The Bodyguard (2012)
West end 2012
Music/Lyrics: Detta är en jukeboxmusikal som innehåller sånger från Whitney Houstons karriär så det är för många namn.
Book: Alexander Dinelaris baserad på filmen The Bodyguard (1992) med manus av Lawrence Kasdan.
Former Secret Service agent turned bodyguard, Frank Farmer, is hired to protect superstar Rachel Marron from an unknown stalker. Each expects to be in charge – what they don’t expect is to fall in love.
Så enkelt sammanfattar musikalens hemsida showen – och det är väl en bra sammanfattning. Alla som sett filmen vet att man kommer att få följa sångerskan Rachel och hennes livvakt Frank. Han försöker skydda henne från en stalker som blir mer och mer aggressiv och närgången medan hon vill leva som vanligt och uppträda och inte inser allvaret i situationen. De grälar och ogillar varandra under stora delar av akt 1 men inser lagom till pausen att det finns en attraktion emellan dem.
I akt 2 så gör stalkern ett inbrott i Rachels hem och hon inser att hon är i fara och åker till Franks stuga i bergen för att vara i säkerhet tills de fångat stalkern.
Sen blir det lite ond bråd död, lite sorg, lite Oscarsgala, lite heroisk hjälteinsats och så en bitterljuv final.
Den här showen ger publiken exakt det den vill ha – eller det tror upphovsmännen i alla fall. Och ska jag vara ärlig så är det förmodligen så, för showen gick i 2 år på West End, har därefter åkt på turné över hela Storbritannien, och haft återbesök i West End, åkt på världsturné och mellanlandat en gång till i London. Så folk gillar den och vill se den, det är tydligt.
Så vad får de? Jo, en massa Whitney Houston hits framförda av en duktig coversångerska – väldigt duktig får jag säga för hon missade inte en ton när jag såg showen – plus i stort sätt samma berättelse som i filmen, så man behöver som publik varken tänka eller vara orolig, för man vet exakt vad som ska hända. Och det verkar ju vara precis det som folk vill ha när de går på musikal numera: en story man känner till, fylld med musik eller covers på hits man redan kan utan och innan. Tryggt liksom. Själv tycker jag det är otroligt trist. Och det handlar inte om att jag är en snobb som ratar jukeboxmusikaler (fast kanske lite) utan jag vill ha en story som överraskar mig och om man nu ska återanvända musik så se till att göra det på ett innovativt sätt och inte som här där man med våld försöker få sångerna att platsa i handlingen eller dialogen. Let me tell you: it doesn’t work!
Så vad jag såg var en illa spelad, bitvis välsjungen, amatörmässigt konstruerad, billig version av en gammal storfilm och jag satt och skämdes och längtade efter en skämskudde under stora delar av showen – så dåligt och pinsamt tyckte jag det var.
Nä, såna här shower går fetbort för mig. Och vill jag höra Whitney hits (och det vill jag gärna) så lyssnar jag hellre på originalets fantastiska röst än på castplattans halvdana coverversioner.
Men det är jag det, uppenbarligen så har jag fel för showen spelas och spelas och spelas…
Kuriosa:
Lawrence Kasdan, som skrev manuset till filmversionen, tänkte sig Steve McQueen och Diana Ross i huvudrollerna när han skrev manuset 1976. Men produktionen drog ut på tiden och lades till sist ner. Nytt försök 1979, nu med Ryan O’Neal och Diana Ross i rollerna men återigen så lades projektet ner.
Det påstås att han försökte få filmbolagen att nappa på hans manus 36 gånger innan den till sist blev film 1992 med Whitney Houston och Kevin Costner.
Filmen sågades av kritikerna men spelade in över $411 miljoner och blev det årets näst mest inkomstbringande film i världen.
Filmens soundtrack är en av det mest sålda skivorna i historien med över 45 miljoner sålda exemplar.
Press:
”It is performed…with such an infectious zest and wholehearted commitment that the evening is tremendously enjoyable.”
– Paul Taylor, The Independent
”Although the show is staged with enormous technical efficiency, it is one more example of the necrophiliac musical morbidly attracted to a cinematic corpse…”
– Michael Billington, The Guardian
“… proof that if you can’t make a silk purse out of a sow’s ear, you can sometimes come surprisingly close…”
…
Spectacularly and ingeniously designed by Tim Hatley, is far more enjoyable than the movie. And there is a thrilling star performance from the Trinidad-born, American-based singer and actress Heather Headley…But that is largely where the good news ends. Though Alexander Dinelaris has tweaked Lawrence Kasdan’s screenplay, the show remains trite and sentimental.
…
By no stretch of the imagination is The Bodyguard a great musical, but Houston’s hits, expertly performed, makes me suspect the show is destined for a long and lucrative run.”
– Charles Spencer, The Daily Telegraph
”Corny but entertaining.
…
It’s loud, it’s soupy, it is as predictable as the tides – yet it makes for a pumpy, undemanding evening,”
– Quentin Letts, The Daily Mail
”It’s spectacular, stylish and delivered with panache.”
– Ian Shuttleworth, The Financial Times
Terrible script, negligible performances, but great atmosphere – this one will run and run.”
– Rachel Halliburton, Time Out
“I found Thea Sharrock’s production incredibly slick in terms of the design and functionality, and the singing and songs are great. But overall, I felt a little disappointed with the lack of character and story detail.”
– Peter Brown, London Theatre
Videos:
Trailer
Nightclub Medley
Queen Of The Night m fl sing-along
Finale
Musical Awards Gala Nederland
Queen Of The Night
I’m Every Woman
I Have Nothing
Musikalipedia - musikalblogg 