Tag Archives: AIDS

Nr 445: Falsettos/March of the Falsettos/Falsettoland (1992/1981/1990)

3 Aug

 


Falsettos
Music & Lyrics: William Finn
Book: William Finn & James Lapine

1981: March of the Falsettos, Off- Broadway, 268 föreställningar
1990: Falsettoland, Off-Broadway, 176 föreställningar
1992: Falsettos, Broadway, 486 föreställningar
2016: Falsettos, Broadway, revival, 84 föreställningar

Falsettos tells the story of a gay jewish man named Marvin, his lover Whizzer, Marvin’s wife Trina and their extended family from the late ‘70s through the early days of the AIDS crisis.

Falsettos är egentligen del 2 och 3 av en trilogi enaktare om Marvin.
Trilogin startar med In Trousers (1979) som ni kan läsa om om ni går till nr 241 på denna blogg (skriv bara in titeln i sökfältet högst upp till höger så kommer ni dit). I den får vi möta Marvin som är gift och har en son, han står här inför ett vägval. Han har länge burit på en hemlighet: sexuellt föredrar han att vara med män. I slutet på In Trousers lämnar han sin fru och flyttar ihop med en man, ”Whizzer” Brown.
I March of the Falsettos (1981) får vi följa vad som sker inom den nya familjekonstellationen.
Marvin och Whizzer bråkar mycket och inser att det enda de har gemensamt är att de är otroligt attraherade till varandra.
Marvins son Jason är rädd att han ska bli bög eftersom hans pappa är homo och skickas därför till en psykiater för att prata om sina problem. 
Exfrun Trina får ihop det med psykiatrikern.
Marvin och Whizzer gör slut.
Jason upptäcker, till sin stora lättnad, att han dras till tjejer.
I den avslutande delen Falsettos (1990) så tillkommer det 2 personer till denna kammarmusikal, nämligen Marvins lesbiska grannar, läkaren Charlotte och en Kosher caterer vid namn Cordelia.
Här förbereds det för Jasons Bar Mitzvah.
Marvin och Whizzer får ihop det igen.
Dr Charlotte har upptäckt att en mystisk sjukdom har börjar härja bland New Yorks homosexuella befolkning.
Whizzer kollapsar och som publik förstår man direkt att han drabbats av AIDS.
Eftersom Whizzer är så sjuk att han inte kan närvara vid Jasons Bar Mitzvah så bestämmer Jason att Bar Mitzvahn ska hållas i Whizzers sjukhusrum. Så sker också. Senare samma dag dör Whizzer och Marvin är ensam kvar.

Det är nått visst med William Finns musik och sångtexter. Jag kan inte riktigt svara på vad men jag blir djupt berörd av dem. Visst, ibland kan både musiken och texterna vara lite för banala, stillastående och enkla, för att inte säga repetitiva, men när han får till det… Jäklar vad bra han är. Han har en helt egen stil som man känner igen direkt. Och som sagt, love it or leave it oberörd blir man inte. 
March of the Falsettos var faktiskt den första Finn musikal jag hittade och till en början kände jag mig lite tveksam. Han kändes liksom som en ”wannabe-Sondheim” men utan dennes talang. Men mitt första intryck var helt fel, för Finn är oerhört begåvad och intressant som kompositör.
Det tar lite tid att hitta in till Finns stil och hans sätt att berätta och skriva sångtexter och eftersom musikalerna är i det närmaste helt genomsjungna så måste man ge sig den tiden, för det han berättar är både intressant, annorlunda och viktigt – inte minst för oss inom HBTQ världen. För här har vi en av de få, helt öppna, homosexuella kompositörerna som också skriver om homosexuella ämnen och teman.
Och verket är värd att upptäckas för en svensk publik också. Visst, tiden har delvis sprungit ifrån berättelsen men den känns ändå relevant för vår tid, för många av problemen, både kärleks- och familjeproblemen, är tidlösa.

Reviveln var ypperligt regisserad av James Lapine som verkligen lyckades med att få fram både allvaret och humorn i verket. För den är rolig. Det har jag nog inte sagt än, men det är den. Bitvis mycket rolig, speciellt i första akten, och fylld av typisk New York judisk humor. Det gäller föresten alla Finns verk. Sen går det inte att komma ifrån att i andra akten, då allvaret lägger sig över scenen, så minskar humorn och tempot och bitvis blir det lite väl stillastående men slutscenerna är otroligt gripande och rörde åtminstone mig till tårar. Och slutballaden mellan Marvin och Whizzer där de tar avsked av varandra… Wow!
Reviveln var även helt perfekt castad med Christian Borle som Marvin, Andrew Rannells som Whizzer, Stephanie J. Block som hustrun Trina – som har en riktig show stopper  med I’m Breaking Down – och min nya favvo Brandon Uranowitz som är helt lysande som psykologen Mendel.

Det är rätt så stora stilistiska skillnader mellan akterna och jag tror att anledningen till det är att Finn står som ensam upphovsman för musik, sångtexter och manus för March, medan han samarbetade med Lapine (en erfaren dramatiker och regissör) för manuset till Falsettoland.
Tycker akt 1 (March delen, så att säga) är den intressantare delen både musikaliskt och berättarmässigt för här får man mest bara olika lösa fragment ur de olika personernas liv som sammantaget berättar historien. Musiken är varierad och full av catch-iga melodier och berättandet bjuder konstant på överraskande vägar och vändningar.
Akt 2 känns mer konventionell i sitt berättande men å andra sidan är det i den akten som man blir mest berörd, så akterna kompletterar varandra.
Bra show. Rekommenderas å detvarmaste!

Kuriosa:
Originaluppsättningen från -92 vann 2 Tony Awards: nästa manus och score (musik och sångtexter).
Den vann också en Theatre World Award till Jonathan Kaplan som spelade sonen Jason.


Från börja ville Finn att musikalen skulle heta Four Jews in a Room Bitching, vilket är titeln på inledningssången, men regissören James Lapine vägrade att regissera en musikal med den titeln och krävde att Finn ändrade titeln.

Reviveln av Falsettos filmades och sändes på PBS i USA och den visades så gott som helt ocensurerad. Inte illa för en musikal som tar upp homosexuella relationer, visar 2 män som myser i en säng ihop och folk som pratar öppet, för USA tv i alla fall, om sex. Man tog faktiskt bara bort några få runda ord ur sångtexterna.

Press:
Om Originaluppsättningen 1992:
… the two Falsetto shows, fused together on a single bill, form a whole that is not only larger than the sum of its parts, but is also more powerful than any other American musical of its day.

– Frank Rich, The New York Times

The big new musicals on Broadway feature some of the strongest singing and dancing ensembles in memory, a lot of great music and even some compelling stories. But not until the arrival of “Falsettos,” which closes out the 1991-92 Tony season, did the glittery roster reveal much heart. That alone would make William Finn and James Lapine’s creation a major contender as the season’s best new musical, though there are many other qualities to commend the show.

That it’s taken a decade for a composer and lyricist of Finn’s skill to reach Broadway says a great deal about the street (not to mention the guts of the show’s current producers). At any rate, it’s about time.
– Jeremy Gerard, Variety

Om revivaln:

There’s hardly a moment in the exhilarating, devastating revival of the musical “Falsettos” that doesn’t approach, or even achieve, perfection.

“Falsettos” is Mr. Finn’s greatest achievement to date. The show is basically sung through, although the rhythms and colors of the music vary, as does the flavor of the lyrics, now acrid, now heartfelt. Among his distinguishing talents, perhaps the greatest is his ability to turn complicated but natural conversation and intricate interior thought into song (a talents he shares, of course, with Stephen Sondheim). The seams between words and music never show.

 

The four male characters in Falsettos, the joyously funny, shatteringly sad 1992 chamber musical … spend a lot of time trying to figure out how to be men. At a moment when election ugliness has pushed Americans of both genders to take a long, hard look at the male psyche, that might sound like more of an onerous thing. But the endearing awkwardness, the confusion and self-doubt with which this show’s characters tackle that question makes it a pleasure to accompany them as they wrestle with their masculinity.
In fact, pretty much everything about Lincoln Center Theater’s ideally cast Broadway revival, again directed by Lapine with as much humor as sensitivity, makes it pure pleasure.

Video:
Tony Awards 1992
Tony Awards 2016
Sneak Peak Lincoln Center
In rehearsal
Thrill of First Love
I’m Breaking Down
Four Jews In a Room Bitching

 

Annonser

Nr 382: Howard Crabtree’s When Pigs Fly!

27 Maj

PigLogo

Howard Crabtree’s When Pigs Fly! (1996)
– a musical revue in two acts conceived by Howard Crabtree and Mark Waldrop
Off-Broadway, 840 föreställningar
Music: Dick Gallagher
Lyrics and sketches: Mark Waldrop

Brother, you ain’t seen a thing
Till you’ve seen bacon taking wing!

This revue takes a hilarious look at gay life in the 1990s.
It’s a grab bag of songs, dances, sketches, and running gags — unified by a gay sensibility that combines a love of traditional musical theatre, a taste for outrageous visual humour, and a delight in shameless wordplay. These elements are strung upon the slenderest of plot threads.
The concept of the revue is that ”Howard” stages a musical. As he struggles to do so, dealing with the large egos of performers or scenery gone wrong, he hears the words of his high school counselor, ”Miss Roundhole”. She sarcastically said, ”When pigs fly!” in response to his ambitions. The characters in the revue are all played by men.
But the linking story is not where the focus lies.
The individual numbers are the meat of the show. In When Pigs Fly the empty stage becomes a kind of dreamscape populated by Howard’s fevered imagination. The audience never knows who or what it will see next. A bare-breasted mermaid? A Garden of Eden tableau? Bette Davis as Baby Jane slinging a life-size Joan Crawford rag doll around? They all get into the act.
Each freshly revealed character will have something to say, usually through song, that provides a skewed but revelatory reflection of what it is to be gay in the 1990s.
Though the spirit is gay — in both senses of the word — the tone is inclusive, and always the tilt is towards the universal. When Pigs Fly is completely accessible to anyone who can appreciate being smart and silly at the same time.
Welcome to Howard’s world….

The show’s a queer one, there’s no doubt
Just to be in it you have to be out!

Jag gillar verkligen det här. Kul musik med smarta och väääldigt kvicka sångtexter. Det här är en show som driver med det mesta, både ”gay” och ”straight” men mest ”gay”, och inte för en sekund tar den sig själv på allt för stort allvar.
Sånginsatserna är av varierande kvalité, några är rena Broadwayröster medan andra är mer åt glada amatörerhållet men det de saknar i sångkvalité fyller de istället med charm och grym komisk tajming. Så allt som allt så är det här en helgjuten liten show.

Några av sångerna är ännu roligare om man vet varför de sjungs och av vem, som Not All Man som sjungs av en förvirrad kentaur i omklädningsrummet på ett gym – därav alla ”häst” skämt.
Rekommenderas!

Favvisar:
When Pigs Fly, Not All Man, Sam and Me, You’ve Got To Stay In The Game, Light in the Loafers

Kuriosa:
Howard Crabtree (1954 – 1996), började sin showbizkarriär som dansare men började snart skapa hysteriska kostymer för olika off-Broadway shower.
Tillsammans med upphovsmännen till denna show skapade han 1993 revyn Howard Crabtree’s Whoop-Dee-Doo! Här skapade han inte bara kostymerna utan spelade även huvudrollen.
Han gick bort bara nån månad innan When Pigs Fly hade sin premiär.
Han dog i en AIDS relaterad sjukdom.

Press:
Some shows, you leave humming the scenery; others, the costumes. Howard Crabtree’s When Pigs Fly sends you out humming the sequins on the costumes.
The wigs alone in this exuberant eyeful of a revue … are like tone poems of camp: pillowy, cartoon-land creations, threatening to lift the men beneath them somewhere, fully aloft.

But if the revue is essentially fabulous window dressing–make that faaaaaaaabulous window dressing–its overall musical buoyancy serves as artful dressing for the dressing.

So many costume changes; so little time.
– Michael Phillips, Los Angeles Times

…an exceptionally cheerful, militantly gay new musical revue that comes close to living up to its own billing ”the side-splitting musical extravaganza”.  No sides are ever in serious danger of splitting. Yet there’s enough hilarity, wit and outre humor here to evoke that era, more than 40 years ago, when bright, irreverent revues were as commonplace on Broadway as today’s stately Cameron Mackintosh spectacles.
 Vincent Canby, The New York Times

This show is user-friendly for straights.
Clive Brooks,  The New York Post 

A Hog-Heaven of silliness.
 Michael Sommers, The Star Ledger 

Videosar:
Color Out Of Colorado (A Patriotic Finale)
You’ve Got To Stay In The Game
Bigger is Better
Hawaiian Wedding Song
Last One Picked

You can’t take the color out of Colorado
You can’t take the Mary out of Mary-Land
As John Phillip Sousa said, ‘I can’t march
If I can’t hear the boys in the band.

4793737271_927a2c1121_b
Den förvirrade men glade kentauren.

4794374120_16801bcda2_b
We Wear Our Vanity with Pride

l3

Dag 350: Taboo

3 Dec

516SG2ESHWL
Taboo (2002)
, West End, drygt 500 föreställningar
Broadway (2003), 100 föreställningar,
London revival (2012), 213 föreställningar
Jag har lyssnat på inspelningen av Broadwayversionen.
Musik: George O’Dowd (Boy George), Kevan Frost, John Themis & Richie Stevens
Sångtexter: George O’Dowd
Libretto: Mark Davies Markham, kraftigt bearbetad av Charles Busch för Broadway

In my memories, there’s always a mist or, better yet, a heavy fog. Does wonders for the complexion — and the truth…
– Philip Sallon

Föreställningen utspelar sig till stora delar på den legendariska London-nattklubben Taboo som drevs av performanceartisten Leigh Bowery mellan 1985 – 87. Den var själva navet i den sk New Romanticsrörelsen.
På denna klubb får vi möta ett flertal olika figurer, somliga som har funnits i verkligheten och somliga som skapats för denna show.
Bland de verkliga finns Boy George och vi får följa honom från det att han anländer i London tills det att han blir rörelsens största stjärna tillsammans med sin grupp Culture Club. Andra faktiska personer från eran som förekommer är Philip Sallon och Steve Strange (som skulle få en mega hit med Fade To Gray med sin grupp Visage).
På den fiktiva sidan så heter huvudpersonen Billy, han är en aspirerande fotograf som har flytt från småstaden och anlänt till London och det är honom vi får följa när han möter, tar bilder på och sugs in i den brokiga samling av personligheter som frekventerade klubben.

Precis som föreställningen är en blandning av fakta och fiction så är musiken en blandning av existerande hits och nyskrivet. Exempelvis så finns några av Culture Clubs största hits – Do You Really Want To Hurt Me, Church Of The Poison Mind och Karma Chameleon – med.
Jag älskade personligen New Romantics musiken när den var ny så för mig så är det här till största delen helt ljuvligt.
Broadwayversionen känns lite mer polerad och showig än Londonditon som var lite trashigare, råare och kändes mer genuin. Men båda versionerna innehåller en hel del väldigt bra musik.
Tycker dock att första halvan av plattan är intressantare än den andra för där är musiken mer varierad, mot slutet så blir det lite av ett balladträsk med ballad på ballad på ballad.
Me like!

Favvisar:
Freak/Ode To Attention Seekers, Stranger In This World, I ‘ll Have You All, Ich Bin Kunst, Everything Taboo

Kuriosa:
När den amerikanska skådespelerskan och talk show värdinnan Rosie O’Donnell såg showen, som var en stor framgång i London, blev hon så förtjust att hon bestämde sig för att ta showen till Broadway. Hon satsade själv de $10 millioner som behövdes för det.
För att göra den väldigt engelska showen mer begriplig för en amerikansk publik så lät hon pjäsförfattaren Charles Busch bearbeta och till stora delar skriva om librettot. Man bytte också några sånger och skrev ett nytt finalnummer. Den nya finalen användes senare även i London revivaln.
En annan stor skillnad mellan de två versionerna är att i London bestod den andra akten till stor del av en resa till Indien och ett möte med en guru där, den delen är helt struken på Broadway.
Under hela repetitionstiden så rapporterades det i pressen om bråk inom produktionsteamet, mellan skådespelarna och den konstnärliga ledningen. Det fanns skådisar som inte dök upp till förhansvisningarna exempelvis. Bråken var så frekventa och högljudda att många trodde att shown skulle läggas ner innan den ens fått premiär.
Men den fick premiär.
Sågades totalt i pressen.
Hittade inte sin publik.
Las ned efter 100 föreställningar.
Och Rosie förlorade hela sin investering.
Så kan det gå.

Boy George själv medverkade både i London och på Broadway, fast under sin riktiga namn, George O’Dowd. Fast eftersom han var 44 och ganska så fet vid det laget så fick en ung man spela honom som ung och han själv togs sig rollen som Leigh.

I showen så får man intrycket av att Boy George var en av de centrala personligheterna på klubben men i verkligheten så var det väldigt sällsynt att han var där.

London versionen vann en OlivierAward för bästa manliga biroll
Broadway versionen vann en Drama Desk Award för bästa manliga biroll och så fick Euan Morton som spelade Boy George en Theatre World Award för sin insats.

Pressklipp:
London:
… the New Romantics were always about style over substance. This could so easily have been a vanity project, but while there is plenty of narcissism and self loathing on view as the characters flutter too close to the bright lights, get their wings burned and crash so spectacularly to the ground that most wouldn’t get on the guest list to their own funerals, the evening is sufficiently light and witty and so deliciously bitchy and ironic that you cannot help warming to it.

It also has a heart, that rather suggests that Boy George was not just a New Romantic, but is a romantic through and through.
Lyn Gardner, The Guardian

Broadway:
The London-based musical about ’80s pop star Boy George … turns out to be a delightful experience – that is, if you leave after the first act. Those who don’t bail out during intermission will be forced to watch a giddy, goodhearted romp degenerate into a preachy melodrama in which drug abuse, AIDS, gay-bashing and the perils of fame are explored with all the imagination of a TV movie-of-the-week.
Elysa Gardner, USA Today

Aw, look at those frisky, frolicsome creatures up there, in their bright tufted costumes and motley makeup. They sure still are a peppy bunch — leaping, pirouetting, shaking their furry selves to a bouncy Broadway beat. Who would ever have thought that the popular cats of Cats would be restored to us so soon after the end of that musical’s long, long run?
Huh? Oh. Excuse me. I seem to be mixing up my cultural phenonomena from the 1980’s. The revelers to be seen at the beginning of the second act of the embattled Taboo, which limped open last night at the Plymouth Theater, are not the asexual mouse chasers of Andrew Lloyd Webber’s many-lived show. They are the pansexual fame chasers of a club called Taboo, a dressed-up, low-down temple to the holy trinity of sex, drugs and soft rock ‘n’ roll, and the sort of place where good boys and girls go bad real fast. So why do I keep waiting for one of them to step forward and belt out Memory?
– Ben Brantley, The New York Times

Videosar:
Promo 1
Promo 2
At the Stage Awards
Everything Taboo
Stranger In This World (London)

Dag 242: Zero Patience

4 Aug

41HPG6NFRTL
Zero Patience (1993), Kanadensisk musikalfilm
Musik: Glenn Schellenberg
Sångtexter: Glenn Schellenberg & John Greyson
Manus: John Greyson

Tell a story of a virus,
Of greed, ambition and fraud,
Tell a tale of friends we miss
A tale that’s cruel and sad

Den berömde viktorianske forskaren och upptäcktsresanden Sir Richard Francis Burton lever i dagens Toronto. Anledningen till att han fortfarande lever (han är 170 år gammal) är att han druckit ur ”ungdomens källa” 100 år tidigare.
Han jobbar numera som konservator på det naturhistoriska museet i stan. Den utställning han för tillfället håller på att sammanställa är en över de största pandemierna i mänsklighetens historia. Burton har bestämt sig för att även HIV/AIDS ska räknas dit och han håller på att forska om sjukdomens spridning. Det första han gör är att försöka ta reda på mer om ”patient zero”, en kanadensisk flygpurser som fick skulden för att ha fört över smittan till Nord-Amerika och spridit den genom sitt promiskuösa leverne.
Samtidigt med Burtons forskningar så dyker ”zero’s” spöke upp. Ingen utom Burton kan dock se honom. Zero vill rentvå sitt namn och få folk att förstå att han blivit en syndabock, att det inte alls är han som var orsaken till att smittan kom till Amerika.
Burton och Zero inleder ett förhållande.
Så småningom förstår Burton att Zero har rätt. Smittan har funnits i landet sen 60-talet (minst) och det var en misstolkning av forskningsresultat som gjorde att han utsetts som den stora smittspridaren.
I slutet av filmen så inser Burton att Zero inte ska ses som en skurk utan istället som något av en hjälte för han var ”the heroic slut who inspired safe sex”.
Parallellt finns här också underintriger om hur ACT UP försöker få folk att förstå att läkemedelsbolagen skor sig på de sjuka genom att ta ut hutlösa priser för sina experimentmediciner.
Det berättas också om hur de sjuka stigmatiseras av samhället och om att detta är en sjukdom som kan drabba vem som helst oavsett ras, religion eller sexuell läggning.

En musikal som tar upp ett viktigt ämne från en tid då inga bromsmediciner fanns och då folks fördomar och okunskap om sjukdomen var enorma.
Filmen är fylld av fakta och pekpinnar och tar upp saker som hur det smittar, safe sex, vad ACT UP står för, missuppfattningar och felaktigheter som spridits om sjukdomen och en hel del till. Ibland blir det lite väl mycket lektion och lite för lite spelfilm men med tanke på när den gjordes så är det förståligt.
Önskar bara jag kunde säga att den var bra.
Eller åtminstone att musiken var bra.
Men tyvärr, det här är en musikal som känns väldigt amatöristisk. Och det gäller det mesta från skådespeleriet till manus och musiken.
Nästan varenda sång känns som en sämre version av en låt man redan hört. Det är lite Fleetwood Mac och Sting varning på en del, andra är försök att skriva ”musikal” som inte riktigt funkar och resten är halvengagerande syntpoplåtar.
Även om musiken inte är den bästa så får man, om man ser filmen, i alla fall se några väldigt speciella sångnummer som duetten mellan två sjungande analöppningar. Jo, ni läste rätt.
Ambitionen och syftet var gott men resultatet var inte det bästa. Fast trots det så måste jag erkänna att jag bitvis blev väldigt berörd av berättelsen.

Favvisar:
Zero Patience, Arabian Nights, Just Like Scheherazade, Control, Positive

Kuriosa:
Namnet på filmen syftar både på ”patient zero” men också på att man inte längre har tålamod på att vänta på att samhället och regeringen ska ta itu med sjukdomen och ge mer stöd till forskning etc.

Videosar:
Just Like Schaharazade
Zero Patience
Control
When you Pop a Boner in the Shower

Dag 217: Grand Hotel

10 Jul

c57e024128a0fcda3ecce010.L
Grand Hotel (1989), 1017 föreställningar
Musik & sångtexter: Robert Wright, George Forrest & Maury Yeston
Libretto: Luther Davies (med lite hjälp från Peter Stone) baserad på romanen Menschen im Hotel från 1929 av Vicki Baum som hon senare samma år dramatiserade för teatern. Så småningom förvandlades den amerikanska versionen av pjäsen till den klassiska Oscarsvinnande filmen Grand Hotel (1932).

Året är 1928, världen är mellan två krig och börsen stiger som aldrig förr.
Platsen är Grand Hotel i Berlin.
Hotellet är själva navet i denna berättelse som utspelar sig under en helg. Vi får följa några av de gäster som kommer dit.
Här hittar vi den åldrande ballerinan som är på sin avskedsturné och söker efter kärlek. Och hennes assistent som önskar att hon vore mer än bara assistent.
Här finns en charmig ung men luspank Baron som inte tvekar att stjäla för att kunna upprätthålla sin fasad och som kanske hittar kärleken i den åldrande ballerinan.
Vi har den döende bokhållaren som tagit ut alla sina sparpengar från banken för att kunna tillbringa sina sista dagar i lyx.
En ung sekreterare som som drömmer om att åka till Hollywood för att bli filmstjärna.
Deras och ett antal andra rollfigurers öden kommer att flätas samman. Det kommer att leda till lycka för några, till fängelse för andra och för en så kommer det att leda till döden.
En morfinberoende läkare som bor på hotellet iakttar, kommenterar och agerar ciceron för publiken.

Jag har ett litet kluvet förhållande till den här showens musik.
Å ena sidan finns här låtar som jag tycker är makalöst svängiga, gripande och njutbara. Men å andra sidan finns här också väldigt tråkiga och långa sånger som det är en plåga att ta sig igenom. Mycket av musiken kan också kännas repetitiv och ganska så planlös, den liksom bara pågår.
Så det här är en platta som jag kommer att plocka ut mina favvisar ifrån och skippa resten när jag sätter på den nästa gång.
Det är två olika kompositörer som ligger bakom verket och det kan nog bidra till den lite schizofrena känslan.
Jag har förstått att showen, som var i en akt, var ett otroligt genomarbetat och läckert verk där Tommy Tune (koreograf, regissör) på en så gott som tom scen hade koreograferat ihop rörelser, dans, musik, sånger, dialog, scenbyten etc till en i det närmaste sömlös helhet. Hotellets foajé med dess roterande dörr hade en central plats, i övrigt så förkom knappt nån scenografi eller rekvisita, om ni ser på snutten från Tony galan så ser ni att de inte har glas i sina händer exempelvis.
Även castinspelningen hänger ihop bra, för tack vara läkarens små cyniska kommentarer så kan man hänga med hjälpligt i handlingen. Men det räcker inte. Jag faller ändå inte riktigt för det här.

Favvisar:
Maybe my baby loves me, Who couldn’t dance with you?, I want to go to Hollywood, Bonjour amour, We’ll take a glass together, Roses at the station

Kuriosa:
Den här showen startade sitt liv 1958, då under namnet At The Grand. Upphovsmännen var Davis, Wright och Forrest, dessa herrar hade haft en mega hit på Broadway 1953 med musikalen Kismet (i vilken all musik var baserad på kompositören Alexander Borodins verk) och nu skulle de upprepa framgången.
De började med att göra stora förändringar i pjäsens manus. Till exempel så flyttades handlingen från 20-talets Berlin till 50-talets Rom.
Eftersom de lyckats engagera Hollywoodstjärnan Paul Muni att medverka så förvandlade de hans tänkta roll som den döende bokhållaren till att han istället blev en hotellanställd som lyckas smygbo på hotellet och lever lyxliv i hemlighet. Och från att ha varit en biroll så utökade man den till att bli huvudrollen.
Problem uppstod på try-outturnén när Paul bestämde sig för att han inte ville vara med i produktionen längre och vägrade att förlänga sitt kontrakt.
Utan sin stjärna bestämde sig producenterna för att lägga ner showen innan den anlände till Broadway.

Närmare trettio år senare så tog alltså den flerfaldigt prisbelönade och rosade koreografen/regissören Tommy Tune sig ann verket.
Han var dock inte riktigt nöjd med materialet så han anlitade sin kompis Maury Yeston (Nine, Titanic m fl) att komma och skriva lite nya låtar samt bearbeta originalsångerna. Resultatet är att hälften av sångerna kommer från 1958 års show och hälften är nyskrivna.
Tommy var inte heller nöjd med librettot så han bad Peter Stone (1776, Woman Of The Year, Titanic m fl musikaler) att pilla lite. Peter tog dock inte nån kred för sitt arbete.
Allt detta pillande gjorde originalets upphovsmän väldigt upprörda och de klagade högljutt. Resultatet blev att Tommy förbjöd dem från att närvara under repetitionerna.

Slutresultatet delade kritikerna i två läger vad gäller själva musikalen men alla var överens om att iscensättningen var genial.

Showen vann 5 Tony Awards: Bäste regi, koreografi, manliga biroll, kostym och ljussättning.
Den vann också 5 Drama Desk Awards: Bästa regi, koreografi, manliga biroll, kostym och ljussättning.

David Caroll som spelade huvudrollen som ”Baronen” var tvungen att sluta efter 6 månader p g a komplikationer från AIDS. 
Det skulle dröja nästan 30 månader efter premiären innan man spelade in cast skivan (bara 23 dagar innan showen lades ned) och man var så rädd att David skulle hinna dö innan dess så man kallade in honom för att spela in sina delar av verket 3 veckor innan de andra skulle komma in. Tyvärr hjälte inte det, David dog i skivstudion samma dag som inspelningen skulle ske.
Hans ersättare Brent Barrett, som tog över rollen på Broadway, är därför den man hör sjunga Baronens roll på cd:n. 
Ett drygt år innan så hade David uppträtt på en nattklubb på Manhattan och där hade han framfört sången Love Can’t Happen från musikalen och där hade man gjort en inspelning. Den inspelningen finns med som bonus på skivan.

Pressklipp:
So the music’s monotonous and the story’s a mess. Tommy Tune nonetheless offers splendid choreography in this glittery show recalling the MGM movie that starred Greta Garbo as a run-down Russian ballerina in Weimar Berlin’s most elegant hotel.
–  Marilyn Stasio, Entertainment Weekly

The director and choreographer Tommy Tune may have the most extravagant imagination in the American musical theater right now, and there isn’t a moment, or a square inch of stage space, that escapes its reach in Grand Hotel. The musical at the Martin Beck Theater is an uninterrupted two hours of continuous movement, all dedicated to creating the tumultuous atmosphere of the setting: an opulent way station at a distant crossroads of history in Berlin – that of 1928.

Grand Hotel never delivers those other, conventional elements one might want in a musical – attractive songs, characters to care about, an exciting cast.

One would have to go back past Nine to Michael Bennett’s Ballroom to find a Broadway musical with so large a discrepancy between the mediocre quality of the material and the flair of its presentation.

Mr. Tune has built the grandest hotel imaginable in Grand Hotel. It would be a happier occasion if so many of its rooms weren’t vacant.
– Frank Rich, The New York Times

Videosar:
Från The Tony Awards
Grand Hotel Bolero
Tv-reklam
Från Londonversionen
Trailer från en tyskuppsättningen
The opening number from the Young Adults version
Presskonferens för Nederländska uppsättningen 2012 som spelades på det femstjärniga hotellet Grand i Amsterdam
Love Can’t Happen
Bonjour Amour

Dag 13: Legs Diamond

18 Dec

Legs

Legs Diamond (1988) 64 föreställningar, plus inte mindre än 72 provföreställningar inför en betalande publik! Normalt brukar Broadwayföreställningar nöja sig med mellan 16 – 24 stycken.
Musik och sångtexter: Peter Allen
Libretto: Harvey Fierstein och Charles Suppon, mycket löst baserad på filmen The Rise and Fall of Legs Diamond (1960).

Föreställningen handlar om en dansare i förbudstidens New York som blir gangster bara för att han på så sätt hoppas kunna slå igenom i showbiz…
Ursäkta? Liiite krystad intrig, kanske? Att sen dessutom tro att Peter Allen skulle kunna övertyga som en riktig supermanlig förförare till kvinnokarl…
Det här måste ha varit två av de dummaste idéerna ever! Och vi kan skylla dem helt och hållet på Harvey Fierstein för det var han som kom upp med dem i sin revidering av Suppons manus. Original manuset, som hölls sig närmare filmens manus, var betydligt svartare och det närmaste showbiz man kom där var en dansskola.

Peter Allen fick ta hela smällen för denna flopp, som kallades ”a star vehicle without a star”. Hans sångröst, hans dansande, hans agerande, hans musik och sångtexterna han skrivit, allt sågades totalt.

Så hur är musiken då? Tja, inte så illa. Finns en del kul låtar. Kanske ingen stor musikal men inte den katastrof jag förväntat mig heller. Det är i stort rätt så standardiserad musikalmusik men med lite 20-tals stuk och moderna popinfluenser som extra kryddning. Lite av en musikalisk pytt-i-panna och precis som en pytt så är den helt okej för stunden men snabbt glömd.
Texterna är adekvata med en del väldigt, väldigt dåliga försök till humor och dubbeltydigheter.
Den innehåller också ett par låtar som åtminstone jag kände igen: When I Get My Name In Lights, Sure Thing Baby och Only An Older Woman. Och så gillade jag låten The Man Nobody Could Love.

Man kan i alla fall konstatera att han hade humor för när han i starten av andra akten stiger upp ur den kista han är begravd i så utbrister han: ”I’m in showbiz and not even the critics can kill me!” Ni kan se det i klippet nedan. Det är från den sista föreställningen.

Cut Of The Card 

All I wanted Was The Dream

Hittade en osannolikt rolig elak recension av Frank Rich i The New York Times och ger er några exempel på mottagandet denna flopp fick:

”Legs Diamond,” the Peter Allen floor show that held its official opening at the Mark Hellinger last night, wistfully bills itself as ”a big new Broadway musical.” That it’s not, since it isn’t particularly big or new or musical. But was it too much to hope for the next best thing – a big new Broadway bomb along the demented lines of ”Kelly” or ”Dude” or ”Carrie”? 

Apparently so. After nine weeks of previews subsidized by roughly 90,000 customers paying full price, the creators of ”Legs Diamond” could not even come up with the riotous larger-than-life fiasco of which theatrical legends are made. Far from being a source of ridiculous slap-happiness, ‘‘Legs Diamond” is a sobering interlude of minimum-security imprisonment that may inspire you to pull out a pen and attend to long-neglected tasks, like finishing last Sunday’s crossword puzzle or balancing a checkbook.

”Legs Diamond” is a show about nothing except its star’s ambition to preside over a musical … the evening’s most persistent source of drama is Mr. Allen’s unceasing struggle to figure out what to do with his hands.

The script, so confusing I lost its thread before the end of the first number

Here is a performer with a single expression – a pop-eyed, I-dare-you-not-to-love-me grin – and a harsh singing voice as taut as his face. He delivers jokes as if he were a ”Hollywood Squares” second banana struggling with his cue cards, and his dancing amounts to a few Rockette-style high kicks and a lot of wiggling at the joints. As for Mr. Allen’s songs, they are so derivative they make Andrew Lloyd Webber’s scores sound idiosyncratic.

Kuriosa:

1. Efter att ”Legs Diamond” las ner så såldes teatern den spelats på (The Mark Hellinger Theatre) till The Times Square Church som fortfarande huserar där.

2. Anledningen till att det var så många provföreställningar har att göra med att scenografin var så otymplig att de inte kunde åka ut och provspela med föreställningen innan det var premiärdags. Det i sin tur resulterade i att ryktet om hur kass föreställningen var spred sig i New York, så folkets dom – ”Den suger!” – var redan lagd innan den ens haft premiär.

3. Peters kvalitéer som skådespelare var så icke-existerande att man tvingades skriva om stora delar av dialogen och förvandla dem till monologer istället så han kunde ta dem direkt till publiken på samma sätt som han brukade göra under sina nattklubbsshower.

4. Peter Allens liv blev faktiskt en musikal. Den hette The Boy From Oz, han var australiensare, och hade sin urpremiär i Australien 1998. Den spelades också med stor framgång på Broadway 2003 med Hugh Jackman i rollen som Peter. Så man kan väl säga att Hr Allen fick sin efterlängtade Broadway succé till sist.

5. Ba’ måste ses: Peter Allen tillsammans med The Rockettes!

6. Peter Allen var Liza Minnellis första man. Han kom ut som gay efter skilsmässan. Han dog av en AIDSrelaterad sjukdom 1992.
409280.1020.A

%d bloggare gillar detta: