Nr 445: Falsettos/March of the Falsettos/Falsettoland (1992/1981/1990)

 

Falsettos
Music & Lyrics: William Finn
Book: William Finn & James Lapine

1981: March of the Falsettos, Off- Broadway, 268 föreställningar
1990: Falsettoland, Off-Broadway, 176 föreställningar
1992: Falsettos, Broadway, 486 föreställningar
2016: Falsettos, Broadway, revival, 84 föreställningar

Falsettos tells the story of a gay jewish man named Marvin, his lover Whizzer, Marvin’s wife Trina and their extended family from the late ‘70s through the early days of the AIDS crisis.

Falsettos är egentligen del 2 och 3 av en trilogi enaktare om Marvin.
Trilogin startar med In Trousers (1979) som ni kan läsa om om ni går till nr 241 på denna blogg (skriv bara in titeln i sökfältet högst upp till höger så kommer ni dit). I den får vi möta Marvin som är gift och har en son, han står här inför ett vägval. Han har länge burit på en hemlighet: sexuellt föredrar han att vara med män. I slutet på In Trousers lämnar han sin fru och flyttar ihop med en man, ”Whizzer” Brown.
I March of the Falsettos (1981) får vi följa vad som sker inom den nya familjekonstellationen.
Marvin och Whizzer bråkar mycket och inser att det enda de har gemensamt är att de är otroligt attraherade till varandra.
Marvins son Jason är rädd att han ska bli bög eftersom hans pappa är homo och skickas därför till en psykiater för att prata om sina problem. 
Exfrun Trina får ihop det med psykiatrikern.
Marvin och Whizzer gör slut.
Jason upptäcker, till sin stora lättnad, att han dras till tjejer.
I den avslutande delen Falsettos (1990) så tillkommer det 2 personer till denna kammarmusikal, nämligen Marvins lesbiska grannar, läkaren Charlotte och en Kosher caterer vid namn Cordelia.
Här förbereds det för Jasons Bar Mitzvah.
Marvin och Whizzer får ihop det igen.
Dr Charlotte har upptäckt att en mystisk sjukdom har börjar härja bland New Yorks homosexuella befolkning.
Whizzer kollapsar och som publik förstår man direkt att han drabbats av AIDS.
Eftersom Whizzer är så sjuk att han inte kan närvara vid Jasons Bar Mitzvah så bestämmer Jason att Bar Mitzvahn ska hållas i Whizzers sjukhusrum. Så sker också. Senare samma dag dör Whizzer och Marvin är ensam kvar.

Det är nått visst med William Finns musik och sångtexter. Jag kan inte riktigt svara på vad men jag blir djupt berörd av dem. Visst, ibland kan både musiken och texterna vara lite för banala, stillastående och enkla, för att inte säga repetitiva, men när han får till det… Jäklar vad bra han är. Han har en helt egen stil som man känner igen direkt. Och som sagt, love it or leave it oberörd blir man inte. 
March of the Falsettos var faktiskt den första Finn musikal jag hittade och till en början kände jag mig lite tveksam. Han kändes liksom som en ”wannabe-Sondheim” men utan dennes talang. Men mitt första intryck var helt fel, för Finn är oerhört begåvad och intressant som kompositör.
Det tar lite tid att hitta in till Finns stil och hans sätt att berätta och skriva sångtexter och eftersom musikalerna är i det närmaste helt genomsjungna så måste man ge sig den tiden, för det han berättar är både intressant, annorlunda och viktigt – inte minst för oss inom HBTQ världen. För här har vi en av de få, helt öppna, homosexuella kompositörerna som också skriver om homosexuella ämnen och teman.
Och verket är värd att upptäckas för en svensk publik också. Visst, tiden har delvis sprungit ifrån berättelsen men den känns ändå relevant för vår tid, för många av problemen, både kärleks- och familjeproblemen, är tidlösa.

Reviveln var ypperligt regisserad av James Lapine som verkligen lyckades med att få fram både allvaret och humorn i verket. För den är rolig. Det har jag nog inte sagt än, men det är den. Bitvis mycket rolig, speciellt i första akten, och fylld av typisk New York judisk humor. Det gäller föresten alla Finns verk. Sen går det inte att komma ifrån att i andra akten, då allvaret lägger sig över scenen, så minskar humorn och tempot och bitvis blir det lite väl stillastående men slutscenerna är otroligt gripande och rörde åtminstone mig till tårar. Och slutballaden mellan Marvin och Whizzer där de tar avsked av varandra… Wow!
Reviveln var även helt perfekt castad med Christian Borle som Marvin, Andrew Rannells som Whizzer, Stephanie J. Block som hustrun Trina – som har en riktig show stopper  med I’m Breaking Down – och min nya favvo Brandon Uranowitz som är helt lysande som psykologen Mendel.

Det är rätt så stora stilistiska skillnader mellan akterna och jag tror att anledningen till det är att Finn står som ensam upphovsman för musik, sångtexter och manus för March, medan han samarbetade med Lapine (en erfaren dramatiker och regissör) för manuset till Falsettoland.
Tycker akt 1 (March delen, så att säga) är den intressantare delen både musikaliskt och berättarmässigt för här får man mest bara olika lösa fragment ur de olika personernas liv som sammantaget berättar historien. Musiken är varierad och full av catch-iga melodier och berättandet bjuder konstant på överraskande vägar och vändningar.
Akt 2 känns mer konventionell i sitt berättande men å andra sidan är det i den akten som man blir mest berörd, så akterna kompletterar varandra.
Bra show. Rekommenderas å detvarmaste!

Kuriosa:
Originaluppsättningen från -92 vann 2 Tony Awards: nästa manus och score (musik och sångtexter).
Den vann också en Theatre World Award till Jonathan Kaplan som spelade sonen Jason.

Från börja ville Finn att musikalen skulle heta Four Jews in a Room Bitching, vilket är titeln på inledningssången, men regissören James Lapine vägrade att regissera en musikal med den titeln och krävde att Finn ändrade titeln.

Reviveln av Falsettos filmades och sändes på PBS i USA och den visades så gott som helt ocensurerad. Inte illa för en musikal som tar upp homosexuella relationer, visar 2 män som myser i en säng ihop och folk som pratar öppet, för USA tv i alla fall, om sex. Man tog faktiskt bara bort några få runda ord ur sångtexterna.

Press:
Om Originaluppsättningen 1992:
… the two Falsetto shows, fused together on a single bill, form a whole that is not only larger than the sum of its parts, but is also more powerful than any other American musical of its day.
– Frank Rich, The New York Times

The big new musicals on Broadway feature some of the strongest singing and dancing ensembles in memory, a lot of great music and even some compelling stories. But not until the arrival of “Falsettos,” which closes out the 1991-92 Tony season, did the glittery roster reveal much heart. That alone would make William Finn and James Lapine’s creation a major contender as the season’s best new musical, though there are many other qualities to commend the show.
…
That it’s taken a decade for a composer and lyricist of Finn’s skill to reach Broadway says a great deal about the street (not to mention the guts of the show’s current producers). At any rate, it’s about time.
– Jeremy Gerard, Variety

Om revivaln:
There’s hardly a moment in the exhilarating, devastating revival of the musical “Falsettos” that doesn’t approach, or even achieve, perfection.
…
“Falsettos” is Mr. Finn’s greatest achievement to date. The show is basically sung through, although the rhythms and colors of the music vary, as does the flavor of the lyrics, now acrid, now heartfelt. Among his distinguishing talents, perhaps the greatest is his ability to turn complicated but natural conversation and intricate interior thought into song (a talents he shares, of course, with Stephen Sondheim). The seams between words and music never show.
– Charles Isherwood, The New York Times

 

The four male characters in Falsettos, the joyously funny, shatteringly sad 1992 chamber musical … spend a lot of time trying to figure out how to be men. At a moment when election ugliness has pushed Americans of both genders to take a long, hard look at the male psyche, that might sound like more of an onerous thing. But the endearing awkwardness, the confusion and self-doubt with which this show’s characters tackle that question makes it a pleasure to accompany them as they wrestle with their masculinity.
In fact, pretty much everything about Lincoln Center Theater’s ideally cast Broadway revival, again directed by Lapine with as much humor as sensitivity, makes it pure pleasure.
…
Despite its specific evocation of a time and place, and its intensive forays into Jewish identity (an aspect often playfully echoed in Spencer Liff’s choreography), the beauty of Falsettos is its timeless relatability. In the end, it’s about a family divided but bound together forever by their fumbling love for one another. That theme resonates even more in the post-gay marriage era, when the belief that only one traditional family model is sacred has been so thoroughly debunked.
– David Rooney, The Hollywood Reporter

Video:
Tony Awards 1992
Tony Awards 2016
Sneak Peak Lincoln Center
In rehearsal
Thrill of First Love
I’m Breaking Down
Four Jews In a Room Bitching

 

Nr 444: Crazy For You (1992)

Crazy For You (1992)
Music: George Gershwin
Lyrics: Ira Gershwin, mainly, but some were written in collaboration with Gus Kahn or Desmond Carter
Book: Ken Ludwig, based on the 1930 musical Girl Crazy with a book by Guy Bolton & John McGowan, music by George Gershwin and lyrics by Ira Gershwin

1992: Broadway, 1 622 föreställningar
1993: West End, gick i 3 år
2011: West End Revival
2011: Wermland Opera
2015: GöteborgsOperan

I handlingens centrum står playboyen Bobby som får i uppdrag att lägga ner en konkursfärdig teater i Deadrock, Nevada. Väl på plats förälskar sig den unge New York-bankiren ögonblickligen i teaterägarens dotter Polly.
För att vinna Pollys hjärta försöker Bobby rädda teatern genom att sätta upp en musikal. Men när Polly förstår att Bobby hade för avsikt att lägga ner teatern svalnar hennes känslor och han får kämpa hårt för att återvinna sin flicka …

Det här är en av mina absoluta favoritmusikaler, en som alltid får mig på strålande humör. Varför? Jo, dels för att det är en jäkligt välskriven och otroligt rolig musikal med fantastiska dans- och steppnummer men mest för att musiken är av George Gershwin, 1900-talets kanske största musikaliska geni.
Hans musik… Vad ska jag säga, för mig finns inget bättre. Under sin relativt korta levnad, han dog redan som 38-åring, hann han skriva otaliga melodier som numera ingår i det som kallas för The Great American Song Book. Och han skrev allt från ”folkliga” sånger och hits som Swanee och I Got Rhythm till ”folkoperan” Porgy & Bess. Han låg alltid i framkanten vad gäller sin tids musikaliska utveckling och vem vet hur det musikaliska landskapet hade sett ut idag om han hade fått leva och verka längre.
Crazy For You är ingen original Gershwinmusikal utan den är inspirerad av Gershwinmusikalen Girl Crazy från 1930. Man har uppdaterat intrigen – och egentligen bara behållit grundidé om en rik playboy från New York som tvingas till en håla i Nevada och blir förälskad i en lokal flicka – och förvandlat musikalen till en sk back stage-are (mycket utspelar sig på, bakom och kring en teater), skämten är moderna och vassa och så har man slängt in en hel hög med sånger från andra Gershwinmusikaler förutom de stora hitsen från Girl Crazy. Så man kan egentligen kalla det här för en jukebox-musikal. Den är som en enda lång ”The Best of Gershwin” kavalkad och sångerna serveras i härliga och tidstypiska musikaliska arrangemang.
En perfekt ingång till Gershwin och hans musik för er som inte känner till honom och den perfekta partyplattan för oss som älskar honom!

Kuriosa:
Broadwayversionen vann:
2 Drama Desk Awards: bästa musikal och koreografi.
3 Tony Awards: Bästa musikal, koreografi och kostymer

West Endversionen vann:
3 Laurence Olivier Awards: Bästa musikal, koreografi och scenografi

Wesy End reviveln 2011 vann: 
2 Laurence Olivier Awards: Bästa revivel och kostym

Harry Groener som spelade huvudrollen Bobby i Broadwayoriginalet spelade teaterdirektören Bella Zangler i en konsertversion på Lincoln Center 2017.

I musikalen dyker det engelska paret Eugene och Patricia Fodor upp. De har kommit till Deadrock för att skriva en guidebok om den amerikanska västern.
Det har funnits en Eugene Fodor (1905-1991) i verkligheten också, som skrev just guideböcker för turister.

Press:
”When future historians try to find the exact moment at which Broadway finally rose up to grab the musical back from the British, they just may conclude that the revolution began last night. The shot was fired at the Shubert Theater, where a riotously entertaining show called Crazy for You uncorked the American musical’s classic blend of music, laughter, dancing, sentiment and showmanship with a freshness and confidence rarely seen during the Catsdecade . . . Crazy for You scrapes away decades of cabaret and jazz and variety-show interpretations to reclaim the Gershwins’ standards, in all their glorious youth, for the dynamism of the stage.”
– Frank Rich, The New York Times

Om Wermland Operas version 2011:
Karlstads dimensioner är inte Broadways, men nog fyller ensemblen upp scenen med sitt säkra steppande. Men det finns anledning att berömma koreografen mer än regissören. Konflikten mellan teatermänniskor från New York och lantisarna i vilda västern blir onödigt buskisartad, med tafatta repliker.
…
Nå, alla skäl för att steppa på scenen är goda skäl. Och här får vi möta ovanligt kompletta svenska musikalartister, minst lika bra på dans som sång.
– Bo Löfvendahl, Svenska Dagbladet

Om Göteborgsoperans version 2015:
Men mest handlar denna ”Crazy for You om en galen kärlek till teatern. Om hur muskalformen återföds. Inte i New York utan i en gudsförgäten håla i Nevadaöknen, befolkad av mänskliga ”kadaver”, som dock visar sig ha de mest förbluffande kompetenser i allt från la cuisine française till Stanislavskijs teaterteorier och konsten att spela frijazz på kontrabas i en trapets. Och mer behövs väl inte för att skapa en bättre värld.
– Martin Nyström, Dagens Nyheter

Häpp! Göteborgsoperan har genom åren gjort många fina musikalföreställningar, men nog är det ovanligt tomma kalorier som serveras här.
– Bo Löfvendahl, Svenska Dagbladet

Video:
Fr the Tony Awards
Trailer för Göteborgsoperans uppsättning 2015
K-ra-zy for you från Broadway originalet
I Got Rhythm från rep inför Lincoln Center konserten
Promo för Citadel Theatres version

 

Nr 441: The Bodyguard – The Musical

 

The Bodyguard (2012)
West end 2012

Music/Lyrics: Detta är en jukeboxmusikal som innehåller sånger från Whitney Houstons karriär så det är för många namn.
Book: Alexander Dinelaris baserad på filmen The Bodyguard (1992) med manus av Lawrence Kasdan.

Former Secret Service agent turned bodyguard, Frank Farmer, is hired to protect superstar Rachel Marron from an unknown stalker. Each expects to be in charge – what they don’t expect is to fall in love.

Så enkelt sammanfattar musikalens hemsida showen – och det är väl en bra sammanfattning. Alla som sett filmen vet att man kommer att få följa sångerskan Rachel och hennes livvakt Frank. Han försöker skydda henne från en stalker som blir mer och mer aggressiv och närgången medan hon vill leva som vanligt och uppträda och inte inser allvaret i situationen. De grälar och ogillar varandra under stora delar av akt 1 men inser lagom till pausen att det finns en attraktion emellan dem.
I akt 2 så gör stalkern ett inbrott i Rachels hem och hon inser att hon är i fara och åker till Franks stuga i bergen för att vara i säkerhet tills de fångat stalkern.
Sen blir det lite ond bråd död, lite sorg, lite Oscarsgala, lite heroisk hjälteinsats och så en bitterljuv final.

Den här showen ger publiken exakt det den vill ha – eller det tror upphovsmännen i alla fall. Och ska jag vara ärlig så är det förmodligen så, för showen gick i 2 år på West End, har därefter åkt på turné över hela Storbritannien, och haft återbesök i West End, åkt på världsturné och mellanlandat en gång till i London. Så folk gillar den och vill se den, det är tydligt. 
Så vad får de? Jo, en massa Whitney Houston hits framförda av en duktig coversångerska – väldigt duktig får jag säga för hon missade inte en ton när jag såg showen – plus i stort sätt samma berättelse som i filmen, så man behöver som publik varken tänka eller vara orolig, för man vet exakt vad som ska hända. Och det verkar ju vara precis det som folk vill ha när de går på musikal numera: en story man känner till, fylld med musik eller covers på hits man redan kan utan och innan. Tryggt liksom. Själv tycker jag det är otroligt trist. Och det handlar inte om att jag är en snobb som ratar jukeboxmusikaler (fast kanske lite) utan jag vill ha en story som överraskar mig och om man nu ska återanvända musik så se till att göra det på ett innovativt sätt och inte som här där man med våld försöker få sångerna att platsa i handlingen eller dialogen. Let me tell you: it doesn’t work!
Så vad jag såg var en illa spelad, bitvis välsjungen, amatörmässigt konstruerad, billig version av en gammal storfilm och jag satt och skämdes och längtade efter en skämskudde under stora delar av showen – så dåligt och pinsamt tyckte jag det var.
Nä, såna här shower går fetbort för mig. Och vill jag höra Whitney hits (och det vill jag gärna) så lyssnar jag hellre på originalets fantastiska röst än på castplattans halvdana coverversioner.
Men det är jag det, uppenbarligen så har jag fel för showen spelas och spelas och spelas…

Kuriosa:
Lawrence Kasdan, som skrev manuset till filmversionen, tänkte sig Steve McQueen och Diana Ross i huvudrollerna när han skrev manuset 1976. Men produktionen drog ut på tiden och lades till sist ner. Nytt försök 1979, nu med Ryan O’Neal och Diana Ross i rollerna men återigen så lades projektet ner.
Det påstås att han försökte få filmbolagen att nappa på hans manus 36 gånger innan den till sist blev film 1992 med Whitney Houston och Kevin Costner.
Filmen sågades av kritikerna men spelade in över $411 miljoner och blev det årets näst mest inkomstbringande film i världen.
Filmens soundtrack är en av det mest sålda skivorna i historien med över 45 miljoner sålda exemplar. 

Press:
”It is performed…with such an infectious zest and wholehearted commitment that the evening is tremendously enjoyable.”
– Paul Taylor, The Independent

”Although the show is staged with enormous technical efficiency, it is one more example of the necrophiliac musical morbidly attracted to a cinematic corpse…”
– Michael Billington, The Guardian

“… proof that if you can’t make a silk purse out of a sow’s ear, you can sometimes come surprisingly close…”
…
Spectacularly and ingeniously designed by Tim Hatley, is far more enjoyable than the movie. And there is a thrilling star performance from the Trinidad-born, American-based singer and actress Heather Headley…But that is largely where the good news ends. Though Alexander Dinelaris has tweaked Lawrence Kasdan’s screenplay, the show remains trite and sentimental.
…
By no stretch of the imagination is The Bodyguard a great musical, but Houston’s hits, expertly performed, makes me suspect the show is destined for a long and lucrative run.”
– Charles Spencer, The Daily Telegraph

”Corny but entertaining.
…
It’s loud, it’s soupy, it is as predictable as the tides – yet it makes for a pumpy, undemanding evening,”
– Quentin Letts, The Daily Mail

”It’s spectacular, stylish and delivered with panache.”
– Ian Shuttleworth, The Financial Times

Terrible script, negligible performances, but great atmosphere – this one will run and run.”
– Rachel Halliburton, Time Out

“I found Thea Sharrock’s production incredibly slick in terms of the design and functionality, and the singing and songs are great. But overall, I felt a little disappointed with the lack of character and story detail.”
– Peter Brown, London Theatre

Videos:
Trailer
Nightclub Medley
Queen Of The Night m fl sing-along
Finale
Musical Awards Gala Nederland
Queen Of The Night
I’m Every Woman
I Have Nothing

 

 

Nr 413: The Kosher Widow

The Kosher Widow (1959)
Off-Broadway, 87 föreställningar

Music: Sholom Secunda
Lyrics (English): Shalom Secunda;
Lyrics (Yiddish): Molly Picon;
Book: Louis Freiman & Jacob Kalich

I denna musical spelar Molly Picon 2 roller, dels rollen som en hustru som för 12 år sedan lämnade sin man och sitt hem men som nu har återvänt och dels rollen som skådespelerskan som mannen blivit förälskad i under sin hustrus långa frånvaro.
Pjäsens brinnande fråga var: vem ska han välja? Ska han återförenas med sin hustru eller satsa på sin kärlek till skådespelerskan?
Det fick publiken avgöra för man tog in en applådmätare och lät styrkan på publikens applåder bestämma vilket slut musikalen skulle få.

Det är inte lätt att hitta fakta om denna lilla ljuvliga musikal. Man får väl nästan se det som ett mirakel att man ansåg det värt att föra över den till cd.
Och glad för det är jag. För det här är något så ovanligt som en musikal på jiddisch, speciellt riktad till den lilla del av New Yorks befolkning som fortfarande pratade jiddisch vid denna tid. Nu är framförandet av sångerna inte på ren jiddisch utan de använder en blandning av jiddisch och amerikanska som gör att även en goj som jag faktiskt kan hänga med rätt så bra.
Det här är charmigt som bara den med ett par riktigt starka melodier.

Det hela låter som om det var en betydligt äldre inspelning än vad det är och jag misstänker att det beror på att man inte hade budget till en mer tekniskt avancerad inspelning. Jag menar marknaden var nog ganska så begränsad redan då.
Hela musikalen känns lite ”gammaldags” och inte i takt med sin samtid men vad gör väl det.
Musiken är en härlig blandning av klezmer och showmusik med en redig dos av schmaltz och jag gillar det väldigt mycket.

Kuriosa:
Molly Picon (1898 – 1992) var en av den amerikansk-jiddischka teaterns absolut största och mest älskade stjärnor. Hennes karriär sträckte sig över 60 år. Hon spelade teater, gjorde filmer och radioprogram främst för den jiddischtalande delen av den amerikansk-judiska befolkningen.
Flera av hennes filmer spelades in i europa och en av hennes mest kända, och den kanske mest framgångsrika jiddischska filmen av dem alla, är musikalen  Jidl mitn Fidl (אידל מיטן פֿידל) från 1936. I den spelar hon en ung judisk kvinna som klär ut sig till man för att kunna ge sig ut på vägarna som musikant. Problem uppstår när hon blir förtjust i en av sina manliga kolleger.
Molly spelade många ”byxroller” i sin ungdom.
Hon fann även en viss framgång utanför jiddischteaterns värld. Hon var bl a på Broadway 1961 och medverkade i Jerry Hermans musikal Milk and Honey (se Nr 349) och kan även ses som Yenta – äktenskapsmäklerskan i filmversionen av musikalen Spelman på Taket (Fiddler on the Roof) från 1971.

Press:
Picon … ever-adorable
…
A real delight … one of the best musicals to adorn the dwindling Yiddish theatre in years.
…
… the tuneful score might even produce one or two hit songs.
– Louis Funke, The New York Times

Videosar:
Tv-intervju med Molly Picon från 1981
Abi Gezunt från filmen Mamele (1938)
En super charmig snutt ur Ost und West från 1923
Yidl Mitn Fidl med Molly Picon (audio)
Yom Pom Pom (audio)

Nr 412: The Visit

The Visit (2001)
Broadway 2015, 61 föreställningar

Music: Johan Kander
Lyrics: Fred Ebb
Book: Terrence McNally, baserad på pjäsen Der Besuch der alten Dame av Friedrich Dürrenmatt från 1956, i Maurice Valencys engelska bearbetning.

I married very often, and I widowed very well.

The world has made me into a whore,
I make the world my brothel now.

Det är några år efter ”det stora kriget” och den lilla staden Brachen har hamnat på ruinens brant.
En dag kommer världens rikaste kvinna till staden, hon heter Claire Zachanassian och är född i staden. Med sig har hon 3 mystiska, svartklädda blinda betjänter (två av dem är dessutom kastrerade och sjunger i countertenor stämmor), ett flertal väskor och en kista. Alla har de viktiga roller att spela i detta drama.
Claires återkomst fyller alla med hopp för de är säkra på att hon kommer att skänka pengar till staden och rädda sin gamla födelseort. Och de har delvis rätt…
Hon erbjuder staden 10 miljarder mark samt 2 millioner var till varje innevånare – man, kvinna och barn – men hennes villkor för att de ska få denna gåva är att de dömmer och dödar butiksägarn Anton Schell och ger henne hans kropp.
Hennes egentliga mål med besöket är nämligen att utkräva hämnd. Hon var dotter till en jude och en rom och därför utstött ur stadens gemenskap. Men hon var också otroligt vacker och när hon var mycket ung så inledde hon ett passionerat kärleksförhållande med en skolkamrat, den förut nämnda Anton Schell, men han övergav henne när hon blev gravid för att istället gifta sig med stadens rikaste affärsägares dotter. När hon försökte få honom att ta sitt ansvar och drog honom inför rätta så fick han kamrater att ställa upp och begå mened genom att påstå att de också hade legat med henne. De fick henne att framstå som hora och att ingen kunde veta vem som var barnets fader. Hon fördrevs från staden och svor att hämnas.
Och nu är hon här igen och nu är det hon som har makten.
Hennes och Antons kärlek finns fortfarande kvar men det spelar ingen roll, hon vill se honom död och hon vill få stadens innevånare att bli ansvariga för dådet. Och det är mycket pengar som står på spel…
Tror att de flesta förstår hur det kommer att sluta och vad stadsborna väljer…

Det här är en musikal som växer för varje genomlyssning. I början gillade jag några typiska catchiga Kander/Ebb melodier men tyckte att mycket var relativt ointressant. Men jag kunde inte släppa den här plattan, den drog mig tillbaka till sig gång på gång och för varje gång så upptäckte jag mer och mer melodier och texter som satte sig som klister i hjärnan. Jag upptäckte nya lager i den och sakta men säkert har det här blivit lite av en favorit.
Här finns typiska Kander vampar och medryckande melodier, lite ragtime, lite Anton Karas vibbar (han som skrev Harry Lime temat från filmen The Third Man 1949), lite Weill-känsla och en hel del annat. Är en musikal som rent musikaliskt egentligen spretar åt ett otal olika håll men som ändå känns som en självklar helhet.
Väl värt en genomlyssning eller tre och inte bara för att den markerar slutet på ett av Broadways mest framgångsrika och kreativa musikalteam (Cabaret, Chicago m fl).

Det som drar ner betyget på musikalen och som gör att den nog inte kommer att bli en klassiker är manuset. Det är ganska så tunt och storyn är så förutsägbar att showen blir seg att titta på trots att den bara är en drygt 100 minuter lång enaktare.
Konflikten och det moraliska dilemmat är intressant men, jag menar, om nån erbjöd dig 10 miljarder för att ta en persons liv (en person som dessutom gjort en hel del moraliskt betänkliga val i sitt liv) och dessutom låta dig göra det utan risk för straff eller repressalier, skulle du då låta lite betänkligheter, dåligt samvete och skuldkänsla hindra dig…
Kanske, kanske inte… 
I musikalen så är det i alla fall  ganska så tidigt klart vad staden och dess innevånare tänker välja. 

Det är i alla fall en snygg show som utspelar sig i nått som ser ut som en gammal halvraserad stationsbyggnad.
Alla byborna går runt i gråa och slitna kläder. Clara själv är klädd i bländande vitt och hennes hantlangare har på sig svarta kostymer och gula handskar och käppar. Gult får representera rikedom och ju längre musikalen pågår desto fler gula kläder och föremål hamnar hos byborna. Snyggt och effektivt.

 

Kuriosa:
Det här var den sista musikalen som Kander och Ebb skrev ihop. Fred Ebb dog nämligen 2004.
Men det finns fortfarande en musikal, som de arbetat på tillsammans på, kvar att ge Broadwaypremiär, om producenterna får till det. Det är musikalversionen av Thornton Wilders underbara pjäs The Skin of Our Teeth (1942), – Nära Ögat på svenska – som för tillfället går under titeln All of Us.

Från början var verket tänkt som Angela Lansburys Broadway come back men hon var tvungen att dra sig ur projektet p g a sjukdom.
Chita Rivera tog över rollen och har varit med i alla inkarnationer av stycket på dess långa väg till Breoadway.

Chita Rivera är en av de sista riktigt stora och legendariska Broadwaystjärnorna. Hon startade sin karriär redan 1951 med en roll i turnéversionen av Call Me Madam. Hon har efter det kreerat ett flertal stora och klassiska roller på Broadway. Hon var bland annat original Anita i West Side Story 1957, original Velma Kelly i Chicago 1975 och original spindelkvinnan i Kiss of the Spider Woman 1992. Hon gjorde även en självbiografisk show som gick på Broadway 2005: Chita Rivera: The Dancer’s Life.

Chitas motspelare i denna produktion var Roger Rees, kanske mest känd för sin Tony- och Olivier-vinnande insats i titelrollen i RSC fantastiska uppsättning av Charles Dickens The Life and Adventures of Nicholas Nickleby (1980), en 8 1/2 timme lång teaterföreställning som även filmades för tv och har visats ett flertal gånger på svensk tv med. Men han har också spelat roller i framgångsrika serier som Cheers (1989-1993) och  West Wing (2000 – 2005).
Han drabbades av en hjärntumör 2014 men fortsatte med arbetet med The Visit trots det. Han klarade av att medverka på premiären 23/4 och ett par veckor till men i mitten av maj så hade han så stora svårigheter att tala att han fick hoppa av. Han gick bort 2 månader senare.

Musikalen fick 5 Tony Awards- och 7 Drama Desknomineringar men vann inga kategorier.

Press:
But despite a score that at its best has the flavor of darkest chocolate from the fabled team of John Kander and Fred Ebb (“Cabaret,” “Chicago”), “The Visit” only rarely shakes off a stasis that suggests a carefully carved mausoleum frieze. Nor does the show ever quite make peace between its uneasily twinned strands of merciless cynicism and a softer sentimentality.
…
That “The Visit” still holds the attention has much to do with Ms. Rivera’s command of the stage and her ability to find a concerto of feelings in what might have been a single-note role. 
…
It suggests that while there’s a lot to be said for being young, gorgeous and talented, being old, fabulous and talented is really something to cheer. “The Visit” may in part be about the cruel price that life exacts if you stick around long enough. But Ms. Rivera adds a savory note of triumph to that bitter lesson.
– Ben Brantley, The New York Times

The pleasure in her performance (Chita Riveras, mitt tillägg) and in Rees’s and of Jason Danieley in the small role of the schoolmaster eclipse the blurriness of the story The Visit wants to tell. But only for a while. Though the show runs only 100 minutes, there’s surely room for more plot and more emotional arc than it provides. And despite the omnipresence of a young Anton and a young Claire, sighing and swaying and occasionally screwing in the background, it can’t really sell itself as a swoony weepie, however nice the ballads, particularly as it’s in the more macabre numbers – “Yellow Shoes”, “I Will Never Leave You” – that the tone seems most confident. However fine the songs and the set, it may not be visiting Broadway very long.
– Alexis Soloski, The Guardian

“My God, it’s even worse than I remembered.” What an entrance line! And Chita Rivera relishes every nuance of it in her elegant turn as the mysterious woman in “The Visit,
…
Like the play, McNally’s musical treatment of the central dilemma doesn’t add much tension to what seems a foregone conclusion. And, like the play, it begins well and ends well, but sags in the middle. The real problem, it seems, is the inadequacy of Anton’s soul-searching about his own guilt.  Rees looks very much like someone who’s going through hell, and he expresses it well in “Fear.” But this morally shabby character hasn’t got an ethical leg to stand on.

Kander just can’t help himself. Even in what may well be his darkest work, he writes beautiful romantic melodies. So there are some lovely moments in this show…
…
But taken in the context of the material, love and forgiveness don’t really stand a chance in the heart of a vengeful woman.
– Marilyn Stasio, Variety

A second-tier Kander and Ebb score is better than a lot of musical craftsmen’s best, which makes The Visit a welcome curiosity, even if it’s sure to be a commercial challenge.
…
The opportunity to see an adored Broadway legend in what may be her swan-song leading role will be the draw for the hardcore musical faithful; likewise the chance to savor the final collaboration between composer John Kander and his late lyricist partner Fred Ebb, who died in 2004. It’s unsurprising that American musical theater’s most Brechtian double-act was drawn down this dour road of revenge to explore the ravaged soul of humanity. But there’s no getting around the insubstantiality and rather arch misanthropy of the material…
…
One of the production’s rewards is the thrilling choral singing and exquisitely textured harmonies. But unquestionably, the reason to see The Visit even with its flaws is the star, whose brittle vocals cut like ice. 
– David Rooney, The Hollywood Reporter

Videosar:
High Lights
Från The Tony Awards
Love and Love Alone
I Walk Away
I Would Never Leave You & One Legged Tango
Angela Lansbury i Love and Love Alone (audio)
You, You, You med George Hearn
Från Work Shopen 2011
Making of the Original Cast Recording

 

Nr 404: Kiss of the Spider Woman

Kiss of the Spider Woman (1992)
Music: John Kander
Lyrics: Fred Ebb
Book: Terrence McNally, baserad på Manuel Puigs roman El Beso de la Mujer Araña (Spindelkvinnans kyss) från 1976.

Toronto 1992
West End 1992, 390 föreställningar
Broadway 1993, 904 föreställningar

Luis Alberto Molina, a homosexual window dresser, is in a prison in a Latin American country, serving his third year of an eight-year-sentence for corrupting a minor. He lives in a fantasy world to flee the prison life, the torture, fear and humiliation. His fantasies turn mostly around movies, particularly around a vampy diva, Aurora. He loves her in all roles, but one scares him: This role is the spider woman, who kills with her kiss.

One day, a new man is brought into his cell: Valentin Arregui Paz, a Marxist revolutionary, already in a bad state of health after torture. Molina cares for him and tells him of Aurora. But Valentin can’t stand Molina and his theatrical fantasies and draws a line on the floor to stop Molina from coming nearer to him. Molina, however, continues talking, mostly to block out the cries of the tortured prisoners, about Aurora and his mother. Valentin at last tells Molina that he is in love with a girl named Marta.

The prison director announces to Molina that his mother is very ill and that Molina will be allowed to see her on one condition: he must tell them the name of Valentin’s girlfriend.
Molina tells Valentin about a man he loves, a waiter named Gabriel, who does not return his feelings, and the two men cautiously begin to bond.
Only a short while afterwards, Molina gets hallucinations and cramps after knowingly eating poisoned food intended for Valentin. He is brought to the hospital ward.
As Molina is brought back, Valentin starts suffering from the same symptoms, also from poisoned food. Molina is afraid that Valentin will be given substances that might make him talk and so protects Valentin from being taken to the hospital. As Molina nurses him, Valentin asks him to tell him about his movies. Molina is happy to do so; Valentin also shares his fantasies and hopes with Molina.

Molina is allowed a short telephone conversation with his mother, and he announces to Valentin that he’s going to be freed for his good behaviour the next day. Valentin begs him to make a few telephone calls for him. Molina at first refuses, but Valentin persuades him with sex. Molina is brought back the next day, heavily injured. He has been caught in the telephone call, but refuses to tell whom he has phoned. The warden draws his pistol, threatening to shoot him, if he doesn’t tell. Molina confesses his love to Valentin and is shot.
The scene then shifts to Molina in a heaven like world, where all of the people in his life are watching his final ”movie.” The Spider Woman arrives and gives her deadly kiss as the curtain falls.

Vet inte riktigt vad jag tycker om den här musikalen. Den har både fantastiskt bra sånger och sanslöst tråkiga. Den utspelar sig på flera olika plan samtidigt, dels i en klaustrofobisk och skitig fångcell och dels i Molinas Technicolorfärgade, paljettfyllda fantasifilmvärld. Här finns tortyr, sex, våld, glamour, död, musikalspektakel, latin-amerikanska rytmer, intimitet, kärlek, hopplöshet och inte minst Chita Rivera men på nått sätt så tycker jag inte att bitarna faller på plats och bildar en gripande och engagerande helhet. Jag blir aldrig berörd.
Faktum är att jag trots all dramatik, show och våldsamhet mest blir lite uttråkad.
Men smaken är som den bekanta baken delad och den gick bra på Broadway och har satts upp vid ett flertal tillfällen i Sverige också så många gillar den.
Kanske såg jag en dålig uppsättning? Och kanske hade jag hoppats på mer ”trallvänlig” och minnesvärd musik från männen bakom såna favvisar som Cabaret och Chicago.
Jag vet inte.
Ta och lyssna på den, kära läsare och avgör själv. Kan nog vara att det här är ett sånt där verk som man antingen älskar eller hatar. Och ett antal örhängen har den, så gillar man en Kander/Ebb musikal så kommer man hitta en del pärlor i alla fall.

Kuriosa:
West End: Föreställningen vann en Laurence Olivier Award för bästa ljusdesign.
Den vann även en Evening Standard Award som Årets Musikal.
Broadway: Föreställningen vann 7 Tony Awards: Bästa musikal, bästa libretto, bästa score (dvs musik o sångtexter), kvinnliga huvudroll, manliga huvudroll, manliga biroll och bästa kostymer.
Den vann också 3 Drama Desk Awards: outstanding musical, outstanding actor in a musical, outstanding actress in a musical.

Föreställningen började sitt offentliga liv  i en workshop på Performing Arts Center, State University of New York at Purchase 1990. Den var en del av New Musical projektet som Universitetet skapat och vars mål var att skapa och utveckla 16 nya musikaler under en fyraårsperiod.
Eftersom det var så många stora och kända namn inblandade i just den här showen (förutom Prince, Kander & Ebb så var koreografen Susan Stroman med) så var mediaintresset stort. Prince bad New York-tidningarna respektera att detta bara var en workshopproduktion och att  de inte skulle komma till Purchase och recensera provföreställningarna. Men tidningarna respekterade inte den önskan och skickade dit sina bästa recensenter, bl a Frank Rich på The New York Times.
Recensenterna gillade inte vad de såg, de sågade showen totalt och resultatet blev att man helt slutade utveckla och jobba med den. Alla inblandade  drog sig tillbaka för att slicka sina sår och det skulle dröja nästan 2 år innan man fortsatte jobba på den.

Den fick till sist sin världspremiär i Toronto 1992. Därifrån flyttade den till London och West End där den finslipades innan den så småningom fick sin Broadwaypremiär 1993.
Vid det laget hade det gått drygt 2 år sedan recensenterna sågade verket i Purchace och deras negativa åsikter hade glömts. Nu gillade de vad de såg – ja, lite mer än förut och det gällde en del av dem i alla fall.

John Rubinstein som spelade Molina i workshopversionen spelade titelrollen i originaluppsättningen av musikalen Pippin på Broadway 1972. Han är även son till den berömda konsertpianisten Arthur Rubinstein.

Press:
Från den förödande workshoprecentionen
If anything, the tragedy of ”Spider Woman” is that New Musicals … has not allowed the work to develop slowly in a laboratory staging, as nonprofit, Off Broadway companies have helped develop adventurous musicals like ”A Chorus Line” or ”Sunday in the Park With George.” Instead, ”Spider Woman” arrives already burdened with the full, and in this case crushing, weight of Broadway extravagance. It is as overproduced as other seriously intentioned Prince musicals of the past decade…
…
The show’s potential virtues are being held hostage by a staging so overgrown that major esthetic reconsiderations, as opposed to cosmetic nips and tucks, are already foreclosed in this production. Though the musical’s story is fundamentally an intimate one about two people … it is often difficult to find Molina and Valentin within the bloated trappings.
…
… the lengthy movie-musical sequences of Molina’s fantasies have only a nominal and repetitive relationship to his jail-cell reality. … the glitzy routines of ”Spider Woman” detract from, rather than enhance, the work’s dramatization of fascist repression.
Though Mr. Kander and Mr. Ebb have written some typically amusing parodies for their movie musical, even their better numbers are defeated by the routine choreography of Susan Stroman …
…
The casting of Molina and Valentin is even more damaging.
… Mr. Rubinstein (Molina), not a natural comedian, pushes himself so hard that he crosses the line into retrograde gay caricature. Worse, his singing range is now so narrow that he cannot be given the big emotional arias that his character must have
…
By evening’s end, when Molina and Valentin are supposed to be achieving a redemptive symbiosis, the male stars hardly seem to have met each other.
…
It’s all frustrating because somewhere in ”Kiss of the Spider Woman” is the compelling story its creators want to tell, which is nothing less than an investigation of what it means to be a man, in the highest moral sense, whatever one’s sexual orientation. That story begins with two men in a tiny room, and if the creators of ”Kiss of the Spider Woman” are to retrieve the intimate heart of their show, they may have to rescue it from the voluminous web in which it has so wastefully become ensnared.
– Frank Rich, The New York Times

Om Londonversionen:
Audiences are falling in love with Kiss of the Spider Woman although the web the new musical weaves is not without holes.
…
While there’s no disputing the power of the story or the high level of production values, the show is not without other problems.
Molina’s fantasies are acted out in numerous song and dance numbers. They do provide a strong contrast to the characters’ traumatic jail experiences. However , often the sequences seem interminable, detracting from the strength of the story.
– Karen Murray, Variety

 

Om Broadwayversionen
The musical does not meet all the high goals it borrows from Manuel Puig’s novel. When it falls short, it pushes into pretentious overdrive (a ”Morphine Tango”, if you please) and turns the serious business of police-state torture into show-biz kitsch every bit as vacuous as the B-movie cliches parodied in its celluloid fantasies. Yet the production does succeed not only in giving Ms. Rivera a glittering spotlight but also in using the elaborate machinery of a big Broadway musical to tell the story of an uncloseted, unhomogenized, unexceptional gay man who arrives at his own heroic definition of masculinity.
– Frank Rich, The New York Times

 

“Kiss” will undoubtedly divide critics and audiences alike — as it has in London — with fans applauding Harold Prince’s bold take on the brutal subject matter and detractors pronouncing it a camp travesty of the 1976 Manuel Puig novel.
…
…the musical … reduces the revolutionary Valentin (Anthony Crivello) to a moody, brutish dope while expanding the role of the movie star Aurora (Chita Rivera) into a creation of epic kitsch. Rivera, looking like an LSD-inspired vision of Carmen Miranda…
…
The music is awful and tasteless, Kander scoring lots of clanging chimes and thumping percussion that frequently sounds like a Balinese gamelan tuning up for the Monkey Chant. There are a few sweet ballads thrown in to keep everyone off guard.
Under Prince’s direction, the show unfolds seamlessly, though there is nothing very original in the work of two choreographers, Vincent Paterson and Rob Marshall.
… 
“Kiss” has an intriguing look, but not intriguing enough for three hours.
– Jeremy Gerard, Variety

 

Videosar:
Tony Awards
Making The Musical featurette
Opening Night TV-special 1993
Press Reel pt 1
Press Reel pt 2
Her name is Aurora
Gimme Love

 

Nr 393: Aladdin (Disney)

Aladdin (2011)
Broadway 2014, spelas fortfarande
West End 2015, spelas fortfarande
Music: Alan Menken
Lyrics: Howard Ashman, Tim Rice, Chad Beguelin
Book: Chad Beguelin
Baserad på  Disneys  animerade film Aladdin från 1992 i sin tur inspirerad av berättelsen om Aladdin i sagosamlingen Tusen och en natt

In the middle-eastern town of Agrabah, Princess Jasmine is feeling hemmed in by her father’s desire to find her a royal groom. Meanwhile, the Sultan’s right-hand man, Jafar, is plotting to take over the throne. When Jasmine sneaks out of the palace incognito, she forms an instant connection with Aladdin, a charming street urchin and reformed thief. After being discovered together, Aladdin is sentenced to death, but Jafar saves him by ordering him to fetch a lamp from the Cave of Wonders. Where there’s a lamp, there’s a Genie, and once Aladdin unwittingly lets this one out, anything can happen!
Will Aladdin’s new identity as “Prince Ali” help him win Jasmine’s heart and thwart Jafar’s evil plans?
Will the Genie’s wish for freedom ever come true?

Sen 90-talets mitt har Disney inte bara dominerat filmvärlden med sina tecknade filmer utan även haft en sanslös samling hitmusikaler på Broadway. Trenden startade med Beauty & The Beast och har sen gett oss scenversioner av The Lion King, Mary Poppins, Newsies och The Little Mermaid. Alla utom den sistnämnda blev enorma framgångar och The Lion King spelas fortfarande 11 år efter sin premiär och toppar allt som oftast listan över veckans mest inkomstbringande Broadwayföreställningar. Så det är inte konstigt att Disney väljer att förvandla ännu en av sina älskade filmer till familjevänlia musikal.
Filmen från 1992 var ett makalöst fantasifullt och visuellt fulländat mästerverk som fick kultstatus genom Robin Williams genialiska och hysteriskt roliga tolkning av anden i lampan.

När man gör en scenversion av en populär film så ställer jag mig genast frågan: behövs det verkligen en scenversion av filmen? Hade nog svarat nej om både Beauty & The Beast och The Lion King men bägge blev bra föreställningar och speciellt den senare gjorde en helt ny och teatralisk version av sitt grundmaterial som var så häftig att den faktiskt får filmen att blekna i jämförelse.
Men Aladdin då? Behövde den en scenversion och hur fungerar den på scen?
Svaret på första frågan är nog nej och på den andra: inte så där jätte bra enligt mitt tycke. Man har skrivit 4 nya sånger och lagt in 3 sånger som ströks från filmen och så har man skrivit några nya scener men inget känns så där direkt nödvändigt och tillför väldigt lite.
Man har också strukit figurer som Jafars papegoja Iago och Aladdins apa Abu. Istället har Jafar fått en ganska så skrikig och jobbig side-kick och Aladdin 3 kumpaner som han kan dansa och sjunga close harmony med.

Anden eller Djinnen är föreställningens stora behållning och i James Monroe Iglehart gestalt så är han helt sanslös både vad gäller dans, sång, komik och den rena energin som han levererar på scen. Man blir nästan andfådd bara av att se honom in action. Tyvärr så dominerar hans scener och shownummer föreställningen så totalt att allt som sker mellan dem mest känns som transportsträckor. När han sen dessutom blir den stora snackisen på stan och  alla kommer till showen för att se anden och han dyker upp först mot slutet av första akten, vad ska man göra då?  Jo, man ger honom inledningsnumret Arabien Nights, en sång som från början framfördes av Aladdins 3 kumpaner. Dessa kumpaner fungerade då också som musikalens berättare, men deras insatser har nu strukits ner till att mer eller mindre bara vara support till Aladdin. Lite synd då deras kommentarer och hyss gav en hel del energi, humor  och en lätt touch av Bröderna Marx-aktig anarki  åt föreställningen.
But, that’s showbiz!

Jag tycker inte det här är en bra musikal. Gillar mycket av musiken och den i filmen strukna sången Proud of You Boy som fått en central plats här, är en ljuvlig sång och blivande konserthit. Men för mig blir föreställningen aldrig levande. Aladdin och Jasmine är som klippdockor, söta men platta, och nån passion dem emellan kunde då inte jag se. Allt är lagom och trevligt och kul och snyggt och ofarligt och därför lika spännande som Bolibompa. Men det är klart, om jag varit yngre och kanske fått det här som en första teaterupplevelse så hade jag nog älskat det. Är kanske lite för cynisk för sånt här.
Men rätt ska vara rätt: Scenen med den flygande mattan är helt magisk och där blir jag plötsligt som ett litet barn som tittar med stora ögon på det omöjliga, magiska som sker på scen. Där blir jag lite småkär i föreställningen men tyvärr, när mattan åter landar så är min kärleksaffär med showen över.

Disney productions sparar aldrig på krutet så showen är påkostad med massor av kostymer, snygga scenografier, häftiga effekter, stor orkester, hysteriska koreografier och en enorm ensemble (för att vara en nutida show) så man får valuta för pengarna men tyvärr så är det bara ögat som blir tillfredsställd, hjärtat får inte sin del.
Så tekniskt snygg men tom och känslokall är min åsikt.
Jag gillar filmen och ser nog hellre om den en gång till.

Kuriosa:

James Monroe Iglehart fick både en Tony Award och en Drama Desk Award för sin insatts som anden i lampan.

Adam Jacobs (som spelar Aladdin på Broadway) syster Arielle spelar Jasmine i den Australienska uppsättningen av musikalen.

Aladin var den första tecknade Disneyfilm som släpptes både i en dubbad version och i den engelska originalversionen på svenska biografer. Numera är ju det standard men innan denna film så fick vi alltid hålla tillgodo med den dubbade versionen. Men eftersom Robin Williams röstarbete var så unikt, så skickligt och så alldeles omöjligt att ge full rättvisa på svenska så valde de att visa den i 2 versioner. Och det var jag väldigt tacksam för.
Så bland annat av den anledningen ligger denna film mig lite extra varmt om hjärtat.

Musikalen innehåller alla sångerna från filmen samt 3 som skrevs av Menken och Ashman för filmen men aldrig användes samt 4 nya sånger skrivna av Menken and Beguelin.

Namnet Aladdin kommer från arabiska (från början syriska) علاء الدين (Alāʼ ad-Dīn), med betydelsen ʼtrons ädelhetʼ.

H.C. Andersens saga Elddonet är inspirerad av sagan om Aladdin.

Press:

Broadwayversionen:

As directed and choreographed (and choreographed, and choreographed) by Casey Nicholaw, and adapted by the book writer Chad Beguelin, “Aladdin” has an infectious and only mildly syrupy spirit. Not to mention enough baubles, bangles and beading to keep a whole season of “RuPaul’s Drag Race” contestants in runway attire.
…
Most of the numbers not involving chorus members in chest-baring vests and harem pants tend to pass by without making much of an impression. (Gregg Barnes did the pseudo-Arabian costumes.) Although Mr. Jacobs and Ms. Reed have solid voices, even the movie’s big hit song, the pretty Menken-Rice ballad “A Whole New World,” lands rather softly.
…
“Just be yourself,” the Genie says to Aladdin, when lesson-learning time arrives. But the production’s relentless razzle-dazzle and its anything-for-a-laugh spirit also infuse the show with a winking suggestion: If you can’t be yourself, just be fabulous.

– Charles Isherwood, The New York Times

 

This super-costly extravaganza doesn’t do justice to the movie, or to the spirit of the late Howard Ashman.

The magic-carpet ride is magical. The Cave of Wonders is wonderful. And yes, you’ll hear the tunes you loved in the 1992 movie. But the notion that “Disney Aladdin” somehow resurrects the spirit of the late Howard Ashman, who had the original inspiration for the movie and contributed most of its clever lyrics, is a joke. Restoring a person’s work without respecting his artistic sensibility is no tribute at all.
…
Working from what looks like a million-plus budget, costumer Gregg Barnes (Kinky Boots) makes a dazzling first impression with vibrant colors and graceful silhouettes, and rich materials that are intricately embroidered and elaborately ornamented.  But in the spirit of overkill that comes to define the entire production, the costumes become so heavily encrusted with bling, it’s a wonder anyone can move in them.
…
It was a really bad idea to replace Iago, the sardonic parrot familiar of the evil vizier, Jafar (Jonathan Freeman, as impressive as he was in the film), with an annoying human henchman played by an annoying actor. A worse idea was replacing Abu, Aladdin’s rascal monkey friend, with three of the hero’s dumber-than-dirt slacker pals. As for the cheap jokes sprinkled throughout the book, the most unspeakable one comes in the prologue, when Genie produces a tacky miniature of the Statue of Liberty and excuses himself for “a little pre-show shopping.”
Oh, you don’t mean to say that there might be a profit motive in all this?
–Marilyn Stasio Variety

 

As staged by director-choreographer Casey Nicholaw, it’s part children’s theater, part magic show, and part Nick at Nite sitcom?complete with broad acting and groan-inducing puns (”Welcome to Dancing With the Scimitars!”).
…
Overall, this is one of the better Disney stage musicals, complete with several eye-popping production numbers that benefit from Nicholaw’s spirited choreography, Bob Crowley’s elaborate and chameleonic sets, and Gregg Barnes’ glittery costumes.

As in many a Disney stage production, the big showstopper isn’t even human: During ”A Whole New World,” a flying carpet carries our lovers aloft in a night-time ride, swooping and spinning with how’d-they-do-that wonder. (Jim Steinmeyer and Jeremy Chernick are credited with designing the onstage illusions and special effects.) It deserves its own curtain call.
– Thom Geier, Entertainment weekly

 

Londonversionen:

They don’t really have pantomimes in the US, which may explain why the creatives behind this hit Broadway adaptation of Disney’s ‘Aladdin’ made a pantomime, probably without realising.
…
It’s well done, but talk about selling coals to Newcastle: the humour hits the spot with Howard Ashman’s dry lyrics, but it lacks the inspired madness of, say, the Hackney Empire panto. Alongside the other big West End Disney musical, Julie Taymor’s ‘The Lion King’, it struggles to establish a distinct, theatrical identity. And my mind boggled at how the diverse, largely British cast has had bland American accents foisted upon them to play Middle Eastern characters.
…
…a heroically overextended, all-singing, all-dancing, multi-costume-changing spectacle.

…it’ll keep you ticking over until Christmas, but that’s it.
–Andrzej Lukowski, Time Out

Imagine a Christmas panto minus the dame and with a budget of zillions and you get some idea of this musical extravaganza. At first, I resisted the corporate zeal that has taken the 1992 Disney animated feature and turned it into a live show, but I gradually found myself won over by the blend of spectacle, illusion and a greater supply of corn than you will find in the Kansas wheatfields.
-Michael Billington, The Guardian

 

There’s no denying that Disney knows how to deliver quality family entertainment, and while British musicals like Billy Elliot or Matilda may have a more effortless, breezy and heartfelt sophistication, the resources thrown at the stage here and the sheer sense of spectacle, is awe-inspiring.
-Mark Shenton, The Stage

Videosar:
Tony Awards
Trailer för Broadwayshowen
Arabien Nights
Behind the scenes
Proud of your boy, demo från filmen
Proud of Your Boy med Adam Jacobs fr Broadways Original Cast