Nr 426 Guys and Dolls

Guys & Dolls (1950)
Broadway 1950, 1 200 föreställningar
West End 1953, 555 föreställningar
Stockholm 1953, Oscarsteatern med titel Änglar på Broadway
Filmversion 1955
Ett flertal revivals på både Broadway, i Sverige och på the West End varav den mest framgångsrika var:
Broadway 1992, 1 134 föreställningar

Music & Lyrics: Frank Loesser
Book: Abe Burrows, Jo Swerling* – se mer på kuriosaavdelningen

Set in the Manhattan of Damon Runyon’s short stories, Guys and Dolls tells of con-man Nathan Detroit’s efforts to find new life for his illegal, but notorious, crap game. When their trusty venue is found out by the police, Nathan has to find a new home for his crap game quickly – but he doesn’t have the dough to secure the one location he finds.
Enter Sky Masterson, a high-rolling gambler willing to take on any honest bet with a high enough reward attached.
Nathan bets Sky that he can’t take the “doll” of Nathan’s choosing to Havana, Cuba, with him on a date. When Sky agrees to the bet, Nathan chooses uptight Evangelist Sergeant Sarah Brown, head of Broadway’s Save-a-Soul Mission.
Sky thinks he’s been duped, but he’s in for even more of a surprise when his efforts to woo Sarah are so successful that he falls in love with her himself!

En fullständigt underbar och i det närmaste perfekt musikal. Och den har inte åldrats nämnvärt.
Musiken svänger, den är jazzig, melodiös, varierad, fullständigt medryckande och sätter sig som en smäck i skallen.
Manuset är otroligt välskrivet och fylld av humor.
Karaktärerna som befolkar denna musikals värld är skurkar, burlesque dansare, professionella spelare och frälsningssoldater och alla är djupt mänskliga med brister och fel och totalt supercharmiga.
Detta är utan tvekan en av de bästa musikaler som nånsin skrivits och en av mina absoluta favoriter. Har älskat den sen första gången jag hörde låtar som Luck Be A Lady, Adelaide’s Lament, Sit Down You’re Rockin’ The Boat, Fugue for Tinhorns och alla andra underbara sånger.
Rekommenderas å det starkaste!

Kuriosa:
Originaluppsättningen 1950 vann 5 Tony Awards: Bästa musikal, regi, koreografi, manliga huvudroll och kvinnliga biroll.
1992 års revival vann 4 Tony Awards: Bästa Revival, regi, kvinnliga huvudroll samt scenografi. Till det kan läggas 7 Drama Desk Rewards: Bästa revival, manliga och kvinnliga huvudroll, regi, kläder, scenografi samt ljus.

Revivaln 1982 i London vann bl a 5 Laurence Olivier Awards: Bästa musikal, kvinnliga huvudroll, manliga biroll, regi samt scenografi.

Musikalen filmades 1955 med Marlon Brando och Frank Sinatra i de manliga huvudrollerna. Bara Vivian Blaine (Miss Adelaide) och Stubby Kaye (Nicely-Nicely Johnson) följde med från Broadway till filmen.
Filmen vann 2 Golden Globe awards för bästa film i musikal/komedi kategorin samt bästa kvinnliga huvudroll i musikal/komedi kategorin.

The character of Miss Adelaide was created specifically to fit Vivian Blaine into the musical, after Loesser decided she was ill-suited to play the conservative Sarah.

When Loesser suggested reprising some songs in the second act, the director George S. Kaufman warned: ”If you reprise the songs, we’ll reprise the jokes.”

Guys and Dolls was selected as the winner of the 1951 Pulitzer Prize for Drama. However, because of writer Abe Burrows’ troubles with the House Un-American Activities Committee (HUAC), the Trustees of Columbia University vetoed the selection, and no Pulitzer for Drama was awarded that year.

We have co-producer Ernest H. Martin’s wife to thank for this musical. She’s the one who decided to read a collection of Damon Runyon stories entitled Guys and Dolls. When Martin happened to mention to his partner Cy Feuer how his wife was spending her time, the title alone got Feuer excited.
The story that stuck out was “The Idyll of Sarah Brown,” named for the Salvation Army “soldieress” who happens to fall in love with her precise opposite: Sky Masterson, so nicknamed because the sky’s the limit when he bets. Feuer also liked crap game operator Nathan Detroit, and thought that this colorful character could figure into some romantic situations, too.
When Feuer and Martin told Frank Loesser that they’d secured the rights, the composer-lyricist, an inveterate Runyon fan, immediately said he wanted to do the score.

En 26-årig Paddy Chayefsky (Marty, Network, Altered States m fl filmer och pjäser) erbjöd sig att skriva librettot till showen. Han ville också stå för både musik och sångtexter.
Producenterna tackade dock nej till hans erbjudande.

*Jo Swerling fick uppdraget att skriva manuset. När han levererade sitt manus till akt 1 så blev inte producenterna så nöjda. De tyckte manuset saknade spänning och de kom på  idén med att Nathan slår vad med Sky om att han inte ska kunna få med sig Sarah till Havanna. Swerling gillade inte den idén men producenterna gav sig inte och det slutade med att Swerling fick sparken. Men han hade ett väldigt välskrivet och genomtänkt kontrakt som såg till att han alltid ska stå som huvudförfattare till verket oavsett om nån skulle ersätta honom eller skriva om det han gjort. Han har också rätt till del av intäkterna från alla uppsättningar.
Abe Burrows tog över författarrollen och det är honom vi har att tacka för det ljuvliga manus föreställningen har. Men Jo Swerling står alltid kvar som författare i alla fall.

Loesser hade redan skrivit stora delar av sångerna när Abe kom med på skutan, så för en gångs skull fick manusförfattaren skriva sitt manus utifrån de sånger som fanns istället för tvärtom, dvs att lämna in ett manus som kompositören sen skriver sånger till.

Sången Take Back Your Mink skrevs inte för musikalen utan var från början en sång som Loesser brukade sjunga för sina gäster och vänner på fester.

Skådespelaren Nathan Lane har tagit sitt förnamn från Nathan Detroit i showen. Han spelade nämligen den rollen i en regional uppsättning när han började jobba i branschen. När han sen skulle gå med i Equity (Amerikanska skådespelarfacket) så upptäckte ha att det redan fanns en skådespelare med samma namn som honom (han hette Joe Lane från början för den som undrar) och han valde då att hedra sin favoritkaraktär inom musikal genom att ta hans namn.
Nathan Lane kom att spela Nathan Detroit i 1992 års revival.

Press:
The big trouble with Guys and Dolls is that a performance of it lasts only one evening, when it ought to last about a week. I did not want to leave the theatre after the premiere last night and come back here and write a piece about the show. I wanted to hang around, on the chance that they would raise the curtain again and put on a few numbers they’d forgotten – or at least start Guys and Dolls all over again.
– John Chapman, Daily News

Guys and Dolls is just what it should be to celebrate the Runyon spirit…[it is] filled with the salty characters and richly original language sacred to the memory of the late Master.
– Richard Watts, New York Post

It recaptures what [Runyon] knew about Broadway, that its wickedness is tinhorn, but its gallantry is as pure and young as Little Eva. It is all tender and rough at the same time, the way people who have never grown upp very much can be tender and rough.
– William Hawkins, New York World-Telegram & Sun

The smart first-night audience took off its gloves and blistered its palms applauding the new arrival.
…
Frank Loesser has written a score that will get a big play on the juke boxes, over the radio, and in bistros throughout the land. His lyrics are especially notable in that they help Burrows’s topical gags to further the plot.
We think Damon would have relished it as much as we did.
– Robert Coleman, New York Daily Mirror 

Mr. Loesser’s lyrics and songs have the same affectionate appreciation of the material as the book, which is funny without being self-conscious or mechanical.
…
… we might as well admit that Guys and Dolls is a work of art. It is spontaneous and has form, style, and spirit.
– Brooks Atkinson, The New York Times

This doesn’t have to be a very long review because I can state the case of Guys and Dolls in one sentence: it is the best and most exciting thing of its kind since Pal Joey. It is a triumph and a delight, and I think it will run as long as the roof remains on the Forty-Sixth Street Theatre. Run, don’t walk to the nearest ticket broker.
– John McClain, Journal-American

Videosar:
High Lights från en stjärnspäckad konsertversion
A Bushel and a Peck
Take Back Your Mink med Vivian Blaine
Sue Me med Frank Sinatra
Sit Down, You’re Rockin’ The Boat fr The 1992 Tony Awards
Luck Be A Lady med Ewan McGregor
Adelaide’s Lament

 

Al Hirschfelds teckning av originaluppsättningens ensemble.

Dag 233: Silk Stockings

Silk Stockings (1955), 478 föreställningar
Musik & sångtexter: Cole Porter
Libretto: George S. Kaufman, Leueen MacGrath & Abe Burrows baserad på Melchior Lengyels novell om Ninotchka som var underlag till filmen med samma namn från 1939.

Musikalen handlar om särskilda sändebud Nina Yaschenko, som skickas från Sovjetunionen för att rädda tre dåraktiga kommissarier från Paris vilda nöjesliv.
Teateragenten Steven Canfield blir attraherad av henne och försöker förföra henne. Till en början kan hon motstå hans flirtande men så småningom kommer hon att falla för honom och att inse fördelarna med den kapitalistiska livsstilen.
En underintrig handlar om Peter Boroff, Sovjets största tonsättare, som uppvaktas av Janice Dayton, USAs mest älskade simmande filmstjärna som vill att han ska skriva musiken till hennes första icke-akvatiska film. Hon har tänkt sig att hans verk Ode To A Tractor skulle kunna bearbetas och användas i en musikalversion av Krig och fred.

Detta var Cole Porters sista Broadway partitur.
Det är inte hans bästa verk men inte heller hans sämsta. Här finns ett antal härliga sånger och hans vassa penna kunde fortfarande leverera härligt roliga och småfräcka texter.
Tyvärr så är huvudrollsinnehavarna Don Ameche och Hildegard Knef kanska så trista att lyssna på och de verkar inte haft den bästa av kemi emellan sig. Å andra sidan verkar Gretchen Wyler i rollen som Hollywoodstjärnan ha haft hur kul som helst med sitt material och hennes karisma och charm strömmar förförande ut från högtalarna.
Porter är alltid Porter så den här plattan är absolut värd att lyssna på men förvänta er inget odödligt mästerverk. Det här är ett barn av sin tid och kul som tidsdokument men kommer nog knappast att få en revival – åtminstone inte utan ordentliga bearbetningar.

Favvisar:
Too Bad, Stereophonic Sound, All Of You, Siberia, Satin And Silk

Kuriosa:
Filmen Ninotchka, som musikalen är baserad på var Greta Garbos första komedi. Den marknadsfördes med Greta Garbo Laughs!

Musikalen fick en filmversion 1957 med Fred Astaire och underbara Cyd Charisse i huvudrollerna och med Janis Paige och Peter Lorre i hysteriskt roliga biroller.

Pressklipp:
A saucy, sexy, satiric saturnalia. It kids the pants of Communism.
…
It would even make Bulganin laugh, if he had a a sense of humour. It’s brash, tuneful, and immensely funny. It moves lika a rocket bent on reaching the moon in a hurry, and is calculated to make you roar with laughter and bring pain to the Comrades where it will hurt most.
– Robert Coleman, Daily Mirror

Most of the time it behaves like a horse that does not know which way to run.
– William Hawkins, World-Telegram & Sun

People were saying the show was in terrible trouble on the road, where it made nothing but money. Well, it may not be perfection in its present form, but my prediction is that it will only make more money.
– John McClain, Journal-American

Of the gallant little band that sailed into rehearsal last October, many brave hearts are now asleep in the deep. What has been wrought in all this travail? Well, not a miracle, certainly. But not precisely a clambake, either. If Can-Can (1953) can, I rather imagine Silk Stockings will.
– Walter Kerr, Herald Tribune

Videosar
Stereophonic Sound
All Of You
The Red Blues
Cyd Charisse is wearing Silk stockings
Siberia
Ninotchka Trailer – Garbo skrattar!

 

Dag 133: How to Succeed in Business Without Really Trying

How to Succeed in Business Without Really Trying (1961), 1417 föreställningar
Baserar mitt omdöme på revivalinspelningen från 2011
Musik & sångtexter: Frank Loesser
Libretto: Abe Burrows, Jack Weinstock & Willie Gilbert baserad på How to Succeed in Business Without Really Trying: The Dastard’s Guide to Fame and Fortune (1952) av Shepherd Mead

Det här är berättelsen om en ung fönsterputsare i New York, vid namn J. Pierrepont Finch,  som med hjälp av och tips från den ovannämnda boken lyckas nästla sig in i ett stort multinationellt företag och ta sig mer eller mindre hela vägen till toppen och kanske längre än så…

Det här är utan tvekan en av mina absoluta favoritmusikaler.
Har älskat musiken ända sen jag första gången hörde den på lp nån gång på sjuttiotalet.
Finns inte en dålig låt, inte en textrad som inte fyller nån funktion eller är kvick, smart och satirisk. För det här är en satirisk föreställning om företagsamhet, ambition och med intriger inom affärsvärlden dragna till sin absurda spets.
Helt makalöst bra.
Har 4 olika versioner av den: originalversionen, filmversionen, revivaln från 1995 med Matthew Broderick och så denna, den senaste versionen med ingen mindre än självaste Harry Potter, Daniel Radcliffe som J. Pierrepont Finch.
De första tre, och speciellt den första, har jag lyssnat på en massa gånger men idag vart det debut för den senaste versionen.
Det första jag kunde konstatera är att det var inte mindre än 32 spår på cd:n, detta innebär att det här nog är den, musikaliskt, mest kompletta av alla utgåvor. Lägger man till några talade spår och dansmusik (som inte finns med på denna) från 95-års upplaga  så har man nog en så ganska heltäckande version av showen.
Till 2011-års upplaga så har man arrat om både musiken och de vokala insatserna. Det märks att man är rätt så influerad av tv-serien Mad Men för det är betydligt mer loungekänsla än brukligt och man har även lagt in lite bossarytmer här och där. Även en Hammondorgel för göra ett litet gästspel. Och det fungerar. Jag kan sakna känslan av en större orkester men det svänger gott om sångerna i alla fall.
De nya vokala-arren gör att flera sånger känns fräscha och ”som nya” för mig. Det var en bonus.
Hur sjunger unge herr  Radcliffe då? Jorå, helt okej. Han har kanske ingen stor sångröst men den funkar i sammanhanget och han slirar inte på tonerna.
På det stora hela så kan jag verkligen rekommendera denna inspelning. Och minst en version av showen måste man ha i sin samling. Originalet är fortfarande bäst men den här är en god tvåa.

Favvisar: ALLT!!!!

Kuriosa:
Föreställningen vann 7 Tony Awards 1962, bl a: Bästa musikal, bästa författare, bästa manliga huvud- och biroll i en musikal och bästa regi.
Loessers musik blev nominerad men vann inte utan det gjorde Richard Rodgers musik till No Strings.
Revivaln 1995 vann en Tony åt Matthew Broderick.
2011 års version vann en Tony åt John Larroquette, han vann även en Drama Desk Award och en Theatre World Award för sin insats som J.B. Biggley.
Även Rose Hemingway vann en Theatre World Award för sin roll som Rosemary Pillkington 2011.

Föreställningen vann ett Pulitzer Prize som årets bästa pjäs 1962. Det är bara 8 musikaler som vunnit det prestigefyllda priset.

Videosar:
Tony Awards 2011 (presenteras av Robert Morse, original J. Pierrepont Finch)
Snuttar från 2011 års revival.
Been a Long Day fr filmen
I Believe In You fr filmen
Brotherhood of Man – H2$ (1995 års version) – Tony Awards

Dag 103: Make A Wish

Make A Wish (1951), 102 föreställningar
Musik & sångtexter: Hugh Martin
Libretto: Preston Sturges & Abe Burrows (som dock inte fick kred för det), baserad på pjäsen The Good Fairy av Ferenc Molnár

Showen handlar om den föräldralösa flickan Janettes äventyr i Paris.
Hon lämnar gruppen hon reser med för att utforska staden på egen hand, för att få se staden turisterna inte ser. Det leder bl a till att hon hamnar i baletten på en nattklubb, blir uppvaktad av en medelålders miljonär och så småningom finner kärleken hos en fattig juridikstuderande.

Det här är en sån där ultracharmig och sprudlande musikal från ”den gyllene eran” (1943-64), som är knökfull med bra låtar, roliga texter, fantastiska musikaliska och vokala arr och som bara ger mig ett härligt, lyckligt flin på läpparna.
Den här showen är själva urtypen för en musikal från en era då de bara skulle vara roliga, underhållande och lite smågalna. Djupare mening och allvarligare stunder göre sig icke besvär här. Det är väldigt uppfriskande.
Den här showen är inte den bästa jag har hört från eran men inte heller den sämsta. Den hamnar mittemellan och det är gott så.
Det är stor orkester som spelar, man har 18 sångare på scenen och allt känns stort, påkostat och fullödigt. Jag gillar’t.
Rekommenderas om man vill ha ett exempel på en stor, lite tom men oerhört glädjesmittande musikal från femtiotalet.

Favvisar:
That Face!, I Wanna Be Good ‘n’ Bad, Who Gives a Sou?, I’ll Never Make a Frenchman Out of You, Over And Over

Kuriosa:
Den här showen floppade nog mest på grund av dålig tajming. Den ska visserligen ha varit lite av en charmig katastof som föreställning men med tanke på hur bra musiken är så kunde den nog ha gått lite längre om inte musikalerna den konkurerade mot hade varit: Guys & Dolls, South Pacific, Kiss Me, Kate, The King and I och Call me Madam som alla gick på Broadway samtidigt…

Hugh Martin är nog mest känd för filmmusikalen Meet Me In St. Louis från 1944. Det var i den Judy Garland bl a sjöng Have Yorself a Merry Little Christmas, som han alltså skrev.
För Broadway skrev han ett antal musikal där den mest kända nog är Best Foot Forward (1941)
Han är också känd för sina vokala-arr. Ett exempel är Sing For Your Supper från Rodgers & hart musikalen The Boys From Syracuse (1938), en annan klassisk musikal han arrade var Gentlemen Prefer Blondes (1949)
Han stod också själv på scenen vid flera tillfällen exempelvis i Irving Berlins musikal  Louisiana Purchase (1940).

Best Foot Forward fick en revival Off-Broadway 1963. Den föreställningen är idag nog mest känd för att det var i den en 17 årig Liza Minnelli gjorde sin scendebut.

Koreografen Gower Champion fick mycket uppmärksamhet och fina recensioner för dansnumren. Han skulle senare även bli regissör och skapa legendariska Broadway shower som Hello, Dolly! (1964)

Pressklipp:
Make A Wish is just about the most insipid and pedestrian story ever told, but it is done with such verve and enthusiasm, the music is so sprightly, the ballets so exciting, the setting so gay, that pretty soon you don’t care what it’s about. You just like it.
-John McClain, Journal-American

For some reason or other, there does seem to be more scenery than show. The performers have to be on their toes to find a way through it.
– Brooks Atkinson, Times

Videosar:
Have Yourself a Merry Little Chrismas
The Boy Next Door
Sing For Your Supper
Best Foot Forward trailer
Sång från filmmusikalen Athena med musik av Hugh Martin