Tag Archives: 2010-tal

Nr 445: Falsettos/March of the Falsettos/Falsettoland (1992/1981/1990)

3 Aug

 


Falsettos
Music & Lyrics: William Finn
Book: William Finn & James Lapine

1981: March of the Falsettos, Off- Broadway, 268 föreställningar
1990: Falsettoland, Off-Broadway, 176 föreställningar
1992: Falsettos, Broadway, 486 föreställningar
2016: Falsettos, Broadway, revival, 84 föreställningar

Falsettos tells the story of a gay jewish man named Marvin, his lover Whizzer, Marvin’s wife Trina and their extended family from the late ‘70s through the early days of the AIDS crisis.

Falsettos är egentligen del 2 och 3 av en trilogi enaktare om Marvin.
Trilogin startar med In Trousers (1979) som ni kan läsa om om ni går till nr 241 på denna blogg (skriv bara in titeln i sökfältet högst upp till höger så kommer ni dit). I den får vi möta Marvin som är gift och har en son, han står här inför ett vägval. Han har länge burit på en hemlighet: sexuellt föredrar han att vara med män. I slutet på In Trousers lämnar han sin fru och flyttar ihop med en man, ”Whizzer” Brown.
I March of the Falsettos (1981) får vi följa vad som sker inom den nya familjekonstellationen.
Marvin och Whizzer bråkar mycket och inser att det enda de har gemensamt är att de är otroligt attraherade till varandra.
Marvins son Jason är rädd att han ska bli bög eftersom hans pappa är homo och skickas därför till en psykiater för att prata om sina problem. 
Exfrun Trina får ihop det med psykiatrikern.
Marvin och Whizzer gör slut.
Jason upptäcker, till sin stora lättnad, att han dras till tjejer.
I den avslutande delen Falsettos (1990) så tillkommer det 2 personer till denna kammarmusikal, nämligen Marvins lesbiska grannar, läkaren Charlotte och en Kosher caterer vid namn Cordelia.
Här förbereds det för Jasons Bar Mitzvah.
Marvin och Whizzer får ihop det igen.
Dr Charlotte har upptäckt att en mystisk sjukdom har börjar härja bland New Yorks homosexuella befolkning.
Whizzer kollapsar och som publik förstår man direkt att han drabbats av AIDS.
Eftersom Whizzer är så sjuk att han inte kan närvara vid Jasons Bar Mitzvah så bestämmer Jason att Bar Mitzvahn ska hållas i Whizzers sjukhusrum. Så sker också. Senare samma dag dör Whizzer och Marvin är ensam kvar.

Det är nått visst med William Finns musik och sångtexter. Jag kan inte riktigt svara på vad men jag blir djupt berörd av dem. Visst, ibland kan både musiken och texterna vara lite för banala, stillastående och enkla, för att inte säga repetitiva, men när han får till det… Jäklar vad bra han är. Han har en helt egen stil som man känner igen direkt. Och som sagt, love it or leave it oberörd blir man inte. 
March of the Falsettos var faktiskt den första Finn musikal jag hittade och till en början kände jag mig lite tveksam. Han kändes liksom som en ”wannabe-Sondheim” men utan dennes talang. Men mitt första intryck var helt fel, för Finn är oerhört begåvad och intressant som kompositör.
Det tar lite tid att hitta in till Finns stil och hans sätt att berätta och skriva sångtexter och eftersom musikalerna är i det närmaste helt genomsjungna så måste man ge sig den tiden, för det han berättar är både intressant, annorlunda och viktigt – inte minst för oss inom HBTQ världen. För här har vi en av de få, helt öppna, homosexuella kompositörerna som också skriver om homosexuella ämnen och teman.
Och verket är värd att upptäckas för en svensk publik också. Visst, tiden har delvis sprungit ifrån berättelsen men den känns ändå relevant för vår tid, för många av problemen, både kärleks- och familjeproblemen, är tidlösa.

Reviveln var ypperligt regisserad av James Lapine som verkligen lyckades med att få fram både allvaret och humorn i verket. För den är rolig. Det har jag nog inte sagt än, men det är den. Bitvis mycket rolig, speciellt i första akten, och fylld av typisk New York judisk humor. Det gäller föresten alla Finns verk. Sen går det inte att komma ifrån att i andra akten, då allvaret lägger sig över scenen, så minskar humorn och tempot och bitvis blir det lite väl stillastående men slutscenerna är otroligt gripande och rörde åtminstone mig till tårar. Och slutballaden mellan Marvin och Whizzer där de tar avsked av varandra… Wow!
Reviveln var även helt perfekt castad med Christian Borle som Marvin, Andrew Rannells som Whizzer, Stephanie J. Block som hustrun Trina – som har en riktig show stopper  med I’m Breaking Down – och min nya favvo Brandon Uranowitz som är helt lysande som psykologen Mendel.

Det är rätt så stora stilistiska skillnader mellan akterna och jag tror att anledningen till det är att Finn står som ensam upphovsman för musik, sångtexter och manus för March, medan han samarbetade med Lapine (en erfaren dramatiker och regissör) för manuset till Falsettoland.
Tycker akt 1 (March delen, så att säga) är den intressantare delen både musikaliskt och berättarmässigt för här får man mest bara olika lösa fragment ur de olika personernas liv som sammantaget berättar historien. Musiken är varierad och full av catch-iga melodier och berättandet bjuder konstant på överraskande vägar och vändningar.
Akt 2 känns mer konventionell i sitt berättande men å andra sidan är det i den akten som man blir mest berörd, så akterna kompletterar varandra.
Bra show. Rekommenderas å detvarmaste!

Kuriosa:
Originaluppsättningen från -92 vann 2 Tony Awards: nästa manus och score (musik och sångtexter).
Den vann också en Theatre World Award till Jonathan Kaplan som spelade sonen Jason.


Från börja ville Finn att musikalen skulle heta Four Jews in a Room Bitching, vilket är titeln på inledningssången, men regissören James Lapine vägrade att regissera en musikal med den titeln och krävde att Finn ändrade titeln.

Reviveln av Falsettos filmades och sändes på PBS i USA och den visades så gott som helt ocensurerad. Inte illa för en musikal som tar upp homosexuella relationer, visar 2 män som myser i en säng ihop och folk som pratar öppet, för USA tv i alla fall, om sex. Man tog faktiskt bara bort några få runda ord ur sångtexterna.

Press:
Om Originaluppsättningen 1992:
… the two Falsetto shows, fused together on a single bill, form a whole that is not only larger than the sum of its parts, but is also more powerful than any other American musical of its day.

– Frank Rich, The New York Times

The big new musicals on Broadway feature some of the strongest singing and dancing ensembles in memory, a lot of great music and even some compelling stories. But not until the arrival of “Falsettos,” which closes out the 1991-92 Tony season, did the glittery roster reveal much heart. That alone would make William Finn and James Lapine’s creation a major contender as the season’s best new musical, though there are many other qualities to commend the show.

That it’s taken a decade for a composer and lyricist of Finn’s skill to reach Broadway says a great deal about the street (not to mention the guts of the show’s current producers). At any rate, it’s about time.
– Jeremy Gerard, Variety

Om revivaln:

There’s hardly a moment in the exhilarating, devastating revival of the musical “Falsettos” that doesn’t approach, or even achieve, perfection.

“Falsettos” is Mr. Finn’s greatest achievement to date. The show is basically sung through, although the rhythms and colors of the music vary, as does the flavor of the lyrics, now acrid, now heartfelt. Among his distinguishing talents, perhaps the greatest is his ability to turn complicated but natural conversation and intricate interior thought into song (a talents he shares, of course, with Stephen Sondheim). The seams between words and music never show.

 

The four male characters in Falsettos, the joyously funny, shatteringly sad 1992 chamber musical … spend a lot of time trying to figure out how to be men. At a moment when election ugliness has pushed Americans of both genders to take a long, hard look at the male psyche, that might sound like more of an onerous thing. But the endearing awkwardness, the confusion and self-doubt with which this show’s characters tackle that question makes it a pleasure to accompany them as they wrestle with their masculinity.
In fact, pretty much everything about Lincoln Center Theater’s ideally cast Broadway revival, again directed by Lapine with as much humor as sensitivity, makes it pure pleasure.

Video:
Tony Awards 1992
Tony Awards 2016
Sneak Peak Lincoln Center
In rehearsal
Thrill of First Love
I’m Breaking Down
Four Jews In a Room Bitching

 

Annonser

Nr 441: The Bodyguard – The Musical

2 Jul

 

The Bodyguard (2012)
West end 2012

Music/Lyrics: Detta är en jukeboxmusikal som innehåller sånger från Whitney Houstons karriär så det är för många namn.
Book: Alexander Dinelaris baserad på filmen The Bodyguard (1992) med manus av Lawrence Kasdan.

Former Secret Service agent turned bodyguard, Frank Farmer, is hired to protect superstar Rachel Marron from an unknown stalker. Each expects to be in charge – what they don’t expect is to fall in love.

Så enkelt sammanfattar musikalens hemsida showen – och det är väl en bra sammanfattning. Alla som sett filmen vet att man kommer att få följa sångerskan Rachel och hennes livvakt Frank. Han försöker skydda henne från en stalker som blir mer och mer aggressiv och närgången medan hon vill leva som vanligt och uppträda och inte inser allvaret i situationen. De grälar och ogillar varandra under stora delar av akt 1 men inser lagom till pausen att det finns en attraktion emellan dem.
I akt 2 så gör stalkern ett inbrott i Rachels hem och hon inser att hon är i fara och åker till Franks stuga i bergen för att vara i säkerhet tills de fångat stalkern.
Sen blir det lite ond bråd död, lite sorg, lite Oscarsgala, lite heroisk hjälteinsats och så en bitterljuv final.

Den här showen ger publiken exakt det den vill ha – eller det tror upphovsmännen i alla fall. Och ska jag vara ärlig så är det förmodligen så, för showen gick i 2 år på West End, har därefter åkt på turné över hela Storbritannien, och haft återbesök i West End, åkt på världsturné och mellanlandat en gång till i London. Så folk gillar den och vill se den, det är tydligt. 
Så vad får de? Jo, en massa Whitney Houston hits framförda av en duktig coversångerska – väldigt duktig får jag säga för hon missade inte en ton när jag såg showen – plus i stort sätt samma berättelse som i filmen, så man behöver som publik varken tänka eller vara orolig, för man vet exakt vad som ska hända. Och det verkar ju vara precis det som folk vill ha när de går på musikal numera: en story man känner till, fylld med musik eller covers på hits man redan kan utan och innan. Tryggt liksom. Själv tycker jag det är otroligt trist. Och det handlar inte om att jag är en snobb som ratar jukeboxmusikaler (fast kanske lite) utan jag vill ha en story som överraskar mig och om man nu ska återanvända musik så se till att göra det på ett innovativt sätt och inte som här där man med våld försöker få sångerna att platsa i handlingen eller dialogen. Let me tell you: it doesn’t work!
Så vad jag såg var en illa spelad, bitvis välsjungen, amatörmässigt konstruerad, billig version av en gammal storfilm och jag satt och skämdes och längtade efter en skämskudde under stora delar av showen – så dåligt och pinsamt tyckte jag det var.
Nä, såna här shower går fetbort för mig. Och vill jag höra Whitney hits (och det vill jag gärna) så lyssnar jag hellre på originalets fantastiska röst än på castplattans halvdana coverversioner.
Men det är jag det, uppenbarligen så har jag fel för showen spelas och spelas och spelas…

Kuriosa:
Lawrence Kasdan, som skrev manuset till filmversionen, tänkte sig Steve McQueen och Diana Ross i huvudrollerna när han skrev manuset 1976. Men produktionen drog ut på tiden och lades till sist ner. Nytt försök 1979, nu med Ryan O’Neal och Diana Ross i rollerna men återigen så lades projektet ner.
Det påstås att han försökte få filmbolagen att nappa på hans manus 36 gånger innan den till sist blev film 1992 med Whitney Houston och Kevin Costner.
Filmen sågades av kritikerna men spelade in över $411 miljoner och blev det årets näst mest inkomstbringande film i världen.
Filmens soundtrack är en av det mest sålda skivorna i historien med över 45 miljoner sålda exemplar. 

Press:
”It is performed…with such an infectious zest and wholehearted commitment that the evening is tremendously enjoyable.”
– Paul Taylor, The Independent

”Although the show is staged with enormous technical efficiency, it is one more example of the necrophiliac musical morbidly attracted to a cinematic corpse…”
– Michael Billington, The Guardian

“… proof that if you can’t make a silk purse out of a sow’s ear, you can sometimes come surprisingly close…”

Spectacularly and ingeniously designed by Tim Hatley, is far more enjoyable than the movie. And there is a thrilling star performance from the Trinidad-born, American-based singer and actress Heather Headley…But that is largely where the good news ends. Though Alexander Dinelaris has tweaked Lawrence Kasdan’s screenplay, the show remains trite and sentimental.

By no stretch of the imagination is The Bodyguard a great musical, but Houston’s hits, expertly performed, makes me suspect the show is destined for a long and lucrative run.”
– Charles Spencer, The Daily Telegraph

”Corny but entertaining.

It’s loud, it’s soupy, it is as predictable as the tides – yet it makes for a pumpy, undemanding evening,”
– Quentin Letts, The Daily Mail

”It’s spectacular, stylish and delivered with panache.”
– Ian Shuttleworth, The Financial Times

Terrible script, negligible performances, but great atmosphere – this one will run and run.”
– Rachel Halliburton, Time Out

“I found Thea Sharrock’s production incredibly slick in terms of the design and functionality, and the singing and songs are great. But overall, I felt a little disappointed with the lack of character and story detail.”
– Peter Brown, London Theatre

Videos:
Trailer
Nightclub Medley
Queen Of The Night m fl sing-along
Finale
Musical Awards Gala Nederland
Queen Of The Night
I’m Every Woman
I Have Nothing

 

 

Nr 436: On Your Feet!

13 Feb

 

 

On Your Feet (2015)
Broadway, 2015, 746 föreställningar
Utrecht, Nederländerna 2017

Music: Gloria Estefan, Emilio Estefan, Miami Sound Machine
Lyrics: Gloria Estefan, Emilio Estefan
Book: Alexander Dinelaris Jr. baserad på Gloria Estefans liv och karriär.

Föreställningen handlar om Gloria Estefan och hennes resa från att vara en blyg psykologistudent  som övertalas att sjunga i gruppen Miami Latin Boys till att bli frontfigur för Miami Sound Machine och världsartist. Den tar också upp hennes kärlekshistoria med Emilio Estefan, hennes bråk med sin mor samt bussolyckan som höll på att göra henne förlamad. Föreställningen avslutas med  hennes triumfartade comeback på American Music Awards 1991.

Om man gillar den här plattan och musikalen beror nog på hur mycket man gillar Gloria Estefan och Miami Sound Machine. Själv gillar jag många av deras sånger och de är en del av min ungdom, så jag blir både glad och lite sentimental när jag hör dem. Det låter bra om alla som sjunger och lirar på inspelningen men det går inte att komma ifrån att det trots svänget bara är en slags coverplatta, på gott och ont. Sätter nog hellre på en ”Greatest Hits” platta med originalen.

Det här är en live-inspelning och publiken är minst sagt enormt entusiastiska och jag kan tänka mig att det här är en medryckande föreställning som vinner på att ses live. 

Kuriosa:
Föreställningen vann:
1. Outer Critics Circle Award för bästa koreografi
1. Theatre World Award för bästa debutant till Ana Villafañe som Gloria Estefan
1. Fred and Adele Astaire Award för bästa koreografi.

Alexander Dinelaris Jr. som skrev manuset till musikalen var en av fyra Oscarvinnande mansuförfattarna till filmen Birdman

När föreställningen spelats färdigt på Broadway så skeppade man över all scenografi och alla kostymer till Utrecht i Nederländerna, där musikalen fick sin premiär 17 oktober 2017.
Rollsättningen i den nederländska uppsättningen var kontroversiell då samtliga huvudroller spelades av vita personer istället för latinos. När folk kritiserade producenterna för beslutet så svarade de med att de hade castat ”färgblint” och att det var en slump att det blev den rollsättningen det blev för de hade enbart gått efter vilka som varit bäst på audition. Gloria och Emilio Estefan godkände rollsättningen.

Press:
The recipe may be familiar, but the flavor is fresh in this undeniably crowd-pleasing musical.

the musical neatly showcases the boppy dance-floor hits and swoony ballads that made Ms. Estefan and the band Miami Sound Machine a radio and MTV staple in the 1980s.

‘On Your Feet!’ roars through the up-tempo numbers, choreographed with swirling skirts and swiveling hips by Sergio Trujillo. The very air in the room seems to vibrate when the crackerjack band strikes up. But with an often mechanical book, moving through its rags-to-riches paces as if to a rigid percussive beat, ‘On Your Feet!’ ultimately falls somewhere in the middle of the hefty pack of jukebox musicals that have plugged in to Broadway’s power strip.
– Charles Isherwood, The New York Times


Just try keeping the grin off your face when two massive human chains—of cast and audience members—flood the aisles of the Marquis Theatre… Charting the rise to international superstardom of Gloria Estefan, and her triumphant re-emergence after near-tragedy struck, On Your Feet!is an infectious account of the lives and careers of the Latin music crossover sensations … featuring a star-making lead performance from radiant newcomer Ana Villafane.

It’s impossible to deny the production’s generosity of spirit. … the story is packed with heart, above all in its tender depiction of the couple’s sustaining love. And there’s such genuine joy — plus a refreshing suggestion of modesty — in the telling of this Cuban-American success story. The show’s arrival at a historic point in the renewal of diplomatic ties between Cuba and the U.S. makes its timing serendipitous.
– David Rooney, The Hollywood Reporter


If the producers of “On Your Feet! The Story of Emilio and Gloria Estefan” know what’s good for them (odds are, they do), they’re ad-bombing Spanish-language media outlets and pitching group sales 24/7. That’s the way to go with a surefire audience pleaser like this jukebox musical built around the life and career of Cuban-American superstar Gloria Estefan. Newcomer Ana Villafane is a knockout in the leading role, the dazzling centerpiece of this flashy, splashy spectacle helmed by Jerry Mitchell.


 It’s exhausting, and at times it makes you long for the bittersweet salsas of the Old World — but you can’t say it isn’t fun.
– Marilyn Stasio, Variety

Videosar:
Från The Tony Awrds med Gloria Estefan
High Lights
Hits Medley fr The View
Final Mega Mix/Curtain call
Trailer Nederländska versionen
Gloria på American Music Awards Comeback

 

on-your-feet-tour-company

Nr 435: Lady Day at Emerson’s Bar & Grill

10 Feb

Lady-Day-Cover-copy

Lady Day at Emerson’s Bar & Grill (1986)
Off-Broadway, 1986, 281 föreställningar
Broadway 2014, 173 föreställningar

Music & Lyrics: various
Book: Lanie Robertson baserad på Billie Holidays liv

“When I die, I don’t care if I go to heaven or hell, as long’s as it ain’t in Philly.”

The time is 1959. The place is a seedy bar in Philadelphia. The audience is about to witness one of Billie Holiday’s last performances, given four months before her death. More than a dozen musical numbers are interlaced with salty, often humorous, reminiscences to project a riveting portrait of the lady and her music.

Det här är inte en konventionell musikal utan kanske snarare en pjäs med musik. Vid prisceremonier och i pressen så har den både behandlats som en pjäs och som en musikal, så ingen verkar helt säker på hur den ska klassificeras.
Själv tycker jag att musiken spelar en så viktig del i berättandet och är dessutom så integrerad i historien att jag räknar den som en slags musikal och tar upp den i denna blogg. Lägg till det att man även givit ut ett cast album – en liveinspelning – med sångerna.
Intrigen och upplägget är simpelt, egentligen får vi bara bevittna en av Lady Days sista framträdanden på en skitig, nedgången klubb i Philly. Hon är full, har abstinens från sitt heroinberoende, blir hög, försvinner bort i tanken, berättar och minns episoder från sitt liv och sjunger ett dussintal av sina hits.
Genom hennes små, bitvis osammanhängande, berättelser kan vi pussla ihop delar av hennes liv, var hon kom ifrån och hur hon fick sin start i branschen och även hur hon fastnade i heroinberoendet. Intressant och gripande. Men de starkaste bitarna är hennes anekdoter om den rasism som fanns (finns) både inom och utanför branschen mot färgade artister. De berättelserna är både fruktansvärda och fruktansvärt galghumoristiska. För mitt i allt elände så verkar hon ha både humor och självdistans. Hon beskriver aldrig sig själv som offer och det är uppfriskande.

Om jag har nån kritik så är det nog att det blir väldigt mycket elände och missbruk hela tiden, inget nämns om hur hon slog igenom eller om alla hennes framgångar. Ska man gå på vad denna show berättar så kan den här artisten aldrig haft mer än en högst medioker artistkarriär.
Men oavsett min kritik så är det en gripande och fruktansvärd föreställning. ”Enkel”, naken och drabbande. Audra McDonald gör ett virtuost porträtt och hennes sätt att gestalta fylla på scen är en master class i ämnet.
För mig är de 2 musikaliska höjdpunkterna den fylleglada tolkning av What a Little Moonlight Can Do  och den fruktansvärt starka, nattsvarta, versionen av Strange Fruit.

Föreställningen filmades av HBO och finns att se på HBO Nordic.

Kuriosa:
Off-Broadway föreställningen vann en Outer Critics Circle Award för bästa manus (för en Off-Broadway föreställning)
Broadwayversionen vann:
2 Tony Awards: Bästa kvinnliga skådespelare i en pjäs samt bästa ljuddesign.
1 Drama Desk Award för bästa kvinnliga huvudroll i en pjäs.
1 Outer Critics Circle Award för bästa kvinnliga huvudroll i en musikal.

Audra McDonald är en klassiskt utbildad sångerska. Hon har varit en av Broadways mest lysande och prisbelönta artister sen debuten 1992.
1994 fick hon sin första Tony för sin tolkning av Carrie Pipperidge i revivaln av Carousel.
1996 fick hon en Tony för bästa biroll i en pjäs för Master Class.
1998 fick hon en musikalbirolls-Tony för sin tolkning av Sarah i Ragtime.
2004 fick hon ännu en biroll i en pjäs Tony för revivaln av A Raisin In The Sun.
2012 fick hon en Tony för bästa kvinnliga huvudroll i en musikal för revivaln av Porgy and Bess.
2014 fick hon en Tony för Lady Day.
Eftersom man ansåg att Lady Day var en pjäs med musik snarare än en musikal så fick hon alltså Tonyn för bästa kvinnliga huvudroll i en pjäs. Detta medförde att hon inte bara är den mest Tony belönde skådespelaren i Broadways historia utan också den enda som vunnit en Tony i alla fyra kvinnliga rollkategorierna: Bästa kvinnliga huvudroll i en pjäs, bästa kvinnliga huvudroll i en musikal, bästa kvinnliga biroll i en pjäs och bästa kvinnliga biroll i en musikal. Imponerande!

Billie Holiday (1915-1959) var en jazz- och bluessångerska och låtskrivare. Hon anses ha en unik diktion och dramatisk intensitet och räknas som en av de största jazz- och blues-sångerskorna.
Namnet hon döptes till var Eleanora Fagan Hennes mor var ensamstående.
Hon tog sitt artistefternamn Holiday efter jazzmusikern Clarence Holiday  som troligen var hennes pappa.
Förnamnet Billie tog hon efter sin favoritskådespelerska Billie Dove (1903 – 1997).
Hon fick sitt smaknamn Lady Day av sin vän och kollega saxofonisten Lester Young.
Hon upptäcktes när hon sjöng på nattklubbar i Harlem, New York. Det ledde bland annat till att hon turnerade med Count Basie och Artie Shaw och deras respektive orkestrar.
Hon kom att spela in över 200 skivor och var under en period otroligt populär.
Men från mitten av 40-talet så eskalerade hennes drog och alkoholproblem och det ledde så småningom till att hennes röst påverkades.
Hon framträdde fram till bara nån månad innan sin död 1959.
Läs en längre biografi här.

Press:
“Lady Day at Emerson’s Bar & Grill,” Lanie Robertson’s elegiac lament for the jazz singer Billie Holiday at the end of her broken-down life, has been knocking around forever in regional theaters.  But in all those years, this intimate bio-musical was waiting for a great singer  like Audra McDonald to reach out and bring this tragic figure back from the grave.

It’s a known fact that McDonald is a majestic singer.  In more than a dozen songs, she captures the plaintive sound, the eccentric phrasing and all the little vocal catches that identify Billie Holiday’s unique style. But it’s her extraordinary sensitivity as an actor that makes McDonald’s interpretation memorable.

It’s a grueling monologue to sustain for an hour and a half, but McDonald pulls it off with style and grace and a helluva set of lungs.
– Marilyn Stasio, Variety

 

Mr. Robertson has created a persuasive voice … salty and sassy, occasionally flaring into hot bursts of anger, and prone to gin-fueled digressions. Ms. McDonald moves between the moods with a jittery sharpness, conveying the warmth and humor in bright, glowing bursts that can quickly subside into dark, bitter ruminations on the wayward, reckless groove into which her life gradually fell.
The play’s conceit is, frankly, artificial and a bit hoary. A victim of severe stage nerves, Holiday preferred to sing in a tight spotlight so she couldn’t even see the audience, and would at no point in her career have been likely to dish up her life for public consumption in such a way.

Ms. McDonald’s career has been in many ways a blessed one (five Tonys at just 43, when Holiday was nearing her end), but by burrowing into the music and channeling Holiday’s distinctive sound, she has forged a connection with the great, doomed artist she is portraying that feels truthful and moves well beyond impersonation into intimate identification. When she sings, there appears before us the ghostly image of an artist who could only find equilibrium in her life when she lost herself in her music.
– Charles Isherwood, The New York Times

 

Videosar:
High Lights
God Bless the Child
Audra i Master Class

Audra McDonald as Billie Holiday in Lady Day at Emerson's Bar &

Nr 425: It Shoulda Been You!

18 Jan

61bTBsG0SxL
It Shoulda Been You (2015)
Broadway, 2015, 135 föreställningar

Music: Barbara Anselmi
Lyrics & Book: Brian Hargrove

The bride is Jewish. The groom is Catholic. Her mother is a force of nature, his mother is a tempest in a cocktail shaker. And when the bride’s ex-boyfriend shows up, the perfect wedding starts to unravel faster than you can whistle “Here Comes the Bride! Plots are hatched, pacts are made, secrets exposed – and the sister of the bride is left to turn a tangled mess into happily ever after!

Det här är en bitvis sanslöst rolig komedi om bröllopet där det mesta går fel. 
Det är lite som om en brittisk sexfars från 70-talet möter modern amerikansk sit-com.
Det finns inte en person på scen som inte är en arketyp och det retade upp kritikerna som också tyckte att handlingen var för klichéartad. Och det är sant.
Men det stör inte mig. Jag tycker farsen är otroligt rolig. Massor av härliga one-liners, kul och överraskande, väldigt överraskande till och med, vändningar och några väldigt bra rollinsatser.  
Det finns bara ett riktigt problem med den här farsen: den är inte en fars utan en musikal.
Och musiken sänker den. För det känns inte som att det här är ett verk som behöver sångnummer. Musiken fyller ingen riktig funktion och stannar bara upp tempot i farshandlingen. Och det är synd.
Visst, ett par nummer är välintegrerade med berättelsen, öppningsnumret till exempel men allt för många av sångerna  ger oss försök till fördjupning av karaktärer som inte behöver eller ens klarar fördjupning medan andra förvandlar vad som borde varit en 3 repliks dialog till en fem minuter lång duett. Så ofta sitter man och bara önskar att rollen kunde sjunga färdigt sin jävla sång nån gång så att handlingen och farsen kan få fart igen. Inte bra.
Men visst finns här låtar att lyssna på om man bara lyssnar på skivan. Inget spektakulärt men helt ok.
Men synd på så kul farsmanus…

Kuriosa:
Föreställningen är en en-aktare på ca 100 minuter. 

Detta är komikern David Hyde Pierce första regijobb. 
Manuset är skrivet av hans make Brian Hargrove.
När vi ändå pratar om gayäktenskap – och *spoiler* det finns lite sånt i showen också – så kan jag ju nämna att den lycklige blivande brudgummen spelas av David Burtka som är gift med den fantastiske skådisen och Oscar- och Tony Awardsvärden Neil Patrick Harris.

Shoulda är inte den första Broadwaykomedi som handlar om problemen som kan uppstå vid ett Judisk/kristet bröllop. Utan det är komedin Abie’s Irish Rose från 1922. Den skrevs av Anne Nichols och handlar om bröllopet mellan en katolsk flicka och en Judisk man.
Den blev en braksuccé på Broadway och spelades 2 327 gånger – ett Broadwayrekord på sin tid – trots att kritikerna sågade den jäms med fotknölarna, och jag menar att de verkligen hatade showen.
Men publiken älskade den och den skulle komma att spelas i över 5 år, bli filmad 2 gånger och även få en revival på Broadway 1937.

Och titeln har blivit del av den amerikanska showhistorien och nämns i många andra kompositörers verk som Stephen Sondheims I’m Still Here (I Got through Abie’s Irish Rose) från Follies (1971) och Richard Rodgers och Lorentz Harts sång Manhattan ( Our future babies we’ll take to Abie’s Irish Rose — I hope they’ll live to see it close) från The Garrick Gaieties (1925).

Press:
As the father of the bride might put it, “Oy.”
“It Shoulda Been You,” confirms the sad truth that weddings — those supposed celebrations of everlasting love — bring out the worst in some people. That includes cynics, show-offs, heavy drinkers, envious have-nots and, it would seem, the creators of American musicals.
The last big wedding-themed show I remember on Broadway was “A Catered Affair” (2008), a singing adaptation of Paddy Chayefsky’s 1956 movie that turned the sentimental tale of a blue-collar bride into a dishwater-gray dirge. “It Shoulda Been You” takes the opposite tack. It’s so aggressively bubbly it gives you the hiccups. Or do I mean acid reflux? In any case, it’s not easy to swallow.

“Shoulda” — set in a fancy hotel where the wedding is to take place (shades of Neil Simon’s “Plaza Suite”) — occupies that treacherous comic ground between smirky and perky. Mining an illusion of charm from such terrain is hard, if not impossible, work for any contemporary performer.Not that the eminently talented ensemble members here don’t do their best to fill out the paper-doll stereotypes they have been asked to embody.

There’s not an element in “It Shoulda Been You” that hasn’t been used, and wrung dry, before. Adding latter-day twists to this cocktail of clichés somehow makes it taste all the flatter.
– Ben Brantley, The New York Times

“It Shoulda Been You” is awfully funny. That’s strange, because there’s nothing especially clever about this musical comedy  … The characters are broadly caricatured comic types you might find at a sitcom wedding (overbearing Jewish mother, high-strung bride, alcoholic mother of the groom, flamboyantly gay wedding planner, etc.), and instead of saying “Comedy Tonight!” the music says “Take a Nap!” But with impeccable instincts for finding their laughs, Hyde Pierce and his terrific ensemble players make this hokum seem terribly amusing.   
Marilyn Stasio, Variety

Something old.
Something new.
Loved Tyne Daly.
Rest is goo.
That’s all you need to know about “It Shoulda Been You,” a slight musical comedy about a wacky wedding that’s small in size but big in cliches.

In the end, the show is a harmless diversion. But this is Broadway. “It Shoulda Been You” shoulda been better.
Joe Dziemianowicz, The New York Daily News

Is it possible anymore to wring a droplet of juice out of a musical comedy about a wedding?
What are the chances of finding humor in the pushy Jewish mother-of-the-bride who nags her overweight single daughter to ”skip a few meals”? Or the gentile groom who speaks Yiddish ”like he learned it from a nun”? Or his alcoholic WASP mother who slurs, ”Family! What doesn’t kill ya makes you drink!”? Or the prissily efficient wedding planner, the heartsick wedding crasher or the Jewish father who boasts, ”I got a good deal on the hall”?
If we really must go down that aisle again — and the people behind ”It Shoulda Been You” clearly felt they must — it helps a lot to have the comic ace David Hyde Pierce behind the scenes in his Broadway directing debut.

Barbara Anselmi’s music is simple, even when sounding way too much like Sondheim. In fact, Sondheim summed up most of this show better in a single song, ”I’m Not Getting Married Today.” Right now, lyrics that say we’ve ”seen it all before” are the truest words in the show.
Linda Winer, Newsday

Videosar:
Montage
Jennie’s Blues fr The Tony Awards
Nice
Perfect
Where Did I Go Wrong
Recording The cast Album

shoulda

Nr 424: Waitress

16 Jan

6124T9GKTZL._SS500

Waitress (2015)
Broadway 2016, spelas fortfarande

Music & Lyrics: Sara Bareilles
Book: Jessie Nelson, baserad på filmen med samma namn från 2007 skriven och regisserad av Adrienne Shelly

Jenna is unhappily married, squirreling away money, and hoping to win a pie-baking contest so, with the prize money, she’ll have enough cash to leave her husband Earl.
She finds herself pregnant, which throws her plans awry.
She bakes phenomenal pies at Joe’s diner, listens to old Joe’s wisdom, tolerates her sour boss Cal, is friends with Dawn and Becky (her fellow waitresses), and finds a mutual attraction with the new doctor in town. As the pregnancy advances, life with Earl seems less tolerable, a way out less clear, and the affair with the doctor complicated by his marriage. What options does a waitress have?

Det här var inte direkt en musikal som jag längtade efter att höra eller se. Jag menar, den utspelar sig i den amerikanska södern, på en ”diner”, bland servitriser som bakar pajar och sjunger sånger och det till countryinfluerad rock/pop musik. Typ det mesta som jag inte gillar.
Men, det är en musikal och jag försöker ju att vara öppen för alla typer av musikal så…
Det här var otroligt bra. Jag menar, jag älskar det! Just en sån där typ av ”feel good” musikal som använder sig av lite sentimentalitet för att fördjupa storyn utan att dränka den i det och som verkligen gör att man fylls av glädje och blir så där lyckligt varm inombords.
Och rolig är den. Det får jag inte glömma. Bitvis hysteriskt rolig och det hade jag verkligen inte förväntat mig.
Den kanske inte är djup eller nyskapande eller revolutionerande på nått sätt men den är varm, mänsklig och får åtminstone mig på fall och även fälla både en och annan tår mot slutet.
Det är tur att jag inte låter mina förutfattade meningar styra mig. 

Musiken är som sagt country influerad och innehåller några riktigt, riktigt starka låtar, några komiska showstoppers och en hel del mer anonyma men i sammanhanget fungerande nummer.
Alla sånger är karaktärsdrivna och för handlingen framåt eller fördjupar rollerna.
Flera av  låtar använder sig fullt ut av de män och kvinnor som agerar kör och spelar småroller och låter dem sjunga assnygga bakgrundsstämmor som förhöjer hela verket. Det låter också perfekt om det lilla sexmannabandet som kompar och som får musiken att verkligen svänga.

Och för den som söker en sång att sjunga på en kabaret eller ”open mic” har en hel del bra att hämta som komiska When He Sees Me, emotionellt starka och otroligt vackra She Used To Be Mine eller härliga duetten  Bad Idea.

Rekommenderas!

Kuriosa:
Föreställningen vann en Drama Desk Award samt en Outer Critics Circle Award för bästa manliga biroll till Christopher Fitzgerald.

Föreställningen hade sin urpremiär på American Repertory Theater i Cambridge Massachusetts 2015.

Adrienne Shelly-  hette egentligen Adrienne Levine, hon använde sig av efternamnet Shelly när hon jobbade som skådis, namnet är baserad på hennes pappas förnamn Sheldon –   skrev, regisserade och spelade rollen som Dawn i filmen Waitress (2007).
Hon fick aldrig möjligheten att vara med om 
filmens premiär för 3 månader innan den skulle visas på Sundance Film Festival hittades hon hängd i sitt badrum.
Polisen avskrev fallet ganska så snabbt som ett självmord men Adriennes man gav sig inte. Han sa att hon aldrig skulle ta sitt eget liv, speciellt inte med en 2,5 årig dotter att ta hand om och en film som snart skulle ha premiär. Han gav sig inte förrän polisen återvände till brottsplatsen och gjorde en noggrannare undersökning. Denna gång hittade de ett avtryck från en gymnastiksko.
Man höll på med omfattande renoveringar i bostadshuset hon bodde i och när man kollade byggarbetarnas skor så hittade man den skyldige. En 19årig byggare som erkände att han mördat Adrianne och försökt få det att se ut som ett självmord.

Press:
Much of the score, by the pop singer-songwriter Sara Bareilles, is appealing, drawing on the sounds of country music reflecting the Southern setting, but also containing more traditional Broadway-pop balladry. But the book by Jessie Nelson, based on the movie written and directed by (and co-starring) Adrienne Shelly, tends to flatten most of the characters into comic cartoons. (To be fair, they do not have much more depth in the movie, from which some of the musical’s dialogue is borrowed.)

Only Jenna seems fully drawn from life, and the emotional arc of her character conforms to familiar stories about oppressed women finding their inner strength. This, of course, is a journey that many women have indeed traveled, and has a built-in (or should I say baked-in?) emotional appeal. Still, “Waitress,” directed by Diane Paulus, taps into its wellsprings of universal feeling with a slick surface professionalism rather than anything approaching real depth.
– Charles Isherwood, The New York Times

“Waitress” owes its sweetness to the mouth-watering goodness of Jessie Mueller. As a diner waitress named Jenna, Mueller is such a honey bun, she melts us like the mounds of butter that make Jenna’s homemade pies so luscious.
The musical resorts to comic overkill to create characters based on Adrienne Shelly’s 2007 indie rom-com. But Sara Bareilles has written a charming score that suits the quirky material and Mueller’s dazzling voice and endearing personality.
– Marilyn Stasio, Variety

Echoing a weakness in the original screen source, director Diane Paulus and choreographer Lorin Latarro could be criticized for overplaying the whimsy — there’s so much going on in scene transitions, with ensemble members gliding around delivering pies, aprons and baking ingredients, that it all becomes a tad cutesy and distracting. But the material is anchored at every step by Bareilles’ melodious pop score and Mueller’s supremely natural performance as Jenna. While the stock characters that surround her may be familiar, they’re a winsome bunch played by sterling performers. As her fellow waitresses — feisty, sass-mouthed Becky and mousy, borderline-OCD Dawn — Keala Settle and Kimiko Glenn are treasures, the dynamic among the three of them revealing the material’s debt to Alice Doesn’t Live Here Anymore.
– David Rooney, The Hollywood reporter

Waitress can still be an uncomfortable genre mix: domestic-violence drama and workplace rom-com. That’s in the source material, and the musicalization exaggerates it. What I certainly didn’t expect, though, is that the musicalization could also help to justify the mismatch. As the story rushed toward its multiple conclusions — a typical Broadway problem the creative team was unable to solve — I began to understand that for these characters, life itself is an uncomfortable genre mix. Seeing that and sharing it is the start of their mastering it. Perhaps it really did take an all-female creative team to understand how such a story could be true, and how it could sing. If so, well, hand me a slice of that humble pie.
– Jesse Green, Vulture

Videosar:
Trailer för musikalen
Bad Idea
Soft Place To Land
When He Sees Me
Never Ever Getting Rid Of Me
Opening up + She Used To Be Me, Tony Awards

Nr 423: Galavant

13 Jan

goodnight-my-friend-a-tearful-goodbye-to-galavant

Galavant (2015-2016),
Tv-serie, 2 säsonger
Music: Alan Menken
Lyrics: Glenn Slater
Manus: Dan Fogelman

Galavant handlar om riddaren Galavant, en snygg, galant, skönssjungande man av bästa (medvetet stereotypa) hjältesnitt som ger sig ut på jakt efter sitt livs kärlek, den väna Madalena. Hon har blivit bortförd av den elake Kung Richard och det har lett till att Galavant fått rykte om sig att vara en ganska så halvdan riddare.
Men nu ska han, tillsammans med sin väpnare, återupprätta sitt rykte och få till det ”de levde lyckliga i alla sina dar” slut han anser att han har rätt till.
Men det kommer att dyka upp en massa hinder, sidointriger och sånger under hans väg till Richards rike.
Och Madalena är kanske inte riktigt så vän och oskyldig som han har trott.
Och Richard är kanske inte den skurk han utgetts för att vara.
Och det här är kanske inte en typisk riddarserie – eftersom de med jämna mellanrum brister ut i musikalnummer.
Och de är hela tiden väldigt medvetna om det senare. Att de är med i en ovanlig serie alltså. Och att de sjunger. Och att folk tittar på dem. Och att hela den här premissen är urbota dum, fånig, osannolik och alldeles, alldeles underbar…

Vem kunde tro att en riddarmusikal skulle kunna fungera?
Jo, jag vet, Monty Python gjorde det redan 1975 med sin Monty Python and The Holy Grail och sen kom musikalen Spamelot 2005 men vem kunde ana att ett av USAs största TV-bolag skulle satsa på en riddarmusikalsitcomserie?
Inte jag i alla fall!
Men musikal har blivit stort igen bland tv-tittarna. Tacka Glee för det.
Man valde att låta första säsongen bara bestå av 8 halvtimmesavsnitt och dessa visade man sen 2 i följd under 4 veckor. Det blev en ganska så medelmåttig och inte alldeles strålande succé.
Faktum är att de flesta nog skulle säga att den floppade. Och det rätt rejält.
Så jag blev otroligt förvånad när ABC (kanalen som producerade serien) berättade att de tänkte satsa på en andra säsong. De hoppades att serien med 10 avsnitt till skulle kunna hitta sin publik.
Det gjorde den inte och efter andra säsongen lades den ner.

Synd tycker jag. För det här är roligt. Ibland hysteriskt roligt. Och med fantastiska shownummer skrivna av Alan Menken – mannen som skrev Disneys Lilla Sjöjungfrun och Skönheten och Odjurets underbara musik.

Här drivs det kärleksfull med musikalmusiken. Alan verkar njuta helhjärtat av att parodiera inte bara sina egna verk utan också klassiker som West Side Story, Camelot (det var väl nästan självskrivet att den skulle dyka upp) och många, många andra.
Att se vilka och hur många musikalreferenser man kan hitta i varje avsnitt är magiskt för en nörd som jag.

Och så är det en meta-serie dvs att alla i den är pinsamt medvetna om att de är med i en tv-serie, att det är konstigt att brista ut i sång och att det här är en serie som knappt har nån publik.
I love it.

Kuriosa:
Serien kanske inte hittade sin publik men de som såg den gillade den.
Säsong 1 fick 90% (av 100) i betyg och säsong 2 fick 100% på Rotten Tomatoes!

På IMDB har den betyg 8,1 (av 10).

Press:
While the jokes in Galavant ride the line of predictability, their execution, along with campy themes and silly musical numbers, make it memorably entertaining. 
– Rotten Tomatoes

Despite some amusing bits and clever songs, it’s only occasionally as much fun as it ought to be.
– Neil Genzlinger,  The New York Times
   

Owing a strong debt to Monty Python and a lesser one to spoofs like When Things Were Rotten, Galavant largely overcomes the challenges that have traditionally bedeviled TV musicals with rambunctious energy, cheeky lyrics and music, and — significantly — a half-hour format, thus condensing the need to create songs into a manageable task.
– Brian Lowry, Variety

With some resignation, given a colleague’s ‘meh’ reaction to the pilot, I finally cued up Galavant… and found myself binge-watching the six episodes available to me. (And I seldom binge anything.) That’s why I think ABC is smart to double-pump episodes, because yes, the plot progression is a bit slow, pausing as it does to allow for song-and-dance numbers and vamping by the more colorful characters (the king included). You’ll want two at a time to come away satisfied.
– Matt Webb Mitovich, TV Line 

…the whole is less than the sum of its comic and musical parts.
– Alan Sepinwall, HitFix

Videos:
The Galavant Song
Togetherness
As Good As It Gets
Maybe You’re Not The Worst Thing Ever
A New Season
Off With His Shirt med Kylie Minogue
Finally

 

 

20935

%d bloggare gillar detta: