Nr 412: The Visit

The Visit (2001)
Broadway 2015, 61 föreställningar

Music: Johan Kander
Lyrics: Fred Ebb
Book: Terrence McNally, baserad på pjäsen Der Besuch der alten Dame av Friedrich Dürrenmatt från 1956, i Maurice Valencys engelska bearbetning.

I married very often, and I widowed very well.

The world has made me into a whore,
I make the world my brothel now.

Det är några år efter ”det stora kriget” och den lilla staden Brachen har hamnat på ruinens brant.
En dag kommer världens rikaste kvinna till staden, hon heter Claire Zachanassian och är född i staden. Med sig har hon 3 mystiska, svartklädda blinda betjänter (två av dem är dessutom kastrerade och sjunger i countertenor stämmor), ett flertal väskor och en kista. Alla har de viktiga roller att spela i detta drama.
Claires återkomst fyller alla med hopp för de är säkra på att hon kommer att skänka pengar till staden och rädda sin gamla födelseort. Och de har delvis rätt…
Hon erbjuder staden 10 miljarder mark samt 2 millioner var till varje innevånare – man, kvinna och barn – men hennes villkor för att de ska få denna gåva är att de dömmer och dödar butiksägarn Anton Schell och ger henne hans kropp.
Hennes egentliga mål med besöket är nämligen att utkräva hämnd. Hon var dotter till en jude och en rom och därför utstött ur stadens gemenskap. Men hon var också otroligt vacker och när hon var mycket ung så inledde hon ett passionerat kärleksförhållande med en skolkamrat, den förut nämnda Anton Schell, men han övergav henne när hon blev gravid för att istället gifta sig med stadens rikaste affärsägares dotter. När hon försökte få honom att ta sitt ansvar och drog honom inför rätta så fick han kamrater att ställa upp och begå mened genom att påstå att de också hade legat med henne. De fick henne att framstå som hora och att ingen kunde veta vem som var barnets fader. Hon fördrevs från staden och svor att hämnas.
Och nu är hon här igen och nu är det hon som har makten.
Hennes och Antons kärlek finns fortfarande kvar men det spelar ingen roll, hon vill se honom död och hon vill få stadens innevånare att bli ansvariga för dådet. Och det är mycket pengar som står på spel…
Tror att de flesta förstår hur det kommer att sluta och vad stadsborna väljer…

Det här är en musikal som växer för varje genomlyssning. I början gillade jag några typiska catchiga Kander/Ebb melodier men tyckte att mycket var relativt ointressant. Men jag kunde inte släppa den här plattan, den drog mig tillbaka till sig gång på gång och för varje gång så upptäckte jag mer och mer melodier och texter som satte sig som klister i hjärnan. Jag upptäckte nya lager i den och sakta men säkert har det här blivit lite av en favorit.
Här finns typiska Kander vampar och medryckande melodier, lite ragtime, lite Anton Karas vibbar (han som skrev Harry Lime temat från filmen The Third Man 1949), lite Weill-känsla och en hel del annat. Är en musikal som rent musikaliskt egentligen spretar åt ett otal olika håll men som ändå känns som en självklar helhet.
Väl värt en genomlyssning eller tre och inte bara för att den markerar slutet på ett av Broadways mest framgångsrika och kreativa musikalteam (Cabaret, Chicago m fl).

Det som drar ner betyget på musikalen och som gör att den nog inte kommer att bli en klassiker är manuset. Det är ganska så tunt och storyn är så förutsägbar att showen blir seg att titta på trots att den bara är en drygt 100 minuter lång enaktare.
Konflikten och det moraliska dilemmat är intressant men, jag menar, om nån erbjöd dig 10 miljarder för att ta en persons liv (en person som dessutom gjort en hel del moraliskt betänkliga val i sitt liv) och dessutom låta dig göra det utan risk för straff eller repressalier, skulle du då låta lite betänkligheter, dåligt samvete och skuldkänsla hindra dig…
Kanske, kanske inte… 
I musikalen så är det i alla fall  ganska så tidigt klart vad staden och dess innevånare tänker välja. 

Det är i alla fall en snygg show som utspelar sig i nått som ser ut som en gammal halvraserad stationsbyggnad.
Alla byborna går runt i gråa och slitna kläder. Clara själv är klädd i bländande vitt och hennes hantlangare har på sig svarta kostymer och gula handskar och käppar. Gult får representera rikedom och ju längre musikalen pågår desto fler gula kläder och föremål hamnar hos byborna. Snyggt och effektivt.

 

Kuriosa:
Det här var den sista musikalen som Kander och Ebb skrev ihop. Fred Ebb dog nämligen 2004.
Men det finns fortfarande en musikal, som de arbetat på tillsammans på, kvar att ge Broadwaypremiär, om producenterna får till det. Det är musikalversionen av Thornton Wilders underbara pjäs The Skin of Our Teeth (1942), – Nära Ögat på svenska – som för tillfället går under titeln All of Us.

Från början var verket tänkt som Angela Lansburys Broadway come back men hon var tvungen att dra sig ur projektet p g a sjukdom.
Chita Rivera tog över rollen och har varit med i alla inkarnationer av stycket på dess långa väg till Breoadway.

Chita Rivera är en av de sista riktigt stora och legendariska Broadwaystjärnorna. Hon startade sin karriär redan 1951 med en roll i turnéversionen av Call Me Madam. Hon har efter det kreerat ett flertal stora och klassiska roller på Broadway. Hon var bland annat original Anita i West Side Story 1957, original Velma Kelly i Chicago 1975 och original spindelkvinnan i Kiss of the Spider Woman 1992. Hon gjorde även en självbiografisk show som gick på Broadway 2005: Chita Rivera: The Dancer’s Life.

Chitas motspelare i denna produktion var Roger Rees, kanske mest känd för sin Tony- och Olivier-vinnande insats i titelrollen i RSC fantastiska uppsättning av Charles Dickens The Life and Adventures of Nicholas Nickleby (1980), en 8 1/2 timme lång teaterföreställning som även filmades för tv och har visats ett flertal gånger på svensk tv med. Men han har också spelat roller i framgångsrika serier som Cheers (1989-1993) och  West Wing (2000 – 2005).
Han drabbades av en hjärntumör 2014 men fortsatte med arbetet med The Visit trots det. Han klarade av att medverka på premiären 23/4 och ett par veckor till men i mitten av maj så hade han så stora svårigheter att tala att han fick hoppa av. Han gick bort 2 månader senare.

Musikalen fick 5 Tony Awards- och 7 Drama Desknomineringar men vann inga kategorier.

Press:
But despite a score that at its best has the flavor of darkest chocolate from the fabled team of John Kander and Fred Ebb (“Cabaret,” “Chicago”), “The Visit” only rarely shakes off a stasis that suggests a carefully carved mausoleum frieze. Nor does the show ever quite make peace between its uneasily twinned strands of merciless cynicism and a softer sentimentality.
…
That “The Visit” still holds the attention has much to do with Ms. Rivera’s command of the stage and her ability to find a concerto of feelings in what might have been a single-note role. 
…
It suggests that while there’s a lot to be said for being young, gorgeous and talented, being old, fabulous and talented is really something to cheer. “The Visit” may in part be about the cruel price that life exacts if you stick around long enough. But Ms. Rivera adds a savory note of triumph to that bitter lesson.
– Ben Brantley, The New York Times

The pleasure in her performance (Chita Riveras, mitt tillägg) and in Rees’s and of Jason Danieley in the small role of the schoolmaster eclipse the blurriness of the story The Visit wants to tell. But only for a while. Though the show runs only 100 minutes, there’s surely room for more plot and more emotional arc than it provides. And despite the omnipresence of a young Anton and a young Claire, sighing and swaying and occasionally screwing in the background, it can’t really sell itself as a swoony weepie, however nice the ballads, particularly as it’s in the more macabre numbers – “Yellow Shoes”, “I Will Never Leave You” – that the tone seems most confident. However fine the songs and the set, it may not be visiting Broadway very long.
– Alexis Soloski, The Guardian

“My God, it’s even worse than I remembered.” What an entrance line! And Chita Rivera relishes every nuance of it in her elegant turn as the mysterious woman in “The Visit,
…
Like the play, McNally’s musical treatment of the central dilemma doesn’t add much tension to what seems a foregone conclusion. And, like the play, it begins well and ends well, but sags in the middle. The real problem, it seems, is the inadequacy of Anton’s soul-searching about his own guilt.  Rees looks very much like someone who’s going through hell, and he expresses it well in “Fear.” But this morally shabby character hasn’t got an ethical leg to stand on.

Kander just can’t help himself. Even in what may well be his darkest work, he writes beautiful romantic melodies. So there are some lovely moments in this show…
…
But taken in the context of the material, love and forgiveness don’t really stand a chance in the heart of a vengeful woman.
– Marilyn Stasio, Variety

A second-tier Kander and Ebb score is better than a lot of musical craftsmen’s best, which makes The Visit a welcome curiosity, even if it’s sure to be a commercial challenge.
…
The opportunity to see an adored Broadway legend in what may be her swan-song leading role will be the draw for the hardcore musical faithful; likewise the chance to savor the final collaboration between composer John Kander and his late lyricist partner Fred Ebb, who died in 2004. It’s unsurprising that American musical theater’s most Brechtian double-act was drawn down this dour road of revenge to explore the ravaged soul of humanity. But there’s no getting around the insubstantiality and rather arch misanthropy of the material…
…
One of the production’s rewards is the thrilling choral singing and exquisitely textured harmonies. But unquestionably, the reason to see The Visit even with its flaws is the star, whose brittle vocals cut like ice. 
– David Rooney, The Hollywood Reporter

Videosar:
High Lights
Från The Tony Awards
Love and Love Alone
I Walk Away
I Would Never Leave You & One Legged Tango
Angela Lansbury i Love and Love Alone (audio)
You, You, You med George Hearn
Från Work Shopen 2011
Making of the Original Cast Recording

 

Nr 403: Do I Hear A Waltz?

Do I Hear A Waltz? (1965)
Broadway: 220 föreställningar
Bearbetad version på Pasadena Playhouse, Kalifornien 2001
Encores! konsertversion på New York City Center 2016

Music: Richard Rodgers
Lyrics: Stephen Sondheim
Book: Arthur Laurents, baserad på hans pjäs The Time of the Cuckoo från 1952

Leona, an unmarried American secretary ‘of a certain age,’ goes on a dream vacation to Venice, Italy.  She stays at the Pensione Fioria, run by the flirtatious Signora Fioria. At the Pensione, she meets two couples, the Yeagers and the McIlhennies. While the McIlhennies enjoy a relatively normal vacation, Eddie Yeager ends up having a brief affair with Signora Fioria.
Under the spell of that enchanted city, Leona falls in love. The gentleman is an attractive, middle-aged shopkeeper, whose attentions give flight to her deepest dreams of romance. Too soon, however, he openly informs her that he is a contented family man, and Leona’s hopes are dashed. She can, for a short time, harness romance, yet realizes that such a relationship would have nowhere to go. Still, might it be better than never having loved at all? The two eventually decide to just be friends.
In the end, the Yeagers, the McIlhennies, and Leona all leave the Pensione and a new flock of visitors start their vacations.

En charmig liten musikal. Storymässigt kanske lite i tunnaste laget men fylld av härlig Richard Rodgers musik och vassa, roliga sångtexter av Stephen Sondheim. Flera av sångerna hör till mina favoriter och titelsången var den första sången som jag framförde inför publik på en masterclass i sång och var även den sång jag framförde på min första musikalaudition så den har en speciell plats i mitt hjärta.
Överlag så är det här en musikal som fungerar bra även av att bara höras, handlingen och de olika karaktärerna framträder tydligt (med lite fantasi från lyssnarens håll) och de små intrigbitar som talscenerna bidrar med känns inte så nödvändiga för att man ska kunna njuta av detta verk.
Ingen musikal som skriker efter att sättas upp igen men absolut en liten pärla som förtjänar att lyssnas på.

Kuriosa:
Den här musikalen markerade Richard Rodgers första samarbete med en annan sångtextförfattare (lyricist) efter Oscar Hammersteins död 1960. För musikalen No Strings (1962), som var det första verk Rodgers skrev efter Oscars död, stod han själv för både musik och sångtexter.
Samarbetet mellan Rodgers och Sondheim var inte friktionsfritt. Sondheim hade bl a svårt för Rodgers vägran att skriva om sånger så att de skulle fungera bättre i sina sammanhang och bli mer intressanta ur en rent musikalisk synpunkt – istället blev många av dem vad Sondheim skulle kalla för ”mekaniska” sånger, d v s väldigt repetitiva och statiska.
Han ogillade också Rodgers vägran att prova på nya och okonventionella sätt att skriva musikal, ett exempel är Sondheims tanke att huvudpersonen Leona inte skulle sjunga förrän i musikalens slut då hon vuxit och nått nya insikter om sig själv och sin syn på kärlek. Rodgers vägrade.
Den mest kända konflikten mellan dem är den som gäller sångtexter och speciellt sångtexten till en sång i andra akten. Sondheim är ju känd för sina kvicka och ofta väldigt cyniska texter och betraktelser av livet och han är i sitt esse i originaltexten till We’re Gonna Be Alright: i den dissekerar ett par sitt äktenskap och kommer bland annat fram till att det kan vara ok både med att ha älskare och små homosexuella äventyr för att hålla äktenskapet vid liv – åsikter som var väldigt vågade för sin tid.  Så här berättar Sondheim själv: I wrote lyrics which had some bite to them and Dick Rodgers thought the song was wonderful. Next day he called a lunch and kept slamming the lyrics against my forearm and saying, ”This will not do, this will not do”, and I kept asking, ”Why?” The truth was, he’d shown the lyrics to his wife and she did not like it. He probably showed it to her out of enthusiasm. But you know, it’s got stuff about sexuality in it.” Det är den censurerade versionen som man hittar på castinspelningen från -65, men den sjungs numera alltid med texten så som Sondheim skrev den från början.
Rodgers för sin del kände sig gammal och ”out of touch” med musikalscenen och var dessutom rädd för att han hade förlorat sin förmåga att skriva bra musik. Det senare behövde han inte oroa sig för för Do I innehåller ett flertal typiska, starka  och helt ljuvliga Rodgers melodier.
För mer om musikalens tillblivelse se bland videosarna nedan där det finns länkar till en intervju med Sondheim och Laurents som gjordes för tv 1965.

Rodgers var väldigt dominerande och försökte (och lyckades oftast) hela tiden tvinga igenom sina idéer och åsikter. Han var så illa omtyckt av produktionsteamet att de kallade honom för Godzilla bakom hans rygg.

”I watched him grow from an attractive little boy to a monster”, sa Rodgers om Sondheim under en intervju. Det var menat som en komplimang!
I samma intervju sa Sondheim, diplomatiskt, att han ”was taking a back seat because the best man for this score is Dick. ”I’d be the last one to dispute that”, svarade den legenden Rodgers.

En av anledningarna till att musikalen inte blev en större framgång var att den i Sondheims ord var en ”Why? musikal”, d v s en musikal baserad på bra material som inte skriker efter att musikaliseras. Om musiken inte tillför nått till grundmaterialet så finns risken att den istället känns eller blir urvattnad av tillförseln av sånger och om inte karaktärerna har så starka passionerade ögonblick som liksom kräver att de ska brista ut i sång för att kunna uttrycka allt de känner inombords så finns det ingen anledning för dem att brista ut i sång och då blir det också liksom fel. Att The Time of the Cuckoo är en bra pjäs ser man i filmversionen från 1955 med Katharine Hepburn i rollen som Leona men behövde den musikaliskas? Troligtvis inte.  Filmen heter Summertime.

1997 fick Sondheim en inspelning av en konsertversion av musikalen som man gjort i London, han insåg då att det här inte alls var en ”Why? musikal” utan att Laurents pjäs mycket väl lämpar sig som material till en musikal och att det var Rodgers musik som var fel för verket.
Genast så började Laurents och Sondheim att bearbeta materialet, man skrev om delar av librettot, tog tillbaka strukna sånger och ändrade i sångtexterna.
Den första reviderade versionen av showen fick sin premiär 1999 på George Street Playhouse i New Brunswick, New Jersey.
Sen sattes den upp på Pasadena Playhouse i Pasadena, Kalifornien 2001, där den blev en framgång och det gjorde att man gav ut en ny castinspelning.
2016 blev den en av musikalerna i Encores! konsertserie på New York City Center.

Press:
Om originaluppsättningen på Broadway:

Do I Hear a Waltz is an entirely serious and very dry musical about an American tourist who goes to Venice and doesn’t have any fun.
…
But there is – as the play is saying – an emotional drought in Venice, and while musical comedy asceticism is a rare and perhaps admirable thing it cannot, and does not, do much for the evening’s pulse.
– Walter Kerr, The Herald Tribune

The authors . . . have accomplished their conversion from the play with tact and grace. They have not attempted a complete transformation. On the other hand, they have not cheapened or falsified the play . . . They were wise not to overload the musical with production numbers; their taste was unexceptionable when they chose not to turn their work into a brash, noisy affair, which would have been out of keeping with their theme. At the same time one cannot suppress a regret that they failed to be bolder. For there are times, particularly in the early stages, when the songs are merely a decoration. They give the impression that they are there because a musical requires music. They do not translate the story into the fresh and marvelous language that the rich resources of the musical stage make possible.

Do I Hear a Waltz? is not a great musical. It does not make Venice materialize in spirit as it might. But it has the courage to abjure garishness and stridency. It speaks and sings in a low key. It is faithful to the sentimental tale that is its source.
– Howard Taubman, The New York Times

Om Encores! version:
“Waltz” still comes across as a show about the pursuit of passion that has little passionate urgency itself. As it charts the bumpy course of Leona’s summer love affair, the show feels as anxiously ambivalent as its heroine. Its odds of ever being reborn as a commercial Broadway success are slight.
…
But the program’s inestimable value lies in its presentation of shows we might otherwise never see — and of talented performers stretching muscles they rarely have a chance to use. I can’t say that this “Waltz” ever thrilled me. But I was fascinated by every second of it, and by the unresolved conflict of talents it embodies.
…
As in much of Laurents’s work, the tone of “Waltz” wobbles between sentimentality and cynicism. The same tension is felt in the songs, with Rodgers and Mr. Sondheim tugging in different directions and ending up in a rather listless draw. Rodgers’s score, although beautifully performed by the Encores! orchestra (directed with charm by Rob Berman), mostly seems to float up a lazy canal, with surprisingly unvaried rhythms.
Only occasionally do you hear Mr. Sondheim wielding words with the dexterity for which he is famous.
– Ben Brantley, The New York Times

 

Do I Hear a Waltz? is the one with lyrics by Rodgers family-friend Stephen Sondheim, whose arm doesn’t need to be twisted in order to have him go on about how unhappy the brief partnership was. Apparently it was, although this reviewer wasn’t there to corroborate.
What can be said is that the results are right up there with some of the best scores Rodgers helped turn out — and Sondheim’s agile words are also among his most devilishly clever. So it wasn’t that element that led to the musical’s short stay. (Maximizing the score’s beauty is conductor Rob Berman and his 31-musician orchestra in which harpist Susan Jolles has plenty to do.)
Surely, it you ever want to hear a waltz this side of Johann Strauss, it’s a Rodgers waltz you want, and the tuner’s title song fills the bill, or as Sondheim pens, “Such lovely blue Danube-y music/How can you be/Still?” (That query might be in the Top 10 of Sondheim rhymes.)
…
Do I hear a waltz? You bet I do. I can’t get it out of my head, nor do I want to. Not a bad thing to say about a musical, and something always said when Richard Rodgers is at hand.
– David Finkle, The Huffington Post

Videos:
Intervju med Sondheim och Laurents om musikalen fr 1965 pt 1
Intervju med Sondheim och Laurents om musikalen fr 1965 pt 2
Highlights från Encores! Konsert 2016
Dress rehearsal från Encores!
Bilder från en repetition av original uppsättningen 1965
Everybody Loves Leona från Pasadena uppsättningen 2001

Nr 395: Shrek

Shrek – The Musical (2008)
Broadway 2008, 441 föreställningar
West End 2011, 715 föreställningar
Värmlandsoperan i Karlstad 2013

Music: Jeanine Tesori
Book & Lyrics: David Lindsey-Abaire, baserad på filmen från 2001 som i sin tur var baserad på William Steigs bok Shrek! från 1990.

Shrek har bosatt sig i ett träsk för att leva långt från människornas pikar och hat. Till hans förtret avbryts plötsligt hans ensamma, lugna liv genom att en massa sagofigurer invaderar hans träsk. De har fördrivits från kungadömet Duloc på Lord Farquaads order. 
I ett försök att bli kvitt sina inkräktare ingår Shrek ett avtal med Lord Farquaad: Han ska befria prinsessan Fiona som är inspärrad i ett högt torn som vaktas av en eldsprutande, människoätande drake, så att Farquaad kan få gifta sig med henne. I gengäld ska Shrek få tillbaka rätten till träsket. 
Tillsammans med sin ”bäste vän” (enligt åsnan i alla fall) den talande åsnan Donkey befriar han prinsessan som visar sig ha en hemlighet hon med, en hemlighet som hon gör sitt bästa för att dölja. 
Under resan tillbaka till Duloc börjar känslor att växa fram mellan Shrek och Fiona. Även Donkey har fått en kärlekskrank beundrarinna: Draken som även hon har längtat efter lite kärlek under alla år.
Som alla sagor så slutar denna lyckligt men inte innan missförstånd uppstått, hemligheter avslöjats,  prinsessor räddats och onda skurkar har bränts ihjäl. 

Detta är en riktig spektakelmusikal med massor av häftig scenografi, roliga karaktärer, fantastiska kostymer, kul special effekter och en fantastisk drake – som, i Londonversionen, flög genom salongen. Det är en grymt påkostad historia och det är synd att musiken inte riktigt når upp till förpackningens fantasi och standard. Det är inget direkt fel på musiken men den är ganska så blek, ”bland” som man skulle säga på engelska, utan några riktigt starka melodier och sångtexterna känns ofta mer krystade och konstruerade än kvicka. Fast det finns åtminstone 2 riktigt bra nummer dels Morning Person där Prinsessan Fiona bland annat dansar med ett gäng steppande råttor och så den ”romantiska” duetten mellan henne och Shrek I Think I Got You Beat.
Flera låtar känns dessvärre överflödiga då de inte fyller nån riktig funktion. Det fanns tillfällen då jag stönade inombords då jag förstod att det var dags för ännu en sång där lite kort dialog hade räckt. I moderna musikaler förväntar jag mig att sångerna ska driva handlingen framåt och inte få den att tvärstanna. 
Detta betyder inte att man inte har kul när man ser den, för det har man och ett par av låtarna växer faktiskt ganska redigt när man lyssnar på castinspelningen men… Som helhet känns den rätt så medelmåttig.

Kuriosa:

Broadwayföreställningen vann 1 Tony Award för bästa kostymer, samt
3 Drama Desk Awards: Bästa manliga huvudroll, scenografi och kostym.
Londonupplagan fick en Laurence Olivier Award för Bästa manliga biroll

Broadwayversionen av Shrek spelades in och finns att köpa på DVD. Det är extrakul att de gjorde det med hela originalensemblen intakt.

Det är rätt så stora skillnader mellan Broadway och den version som jag såg i London. Londonversionen var lite mer sparsmakad vad gäller scenografi men hade en betydligt häftigare och rörligare drake som med hjälp av ett flertal dockspelare kunde förflytta sig över hela scenen och verkligen jaga Shrek och de andra. Och på slutet så kom hon från salongen för att spruta eld in mot scenen och där bränna ihjäl den elake Farquaad – en sekvens som var både häftig och ganska så brutal, speciellt för en barnmusikal.

Den lilla sångslingan Welcome to Dulac fanns med i filmen i övrigt är all musik nyskriven, ja nästan… Avslutningssången I’m a Believer är en cover på en sång som Neil Diamond skrev för popgruppen The Monkees 1966. Den avslutar filmen och från början så spelade orkestern den medan publiken lämnade salongen efter föreställningens slut men sången har blivit så förknippad med filmen Shrek att man till sist la in den som ett slags extranummer i föreställningens final.

Shrek är en av de dyraste musikaler som producerats på Broadway, slutnotan hamnade på ca $25 millioner.

Namnet Shrek är baserad på det tyska och jiddiska ordet för skräck eller rädsla: Schreck (Jiddisch שרעק)

Press:

Om Broadwayföreställningen:

… Shrek does not avoid the watery fate that commonly befalls good cartoons that are dragged into the third dimension. What seems blithe and fluid on screen becomes lumbering when it takes on the weight of solid human flesh.
…
…with a whole phalanx of bedtime-story archetypes …  as well as a giant pink dragon puppet with rolling eyes, the show starts to feel like a Christmas panto, one of those silly seasonal shows beloved in Britain and bearable because, like Santa Claus, they come around only once a year. That’s one parallel that came to my mind. The other, when I was feeling less charitable, was of seeing out-of-work actors dressed up as tacos and French fries in a mall food court.
…
..if Shrek had more generally heeded its own advice about substance versus surface, it might have come closer to casting the spell that lets Broadway shows live happily ever after.
– Ben Brantley, The New York Times

 

For the most part, the dialogue and jokes are as you remember them from the movie, and if the show doesn’t quite rise above its source material—and it doesn’t rise from consistently entertaining to enrapturingly joyful—it’s worth remembering that that source was pretty good. The families surrounding me were contentedly chuckling for two and a half hours, even if they rarely guffawed. “I don’t know,” a happy dad goofily joked to his son in the men’s room during intermission. “It’s all green to me.” That’s what has DreamWorks seeing green, too.
– Jesse Oxfeld, New York Magazine

 

För Londonversionen:

… it is genuinely theatrical, generous-spirited and mercifully free of the sensory bombardment that afflicts some of its rivals. What it lacks is memorable tunes.
…
The chief appeal of the show lies in the fact that it reverses Oscar Wilde’s dictum that ”it is better to be beautiful than to be good”. What it proves is that there is hope for all of us, however ill-favoured.

It says a lot that the climactic song designed to send everyone out on a high is I’m a Believer, which dates back to 1966.
– Michael Billington, The Guardian

 

Fairytale meets panto meets Monty Python. That is roughly the mix of Drury Lane’s musical adaptation of the American animated film Shrek.

It has double entendres laced with absurdist sarcasm and striking stage effects. Beware a low-flying dragon and three blind mice with sexy stockings and white sticks.

Children under ten may gawp at the spectacle with all its primary colours and plasticky sets, but they may not be transported to the kingdom of fantastical delight one finds at the best musicals.
– Quentin Letts, Daily Mail

 

Videosar:
At the Tony Awards
I Know It’s Today
I Think I Got You Beat/Freak Flag
Morning Person
Trailer

Omslaget till första utgåvan

Nr 390: Evening Primrose

Evening Primrose (1966)
TV-musikal

Music & Lyrics: Stephen Sondheim
Book: James Goldman
Baserad på John Colliers novell publicerad i Presenting Moonshine (1941)

Poet Charles Snell takes refuge from the world by hiding out in a department store after closing. Once there he finds a secret group who have lived in the store for years. The leader of the group, Mrs. Monday, permits Charles to stay after he convinces her that he is a poet.
Charles meets and is smitten with a beautiful young girl, Ella Harkins, Mrs. Monday’s maid. Ella, who is now 19, has lived in the store since she was separated from her mother at age six, falling asleep in the women’s hat department.
Ella is unhappy and wants to leave, but is afraid of the ”Dark Men”. Should someone try to return to the outside world and risk revealing the group’s existence, the ”Dark Men” take them away…
Charles falls in love with Ella.
Ella finally decides she wants to leave. Charles is initially reluctant to leave his now-comfortable life, but then understands that he loves Ella more than poetry. Mrs. Monday and the others hear their plans, and they call the ”Dark Men”, as Ella and Charles try to escape…

En charmig, om så lite mossig, tv-musikal från en tid då man fortfarande regelbundet skapade originalmusikaler för tv.
Det roligaste med den här är naturligtvis att det är Stephen Sondheim som skrivit musiken och sångerna. Denna produktion från 1966 ligger precis mitt emellan hans Broadway flopp Anyone Can Whistle (1964)  och innan han slår igenom stort med Company 1970 (se Dag 317). Han hade förvisso en flopp till på Broadway innan denna tv-musikal nämligen  Do I Hear a Waltz (1965) men den skrev han bara sångtexterna till, musiken var Richard Rodgers, så den räknar jag inte riktigt som en ”Sondheimmusikal”. 

Det är typisk Sondheimsk musik vi bjuds på i filmen, inte så trallvänliga melodier alltså men roliga, överraskande och melodiskt intressanta är de och de driver alltid handlingen framåt eller fördjupar karaktärerna.

Det är lite som att kolla på ett musikalavsnitt av den klassiska tv-serien The Twilight Zone för här blandas romantik, sång med  fantasy och skräck och vi får till och med den typiska lilla knorren på slutet.

Hela programmet finns att hitta på YouTube eller att köpa på DVD i en snygg restaurerad variant och är väl värd en titt.

Trivia

Anthony Perkins, som spelar huvudrollen, är idag kanske mest ihågkommen för sin ikoniska tolkning av Norman Bates i Alfred Hitchcocks Psycho, men han hade en även en lång karriär på Broadway där han  både medverkade i talpjäser som Tea and Sympathy (1953) och musikaler som Greenwillow (1960), se Dag 55.

Charmain Carr som spelar den kvinnliga huvudrollen, Ella, är kanske mest känd för att hon spelade  Liesl, den äldsta av von Trapp barnen i filmversionen av The Sound of Music (1965).

Man gjorde en studioinspelning med sångerna från tv-filmen 2001. I den sjungs rollen som Charles av Neil Patrick Harris och rollen som Ella av Theresa McCarthy.
På samma cd finns också sångerna från Sondheims musikal The Frogs som han skrev till Universitetet Yale.

Video

Trailer
If You Can Find Me I’m Here
Take Me To The World
When
I Remember
Sixteen Going On Seventeen fr Sound of Music med Charmain Carr
Anthony Perkins sjunger Never Will I Marry fr Greenwillow