Nr 430: Swing Time

 Swing Time (1936)
Filmmusikal
Music: Jerome Kern
Lyrics: Dorothy Fields
Book: Howard Lindsay, Allan Scott based on a story by Erwin S. Gelsey

A Tune Swept Show of Love on the Go!
America’s dazzling dancing stars explode in a glorious songburst of gayety and gladness!
– Taglines

The story is that of Lucky Garnett (Fred Astaire), a dancer by profession, a gambler by avocation. Late for his wedding with a small-town girl, he is sent packing by her irate father with instructions not to return until he has accumulated $25,000—this serving as proof of his ability to support the young woman in proper style.
With a lucky quarter and a man Friday our hero comes to New York, meets Penny, a dancing instructress (Miss Rogers, of course) and strives thereafter, against Dame Fortune’s constant smiles, to keep his wealth just below the fatally matrimonial $25,000.
Penny and Lucky form a successful dance partnership, but romance is blighted (till the end of the film at least!) by his old attachment to his fiancee Margaret and hers for Ricardo, the band leader who won’t play for them to dance together.

Storyn var gammal, sliten och förutsägbar redan när denna film gjordes. Men handling var inte det viktiga i en Astaire/Rogers rulle, den fanns bara där för att få dem att gå från den ena sången och dansen till nästa. För det är när de dansade som magin uppstod – och den finns där fortfarande, över 80 år senare!
Jag blir alldeles varm inombords när jag ser dem, lekande, luftigt lätt och med en klassisk, tidlös elegans dansa sig igenom spektakulära, ofta art déco inredda miljöer. De bitarna har inte åldrats, inte ett dugg.

Skådespeleriet har dock åldrats. Rejält. Alla spelar stereotyper. Även Astaire och Rogers. Han som den romatiske, lite blyge men samtidigt påstridige och ambitiöse slarvern. Hon som den gatusmarta, sarkastiska, snabbtungade och moderna självständiga kvinnan som i botten längtar efter en man som kan ta hand om henne. Och dom gör det bra.  Fast Fred kör sin vanliga patenterade skådespelarstil, där jag kan känna igen varje gest, min och tonfall. Jag ser dem i alla hans filmer för han upprepade exakta samma saker genom alla åren han jobbade. Ginger däremot är en betydligt mer varierad och intressant skådespelerska. Hennes uttryck känns fortfarande fräscht och intelligent, hon spelar inte vad hon känner utan hon känner det. Hos henne verkar allt uppkomma (mer eller mindre) i stunden. Hennes skådespeleri sitter nästan mest i ögonen, diskret, elegant och effektivt. Det gör att hennes insats inte på långt när har åldrats lika mycket som hans. Jag pratar bara spelscener nu.
Ingen av dem sjunger särskilt bra men vem bryr sig, det fungerar och så har vi ju dansen…

Den här filmen är nog en av de mest hitstinna av alla deras filmer. Här hittar man standards som Never Gonna Dance, Pick Yourself Up,  A Fine Romance och Oscarvinnaren The Way You Look Tonight.

Som bonus får man också se två av 20/30-tales största Broadwaystjärnor: Victor Moore och Helen Broderick.

Kuriosa:
Detta var den 5:e av 10 filmer i vilka teamet Astaire/Rogers dansade ihop. Och det var den sista som blev riktigt framgångsrik.
Den anses vara höjdpunkten på deras partnerskap.

The Way You Look Tonight vann en Oscar för bästa sång i en film.
Fred Astaires inspelning av den toppade den amerikanska hitlistan 1936. Den blev hans mest framgångsrika skiva.

Det tog 8 veckor att förbereda, repa och spela in dansnummren.

Det tog 3 dagar att spela in Bojangles Of Harlem-numret p g a special effekterna där Astaire dansar med 3 skuggor.

Astaire/Rogers dansen till Never Gonna Dance krävde 47 omtagning innan perfektionisten Astaire var nöjd. Och alla gjordes under en och samma dag. Rogers fötter var som råa biffar efteråt och det berättas att man under den senare delen av dagen var tvungen att tömma hennes skor på blod mellan varje tagning.
Man glömmer ofta vad Rogers fick stå ut med under alla dansrutiner. Alla pratar hela tiden om Fred och hans elegans och glömmer att hon utförde exakt samma steg och hopp som han men i högklackat och baklänges!

Detta är den enda filmen där Fred Astaire uppträder i ”blackface”.  Det sker i Bojangles Of Harlem.

Blackface är en typ av teatersminkning som anses skapa ett stereotypiskt porträtt av svarta. I USA användes blackface oftast inom minstrel-shower där vita skådespelare använde bränd kork och senare färg eller skoputs för att mörka huden och överdriva läpparna. De bar ofta peruk, handskar, slitna kläder med mera för att förstärka karikatyren. Även svarta skådespelare har uppträtt i blackface.

2003 skapades en Broadwaymusikal baserad på filmen: Never Gonna Dance. Den spelade bara 84 gånger.

Press:
That was no riot outside the Music Hall yesterday; it was merely the populace storming the Rockefeller’s cinema citadel for a glimpse of the screen’s nimblest song and dance team, Ginger Rogers and Fred Astaire, in their latest festival, ”Swing Time.” Maybe they felt better about it than we did. We left the theatre feeling definitely let down. The picture is good, of course. It would have to be with that dancing …  the rest it is a disappointment.
Blame it, primarily, upon the music. Jerome Kern has shadowboxed with swing, when he should have been trying to pick out a few companion pieces to ”Smoke Gets in Your Eyes” and ”I Won’t Dance.” Maybe we have no ear for music (do we hear cries of ”No! No!”) but right now we could not even whistle a bar of ”A Fine Romance,” and that’s about the catchiest and brightest melody in the show. The others … are merely adequate, or worse. Neither good Kern nor good swing.
…
If, by any chance, you are harboring any fears that Mr. Astaire and Miss Rogers have lost their magnificent sense of rhythm, be reassured. Their routines, although slightly more orthodox than usual, still exemplify ballroom technique at its best. And Mr. Astaire’s solo tapping in the Bojangles number, with three giant silhouettes keeping step on the wall in the background, is one of the best things he has done.
– Frank S. Nugent, The New York Times

 

Astaire’s dancing can no longer be classified as mere tap, because it is such a perfect blend of tap, modern and ballet, with a generous share of Astaire’s personality and good humor…Rogers is vastly improved…but she cannot, as yet, vie with Astaire’s amazing agility, superb grace and sophisticated charm. With Astaire one feels, with each succeeding picture, that surely his dancing has reached perfection and marks the end of invention of new steps: and yet he seems to go forward with ease and apparent nonchalance.
– American Dancer, November, 1936

 

Much has been written about Fred Astaire and Ginger Rogers in Swing Time except, perhaps, one thing: Astaire and Rogers are the picture; everything else seems to have been put in to fill the time between swings. Dance routines are fresh and interesting, dance is superb. When Hollywood will learn to make a dance picture as good as the dancing, we cannot even guess.
– Dance Magazine, November, 1936

 

Swing Time is another winner for the Fred Astaire-Ginger Rogers combo. It’s smart, modern, and impressive in every respect, from its boy-loses-girl background to its tunefulness, dancipation, production quality and general high standards.
Perhaps a shade under previous par…
…
The film’s 103 minutes running time could have been pared to advantage but Swing Time will swing ‘em past the wickets in above-average tempo.
– Variety, 2 September, 1936

Videosar:
Trailer till Swing Time
Pick Yourself Up
Waltz In Swing Time
The Way You Look Tonight
A Fine Romance
Bojangles of Haarlem
Never Gonna Dance
Dansen till Never Gonna Dance

 

Nr 387: The Great Waltz

The Great Waltz (1934)
Broadway 1934, 289 föreställningar
Filmversion 1938
West End 1970, 605 föreställningar
Ny filmversion 1972

Music: Johann Strauss I (den äldre) & Johann Strauss II (den yngre)
Lyrics: Desmond Carter (34), kraftigt bearbetad och bitvis omskriven av Oscar Hammerstein II för filmversionen (38) & sen i sin tur bearbetad av Robert Wright & George Forrest för Londonversionen samt den nya filmversionen(1970).
Book: Moss Hart,  bearbetad av Jerome Chodorov för London 1970

Baserad på Walzer aus Wien ett singspiel pasticcio, libretto: Alfred Maria Willner, Heinz Reichert och Ernst Marischka. Löst baserad på konflikten mellan den äldre och yngre Johann Strauss.

Broadway 1934 version: The action takes place in Vienna around 1845, and is loosely based on the real-life feud/rivalry between the older and younger Strauss, allegedly because of the father’s jealousy of his son’s greater talent.
But there’s also, naturally, a romantic subplot för Johann 2nd.
And a happy ending!

Film (1938) plot: The highly fictionalised story sees Johann Strauss II dismissed from his job in a bank. He puts together a group of unemployed musicians who wangle a performance at Dommayer’s cafe. The audience is minimal, but when two opera singers, Carla Donner and Fritz Schiller, visit whilst their carriage is being repaired, the music attracts a wider audience.
Strauss is caught up in a student protest; he and Carla Donner avoid arrest and escape to the Vienna Woods, where he is inspired to create the waltz Tales from the Vienna Woods.
Carla asks Strauss for some music to sing at an aristocratic soiree and this leads to the composer receiving a publishing contract.
He’s on his way, and he can now marry Poldi Vogelhuber, his sweetheart. But the closeness of Strauss and Carla Donner during rehearsals of operettas, atrracts comment, not least from Count Hohenfried, Donner’s admirer.
Poldi remains loyal to Strauss and the marriage is a long one. He is received by the Kaiser Franz Josef (whom he unknowingly insulted in the aftermath of the student protests) and the two stand before cheering crowds on the balcony of Schőnbrunn.

Film (1972) plot see the review under Press.

Det här är ett sånt där verk som jag inte vet om man ska skratta eller gråta åt. Kan tänka mig att det här borde kunna anses som den första jukeboxmusikalen på Broadway (fast det kan ha funnits nån tidigare som jag inte känner till – än) och precis som Jersey Boys så är det en biografi jukeboxare, fast en som förhåller sig mycket fri till historien, mycket fri!
Men en musikal behöver sånger och Straussarna skrev ju mest valser och rena musikstycken så därför har man fått skriva texter till de melodier man valt ut. Texter som ska föra handlingen framåt eller fördjupa en situation, så där som det ska vara i musikaler men det är inte så lyckat i detta fall. Sångtexterna går från det banala till det ofrivilligt komiska och jag måste erkänna att jag mest ignorerar dem och bara njuter av den svepande musiken, för den är makalöst underbar. Faktum är att med nått enstaka undantag så är texterna bara i vägen och störande.
Men jag vill påpeka att det inte är nått fel på sångarinsatserna, rösterna är vackra och gör det de ska – så synd bara att de egentligen inte har där att göra.

Det är mest de största ”valshitsen” man valt ut så det är lite en The Strausses Greatest Hits platta man får och det är inte det sämsta. Som alltid i den här typen av romantiserade biografimusikaler där man försöker pressa in så mycket känd musik som möjligt blir sätten att få in musiken hysteriskt krystade, ibland på ett ofrivilligt komiskt sätt och ibland bara skämskuddigt, ett bra och otroligt roligt exempel på det finns bland videolänkarna nedan.

Favvisar: All Straussmusik i hela stycket. Ljuvligt!

Trivia:
Filmen (1972) visades i Cinerama formatet (70 mm) i Europa och var den sista filmen som fick det formatet.

Press:

Om 1972 års filmversion:

With laughter on my lips and a song in my heart, let me tell you about ”The Great Waltz,” which opened yesterday at the 86th Street East Theater.

You must not confuse it with any other movie of the same name, especially not with Julien Duvivier’s ”The Great Waltz” of 1938—now, perhaps happily, sunk out of memory. This is also a biography of Johann Strauss, waltz king of Vienna, but it is wholly new, and, as written and directed by Andrew L. Stone, utterly ridiculous.

The Strauss we now see is not simply the Strauss of public faces—though there is plenty of him as well. We see a Strauss appreciative of his contemporaries (”I admire your versatility, Offenbach: operettas, waltzes, fast gallops, quadrilles . . . How do you do it?”), a Strauss suffering the criticism of Mrs. Strauss (”Oh darling, darling! You’re a genius when it comes to writing music, but still naive about lyrics.”), a Strauss weary after 43 days almost nonstop composing ”Die Fledermaus” (Whew!).

We see the professional struggles and tribulations, but mostly the successes. ”The Great Waltz” is the kind of film in which people keep running up to exclaim things like ”Schani!” (his name was Johann, but people called him Schani), ”Schani! You’ve just been asked to conduct the ‘Schnellpost Polka’ before the Emperor at the Hofburg.” ”That’s marvelous,” answers Schani—and so it goes for him right up until he is asked to conduct the ”Blue Danube” in Boston, Mass., the end of the movie and the very pinnacle of his career.

”The Great Waltz” purports to cover 40 years—during the course of which nobody seems to age even 40 seconds, neither Johann (Horst Bucholz), nor his wife Jetty (Mary Costa), nor even his mother (Yvonne Mitchell), who buries a husband and watches her son approach his 50’s without herself ever losing the glow of fairly early middle age.

The passage of time between the great events is treated in a narration, not spoken but sung by a tenor (Kenneth McKeller) repeating lyrics that must rank among the worst in the history of music. Those lyrics, the wooden characterizations, the sappy dialogue, the dreadful dancing, the consistently idiotic situations set amid meticulously real Austrian locations—all add up to a quality of artistic miscalculation that occasionally approaches the sublime. Andrew L. Stone (”The Last Voyage,” ”Song of Norway,” etc.) is known and rather loved for his misapplied low-budget spectacular realism, and ”The Great Waltz” in no way diminishes his reputation.

It is difficult to pick and choose from a movie where almost every scene is funny except the few that mean to be. I couldn’t begin to recommend ”The Great Waltz,” a genuinely bad film. But if you happen to be stuck in a theater where it is playing, don’t leave.
– Roger Greenspun, The New York Times

Video:

Trailer 1938 film
Så här fick Strauss inspirationen till G’schichten aus dem Wienerwald, op. 325 i 1938 års film

Dag 320: As Thousands Cheer

As Thousands Cheer (1933), revy, 400 föreställningar
Jag har lyssnat på revivalinspelningen från 1999
Musik & sångtexter: Irving Berlin
Sketcher: Moss Hart

Eftersom det här är en revy så finns det ingen handling att återge. Men själva showen presenterades som en slags levande dagstidning. Man hade underavdelningar som inrikesnyheter, utrikes, serier, nöjesavdelningen, skvaller, väderleken etc. Varje sketch eller sång föregicks av en löpsedel, ex väderdelen som hade löpsedeln ”Heat Wave Hits New York City” och som ledde till sången Heat Wave.
Det här var också en revy som vågade sticka ut hakan som i numret Supper Time där en svart kvinna håller på att duka fram för middagen och inte vet hur hon ska berätta för sina barn att pappa inte kommer att komma hem igen. Till en början kan det verka som att det är en typisk torch song om förlorad kärlek tills löpsedeln dyker upp: ”Unknown Negro Lynched by Angry Mob in Mississippi”.
Sketcherna ska ha varit ovanligt vassa och aktuella och showen kryllar av Irving Berlin standards som Easter Parade, Harlem On My Mind och de ovan nämnda Heat Wave och Supper Time.
Att det var en revy fylld med osedvanligt bra material bevisades av det faktum att den spelades 400 gånger mitt under den värsta delen av den stora depressionen.

Så hur håller sångerna idag?
Fantastiskt väl. Här finns ett par nummer som känns krystade och där åldern både märks och hörs men till största delen så är det makalöst bra sånger.
Jag har redan nämnt fyra av de mest kända ovan men det finns flera mindre kända pärlor att hämta här med. Min personliga favorit är nog Man Bites Dog, en underbar liten sång om hur man skapar säljande löpsedlar.
På denna platta så är det endast ett piano som ackompanjerar sångarna men det räcker, deras vokala talanger och materialet i sig är så bra att det inte behövs mer.
Av nån anledning så har man också lagt med Let’s Have Another Cup Of Coffee från musikalen Face The Music från 1932 (se dag 30) men eftersom det är en bra låt så inte mig emot.

Rekommenderade sånger:
Man Bites Dog, Supper Time, Harlem On My Mind, Through A Keyhole, Let’s Have Another Cup Of Coffee

Kuriosa:
As Thousands Cheer var den första show där en svart artists namn stod i lika stora bokstäver på affischen som hennes vita kollegers. Artisten i fråga hette Ethel Waters.
Det är lätt att glömma bort att rasismen var betydlig mer utspridd och självklar på den tiden än vad den är idag och det gällde även på Broadway. Svarta artister fick se sina namn i mindre bokstäver på affischerna även om de var stjärnor och på try out turnéer var det vanligt att de fick bo på betydligt sämre hotell (och i sämre delar av stan) än sina vita kolleger. Detta berodde delvis på att många fina hotell inte tog emot svarta gäster. Låter osannolikt men så var det.
Irving Berlin var dock en man som inte accepterade rasism. När de övriga ensemblemedlemmarna till en början inte villa ta emot applådtacket tillsammans med Ethel så sa Irving att antingen så tog alla emot applåderna samtidigt och på lika villkor eller så hade man inget applådtack alls. Detta ultimatum fick de andra att snabbt ändra inställning. Ett litet men viktigt steg som ledde mot det betydligt mera färgblinda samhälle vi lever i idag.

Pressklipp om revivaln:
A 1933 topical revue that’s still funny? Yes. One of the marvelous things about intelligently written, skillfully performed revue material is that the humor can shine through in front of audiences for whom the original associations have grown dim or, perhaps, never existed at all.
…
The wonder here is that you can delight in both the content and the rhythm of As Thousands Cheer, which is presented with nutty enthusiasm, and sometimes vitriol, as it sends up the American scene at one of the darkest moments in the country’s history.
– Vincent Canby, The New York Times

The Off-Broadway revival of As Thousands Cheer has the critics buzzing, and with good reason – its nothing short of sensational. I am a devoted fan of Irving Berlin and Moss Hart, and I marvelled at how well their 65 year old satire still works.
…
So if you haven’t seen this dee-licious bit of fun, you may have another chance soon. Three thousand cheers for The Drama Department and this glorious production! Now if only someone will take the hint and write a new topical revue with the same sense of fun – hey, in a world where Victor Hugo musicals run for more than a decade, anything can happen!
– John Kenricks, Broadway101.com

Videosar:
Marilyn Monroe sjunger Heat Wave
Ethel Waters framför Suppertime
Fred Astaire och Judy Garland framför Easter Parade

Dag 310: Babes in Arms

Babes in Arms (1937), 289 föreställningar
Har lyssnat på 1999 års City Center Encores! konsertinspelning
Musik: Richard Rodgers
Sångtexter: Lorenz Hart
Libretto: Richard Rodgers & Lorenz Hart

The furtive sigh
The blackened eye
The words I love you ‘til the day I die
The self-deception that believes that lie
I wish I were in love again

When love congeals
It soon reveals
The faint aroma of performing seals
The double-crossing of a pair of heels
I wish I were in love again

Ett antal käcka ungdomar i en liten stad på Long Island hotas med att behöva jobba på en bondgård för att få ihop till sitt uppehälle. Anledningen till detta är att deras föräldrar, som är vaudevillartister har åkt iväg på en turné och lämnat sina barn vind för våg.
Men dessa företagsamma och optimistiska unga bestämmer sig för att tjäna ihop egna pengar genom att sätta upp en show i en lada.
Tyvärr så floppar showen.
Men när en fransk transatlantisk flygare landar i närheten så lyckas de få så mycket publicitet att deras show blir en succé och de kan bygga ett eget ungdomcenter och på så sätt ta hand om sig själva.

Är det här bra eller är det bra?
Det är nått så sagolikt bra att jag inte riktigt vet hur jag ska uttrycka mig. Men jag kan berätta att denna show finns på min topp tio favoritlista över musikaler.
Både Rodgers & Hart är i sitt esse och resultatet är en otroligt stark samling sånger. Det kryllar av hits här: The Lady Is A Tramp, My Funny Valentine, I Wish I Were In Love again och Johnny-On-Note bara för att bara nämna några, men det finns inte en dålig sång här. Inte en!
Detta är magiskt och på denna inspelning av sångerna håller man sig väldigt nära originalets versioner både vad gäller orkestreringar och sångtexter. Man blir till exempel förvånad över hur många fler roliga verser det finns till Lady Is A Tramp än de som brukar sjungas.
Jag har sen gammalt en studioinspelning från 1989 av showen och den är kanske bättre rent vokalt men den här plattan är också väldigt, väldigt bra. Och på denna inspelning finns all balettmusik med samt en del dialogpartier vilket gör att det blir lättare att hänga med i intrigen men också till att förstå i vilket sammanhang sångerna framförs. Plus att man även har tagit med sången Light On Our Feet (som hette All Dark People Are Light On Their Feet i original) som normalt stryks. Den sången kan idag ses som rasistisk och av den anledningen så har man bearbetat texten en aning så att den går att framföras idag.
Ett absolut måste!

Rekommenderade Sånger:
Den här plattan kan jag rekommendera varenda sång på. Allt är bra!

Pressklipp om originalshowen:
No nudity, no show girls, no plush or gold plate may mean no sale.
– Variety

Om Encores! konsertversion 1999:
What is that exotic, pleasure-making activity taking place at City Center this weekend? It is officially described as a musical, but surely that’s not the right word for this suave, silly and zephyrlike concoction that makes you want to dance all the way down Seventh Avenue. Anyone who has spent time on Broadway this season knows that musicals just aren’t this much fun.
Once again, the Encores! series of American Musicals in Concert is demonstrating exacty what’s lacking in most song-and-dance shows in New York, where earnest behemoths like Ragtime are major tourist attractions. Kathleen Marshall’s witty, utterly invigorating resurrection of Babes in Arms … is almost too enjoyable for a theatergoer’s good
– Ben Brantley, The New York Times

Videosar:
Where or When
Babes In Arms (fr filmversionen)
The Lady Is A Tramp
My Funny Valentine med Eileen Farrell (min favvoversion)

Dag 304: Very Warm For May

Very Warm For May (1939), 59 föreställningar
Musik: Jerome Kern
Sångtexter & libretto: Oscar Hammerstein II

Mary Graham, en societetsflicka från Long Island, hotas av att bli kidnappad av gangsters. Hon flyr och gömmer sig hos en liten avant-gardeinriktad sommarteatergrupp i Connecticut, men gangsterna är henne snart på spåren… Kärlek, komik och ljuv musik uppstår.
Så var originalintrigen till denna show och det var den showen som kritikerna och publiken älskade när den hade sin try out premiär.
Producenten Max Gordon hade varit upptagen med annat när man repade in showen och han såg resultatet för första gången på denna premiär.
Han hatade det han såg.
Så trots de enormt goda recensionerna så krävde han att föreställningen skulle göras om och speciellt att hela intrigdelen med gangsters och kidnappning skulle bort.
Kvar blev en show som handlade om en avant-gardeinspirerad teatergrupp som ska sätta upp en surrealistisk musikal i en lada hos en tossig rik Long Island dam.
Den showen ogillades av New York kritikerna och publiken hade redan sett en liknande musikal nått år innan (Rodgers & Harts Babes In Arms från 1937), så de valde bort showen till förmån för andra föreställningar.
Så efter bara 59 föreställningar: Ridå!

Den här skivan består av utdrag från radioteaterversionen från 1939. Så det är ingen äkta castplatta även om flera av originalcastmedlemmarna är med på den.
När man hittade materialet och gav ut denna platta 1984 så blev den nominerad för en Grammy som årets bästa Castinspelning. Men som sagt det är ingen riktig castplatta eftersom en hel del av sångerna inte finns med och det är en radioinspelning. Hade den varit en äkta castinspelning så skulle den ha varit den äldsta castinspelningen som existerar.
Men bara att den finns är helt otroligt för denna show med sin fantastiska musik är i det närmaste ospelad och okänd. En anledning till det var att Oscar Hammerstein förbjöd nya uppsättningar av den efter originalfiaskot. Det dröjde ända till 1985 innan den fick sättas upp igen.
Flera konsertversioner har gjorts av showen. Intrigen anses så tom och ointressant att den sänker showen och den enda anledningen till att man vill framföra verket är Kerns ljuvliga musik. Det är i denna show som en av Kerns absolut vackraste sånger, All The Things You Are, gjorde sin debut.
Skivans ljudkvalité är inte den bästa men med hjälp av modern teknik så är resultatet ändå absolut njutbart. Och vilken underbar musik det är. Magnifik!

Med på plattan finns också några små spelscener, som inte direkt tillför nått plus ett antal orkesterverk där man spelar klassiska stycken (typ Wilhelm Tell ouvertyren och Humlans flykt) i ”upp-poppade” versioner och där dragspel är det dominerande instrumentet. Det hela är ytterst bisarrt, men dessa nummer ska ha varit med i scenversionen också – kanske ett exempel på hur avant-gard gruppen var?

Favvisar:
All The Things You Are, Heaven In My Arms, All In Fun

Kuriosa:
Det var Vincente Minnelli som regisserade denna show. Han var en scenograf som avancerade till att bli regissör och är kanske mest känd för filmer som Meet Me In St Louis,  An American In Paris och Gigi och för att han är Liza Minnellis pappa.

I rollistan kunde man hitta blivande stjärnor som June Allyson, Eve Arden och Vera-Ellen

Stephen Sondheim har berättat att han vid 9 års ålder såg denna show och att den var en av orsakerna till att ville ägna sig åt musikteater.

Ljudis:
All The Things You Are i originalorkestrering för kör och solister. En av de vackraste inspelningar jag vet.

Video:
All the Things You Are

Dag 294: Me And My Girl

Me And My Girl (1937), West End, 1646 föreställningar
1985 West End Revival, 3303 föreställningar
1986 Broadway, 1420 föreställningar
Baserar min bedömning på Broadwayversionens inspelning
Musik: Noel Gay
Sångtexter & libretto: Douglas Furber & L. Arthur Rose. Libretto reviderad för 1985 års London revival av Stephen Fry med bidrag av Mike Ockrent

Bill, en fattig cockney från Lambeth i London får reda på att han är arvtagare till titeln som den 14:e Earlen av Hareford.
Men för att få titeln och allt (lantegendomar, pengar, etc) som hör till den så måste han först bli godkänd av Sir John Tremayne och Hertiginnan av Dene som är förvaltare av dödsboet.
Till en början så är folk chockerade över Bills klädsel och allmänna beteende men hertiginnan tror att med lite hjälp (klädtips, tallektioner etc) så ska man nog kunna göra Bill presentabel för den lokala lantadeln.
Det enda krav hon har är att Bill lämnar sin ”vulgära” cockney flickvän Sally.
Bill har inte det minsta intresse av att bli Earl om det innebär att han måste lämna Sally.
Men det slutar lyckligt då Sally dyker upp på en snofsig fest och lurar alla att tro att hon också är en ”fin” dam. Hon har därmed bevisat att hon kan föra sig och både hon och Bill blir accepterade av societén.

Det här är charm, charm och åter charm.
Jag såg Londonrevivaln och måste säga att jag föll pladask. Den glädje som musiken, de agerande och hela uppsättningen förmedlade gjorde att det nog inte fanns en person i salongen som inte mot slutet satt med ett lyckligt flin på läpparna. Och vi var många som försökte hänga med i The Lambeth Walk när de medverkande bjöd upp oss i publiken till dans under applådtacket.
Jag har haft Londonversionen i ett flertal år men Broadwayvarianten var ny för mig. Det är dock ingen större skillnad mellan dem. Kanske att jag tycker att den engelska versionen känns en aning fartigare och att de får fram humorn i stycket lite mer. Bägge har Robert Lindsay i rollen som Bill och hans charm är nog en viktig del till att denna gamla show blev den megasuccé den blev.
Det kryllar av bra och roliga sånger i denna musikal. Den största hiten är nog The Lambeth Walk och vilken megahit det var och är. Men här finns ett flertal hitsånger till.
Rekommenderas.

Favvisar:
Me And My Girl, Leaning On A Lamppost, Love Makes The World Go Round, You Would If You Could, Take It on the Chin

Kuriosa:
Londonrevivaln vann 2 Laurence Olivier Awards: Bästa musikal och bästa manliga huvudroll.
Broadwayrevivaln vann 3 Tony Awards: Bästa manliga och kvinnliga huvudroll och bästa koreografi.
Den vann även 5 Drama Desk Awards: Bästa manliga huvudroll, bästa kvinnliga biroll, bästa libretto, bästa musik och bästa regi.
Robert Lindsay vann också en Theatre World Award

Musikalen filmades 1939 och fick namnet The Lambeth Walk.

Originalföreställningen var en av de första teatershowerna som visades på tv. Det skedde i direktsändning från teatern den 1/5 1939.

I föreställningen så antyder man att språkprofessorn som ska hjälpa Bill att tala ”fint” är ingen mindre än Henry Higgins.

I Londonrevivaln 1985 spelades rollen som Sally av Emma Thompson.

I Sverige har musikalen spelats ett antal gånger under titeln Lorden från gränden. Det var Nils Poppe som 1947 tog initiativet till den första uppsättningen. Annalisa Ericson spelade rollen som Sally.
Föreställningen blev en makalös succé och Poppe kom att spela Bill i många olika uppsättningar (sammantaget blev det 1041 föreställningar) – den sista så sent som 1972.

Pressklipp:
Me and My Girl – both the number and the show – has uncorked the innocence of the old-fashioned musical comedy so ingenuously that for once a theatergoer is actually sucked directly into that sunny past rather than merely suckered into nostalgia for it.
The sheer happiness at hand is less a tribute to the quality of the material – which is variously charming and inane between-the-wars fluff – than to the winning way in which it is unfurled. Better musicals than Me and My Girl have been revived in New York and London in recent years, but few have been as free of contemporary cynicism or camp in their staging. And few musicals of any kind on either side of the Atlantic have had a star to match Robert Lindsay.

– Frank Rich, The New York Times

Videosar:
The Lambeth Walk
Me & My Girl – med bl a Emma Thompson
Lite tv-recensioner
A Weekend at Hareford

Dag 273: Knickerbocker Holiday

Knickerbocker Holiday (1938), 168 föreställningar
Baserar mitt omdöme främst på konsertinspelningen från 2011
Musik: Kurt Weill
Sångtexter & libretto: Maxwell Anderson, baserad på Washington Irvings bok A History of New-York from the Beginning of the World to the End of the Dutch Dynasty, by Diedrich Knickerbocker (1809)

”A real american is a person with a really fantastic and inexcusable aversion to taking orders, coupled with a complete abhorrence for governmental corruption — and an utter incapacity to do anything about it.”

Peter Stuyvesant anländer till New Amsterdam 1647 för att bli den nederländska kolonins nya guvenör. Han utfärdar en mängd nya lagar som tar bort många av de friheter som befolkningen njutit av i åratal och ger sig själv oinskränkt makt.
Han har också satt sitt sikte på gifta sig med den mycket yngre Tina Tienhoven, dotter till ledaren för New Amsterdams stadsfullmäktige.
Hon är inte det minsta intresserad av att gifta sig med denna gamle man. Hon är nämligen förälskad i stadens mest frispråkiga radikal, Brom Broeck.
När Brom högljutt protesterar både mot Stuyvesant giftermåls- och diktatorsplaner så blir han snabbt fängslad och dömd till att hängas.
Men när det är dags för själva avrättningen så tvekar Stuyvesant och tänker på hur framtiden ska komma att se på honom och eftersom han vill bli ihågkommen som en bra man så benådar han Brom och ger honom och Tina sin välsignelse.

Det här är riktigt, riktigt bra. Bland det bästa jag hört på länge.
Musiken är distinkt Weill-sk och känns som en blandning av hans tyska Weimarstil och 30-tals Broadway. Den är melodiös, väldigt egen, omväxlande, fylld av överraskningar och känns fortfarande både modern och fräsch.
Ypperlig är ordet jag skulle vilja använda för att beskriva den.
Texterna pendlar mellan att kännas extremt krystade till att vara smarta och fyllda av äkta wit.
Samhällssatiren som finns i både den talade texten och sångerna är fortfarande bitande, bitvis genuint rolig och, dessvärre, väldigt aktuell.
Konsertinspelningen är av absolut yppersta klass, strålande solistinsatser, stor kör (65 personer mot de 13 som användes i originalet) och en härligt välklingande symfoniorkester.
Artisterna verkar älska att få framföra detta verk och det hörs på inspelningen att även publiken njuter enormt.
Detta är den första kompletta inspelningen av partituret och man använder sig av Weills originalorkestreringar. Resultatet är en magisk liten cd.
Sammantaget så är det här ett litet mästerverk. En musikal som fullständigt skriker efter att bli återupptäckt. Ett måste!

Favvisar:
Washington Irving Song, Clickety-Clack, Hush Hush, There’s Nowhere to Go But Up!, September Song, How Can You Tell an American?

Kuriosa:
Maxwell Anderson skrev en föreställning som både var en romantisk komedi och en förtäckt allegori över den då sittande amerikanska presidenten Franklin D. Roosevelt och hans New Deal. Han drog paraleller mellan den då sittande regeringen och dess maktfullkomlighet och Stuyvesants diktatur på 1600-talet. Detta var väldigt tydligt för både den tidens publik och kritiker och det var många som ogillade liknelsen.

I filmversionen som kom 5 år senare så hade man tagit bort alla politiska övertoner samt alla referenser till Rooseveltadministrationen och koncentrerade sig istället på den romantiska komedibiten.
Men inte bara det, man behöll bara 3 av föreställningens sånger, de nya och mer standardaktiga kärlekssångerna skrevs av bland annat Jule Styne och Sammy Cahn.

Videosar:
En rörlig ljudis med Walter Huston som framför September Song

Walter Huston som Peter Stuyvesant. Från 1938 års originaluppsättning.

Dag 234: Pardon My English

Pardon My English (1933), 43 föreställningar
Baserar mitt omdöme på studioinspelningen från 1993.
Musik: george Geshwin
Sångtexter: Ir a Gershwin
Libretto: Herbert Fields, Morrie Ryskind

Musikalen utspelar sig i Dresden, Tyskland.
I ett försök att öka försäljningen av alkoholhaltiga drycker så inför den tyska regeringen ett förbud mot alkoholfria drycker.
I protest mot detta så startar Golo Schmidt en lönnkrog där gästerna kan njuta av förbjudna drycker som exempelvis ginger ale och fruktsoda.
I och med detta så har Golo skaffat sig en mäktig fiende, polischefen Bauer, en man som gjort det till sitt mål att stänga ner denna illegala verksamhet.
Golo bestämmer sig för att göra ett överaskningsbesök på Bauers födelsedagsfest men på på vägen dit så blir han påkörd och förlorar medvetandet. När han vaknar upp så tror han att han är Michael Bramleigh, en förmögen man ur den brittiska societén. Som Michael blir han omedelbart förälskad i Bauers dotter Ilse och friar till henne.
En fågelholk faller lite senare på hans huvud och gör att han åter blir Golo. Han har inget minne av sitt Michael alter ego utan återvänder till sin lönnkrog och sin fästmö Gita Gobel.
Detta är grundupplägget, efter det så börjar det bli extremt invecklat och intrigen svår att återge. Det räcker kanske att förklara att Golo/Michael under resten av showen kommer att bli slagen i huvudet med jämna mellanrum och varje gång det sker så byter han personlighet. Detta leder till förväxlingar en masse.

Oj, så bra det här är.
Jag tror kanske att det här nästan är min favorit bland alla Gershwin musikaler jag har hört.
Musiken svänger, texterna bubblar av upptåg och humor och jag blir fullständigt såld.
För mig känns varje låt som en megahit och jag är förvånad över att sångerna knappt har fått ett liv efter showen.
Men det är väl också ett bevis på hur bra musik George skrev som gör att man kan anse att dessa nummer hör till hans mindre betydelsefulla verk. För många andra kompositörer hade dessa hört till deras främsta. Sånt där är visserligen en smaksak men i min bok är det så.
Det här är musikalguld!!! Ett måste!!!!!

Favvisar:
Isn’t It A Pity, My Cousin In Milwaukee, The Lorelei, Freud & Jung & Adler, Where You Go I Go, I’ve Got To Be There

Kuriosa:
Showen skapades för att lyfta fram och göra en stjärna av den engelska music-hallstjärnan Jack Buchanan. Men det visade sig att han inte fixade dubbelrollen som Golo/Michael. Michaeldelen (den snoffsige dandyn) fixade han men inte Golo. Han hade faktiskt så stora problem med rollen att han valde att hoppa av produktionen och köpte loss sitt eget kontrakt för en redig summa pengar.
Han ersattes av en komiker som specialiserat sig på olika dialekter.

Showen fick förödande kritik under hela sin try-outperiod. Detta ledde till mängder av omskrivningar och bearbetningar vilket ledde till att showen som hade premiär på Broadway var ett lapptäcke till verk.
Den sågades enhetligt av kritikerkåren och försvann efter bara 43 föreställningar.

1982 så hittade man i ett av Warner Brothers lager i Secaucus, New Jersey ett antal gamla dammiga trunkar. När man öppnade dem så fann man originalmanuskript, original noter etc från en massa gamla 20- och 30-tals musikaler, däribland manuset till denna show.
Med hjälp av allt material man fann så lyckades man få ihop ett komplett manus och det ledde till en konsert på Library of Congress 1987. Den konserten var underlaget för denna studioinspelning som kom 1993.

Nån som fortfarande minns William Katt? Han spelade Carries promnight date i filmen Carrie från 1976. Han hade också huvudrollen i tv-serien The Greatest American Hero och splade Pippin i tv-versionen av Stephen Schwartz musikal. Han gör en väldigt bra Golo/Michael här.

Dag 198: The Boys From Syracuse

The Boys From Syracuse (1938), 235 föreställningar
Baserar mitt omdöme på Encores! konsertversion från 1997
Musik: Richard Rodgers
Sångtexter: Lorenz Hart
Libretto: George Abbott, baserad på William Shakespeares pjäs The Comedy of Errors 1592–93 (Förvillelser på svenska) i sin tur baserad på Menaechmi eller tvillingbröderna av Titus Maccius Plautus (254 – 184 f.Kr).

This is a drama of ancient Greece
It’s a story of mistaken identities
If it’s good enough for Shakespeare it’s good enough for us

Inspirerad av gårdagens blogg kunde jag inte låta bli att ta upp ännu en musikal inspirerad av ett verk av Titus Maccius Plautus och även denna gång så är det en förväxlingsfars. Fast i Grabbarna från Syracusa (så löd den svenska titeln på filmversionen som kom 1940) så har vi två par identiska tvillingar som orsakar kaoset.
Det ena tvillingparet är av nobel börd, i sin tjänst har de var sin slav, även de enäggstvillingar. När gossarna var unga så seglade de på ett stort skepp som sjönk och bröderna (i bägge tvillingparen) kom att skiljas åt.
När showen börjar så har de vuxit upp till unga män, i var sin stad och är alltså helt ovetande om varandras existens.
För att göra det hela mera förvirrande så har bröderna samma namn, det gäller både ungherrarna och deras  slavar. De heter numera Antipholus av Ephesus respektive Antipholus av Syracuse, och bägge slavarna heter Dromio.
När Antipholus av Syracuse en dag anländer, med sin slav, till staden Ephesus så startar förväxlingskomedin.
Antipholus av Ephesus hustru Adriana och hennes slav Luce tar naturligtvis fel på pojkarna från Syracuse och deras egna äkta män vilket självklart får kaotiska följder.
Allt slutar dock lyckligt med att Antipholus av Syracuse gifter sig med Adrianas syster Luciana.
Jag hoppas ni hängde med.

Det här är en riktig pärla, en äkta klassiker.
Och en av Rodgers & Harts absolut bästa musikaler.
Musiken är sprudlande, melodiös, jazzig, smeksam och charmig om vartannat och Harts texter… Alltså, de är så smarta, roliga och helt makalöst bra. Han är i sitt esse här.
Att få en chans att höra verket med all musik intakt och med de gamla original-arren är helt ljuvligt. Ännu en gång har City Center’s Encores! gjort en kulturgärning av enorma mått och fått en fantastisk musikal att bli ännu bättre. Och dessutom kännas så fräsch!
Ett absolut måste!!!!!

Favvisar:
I Had Twins, Dear Old Syracuse, This Can’t Be Love, Sing for Your Supper, Come with Me, He and She

Kuriosa:
The Boys From Syracuse var den första Broadwaymusikal som använde sig av en Shakespearepjäs som librettounderlag.
Exempel på andra musikaler baserade på Shakespeare: West Side Story + Roméo et Juliette, de la Haine à l’Amour (bägge baserade på Romeo & Julia), Kiss Me, Kate (Så Tuktas En Argbigga), Oh, Brother! (Förvillelser), Rockabye Hamlet (Hamlet), The Donkey Show: A Midsummer Night’s Disco + Swingin’ The Dream (bägge baserade på En Midsommarnattsdröm), Your Own Thing + All Shook Up + Illyria + Music Is  (alla fyra baserade på Trettondagsafton), Two Gentlemen of Verona (Två ungherrar i Verona) och säkert ett gäng till men det här var de jag kom på just nu.

Videosar:
Sing For Your Supper
Falling in Love With Love
The Boys from Syracuse
What Can You Do With A Man
The Making of the Boys From Syracuse från en universitets uppsättning 2009

Dag 171: Kid Millions

Kid Millions (1934), filmmusikal
Musik & sångtexter: Alfred Newman, Gus Kahn, Walter Donaldson, Burton Lane, Harold Adamson, Irving Berlin
Manus: Arthur Sheekman, Nat Perrin, Nunnally Johnson

Eddie Wilson Jr lever ett fattigt men behagligt liv med sin flickvän i Brooklyn. Men en dag får han reda på att han ärvt 77 millioner dollar, men han måste åka till Egypten för att hämta dem.
Det finns dock ett litet problem, det finns ett flertal andra som anser att det egentligen är dom som har rätt till pengarna och de gör allt i sin makt för att komma över arvet. Det innebär bland annat att ett antal kvinnor försöker förföra Eddie, här finns skurkar som försöker lura honom, andra som försöker döda honom och mycket annat.
Eddie hamnar också i ett harem och blir jagad av Sheikh Mulhullas dotter som blivit blixtkär i honom.
Men allt slutar lycklig, Eddie får sina pengar och far hem till Brooklyn där han öppnar en glassfabrik som ska dela ut gratis glass till alla.

Det här är en typ av musikal som aldrig skulle kunna göras idag och man måste se den utifrån tiden den spelades in i om man ska se den, annars är risken stor att man blir väldigt störd, för filmen är full av rasistiska stereotyper och här framförs det bl a sånger i ”black face”.
Musiken är dock väldigt härlig och just så där jazzigt musikaliskt som den kunde vara i den tidiga 30-talets musikalfilmer.
Här finns kanske inte nån riktigt stor hit men det är kul att få höra en ung Ethel Merman i en av sina få filmroller och Eddie Cantor har jag knappt hört innan så här finns små pärlor att hämta.
Och som final kan man hitta en hysterisk glassfantasi som var filmad i tidig Technicolorteknik – finns nedan bland klippen.
Ett barn av sin tid med allt vad det innebär, på både gott och ont…

Här kan ni läsa mer om Eddie Cantor, Ethel Merman och The Nicholas Brothers

Favvisar:
Okay Toots, An Earful of Music, I Want to Be a Minstrel Man

Videosar:
When My Ship Comes In
An Earful of Music
Okay, Toots
I Want to Be a Minstrel Man med Harold Nicholas
Ice Cream Fantasy (tidig technicolor sekvens)
Mandy – obs den framförs i ”black face”. Medverkande i numret är bl a de fantastiska Nicholas Brothers som här, bara 19 resp 13 år gamla visar upp vilka fantastiska artister de var redan då.

Ethel Merman & Eddie Cantor