Tag Archives: 30-tal

Dag 154: On Your Toes

8 Maj

On Your Toes (1983 Broadway Revival)
On Your Toes (1936), 315 föreställningar
Baserar mitt omdöme på revivalcastinspelningen från 1983 (505 föreställningar).
Musik: Richard Rodgers
Sångtexter: Lorenz Hart
Libretto:  Richard Rodgers, George Abbott & Lorenz Hart

Finer things are for the finer folk,
Thus society began.
Caviar for peasants is a joke;
It’s too good for the average man.
Supper clubs are for the upper folk,
Packed like sardines in a can.
Through the smoke you get your check and choke;
It’s too good for the average man.
Each poor man has a wife he must stick to,
Rich men have a different habit.
To be caught in flagrante delictu
Is much too good for the average rabbit.
All-night parties, drinking like a Lord,
Fit into our social plan.
Waking in the alcoholic ward
Is too good for the average man.

Den före detta vaudeville artisten Junior Donal försörjer sig som musiklärare på Knickerbocker Universitetet.
Han använder sig av sina kontakter inom sociteten för att övertyga chefen för The Russian Ballet att sätta upp en väns jazziga balett Slaughter on Tenth Avenue.
Junior får ihop det med prima ballerinan, Vera Barnova, i balettkompaniet och ser också till att han får spela huvudrollen i baletten. Detta gör Veras älskare och ordinarie danspartner så galen av svartsjuka att han anlitar två skurkar för att mörda Junior. Tanken är att han ska dödas så fort han kommer av scenen.
Junior får dock reda på detta och han ser till att hålla igång baletten så länge han kan, så även när baletten egentligen är slut så ser han till att få göra encore på encore på encore på encore tills polisen kan anlända och arrestera skurkarna.

Om jag igår lyssnade på en medioker 20-tals musikal så är dagens 30-talare en riktig höjdare.
Detta är så bra, så helt galet bra.
Musiken är jazzig, fräsig och med otroligt starka melodier.
Harts texter hör till de bästa han skrivit. Vackra, poetiska, roliga, smarta och helt enkelt underbara, se exemplet ovan – en text som inte känns 75 år gammal!
Och Rodgers första längre balettkompositioner är helt makalösa. Den första La Princess Zenobia Ballet hade jag aldrig hört förut, tror denna inspelning är första gången den tagits med på en castskiva. Den är ok men kan inte jämföras med Slaughter on Tenth Avenuebaletten som är grymt bra även som rent musikstycke och skulle lugnt platsa i konsertsammanhang.
Ja, åter igen så är jag salig. Det här är verkligen min typ av musik.
Detta är en skiva man inte ska missa. Rodgers & Hart när de är som bäst.
Kärlek!!!!!!

Favvisar:
It’s Got To Be Love, There’s A Small Hotel, Slaughter On Tenth Avenue, On Your Toes, Quiet Night

Kuriosa:
Från början var det tänkt att detta verk skulle bli en filmmusikal.
Rodgers & Hart skrev den med Fred Astaire i tankarna. Men han tackade nej, han trodde inte att hans publik ville se honom som en enkel vaudeville ”hoofer” utan ville att han skulle fortsätta att vara en sofistikerad frackklädd gentleman. Han ansåg också att införandet av klassisk ballet i handlingen skulle vara för ”highbrow” för publiken.
Då bestämde sig upphovsmännen att göra om manuset till en Broadwayshow istället.

Denna show var den första show i vilken man blandade klassisk balett (med klassiskt tränade dansare) och jazzdans. Dansnumren var dessutom viktiga för handlingen och inte bara med som fristående shownummer, även det var rätt så ovanligt i shower på denna tid.

Koreografin stod George Balanchine (1904 – 1983) för.
Han var en rysk dansare som flydde från Ryssland efter revolutionen och kom till Paris 1924. Där blev han medlem och koreograf för den berömda Ballets Russes. Han koreograferade bland annat flera verk av Stravinsky, och samarbetade med många andra kända dåtida kompositörer.
Så småningom hamnade han i New York där han skapade American Ballet kompaniet 1935.
Han var också en av grundarna till  New York City Ballet som startade 1948.

George Abbott som var med och skrev manuset 1936, regisserade bägge Broadwayrevivlarna av musikalen (1954 & 1983).

Revivaln 1983 vann 2 Tony Awards (bästa reproduktion och bästa kvinnliga skådespelerska), 1 Theatre World Award bästa kvinnliga skådespelerska) och 4 Drama Desk Awards ( bästa revival, kvinnliga skådespelerska, kapellmästare och orkestrering).

I 1983-års revivals ensemble kunde man hitta Jerry Mitchell, en man som numera blivit ett stort namn på Broadway. Han har bland annat koreograferat originaluppsättningarna av Hairspray, The Full Monty och Catch Me If You Can (Dag 151) och både regisserat och koreograferat musikalerna Legally Blond och den alldeles sprillans nya showen Kinky Boots.
Han är också initiativtagaren och skaparen av Broadway Bares, en årlig återkommande strip show där dansare från alla Broadwayshower strippar för välgörenhet. Pengarna går oavkortat till AIDS forskning och alla som medverkar, både på och bakom scenen, ställer upp helt ideellt. Showerna som är inne på sitt 23:e år har dragit in miljontals dollar till forskning och stöd för sjuka.

Videosar:
Slaughter från filmversionen 1939 med Balanchine koreografi
On Your Toes at UCLA
Jaclyn Guillou – There’s A Small Hotel
Broadway Bares ’09Shoes

Ljudis:
Sarah Vaughan – It’s Got To Be Love

Dag 142: Life Begins at 8:40

26 Apr

Life Begins at 8_40 [Studio Cast Recording]
Life Begins at 8:40 (1934), 237 föreställningar
Baserar min bedömning på studioinspelningen från 2010
Musik: Harold Arlen
Sångtexter: Ira Gershwin & E. Y. Harburg
Sketcher: Ira Gershwin, E.Y. Harburg, David Freedman, H.I. Phillips, Alan Baxter, Henry Clapp Smith, and Frank Gabrielson.

En Broadwayrevy.
Den var uppbyggd kring sina stjärnor Bert Lahr och Ray Bolger. Som av en slump så skulle dessa två herrar fem år senare bli två av medlemmarna i en berömd trio: Fågelskränmman (Bolger), Plåtmannen och Det fega lejonet (Lahr) i den klassiska filmen Trollkarlen från Oz (1939, med musik av Arlen och texter av ”Yip” Harburg).

En bortglömd liten musikalrevy från trettiotalet.
Det är så kul att fler och fler skivbolag har börjat gräva fram dessa ”försvunna” shower från Broadways glansdagar och valt att rekonstruera dem och ge ut dem.
En kulturgärning av det stora slaget för jag kan tänka mig att de inte direkt är några kioskvältare.
Men för oss nördar så är det lycka varje gång en ny sån här inspelning dyker upp.

Det här är inte direkt nån stor klassiker, det är inte en makalös samling sånger som erbjuds men det är kul, svängigt och definitivt värt att få en ny chans.
Mycket av materialet känns som om det var baserat på mallen för hur en Broadwaysång skulle låta på den tiden. Så mycket känns bekant och som nått man redan hört.
Det som skiljer den här från många andra liknande shower är kvalitén på sångtexterna. Både ”Yip” Harburg och Ira Gershwin var kända för sin ”wit”, intelligens och sociala medvetenhet och när de nu delar på uppgiften så resulterar det i en uppsjö av roliga, förvånansvärt fräcka (eller vad sägs om: When a Lesbian was an islander and not your wife’s best friend) och smarta texter. Bara dessa bägge herrars bidrag gör denna platta till nått man bara måste ha.
Det här var Harold Arlens första Broadwaykomposition.

Favvisar:
You’re a Builder-Upper, Quartet Erotica, What Can You Say in a Love Song (That Hasn’t Been Said Before?), Let’s Take a Walk Around the Block, Shoein’ the Mare

Videosar:
You’re a Builder-Upper (ljudis)
Get Happy (en Arlan sång komponerad 1929)
Stormy Weather (en annan Arlen komposition, denna fr 1933)

Dag 136: Girl Crazy

20 Apr

511z37Xsy0L
Girl Crazy (1930), 272 föreställningar
Baserar mitt omdöme på studiorekonstruktionen från 1990.
Musik: George Gershwin
Sångtexter: Ira Gershwin
Libretto: Guy Bolton & John McGowan

Den unge playboyen Danny Churchill skickas till den lilla landsortshålan Custerville i Arizona av sin far som oroar sig för att sonen är allt för intresserad av New Yorks utbud av kvinnor, vin och partys. I denna lilla sömniga håla ska Danny lära sig vett, ta ansvar och bli en hederlig arbetande man.
Men om Danny inte får ta del av New Yorks nattliv så får han väl se till att nattlivet flyttar till Custerville.
Så istället för att jobba på familjens ranch som kofösare så förvandlar han stället till en ”dude ranch”, dvs ett slags exklusivt ranchhotell speciellt anpassat efter semestrande storstadsbors önskemål. Lite ridning, lite camping och mycket party alltså.
För att se till att det blir fart och klass på stället skickar han efter showflickor från Broadway och anställer Kate Fothergill som sångerska.
Danny blir så småningom förälskad i byns mer jordnära kvinnliga brevbärare.

Ännu en typisk 20/30-tals musikal, lätt på intrig men med en samling sånger så starka att man bara blir salig.
Detta är nog en av Gershwins absolut bästa musikaler. Vilka hits det finns i denna show: I Got Rhythm, But Not For Me, Embraceable You och Could You Use Me? för att bara nämna några.
Det här är så otroligt makalöst, sanslöst bra att jag saknar ord!
Kan bara säga: SKAFFA!!!!!
Detta är nödvändig lyssning för varje person som säger att de gillar musikal eller tidig jazz eller musik överhuvudtaget.
Oumbärlig, det är vad detta är!

Favvisar:
De fyra ovan nämnda plus: Treat Me Rough, Bronco Busters, Bidin’ My Time, Boy! What Love Has Done To Me!

Kuriosa:
Förutom alla hits som kom från denna show så är den också känd för att så många blivande kändisar var med i den.
Ginger Rogers fick sitt stora genombrott som brevbäraren Danny blir förälskad i. Det var så Hollywood fick upp ögonen för henne och vi vet väl alla hur det gick för henne där…
Ethel Merman gjorde sin Broadway debut i showen och blev den stora sensationen. Hennes sätt att belta fram I Got Rhythm skapade en stjärna och blev starten på en drygt 30-årig Broadway karriär.
I orkesterdiket kunde man hitta:  Benny Goodman, Gene Krupa, Glenn Miller, Jimmy Dorsey och Jack Teagarden.
Roger Edens, blivande orkesterarrangör i Hollywood och trefaldig Oscarsvinnare, spelade piano på scenen.

På premiären så stod George Gershwin själv i orkesterdiket och dirigerade orkestern.

Sången I Got Rhythm dök först upp i Gershwins floppmusikal från 1928, Treasure Girl. Där var den en ballad.
Sen skulle den ha varit med i East Is West en musikal som Florenz Ziegfeld beställt men som aldrig sattes upp. Även sången Embraceable You kom från början från den showen.

Girl Crazy bearbetades och piffades upp i början av 1990-talet.
Den fick ett delvis nytt manus, flera extra Gershwin sånger från andra shower interpolerade i stycket och en ny titel: Crazy For You.
Denna show, med premiär 1992, blev en mega hit och spelades 1622 gånger och vann 3 Tonys: Bästa musikal, bästa koreografi och bästa kostym.

Videosar:
Treat Me Rough från filmversionen, 1943. Den har inte mycket att göra med scenversionen.
Judy Garland: Embraceable You
Judy Garland: But Not For Me
Treat Me Rough (Girl Crazy) – Tiffany & Cyrus – Top 6 SYTYCD
Ethel Merman Sings I Got Rhythm 1956
CRAZY FOR YOU (West End) – ”I Got Rhythm”

Dag 107: The Wizard Of Oz

22 Mar

Andrew Lloyd Webber's New Production Of The Wizard Of Oz
The Wizard Of Oz (1939/2011), över 600 förteställningar
Musik: Harold Arlen, nya sånger Andrew Lloyd Webber
Sångtexter: E. Y. Harburg, nya sångtexter Tim Rice
Libretto: Andrew Lloyd Webber & Jeremy Sams baserad på filmen Trollkarlen från Oz (1939) i sin tur baserad på romanen The Wonderful Wizard of Oz (1900) av L. Frank Baum

Den klassiska historien om Dorothy som hamnar i landet Oz och som med hjälp av en fågelskrämma, en plåtman och ett fegt lejon beger sig till smaragdstaden för att där träffa trollkarlen och be om hans hjälp att ta sig hem till Kansas.
Tror att ni kan berättelsen.

Var lite osäker på om jag skulle gilla det här och därför har det dröjt innan jag satte på den här cd:n. Men jag kan till min glädje berätta att resultatet är riktigt bra.
De klassiska filmsångerna låter fräscha och nutida utan att ha tappat sin gamla identitet eller stil och de nya sångerna låter som om de kunde varit från filmen. Jag är faktiskt lite imponerad av det här.
Ok, den första, nya introduktionslåten Nobody Understands Me, en slags popcountry, känns lite övertydlig och överflödig. Den sticker dessutom ut ganska mycket jämfört med resten och låter mer Lloyd Webber än Arlen. Men den är rätt så bra så jag köper den i alla fall.
De andra nya sångerna fyller faktiskt en funktion och fördjupar både trollkarlens och den elaka häxans karaktärer.
Lite synd är det att de tagit bort min gamla favvo The Jitter Bug som fanns med i den förra scenversionen.
Stjärnan på cd:n är utan tvekan Hannah Waddingham som den elaka häxan Västan, hon är magnifik.
Den här är ett trevligt tillskott för alla Oz fans.

Favvisar:
Red Shoes Blues, Bacchanalia, Nobody Understands Me, The Merry Old Land Of Oz, Munchkinland / Ding-Dong! The Witch Is Dead

Kuriosa:
I filmen får Dorothy ett par röda rubinskor. I boken är skorna av silver.

L. Frank Baum skrev 13 uppföljare till Trollkarlen från Oz. Efter hans död 1919 så lät förlaget Ruth Plumly Thompson skiva fler uppföljare, hon skrev 21 stycken. Den sista, The Enchanted Island of Oz kom 1976.

Det här är en storslagen ny scenversion av den klassiska filmen från 1939 och den gick på The London Paladium mellan 1 mars 2011 och 2 september 2012.
Andrew Lloyd Webber har inte bara arrat om sångerna som fanns med i filmen, han har även bidragit med ett flertal nya. Han har dessutom samarbetat med sin gamla textpartner från 70-talet Tim Rice på de nya sångerna.

Lloyd Webber samplar en hel del från Modest Musorgskijs tondikt En natt på Blåkulla. Det gjorde man även i filmen från 1939.

Rollsättningen av Dorothy skedde via talangtävlingen Over The Rainbow på engelsk tv. Vinnaren hette Danielle Hope.
Det här var den fjärde stora talangtävlingen för att hitta en ny West End stjärna som Lloyd Webber agerade domare på.
Den första kom 2006 hette How Do You Solve a Problem like Maria? och där skulle man hitta en Maria för Sound of Music.
2007 kom Any Dream Will Do!, där man skulle hitta en Joseph för den nya uppsättningen av Joseph and the Amazing Technicolor Dreamcoat.
2008 kom I’d Do Anything för att hitta Nancy till Oliver!
Efter jakten på Dorothy (2010)
så körde man en ny tävling förra året för att hitta en ny Jesus till förra årets enorma arenaturné med Jesus Christ Superstar.

Trollkarlen spelas av Michael Crawford, mannen som Lloyd Webber gav rollen som fantomen i originaluppsättningen av The Phantom Of The Opera (1986).

Videosar:
Welcome To Munchkinland
Trailer för föreställningen
Längre reklam/infospot
Montage (mest från Merry Old Land Of Oz)
Red Shoes Blues

Dag 104: Ziegfeld Follies Of 1936

19 Mar

Ziegfeld Follies Of 1936
Ziegfeld Follies Of 1936 (1936), 106 + 112 föreställningar.
Musik: Vernon Duke
Sångtexter: Ira Gershwin
Sketcher: Ira Gershwin & David Freedman

We’re not explaining the plot
You cannot explain what’s not.
Det här är en rekonstruktion av en typisk extravagant musikalisk revy från 30-talet. Den ingår i serien City Center Encores: Great American Musicals in Concert.
Så nån intrig finns här inte att återge.

Men det finns massor av musik. Och vilken musik! Och vilka sångtexter!!!!! Jag vet att jag nog kan uppfattas som tjatig vad gäller min förkärlek för 30-tals musik men när jag hör en sån här samling så kan jag inte annat än bli alldeles lyrisk. Och Ira Gershwins texter, alltså vilka rim, vilken vitsighet, så smarta och så perfekta!
Allt är naturligtvis inte bra men det som är bra är så grymt bra att jag saknar ord. Om den här finns på Spotify så lyssna på låtar som He Hasn’t A Thing Except Me som är det perfekta lustmordet på allt vad Torch Songs heter, eller lyssna på de tajta harmonierna från trion som sjunger My Red-Letter Day.
Pure bliss!
Redan inledningssången sätter tonen när en klassisk smörsångare till MC berättar att det här minsann inte är en ytlig historia som bara förlitar sig på halvnakna, långbenta tösen, bara för att låta sången bli avbruten av just en enda lång parad av klassiska ”follies flickor”. Billigt och förutsägbart, visst, men ibland så kan förpackningen göra att även den fånigaste idén kan landa och här har vi en låt med härlig musik och vass text. Så jag köper det! Totalt!
Köp det ni också!

Favvisar:
He Hasn’t A Thing Except Me, My Red-Letter Day, Words Without Music, I Can’t Get Started, Sentimental Weather

Kuriosa:
Vilket uppbåd av artister som var med i den här upplagan av Follies i original: Fanny Brice, Bob Hope, Josephine Baker och the Nicholas Brothers, bara för att nämna de mest kända.

På grund av att huvudattraktionen Fanny Brice blev sjuk efter ett par månader så la man ner showen mellan maj och september. När den fick sin nypremiär så var Fanny kvar men det hade också tillkommit ett antal nya medarbetare, bland annat den famösa strippan Gypsy Rose Lee – vars biografi (till viss del) var underlaget för musikalen Gypsy från 1959.

Barbra Steisand fick sitt stora genombrott när hon porträtterade Fanny Brice på Broadway i musikalen Funny Girl 1964.

När den här upplagan av Ziegfeld Follies hade sin premiär så hade Florenz Ziegfeld varit död i ett antal år, det var hans änka Billie Burke som stod som producent för den. Billie är nog mest känd för att hon spelade den goda fén Glinda i Trollkarlen från Oz (1939).

Florenz var inspirerad av Folies Bergère i Paris när han skapade sina Follies. Den första i serien kom 1907 och sen kom det en ny varje år till 1925. Efter det så dök det upp nya upplagor vid oregelbundna tillfällen, den sista kom 1957.

Det var Ziegfeld som producerade den första ”moderna” musikalen Show Boat 1927.

Videosar:
The Nicholas Brothers
Fanny Brice
Fanny som Baby Snooks med Judy Garland
Billie Burke som Glinda i Trollkarlen från Oz
Gypsy Rose Lee
Barbra Streisand som Fanny i Funny Girl
Natalie Wood som Gypsy Rose Lee i filmversionen av Gypsy

Ljudis:
Fanny Brice: My Man

Dag 89: Anything Goes

4 Mar

Anything Goes (New Broadway Cast Recording)

Anything Goes (1934), 420 föreställningar. Jag baserar mitt omdömme på inspelningen av Broadwayreviveln från 2011, den spelades 521 gånger.
Musik & sångtexter: Cole Porter
Libretto: För originalproductionen Guy Bolton & P.G. Wodehouse, bearbetad för denna version av John Weidman & Timothy Crouse

Eftersom det här är en musikal från trettiotalet och intrigerna på den tiden var underordnade musiken så har den här showen bearbetats ett otal gånger sen dess.
Men gemensamt för alla versionerna är att den utspelar sig på en stor passagerarbåt på väg från New York till London, att det finns en ung man, Billy,  som smitit ombord eftersom han har blivit förälskad i en rik flicka, Hope,  som är på väg till London för att gifta sig.
Av ett par gangsters utklädda till präster får Billy en båtbiljett, de råkar nämligen ha en över. Egentligen hör den till deras boss, en ökänd gangster, som de glömde kvar på kajen. Detta medför att Billy misstas för att vara samhällets fiende nr 1 och blir jagad över hela båten.
Ombord finns också en f d predikant, Reno Sweeney, som numera är jazzsångerska och som är en gammal bekant till Billy.
Som ni förstår så blir det förväxlade identiteter, missförstånd, spring i dörrar, lögner, förvirring, dåliga vitsar, halvdana vitsar, bra vitsar, dubbeltydigheter, galenskaper och ett lyckligt slut där alla får den de ska ha. Lägg till det en jäkla massa superba låtar och vi pratar om en riktig helkväll!

Det här är underbart. Porters musik är fantastisk och hans sångtexter otroligt intelligenta, roliga och fyllda av underbara ”double entendres” av en sort som knappt existerar längre.
Här finns en samling hits som vilken musikal som helst skulle vara stolt över: I Get A Kick Out Of You, You’re The Top, Blow Gabriel Blow, bara för att nämna några. Det här är definitivt en av hans absolut bästa partiturer, makalöst bra.
Till den här versionen, som i de flesta revivelar av Porters verk, har man dessutom lagt in hits från flera av hans andra musikaler också, vilket gör att sånglistan blir ännu maffigare.
Så cd:n är definitivt bra. Inte den ultimata versionen av musikalen men en bra version om man inte hört den tidigare.
Om det finns nått att klaga på här så är det att en del av musiken känns lite släpig, den svänger men har inte snärten och vassheten som originalversionerna (eller inspelningar från 30-talet) hade. Den är för smooth, för insmickrande. Sån här musik kan gärna få vara lite råare och sexigare.
Visst är det fortfarande bra men det saknas det där speciella lilla extra som gör det till en riktigt toppinspelning.

Favvisar:
I Get A Kick Out Of You, You’re The Top, Blow Gabriel Blow, Anything Goes, Buddy Beware

Kuriosa:
2011 års revivel vann 3 Tony Awards: Bästa revivel av en musikal, bästa kvinnliga huvudroll i en musikal (Sutton Foster) och bästa koreografi.
Den vann även 5 Drama Desk Awars: Bästa musikal revivel, bästa kvinnliga huvudroll, bästa koreografi, bästa ljuddesign och bästa scenografi.
Den var också nominerad för en Grammy 2012 för bästa castalbum men förlorade mot The Book Of Mormon.

I den här versionen har man behållit 12 av original låtarna, strukit 2 och lagt till 2 av de sånger som ströks innan premiären 1934,  plus fyllt på med 4 sånger från andra Porter musikaler (bl a fr DuBarry Was A Lady och Red, Hot And Blue).

Det påstås att Porter var så trött på att ”fint” folk som gick på Broadwayshower på den tiden var nonchalanta, högljudda och droppade in lite som de ville under hela första akten, och att han därför la den största hiten I Get A Kick Out Of You som första låt bara för att tvinga folk att komma i tid.

Just den ovan nämnda låten var kontroversiell eftersom den innehöll texten
Some get a kick from cocaine
I’m sure that if
I took even one sniff
That would bore me terrifically, too
Yet, I get a kick out of you
Innan man tog bort referensen till kokain så var sången föbjuden att spelas på radio eller användas i filmer. En ersättning löd:
I get no kick from Champagne
I’m sure that if
I took even one sipp

Sutton Foster som spelar Reno Sweeney i denna version är lite av en musikal-intrigs-kliché vad gäller hur hon blev stjärna. Hon var nämligen understudy för huvudrollsinnehavarsken i musikalen Thoroughly Modern Millie men medan de var ute på sin try-out turne så blev Sutton tvungen att ersätta henne. Och trots att det var en $10 millioner föreställning så chansade producenterna på att låta den få sin Broadwaypremiär med en okänd i huvudrollen och en stjärna föddes!

Videosar:
Anything Goes från Tony Awards 2011 med Sutton Foster
Anything Goes från Tony Awards 1988 med Patti LuPone
Anything Goes trailer för tv-versionen (1954) med Ethel Merman
Anything Goes med John Barrowman
Anything Goes – flash mob
Anything Goes med Ethel Merman 1979
Blow Gabriel Blow med Sutton Foster på Late Show with David Letterman
You’re The Top på The Rosie Show
Friendship med Ethel Merman och Bert Lahr

Dag 76: Roberta

19 Feb

Roberta - 1952 Studio

Roberta (1933), 295 föreställningar
Musik: Jerome Kern
Sångtexter & libretto: Otto Harbach, baserad på romanen Gowns By Roberta av Alice Duer Miller

Huck: My orchestra could put new life into your models.
Aunt Minnie: That’s what I’m afraid of.

John Kent, en ung amerikansk footballspelare, grälar en dag med sin fästmö, de skiljs åt och John bestämmer sig för att åka till Paris där hans faster Minnie har etablerat det framgångsrika modehuset Roberta. Med sig på resan har han sin bästa kompis Huckleberry Haines som är ledare för ett swingband.
Strax efter att John anlänt till Paris så avlider hans faster och det visar sig att hon testamenterat hela rörelsen till honom och assistensen Stephanie. Dessa två måste nu samarbeta för att försäkra modehusets fortsatta framgång. Detta omaka partnerskap leder till misslyckanden, framgångar och, till sist, kärlek.

Åh, vilken musik denna show innehåller. Makalöst bra. Klassiker som Smoke Gets In Your Eyes, Yesterdays och många, många fler.
Musiken är en blandning av i det närmaste operettsånger och rena swingnummer, vilket ger en skön variation i lyssnandet.
Just den här inspelningen gör kanske inte sångerna riktig rättvisa eftersom den är en ren studioproduktion från 50-talet. Den känns lite energilös vad gäller orkestern och oengagerad vad gäller solisterna. Man har också med en sån där, på fyrtio och femtiotalen så populär, tonalt exakt men helt opersonlig kör som gör små insatser här och där. Det drar ner betyget ordentligt.
Jag har inspelningar från bägge filmversionerna men ingen av dem hade med föreställningens alla sånger men de finns här – inklusive de från filmversionerna – så det här är första gången jag hör allt.
Halvdan inspelning av en fantastisk samling sånger av en av musikalhistoriens största kompositörer.

Favvisar:
Smoke Gets In Your Eyes, Let’s Begin, I Wont Dance, Lovely To Look At, Don’ t Ask Me Not to Sing

Kuriosa:
Bob Hope spelade Huckleberry Haines på Broadway.

Manuset ansågs redan på sin tid vara tungrott, tunt och i det närmaste hurmorbefriat och var orsaken till att showen fick ganska så dåliga recensioner när den kom. Faktum är att det klankades så mycket på Harbachs text att man i det närmaste glömde den fantastiska musiken.
Det dåliga manuset medförde att man bara har med grundkoncepetet  – nån ärver en modebutik i Paris – i de två filmversionerna.

De två filmversionerna är:
1. Roberta från 1935 med Fred Astair och Ginger Rogers i huvudrollerna. Till den filmen så strök man ett antal av föreställningens sånger och la istället in I Won’t Dance (med text av Dorothy Fields och plockad från en Kern flopp: Three Sisters) och Lovely To Look At som specialskrevs för filmen och blev Oscarnominerad.
2. Lovely To look At kom 1952, i den hittar vi Howard Keel och Kathryn Grayson.

Numera så inkluderar man nästan alltid både I Won’t Dance och Lovely To Look At när man sätter upp showen.

Kernfloppen Three Sisters kom 1934, hade sin premiär i London och har inget med Chekhovs pjäs med samma namn att göra. Den spelades i knappt två månader.

Pressklipp:
Extremely unimportant and slightly dead.
– John Mason Brown, Evening Post

Videosar & ljudisar:
I Won’t Dance från första filmversionen med Fred Astair & Ginger Rogers
I’ll Be Hard To Handle med Ann Miller från den andra filmversionen
Smoke Gets In Your Eyes med The Platters (en ljudis)
Adrian fashion show fr MGM

Dag 48: The Band Wagon

22 Jan

The_Band_Wagon_(musical)_sheet_music

The Band Wagon (1931), 260 föreställningar
Musik: Arthur Schwartz
Sångtexter: Howard Dietz
Libretto: George S. Kaufman & Howard Dietz

Revyn var ett väldigt populärt format under 10 och 20-talen på Broadway. Klassen på föreställningarna kunde variera nått otroligt från exklusiva och påkostade Ziegfeld Follies spektakel till riktiga botten napp.
1931 hade The Band Wagon premiär och här hade vi en föreställning som av både kritiker och publik ansågs vara den perfekta, fulländade revyn. Den bestod inte bara av förstklassiga sketcher och musiknummer utan även scenografin var nått helt nytt: man hade en dubbel roterande scen. Den var alltså delad så att den kunde rotera åt olika håll samtidigt. Nått liknande hade aldrig tidigare setts på Broadway.

Det jag lyssnat på idag är nog så nära man kan komma en ”äkta” castinspelning från denna föreställning. Det här är nämligen en experimentell inspelning på ett nytt format, en long playing program transcription!

Den 5 oktober 1931 släppte RCA Victor denna dubbelsidiga inspelning av melodier från showen. Det var en av de första skivorna man gav ut på den nya hastigheten 33 1/3 varv i minuten. Denna platta krävde därför en ny typ av skivspelare som klarade både detta och det vanliga 78 varvs formatet. Vilket betydde att om man som konsument ville ha en sån här ny skiva behövde man köpa en ny grammofon också. Nu skedde detta försök mitt i den djupaste depressionen så blev det ingen hit och bolagen behöll 78 varvarna till slutet av fyrtiotalet. Då gjorde man ett nytt lanseringsförsök och den gången funkade det och LPn var född.

På skivan kan man höra en medley av sånger och dansmusik från showen framförda av Leo Reismans orkester och med vokala insatser av Fred och Adle Astair, dessutom finns kompositören Arthur Schwartz med och kompar på White Heat.

Det här är helt otroligt häftigt att få höra. Ljudkvalitén är kanske inte den bästa men man får njuta av originalorkestreringarna och syskonen Astairs vokala insatser. Och bara det räcker för att göra mig lycklig.

Skivan består alltså av ett medley som är uppdelat på två sidor, en för varje akt.
Sid 1:   Overture / Sweet Music / High And Low / Hoops / Confessions / New Sun In The Sky / I Love Louisa.
Sid 2:  Ballet Music / Beggars Waltz / White Heat / Dancing In the Dark

Faviis: Hoops mest för att det är bara här Adele är med och sjunger.

Kuriosa:
Det här var den sista föreställningen som Fred och hans syster Adele gjorde ihop. De hade dansat ihop som team ända sedan de var barn och nått stora framgångar både på Broadway och i London.
Efter denna show flyttade Adele till England och gifte sig med en engelsk lord.
Eftersom det ansågs att det var Adele som var stjärnan i deras dansteam så trodde man att det inte skulle gå så bra för Fred men… Det var nu han kom att hitta sin egen stil och det blev startskottet för hans fantastiska karriär i Hollywood.

Videosar:
Från 1953 års filmersion,
Dancing In The Dark
I Love Louisa
Bara för att hon var så fantastisk (och med i The Band Wagon filmen): Cyd Charisse homage

The Band Wagon (OBC)
250px-AdeleFred1921

Fred & Adele Astair

Dag 30: Face The Music

4 Jan

51EallClJsL._SS500_

Face The Music (1932), 165 föreställningar – I mitt bedömande av musiken utgår jag från Encores castinspelning från 2007.
Musik & Sångtexter: Irving Berlin
Libretto: Moss Hart

Det här är en ”back-stage” musikal, det vill säga den handlar om att sätta upp en musikal och allt som kan hända runt omkring.
I det här fallet har vi en korrumperad polischef som snabbt behöver bli av med en massa mutpengar som han gömt i ett flertal plåtlådor. Hittas pengarna kan de ju användas som bevis mot honom. En producent berättar då att det bästa sättet att bli av med pengarna är att investera dem i hans nya show – en garanterad flopp och ett perfekt sätt att få pengar att gå upp i rök.
Naturligtvis går det inte som planerat. Showen floppar visserligen men några av de medverkande vill försöka rädda den (omedvetna om att tanken var att den skulle floppa) genom att ”snuska till” den en aning. De lägger bl a till ett nudistnummer  som utspelar sig i Sverige!! Naturligtvis blir det stor skandal, polisen stormar teatern och föreställningen blir en megasuccé.
Det här är en högst rudimentär sammanfattning, för det händer hur mycket som helst och manuset har massor av olika vändningar och underintriger.

Föreställningen skrevs som en politisk satir med speciellt fokus riktat mot politisk- och polisiärkorruption. Men den ger också en hel del kängor mot showbiz och hur man är beredd att ta till vilka medel som helst för att få till en hit.
Showen skrevs mitt under 30-talets depression och det är förmodligen anledningen till att så gott som alla sångerna är up beat till sin natur och fyllda av en optimism och en tro på en bättre framtid. Man valde att inte gräva ner sig i det mörka och tunga utan försökte snarare se det komiska i allt det som en depression medför.

Berlins musik är oerhört attraktiv och omedelbart smittande. Melodierna smeker sig förföriskt in i skallen och efter bara nån genomlyssning så sitter de som berget och det är näst intill omöjligt att inte hela tiden gå runt och nynna på dem.
Ett par av sångerna har blivit standards, som Let’s Have Another Cup Of Coffee, och andra, exempelvis I Say It’s Spinach (And The Hell With It), var stora hits på sin tid.
Berlin var en mästare på att skriva starka melodier och hans enkla men ändå smått geniala texter är fyllda av humor, smarta rytmiska rim och är, bitvis, förvånansvärt småfräcka.

Den här inspelningen, som är en rekonstruktion från 2007, låter precis som jag tänker mig att det kunde låta på trettiotalet med ”Betty Boop” röster, förföriska crooners, ljuva sopraner, smöriga tenorer och så massor av brass i orkesterdiket.
Ett rent nöje att lyssna på.

Favvisar: How Can I Change My Luck, I Don’t Wanna Be Married (I Just Wanna Be Friends), Torch Song, plus de ovan nämnda sångerna.


Kuriosa:

Jag undrar om inte Mel Brooks lät sig inspireras av denna musikal när han skapade sitt mästerverk The Producers (kom som film 1968, som musikal 2001 och som musikalfilm 2005). Tänker då på bägge styckenas grundidé om att investera pengar i en given musikalflopp…

Irving Berlin skrev omkring 1500 sånger under sin 60 åriga karriär. Till de mest kända hör kanske White Christmas, There’s No Business Like Show Business, Blue Skies och Alexanders Ragtime Band.

Kompositören Jerome Kern svarade så här på frågan om var han placerade Irving på den amerikanska musikkartan: ”Irving Berlin has no place in American music—he is American music.” Och George Gershwin kallade honom ”the greatest songwriter that has ever lived”.

Moss Hart skrev flera olika pjäser (You Can’t Take It With You och The Man Who Came To Dinner bägge i samarbete med George S. Kaufman), filmmanus (A Star Is Born), musikal libretton (Lady In The Dark) och arbetade dessutom som regissör. Hans största triumf som regissör kom nog när han regisserade originaluppsättningen av My Fair Lady 1956.

Dag 17: Fine and Dandy

22 Dec

51G979YNJPL._SS500_

Fine and Dandy (1930) 255 föreställningar
Musik: Kay Swift
Sångtexter: Paul James (Pseudonym för James Paul Warburg)

Ett problem med de riktigt tidiga musikalerna, jag talar nu om de från 10- till 30-talet, är att de inte fick några castskivor. Anledningen var enkel, det fanns inga lp-skivor på den tiden och det var så dyrt att spela in att man valde att bara spela in ”hitlåtarna”. Sen så fick man bara plats med ca 5 minuter musik (eller 1 låt) på varje sida av stenkakan eller 78:varvaren som vi kallar dessa skivor numera. Det man spelade in var dessutom oftast cover-versioner av låten med nån populär sångare typ Bing Crosby som vokalist. Trots allt så var det ju hitsen som sålde plattorna och noterna, så resten av materialet ansågs som rätt ointressant och utan större värde.

Vilken tur då att det finns eldsjälar som jobbar med att rekonstruera gamla musikaler. De jobbar i åratal med att gräva  fram originaltexter, originaltonarter och originalorkestreringar. De sammanställer materialet och så spelar de in musikalerna i versioner som ligger så nära originalen som bara möjligt.
I fallet Fine and Dandy så initierades faktiskt det arbetet av kompisitören själv redan i mitten av 80-talet och hon var med och arbetade med den fram till sin död 1993. Det tog ytterligare  tio års arbete innan allt var klart och slutresultatet är denna inspelning. På så sätt fick denna musikal från 1930 äntligen sin castskiva 2004!

Jag älskar musikaler från det tidiga trettiotalet, det finns nått så underbart oskyldigt, lätt och fräsch med dem. Plus att den tidens kombination av 20-tals jazz-age-ighet med trettiotalets tidiga swinginfluenser är helt ljuvlig. Och som det svänger!
Jag blir helt salig av att höra sån här musik. Visst känns den ”gammal” men på ett underbart livsbejakande sätt. Detta är naturligtvis en smaksak men för mig finns inget bättre än sånt här. Och här är den dessutom skriven av nått så ovanligt som en kvinnlig Broadwaykompositör, Kay Swift.

Och vilken liten pärla det är. Jag är helt såld.
Om man gillar Gershwin så kommer man att älska den här. Musiken är ”bubblig”, romantisk och jazzig om vartannat och alltid med starka melodier. Texterna är roliga, med lite smånördiga rim ibland men det bidrar bara till styckets charm.
Finns hur många bra spår som helst. Och allt är framfört av en 26-manna orkester och en ensemble bestående av fantastiska Broadway- och jazzsångare.
Leta upp och köp om ni har möjlighet, ni kommer inte att ångra er! Guld!!!!!!

Som bonus får man fyra andra sånger av Kay framförda i sköna, coola jazzversioner. En riktig guldbonus!

Favvisar: Fine and Dandy, Let’s Go Eat Worms In The Garden, Wedding Bells

Kuriosa:

Barbra Streisand gjorde en cover på titelsången på sitt album People från 1964.

En av de första musikaler som man gav ut en castinspelning av var Oklahoma (1943). Den såldes i ett album och bestod av sex dubbelsidiga 78-varvare med en låt på varje sida.

%d bloggare gillar detta: