Nr 445: Falsettos/March of the Falsettos/Falsettoland (1992/1981/1990)

 

Falsettos
Music & Lyrics: William Finn
Book: William Finn & James Lapine

1981: March of the Falsettos, Off- Broadway, 268 föreställningar
1990: Falsettoland, Off-Broadway, 176 föreställningar
1992: Falsettos, Broadway, 486 föreställningar
2016: Falsettos, Broadway, revival, 84 föreställningar

Falsettos tells the story of a gay jewish man named Marvin, his lover Whizzer, Marvin’s wife Trina and their extended family from the late ‘70s through the early days of the AIDS crisis.

Falsettos är egentligen del 2 och 3 av en trilogi enaktare om Marvin.
Trilogin startar med In Trousers (1979) som ni kan läsa om om ni går till nr 241 på denna blogg (skriv bara in titeln i sökfältet högst upp till höger så kommer ni dit). I den får vi möta Marvin som är gift och har en son, han står här inför ett vägval. Han har länge burit på en hemlighet: sexuellt föredrar han att vara med män. I slutet på In Trousers lämnar han sin fru och flyttar ihop med en man, ”Whizzer” Brown.
I March of the Falsettos (1981) får vi följa vad som sker inom den nya familjekonstellationen.
Marvin och Whizzer bråkar mycket och inser att det enda de har gemensamt är att de är otroligt attraherade till varandra.
Marvins son Jason är rädd att han ska bli bög eftersom hans pappa är homo och skickas därför till en psykiater för att prata om sina problem. 
Exfrun Trina får ihop det med psykiatrikern.
Marvin och Whizzer gör slut.
Jason upptäcker, till sin stora lättnad, att han dras till tjejer.
I den avslutande delen Falsettos (1990) så tillkommer det 2 personer till denna kammarmusikal, nämligen Marvins lesbiska grannar, läkaren Charlotte och en Kosher caterer vid namn Cordelia.
Här förbereds det för Jasons Bar Mitzvah.
Marvin och Whizzer får ihop det igen.
Dr Charlotte har upptäckt att en mystisk sjukdom har börjar härja bland New Yorks homosexuella befolkning.
Whizzer kollapsar och som publik förstår man direkt att han drabbats av AIDS.
Eftersom Whizzer är så sjuk att han inte kan närvara vid Jasons Bar Mitzvah så bestämmer Jason att Bar Mitzvahn ska hållas i Whizzers sjukhusrum. Så sker också. Senare samma dag dör Whizzer och Marvin är ensam kvar.

Det är nått visst med William Finns musik och sångtexter. Jag kan inte riktigt svara på vad men jag blir djupt berörd av dem. Visst, ibland kan både musiken och texterna vara lite för banala, stillastående och enkla, för att inte säga repetitiva, men när han får till det… Jäklar vad bra han är. Han har en helt egen stil som man känner igen direkt. Och som sagt, love it or leave it oberörd blir man inte. 
March of the Falsettos var faktiskt den första Finn musikal jag hittade och till en början kände jag mig lite tveksam. Han kändes liksom som en ”wannabe-Sondheim” men utan dennes talang. Men mitt första intryck var helt fel, för Finn är oerhört begåvad och intressant som kompositör.
Det tar lite tid att hitta in till Finns stil och hans sätt att berätta och skriva sångtexter och eftersom musikalerna är i det närmaste helt genomsjungna så måste man ge sig den tiden, för det han berättar är både intressant, annorlunda och viktigt – inte minst för oss inom HBTQ världen. För här har vi en av de få, helt öppna, homosexuella kompositörerna som också skriver om homosexuella ämnen och teman.
Och verket är värd att upptäckas för en svensk publik också. Visst, tiden har delvis sprungit ifrån berättelsen men den känns ändå relevant för vår tid, för många av problemen, både kärleks- och familjeproblemen, är tidlösa.

Reviveln var ypperligt regisserad av James Lapine som verkligen lyckades med att få fram både allvaret och humorn i verket. För den är rolig. Det har jag nog inte sagt än, men det är den. Bitvis mycket rolig, speciellt i första akten, och fylld av typisk New York judisk humor. Det gäller föresten alla Finns verk. Sen går det inte att komma ifrån att i andra akten, då allvaret lägger sig över scenen, så minskar humorn och tempot och bitvis blir det lite väl stillastående men slutscenerna är otroligt gripande och rörde åtminstone mig till tårar. Och slutballaden mellan Marvin och Whizzer där de tar avsked av varandra… Wow!
Reviveln var även helt perfekt castad med Christian Borle som Marvin, Andrew Rannells som Whizzer, Stephanie J. Block som hustrun Trina – som har en riktig show stopper  med I’m Breaking Down – och min nya favvo Brandon Uranowitz som är helt lysande som psykologen Mendel.

Det är rätt så stora stilistiska skillnader mellan akterna och jag tror att anledningen till det är att Finn står som ensam upphovsman för musik, sångtexter och manus för March, medan han samarbetade med Lapine (en erfaren dramatiker och regissör) för manuset till Falsettoland.
Tycker akt 1 (March delen, så att säga) är den intressantare delen både musikaliskt och berättarmässigt för här får man mest bara olika lösa fragment ur de olika personernas liv som sammantaget berättar historien. Musiken är varierad och full av catch-iga melodier och berättandet bjuder konstant på överraskande vägar och vändningar.
Akt 2 känns mer konventionell i sitt berättande men å andra sidan är det i den akten som man blir mest berörd, så akterna kompletterar varandra.
Bra show. Rekommenderas å detvarmaste!

Kuriosa:
Originaluppsättningen från -92 vann 2 Tony Awards: nästa manus och score (musik och sångtexter).
Den vann också en Theatre World Award till Jonathan Kaplan som spelade sonen Jason.

Från börja ville Finn att musikalen skulle heta Four Jews in a Room Bitching, vilket är titeln på inledningssången, men regissören James Lapine vägrade att regissera en musikal med den titeln och krävde att Finn ändrade titeln.

Reviveln av Falsettos filmades och sändes på PBS i USA och den visades så gott som helt ocensurerad. Inte illa för en musikal som tar upp homosexuella relationer, visar 2 män som myser i en säng ihop och folk som pratar öppet, för USA tv i alla fall, om sex. Man tog faktiskt bara bort några få runda ord ur sångtexterna.

Press:
Om Originaluppsättningen 1992:
… the two Falsetto shows, fused together on a single bill, form a whole that is not only larger than the sum of its parts, but is also more powerful than any other American musical of its day.
– Frank Rich, The New York Times

The big new musicals on Broadway feature some of the strongest singing and dancing ensembles in memory, a lot of great music and even some compelling stories. But not until the arrival of “Falsettos,” which closes out the 1991-92 Tony season, did the glittery roster reveal much heart. That alone would make William Finn and James Lapine’s creation a major contender as the season’s best new musical, though there are many other qualities to commend the show.
…
That it’s taken a decade for a composer and lyricist of Finn’s skill to reach Broadway says a great deal about the street (not to mention the guts of the show’s current producers). At any rate, it’s about time.
– Jeremy Gerard, Variety

Om revivaln:
There’s hardly a moment in the exhilarating, devastating revival of the musical “Falsettos” that doesn’t approach, or even achieve, perfection.
…
“Falsettos” is Mr. Finn’s greatest achievement to date. The show is basically sung through, although the rhythms and colors of the music vary, as does the flavor of the lyrics, now acrid, now heartfelt. Among his distinguishing talents, perhaps the greatest is his ability to turn complicated but natural conversation and intricate interior thought into song (a talents he shares, of course, with Stephen Sondheim). The seams between words and music never show.
– Charles Isherwood, The New York Times

 

The four male characters in Falsettos, the joyously funny, shatteringly sad 1992 chamber musical … spend a lot of time trying to figure out how to be men. At a moment when election ugliness has pushed Americans of both genders to take a long, hard look at the male psyche, that might sound like more of an onerous thing. But the endearing awkwardness, the confusion and self-doubt with which this show’s characters tackle that question makes it a pleasure to accompany them as they wrestle with their masculinity.
In fact, pretty much everything about Lincoln Center Theater’s ideally cast Broadway revival, again directed by Lapine with as much humor as sensitivity, makes it pure pleasure.
…
Despite its specific evocation of a time and place, and its intensive forays into Jewish identity (an aspect often playfully echoed in Spencer Liff’s choreography), the beauty of Falsettos is its timeless relatability. In the end, it’s about a family divided but bound together forever by their fumbling love for one another. That theme resonates even more in the post-gay marriage era, when the belief that only one traditional family model is sacred has been so thoroughly debunked.
– David Rooney, The Hollywood Reporter

Video:
Tony Awards 1992
Tony Awards 2016
Sneak Peak Lincoln Center
In rehearsal
Thrill of First Love
I’m Breaking Down
Four Jews In a Room Bitching

 

Nr 404: Kiss of the Spider Woman

Kiss of the Spider Woman (1992)
Music: John Kander
Lyrics: Fred Ebb
Book: Terrence McNally, baserad på Manuel Puigs roman El Beso de la Mujer Araña (Spindelkvinnans kyss) från 1976.

Toronto 1992
West End 1992, 390 föreställningar
Broadway 1993, 904 föreställningar

Luis Alberto Molina, a homosexual window dresser, is in a prison in a Latin American country, serving his third year of an eight-year-sentence for corrupting a minor. He lives in a fantasy world to flee the prison life, the torture, fear and humiliation. His fantasies turn mostly around movies, particularly around a vampy diva, Aurora. He loves her in all roles, but one scares him: This role is the spider woman, who kills with her kiss.

One day, a new man is brought into his cell: Valentin Arregui Paz, a Marxist revolutionary, already in a bad state of health after torture. Molina cares for him and tells him of Aurora. But Valentin can’t stand Molina and his theatrical fantasies and draws a line on the floor to stop Molina from coming nearer to him. Molina, however, continues talking, mostly to block out the cries of the tortured prisoners, about Aurora and his mother. Valentin at last tells Molina that he is in love with a girl named Marta.

The prison director announces to Molina that his mother is very ill and that Molina will be allowed to see her on one condition: he must tell them the name of Valentin’s girlfriend.
Molina tells Valentin about a man he loves, a waiter named Gabriel, who does not return his feelings, and the two men cautiously begin to bond.
Only a short while afterwards, Molina gets hallucinations and cramps after knowingly eating poisoned food intended for Valentin. He is brought to the hospital ward.
As Molina is brought back, Valentin starts suffering from the same symptoms, also from poisoned food. Molina is afraid that Valentin will be given substances that might make him talk and so protects Valentin from being taken to the hospital. As Molina nurses him, Valentin asks him to tell him about his movies. Molina is happy to do so; Valentin also shares his fantasies and hopes with Molina.

Molina is allowed a short telephone conversation with his mother, and he announces to Valentin that he’s going to be freed for his good behaviour the next day. Valentin begs him to make a few telephone calls for him. Molina at first refuses, but Valentin persuades him with sex. Molina is brought back the next day, heavily injured. He has been caught in the telephone call, but refuses to tell whom he has phoned. The warden draws his pistol, threatening to shoot him, if he doesn’t tell. Molina confesses his love to Valentin and is shot.
The scene then shifts to Molina in a heaven like world, where all of the people in his life are watching his final ”movie.” The Spider Woman arrives and gives her deadly kiss as the curtain falls.

Vet inte riktigt vad jag tycker om den här musikalen. Den har både fantastiskt bra sånger och sanslöst tråkiga. Den utspelar sig på flera olika plan samtidigt, dels i en klaustrofobisk och skitig fångcell och dels i Molinas Technicolorfärgade, paljettfyllda fantasifilmvärld. Här finns tortyr, sex, våld, glamour, död, musikalspektakel, latin-amerikanska rytmer, intimitet, kärlek, hopplöshet och inte minst Chita Rivera men på nått sätt så tycker jag inte att bitarna faller på plats och bildar en gripande och engagerande helhet. Jag blir aldrig berörd.
Faktum är att jag trots all dramatik, show och våldsamhet mest blir lite uttråkad.
Men smaken är som den bekanta baken delad och den gick bra på Broadway och har satts upp vid ett flertal tillfällen i Sverige också så många gillar den.
Kanske såg jag en dålig uppsättning? Och kanske hade jag hoppats på mer ”trallvänlig” och minnesvärd musik från männen bakom såna favvisar som Cabaret och Chicago.
Jag vet inte.
Ta och lyssna på den, kära läsare och avgör själv. Kan nog vara att det här är ett sånt där verk som man antingen älskar eller hatar. Och ett antal örhängen har den, så gillar man en Kander/Ebb musikal så kommer man hitta en del pärlor i alla fall.

Kuriosa:
West End: Föreställningen vann en Laurence Olivier Award för bästa ljusdesign.
Den vann även en Evening Standard Award som Årets Musikal.
Broadway: Föreställningen vann 7 Tony Awards: Bästa musikal, bästa libretto, bästa score (dvs musik o sångtexter), kvinnliga huvudroll, manliga huvudroll, manliga biroll och bästa kostymer.
Den vann också 3 Drama Desk Awards: outstanding musical, outstanding actor in a musical, outstanding actress in a musical.

Föreställningen började sitt offentliga liv  i en workshop på Performing Arts Center, State University of New York at Purchase 1990. Den var en del av New Musical projektet som Universitetet skapat och vars mål var att skapa och utveckla 16 nya musikaler under en fyraårsperiod.
Eftersom det var så många stora och kända namn inblandade i just den här showen (förutom Prince, Kander & Ebb så var koreografen Susan Stroman med) så var mediaintresset stort. Prince bad New York-tidningarna respektera att detta bara var en workshopproduktion och att  de inte skulle komma till Purchase och recensera provföreställningarna. Men tidningarna respekterade inte den önskan och skickade dit sina bästa recensenter, bl a Frank Rich på The New York Times.
Recensenterna gillade inte vad de såg, de sågade showen totalt och resultatet blev att man helt slutade utveckla och jobba med den. Alla inblandade  drog sig tillbaka för att slicka sina sår och det skulle dröja nästan 2 år innan man fortsatte jobba på den.

Den fick till sist sin världspremiär i Toronto 1992. Därifrån flyttade den till London och West End där den finslipades innan den så småningom fick sin Broadwaypremiär 1993.
Vid det laget hade det gått drygt 2 år sedan recensenterna sågade verket i Purchace och deras negativa åsikter hade glömts. Nu gillade de vad de såg – ja, lite mer än förut och det gällde en del av dem i alla fall.

John Rubinstein som spelade Molina i workshopversionen spelade titelrollen i originaluppsättningen av musikalen Pippin på Broadway 1972. Han är även son till den berömda konsertpianisten Arthur Rubinstein.

Press:
Från den förödande workshoprecentionen
If anything, the tragedy of ”Spider Woman” is that New Musicals … has not allowed the work to develop slowly in a laboratory staging, as nonprofit, Off Broadway companies have helped develop adventurous musicals like ”A Chorus Line” or ”Sunday in the Park With George.” Instead, ”Spider Woman” arrives already burdened with the full, and in this case crushing, weight of Broadway extravagance. It is as overproduced as other seriously intentioned Prince musicals of the past decade…
…
The show’s potential virtues are being held hostage by a staging so overgrown that major esthetic reconsiderations, as opposed to cosmetic nips and tucks, are already foreclosed in this production. Though the musical’s story is fundamentally an intimate one about two people … it is often difficult to find Molina and Valentin within the bloated trappings.
…
… the lengthy movie-musical sequences of Molina’s fantasies have only a nominal and repetitive relationship to his jail-cell reality. … the glitzy routines of ”Spider Woman” detract from, rather than enhance, the work’s dramatization of fascist repression.
Though Mr. Kander and Mr. Ebb have written some typically amusing parodies for their movie musical, even their better numbers are defeated by the routine choreography of Susan Stroman …
…
The casting of Molina and Valentin is even more damaging.
… Mr. Rubinstein (Molina), not a natural comedian, pushes himself so hard that he crosses the line into retrograde gay caricature. Worse, his singing range is now so narrow that he cannot be given the big emotional arias that his character must have
…
By evening’s end, when Molina and Valentin are supposed to be achieving a redemptive symbiosis, the male stars hardly seem to have met each other.
…
It’s all frustrating because somewhere in ”Kiss of the Spider Woman” is the compelling story its creators want to tell, which is nothing less than an investigation of what it means to be a man, in the highest moral sense, whatever one’s sexual orientation. That story begins with two men in a tiny room, and if the creators of ”Kiss of the Spider Woman” are to retrieve the intimate heart of their show, they may have to rescue it from the voluminous web in which it has so wastefully become ensnared.
– Frank Rich, The New York Times

Om Londonversionen:
Audiences are falling in love with Kiss of the Spider Woman although the web the new musical weaves is not without holes.
…
While there’s no disputing the power of the story or the high level of production values, the show is not without other problems.
Molina’s fantasies are acted out in numerous song and dance numbers. They do provide a strong contrast to the characters’ traumatic jail experiences. However , often the sequences seem interminable, detracting from the strength of the story.
– Karen Murray, Variety

 

Om Broadwayversionen
The musical does not meet all the high goals it borrows from Manuel Puig’s novel. When it falls short, it pushes into pretentious overdrive (a ”Morphine Tango”, if you please) and turns the serious business of police-state torture into show-biz kitsch every bit as vacuous as the B-movie cliches parodied in its celluloid fantasies. Yet the production does succeed not only in giving Ms. Rivera a glittering spotlight but also in using the elaborate machinery of a big Broadway musical to tell the story of an uncloseted, unhomogenized, unexceptional gay man who arrives at his own heroic definition of masculinity.
– Frank Rich, The New York Times

 

“Kiss” will undoubtedly divide critics and audiences alike — as it has in London — with fans applauding Harold Prince’s bold take on the brutal subject matter and detractors pronouncing it a camp travesty of the 1976 Manuel Puig novel.
…
…the musical … reduces the revolutionary Valentin (Anthony Crivello) to a moody, brutish dope while expanding the role of the movie star Aurora (Chita Rivera) into a creation of epic kitsch. Rivera, looking like an LSD-inspired vision of Carmen Miranda…
…
The music is awful and tasteless, Kander scoring lots of clanging chimes and thumping percussion that frequently sounds like a Balinese gamelan tuning up for the Monkey Chant. There are a few sweet ballads thrown in to keep everyone off guard.
Under Prince’s direction, the show unfolds seamlessly, though there is nothing very original in the work of two choreographers, Vincent Paterson and Rob Marshall.
… 
“Kiss” has an intriguing look, but not intriguing enough for three hours.
– Jeremy Gerard, Variety

 

Videosar:
Tony Awards
Making The Musical featurette
Opening Night TV-special 1993
Press Reel pt 1
Press Reel pt 2
Her name is Aurora
Gimme Love

 

Nr 396: Once on This Island

Once on This Island (1990)
Broadway 1990, 469 föreställningar
West End 1995
Broadway revival 2017

Music: Stephen Flaherty
Book & Lyrics: Lynn Ahrens baserad på Rosa Guys roman My Love, My Love: or, The Pleasant Girl (1985), i sin tur inspirerad av H C Andersens berättelse om den lilla sjöjungfrun.

There is a violent storm raging around a small Caribbean island, thunder booms, making a small girl cry in fear. To comfort her, the village storytellers tell her the story of Ti Moune.

Ti Moune, a peasant girl, sees the handsome Daniel Beauxhomme (a city boy) passing by in his fine car. The car crashes and Ti Moune rushes to his rescue. By cheating the Demon of Death, Ti Moune saves Daniel’s life but at a terrible price – her soul.
Ti Moune and Daniel become lovers.
As Daniel recovers, he remembers that he is going to marry the rich Andrea Devereaux and that the announcement of their engagement is going to be made at a grand ball. He realises his responsibilities and goes back to the city.
When she pursues Daniel, Ti Moune is shunned because of her lowly status. Her determination and capacity to love is not enough to win Daniel’s heart, and Ti Moune pays the ultimate price – she dies.
But the gods turn Ti Moune into a tree that grows so strong and so tall, it breaks the wall that separates the societies and ultimately unites them.
A fairy tale celebration of life, love, pain, faith, grief and hope.

En ljuvlig liten enaktare, bara 90 minuter lång. Och dessutom berättad med ett minimum av scenografi och rekvisita. Det är verkligen berättarteater som sätter fart på åskådarens fantasi. Vem behöver mastodontscenografier med fallande ljuskronor och helikoptrar på scen (även om sånt kan vara väldigt kul också) när det räcker med lite väldesignat ljus, nån liten rekvisita och människor. Att exempelvis gestalta en bil som kör genom natten med bara ett par ficklampor. Magiskt!

Musiken består av Calypso, world music, pop och lite R&B. Det är härligt livsbejakande musik med lite starka, väldigt vackra och emotionellt laddade ballader insprängda här och var. Men mest svänger det!

Det här är en perfekt liten musikal som gjord för att spelas av skolor och mindre teatergrupper eftersom den har en ensemble som kan varieras i storlek, kompbandet kan vara liten och scenografin är i det närmaste obefintlig.
Så dags för en uppsättning här i Sverige snart??? 

Kuriosa:
LaChanze som spelade Ti Moune på Broadway vann en Theatre World Award för sin insats.

Den brittiska uppsättningen vann en Olivier Award som årets bästa nya musikal.

I den amerikanska originaluppsättningen utgick man från skådespelarnas hudfärg när man rollsatte. De med mörkare hudtoner spelade de fattiga bönderna medan de med ljusare hud spelade de ”fina” i staden.

Press:
In Once on This Island, the stage has found its own sugar-and-cartoon-free answer to The Little Mermaid. A 90-minute Caribbean fairy tale told in rousing song and dance, this show is a joyous marriage of the slick and the folkloric, of the hard-nosed sophistication of Broadway musical theater and the indigenous culture of a tropical isle.
…
Once on This Island has the integrity of genuine fairy tales, in that it doesn’t lead to a saccharine ending but to a catharsis, a transcendent acceptance of the dust-to-dust continuity of life and death. Why We Tell the Story is the concluding song for the evening’s storytellers, and one of those reasons is that ”our lives become the stories that we weave.” As the story and its tellers at last come full circle in Once on This Island, the audience feels the otherworldly thrill of discovering the fabric of its own lives in an enchanted tapestry from a distant shore.
– Frank Rich, The New York Times

Videosar:
Från The Tony Awards
Waiting for Life
Snuttar från Paper mill Playhouse uppsättning
We Dance

 

Nr 395: Shrek

Shrek – The Musical (2008)
Broadway 2008, 441 föreställningar
West End 2011, 715 föreställningar
Värmlandsoperan i Karlstad 2013

Music: Jeanine Tesori
Book & Lyrics: David Lindsey-Abaire, baserad på filmen från 2001 som i sin tur var baserad på William Steigs bok Shrek! från 1990.

Shrek har bosatt sig i ett träsk för att leva långt från människornas pikar och hat. Till hans förtret avbryts plötsligt hans ensamma, lugna liv genom att en massa sagofigurer invaderar hans träsk. De har fördrivits från kungadömet Duloc på Lord Farquaads order. 
I ett försök att bli kvitt sina inkräktare ingår Shrek ett avtal med Lord Farquaad: Han ska befria prinsessan Fiona som är inspärrad i ett högt torn som vaktas av en eldsprutande, människoätande drake, så att Farquaad kan få gifta sig med henne. I gengäld ska Shrek få tillbaka rätten till träsket. 
Tillsammans med sin ”bäste vän” (enligt åsnan i alla fall) den talande åsnan Donkey befriar han prinsessan som visar sig ha en hemlighet hon med, en hemlighet som hon gör sitt bästa för att dölja. 
Under resan tillbaka till Duloc börjar känslor att växa fram mellan Shrek och Fiona. Även Donkey har fått en kärlekskrank beundrarinna: Draken som även hon har längtat efter lite kärlek under alla år.
Som alla sagor så slutar denna lyckligt men inte innan missförstånd uppstått, hemligheter avslöjats,  prinsessor räddats och onda skurkar har bränts ihjäl. 

Detta är en riktig spektakelmusikal med massor av häftig scenografi, roliga karaktärer, fantastiska kostymer, kul special effekter och en fantastisk drake – som, i Londonversionen, flög genom salongen. Det är en grymt påkostad historia och det är synd att musiken inte riktigt når upp till förpackningens fantasi och standard. Det är inget direkt fel på musiken men den är ganska så blek, ”bland” som man skulle säga på engelska, utan några riktigt starka melodier och sångtexterna känns ofta mer krystade och konstruerade än kvicka. Fast det finns åtminstone 2 riktigt bra nummer dels Morning Person där Prinsessan Fiona bland annat dansar med ett gäng steppande råttor och så den ”romantiska” duetten mellan henne och Shrek I Think I Got You Beat.
Flera låtar känns dessvärre överflödiga då de inte fyller nån riktig funktion. Det fanns tillfällen då jag stönade inombords då jag förstod att det var dags för ännu en sång där lite kort dialog hade räckt. I moderna musikaler förväntar jag mig att sångerna ska driva handlingen framåt och inte få den att tvärstanna. 
Detta betyder inte att man inte har kul när man ser den, för det har man och ett par av låtarna växer faktiskt ganska redigt när man lyssnar på castinspelningen men… Som helhet känns den rätt så medelmåttig.

Kuriosa:

Broadwayföreställningen vann 1 Tony Award för bästa kostymer, samt
3 Drama Desk Awards: Bästa manliga huvudroll, scenografi och kostym.
Londonupplagan fick en Laurence Olivier Award för Bästa manliga biroll

Broadwayversionen av Shrek spelades in och finns att köpa på DVD. Det är extrakul att de gjorde det med hela originalensemblen intakt.

Det är rätt så stora skillnader mellan Broadway och den version som jag såg i London. Londonversionen var lite mer sparsmakad vad gäller scenografi men hade en betydligt häftigare och rörligare drake som med hjälp av ett flertal dockspelare kunde förflytta sig över hela scenen och verkligen jaga Shrek och de andra. Och på slutet så kom hon från salongen för att spruta eld in mot scenen och där bränna ihjäl den elake Farquaad – en sekvens som var både häftig och ganska så brutal, speciellt för en barnmusikal.

Den lilla sångslingan Welcome to Dulac fanns med i filmen i övrigt är all musik nyskriven, ja nästan… Avslutningssången I’m a Believer är en cover på en sång som Neil Diamond skrev för popgruppen The Monkees 1966. Den avslutar filmen och från början så spelade orkestern den medan publiken lämnade salongen efter föreställningens slut men sången har blivit så förknippad med filmen Shrek att man till sist la in den som ett slags extranummer i föreställningens final.

Shrek är en av de dyraste musikaler som producerats på Broadway, slutnotan hamnade på ca $25 millioner.

Namnet Shrek är baserad på det tyska och jiddiska ordet för skräck eller rädsla: Schreck (Jiddisch שרעק)

Press:

Om Broadwayföreställningen:

… Shrek does not avoid the watery fate that commonly befalls good cartoons that are dragged into the third dimension. What seems blithe and fluid on screen becomes lumbering when it takes on the weight of solid human flesh.
…
…with a whole phalanx of bedtime-story archetypes …  as well as a giant pink dragon puppet with rolling eyes, the show starts to feel like a Christmas panto, one of those silly seasonal shows beloved in Britain and bearable because, like Santa Claus, they come around only once a year. That’s one parallel that came to my mind. The other, when I was feeling less charitable, was of seeing out-of-work actors dressed up as tacos and French fries in a mall food court.
…
..if Shrek had more generally heeded its own advice about substance versus surface, it might have come closer to casting the spell that lets Broadway shows live happily ever after.
– Ben Brantley, The New York Times

 

For the most part, the dialogue and jokes are as you remember them from the movie, and if the show doesn’t quite rise above its source material—and it doesn’t rise from consistently entertaining to enrapturingly joyful—it’s worth remembering that that source was pretty good. The families surrounding me were contentedly chuckling for two and a half hours, even if they rarely guffawed. “I don’t know,” a happy dad goofily joked to his son in the men’s room during intermission. “It’s all green to me.” That’s what has DreamWorks seeing green, too.
– Jesse Oxfeld, New York Magazine

 

För Londonversionen:

… it is genuinely theatrical, generous-spirited and mercifully free of the sensory bombardment that afflicts some of its rivals. What it lacks is memorable tunes.
…
The chief appeal of the show lies in the fact that it reverses Oscar Wilde’s dictum that ”it is better to be beautiful than to be good”. What it proves is that there is hope for all of us, however ill-favoured.

It says a lot that the climactic song designed to send everyone out on a high is I’m a Believer, which dates back to 1966.
– Michael Billington, The Guardian

 

Fairytale meets panto meets Monty Python. That is roughly the mix of Drury Lane’s musical adaptation of the American animated film Shrek.

It has double entendres laced with absurdist sarcasm and striking stage effects. Beware a low-flying dragon and three blind mice with sexy stockings and white sticks.

Children under ten may gawp at the spectacle with all its primary colours and plasticky sets, but they may not be transported to the kingdom of fantastical delight one finds at the best musicals.
– Quentin Letts, Daily Mail

 

Videosar:
At the Tony Awards
I Know It’s Today
I Think I Got You Beat/Freak Flag
Morning Person
Trailer

Omslaget till första utgåvan