Nr 449: Applause (1970)

Applause (1970)
1970: Broadway, 896 föreställningar
1972: West End, 382 föreställningar
1973: Tv version
2015: New York City Center’s Encores! Konsertversion

Music: Charles Strouse
Lyrics: Lee Adams
Book: Betty Comden & Adolph Green, baserad på filmen All About Eve (1950) och novellen The Wisdom of Eve (1946) av Mary Orr.

”Lousy book, lousy score, naturally everybody’s blaming the costumes!” – En producent i föreställningen om sin nya musikal.

The story centers on Legendary aging star Margo Channing, who becomes close to stage-struck young hopeful Eve Harrington and innocently takes her under her wing, unaware that the ruthless Eve is plotting to steal her career and her man – and that she is prepared to do anything to reach her goals.

Composer Charles Strouse and lyricist Lee Adams wanted to write a musical version of the 1950 movie, All About Eve. However, Twentieth Century Fox, which owned the rights to the movie, refused to grant them the rights to the script or the title.
They were, however, able to purchase the stage rights to the short story on which All About Eve had been based, Mary Orr’s ”The Wisdom of Eve”. The resulting musical could not contain any dialogue or characters that had been created for the movie but could use the original material that the movie also used.

In July 1969, movie star Lauren Bacall was cast as aging theater star Margo Channing, the role played by Bette Davis in All About Eve. Bacall greatly identified with the role, explaining, ”The Margo Channing of Applause and myself were ideally suited. She was approaching middle age. So was I. She was being forced to face the fact that her career would have to move into another phase as younger women came along to do younger parts. So was I. And she constantly felt that the man she was in love with was going to go off with someone else, someone younger of course, and I, too, had had those feelings”.

At a later point, Twentieth Century Fox reversed its original decision and granted the musical’s creators full rights to All About Eve’s script; however, by that time, the show was so far along in its development that major changes could not be made to the book. However, Strouse and Adams did write a song based on one of the film’s most famous lines, ”Fasten Your Seat Belts”

Starten på overtyren väcker många minnen för mig för den användes som signaturmelodi till programmet För musikalvänner som gick på P3 i mitten/slutet av 70-talet. Detta program sändes nån gång i månaden och var min första riktiga introduktion till mycket av det jag älskar med musikal och Broadway. Det var i det programmet jag bland annat för första gången fick njuta av Carol Channing och hennes extremt djupa röst.

Och tv-versionen av musikalen, som faktiskt sändes på svensk tv kring 1979, var den första ”Broadwaymusikal” jag såg. Jag var fascinerad, älskade den och önskade att jag hade kunnat spela in den men videobandspelare var fortfarande rätt ovanliga och extremt dyra på den tiden. Döm därför om min enorma glädje när jag hittade den kompletta inspelningen på YouTube. (Japp, den finns där men ni får leta upp den själva!)

Men vissa saker och föreställningar är bättre att bara ha bevarade i minnet för ett återseende får dem inte alltid att hamna i positiv dager. Och Applause hör definitivt till den typ av show som inte mår bra av att ha åldrats 46 år.
Känns den mossig? Japp, nått så innihelvete! Den är ett barn av sin tid och med en kvinnosyn som är kolsvart och hela verket är bitvis så cyniskt att jag inte riktigt kunde njuta av den. Och sensmoralen att en riktig kvinna mår bäst av att hålla sig hemma och laga lasagne till sin hårt arbetande make känns kanske inte riktigt 2019.
Fast de kanske var ironiska?

Nått som jag faktiskt verkligen gillade med showen var den självklara och naturliga inställningen den har till homosexuella. Självklart är Margos frisör bög men han är otroligt sympatisk och en av de få som står på Margos sida genom hela föreställningen – en positiv skildring av en bög, det var ovanligt på den tiden.
Och ännu mera ovanligt är att vi får följa med till en gayclub i Greenwich Village och man gör ingen grej av att killar dansar med killar utan det är hur självklart som helst. Detta måste ha varit fantastiskt att få se för den tidens queera musikalåskådare.
Jag tror faktiskt att Applause var en föregångare vad gäller positiva Broadwayskildringar av homosexuella, homosexuella som dessutom inte bara älskar musikal och musikaldivor utan faktiskt också verkar ha ett sexliv…

Musiken då?
Jo, Broadway pop à la sent 60-tal/tidigt 70-tal. Här finns många sånger som jag gillar som But Alive, One of a Kind och inte minst titelnumret. Den senare är en härlig hyllning till showbizz, alla som jobbar i den och samtidigt fylld med roliga parodier på några av 50/60-talets mest kända musikaler. En riktig showstopper – kolla bara på klippet från Tony Awardsggalan nedan – och en riktig öronmask, ni kommer att nynna på den i timmar efter att ni sett klippet.

Kuriosa:
Applause vann:
4 Tony Awards för bästa musikal, kvinnliga huvudroll, koreografi och regi
3 Drama Desk Awards: Bästa koreografi, regi och kvinnliga huvudroll.
1 Outer Critics Circle Award för bästa biroll
2 Theatre World Awards för bästa manliga huvudroll och kvinnliga biroll

En Outer Critics Circle Award för bästa kvinnliga biroll gick till Bonnie Franklin som leder titelsången i showen men inte mycket mer än så, men uppenbarligen gjorde hennes insats ett oerhört starkt intryck.

Rita Hayworth var tänkt som Bacalls ersättare när hennes kontrakt löpte ut. Rita var mycket intresserad av att ta över rollen men tyvärr så hade hon vid det laget börjat få de första symptomen på Alzheimers sjukdom och hade svårt att komma ihåg både sångtexter och repliker.
Istället valde man Anne Baxter som ersättare. Anne spelade faktiskt rollen som Eve i filmen men fick här alltså ta över rollen som Margo istället.

Bette Davis som spelade Margo i filmen har faktiskt också spelat musikal på Broadway det skedde i Two’s Company. Den spelades 90 gånger mellan 15 dec 1952 – 8 mars 1953.

Novellen The Wisdom of Eve som ju både filmen och musikalen är baserad på skrevs av skådespelerska och författaren Mary Orr, den publicerades i majnumret av tidningen Cosmopolitan 1946.
Berättelsen anses vara löst baserad på Martina Lawrence som var sekreterare till den österrikiska skådespelerskan Elisabeth Bergner.
Fast det finns ett annat alternativ om vilka novellen handlar och det är att den handlar om rivaliteten mellan skådespelerskan Tallulah Bankhead och hennes understudy Lizabeth Scott under repetitionsarbetet med Thornton Wilders pjäs The Skin of Our Teeth (1942).
Orr skrev 1949 en radioadaption av novellen och det var den som ledde till att filmen gjordes.
Hon fick $5,000 av 20th Century Fox för rättigheterna men ingen cred i filmen.
Orr skrev en uppföljare till sin novell som publicerades i 1951-års julinummer av Cosmopolitan, den fick titeln More About Eve.

Press:
Miss Bacall is a honey, and the book is among the best in years – so who is going to care too much about the second-rate music? Not, I am sure, the public. … (Miss Bacall) She sings with all the misty beauty of an on-tune foghorn.  …  Miss Bacall is probably going to be the Marlene Dietrich of the 1980’s – she has the same enchantingly cool asexual sexability.
– Clive Barnes, Times

Applause came coasting into the Palace Theatre with all the drive that confidence inspires, and though a lot of that confidence was rooted in a false belief in its own publicity, the show still has it. The new show overrode its flaws with a fake security that was a lot like the very show business it meant to critizie.
…
So, the show is good looking. It is by no means funny or perceptive and is never as thrilling as it thinks it is. Still, it is a glittering, super-professional splash of musical theatre and Broadway hasn’t seen that in a long time.
– Martin Gottfried, Women’s Wear Daily

Miss Bacall, with this thundering appearance, ceases being a former movie star and becomes a star of the stage, thank you. Miss Bacall side-steps nothing. … roaring out her rage with the impassioned hurt of a spoiled child, springing into abandoned dance to express everything from foolish benevolence to fasten-your-seat-belts fury, she is Medea, Medusa and Theda Bara combined and dyed blond.
– Walter Kerr, Times

Video:
Titelsången Applause på Tony Awards Galan
Gay Bar scene + sången But Alive! med Lauren Bacall
Welcome to the Theatre med Christine Baranski
Lauren Bacall, Welcome to the theatre
Strouse & Adams berättar om Applause

 

Nr 386: On The Twentieth Century

On the Twentieth Century (1978)
Broadway 1978, 449 föreställningar
London 1980, 165 föreställningar
Broadway Revival 2015, 144 föreställningar

Music: Cy Coleman
Book & Lyrics: Betty Comden & Adolph Green

Baserad på pjäsen Twentieth Century (1932) av Ben Hecht och Charles MacArthur och på Howard Hawks filmversion av pjäsen från 1934. Bägge dessa verk var i sin tur inspirerade av den ospelade självbiografiska pjäsen Napoleon of Broadway skriven av Charles Bruce Millholland som handlade om hans tid som anställd hos den ökände teaterproducenten David Belasco.

The action takes place aboard The Twentieth Century, a luxury train traveling from Chicago to New York City.
The time: the early 1930’s.
Oscar Jaffee, a theatre producer coming off his fourth flop in a row (it closed in Chicago after its first act), has a plan to turn his career around and bring a winning show to Broadway. Two tiny problems exist – he is completely bankrupt and the epic play in question is a non-existent drama about Mary Magdalene.
His plan is simple: raise money, create a play from scratch and cajole glamorous Hollywood starlet Lily Garland (his former muse and lover) into playing the lead before the train arrives at Grand Central Station. That means he’s got 16 hours to make it all happen.
Sounds simple enough, right? But then of course we haven’t taken into account the backer Mrs. Primrose a very strange religious millionaires with a secret, or Lily’s new extremely jealous lover Bruce or all the nutty passengers who throughout the show try to make Oscar read and produce ”this fantastic play that I’ve written…”

Det här är en gammal favvis som jag älskat ända sedan jag hörde castskivan första gången 1978. Det är inte en vanlig musikal utan snarare en slags hybrid mellan operett och musikal med en viss övervikt mot operett.
Cy Colemans musik består av kärleksfulla pastischer på den typ av operetter som  Sigmund Romberg och Rudolf Friml gjorde populära på 1920-talet, men med ett lite modernare sound och med tydliga jazziga Broadway accenter. Och melodiskt är den, storslagen är den och roligt är den, för här om något hör man hur humoristisk musik faktiskt kan vara i sig – utan bistånd av en bra text. Fast texterna är fantastiska dem med. Comden & Green bidrar med smarta rim, kul vändningar, ordlekar, vassa iakttagelser, satir och elaka blinkningar åt de romantiska och ofta repetitiva och rätt menlösa typiska operettsångtexterna. Ja, jag vet att det senare nog mest speglar mina fördomar vad gäller operett men jag tror många känner det samma och det är just den fördomen de leker med. Och jag ska kanske påpeka att allt görs med den största respekt och kärlek för genren – i annat fall hade det nog inte fungerat. För det fungerar verkligen.

Och vilka fantastiska roller det finns här. Lily är en drömroll för en klassiskt skolad sångerska som också kan belta och har perfekt komisk tajming. I originalet var det Madeline Kahn som sjöng Lily och i förra årets Broadway revival så gjorde Kristin Chenweth den. Bägge starka komiker med stora röster. Jag föredrar Madelines version för att hon har en drypande sarkasm, ett bett och en tajming i sin röst som jag bara älskar. Kristins version är också mycket bra så vilken man föredrar är en ren smaksak.
På den manliga sidan är Oscar en riktig kalasroll för en baryton (även här föredrar jag originalets Oscar, John Cullum, mot revivelns Peter Gallagher) med en möjlighet och uppmuntran till överspel som är fantastisk och Bruce är den perfekta rollen för en riktigt stark fysisk komiker. Och Mrs. Primrose… Love her!

Det här är en fantastisk show som jag önskar någon teater ville sätta upp i Sverige. Nu är den kanske inte ett så bra val för en privatteater för den vanlige musikalälskaren kanske håller sig undan från allt som luktar operett medan en operettälskare kanske inte söker sig till en privatteater för att få sitt lystmäte tillgodosett. Men den skulle passa på GöteborgsOperan, Malmö Opera eller WermlandsOperan – eller varför inte som avslutnigsproject på Artisten i Göteborg för där finns det ju både klassiska sångare och musikalartister…

Trivia

1978 års version vann:
5 Tony Awards: Bästa libretto, score (dvs musik och sångtexter), manliga huvudroll, manliga biroll och scenografi.
4 Drama Desk Awards: Bästa manliga biroll, musik, scenografi och kostym
1 Theatre World Award till Judy Kaye i rollen som Lily

2015 års version vann:
1 Drama Desk Award: Bästa kvinnliga huvudroll
2 Outer Critics Circle Award: Bästa kvinnliga huvudroll, manliga biroll

Kevin Kline som spelade Lilys älskare Bruce i originalet vann inte bara en Tony för sin insatts utan fick också sitt stora genombrott i denna show. Hans konstanta snubblande, springande in i väggar och hysteriskt roliga svartsjukeutbrott gjorde honom till allas favvo. Han gick från denna roll till rollen som piratkung i The Pirates of Penzance, en roll som gav honom en ny Tony och sen satte hans filmkarriär igång.
I St. Louise delas man ut  The Kevin Kline Awards till framstående utövare och skapare inom teaterområdet.

Efter att showen fått sin premiär 1978 så började Madeline Kahn sjukskriva sig med jämna mellanrum, hon var ”sjuk” under inte mindre än 10 av de första 74 föreställningarna. Hon sa att det berodde på att rollens extremt stora vokala omfång skadade hennes stämband – fast ryktet sa att hon hade ”personliga problem”.
Hennes frekventa frånvaro skapade två läger inom ensemblen: den ena sidan ville att hon skulle sparkas och att hennes understudy skulle ta över rollen och den andra sa att de skulle säga upp sig i fall hon sparkades.
Kahn lämnade showen och hennes ersättare Judy Kaye tog över rollen den 25:e april, bara drygt 2 månader efter premiären.
Producenterna försökte att få Tony kommittén att ändra nomineringen för bästa kvinnliga huvudroll från Madeline till Judy men kommittén vägrade. Kahn vann inte Tonyn och anledningen till det var nog hennes beteende och kontraktsbrott.

Hugh Jackman spelade rollen som Oscar i en reading med Kristin 2011.

Pressklipp

1978 års version:

It has rough spots, flat spots and an energy that occasionally ebbs, leaving the cast and the director to regroup their energies for the next assault. But the elegance is there, nevertheless; the kind that allows itself to be unpredictable, playful and even careless. The musical has an exuberance, a bubbly confidence in its own life. This is a big musical, with some extraordinary visual effects that are a wordless extension, both startling and captivating, of the comedy of the performers. But there is a vein of the sensible running through that cuts any tendency to pretentiousness. When anything gets big, it laughs at itself.
– Richard Eder, New York Times

On The Twentieth Century is genial, good to look at, fun to listen to whenever the orchestra’s giving it the scale and brio it’s special temper demands. As with most train trips, you grow more relaxed along the way. An imperfect roadbed, but there are those friendly faces acros the aisle.
– Walter Kerr, New York Times

An uneasy comic operetta. When the book is in command, things go swimmingly.
…
The score, to its credit, calls for real singers for a change, and it gets them in abundance, but it lacks any real character of its own, alternating much of the time between early 19th century comic opera mannerisms and early 20th century operetta.
– Douglas Watt, Daily News

2015 år version:

In the theater, there is overacting, which is common and painful to watch. Then there’s over-the-moon acting, which is rare and occupies its own special cloud land in heaven. I am delighted to report that this latter art is being practiced in altitudinous-high style at the American Airlines Theater, where Kristin Chenoweth and Peter Gallagher are surfing the stratosphere in On the Twentieth Century.
…
Yet we can’t help detecting both the calculation and the infernal hunger behind those poses. Swooning, kneeling, leaping, clawing and kissing with the rococo grandeur of silent-movie idols, they always exude a feral heat that makes it clear that these two masterworks of self-invention are made for each other.

Since this is established from the moment they first share a scene (a flashback, in which Lily is a scrappy, frowzy young thing named Mildred Plotka), we know from the beginning that this prize fight is fixed. That means we can sit back, relax and savor the blissfully bumpy ride in luxury accommodations.
– Ben Brantley, The New York Times

Scott Ellis’s dazzling production of On the Twentieth Century looks like one of those legendary Broadway musicals that exists largely in our collective memory of great shows we never saw.
…
For a lot of us, this is the show of our dreams.
– Marilyn Stasio, Variety

Next stop, Broadway musical bliss.
That’s where the Roundabout revival of On the Twentieth Century, directed with verve by Scott Ellis, takes you.
…
In the show’s title song, it comes out that the Twentieth Century famously gives passengers “nothing but the best.” This production, fizzy and dizzy entertainment, does likewise.
– Joe Dziemianowicz, New York Daily News

Videosar

The 2015 Tony Awards
Veronique
Montage
The 1978 Tony Awards
I’ve Got It All
Sextet
She’s a Nut
Repent

 

 

Nr 380: Subways Are For Sleeping

Subways Are For Sleeping (1961), 205 föreställningar
Music: Jule Styne
Lyrics & book: Betty Comden, Adolph Green baserad på en artikel av Edmund G Love som publicerades i Harper’s Bazaar och som även blev en roman med samma titel 1957.

Angie McKay is a magazine writer assigned to write a story about a group of well-dressed homeless people sleeping in the New York subway system. Their leader is Tom Bailey, a one-man employment agency who finds other drifters odd jobs and sleeping quarters.
To help research her story, Angie goes undercover and pretends to be a stranded girl from out-of-town.
Trouble ensues when Tom discovers her real identity.

Okej, det här är kanske en flopp men det kan man inte ana när man lyssnar på den för musiken är underbar och har hört till mina favoriter länge. Men så är den också skriven av Jule Styne, en av Broadways mest pålitliga kompositörer vad gäller bra musikalmusik.
Inget för älskaren av moderna mer poppiga musikaler men för oss ”klassiska” musikalnördar är det här härligt. Och har ni inte hört den så har ni en högtidsstund framför er.
Här hittar man ”hits” som aldrig blev standards och små komiska pärlor som  I Was a Shoo-in som glorifierar usla talangjaktsframföranden på ett obetalbart sätt och I Just Can’t Wait (to see you with clothes on) som även om den är en one-joke sång är så där fånigt rolig att jag inte kan låta bli att falla för den.

Favvisar: 
Comes Once In a Lifetime, I’m Just Taking My Time, I Said It And I’m Glad, Strange Duet

Kuriosa:
Föreställningen vann 1 Tony Award till Phyllis Newman som bästa kvinnliga biroll (det är hon som är Shoo-in artisten).

Producenten David Merrick visste att han hade problem med sin nya musikal redan när den provspelades i Philadelphia och Boston. Varken pressen eller publiken var förtjusta i verket.
Orolig för vad New Yorkkritikerna skulle säga så kom Merrick på den briljanta idén att låta 7 vanliga New Yorkbor, som råkade ha samma namn som stadens ledande teaterkritiker, få se föreställningen innan den hade premiär. Dessa sju bjöds på de bästa platserna teatern hade att erbjuda, en gourmetmåltid på en riktigt flott restaurang och allt de behövde göra som mottjänst var att skriva under ett papper där de sa att det här var det bästa de sett i teaterväg. Med dessa ”citat” skapade Merrick en annons som han lät publicera i stans största dagstidningar. Tanken var att han skulle få folk att tro att det här var citat från de riktiga kritikernas recensioner.
Tidningarna såg dock igenom hans trick och vägrade publicera annonsen. Fast den lyckades komma med i 1:a upplagan av Herald-Tribune innan bluffen uppdagades.
Nyheten om Merricks PR-kuppförsök blev en världsnyhet och tidningar på alla kontinenter rapporterade om den. Detta ledde till att showen fick den extra publiciteten den så väl behövde men trots det så lyckades den bara hålla sig kvar på Broadway i ett drygt halvår.
Citaten som man”lånade” var egentligen citat från recensioner av musikaler som Oklahoma!, South Pacific och My Fair Lady.

Huvudrollerna spelades av Sydney Chaplin och Carol Lawrence. Han var son till Charlie Chaplin och hon var original Maria i West Side Story.

Press:
(Comden & Green) … are ”hep” creatures jabbing vaguely at something fey, sentimental, two blocks away from the Christmas show at the Music Hall. The discrepancy shows, and the show moves as fitfully as the holiday traffic outside.
– Walter Kerr, Herald Tribune

Subways is a disappointing musical and this is due, I believe, to the fact that it is based on a feeble idea.
… there is nothing highly hilarious or entertaining or remotely believable in this hoked-up kingdom of vagrants who infest the city. They are a dreary and rancid lot…
– John McClain, Journal-American

The new musical stumbles as if suffering from somnambulism. It’s book is dull and vapid, and its characters barely breathe.
– Howard Taubman, Times

Videosar:
I Just Can’t Wait
I Said It And I’m Glad
Overture

Den ökända marknadsföringsbluffen med ”recensent”citaten.

Nr 370: Good News

Good News (1927), 557 föreställningar,
Filmversion 1930 och 1947
Broadway revival 1974, 16 föreställningar
Musik: Ray Henderson
Sångtexter: B. G. DeSylva och Lew Brown
Libretto: B. G. DeSylva och Laurence Schwab
Jag har lyssnat på soundtracket från 1947 års filmversion.

Tait Colleges bästa fotbollsspelare, Tom Marlow, får  inte spela i ”den stora matchen” om han inte lyckas få godkänt på sin astronomitenta. Den oerhört intelligenta flickan Connie Lane, som är hemligt förälskad i Tom men tror att han älskar en annan, går med på att bli hans handledare och coacha honom. Tom blir så småningom förälskad i Connie, klarar sin tenta och blir dessutom matchhjälte.

En sån där härlig, småfånig men sprudlande 20-tals musikal som jag gillar så mycket.
Man gjorde inga castinspelningar på den här tiden så allt som finns är en lista över vilka sånger som fanns med i föreställningen.

Det har gjorts 2 filmversioner av showen och det är inspelningen av sångerna från den andra av dessa som jag lyssnat på. Men eftersom den behåller handlingen och det mesta av musiken från scenshowen (och de 2 nyskrivna låtarna är dessutom mycket bra) så får denna filmversion representera showen.

1974 kom en revival på Broadway som dock floppade och försvann fort.

Filmversionerna och revivaln  innehåller både sånger från showen och så har man lagt till lite andra låtar. Till filmerna skapade man nya sånger medan man i revivaln la till gamla välkända hits från 30-talet.

Om man gillar filmmusikaler från 40/50-talen så gillar man det här. Det kan jag garantera. MGMs stora orkester ger ett härligt fullödigt ljud och allas sånginsatser (en del är kanske mer entusiastiska än bra) känns ytterst levande och är fyllda av charm. Jag blir så där fånigt lycklig när jag hör en sån här platta.
Det finns en hel del ”standards” som kommer från denna musikal, som exempelvis Lucky in Love. Att Mel Tormé sjunger en del av låtarna med sin sammetslena röst gör lyssningen bara ännu bättre.
Det skrevs 2 nya sånger till den här filmversionen: The French Lesson (musik Roger Edens och sångtext av Betty Comden & Adolph Green) och Pass The Peace Pipe (musik av Roger Edens, sångtext av Hugh Martin & Ralph Blane).
Rekommenderas.

Kuriosa:
Broadwayrevivaln började sitt liv 1973 med en ett år lång turné över hela USA. Tanken var att man skulle spela in alla produktionskostnaderna under denna resa och anlända som en redan vinstgivande show till Broadway. Nu gick inte turnén så bra och man var tvungen att pytsa in extra kapital hela tiden för att hålla den igång.
Till sist så nådde den New York och fick sin Broadwaypremiär den 23 december 1974. Men kritikerna hatade den, publiken svek och showen las ned efter bara 16 föreställningar.
Slutnotan hamnade på minus, närmare bestämt på minus $1 250 000 – och detta i 1974 års penningvärde!

Pressklipp
Om 1927 års Broadwayoriginal:
For once a musical play based upon undergraduate life and a football game has some resemblance to the disorderly, rhymeless scheme of things in American institutions of learning. … …a constantly fast entertainment with furious dancing, catchy tunes…excellent singing, and genuine excitement.
– Brooks Atkinson, The New York Times

Om revivaln:
The only other time I saw Good News was many years ago when it was used, with altered lyrics, as the basis of an industrial show with a line of automobiles as the main attraction. I rather missed those cars last night.
– Douglas Watt, Daily News

The first show I’ve ever seen that was stolen by the vocal arranger.
…
Since Nelson and Faye (Gene Nelson och Alice Faye var ”stjärnnamnen” i denna uppsättning.) are as compatible as oil and water, and since, combined, they have the stage presence of a balcony seat, there really should be a follow spot to let you know when one or the other is performing.
– Martin Gottfried, Post

Videosar:
The Varsity Drag från 1930-års filmversion. Måste ses!
Good News fr 1930 (med en speciality act i mitten) Missa inte!
The Varsity Drag från 1947-års filmversion
The French Lesson fr 1947
Pass The Peace Pipe fr 1947
Lucky in Love fr 1947
The Best Things In Life Are Free fr nån high school uppsättning
High Lights från Goodspeed Musicals uppsättning 2013

Dag 343: Peter Pan

Peter Pan (1954), 152  föreställningar
Jag har lyssnat på studioinspelningen från 1997
Musik: det mesta skrivet av Mark Charlap men några nummer är komponerade av Jule Styne
Sångtexter: de flesta skrivna av Carolyn Leigh, texterna till Stynes melodier skrivna av Betty Comden & Adolph Green
Libretto: Sir James M. Barrie baserad på hans pjäs Peter Pan (1904)

Tiden är tidigt 1900-tal.
De tre barnen Wendy, John och Michael Darling bor i London.
En natt väcks Wendy av att en ung pojke har kommit in i deras rum. Han heter Peter Pan och han kom bara för att hämta sin skugga som råkade bli kvar i rummet när han besökte ungarnas rum en vecka tidigare.
Wendy, som inte blir det minsta förvånad över hans närvaro, hjälper honom att sy fast sin skugga igen. Som tack för hjälpen tar Peter med sig Wendy och hennes bröder till landet där han bor, Landet Ingenstans (Never Never land).
De flyger dit med hjälp av lite älvdamm och genom att tänka lyckliga tankar.
Väl i Landet Ingenstans så får de uppleva en massa äventyr. De räddar bland annat en indianprinsessa och får även möta Peters ärkefiende den brutale piratkaptenen Krok. Krok hatar Peter för Peter högg av hans hand en gång och matade en krokodil med den. Denna krokodil har nu fått smak på Krok och försöker hela tiden smyga sig på honom. Tur nog för Krok så har krokodilen också vid ett tillfälle svalt en klocka vilket gör att man hör ett högljutt tickande varje gångs han närmar sig.
Här finns också sjöjungfruer, älvor, de förlorade barnen (som består av barn som tappats bort av sina föräldrar och som tagits omhand av älvorna) och en massa magiska djur.
Efter många äventyr så återvänder Wendy och hennes bröder till London igen, med sig har de även de förlorade barnen som alla blir adopterade av familjen Darling.
I en epilog så kommer Peter tillbaka till Wendys sovrum många, många år senare. Där hittar han en vuxen och gift Wendy som inte längre kan flyga med honom till Landet Ingenstans men hon har en dotter som gärna vill följa med…

Det här är en charmig men ojämn liten musikal. Här finns både underbara sånger och en hel del småtrista nummer. Det märks att det är två olika kompositörer som ligger bakom dem. Och jag måste erkänna att jag till största delen föredrar Stynes sånger över Charlaps.
Älskar att captain Hook väljer olika musikstilar beroende på humör för sina sånger: det blir en tarantella, en tango och en vals.

Favvisar:
Neverland, I’m Flying, Wendy, I Won’t Grow Up, Hook’s Waltz

Kuriosa:
Från början var det här tänkt som en version av pjäsen med några enstaka musiknummer insprängda i handlingen och den skräddarsyddes för att passa Broadwaystjärnan Mary Martin (original Nellie i South Pacific, original Maria i Sound of Music m m).
Versionen var dock ingen större framgång när den var ute på sin try-out turné. Regissören Jerome Robbins, som inte var riktigt nöjd med de sånger som Charlap och Leigh hade skapat, bestämde sig då för att anlita kompositören Jule Styne och textförfattarna Comden & Green för att skriva ett antal kompletterande sånger för att på så sätt förvandla föreställningen till en fullödig musikal. Det är därför som denna show har två olika kompositörer och 3 olika textförfattare.

Redan när Peter Pan spelade sina try-out föreställningar i Los Angeles så beslutades det att den skulle spelas in och sändas på TV. Det gjorde att det bara blev möjligt att spela den 152 gånger på Broadway innan det var dags för sändning. Trots att den skulle visas på Tv bara 10 dagar efter sin sista Broadwayshow så gick den för utsålda hus ända till slutet, därav att jag inte räknar showen som en flop. Det var alltså planerat redan från början att den bara skulle gå under en begränsad period.
När Peter Pan sändes på amerikansk tv för första gången (7:e mars 1955), så fick den 65 millioner tittare. Det var det största tittarrekordet nånsin på sin tid.
Man valde att sända föreställningen i det nya experimentella färg-tv systemet som precis hade utvecklats av RCA.
Föreställningen var den första kompletta Braodwayshowen som sänt i färg på TV.
Eftersom sändningen var en sån otrolig succé så valde man att göra en ny sändning 1956. Kanske ska påpeka att dessa både versionerna av showen spelades i direktsändning när den sändes. Videoband för inspelning var fortfarande i sin utvecklingsfas och otroligt dyrt att använda.
1960 så gjordes en tredje inspelning men den här gången använde man sig av de nya videobanden och det gör att just denna version har kunnat visas ett flertal gånger till på amerikansk tv.
Alla dessa versioner hade Mary Martin i rollen som Peter.

Showen vann 3 Tony Awards 1955: bästa kvinnliga huvudroll, manliga biroll och scentekniker.

Musikalen har fått 3 revivals på Broadway där 1979 års version med Sandy Duncan som Peter var den mest framgångsrika, den spelades 554 gånger.

En ny tv-versionspelades in 2000 med Cathy Rigby som Peter.

Det finns tre musikalversioner till av berättelsen:
En version av pjäsen med sånger av Leonard Bernstein från 1950
Disneys tecknade film från 1953.
En ny musikal från 1996 med musik och sångtexter av George Stiles och Anthony Drewe.

Pressklipp:
I don’t know what all the fuss is about. I always knew Mary Martin could fly.
…
The flying, before we get past it, is nothing short of miraculous. For the first time, in my theatregoing experience, it’s been designed designed rather than limited to a couple of quick exits – in effect, it’s been choreographed by director Jerome Robbins.
…
It’s the way Peter Pan always should have been, and wasn’t.
– Walter Kerr, Herald Tribune

A Hollywood-like lust of production for production’s sake makes things look ponderous toward the end. Nor has the music much taste. Most of it sounds as though it had come out of Tin Pan Alley tune factories. It lacks distinction and has no audible fondness for Berrie. Although the taste in showmanship and in music is common, the taste in performers is impeccable.
– Brooks Atkinson, Times

Videosar:
Mary Martin som Peter
Neverland
Ugh-A-Wug med Cathy Rigby

Mary Martin som Peter Pan

Dag 337: The Will Rogers Follies: A Life In Revue

The Will Rogers Follies: A Life In Revue (1991), 981 föreställningar Musik: Cy Coleman Sångtexter:  Betty Comden & Adolph Green Libretto: Peter Stone, baserad på Will Rogers (1879-1935) liv och karriär. Will Rogers var en av sin tids mest populära och välbetalda underhållare. Han började som cowboy, jobbade på cirkus, avancerade till Vaudeville innan han så småningom blev stjärnan i ett flertal av Ziegfeld Follies. Till detta kan man lägga att han spelade in 71 filmer (50 stum- och 21 talfilmer), skrev över 4000 tidningskrönikor som publicerades i ett flertal tidningar, han framträdde ofta på radio, han åkte landet runt och höll otroligt populära föreläsningar, han var en globetrotter som åkte runt jorden 3 gånger och han var även politiskt aktiv – så aktiv att han  en gång blev tillfrågad att ställa upp i presidentvalet. Han var en av de populäraste och mest folkkära av USAs artister på 20-0ch 30-talen. Han dog i en flygolycka 1935. Föreställningen handlar om hans liv och hans karriär och varje viktig händelse spelas upp som om de var olika storslagna nummer i en Ziegfeld Follies. Det blir en blandning av dansnummer, djurnummer och påkostade extravaganser. Will presenterar själv de flesta numren och han talar ofta direkt till publiken när han återberättar sitt liv. Mr Ziegfeld, eller snarare hans röst, finns också med på ett hörn. Rösten kommer med invändningar eller förslag när han tycker att Will inte riktigt uppfyller kraven för en riktig Folliesföreställning. Och han kan också ändra lite på fakta så att det bättre ska stämma överens med hur han vill att kvällenb ska fortlöpa, exempelvis så ser han till att Will gifter sig med sin fru senare än han gjorde i verkligheten bara för att man ska kunna sluta första akten med ett bröllopsnummer. Jag gillar det här. Charmiga skådespelarerinsatser, charmig och svängig musik, bra sångtexter och en känsla av fest  genomsyrar hela denna show. Jag blir glad av den. Musiken är en skön blandnings av Broadway och country som fungerar alldeles försträffligt. Cy Coleman visar än en gång vilken skicklig och rent kameleontisk kompositör han är. Han kan verkligen skriva musik som passar varje verk han arbetar på perfekt, hans jazzkänsla finns alltid med i botten men sen så kan den vara popinfluerad, eller cirkusmusikinspirerad eller som här Broadwaycountry. Musiken är aldrig tråkig eller repetitiv utan sprudlande, melodisk och ”toe tappin'”. Comden & Green är ett par som man kan lita på för bra och snygga sångtexter och de levererar även denna gång. Skådepelaren Keith Carradine spelar Will och han har kanske ingen stor röst men den är behaglig och har en skön country twang. Jag är lite småsåld på detta lilla charmstycke. Favvisar: The Big Time, Will-A-Mania, Our Favorite Son, Give A Man Enough Rope, It’s A Boy Kuriosa: Ziegfelds röst i föreställningen spelades in av Gregory Peck. Föreaställningen vann: 6 Tony Awards: Bästa musikal, regi, koreografi, partitur, ljus och kostym. 3 Drama Desk Awards: Bästa musikal, musik och koreografi Klassiska Rogers citat: ”I am not a member of an organized political party. I am a Democrat.” ”I don’t make jokes. I just watch the government and report the facts.” ”When I die, my epitaph, or whatever you call those signs on gravestones, is going to read: ”I joked about every prominent man of my time, but I never met a man I didn’t like.” I am so proud of that, I can hardly wait to die so it can be carved.” Pressklipp: Will Rogers never met a man he didn’t like. Tommy Tune never met a costume he didn’t like. Just how these two great but antithetical American archetypes — the humble cowboy philosopher, the top-hatted impresario of glitz — came to be roped together in a multi-million-dollar Broadway extravaganza is the real drama of The Will Rogers Follies, the most disjointed musical of this or any other season. … What the inspirational Rogers story and the blissfully campy Tune numbers are doing on the same stage is hard to explain and harder to justify, for they fight each other all evening, until finally the book wins and The Will Rogers Follies crash-lands with a whopping thud a good half act or so before Rogers has his fatal airplane crash in Alaska. … If The Will Rogers Follies could only be whittled down to the Tommy Tune Follies, grateful audiences would find a musical twice as buoyant and less than half as long. – Frank Rich, The New York Times It would be nice to say that Rogers is back in town, in spirit if not in body, as the hero of the musical bearing his name. But The Will Rogers Follies … is so lacking in humanity and warmth that it betrays the man it means to celebrate. Smarmy where he was sly, coy where he was genuinely humble, the show feels as if the authors didn’t trust Rogers to appeal to a contemporary audience unless he were tarted up with an unhealthy dose of world-weary cynicism. … Lacking the luxurious spectacle of a real Ziegfeld show or the wit of a good revue, Tommy Tune’s staging comes across as a garish Vegas lounge act (complete with a trained dog that’s more entertaining than much of the rest of the show). – Albert Williams, The Chicago Reader Videosar: At The Tony Awards (speciellt andra delen är sanslöst otrolig) My Unknown Someone Never Met A Man I Didn’t Like En trailer för Will Rogers Follies (ej Broadwayversionen) Steamboat Round The Bend en trailer från 1935 med Will Rodgers Will Rogers

Dag 331: On The Town

On The Town (1944), 462 föreställningar
Musik: Leonard Bernstein
Sångtexter & libretto: Betty Comden & Adolph Green baserad på baletten Fancy Free av Jerome Robbins och Leonard Bernstein.

En vacker sommardag 1944.
Klockan är sex på morgonen när tre sjömän -Chip, Ozzie och Gabey- påbörjar sin 24-timmars permis i New York.
De vill inte bara hinna med att se på alla sevärdheter utan de vill också hinna träffa lite brudar.
Gabey förälskar sig i bilden av månadens ”Fröken vändkors” (Miss Turnstiles) som finns utplacerad på alla tunnelbanetåg. Hon ska representera den genomsnittliga tunnelbaneåkaren och varje månad så väljs det en ny miss och denna månad så är det Ivy Smith. Gabey bestämmer sig för att försöka hitta henne innan hans permis är slut. Självklart så hjälper hans kompisar till. De har dock lite mer tur vad det gäller att hitta kvinnor – eller kanske snarare att bli hittade av dem.
Ozzie blir uppraggad på Naturhistoriska Museet av Claire DeLoone en antropolog och Chip hamnar i en taxi med den kvinnliga föraren Hildy Esterházyen. Hon blir genast betuttad i Chip och eftersom hon både är kärlekstörstande och sexuellt aggressiv så dröjer det inte många sekunder innan han är hemma hos henne…
De två kvinnorna gör sitt bästa för att finna nån trevlig dam till Gabey också men han vill bara hitta sina drömmars Ivy. Till sist gör han det på Coney Island.
När morgonen gryr och männens permis är över så tar de tre paren farväl av varandra. Om de har nån framtid ihop är ytterst osäkert för männens skepp ska nu ge sig av och delta i det pågående kriget.

Hur bra är det här på en skala?
Bara liksom, helt jävla bäst!
Det första samarbetet mellan Bernstein, Comden & Green resulterade i en nyskapande och helt genialisk musikal med så mycket bra sånger och fantastisk dansmusik att man häpnar. Och att få höra musiken framföras av en stor symfoniorkester… Jag får ståpäls! Det är såna här shower som får mig att förstå varför jag så totalt har nördat in mig på musikaler som musikform.
Sångerna är svängiga, med fantastiska och roliga texter. Och Bernsteins musik…
Rent magisk. Den här plattan kan jag sätta på repeat och lyssna på om och om igen.
Det är en välsjungen version och jag är inte missnöjd med någons insats och för en gång skull så låter man musikalartister sjunga de jazziga och ”musikal” numren och de klassiskt skolade få sjunga den musik som är mer klassisk i sin stil. Kanske låter som en självklarhet men det är det inte, när Deutsche Grammophon (som också gjorde den här isnpelningen) gjorde en studioinspelning av Bernsteins West Side Story så lät man de klassiska sångarna Kiri Te Kanawa  och José Carreras spela Maria och Tony och resultatet är nått så fruktansvärd dåligt att jag inte fattar att man ville ge ut det. Så jag var lite rädd när jag såg att mezzosopranen Frederica von Strade skulle medverka på denna platta. Jag fruktade det värsta men hon spelar Claire DeLoone, en roll som ska sjunga ”klassiskt” så hon var perfekt castad. Och som bonus finns den underbara jazzsångerska Cleo Laine med i ett nummer som ”clubsångerskan”.
Lägg till detta att man även spelat in och lagt med tre av de sånger som ströks ur musikalen innan den hade sin Broadwaypremiär. Mumma!
Och så musiken… Kan inte upprepa det för ofta. Musiken är sååå jäääkla bra!!!! Bernstein rules!

Favvisar:
I Can Cook Too, ”New York New York, Ya Got Me, Some Other Time, Lucky To Be Me

Kuriosa:
Musikalen var en bearbetning och videreutveckling av baletten Fancy Free som koreografen Jerome Robbins skapat och som Bernstein skrivit musiken till. Den blev en stor framgång på gamla Metropolitan Opera House i början av 1944.

1971 års revival av musikalen vann en Theatre World Award och det fick även 1998 års revival.

Det här var den första show som Hollywood köpte filmrättigheterna till redan innan den hade haft sin premiär.
Filmversionen som kom 1949 hade Gene Kelly, Frank Sinatra, Jules Munshin, Ann Miller, Vera-Ellen och Betty Garrett i de ledande rollerna. Dansnumren är snygga och det är en kul film men tyvärr så behöll man bara 3 av sångerna från Broadwayshowen, resten består av nya (ofta sämre) sånger av Roger Edens.

Pressklipp:
Words which make a rhyme and have rhythm do not neccessarily make a lyric, nor do thirty-two bars full of notes automatically make a song. The score of On The Town by Leonard  Bernstein, and the lyrics by Miss Comden, Adolph Green, and Mr Bernstein, are almost always disappointing. … There are ballets, of course. Cripes, what I would give to see a good old hoofing chorus again!
– John Chapman, Daily News

On The Town is not only much the best musical of the year; it is one of the freshest, gayest, liveliest musicals I have ever seen. It has its faults, but even they are engaging, for they are the faults of people trying to do something different, of people willing to take a chance.
– Louis Kronenberger, PM

Videosar:
Highlights
New York New York med Frank Sinatra, Gene Kelly och Jules Munshin från filmversionen
Vera-Ellen som Miss Turnstiles
I Can Cook Too
Ya Got Me med The Gay Men’s Chorus of Los Angeles
Some Other Time
Dream Coney Island Ballet
Från Encores! konserversion

Dag 307: Wonderful Town!

Wonderful Town! (1953), 559 föreställningar
Jag har lyssnat på London castinspelningen från 1986.
Musik: Leonard Bernstein
Sångtexter: Betty Comden & Adolph Green
Libretto: Joseph A. Fields & Jerome Chodorov, baserad på deras pjäs My Sister Eileen (1940) i sin tur baserad på novellsamlingen My Sister Eileen (1938) av Ruth McKenney.

You’ve found your perfect mate and it’s been love from the start
He wispers, you’re the one to who I give my heart
Don’t say, I love you too, my dear, let’s never, never part.
Just say, “I’m afraid you’ve made a grammatical error, it’s not ‘To who I give my heart,’ it’s ‘To whom I give my heart’ You see, with the use of the preposition ‘to,’ ‘who’ becomes the indirect object, making the use of ‘whom’ imperative which I can easily show you by drawing a simple chart”
That’s a fine way to lose a man

I musikalen får vi följa de två systrarna Ruth och Eileen Sherwood som flyttar från Columbus, Ohio till Greenwich Village i New York på jakt efter både kärlek och karriärer.
Den äldre av dem är Ruth som vill bli författare, Eileen är hennes vackra lillasyster som vill bli skådespelerska.
Ruth har ingen tur med karlar medan Eileen drar till sig män som socker drar till sig flugor.
Runt dessa två finns en hel drös med bohemiska grannar, cyniska journalister, congadansande brasilianska kadetter, korkade atleter och skönsjungande irländska poliser som alla ser till att flickornas drömmar så småningom slår in men inte innan en hel del komiska episoder har utspelat sig.

Jag hade ingen aning om vad det här var för musikal när jag slank in på teatern i London där den gick 1986. Men två och en halv timme senare kom jag ut från samma teater med ett stort flin på mina läppar och sen dansade jag conga hela vägen hem till hotellet.
Jag älskade denna show. Jag köpte snabbt castskivan med originaluppsättningen från Broadway för jag visste inte att det fanns en inspelning av Londonversionen.
Men idag hittade jag den på Spotify!
Yay!
Jag har nu suttit och känt mig nostalgisk när jag lyssnat på denna inspelning och för första gången på 27 år åter fått höra Maureen Lipman som Ruth. Hon är bra!
Det här är kanske inte den bästa inspelningen av showen som jag hört men för mig är den speciell och alldeles underbar.
Musikalen i sig gav kanske inte ifrån sig några direkta hitlåtar men jag lovar att den är fylld med helt underbara sånger – jag menar Bernstein och Comden/Green, kan det bli annat än bra? Nope.
Så Swing! eller Conga! eller bara njut av härlig musik och riktigt kvicka sångtexter.

Rekomenderade sånger:
Ohio, A Little Bit in Love, Wrong Note Rag, Christopher Street, It’s Love

Kuriosa:
Originaluppsättningen vann 5 Tony Awards: Bästa musikal, kvinnliga huvudroll, koreografi, dirigent/musikalisk ledning, scenografi.
Den fick också en Theatre World Award

2003 års Broadway revival vann en Tony Award för bästa koreografi.
2 Drama Desk Awards: Bästa kvinnliga huvudroll och koreografi.
Den vann även en Theatre World Award

Hela musikalen skrevs på bara 5 veckor.

Videosar:
At the 2003 Tony Awards: Swing!
Conga! Med Maureen Lipman
Ohio
100 Easy Ways To Lose A Man

Dag 296: Bells Are Ringing

Bells Are Ringing (1956), 924 föreställningar
Baserar mitt omdöme på inspelningen av 2001 års Broadwayrevival, 68 föreställningar
Musik: Jule Styne
Sångtexter & libretto: Betty Comden & Adolph Green

Ella Peterson jobbar på Susanswerphone, en telefonsvarar service.
Där engagerar hon sig i de olika klienternas liv, hon antar olika röster och identiteter för olika kunder allt för att hjälpa dem och samtidigt få lite innehåll i sitt ganska så trista liv.
Bland hennes kunder finns en ”method” skådis, en tandläkare som vill bli kompositör trots att han är fullständigt musikalisk talanglös och så har vi Jeff Moss en dramatiker som plötsligt drabbats av ”writer’s block”.
Jeff och Ella träffas i ”verkligheten”, hon inspirerar honom och de blir förälskade.
Hon känner dock att hon inte passar in bland hans fina och snobbiga vänner.
Lägg till detta att polisen plötsligt får för sig att telefonsvararservicen bara är täckmantel för en escortservice och att ägarinnans pojkvän dessutom använder sig av servicen för att ta emot vad för illegala spel på hästar.

Det här är en härlig, rolig musikal med skön musik och kvicka texter.
Den har visserligen åldrats ganska så rejält innehållsmässigt (jag menar, vet folk ens vad en telefonsvararservice var för nått) men musiken är fortfarande väldigt bra. Fast det förstår man nog redan när man ser att det är Jule Styne som ligger bakom den.
Faith Prince är en skicklig komedien och en härlig sångerska och hon jobbar hårt på denna platta och når nästan fram men när man jämför hennes insats mot den makalösa Judy Holliday som gjorde originalet så är det bara att inse att den nivån kan ingen inte komma upp till. Men det är ett gott försök och gör att plattan är väl värd en genomlyssning eller två.
Som alltid när det gäller en revivalinspelning från de senaste decennierna så finns det mycket musik här som inte fick plats på originalcastplattan.

Favvisar:
Independent, I Met a Girl, Mu-Cha-Cha, I’m Going Back

Kuriosa:
Original showen vann 2 Tony Awards: bästa kvinnliga huvudroll, bästa manliga biroll.
Sidney Chaplin vann en Theatre World Award.

Sidney Chaplin var son till Charlie Chaplin.

Pressklipp:
Faith Prince doesn’t have an arch bone in her body, God bless her. Planted at the center of the mothball-scented revival of Bells Are Ringing, which creaked open last night at the Plymouth Theater, she exhales the hopeful freshness of a newly sprung tulip.
There’s not an ounce of self-protective distance, no knowing winks as she scrambles through an obstacle course of shtick and kitsch that was considered dated even in 1956. Actually, antiquated was the word Brooks Atkinson used in his opening night review. The great comic actress Judy Holliday made Bells worth seeing, Atkinson wrote in The New York Times, but it was a mighty big burden to place on one woman’s shoulders.
…
Everything in the production, its leading lady aside, feels second- or thirdhand. The tone isn’t nostalgic; it’s not even ironic. It’s simply affectless.
– Ben Brantley, The New York Times

Videosar:
Perfect Relationship med Judie Holliday från filmversionen
I’m Going Back från Tony Awards med Faith Prince
Bells Are Ringing at Encores!
Just In Time med Julie Andrews och Gene Kelly

Dag 193: A Doll’s Life

A Doll’s Life (1982), 5 föreställningar
Musik: Larry Grossman
Sångtexter & libretto: Betty Comden & Adolph Green, inspirerad av Henrik Ibsens pjäs Ett dockhem (Et Dukkehjem) från 1879.

Hur går det för Nora Helmer efter det att hon slängt igen dörren efter sig och lämnat sin man och sina barn i Ibsens klassiska pjäs Ett Dockhem från 1879?
Den här musikalen ger ett alternativ till hennes vidare öden och äventyr.
Föreställningen startar med att vi får se nutida civilklädda skådespelare repetera den berömda slutscenen i dramat. När skådespelerskan som spelar Nora går ut genom dörren så förflyttas vi plötsligt till 1879 och aktrisen dyker upp igen men nu som Nora i tidstypiska kläder och inte längre som en repeterande skådespelerska, och musikalen tar sin början.
Nora tar sig till Christiania (Oslo).
Hon börjar med att jobba som diskerska på en restaurang.
Hon träffar en ung kompositör som hon flyttar ihop med i tron att han ska se hennes som en jämnlike. När hon märker att han inte gör det så lämnar hon honom.
Hon tar ett flertal andra arbeten samtidigt som hon utbildar sig. Bland annat arbetar hon som servitris och i en fiskkonservfabrik. På det senare stället så leder hon ett uppror bland arbetarna för att de ska få bättre betalt och drägligare arbetsförhållanden. Hon fängslas för det.
En advokat vid namn Johan hjälper henne ut från finkan och presenterar henne för fabrikens ägare, Eric. Hon blir Erics älskarinna och det inleder en syndigt tillfredsställande period i hennes liv.
Hon börjar åter stiga på den sociala stegen och börjar få makt, en typ av makt som normalt varit reserverad för män.
Genom att panta alla juveler hon fått av Eric så startar och driver hon, med Johans hjälp, en kedja med parfymbutiker.
Johan friar till henne men hon tackar nej. Hon längtar tillbaka till sina barn och hoppas att Torvald (hennes ursprunglige make) nu äntligen ska se henne som sin jämlike.
I revivalversionen 1994 så valde man att starta med att spela slutscenen i originalpjäsen så som den var skriven (och alltså inte förlagt till en nutida repetition) så att övergången till musikaldelen blev tydligare och smidigare. Man valde också att sluta föreställningen med att hon tackar nej till frieriet från advokaten Johan.

Det här var inte en lätt, trallvänlig, liten charmig musikalkomedi inte.
Det här är mer åt operetthållet, vilket känns rätt med tanke på vilken tidsperiod den utspelar sig i.
Musiken känns också väldigt Sondheimsk, jag tycker mig höra ekon från ett flartal av hans olika musikaler främst A Little Night Music och Sweeney Todd. Att jag får associationer till den senare är inte så konstigt kanske med tanke på att det är samma regissör, Harold Prince, bakom bägge verken. Precis som i Sweeney körde han här med en stor scenografi, en kommenterande kör och till och med en gångbro över scenen. Även flera av skådespelare kom från Sweeney produktionen: bl a George Hearn i rollen som Johan (han ersatte Len Cariou i rollen som Sweeney)och Betsy Joslyn som Nora (från början var hon med i Sweenyensemblen men spelade så småningom Joanna).
Här är det alltså ont om melodier som fastnar på direkten.
Fel, det är ont om melodier, punkt.
Men musiken är intressant, mångfacetterad och kommer nog att bli bättre för varje genomlyssning jag gör. Är nu inne på fjärde varvet och börjar tycka mer och mer om verket. Men fortfarande vet jag inte om jag i slutändan kommer att tycka att det här är bra eller mest bara pretentiöst.
En sak är dock säker: det här är inget verk man bara sätter på och låter gå i bakgrunden, den här kräver en uppmärksam och aktiv lyssnare. På både gott och ont.

Favvisar:
Power, New Year’s Eve, Stay with Me Nora, Learn to Be Lonely

Kuriosa:
Föreställningen fick flera smeknamn:
A Door’s Life, syftande på dörren som Nora går ut igenom i slutet på Ibsens pjäs och som symboliskt dyker upp genom hela musikalen.
A Doll’s Death – jag tror ni fattar på vad de syftade…

Trots att den försvann efter bara 5 föreställningar så blev den Tony Awardnominerad för bästa nya musikal, bästa musik och bästa manliga huvudroll. Den förlorade i alla tre kategorierna men ändå.
Den blev också nominerad (och förlorade) i bästa musik kategorin för Drama Desk Awards.
Ända priset den fick var en Theatre World Award till Peter Gallager.

Vid den sista audition callbacken för showen så var det bara tre namn kvar: Glen Close, Meryl Streep och Betsy Joslyn. Det var Betsy som fick rollen…

Pressklipp, om revivaln:
The original Broadway production, directed by Hal Prince in his epic ”Sweeney Todd” mode, closed after five regular performances, and with good reason. It was overproduced and overpopulated to the extent that the tiny resolute figure of Nora became lost in the combined mechanics of Broadway and the Industrial Revolution. There’s no such danger in this new production.
It is so spare that Nora is as much the center of the universe in Christiania as she was at home in ”A Doll’s House.” Further, the show is so intimately staged that we can now appreciate the beauties in the score and in the sharp, sometimes uncharacteristically hard-edged lyrics. Never have Comden and Green taken such risks, nor displayed such discipline and intelligence in meeting those risks.
This isn’t to say that ”A Doll’s Life” suddenly emerges as a previously unrecognized classic. At heart it’s still a schematic exercise. It functions less effectively as a show on its own than as as a speculative essay about ”A Doll’s House,” a seminal work in modern literature about relations between men and women.
– Vincent Canby, The New York Times

Following a disastrous Los Angeles tryout, “A Doll’s Life” limped to Broadway , where it opened at the Mark Hellinger on Sept. 23, 1982, and closed after five performances at a loss of $ 4 million. The critics clobbered Prince in particular for a show that was at once confusing and pedantic, over-produced and undernourished, opulent and under-lit — and audiences obviously weren’t buying it, either.
But while it was possible to discern a few gems in the score, the failure was in truth as much Comden, Green and Grossman’s as it was Prince’s, a point the York Theater Co.’s current reclamation makes clear in spades.
Even on a spare set in intimate surroundings, and even with a few notable changes in the plotting and score, “A Doll’s Life” is still a terrible show, primarily because the central character remains almost totally unlikable and the new ending is as unsatisfying as the old one.
Until the unlikely time when someone actually does come up with a viable musical sequel to “A Doll’s House,” it’s probably safe to say that “A Doll’s Life” answers a question — What happens to Nora? — best left, as Ibsen did — to the imagination.
– Jeremy Gerard, Variety

Videosar:
Rehearsal clips from A Doll’s Life (2012) – The Beautiful Soup Theater Collective
Power
Letter to the Children
Learn To Be Lonely

Den tänkta originalaffischen som dock ratades.