I have sat through a more ostentatious, less theatrically coherent evening.

Michael Coveney,  Financial Times 


Om Broadwayuppsättningen:


In Song & Dance … the star Bernadette Peters and the choreographer Peter Martins all but break their necks trying to entertain us. In the first act, Miss Peters belts and sobs and shimmies her way through a solo song cycle that runs for a full hour. After intermission, Mr. Martins takes over, sending nine admirable dancers, led by Christopher d’Amboise, into a non-stop, 40-minute exhibition of pyrotechnics. So why is Song & Dance grating (Act I) and monotonous (Act II)? The mystery isn’t hard to solve. No one has given Miss Peters anything to sing about or Mr. Martins’s dancers any reason to leap. Empty material remains empty, no matter how talented those who perform it.

– Frank Rich, The New York Times

(Om Song) …the unseen men seem nebulous and unreal, so too, does the seen woman…

Miss Peters is an unimpeachable peach of a performer who does so much for the top half of this double bill as to warrant its immediate rechristening ”Song of Bernadette”. She not only sings, acts, and (in the bottom half) dances to perfection, she also, superlatively, ”is”.
(Om Dance) … things go from bad to worse…
John Simon, The New York Magazine

Videosar:
Unexpected Song med Bernadette Peters
Tony Awards
Variations  – dans Wayne Sleep och ensemblen
Sarah Brightman: Take That Look of Your Face
Tell Me On a Sunday
Marti Webb
Dansklipp från Londonversionen
Denise Van Outen: Somewhere, Someplace, Sometime
Hela Song & Dance och hela Tell Me On A Sunday finns på Youtube men dem får ni hitta själva… 


%d bloggare gillar detta: