Street Scene (1946)
Produktioner i urval:
1947: Broadway, 148 föreställningar
1989: English National Opera (ENO)
1990: New York City Opera
Music: Kurt Weill
Lyrics: Langston Hughes
Book: Elmer Rice, baserad på hans pjäs med samma namn från 1929
The opera takes place on the doorstep of a tenement on the East Side of Manhattan on two brutally hot days in 1946. The story focuses on two plotlines: the romance between Rose Maurrant and her neighbor Sam Kaplan; and on the extramarital affair of Rose’s mother, Anna, which is eventually discovered by Rose’s irritable father, Frank. The show portrays the ordinary romances, squabbles and gossips of the neighbors, as the mounting tensions involving the Maurrant family eventually build into a tragedy of epic proportions.
Skvaller, lekande barn, vardag, examensfest, kärlekspar, barnafödande, spirande romanser, förförelse, passionerad kärlek, otrohet, besvikelser och slutligen mord. Kontrasterna är många och det är tvära kast mellan de olika små berättelserna som samsas och utspelar sig framför några hyreshus i New York i denna opera/musikal.
Weill kallade själv verket för en amerikansk opera och med det menade han att den innehöll element både från traditionell europeisk opera och amerikansk musikal.
Det är en skickligt skriven berättelse som trots den fragmenterade berättarstilen lyckas skapa spänning och begripliga handlingsbågar för alla intriger som ska samsas.
Musiken pendlar mellan Pucciniliknande arior, duetter, sextetter och ensembler och blues, jazz och ett par rena Broadwaynummer varav den ena även innehåller verkets enda riktiga dansnummer. Just det numret Moon-faced, Starry-eyed är ett kul nummer men sticker ut lite för mycket från alla andra nummer och känns nästan mer ditlagd för oss musikalare som inte är operafrälsta. Fast å andra sidan så är väl just den livsglädje, sexualitet och humor som det paret visar upp en bra kontrast mot den gråare, tråkigare vardag som de andra i huset lever i, så den har en funktion att fylla.
Jag personligen är inte helt förtjust i musikaler som behöver framföras av operasolister men tycker ändå att musiken i just denna opera – för ja, den bör ses mer som opera än musikal och den sätts numera endast upp av operahus – är ovanligt dynamisk, melodiös och intressant och fungerar även för en sån som mig.
Kommer kanske inte att återvända till detta verk så ofta men om och när jag gör det så kommer jag nog gå direkt till favoriter som What Good Would the Moon Be, Ice Cream Sextett, I Got a Marble and a Star, Wouldn’t You Like To Be on Broadway, Lonely House, Moon faced – Starry eyed och… Woops, det finns visst rätt mycket musik som jag gillar här så kanske att jag kommer lyssna igenom hela verket ett par gånger till i alla fall.
Har varit dålig på att lyssna på Weills verk hitintills men har plötsligt börjat plöja igenom både hans tidiga tyska sceniska verk och hans amerikanska musikaler och upptäckt en mirakulöst bra och varierad kompositör.
Hur jag inte har kunnat förstå hans storhet förrän nu är lite förbluffande för mig.
Men nu när jag har upptäckt honom så kan jag bara konstatera att han genast har placerat sig bland mina absoluta favorit kompositörer.
Vill ni höra bra och spännande scenisk musik? Då kan jag numera säga att ni kan aldrig gå fel med Weill!
Så är det och om ni inte känner till honom så har ni en fantastisk och fantastiskt varierad kompositör att upptäcka!
Kuriosa:
Den första Tony Awardsgalan hölls 1947 och Kurt Weill var den första kompositör som fick priset för Best Original Score. Street Scene vann även en Tony för bästa kostym.
Kurt skrev alltid orkestreringarna till sina verk själv. Något som var väldigt ovanligt för en kompositör att göra på Broadway på denna tid.
Press:
Add to the text of Elmer Rice’s Street Scene a fresh and eloquent score by Kurt Weill and you have a musical play of magnificence and glory.
…
Now, Mr Weill, the foremost music maker in the American theatre, has found notes to express the myriad impulses of Mr. Rice’s poem and transmuted it into a sidewalk opera.
…
In these songs, and in the omninous orchestrations (by Weill) that accent the basic moods of the drama, Mr Weill is writing serious music enkindled by the excitement of New York.
– Brooks Atkinson, Times
From Elmer Rice’s bitter and compassionate dram, Mr. Rice, Langston Hughes, and Kurt Weill have made a moving, remarable opera – a work of great individuality which makes no compromise with the Broadway formula. The authors call their work a dramatic musical, but it may well be called a metropolitan opera…
…
Street Scene is a far from ordinary event in the theatre, and I salute the courage, imagination, and skill of those who have made it.
– John Chapman, Daily News
Curiously enough, though the evening is in general a success, Mr. Weill’s music, judged by its precise intentions, is partly a failure.
…
Some of it is rather pretentious, and some of it as facilely florid as movie music. Moreover, Mr Weill has given musical expression to a good deal of fairly casual dialogue … Going by results, Street Scene, would have been better off had some things that are sung been spoken.
– Louis Kronenberger, PM
Elmer Rice’s famous play, Street Scene, represented a kind of historic peak in the drama of sheer, meticulous realism. There can certainly be no question of the musical version’s fidelity. It may, as a matter of fact, be too faithful for its own good. At least, the current Street Scene is certainly at its best when it forgets about its loftier ambitions and gets around to being a good Broadway musical show, proud and unashamed.
– Richard Watts Jr., Post
Video:
Lonely House
What Good Would the Moon Be?
Moon-faced, Starry-eyed
Ice Cream Sextet
1. 
Musikalipedia - musikalblogg 