Tag Archives: Alan Jay Lerner

Nr 422: On A Clear Day You Can See Forever

11 Jan

On A Clear Day You Can See Forever (1965)
Broadway 1965, 280 föreställningar

Filmversion 1970
Broadway revival 2011, 57 föreställningar

Music: Burton Lane
Book & Lyrics: Alan Jay Lerner, löst baserad på pjäsen Berkeley Square (1929) av John L. Balderston som i sin tur var baserad på Henry James sista, ofärdiga, roman The Sense of the Past, publicerad 1917 året efter hans död.
Book, 2011 revival: Peter Parnell

During a lecture, psychiatrist Mark Bruckner discovers a most suitable subject in student Daisy Gamble. Daisy repeatedly lapses into hypnotic states as Dr. Bruckner explains hypnosis in his class. After class, she reveals to the doctor her many extrasensory powers, including her ability to make flowers grow.
Daisy is quite concerned about her eccentricities.
The doctor agrees to treat her if she will let him try to discover, while she is under hypnosis, how she developed her powers. He is astonished to find that while she is hypnotized she starts talking about a prior life in 18th-century London where her name is Melinda Wells.
At their next psychiatric session, Mark puts Daisy into a trance and summons Melinda from her subconscious. Mark’s attachment to Melinda is growing as we are transported to a colorful, 18th-century London club, and he is soon convinced that Daisy’s story is not a mere yarn.
Mark reports on the case to his fellow psychiatrists, who ridicule his findings.

Greek shipping magnate Themistocles Kriakos learns of Mark’s belief in reincarnation and offers to finance a study of the events of Melinda’s life in exchange for Mark’s help in discovering who he will be in his next life, which will allow him to leave his fortune to his future self.
In Mark’s office, Daisy comes across a tape recording of one of her sessions and realises that Mark is really in love with Melinda and is merely using Daisy to summon her. In her angry confrontation with the psychiatrist about the matter, she tells him that she is ”through being a go-between for you and your dream girl. You’re not going to go on using my head for a motel.”
Daisy goes to the airport, ready to return home. Her ESP powers warn her that the plane on which she plans to travel will crash. She realizes at last how special she really is.
She and Mark unite to explore their extraordinary future.

In Michael Mayer’s 2011 reimagining, a young smoker named David visits psychiatrist Dr. Bruckner to break his habit. The doctor finds himself drawn to David’s past-life identity, a 1940s jazz singer named Melinda who emerges during their hypnosis sessions, while David begins falling for the psychiatrist.

En av de där musikalerna som man, när man bara har hört musiken från castinspelningen, tror måste ha varit en hit men som det visar sig var en flopp.
On A Clear Day spelades 280 gånger i originaluppsättningen och det kanske tycks som ganska ok men här pratar vi om en musikal med manus och sångtexter av Alan Jay Lerner, mannen bakom My Fair Lady, Gigi, Camelot m fl så ni förstår säkert att förväntningarna var skyhöga.
Och de infriades inte.

1970 gjorde man, av nån för mig obegriplig anledning, film av denna semi-flopp. Kanske var det Barbra Streisand som såg den som en bra uppföljare till Hello, Dolly! som hon gjort året innan. Jag vet inte, men jag tycker att filmen är dötrist. Seg som bara den.
La Streisand sjunger gudomligt men drar, sin vana trogen, ner tempot på nästan alla låtar.
Yves Montand som den franske psykiatrikern känns mest obekväm.
Man strök flera av scenversionens sånger (speciellt up tempo och ensemblenummer) och skrev 2 nya.
Det är bara Barbra och Yves som sjunger i filmen.

Revivaln som kom till Broadway 2011 hade mer eller mindre strukit hela det gamla manuset och bara behållit namnen och själva tematiken.
Nu utspelade sig allt 1973 med en extremt ”psykedelisk” scenografi och skådespelare i fula tidstypiska utsvängda jeans och storblommiga tajta skjortor gjorda av polyester.
”Daisy” är förvandlad till en fjollig, blomsterförsäljare vid namn David.
Hans tidigare liv utspelar sig nu 1943. Man har också valt att låta en kvinna spela rollen som Davids reinkarnation, jazzsångerskan Melinda.
Eftersom man valt att låta Davids ”tidigare liv” utspela sig under 2:a världskriget så har man bytt ut en mängd av originalets sånger och ersatt dem med Lerner/Lane sånger ur filmen Royal Wedding (1951).
Det är inte mycket som fungerar i denna version.

Originalmanuset var en total obegriplig och oengagerande röra och alla försök att få den att fungera – via filmversion och revival – har misslyckats. Detta är en omöjlig musikal med fantastisk musik.
Så hoppa filmversionen och dess soundtrack och ladda ner Broadwaycastinspelningen via Spotify och njut av en riktigt härlig gammaldags musikal med starka melodier och bra sångtexter.

 

Kuriosa:
Originaluppsättningen vann en Theatre World Award för bästa manliga huvudroll för John Cullum.

Jack Nicholson spelade Daisys halvbror i filmversionen men hans enda sång och de flesta av hans scener klipptes bort.

Legendariska fotografen och klädskaparen Cecil Beaton (1904 – 1980) gjorde kläderna till filmen.

Från början (1963) skulle musikalen ha hetat I Picked a Daisy och haft musik av Richard Rodgers. Men Lerner tog så lång tid på sig att skriva manuset och ”missade” så många produktionsmöten att Rodgers till sist fick nog och hoppade av.
Det blev Lerners partner från filmen Royal Wedding, Burton Lane, som tog över komponerandet. Inte för att det fick Lerner att skriva snabbare men Lane hade mer tålamod.

Press:
Om originaluppsättningen 1965:

It would be pleasant to say that the result is a charming fantasy, but it seemed to me it is instead a melodious muddle.


There is even a sense that something better, at least less confusing, should come out of the story.
– John McClain, Journal-American

 

The first hit of the season, even if the second act does, for a time, let story and mood slip through its fingers. Generally, on its own highly individual terms, it is a happy wonder and a bewitching, beguiling musical play.
– Norman Nadel, World Telegram & Sun

 

Although there are several outstandingly genial elements, they do not suffice to turn the new musical into the soaring, satisfying unity it ought to be. 

The book loses itself in a fog of metaphysics that dares not stray too far from the romantic demands of musicals. What Lerner should have worried about was not another life but a better idea. In any event, it’s doubtful that he could have found a more tuneful composer or a more ingratiating leading lady.
– Howard Taubman, Times

Om Broadwayreviveln 2011:

Toward the long-awaited end of the new semirevival of “On a Clear Day You Can See Forever” an eminent psychiatrist proposes that what we have been watching was perhaps only “my own psychoneurotic fantasy”.
Now, I don’t have a medical degree, but might I propose an alternate diagnosis? It seems to me, Doc, that you and your show have been suffering instead from a case of clinical depression that you’ve never been able to get over, no matter how hard you’ve tried. And, believe me, I know how you’ve tried. I have felt the pain of your efforts.
Where the heck is Zoloft (and Prozac and Abilify) when you need the little suckers? This wholesale reconception of a fluffy, muddled 1965 musical about reincarnation appears to have given everyone who appears in it — including its charismatic star, Harry Connick Jr. — a moaning case of the deep-dyed blues. Though done up to resemble a psychedelic fun house (the sanitized, perky kind that brings to mind middle-of-the-road rock album covers from the late 1960s and early ’70s), this “Clear Day” still has the approximate fun quotient of a day in an M.R.I. machine.
– Ben Brantley, The New York Times


It was broke, but they sure ain’t fixed it. In fact, On a Clear Day You Can See Forever‘s bumbling show doctors should be sued for malpractice and felonious misuse of star talent. Manslaughter, too: The patient died on the slab.

– David Cote, Time Out


This new ”Day” has flaws and foibles of its own, but it’s far more elegant than the original show and a valid (if more than slightly cockeyed) entertainment on its own weird merits.

Clear Day
is a mutant, but it’s a beautiful mutant, and the kind of mistake I’d like to see made again and again.

– Scott Brown, Vulture

Videosar
What Did I Have That I Don’t Have m Eydie Gorme
High Light från 1965 års original
High Lights från Reviveln 2011
Hurry It’s Lovely Up Here m Kristin Chenoweth
Go to Sleep m Barbra Streisand
Trailer till filmversionen

Annonser

Dag 354: Camelot

7 Dec

Camelot - Original London Cast Recording
Camelot (1960), 873 föreställningar
Jag har lyssnat på inspelningen av 1964 års Londonversion (518 föreställningar)
Musik: Frederick Loewe
Sångtexter & libretto: Alan Jay Lerner baserad på romanen The Once and Future King (1958) av T.H. White i sin tur inspirerad av den tidigast kända versionen av Arthur legenden Le Morte d’Arthur (1485) av Sir Thomas Malory

Kung Arthur har lyckats förena det förut så splittrade England.
Han gifter sig med den vackra Guenevere.
Han vill skapa en ordern för riddare som ska ändra deras inställning från att röva och slåss till att bli hedersmän, detta leder till att ordern Riddarna av Runda Bordet skapas.
Fem år efter att ordern skapats har ryktet om dessa riddares förträfflighet spritt sig över hela landet och även till Frankrike där en ung, mycket religiös och självgod riddare vid namn Lancelot Du Lac bor. Han bestämmer sig för att söka medlemskap och blir antagen.
Till en början så får hans självgodhet folket att ogilla honom men genom att på olika sätt visa upp sitt mod och sin medmänsklighet så vinner han allas hjärtan inklusive Arthur och Gueneveres.
Tyvärr så blir Guenevere förälskad i Lancelot och han i henne.
Arthurs oäkta son Mordred dyker upp vid hovet. Han är fylld av hat och hämndbegär mot sin far men han döljer det och gör sitt bästa för att få sin fars förtroende. När han väl fått det så börjar han sin hämnd genom att avslöja Lancelots och Gueneveres förhållande vilket leder till att Lancelot tvingas fly och Guennevere döms till döden. I sista sekund räddas hon dock av Lancelot. Detta leder till att Arthur tvingas att förklara Frankrike krig.
Samtidigt har Mordred i hemlighet skapat en egen armé som han använder för att anfalla Camelot, hans högsta önskan är att förstöra allt det som Arthur har skapat…

Lerner & Loewe måste ha känt en enorm press på sig när de skapade detta verk. Deras föregående Broadway show hette My Fair Lady (1956) och efter den hade de skrivit den oerhört framgångsrika, kritikerrosade och Oscarvinnande musikalfilmen Gigi (1958).
Förväntningarna från både folk och press var inte stora utan de var gigantiska! Så förhandsbokningen av biljetter till showen var stark.
Men både kritikerna och publiken skulle dock snabbt upptäcka att det här inte var en ny Lady. Librettot är mörkare och pratigare och huvudrollerna betydligt mindre charmiga. Ska jag vara ärlig så tycker jag att det är en ganska så tråkig musikal – fast musiken är otroligt bra. Loewes svepande melodier och Lerners ljuvliga texter gör att jag gärna sätter på original castskivan med Richard Burton och Julie Andrews i de ledande rollerna.
Att lyssna på Londoncasten var inte så kul som jag hoppats. Det beror mest på att den nästan låter identisk med Broadwayskivan. Det finns bara små, små variationer i det musikaliska urvalet (nån låt är i en lite kortare version, nån i en lite längre) och Laurence Harvey och Elisabeth Larner i de ledande rollerna låter förvillande lika sina Broadwaykolleger – fast Burton och Andrews är mer levande och underfundigt humoristiska i sina tolkningar.
Det här är en musikaliskt mycket bra musikal som dock är lite av ett sömnpiller på scen tyvärr. Så gå genast till Spotify och lyssna på Broadwayversionen (som är den version jag rekommenderar) och njut!

Favvisar:
I Wonder What the King Is Doing Tonight?, C’est moi, The Lusty Month of May, If Ever I Would Leave You, The Simple Joys of Maidenhood

Kuriosa:
Man gjorde en gräslig filmversion av showen 1967 med Richard Harris och Vanessa Redgrave i huvudrollerna.

Föreställningen vann 4 Tony Awards: Bästa manliga huvudroll, kostym, scenografi och musikalisk ledning.
Den vann också en Theatre World Award till Robert Goulet för hans roll som Lancelot

Det här var President John F. Kennedys favorit musikal.

LP:n med inspelningengen av Broadwayversionen låg 60 veckor på Billboards topp 100 lista och 7 av dem var på 1:a plats.

Boken som musikalen är baserad på The Once and Future King (1958) består egentligen av fyra böcker. Tre var publicerade sen tidigare och en var ny till denna sammanslagna volym:
The Sword in the Stone (1938)
The Queen of Air and Darkness (1939) (även publicerad som The Witch in the Wood)
The Ill-Made Knight (1940)
The Candle in the Wind (1958)
En sista bok i sviten The Book of Merlyn (skriven 1941, publicerad 1977) gavs ut efter Whites död.

Titeln The Once and Future King kommer från vad det enligt legenden stod på Arthurs gravsten: Hic iacet Arthurus, rex quondam, rexque futurus – ”Here lies Arthur, king once, and king to be”.

Pressklipp:
Why should Camelot have given Moss Hart (regissören) a heart attack and Alan Jay Lerner serious ulcer trouble when it made me feel so well?
– John Chapman, Daily News

Lerner, Loewe, and Hart spent so much to mount Camelot that the wisecrackers have been calling it Costallot.

If it’s pageantry and spectacle you’re willing to settle for, Camelot offers a lot. But in our book, it’s no My Fair Lady.
– Robert Coleman, Daily Mirror

Camelot is weighed down by the burden of its book. The style of story-telling is inconsistent. It shifts uneasily between light-hearted fancy and uninflected reality. Graceful and sumptuous though it is, Camelot leans dangerously in the direction of old-hat operetta.
– Howard Taubman, The New York Times

Videosar:
What do the Simple Folk do? med Julie Andrews och Richard Burton
If Ever I Would Leave You med Robert Goulet
High Lights
Camelot 0ch How To Handle A Woman från filmversionen
The Lusty Month of May från filmen

Dag 228: The Little Prince

21 Jul

The Little Prince (Special Anniversary Edition)
The Little Prince (1974)
, musikalfilm
Musik: Frederick Loewe
Manus & sångtexter: Alan Jay Lerner baserad på fabeln Le petit prince (1943) av Antoine de Saint-Exupéry

Det här är berättelsen om en pilot som tvingas nödlanda mitt i Saharaöknen. Där träffar han på en liten pojke. Det visar sig att han är en liten prins som kommer från Asteroid B-612. Prinsen har rest runt i rymden och träffat på en massa olika konstiga människor och varelser på mängder av olika små miniplaneter.
Prinsen berättar om alla sina äventyr för piloten.
Här på jorden kommer prinsen att lära att: Man ser tydligt bara med hjärtat. Det väsentliga är osynligt för ögat. Eller som det står i boken: On ne voit bien qu’avec le cœur. L’essentiel est invisible pour les yeux.

Det är lika bra att säga det direkt: filmen är fruktansvärd! Den är rent plågsam att försöka se från början till slut.
Men musiken är faktiskt helt ok. Speciellt om man bara lyssnar på den och slipper se på diverse småpinsamma iscensättningar samtidigt.
Här finns härliga svepande melodier och ganska så kul sångtexter. Inget mästerverk kanske men klart godkänt.
Och som bonus på cd:n får man ett bortklippt nummer, en alternativ ouvertyr samt ett par förlängda sångnummer.

Favvisar:
I Need Air, I’m On Your Side, I Never Met a Rose, Closer and Closer and Closer, A Snake in the Grass

Kuriosa:
Detta var det första Lerner/Loewe samarbetet sen de skrev musikalen Camelot (1960).
För er som inte riktigt vet vilka dess bägge herrar är så säger jag bara musikalen My Fair Lady och filmmusikalen Gigi.

Berättelsen om den lilla princen är inspirerad av en verklig händelse.
1935 försökte Saint-Exupéry tillsammans med en mekaniker slå hastighetsrekordet på flygsträckan Paris till Saigon. Efter 19 timmar i luften så kraschade de i närheten av Wadi Natrundalen i Nildeltat.
De överlevde kraschen men hade ingen aning om var de befann sig. Allt de hade att klara sig på var lite kaffe, två apelsiner, några kex och en skvätt vin.
Hettan i öknen gjorde att de snabbt började bli uttorkade, de såg hägringar och fick först hörselhallucinationer som sen följdes av visuella hallucinationer. På den tredje dagen så var de så uttorkade att de slutade att svettas.
Först på fjärde dagen så hittades de av en beduin och det var tack vara honom som de överlevde.

Filmen var nominerad till två Academy Awards för sin musik men vann ingen.
Den fick dock en Golden Globe för bästa partitur.

Pressklipp:
The Little Prince … is a very exasperating experience. It’s the kind of movie that refers to adults as grown-ups to show us where it means its sympathies to be. Yet it’s too abstract and sophisticated to be of interest to most children, and too simple-mindedly mystic and smug to charm even the most indulgent adult. You don’t have to be W.C. Fields to want to swat it.

I doubt that anyone could make a really satisfactory movie out of the tiny Saint Exupéry book …  nothing much happens. So little happens, in fact, that the movie, which is stretched out with the Lerner-Loewe music, lasts only 88 minutes and seems at least five times that long.

Bob Fosse, an extraordinarily talented actor-director-dancer-choreographer, shows up in one sequence as the personification of the poisonous snake who finally provides the Little Prince with transportation home. What a child might make of this scene I can’t imagine; Mr. Fosse, dressed like a 19th-century Chicago pimp, dances around the Sahara in those marvelously eccentric movements that look great when done by Gwen Verdon but embarrassing in this context.
Less peculiar but not much more effective is Gene Wilder as a fox who hands on to the Little Prince one of the nuggets of wisdom that is supposed to make the movie meaningful. What is essential, says the fox, is invisible to the eye. Another variation is that ”it’s only with the heart that one can see clearly.”

This is the sort of gimcracky wisdom that only a self-absorbed adult could conceive of as being comprehensible to a child.

There are lots of pleasures that children and adults can share: zoos, circuses, Alice in Wonderland, Charlie Brown, roller coasters, hot dogs between meals. The Little Prince is not one of them.
– Vincent Canby, The New York Times

Videosar:
I never met a rose
The Little Prince Trailer
It’s a hat
Your a Child
Bob Fosse som ormen i Snake In The Grass
Gene Wilder som räven i Closer and Closer and Closer

Dag 224: 1600 Pennsylvania Avenue / A White House Cantata

17 Jul

51IXxS2vZeL
1600 Pennsylvania Avenue (1976), 7 föreställningar
Baserar mitt omdömme på konsertversionen som går under namnet A White House Cantata och kom ut på cd 2000
Musik: Leonard Bernstein
Sångtexter & libretto: Alan Jay Lerner

Föreställningen handlar om de första 100 åren i Vita Husets historia.
Vi får  möta både de olika presidenterna som bodde där och några av dem som arbetade som husfolk under dem. Många av berättelserna har ett fokus på rasrelationer.
Vi får höra om Thomas Jeffersons påstådda affär med en svart piga, om James Monroes vägran att stoppa slaveriet i Washington, om efterdyningarna av det amerikanska inbördeskriget, om hur Andrew Johnson ställdes inför riksrätt och blev frikänd med bara en rösts majoritet och mycket, mycket mer.
Det finns fyra huvudroller här, två par, ett svart  och ett vitt.
Den vite mannen spelar alla de olika presidenterna och den vita kvinnan alla presidentfruarna.
Det svarta paret gestaltar alla de olika svarta tjänarna som jobbade där.

Eftersom det här är en semiklassisk konsertversion av verket så är det svårt att bedöma hur själva musikalen var.
Den här skivan är i alla fall bitvis väldigt intressant och spännande.
Det är väldigt storslagen musik som innehåller maffiga koralpartier, marscher, valser och till och med lite blues. Bernstein visar upp en lekfullhet och samtidigt ett allvar som tillsammans med hans små blinkningar till kompositörer som  Gustav Mahler, Sibelius och Copland gör det här till en av hans mest intressanta och mer klassiskt inspirerade verk.
Allt är kanske inte bra men det som är bra är å andra sidan otroligt bra.
Tyvärr så tycker jag nog inte att Alan Jay Lerners texter är av samma  höga kvalitet. Tvärtom så känns de bitvis ganska så banala och krystade.
De vokala insatserna här är strålande med bland annat en rent självlysande Barbara Hendricks.
Önskar att det funnits en inspelning av originalcasten så att jag kunde gjort en jämförelse mellan versionerna. Det kanske var en illa sammansatt föreställning men musiken var det inget fel på, det om något bevisar denna version.
Efter att jag skrev det ovan så har jag hittat några inspelningar från Broadwayversionen.

Favvisar:
On Ten Square Miles by the Potomac River, The President Jefferson Sunday Luncheon March, I Love My Wife

Kuriosa:
Det här var Bernsteins första Broadwaykomposition sen West Side Story 1957. Det blev också hans sista.

Med anledning av att man under tryouten hade kondencerat och strukit mycket i Bernsteins musik utan hans medgivande och med tanke på den negativa kritiken och publikreaktionen stycket fick så förbjöd Bernstein inspelningen av en castplatta.
Efter hans död så skapade man en konsertversion för kör och solister av verket. Verket räknas som ett ”klassiskt” stycke eftersom man använder sig av skolade operasångare i solistrollerna. Denna version skiljer sig en hel del från Broadwayversionen men det är den enda inspelning som finns.
Bernsteins sterbhus tillåter fortfarande inte att originalverket framförs, spelas in eller ens publiceras.

Patricia Routledge som spelade alla presidentfruarna på Broadway var den som fick de bästa recensionerna. Ett av hennes nummer hette Duet For One, en riktig tour de force där hon spelar två olika presidentfruar, en avgående och en tillträdande. Den gav henne en äkta showstopper och en låååååång stående ovation på premiären. I sången förvandlar hon sig hela tiden, fram och tillbaka, till först den ena presidentfrun och sen till den andra och så tillbaka igen. Detta genomförs endast med hjälp av små blixtsnabba förändringar av perukens placering och genom att byta röst. Och jag har till min glädje hittat en ljudinspelning av detta nummer, se nedan.
I Sverige är Patricia nog mest känd som den socialt uppåtsträvande Hyacinth Bucket i populära tv-serien Skenet Bedrar.
Den engelskfödda Patricia spåddes en gång en strålande framtid på Broadway men tyvärr för henne så floppade varenda musikal hon medverkde i. Så hon flyttade hem till England där hon istället fick en strålande karriär, bland annat med den ovan nämnda serien.

Ljudis:
The President Jefferson Sunday Luncheon March – från Broadwayshowen!!!!
Minstrel Show Part 1 – från Broadwayshowen
Patricia Routledge – Duet For One
Lud’s Wedding från Broadwayshowen

Dag 162: Brigadoon

16 Maj

51+pjmKvu7L
Brigadoon (1947), 581 föreställningar
Musik: Frederick Loewe
Sångtexter & libretto: Alan Jay Lerner

Två amerikanska turister som jagar i de skotska högländerna råkar hamna i en liten by vid namn Brigadoon.
Byn finns inte med på deras kartor.
Men det är inte så konstigt för det här är en väldigt speciell och magisk by för den den försvann för många, många år sedan och dyker bara upp för en dag vart 100:e år.
Tommy, en av turisterna, möter och blir förälskad i en flicka från byn som heter Fiona. Tommy får redan på byns hemlighet och han förstår att han måste välja att antingen stanna vid Fionas sida när byn åter försvinner eller återvända till sitt liv i New York.
Han väljer New York.
Men väl tillbaka i storstadens hets så längtar han tillbaka till Brigadoon.
Han bestämmer sig för att återvända till Skottland och han ger sig ut på jakt efter den magiska byn. Han vet att det troligtvis är ett lönlös sökande för byn ska ju inte komma tillbaka förrän om 100 år. Men det visar sig att hans kärlek till Fiona är så stark att byn åter framträder och de älskande tu kan förenas.

Jag hade innan bara sett filmversionen från 1954 med Gene Kelly och Cyd Charisse och alltid tyckt att den var grymt seg och tråkig, och därför inte brytt mig om att lyssna på scenversionen.
Det var dumt.
Men vilken tur att jag startat denna blogg för nu så gav jag plattan en chans och det visade sig att scenversionen är nått helt annat än filmen.
Det här är en rik och otroligt romantisk musikal.
Loewe har skrivit stora ljuvliga och svepande melodier som ofta är uppblandade med lite skotska toner. Man får en stark föraning här om den typ av musik han skulle komponera för My Fair Lady nästan 10 år senare.
Lerners texter är fyllda av naturromatik, kärlek och poesi, spetsat med lite humor.
Det hela påminner väldigt mycket om Rodgers & Hammerstein. Det är kanske inte så konstigt för Lerner & Loewe var väldigt inspirerade av både Oklahoma! och Carousel när de skrev det här verket. Och det lönade sig för detta, parets tredje samarbete, blev deras första stora succé.
Folket i Brigadoon sjunger generellt mer åt operetthållet medan amerikanarna är mer Broadway. En kul och smart kontrast. Den lite småtypiska skotska eller irländska mycket ljusa tenorrösten får också stort utrymme här.
Jag gillar det här väldigt mycket och kommer att återkomma till den många gånger.

Favvisar:
Waitin’ for My Dearie, The Heather on the Hill, The Love Of My Life, Almost Like Being in Love

Kuriosa:
Föreställningen vann en Tony Award för Agnes De Milles koreografi.

Den vann även två Theatre World Awards.

Pressklipp:
For once, the modest label ”musical play” has a precise meaning. For it is impossible to say where the music and dancing leave off and the story begins. Under Bob Lewis’s direction all the arts of the theatre have been woven into a singing pattern of enchantment”.

Some of the dances are merely illustrations for the music. One or two of them are conventional, if lovely, maiden round dances. But some of them, like the desperate chase in the forest, are fiercely dramatic. The funeral dance to the dour tune of bagpipes brings the footstep of doom into the forest. And the sword dance, done magnificently by James Mitchell, is tremendously exciting with its stylization of primitive ideas.
– Brooks Atkinson, The New York Times

A bonny thing for Broadway, a scintillating song and dance fantasy that has given theatregoers reason to toss tamoshanters in air.
–  Howard Barnes, Herald Tribune

Some of the highlights of this new offering are the dances by Agnes de Mille, but, if I am going to be a hard-boiled editor, I must opine that there may be one too many of them and that another runs too long. Just when I get pleasantly steamed up about the love of Mr. Brooks and Miss Bell, I don’t want to be cooled off by watching a herd of gazelles from Chorus Equity running around as if Agnes herself were after them.

Willam Hansen (as Mr Lundie, the schoolmaster) is so irresistibly able to persuade you that if there isn’t a village named Brigadoon, there ought to be.
– John Chapman, The Daily News

Videosar:
Trailer till filmen
Hela tv-versionen

Dag 81: Paint Your Wagon

24 Feb

51baDmXZQwL

Paint Your Wagon (1951), 289 föreställningar
Musik: Frederick Loewe
Sångtexter & libretto: Alan J Lerner

I den kaliforniska ödemarken håller Ben Rumson i en improviserad begravning av en god vän. Hans dotter upptäcker då plötsligt guldstoft i marken. Detta leder till en guldrush och eftersom Rumson var den första att hävda äganderätt till marken så får byn man bygger namnet Rumson.
Efter två månader bor där 400 män. Jennifer, Rumsons dotter är den enda kvinnan i byn. För att lätta på männens uppdämda ”tryck” så skickar man efter Cherry och hennes fandango (saloon)flickor. Innan de har hunnit anlända så har Jennifer blivit förälskad i Julio, en ung mexikansk man. Ungefär samtidigt så anländer en mormon och hans två fruar. I en by utan kvinnor så anses det orättvist att en man kan få ha två fruar för sig själv så mormonen tvingas auktionera bort sin ena fru. Rumson får henne för $ 800.
Så småningom så kommer fandangoflickorna och Rumson blir en lugnare by. Men då uppstår nästa problem: guldet börjar ta slut. Ett rykte sprider sig då om att man har hittat guld 6 mil söder om Rumson. Alla börjar packa sina vagnar för att dra vidare, endast Ben Rumson stannar kvar i byn för han känner att han äntligen har hittat hem.

Den här musikalen såg jag som biofilm mot slutet av 70-talet och jag blev väldigt förtjust i musiken, villket ledde till att jag köpte en kassett med soundtracket på. Det är den kassetten som gett mig min bild av denna musikal.
Döm om min förvåning när jag upptäcker att det är väldigt stor skillnad mellan musiken i filmen och den i scenversionen. Visst, flera av mina favoriter finns med i bägge versionerna men det fanns så många fler låtar på Broadway. Och dessutom så är det stor skillnad på både storyn och på vilka som sjunger vad. Den största skillnaden är att i filmen så är det så gott som bara män som sjunger allt medan i scenversionen så har Rumsons dotter Jennifer ett flertal solistiska insatser. Och det är rätt så bra låtar hon har också, så det är synd att man strök dem, men eftersom hennes roll inte finns kvar i filmen så är det väl ganska så logiskt.
Musiken har väldigt lite med västernmiljön att göra, knappt nån countrykänsla alls. Det mesta låter som operett light med undantag för ett par tillfällen då det bjuds på en riktig hoedown, dels när Rumson köpt sin kvinna på auktion (Whoop-Ti-Ay!) och dels när fandangobrudarna kommit (Hand Me Down That Can O’Beans).
Melodierna är starka och många av texterna roliga och det är kanske inte så konstigt för det här är ett verk av Lerner & Loewe som bara ett par år senare gav oss klassikern My Fair Lady.
Jag gillar musiken, med ett och annat undantag, och känner att Paint Your Wagon fått något av en renässans för mig i och med denna cd.

Favvisar:
I’m On My Way, What’s Goin’ on Here?, How Can I Wait?, There’s a Coach Comin’ In, Wand’rin’ Star

Kuriosa:
Den här skivan köpte jag på min första cd-rea på NK 1990. Den låg i en enorm, hård, gjuten plastform ca 2 x cd:n i storlek. Det var man så man gjorde på den tiden för att göra skivorna mindre lätta att stjäla. Det tog bara 23 år innan jag äntligen klippte upp plasten…

Föreställningen förvandlades till film 1969.
Skillnaden mellan filmen och showen är många och stora.
Först och främst så är Ben Rumson en riktig suput i filmen och har ingen dotter. Sen så får han en kompanjon i en ung man som han räddat från en vagn som rasat ned för ett stup. Det är när Ben begraver den unge mannens döde bror som han upptäcker guldet. Den unge mannen får namnet ”Pardner”. Pardner är en jordnära bonde och raka motsatsen mot Bens supande guldgrävare.
Det kommer en mormon med två fruar även i filmen och Ben köper den ena på auktion men i filmen blir det lite mer ”spännande” när kvinnan bestämmer sig för att ha förhållande med både Ben och Pardner eller som hon så enkelt uttrycker det: ”if a Mormon man can have two wives, why can’t a woman have two husbands?” Så sant.
Lägg till det att Ben och Pardner gräver gångar under hela staden för att samla upp allt gulddamm som sipprat ner mellan plankorna på saloonerna och bordellerna. När gångarna blir för många så kollapsar de och gör att hela staden förstörs.
Det är faktiskt så stor skillnad mellan filmen och showen att det nästan är två olika berättelser vi talar om med bara guldrush, några sånger och mormonfruar som gemensam nämnare.

Filmen hade en budget på 10 millioner dollar men drog över den rejält. Notan slutade på det dubbla!

Filmen spelades in på en så otillgänglig plats att man till att börja med fick bygga en väg för att överhuvudtaget kunna ta sig dit. Det närmaste hotellet låg 90 km från inspelningsplatsen så det var långa transporter av skådespelare och filmteam varje dag.  Kostnaderna bara för vägbygget och alla de långa transporterna skulle komma att hamna på närmare $ 80 000 per dag!

Lee Marvin, som spelade Ben Rumson i filmen, valda denna produktion över att medverka i Sam Peckinpahs Det vilda gänget. Anledningen var att han fick mer pengar ($ 1 000 000) för att medverka här.
Hans version av Wand’rin’ Star blev en stor hit i Europa.

Clint Eastwood har berättat att allt strul, all väntan och all den frustration han kände medan han spelade in denna film var bidragande orsaker till att han kom att ge sig på regi.

Fem nya sånger skrevs till filmversionen. Lerner samarbetade denna gång med Andre Previn eftersom Loewe hade dragit sig tillbaka från komponerandet.

Pressklipp:
Paint Your Wagon is so lavish with its songs, dances and colorful atmosphere that I feel more than customarily ungrateful when I say the result is mildly disappointing.
– Richard Watts Jr., Post

But in their passion for being straightforward, they have forgotten to put in the fun. Writing an ”integrated” musical comedy – where the people are believable and the songs logically introduced – is no excuse for not being funny from time to time.
Walter Kerr, Herald Tribune

It is a show of real distinction, courage, and novelty, and one people will remember. It has gigantic faults, which make it all the more remarkable that it wields the impression that it does.  The greatest weakness lies in its reproducing emotions literally instead of depicting them theatrically.It is an intermittently interesting, unfunny, almost actionless hour and a half before any real agitation or energy captures the stage.
– William Hawkins, World-Telegram & Sun

It is a lush and lusty score, more lush and lusty than the book and lyrics. But scarcely less monotonous. The last act might be the first act done over. It is not, of course. But it sounds as if it might be. … It once again proves that you can get enough of the same good thing. You can get too much, really.
– Robert Garland, Journal-American

Videosar:
Clint Eastwood sjunger I Talk To The Trees ur filmversionen
Wandrin’ Star med Lee Marvin
They Call The Wind Maria med Harve Presnell
Från en engelsk uppsättning 2008

Dag 50: Gigi

24 Jan

51IvPYihRfL._SS500_
Gigi (1973), 103 föreställningar på Broadway
Spelades 1985 i The West End
Revival Broadway 2015 (86 föreställningar)

Musik: Frederick Loewe
Sångtexter & libretto: Alan Jay Lerner, baserad på filmen Gigi från 1958 i sin tur baserad Colettes roman med samma namn från 1945.

Berättelsen handlar om Gigi, en ung flicka som bor hos sin mormor och tränas till att bli fulländad inom sin familjs traditionella yrke: att vara en kurtisan av allra högsta klass som passar i den högsta societeten.
Med i historien finns också den rike och uttråkade vällustingen Gaston som ofta besöker Gigi och hennes mormor. Han betraktar Gigi lite som en lillasyster men sakta men säkert uppstår det känslor dem emellan och komplikationer uppstår…

Jag har alltid älskat filmen Gigi från 1958. Så mycket bra musik, så fruktat snygg och påkostad och helt enormt underhållande – fortfarande, 55 år senare. Den var den sista stora och framgångsrika MGM musikalen och den vann inte mindre än 9 Oscars bl a för bästa film.
Så hur är det att lyssna på en scenversion av den?
Tja inte så illa. Melodierna är fortfarande starka och medryckande, Lerners texter kvicka och intelligenta men… Alfred Drake som den gamle Honoré Lachaille (det är han som bl a sjunger hiten Thank Heaven For Little Girls) är en mycket bra sångare men jag saknar filmens Honoré, Maurice Chevalier, och hans lite släpiga fransk-engelska. Leslie Caron, Gigi i filmen, dubbades av Betty Wand men är ändå bättre än scenens Karin Wolfe som är väldigt anonym. Och en teaterorkester betyder att musiken är ordentligt nedskalad…

Alltså, det är ingen dålig cd men med tanke på att soundtracket från filmen också finns utgiven så känns den här lite som en onödig b-kopia.
Nu skrevs det fyra nya låtar till denna version och det gör att den här cd:n är intressant ändå. Den längsta av dem är  9 minuter lång, heter The Contract och är förhandlingen mellan mormodern och en advokat om vilkoren för att Gigi ska bli Gastons frilla. De andra är mer anonyma och inte av samma klass som sångerna från filmen, fast Paris Is Paris Again är rätt okej den också.
Av nån anledning så har de inte med en av mina favoritsånger från filmen: Say A Prayer For Me Tonight. Fast den melodin finns med i 2015 års revival tillsammans med The Parisiens – ännu en filmsång som ströks för den första scenversionen.

Favvisar: Paris Is Paris Again, The Night They Invented Champagne, I’m Glad I’m Not Young Anymore,

Kuriosa:
Gigi var först en roman av Colette som kom ut 1945.
1951 förvandlade Anita Loos den till en pjäs på Broadway med Audrey Hepburn huvudrollen.
Sen blev den en flerfaldigt Oscarbelönad musikalfilm 1958 innan den 1973 åter hamnade på Broadway som musikal.

1973 års Broadway version vann en Tony Award för bästa score (musik & sångtexter)
Revivaln 2015 vann en Drama Desk Award för bästa kostymer

Sången Say A Prayer For Me Tonight skrevs från början till My Fair Lady och var Elizas bön innan hon går på den stora ambassadbalen men den ströks och användes i filmen Gigi istället.

I Broadway revivaln så tog man bort den klassiska sången Thank Heaven For Little Girls från den äldre mannen Honoré, en bon vivant, och gav den till Gigis mormor istället. Man ansåg att det idag kunde uppfattas som obehagligt för publiken om en äldre man sjöng sången.

Teamet Lerner & Loewe upplöstes efter Camelot 1960. Men Lerner lyckades övertala sin gamle kumpan att återförenas med honom för att skriva ett antal sånger till filmversionen av Den lille prinsen. De två hade så kul ihop att de skrev lite nytt till scenversionen av Gigi av bara farten.

Videosar:
The Night They Invented Champagne från 2015 Tiny Awards

Trailern för filmversionen.

Say A Prayer For Me Tonight

Thank Heaven For Little Girls med Maurice Chevalier

Bob Fosse som ormen i The Little Prince (1974)

71qk7uKE0KL._SL1425_
Revivalinspelningen från 2015

%d bloggare gillar detta: