Tag Archives: 20-tal

Nr 397: The Broadway Melody

11 Jan

broadway_melody_poster
The Broadway Melody (1929), Film
Manus: Norman Houston and James Gleason, baserad på berättelsen Whoopee av Edmund Goulding
Musik & Sångtexter: i huvudsak av Arthur Freed & Nacio Herb Brown, 1 sång hade text & musik av Willard Robison
Regi: Harry Beaumont

Eddie, a smalltime vaudeville hoofer, writes a hit song and is hired by Broadway producer Zanfield to perform in one of his revues. Having long been in love with ”Hank” Mahoney, the older member of a vaudeville sister act, Eddie persuades her to leave her current show and come to New York with her sister, Queenie.
When Eddie sees Queenie he immediately falls in love with her and she falls for him. But since Eddie is engaged to Hank and Queenie doesn’t want to steal her sisters boy friend they try to ignore their feelings.
Queenie, who is the younger and prettier of the sisters, catches the eye of one of the backers – a very nasty man. He promises her a Rolls Royce, an apartment and jewels if she is ”nice” to him. Since she can’t have the man she loves she decides that she’ll do what he wants…
But by that time Hank has discovered that Eddie and her sister are in love and persuades Eddie to take Queenie away from the backer.
Eddie saves Queenie and they get married.
Hank, who is broken hearted, leaves New York to start touring in Vaudeville again with a new ”sister”. But she swears that in 6 months time she’ll be back and playing The Palace!
The End.

Oj, oj, oj en riktigt gammal klassiker med betoning på gammal. Denna film har inte åldrats så hiskeligt bra.
Fast inledningen är strålande med flygfoton över New York till George M Cohens klassiska låt Give My Regards To Broadway. Och inledningsscenerna från ”Tin Pan Alley” där filmens manlige hjälte för första gången framför Broadway Melody är underbara. Speciellt de ”diggade” åhörarna – just love them! Och presentationen av de två systrarna när de checkar in på sitt hotellrum är både rolig och vass.
Det är tyvärr sen som filmen börjar sin långsamma resa från kul ”back stage-are” till seg kärleksmelodram och det mår den inte så bra av.

Tempot i filmen känns sååååå långsamt för oss moderna människor men man ska veta att 1929 var publiken fascinerad av hur effektivt och snabbt filmen berättade sin historia. Och det är nått man hela tiden måste komma ihåg, att det som känns segt, klichétyngt och uttjatat faktiskt var nytt och fräscht när filmen hade sin premiär.
Nu ansågs det väl inte vara en jättebra eller ens originell film när den kom men tekniskt var den ett mirakel och folk älskade sångnumren och att den var en helt igenom ljudlagd film – fast det är en sanning med modifikation för det finns ett par transportsträckor som är ljudlösa men i övrigt så. Och ljudet var ovanligt bra för att vara en så här tidig film – man kunde både höra allt som sades och rösterna lät så gott som normala.

Även skådespeleriet är bitvis riktigt hyfsat, speciellt Bessie Love som storasystern ”Hank”. Hon har en scen mot slutet av filmen där hon ska sminka av sig efter att hon förstått att hennes trolovade är förälskad i hennes syster och hon bryter samman och pendlar mellan skratt och gråt på ett både gripande och trovärdigt sätt.

Det här är dessutom en ”pre-code” film (det vill säga innan man började hårdcensurera filmernas innehåll) så språket och handlingen är ganska (för sin tid) fräck. Älskar speciellt slangen de använder sig av, som like cream in a can om nått man tycker är riktigt positivt. Fast det fanns kritiker som tyckte att det var osmakligt att se vackra flickor ta såna vulgariteter i sin mun…

Kuriosa:
Den här filmen har ett gäng ”1:a gången” på sin lista:

1. Det var den första musikalen som filmbolaget Metro-Goldwyn-Mayer producerade.
2. Det var den första filmmusikal som hade ljud genomgående både vad gäller dialoger och sång. Fram till denna film så kunde ”ljud”filmerna vara mer som stumfilmer men med några längre eller kortare ljudsekvenser inlagda lite här och var.
3. Det var den första ljudfilmen som vann Oscarstatyetten för Bästa film.
4. Det var därmed också den första musikal som fått det priset.
5. Det var till denna film som PR-avdelningen kom på den tidens mest legendariska, klassiska och använda filmslogan: All Talking! All Singing! All Dancing!
6. Den var också den första musikalfilm där man använde sig av playback i ett sångnummer. Numera är det ju standard att köra playback i musikaler men i ljudfilmens barndom så spelades musiknumren in ”live” med en orkester som satt vid sidan av scenen. Det gjorde man även i denna film men när producenten Irving Thalberg såg hur shownumret The Wedding of the Painted Doll hade filmats så sa han ifrån. Man hade nämligen bara filmat av numret rakt framifrån, som om man filmat en scenföreställning,  med bara en kamerainställning och det ansåg han var tråkigt och inte ”filmiskt”. Han ville att numret skulle filmas ur flera olika vinklar så det blev dynamiskt och intressant. Man beslöt sig för att göra en nyinspelning. Men ljudteknikern, Douglas Shearer, ansåg att det inte var nått fel på ljudinspelningen de hade gjort och eftersom sångaren inte syntes i bild så föreslog han att de skulle bara filma om numret utan sångare eller orkester och sen lägga på det ljud de redan hade. Det gjorde de och så blev det det första playback numret på film. Man fortsatte med ”live” inspelning av sång och musik ett tag till bland filmmakarna men så småningom tog playbacken över och blev det rådande sättet att spela in musikalnummer på.
7. Sen var det också den första filmen där alla de tidiga musikalfilmernas, så småningom,  otroligt uttjatade klichéer dök upp för första gången. Exempelvis: den okända flickan som får hoppa in istället för en stjärna som skadat sig (i det här fallet en ung halvnaken kvinna som faller ner från fören på en båt i filmens absolut tråkigaste sångnummer) och direkt blir showens stora nya sensation. Här hittar vi den avundsjuka kollegan som gör sitt bästa för att sabotera för våra unga hjältinnor. Vi har den komiska ”side kicken”, i det här fallet en hysteriskt stammande teateragent och sist men inte minst så har vi den fjolliga påklädaren. I originalmanuset så skulle en av tjejerna säga till sina kolleger, när han stod och  var hysterisk över hur de behandlade hans hattar,: Don’t mind him! She’s just one of us. Fast den repliken kom inte med i slutversionen. Men han blev den första, och därmed den standardiserade, urtypen för ”teaterfjollan” på film.

På den här tiden så delade man ut Oscars för filmer som var släppta från augusti till juli året innan. Så 1930 belönades filmer som var släppta mellan 1 augusti 1928 och 31 juli 1929. Det var först 1935 som man ändrade det till att ge priserna till filmer som släppts det senaste kallenderåret så som vi är vana vid numera.

Filmen släpptes i 2 versioner, en med ljud och en stum, detta för att många biografer på den här tiden ännu inte hade hunnit eller haft råd att installera ljudanläggningar.

I början kallades ljudfilmer för ”talkers” det var först efter nått år som begreppet ”talkies” blev det vanliga.

Från början fanns det färgsekvenser i filmen men tyvärr så har de förlorats och man kan numera bara se den i den svart/vita versionen.

Filmen var en megasuccé och spelade in över $4 miljoner (i den tidens penningvärde), en sanslöst stor summa på den tiden. Och den var den mest inkomstbringande filmen för hela 1929.

Filmen fick 3 uppföljare, om inte till innehåll så till namn. Berättelserna var nya men temat detsamma för alla var back-stage musikaler. De 3 är: Broadway Melody of 1936, Broadway Melody of 1938 och Broadway Melody of 1940.
1944 så gjorde man en nyinspelning av Broadway Melody som då döptes till Two Girls on Broadway.

Press:
It has everything a silent picture should have outside of its dialog. A basic story with some sense to it, action, excellent direction, laughs, a tear, a couple of great performances and plenty of sex.
– Variety

This picture is great. It will revolutionize the talkies. The direction is an amazing indication of what can be done in the new medium.
– Edwin Schallert, Motion Picture News

Although the audible devices worked exceedingly well in most instances, it is questionable whether it would not have been wiser to leave some of the voices to the imagination, or, at least to have refrained from having a pretty girl volleying slang at her colleagues.Om Anita Page som spelade Queenie skrevs detta:
Her acting, especially her voice, does not enhance her personality. Notwithstanding, it must be admitted that there are girls who talk as she is made to for the screen. Miss Page, however, fails to give one an impression of spontaneity, for she recites rather than speaks her lines.
Mordaunt Hall, The New York Times

The stage background allows opportunity for one or two musical interpolations, and no one is more glad than we that the talkies charmingly succeed in a very pleasant ballet. Because of that we shall try to forget the dialogue of the play, and that James Gleason ever wanted to take any credit for it.
John Mosher, The New Yorker

Videosar:
Broadway Melody – Broadwayvarianten
Boy Friend
The Wedding of the Painted Doll
Broadway Melody – Tin Pan Alley varianten 

Annonser

Nr 385: Robin And The 7 Hoods

1 Feb

41WFPVEN0KL
Robin and the 7 Hoods (Sv titel: Fem ess i leken), filmmusikal 1964
Manus: David R. Schwartz
Sångtexter: Sammy Cahn
Musik: Jimmy Van Heusen

Tag line: Like we’ve taken the Robin Hood legend and changed the bows and arrows to machine guns! … Like with songs yet! … Like WILD!

In prohibition-era Chicago, the corrupt sheriff and Guy Gisborne, a south-side racketeer, knock off the boss Big Jim.
Everyone falls in line behind Guy except Robbo, who controls the north side. Although he’s outgunned, Robbo wants to keep his own territory.
A pool-playing dude from Indiana and the director of a boys’ orphanage join forces with Robbo; and, when he gives some money to the orphanage, he becomes the toast of the town as a hood like Robin Hood. Meanwhile, Guy schemes to get rid of Robbo, and Big Jim’s heretofore unknown daughter Marian appears and goes from man to man trying to find an ally in her quest to run the whole show.
Can Robbo hold things together?

En storskalig, påkostad gangstermusikal med stjärnor som Bing Crosby, Frank Sinatra, Dean Martin och Sammy Davies jr kan väl inte bli annat än en redig hit?
Ja, jo, kanske… Den spelade in ett antal miljoner när den kom 1964 men jag har inte lyckats hitta uppgifter om den var en hit eller inte. Men jag kan konstatera att tiden inte varit snäll mot den.

Detta är en film som känns nått otroligt mossig idag och jag har en stark känsla av att unga på 60-talet nog tyckte det då med. Detta är en film riktad till den vita medelålders medelklasspublik som ville se The Rat Pack på filmduken och som ville bli road och underhållen utan att riskera att utsättas för nått så obehagligt som sex, satir eller skränig rock’n’roll. I denna film finns inget som kunde störa deras pryda och oerhört inskränkta gammaldagsa medelklassvärderingar.
Denna film ligger liksom mittemellan den äldre krigsgenerationens och den nya unga rockgenerationens önskemål vad gäller filmunderhållning och den passar inte riktigt in nånstans.

Det känns lite småfånigt att se Sinatra (49 år vid premiären), Dean Martin (47) och Bing Crosby (61) gå runt och låtsas vara ”hippa”, ”with it” och ”balla” för är det nått de inte är så är det det. Speciellt Bing känns sååååå fel, hade nog varit lite bättre om Peter Lawford fått spela rollen som det var tänkt från början för han hade med sina 41 år passat in bättre med de andra. Den enda av gänget som funkar är Sammy Davies jr, han känns ganska ball och han sjunger, dansar och agerar bäst av dem alla och hans tolkning håller åtminstone hyfsat fortfarande.

Musiken känns också förlegad även om den nu efter drygt 50 år fått ett visst nostalgisk skimmer som gör att visar låtar är riktigt njutbara – även om iscensättningarna inte är det. Nått som fascinerade mig nått enormt var det faktum att folk inte håller samma takt när de ska stå och ”digga” och klappa takten i de stora shownumren, speciellt barnen i den nästan plågsamt hemska Don’t Be a Do-Badder är så i otakt att man häpnar.

Så, inget jag rekommenderar men visst, om man vill förstå varför filmmusikalen dog ut som filmgenre under 60-talet så är det här ett bra exempel på hur fel man tänkte.

Favvosånger: Style, My Kind Of Town (Chicago is)

Trivia:
Peter Lawford was originally cast as Alan A. Dale, but was replaced with Bing Crosby following a break in Sinatra’s relationship with Lawford. The break stemmed from a scheduled visit to Sinatra’s home by Lawford’s brother-in-law, President John F. Kennedy during a 1963 West Coast trip. Attorney General Robert Kennedy, who was long concerned about Sinatra’s rumored ties with underworld figures, encouraged the President to change his plans and stay at Crosby’s home, which (it was maintained) could provide better security for the President. The change came at the last minute, after Sinatra made extensive arrangements for the promised and eagerly awaited presidential visit, including the construction of a helipad. Sinatra was furious, believing that Lawford had failed to intercede with the Kennedys on his behalf, and ostracized him from the Rat Pack. Sinatra and Lawford never spoke again, and Sinatra never endorsed another Democratic candidate. Ironically, Crosby, a staunch Republican, ended up cast in Lawford’s role.

Making this film should have been fun. Instead, by more than one account, it was a waking nightmare for all involved. John F. Kennedy was assassinated soon after filming started, casting a pall over the entire set. Not long after that, Frank Sinatra Jr. was kidnapped from his dressing room at Lake Tahoe, Nevada (Upon payment of a large ransom, he was released, unharmed, a few days later). Victor Buono, who played Deputy Sherrif Alvin Potts, later observed that it was a minor miracle that filming was completed at all.

On the same day as the funeral scene was filmed, President John F. Kennedy  was assassinated.

For reasons best known to the participants, Edward G. Robinson appears in a key supporting role without film credit.

Last theatrically released musical for Bing Crosby.

Both Sammy Davis Jr. and Peter Falk have lost an eye.

My Kind of Town nominerades för en Academy Award för bästa sång men vann inte.

Man har gjort en scenversion av filmen. Den fick sin premiär i San Diego 2010. Den hade ett nytt libretto skrivet av Rupert Holmes och man hade flyttat fram handlingen till 1960-talet. Endast My Kind of Town behölls av filmens sånger och resten av musikalen fylldes av Cahn/Van Heusen standards.
Planer finns på att så småningom få den till Broadway men det verkar inte ske inom den närmaste framtiden.

Press:
Warner Bros. has a solid money entry in Robin and the Seven Hoods, a spoof on gangster pix of bygone days sparked by the names of Frank Sinatra, Dean Martin and Bing Crosby to give marquee power. . . Performance-wise, Falk comes out best. His comic gangster is a pure gem and he should get plenty of offers after this. Sinatra, of course, is smooth and Crosby in a “different” type of role rates a big hand. Martin seems lost in the shuffle. Davis is slick and Miss Rush, going heavy, is beautiful to look at.
Variety

The minor musical whimsey that arrived at the Palace and other theaters yesterday under the just-too-cunning title of Robin and the 7 Hoods is almost as strained and archaic in the fable it has to tell of Prohibition-era gangsters in Chicago as the fable of Robin Hood it travesties. Dishing up Frank Sinatra as the leader of a mob that enhances its public image by giving large sums of money to charity, it runs through some all-too-familiar plot arrangements and farce routines that have a fleeting and far-away resemblance to some of the stuff in the old Damon Runyon tales.
Bosley Crowther, The New York Times

I must confess I was yawning up to the moment Bing Crosby made his quiet and studious entrance as the unworldly secretary of a children’s orphanage. The years have not dealt lightly with Mr. Crosby. The tips of the famous toupee have receded still further back upon that time-honoured face. But after some moments of horrifying suspicion that he had been introduced as a mute stooge for the Sinatra Clan, the Old Master opened his mouth to sing again and to prove that his sweetness of tone remains unimpaired and undiminished for all his years of seniority.
– Michael Thornton,  The Sunday Express

Videosar:
Style
My Kind Of Town (Chicago Is)
Don’t Be a Do-Badder
Bang! Bang!
Trailer

Robin_and_the_7_Hoods_Poster

Nr 370: Good News

7 Okt

good-news-movie-poster-1947-1020427171
Good News
(1927), 557 föreställningar,
Filmversion 1930 och 1947
Broadway revival 1974, 16 föreställningar
Musik: Ray Henderson
Sångtexter: B. G. DeSylva och Lew Brown
Libretto: B. G. DeSylva och Laurence Schwab
Jag har lyssnat på soundtracket från 1947 års filmversion.

Tait Colleges bästa fotbollsspelare, Tom Marlow, får  inte spela i ”den stora matchen” om han inte lyckas få godkänt på sin astronomitenta. Den oerhört intelligenta flickan Connie Lane, som är hemligt förälskad i Tom men tror att han älskar en annan, går med på att bli hans handledare och coacha honom. Tom blir så småningom förälskad i Connie, klarar sin tenta och blir dessutom matchhjälte.

En sån där härlig, småfånig men sprudlande 20-tals musikal som jag gillar så mycket.
Man gjorde inga castinspelningar på den här tiden så allt som finns är en lista över vilka sånger som fanns med i föreställningen.

Det har gjorts 2 filmversioner av showen och det är inspelningen av sångerna från den andra av dessa som jag lyssnat på. Men eftersom den behåller handlingen och det mesta av musiken från scenshowen (och de 2 nyskrivna låtarna är dessutom mycket bra) så får denna filmversion representera showen.

1974 kom en revival på Broadway som dock floppade och försvann fort.

Filmversionerna och revivaln  innehåller både sånger från showen och så har man lagt till lite andra låtar. Till filmerna skapade man nya sånger medan man i revivaln la till gamla välkända hits från 30-talet.

Om man gillar filmmusikaler från 40/50-talen så gillar man det här. Det kan jag garantera. MGMs stora orkester ger ett härligt fullödigt ljud och allas sånginsatser (en del är kanske mer entusiastiska än bra) känns ytterst levande och är fyllda av charm. Jag blir så där fånigt lycklig när jag hör en sån här platta.
Det finns en hel del ”standards” som kommer från denna musikal, som exempelvis Lucky in Love. Att Mel Tormé sjunger en del av låtarna med sin sammetslena röst gör lyssningen bara ännu bättre.
Det skrevs 2 nya sånger till den här filmversionen: The French Lesson (musik Roger Edens och sångtext av Betty Comden & Adolph Green) och Pass The Peace Pipe (musik av Roger Edens, sångtext av Hugh Martin & Ralph Blane).
Rekommenderas.

Kuriosa:
Broadwayrevivaln började sitt liv 1973 med en ett år lång turné över hela USA. Tanken var att man skulle spela in alla produktionskostnaderna under denna resa och anlända som en redan vinstgivande show till Broadway. Nu gick inte turnén så bra och man var tvungen att pytsa in extra kapital hela tiden för att hålla den igång.
Till sist så nådde den New York och fick sin Broadwaypremiär den 23 december 1974. Men kritikerna hatade den, publiken svek och showen las ned efter bara 16 föreställningar.
Slutnotan hamnade på minus, närmare bestämt på minus $1 250 000 – och detta i 1974 års penningvärde!

Pressklipp
Om 1927 års Broadwayoriginal:
For once a musical play based upon undergraduate life and a football game has some resemblance to the disorderly, rhymeless scheme of things in American institutions of learning. … …a constantly fast entertainment with furious dancing, catchy tunes…excellent singing, and genuine excitement.
– Brooks Atkinson, The New York Times

Om revivaln:
The only other time I saw Good News was many years ago when it was used, with altered lyrics, as the basis of an industrial show with a line of automobiles as the main attraction. I rather missed those cars last night.
– Douglas Watt, Daily News

The first show I’ve ever seen that was stolen by the vocal arranger.

Since Nelson and Faye (Gene Nelson och Alice Faye var ”stjärnnamnen” i denna uppsättning.) are as compatible as oil and water, and since, combined, they have the stage presence of a balcony seat, there really should be a follow spot to let you know when one or the other is performing.
– Martin Gottfried, Post

Videosar:
The Varsity Drag från 1930-års filmversion. Måste ses!
Good News fr 1930 (med en speciality act i mitten) Missa inte!
The Varsity Drag från 1947-års filmversion
The French Lesson fr 1947
Pass The Peace Pipe fr 1947
Lucky in Love fr 1947
The Best Things In Life Are Free fr nån high school uppsättning
High Lights från Goodspeed Musicals uppsättning 2013

Dag 365: Show Boat

28 Dec

1c01808a8da073a39e6f5110.L
Show Boat (1927), 572 föreställningar
Jag har lyssnat på 1988 års studioinspelning av den kompletta musikalen.
Musik: Jerome Kern
Sångtexter & libretto: Oscar Hammerstein II baserad på Edna Ferbers roman med samma namn från 1926.

Handlingen börjar 1887.
I centrum finns teaterbåten Cotton Blossom som åker upp och ner längs med Mississippifloden.
På båten styr Kapten Andy och hans hustru Parthy Ann. De har en ung dotter som heter Magnolia.
När stjärnan i båtens teaterföreställning, Julie, blir avslöjad som en kvinna av blandras och dessutom gift med en vit man – något som var olagligt i Mississippi på den tiden – så tvingas hon och hennes man lämna båten. Hennes man var dessutom hennes motspelare och båtens manliga stjärna.
Plötsligt står ensemblen där utan några aktörer som kan spela huvudrollerna.
Magnolia lyckas då övertala sin far om att hon kan hoppa in i den kvinnliga rollen. Som sin motspelare får hon en snygg proffesionell kortspelare som åker med båten, han heter Gaylord Ravenal.
Magnolia och Gaylord slår ann hos publiken och blir väldigt uppskattade. De blir också förälskade i varandra.
De gifter sig, lämnar båten och flyttar till Chicago, där de får en dotter.
Till en början så lever de flott för Gaylord har tur i sitt spelande men när det går sämre för honom så får de det allt svårare och fattigare.
Deprimerad över att han inte klarar av att försörja sin familj så väljer Gaylord att lämna dem.
Magnolia tvingas nu söka jobb på Club Trocadero. Det visar sig att Julie är sångerskan där. Julie har även hon blivit övergiven av sin man och har tagit flaskan till tröst, hon är gravt alkoholiserad vid det här laget. När Julie ser att Magnolia söker jobb så lämnar hon klubben så att de ska stå utan sångerska och ska anställa Magnolia. Vilket de också gör. Efter en skakig start så lyckas Magnolia som sångerska.
Tjugo år senare så återvänder hon tillsammans med sin dotter – som blivit en stor Broadway stjärna – till Cotton Blossom. Där möter hon åter Gaylord och eftersom hon aldrig slutat att älska honom så förlåter hon honom och de två förenas åter igen.

När Show Boat hade sin premiär 1927 så blev den en sensation.
Den här var något nytt och fräscht och storslaget. En show vars like Broadway inte sett tidigare.
Det här var inte operett, inte musikalkomedi och inte revy men hade inslag av alla tre genrerna.
Det här var ”a musical play”: berättelsen var det viktigaste och musiken fick underordna sig den och serva den så att handlingen kom vidare och med dess hjälp även fördjupa karaktärerna.
Här blandades komedi och spektakulära shownummer med allvar, tragik och ”riktiga” människoöden. Manuset var starkt, sångtexterna berättade nått och var inte bara ord att sätta sätta musik till och musiken… musiken var sensationellt bra.
Detta var starten till den moderna musikalen.
Idag tar vi det för självklart och givet att sångerna i en musikal ska föra handlingen framåt, att den är en helt integrerad del av berättelsen men så var det inte innan denna show. Fram till Show Boat och även under lång tid efter så var handlingen och sångerna två separata delar i de flesta showerna. Man hade ett kul manus som man sen tryfferade med bra sånger som passade de skådespelarna som skulle framföra dem. Sångerna kunde utan problem bytas ut eller strykas utan att det nämnvärt påverkade handlingen. 
Men här hade vi en show där sångerna faktiskt betydde nått och var viktiga för handlingen. Inte alla sånger i showen kanske, men många av dem. 
Fast när Show Boat kom sågs den mer som en lycklig slump eller ett undantag än som den nya typen av musikteater och det skulle dröja ända till 40-talet innan det här blev normen för hur en musikal skulle se ut.

Inspelningen jag lyssnat på är ett försök att återskapa hur showen var tänkt att se ut när den hade sin urpremiär. Man har använt sig av originalorkestreringarna och all musik som fanns med från början framförs och i den ordning som det var tänkt. Nu var det så att showen var över 4 timmar lång när den hade sin första try-out premiär och man var tvungen att trimma bort över en timme innan den anlände till Broadway så där försvann en del sånger. Sen så tyckte producenten Florenz Ziegfeld att en del av sångerna var för mörka och deprimerande och krävde att de skulle strykas. Bland dem finns min absoluta favoritsång Mis’ry’s Comin’ Around, ett oerhört vackert och ”haunting” körstycke. Även Kern var väldigt förtjust i det numret och när det ströks så såg han till att melodin blev det ledande motivet i ouvertyren istället.
Men här finns alltså all musik från uruppförandet med, inklusive dansmusik och repriser. Lägg till det alla sånger som skrevs till senare uppsättningar och ni förstår säkert att det här inte får plats på en singel cd. Denna version är en box med 3 fullproppade cd-skivor och jag har för mig att min lp-box bestod av 4 skivor. Mycket musik att gå igenom alltså. Och vilken musik sen. Här finns massor av klassiska nummer som Ol’ Man River, Make Believe, Can’t Help Lovin’ Dat Man och Bill plus mängder av mindre kända men minst lika bra sånger. Det här är en ljuvlig skattkista som är fylld till bredden med bra och minnsesvärd musik.
Eftersom man har lagt till, bytt ut och tagit bort nummer i alla de olika varianter av showen som satts upp så är det kul att få höra verket som den en gång var tänkt att framföras.
Om man vill ha den definitiva versionen av Show Boat så är det den här versionen man ska söka efter.

Favvisar:
Mis’ry’s Comin’ Around, Why Do I Love You?, Life Upon the Wicked Stage, Can’t Help Lovin’ Dat Man, Bill

Kuriosa:
Bland alla de saker som var nytt och spännande med showen var nog en av de största sensationerna den långa tidsperiod den utspelade sig under. Normalt så utspelade sig musikaler inom loppet av ett par dagar eller ibland ett par månader men Show Boat utspelar sig under 40 år från 1887 till 1927. Vi får följa Magnolia från det att hon är 18 tills hon blir 58.
Kern skildrade tidsperioderna genom att komponera musik som hör till de olika erorna, så inledningsvis är det mer operett och music hall inspirerad musik för att i nutid – showens sista scener utspelar sig 1927, alltså samma år som musikalen hade sin premiär, snacka om att vara ”up to date”- bjuda på Charleston och jazz.
Man la också in ett par av de mest populära schlagerna från sekelskiftet för att verkligen förankra vissa perioder hos publiken. Därför sjunger Magnolia After The Ball när hon ska debutera som sångerska på en nyårsfest. Den sången var den mest populära sången under slutet av 1800-talet och det såldes mer än 5 millioner exemplar av notererna.
Andra saker man tog upp var rasism, blandäktenskap och alkoholism.

Allt i showen har inte Kern och Hammerstein som upphovsmän:
P.G. Wodehouse skrev originaltexten till sången Bill, som var en återanvändning från musikalen Oh, Lady! Lady! (1917). Texten bearbetades dock en hel del av Hammerstein men han uppgav alltid P.G. Wodehouse som ensam upphovsman.
Sången Goodbye, My Lady Love – musik & text av Joseph E. Howard – las in som typiskt music-hall nummer och After the Ball – från musikalen A Trip to Chinatown (1891) musik & text Charles K. Harris – gavs till Magnolia att sjunga när hon ska få med sig ”publiken” på sitt första framträdande.

Den svenska premiären skedde på Oscarsteatern 1942 med bl a Nils Poppe och Annalisa Ericson.

Videosar:
Paul Robeson – Ol’ Man River fr 1936 års filmversion
Can’t Help Lovin’ Dat Man
Från the Tony Awards 1995 (Why Do I Love You, charlestonvarianten)
Make Believe från 1951 års filmversion
High Lights från Goodspeed Opera House revival 2011
Life upon the Wicked Stage i en version med flickorna från musikalen Cabarets Kit-Kat-Klub. Osannoligt bra!!!!

250px-Annalisa_Ericson_och_Nils_Poppe_1942
Annalisa Ericson och Nils Poppe  i den första svenska versionen

Dag 313: No, No, Nanette

27 Okt

51PRkaVXMPL
No, No, Nanette (1925)
, hade premiär både på West End (665 föreställningar) och på Broadway (321 föreställningar) samma år.
Har lyssnat på inspelningen av Broadwayrevivaln från 1971 (861 föreställningar)
Musik: Vincent Youmans
Sångtexter: Irving Ceasar & Otto Harbach
Libretto: Otto Harback & Frank Mandel baserad på Frank Mandels pjäs My Lady Friends från 1919.
Revivalns libretto bearbetade av Burt Shevelove

En gift förmögen bibelförsäljare, hans likaledes gifta advokat och försäljarens unga skyddsling Nanette, lyckas bli inblandade i olika trassliga romatiska situationer i 1920-talets Atlantic City.
Intrigen kryllar av missförstånd, miljonärer, missförstådda äkta hälftar, unga oskyldiga förälskade flickor, vackra fala kvinnor, svek, humor och hysteriska mängder steppdans.
Som vanligt i den här tidens musikaler så är själva ramverket inte så viktigt och intrigen är både så tom och så komplicerad på samma gång att jag faktiskt inte bryr mig om att ens försöka återge den.

Men en kul liten show är det. Musikaliskt i alla fall.
Jag älskar ju 20- och 30-tals jazz och här får jag en redig dos. Hits som Tea For Two och I Want To Be Happy är grädden på moset i en samling med sånger som är helt ljuvliga.
Jag bara älskar det här.
Och på denna cd så har man lagt till både dansmusik, ett par sånger som man var tvungen att stryka från lp-versionen p g a platsbrist samt intervjuer med flera av de medverkande.
En cd som gör mig glad. Det är svårt att sitta still och bara lyssna på den, för energin och den sprudlande glädje som strömmar ut genom högtalarna får mig att leka steppdansare i mitt eget vardagsrum.
Rekommenderas å det kraftigaste.

Kuriosa:
När originaluppsättningen åkte ut på sin try-out turné så blev showen så framgångsrik och populär att turnén kom att pågå i över ett år och resulterade i att flera av sångerna redan hade blivit hits och nästan kändes uttjatade innan den ens haft sin Broadwaypremiär.
Detta medförde att showen även hann få premiär i London innan den öppnade i New York.

Revivaln fylldes med gamla showbiz namn.
Gamle filmregissören Busby Berkeley stod som ”production supervised by” på affischen. Från början var det tänkt att han skulle regisserat showen men han var så gammal att han mest satt och sov under repetitionerna så han ersattes av Burt Shevelove som också reviderade och fräschade till manuset.
I en av huvudrollerna hittade man gamla 30-tals filmstjärnan Ruby Keeler.

Revivaln vann 4 Tony Awards: bästa kvinnliga huvudroll, kvinnliga biroll, kostymer och koreografi.
Den vann också 4 Drama Desk Awards: bästa kvinnliga huvudroll, libretto, kostym och koreografi.
Den vann också en Theatre World Award

Pressklipp
För originaluppsättningen 1925:
We had a preconceived notion that No, No, Nanette! was a pretty dull show, probably because it had been running so long before it came to New York. … No, No, Nanette! is really very amusing.
Robert C. Benchley, Life Magazine

För revivaln:
For everyone who wishes the world were 50 years younger – and in particularly, I suspect, for those who remember it when it was 50 years younger – the revival of the 1925 musical No, No, Nanette should provide a delightful, carefree evening. … This is far closer to a musical of the twenties than anything New York has seen since the twenties, but it is seen through a contemporary sensibility.
– Clive Barnes, The New York Times

No, No, Nanette was the first show this season to come into town with ”hit” written all over it, but whoever did the writing must have gone so long without a super-musical that he forgot what the real thing was like.

Somewhere along the way, Burt Shevelove decided to make this show ”nice” and instead of the potentiall brilliant he settled for the vacantly agreeable. As such, it is sometimes amusing, sometimes not so amusing, very easy to look at and with a couple of genuinely thrilling production numbers.
– Martin Gottfried, Women’s Wear Daily

Teh roars that went up during the opening-night curtain calls … were part nostalgia, part astonishment, part pain, part delight. Pain? Yes, a kind of mourning, not for our lost innocence but for our lost pleasure. By insisting on the innocence, and not taking too superior an attitude toward it, No, No, Nanette har restored the pleasure. For wich, many thanks.
– Walter Kerr, Times

The show is a copious delight, but it has a sizable temperamental flaw. No strict decision was made as to whether it should be played straight or campy.
– T. E. Kalem, Time Magazine

Videosar:
At the 1972 Tony Awards
High lights från Encores! konsertversion
I Want To Be Happy
Tea For Two
Exempel på Busby Berkeleys berömda filmkoreografistil på 30-talet
Ruby Keeler sjunger titelsången till filmen 42nd St från 1932

Dag 297: Oh, Kay

28 Sep

71r3C4r3PdL
Oh, Kay (1926), 256 föreställningar
Baserar mitt omdöme på studioinspelningen från 1994
Musik: George Gershwin
Sånhgtexter: Ira Gershwin
Libretto: Guy Bolton & P. G. Wodehouse, baserad på pjäsen La Presidente av Maurice Hanniquin & Pierre Veber

1927, förbudstiden i USA, en period då amerikanarna törstade och bootleggers (spritsmugglare) blev förmögna.
Jimmy Winters, en millionär, anländer till sitt sommarresidens på Long Island med sin nya fru. Där finner han att Shorty McGee har installerat sig.
Jimmy tar för givet att Shorty är den nya tillfälliga butlern och lägger ingen större vikt vid honom.
Men Shorty vaktar egentligen 500 lådor fyllda med smuggelsprit som han och hans två kompanjoner har gömt i vad de trodde var ett övergivet hus. För att inte avslöjas så måste Shorty nu ikläda sig rollen som butler.
Samtidigt får Jimmy ett telegram där han får reda på att hans skilsmässa från sin första fru aldrig trätt i laga kraft så hans nya äktenskap måste annulleras. Den nya frun blir sur och tar in på ett hotell i stan.
Då dyker Lady Kay upp. Hon är en av smugglarna och dessutom kvinnan som året innan räddade Jimmy från att drunkna.
Hon har aldrig kunnat glömma honom och han har aldrig kunnat glömma henne.
Men för att försöka smuggla ut smuggelspriten ur huset så låtsas hon nu vara den nya husan.
Sen finns det också ett par tvillingar i huset och tillsammans så ser detta gäng till att farskarusellen snart är i full gång med förväxlade identiteter, missuppfattningar, förvirring, skurkar, poliser, sprit, sexantydningar och självklart ett lyckligt slut där Kay och Jimmy får varandra.

Jag säger bara Gershwin.
Det räcker.
Musiken är såååååå bra.
Texterna är ljuvliga.
Hitsen är många och av det odödliga slaget.
Allt är bara perfekt.
Artisterna på denna studiorekonstruktion är synnerligen väl valda.
Arren är original arren så det låter ljuvligt skönt svängande 20-tal om allt.
Jag älskar det.
Mannen var ett musikaliskt geni. Punkt slut. Han var bäst.
För mig finns det inget bättre än att sätta på lite Gershwin. Om jag nån dag känner mig lite nere så vet jag att bästa botemedlet är en dos av George, gärna i kombination med hans bror Ira, vars texter fortfarande kan locka fram ett leende på mina läppar.
Behöver jag säga att jag rekommenderar detta? Tror inte det, va.
Om intrigen känns igen så är det inte så konstigt för man gjorde en Gershwin jukebox musikal version av storyn för nått år sedan. Den showen hette Nice Work If You Can Get it (se Dag 59).

Favvisar:
Someone To Watch Over Me, Dear Little Girl, Don’t Ask, Clap Yo’ Hands, Fidgety Feet

Ljudisar:
Oh Kay – Gershwin Broadway Musical Roll
Gertrude Lawrence sings Gershwin ”DO-DO-DO” (1926)

Videosar:
Clap Yo´Hands den här versionen av sången är från filmen Funny Face med Fred Astaire & Kay Thompson
Someone to Watch Over Me – Julie Andrews från filmen Star

 

Dag 275: The Drowsy Chaperone

6 Sep

The Drowsy Chaperone (The 1928 Broadway Cast Recording)
The Drowsy Chaperone (1928)
Musik: Jule Gable
Sångtexter: Sidney Stein

Eller egentligen
The Drowsy Chaperone (1999) Toronto, Canada
Broadway premiär 2006, 674 föreställningar
Musik & sångtexter: Lisa Lambert & Greg Morrison
Libretto: Bob Martin & Don McKellar

Det börjar i en liten, lätt nedgången lägenhet i New York. Där hittar vi  ”mannen på stolen” (det är bara så rollkaraktären identifieras) som sitter och filosoferar över dagens musikalutbudet på Broadway. Han är inte glad. Men, berättar han, när han känner sig låg så brukar han sätta på castinspelningen av sin favoritmusikal The Drowsy Chaperone, en show från 1928 och genast så mår han lite bättre.
Han talar hela tiden direkt till publiken och det gör han hela showen igenom.
Knappt har han satt ner nålen på skivan och vi har fått höra starten på oevertyren innan musikalen på ett rent magisk sätt börjar spelas upp i hans lägenhet som sakta men säkert förvandlas  till en Broadwaysk musikalscen. Med jämna mellanrum så stannar han upp handlingen för att berätta lite kultig fakta för oss i publiken om showen eller nån av de medverkande. Då ”fryser” alla på scenen bara för att sen fortsätta som om inget hade hänt så fort han är klar.
Showen i showen handlar i stort om Janet van Graaf, en Broadwaystjärna som vill lämna scenen för att gifta sig med oljemiljardären Robert Martin. Hennes producent Mr Feldzie försöker stoppa bröllopet för om hon gifter sig så mister han sin stjärna och får lägga ner sin show. Han i sin tur är pressad av ett par gangsters som har investerat i showen och inte heller de vill att den läggs ner.

Det här är en riktigt rolig liten bagatell.
Hela showen är en hommage till gamla tiders musikaler och det hörs på både musiken och sångtexterna. Det doftar sent 20 tal/tidigt 30 tal om hela showen, precis som tänkt.
Man får med många av ”mannens” små kommentarer som introduktion till flera av sångerna och det är roliga bidrag med både fakta om ”showen” vi ser och om de medverkande i den samt hans egna små åsikter om allt mellan himmel och jord, men främst saker relaterade till musikaler.
Det här är även en slags hyllning till alla oss musikalnördar som fortsätter att minnas, njuta av och hålla liv i de gamla showerna långt efter att de försvunnit från repertoaren och de flestas minne.
Rekommenderas.

Favvisar:
Show Off, Toledo Surprise, Accident Waiting To Happen, As We Stumble Along, Love Is Always Lovely In The End

Kuriosa:
Föreställningen vann 5 Tony Awards: Bästa partitur, libretto, kvinnliga biroll, scenografi och kostym.
Den vann också 7 Drama Desk Awards: Bästa musikal, libretto, kvinnliga biroll, sångtexter, musik,scenografi och kostym.
Bob Martin fick en Theatre World Award för sin isnats som Man in Chair

Föreställningen spelades även i London men där floppade den och las ned efter bara ett par månader, trots bra recensioner och Elaine Paige i en av de ledande rollerna.

Ursprunget till föreställningen var en show som var en parodi på gamla musikaler som Bob Martins vänner satte ihop till hans svensexa 1997. Man in Chair fanns inte med och den innehöll influenser från 20- till 40-talen och den var betydligt snuskigare.
Man bearbetade denna show, Bob Martin bidrog denna gång både till manuset och skapade Man in Chair, och visade upp den på Toronto Fringe Festival 1998.
Den blev en framgång och med ytterligare bearbetningar så lät man den få premiär på en liten teater med bara 160 platser.
Återigen så gick den hem, både hos kritiker och publiken och det ledde till att man satte upp den på en stor teater i Toronto.
Det var där Broadwayproducenten Roy Miller såg den och dess potential och tog den till Broadway.
Ingen dålig resa va?

Man gav ut castinspelningen både på cd och som en limited edition vinylskiva.
LPn pressades bara i 1000 exemplar och såldes endast via nätet eller på teatern. Den ska se ut och kännas som om den var en ”äkta” cast inspelning till 1928 års upplaga av Drowsy. Fast det är klart LPn var ju inte uppfunnen på den tiden men varför haka upp sig på detaljer.
Det är omslaget till LPn som syns överst på sidan. Det vanliga omslaget hittas längst ned.

Pressklipp:
The gods of timing, who are just as crucial to success in show business as mere talent is, have smiled brightly upon The Drowsy Chaperone, the small and ingratiating musical that opened last night at the big and intimidating Marquis Theater. Though this revved-up spoof of a 1920’s song-and-dance frolic, as imagined by an obsessive 21st-century show queen, seems poised to become the sleeper of the Broadway season, it is not any kind of a masterpiece.
Without its ingenious narrative framework and two entrancing performances The Drowsy Chaperone would feel at best like a festive entree at a high-end suburban dinner theater.
But try telling that to the theatergoers who are responding to this hard-working production as if they were withering house plants that, after weeks of neglect, have finally tasted water again.
– Ben Brantley, The New York Times

Videosar:
At the Tony’s
Toledo Surprise
The Drowsy Chaperone at Broadway Rose Theatre trailer
I Do, I Do in the Sky
As We Stumble Along
Cold Feets
Adolpho
Drowsy Chapperone West End – Highlights med bl a Elaine Paige

b8c1828fd7a085fa67241110.L

%d bloggare gillar detta: