Tag Archives: alan menken

Nr 423: Galavant

13 Jan

goodnight-my-friend-a-tearful-goodbye-to-galavant

Galavant (2015-2016),
Tv-serie, 2 säsonger
Music: Alan Menken
Lyrics: Glenn Slater
Manus: Dan Fogelman

Galavant handlar om riddaren Galavant, en snygg, galant, skönssjungande man av bästa (medvetet stereotypa) hjältesnitt som ger sig ut på jakt efter sitt livs kärlek, den väna Madalena. Hon har blivit bortförd av den elake Kung Richard och det har lett till att Galavant fått rykte om sig att vara en ganska så halvdan riddare.
Men nu ska han, tillsammans med sin väpnare, återupprätta sitt rykte och få till det ”de levde lyckliga i alla sina dar” slut han anser att han har rätt till.
Men det kommer att dyka upp en massa hinder, sidointriger och sånger under hans väg till Richards rike.
Och Madalena är kanske inte riktigt så vän och oskyldig som han har trott.
Och Richard är kanske inte den skurk han utgetts för att vara.
Och det här är kanske inte en typisk riddarserie – eftersom de med jämna mellanrum brister ut i musikalnummer.
Och de är hela tiden väldigt medvetna om det senare. Att de är med i en ovanlig serie alltså. Och att de sjunger. Och att folk tittar på dem. Och att hela den här premissen är urbota dum, fånig, osannolik och alldeles, alldeles underbar…

Vem kunde tro att en riddarmusikal skulle kunna fungera?
Jo, jag vet, Monty Python gjorde det redan 1975 med sin Monty Python and The Holy Grail och sen kom musikalen Spamelot 2005 men vem kunde ana att ett av USAs största TV-bolag skulle satsa på en riddarmusikalsitcomserie?
Inte jag i alla fall!
Men musikal har blivit stort igen bland tv-tittarna. Tacka Glee för det.
Man valde att låta första säsongen bara bestå av 8 halvtimmesavsnitt och dessa visade man sen 2 i följd under 4 veckor. Det blev en ganska så medelmåttig och inte alldeles strålande succé.
Faktum är att de flesta nog skulle säga att den floppade. Och det rätt rejält.
Så jag blev otroligt förvånad när ABC (kanalen som producerade serien) berättade att de tänkte satsa på en andra säsong. De hoppades att serien med 10 avsnitt till skulle kunna hitta sin publik.
Det gjorde den inte och efter andra säsongen lades den ner.

Synd tycker jag. För det här är roligt. Ibland hysteriskt roligt. Och med fantastiska shownummer skrivna av Alan Menken – mannen som skrev Disneys Lilla Sjöjungfrun och Skönheten och Odjurets underbara musik.

Här drivs det kärleksfull med musikalmusiken. Alan verkar njuta helhjärtat av att parodiera inte bara sina egna verk utan också klassiker som West Side Story, Camelot (det var väl nästan självskrivet att den skulle dyka upp) och många, många andra.
Att se vilka och hur många musikalreferenser man kan hitta i varje avsnitt är magiskt för en nörd som jag.

Och så är det en meta-serie dvs att alla i den är pinsamt medvetna om att de är med i en tv-serie, att det är konstigt att brista ut i sång och att det här är en serie som knappt har nån publik.
I love it.

Kuriosa:
Serien kanske inte hittade sin publik men de som såg den gillade den.
Säsong 1 fick 90% (av 100) i betyg och säsong 2 fick 100% på Rotten Tomatoes!

På IMDB har den betyg 8,1 (av 10).

Press:
While the jokes in Galavant ride the line of predictability, their execution, along with campy themes and silly musical numbers, make it memorably entertaining. 
– Rotten Tomatoes

Despite some amusing bits and clever songs, it’s only occasionally as much fun as it ought to be.
– Neil Genzlinger,  The New York Times
   

Owing a strong debt to Monty Python and a lesser one to spoofs like When Things Were Rotten, Galavant largely overcomes the challenges that have traditionally bedeviled TV musicals with rambunctious energy, cheeky lyrics and music, and — significantly — a half-hour format, thus condensing the need to create songs into a manageable task.
– Brian Lowry, Variety

With some resignation, given a colleague’s ‘meh’ reaction to the pilot, I finally cued up Galavant… and found myself binge-watching the six episodes available to me. (And I seldom binge anything.) That’s why I think ABC is smart to double-pump episodes, because yes, the plot progression is a bit slow, pausing as it does to allow for song-and-dance numbers and vamping by the more colorful characters (the king included). You’ll want two at a time to come away satisfied.
– Matt Webb Mitovich, TV Line 

…the whole is less than the sum of its comic and musical parts.
– Alan Sepinwall, HitFix

Videos:
The Galavant Song
Togetherness
As Good As It Gets
Maybe You’re Not The Worst Thing Ever
A New Season
Off With His Shirt med Kylie Minogue
Finally

 

 

20935

Annonser

Nr 393: Aladdin (Disney)

4 Sep

91LeYr+MLvL._SL1500_
Aladdin (2011)
Broadway 2014, spelas fortfarande
West End 2015, spelas fortfarande
Music
: Alan Menken
Lyrics: Howard Ashman, Tim Rice, Chad Beguelin

Book: Chad Beguelin
Baserad på  Disneys  animerade film Aladdin från 1992 i sin tur inspirerad av berättelsen om Aladdin i sagosamlingen Tusen och en natt

In the middle-eastern town of Agrabah, Princess Jasmine is feeling hemmed in by her father’s desire to find her a royal groom. Meanwhile, the Sultan’s right-hand man, Jafar, is plotting to take over the throne. When Jasmine sneaks out of the palace incognito, she forms an instant connection with Aladdin, a charming street urchin and reformed thief. After being discovered together, Aladdin is sentenced to death, but Jafar saves him by ordering him to fetch a lamp from the Cave of Wonders. Where there’s a lamp, there’s a Genie, and once Aladdin unwittingly lets this one out, anything can happen!
Will Aladdin’s new identity as “Prince Ali” help him win Jasmine’s heart and thwart Jafar’s evil plans?
Will the Genie’s wish for freedom ever come true?

Sen 90-talets mitt har Disney inte bara dominerat filmvärlden med sina tecknade filmer utan även haft en sanslös samling hitmusikaler på Broadway. Trenden startade med Beauty & The Beast och har sen gett oss scenversioner av The Lion King, Mary Poppins, Newsies och The Little Mermaid. Alla utom den sistnämnda blev enorma framgångar och The Lion King spelas fortfarande 11 år efter sin premiär och toppar allt som oftast listan över veckans mest inkomstbringande Broadwayföreställningar. Så det är inte konstigt att Disney väljer att förvandla ännu en av sina älskade filmer till familjevänlia musikal.
Filmen från 1992 var ett makalöst fantasifullt och visuellt fulländat mästerverk som fick kultstatus genom Robin Williams genialiska och hysteriskt roliga tolkning av anden i lampan.

När man gör en scenversion av en populär film så ställer jag mig genast frågan: behövs det verkligen en scenversion av filmen? Hade nog svarat nej om både Beauty & The Beast och The Lion King men bägge blev bra föreställningar och speciellt den senare gjorde en helt ny och teatralisk version av sitt grundmaterial som var så häftig att den faktiskt får filmen att blekna i jämförelse.
Men Aladdin då? Behövde den en scenversion och hur fungerar den på scen?
Svaret på första frågan är nog nej och på den andra: inte så där jätte bra enligt mitt tycke. Man har skrivit 4 nya sånger och lagt in 3 sånger som ströks från filmen och så har man skrivit några nya scener men inget känns så där direkt nödvändigt och tillför väldigt lite.

Man har också strukit figurer som Jafars papegoja Iago och Aladdins apa Abu. Istället har Jafar fått en ganska så skrikig och jobbig side-kick och Aladdin 3 kumpaner som han kan dansa och sjunga close harmony med.

Anden eller Djinnen är föreställningens stora behållning och i James Monroe Iglehart gestalt så är han helt sanslös både vad gäller dans, sång, komik och den rena energin som han levererar på scen. Man blir nästan andfådd bara av att se honom in action. Tyvärr så dominerar hans scener och shownummer föreställningen så totalt att allt som sker mellan dem mest känns som transportsträckor. När han sen dessutom blir den stora snackisen på stan och  alla kommer till showen för att se anden och han dyker upp först mot slutet av första akten, vad ska man göra då?  Jo, man ger honom inledningsnumret Arabien Nights, en sång som från början framfördes av Aladdins 3 kumpaner. Dessa kumpaner fungerade då också som musikalens berättare, men deras insatser har nu strukits ner till att mer eller mindre bara vara support till Aladdin. Lite synd då deras kommentarer och hyss gav en hel del energi, humor  och en lätt touch av Bröderna Marx-aktig anarki  åt föreställningen.
But, that’s showbiz!

Jag tycker inte det här är en bra musikal. Gillar mycket av musiken och den i filmen strukna sången Proud of You Boy som fått en central plats här, är en ljuvlig sång och blivande konserthit. Men för mig blir föreställningen aldrig levande. Aladdin och Jasmine är som klippdockor, söta men platta, och nån passion dem emellan kunde då inte jag se. Allt är lagom och trevligt och kul och snyggt och ofarligt och därför lika spännande som Bolibompa. Men det är klart, om jag varit yngre och kanske fått det här som en första teaterupplevelse så hade jag nog älskat det. Är kanske lite för cynisk för sånt här.
Men rätt ska vara rätt: Scenen med den flygande mattan är helt magisk och där blir jag plötsligt som ett litet barn som tittar med stora ögon på det omöjliga, magiska som sker på scen. Där blir jag lite småkär i föreställningen men tyvärr, när mattan åter landar så är min kärleksaffär med showen över.

Disney productions sparar aldrig på krutet så showen är påkostad med massor av kostymer, snygga scenografier, häftiga effekter, stor orkester, hysteriska koreografier och en enorm ensemble (för att vara en nutida show) så man får valuta för pengarna men tyvärr så är det bara ögat som blir tillfredsställd, hjärtat får inte sin del.
Så tekniskt snygg men tom och känslokall är min åsikt.
Jag gillar filmen och ser nog hellre om den en gång till.

Kuriosa:

James Monroe Iglehart fick både en Tony Award och en Drama Desk Award för sin insatts som anden i lampan.

Adam Jacobs (som spelar Aladdin på Broadway) syster Arielle spelar Jasmine i den Australienska uppsättningen av musikalen.

Aladin var den första tecknade Disneyfilm som släpptes både i en dubbad version och i den engelska originalversionen på svenska biografer. Numera är ju det standard men innan denna film så fick vi alltid hålla tillgodo med den dubbade versionen. Men eftersom Robin Williams röstarbete var så unikt, så skickligt och så alldeles omöjligt att ge full rättvisa på svenska så valde de att visa den i 2 versioner. Och det var jag väldigt tacksam för.
Så bland annat av den anledningen ligger denna film mig lite extra varmt om hjärtat.

Musikalen innehåller alla sångerna från filmen samt 3 som skrevs av Menken och Ashman för filmen men aldrig användes samt 4 nya sånger skrivna av Menken and Beguelin.

Namnet Aladdin kommer från arabiska (från början syriska) علاء الدين (Alāʼ ad-Dīn), med betydelsen ʼtrons ädelhetʼ.

H.C. Andersens saga Elddonet är inspirerad av sagan om Aladdin.


Press:

Broadwayversionen:

As directed and choreographed (and choreographed, and choreographed) by Casey Nicholaw, and adapted by the book writer Chad Beguelin, “Aladdin” has an infectious and only mildly syrupy spirit. Not to mention enough baubles, bangles and beading to keep a whole season of “RuPaul’s Drag Race” contestants in runway attire.

Most of the numbers not involving chorus members in chest-baring vests and harem pants tend to pass by without making much of an impression. (Gregg Barnes did the pseudo-Arabian costumes.) Although Mr. Jacobs and Ms. Reed have solid voices, even the movie’s big hit song, the pretty Menken-Rice ballad “A Whole New World,” lands rather softly.

“Just be yourself,” the Genie says to Aladdin, when lesson-learning time arrives. But the production’s relentless razzle-dazzle and its anything-for-a-laugh spirit also infuse the show with a winking suggestion: If you can’t be yourself, just be fabulous.

– Charles Isherwood, The New York Times

 

This super-costly extravaganza doesn’t do justice to the movie, or to the spirit of the late Howard Ashman.

The magic-carpet ride is magical. The Cave of Wonders is wonderful. And yes, you’ll hear the tunes you loved in the 1992 movie. But the notion that “Disney Aladdin” somehow resurrects the spirit of the late Howard Ashman, who had the original inspiration for the movie and contributed most of its clever lyrics, is a joke. Restoring a person’s work without respecting his artistic sensibility is no tribute at all.

Working from what looks like a million-plus budget, costumer Gregg Barnes (Kinky Boots) makes a dazzling first impression with vibrant colors and graceful silhouettes, and rich materials that are intricately embroidered and elaborately ornamented.  But in the spirit of overkill that comes to define the entire production, the costumes become so heavily encrusted with bling, it’s a wonder anyone can move in them.

It was a really bad idea to replace Iago, the sardonic parrot familiar of the evil vizier, Jafar (Jonathan Freeman, as impressive as he was in the film), with an annoying human henchman played by an annoying actor. A worse idea was replacing Abu, Aladdin’s rascal monkey friend, with three of the hero’s dumber-than-dirt slacker pals. As for the cheap jokes sprinkled throughout the book, the most unspeakable one comes in the prologue, when Genie produces a tacky miniature of the Statue of Liberty and excuses himself for “a little pre-show shopping.”
Oh, you don’t mean to say that there might be a profit motive in all this?
Marilyn Stasio Variety

 

As staged by director-choreographer Casey Nicholaw, it’s part children’s theater, part magic show, and part Nick at Nite sitcom?complete with broad acting and groan-inducing puns (”Welcome to Dancing With the Scimitars!”).

Overall, this is one of the better Disney stage musicals, complete with several eye-popping production numbers that benefit from Nicholaw’s spirited choreography, Bob Crowley’s elaborate and chameleonic sets, and Gregg Barnes’ glittery costumes.

As in many a Disney stage production, the big showstopper isn’t even human: During ”A Whole New World,” a flying carpet carries our lovers aloft in a night-time ride, swooping and spinning with how’d-they-do-that wonder. (Jim Steinmeyer and Jeremy Chernick are credited with designing the onstage illusions and special effects.) It deserves its own curtain call.
Thom Geier, Entertainment weekly

 

Londonversionen:

They don’t really have pantomimes in the US, which may explain why the creatives behind this hit Broadway adaptation of Disney’s ‘Aladdin’ made a pantomime, probably without realising.

It’s well done, but talk about selling coals to Newcastle: the humour hits the spot with Howard Ashman’s dry lyrics, but it lacks the inspired madness of, say, the Hackney Empire panto. Alongside the other big West End Disney musical, Julie Taymor’s ‘The Lion King’, it struggles to establish a distinct, theatrical identity. And my mind boggled at how the diverse, largely British cast has had bland American accents foisted upon them to play Middle Eastern characters.

…a heroically overextended, all-singing, all-dancing, multi-costume-changing spectacle.

…it’ll keep you ticking over until Christmas, but that’s it.
Andrzej Lukowski, Time Out


Imagine a Christmas panto minus the dame and with a budget of zillions and you get some idea of this musical extravaganza. At first, I resisted the corporate zeal that has taken the 1992 Disney animated feature and turned it into a live show, but I gradually found myself won over by the blend of spectacle, illusion and a greater supply of corn than you will find in the Kansas wheatfields.
-Michael Billington, The Guardian

 

There’s no denying that Disney knows how to deliver quality family entertainment, and while British musicals like Billy Elliot or Matilda may have a more effortless, breezy and heartfelt sophistication, the resources thrown at the stage here and the sheer sense of spectacle, is awe-inspiring.
-Mark Shenton, The Stage

Videosar:
Tony Awards
Trailer för Broadwayshowen
Arabien Nights
Behind the scenes
Proud of your boy, demo från filmen
Proud of Your Boy med Adam Jacobs fr Broadways Original Cast

 

Notering

Dag 316: Beauty And The Beast

30 Okt

528c810ae7a0b920ac209110.L
Beauty And The Beast (1994)
, 5461 föreställningar
Musik: Alan Menken
Sångtexter: Howard Ashman & Tim Rice
Libretto: Linda Woolverton, baserad på Disneyfilmen med samma namn från 1991 som i sin tur var baserad på den franska sagan La belle et la bête av Jeanne-Marie Leprince de Beaumont (1756) som i sin tur var en förkortning och bearbetning av Gabrielle-Suzanne Barbot de Villeneuves version av sagan från 1740.

Berättelsen om prinsen som blir förvandlad till ett odjur av en häxa och måste hitta någon som kan älska honom för den han är innan en förtrollad ros tappar sitt sista blomblad. Och den kavata flickan Belle som tar sin fars plats som fånge i odjurets förtrollade slott och som sakta men säkert blir förälskad i monstret.

En klassisk gammal fransk saga som blev lätt moderniserad och förvandlades till en makalöst bra tecknad Disneyfilm 1991, som sen i sin tur förvandlades till en Broadwayshow 1994 – en show som hamnade på topp tio listan över de shower som spelats längst på Broadway.
Att förvandla filmen till en show var nästan självskrivet från början eftersom filmen av många ansågs vara 1991 års bästa musikal.
Man behöll alla filmens sånger och eftersom Howard Ashman hade dött av AIDS ett par år tidigare så lät man Tim Rice skriva sångtexterna till de 7 nya som skrevs speciellt för Broadway.

Jag tycker om den här showen. Sångerna känns som klassisk Broadway samtidigt som de har en modern känsla och humor i texterna.
De nya sångerna känns självklara bredvid de gamla och helheten är oerhört charmerande och melodiös.
Röstskådespleriet är också väldigt bra med fantastiska artister som Terrence Man, Gary Beach, Tom Bosley och Susan Egan.
Får väl erkänna att de sista numren på plattan då bl a folket stormar slottet och odjuret så småningom åter förvandlas till en vacker prins kanske inte är så intressanta att lyssna på men resten är härligt gammaldags Broadway. Me like.

Rekommenderade sånger:
Belle, Me, Gaston, Be Our Guest, Maison Des Lunes

Kuriosa:
Scenversionen har hittills spelat in över $1 500 000 000!

Broadwayshowen vann en Tony Award för bästa kostymer.

Londonversionen vann en Olivier Award för årets bästa nya musikal.

Filmversionen var den första tecknade film som nominerades till en Oscar i klassen Årets bästa film.
Den vann inte den kategorin men den vann 2 Oscars: Bästa sång (Beauty and the Beast) och bästa partitur.
Filmen vann också 3 Golden Globe Awards: Bästa film (musical or comedy), bästa sång (Beauty and the Beast) och partitur.

Sången A Change In Me, som numera ingår i musikalen, finns inte med på denna inspelning eftersom den skrevs speciellt för Toni Braxton när hon spelade Belle 1998/99.

Pressklipp:
As Broadway musicals go, Beauty and the Beast belongs right up there with the Empire State Building, F. A. O. Schwarz and the Circle Line boat tours. It is hardly a triumph of art, but it’ll probably be a whale of a tourist attraction. It is Las Vegas without the sex, Mardi Gras without the booze and Madame Tussaud’s without the waxy stares. You don’t watch it, you gape at it, knowing that nothing in Dubuque comes close.

Nobody should be surprised that it brings to mind a theme-park entertainment raised to the power of 10. Although not machine-made, it is clearly the product of a company that prizes its winning formulas. Inspiration has less to do with it than tireless industry.
The result is a sightseer’s delight, which isn’t the same thing as a theatergoer’s dream.
– David Richards, The New York Times

Videosar:
At the Tony Awards
Belle
Gaston
Be our guest

Dag 254: Little Shop Of Horrors

16 Aug

51V+BzDLXDL
Little Shop Of Horrors (1982) Off-Broadway,
 2209 föreställningar,
Broadway 2003, 372 föreställningar
Baserar min bedömning på Broadway castinspelningen från 2003,
Musik: Alan Menken
Sångtexter & libretto: Howard Ashman, baserad på Roger Cormanfilmen med samma namn från 1960.

”A sci-fi musical about a hapless florist shop worker who acquires an R&B-singing plant that feeds on human blood.”

Seymour Krelborn är en fattig, föräldralös ung man som arbetar som en hunsad alltiallo på en liten blomsetrbutik i den mer nergångna delen av New York.
Han är förälskad i den blonda och vackra kassabiträdet Audrey.
En dag hittar Seymour en mystisk planta som han döper till Audrey II.
Denna planta visar sig inte bara behöva blod för att kunna frodas men den har dessutom intelligens och en basröst som gjord för att brista ut i tunga sköna R’n’B låtar.
Audrey II erbjuder Seymour rikedom, framgång och Audreys kärlek – allt han begär i utbyte är att Seymour föder hans allt mer växande aptit på blod och mänskligt kött.
Så småningom kommer det att visa sig att Audrey II inte är en planta som håller sitt ord och att han är ute efter mer än bara föda – han, och hans plantbröder, är ute för att erövra hela jorden…

Det här är en av mina mest spelade musikaler, jag har älskat den ända sen jag köpte originalcastinspelningen 1982.
Så det var med viss tvekan jag satte på den här nya versionen. Hur skulle man kunna överträffa den fantastiska originalcasten med bland annat den makalösa Ellen Green i rollen som Audrey.
Svaret är att det kunde man inte.
Det här är dock en helt okej version som dessutom har fördelen att den innehåller alla sånger från showen, något som inte fick plats på original LPn.
Den har också ett tiomannaband i motsats till originalets 5 och det ger möjligheten till lite större musikaliska nyanser. Men den känns samtidigt mindre rockig och rå, den är lite för polerad för min smak. Och så  tycker jag nog att den här versionen svänger betydligt mindre.
De flesta sånginsatserna är bra och mer eller mindre i samma nivå som på den gamla inspelningen, den största skillnaden är att Ellen Green inte finns med här och hennes Audrey är den ultimata och perfekta versionen som alla alltid kommer att jämföras med. Kerry Butler som sjunger rollen här jobbar hårt men kommer inte ens i närheten av Ellens unika blandning av drypande sexighet och totalt urblåst naivitet.
Men här finns en bonus som är helt underbar nämligen 5 demoinspelningar av sånger som ströks innan showen fick sin premiär 1982. Bara dem gör den här plattan värd att införskaffa.
Oavsett vilken version man vill ha så är detta en makalöst bra musikal som jag rekommenderar å det varmaste.

Favvisar:
Skid Row (Downtown), Grow For Me, Somewhere That’s Green, Feed Me (Git It!), Suddenly Seymour, I Found A Hobby

Kuriosa:
Originalföreställningen vann en New York Drama Critics Circle Award för årets bästa musikal.
Den vann tre Drama Desk Award: Bästa musikal, sångtexter och special effekter.
Och 2  Outer Critics Circle Awards: Bästa Off-Broadway musikal och bästa partitur.

Tänk att det skulle ta 21 år för denna show att ta sig från Off-Broadway till Broadway. En anledning var faktiskt att upphovsmakarna tyckte att musikalen passade bättre på en liten intim teater än på en stor Broadway scen.
Men till sist så anlände den till ”the great white way”alltså.
Föreställningen fick blandade recensioner och när det var dags för det årets Tony Awardnomineringar så nominerades showen för årets bästa revival trots att den aldrig spelats på Broadway förut.
Det ironiska är att när den spelades 1982 så kunde den inte Tonynomineras just för att den inte spelades på Broadway…

Både musikalen och filmen slutade med att Audrey II äter upp alla i showen och påbörjar sin erövring av jorden. Men när man visade filmen för en provpublik så gick inte det deppiga slutet hem så man strök det och ersatte det med ett lyckligt ett där Seymour lyckas döda monstret och rädda Audrey.
Guskelov så har man numera lagt till det, visserligen liiite för långa, originalslutet med sina fantastiska effekter med monsterplantor som trampar sönder New York.

Pressklipp om Broadwayversionen:

As an exercise in recycling, which now seems to be the principal industry among Broadway producers, this Little Shop suggests the conversion of sharp, shiny tin into something closer to Teflon. The 1982 version had a gritty, purely urban insolence that celebrated B-movie pulpiness and the gutsy, jive-flavored pop of an earlier time.

For the current Little Shop, the show’s edges have been sanded to a smooth finish that never pricks, nicks or otherwise stimulates. As re-envisioned by the designer Scott Pask, the production’s setting on Skid Row, U.S.A., makes cobwebs look clean and bloodstains benignly picturesque. It’s the same aesthetic that pervades the Haunted Mansion ride at Disney World.
– Ben Brantley, The New York Times

But if some of the show’s nuances get lost, what remains are insanely clever songs like Downtown (a wicked takeoff on the Crystals’ sunny Uptown) and big, broad moments, of which there is no shortage. This is, after all, a musical with a tribute to the sadistic thrills of dentistry (rhyming ”bicuspid” with ”maladjusted,” no less). And it is difficult to resist any show that ends with a man-eating plant extending beyond the proscenium and menacing the audience. Consider: How many Broadway stars are willing to mingle with their public?

- Tim Carvell, Entertainment Weekly

Videosar:
Suddenly Seymour
Skid Row (filmversionen)
Somewhere That’s Green (med Ellen Green)
Filmens ”deppiga” original slut

Dag 246: Sister Act

8 Aug

81LfxginObL._SL1430_
Sister Act, Ur-Premiär 2006 på Pasadena Playhouse i Pasadena, California
West End 2009 – ca 512 föreställningar, Broadway 2011- 561 föreställningar
Baserar min bedömning på London Cast inspelningen
Musik: Alan Menken
Sångtexter: Glenn Slater
Libretto: Bill & Cheri Steinkellner, med bidrag från Douglas Carter Beane. Showen är baserad på filmen Sister Act från 1992

Året är 1978.
Deloris Van Cartier drömmer om att slå igenom som discodiva. Under tiden jobbar hon på sin pojkväns, gangstern Curtis Shanks, nattklubb i Philadelphia.
En dag råkar hon bli vittne till hur Curtis dödar en ”tjallare”. Curtis ser henne och måste nu se till att hon tystas så att han inte ska åka dit för mordet.
Deloris har en gammal klasskompis som jobbar inom polisen och hon ber honom om hjälp.  Eddie, som vännen heter, inser att Deloris kan hjälpa dom att äntligen sätta dit Curtis. Nu gäller det bara att hålla henne vid liv tills det är dags för rättegången.
Eddie  får en snilleblixt: det sista stället gangsterna lär söka efter Deloris är på det gamla, lätt nedgångna nunneklostrer som ligger i trakten. Alltså ser han till att Deloris får gömma sig där. Men abbedissan kräver att Deloris ska klä sig i nunnedok och följa klostrets regler.
Till en början har Deloris ganska svårt att anpassa sig både till de strikta regler som gäller och till sitt nya namn: Sister Mary Clarence.
Men när hon får ta hand om klosterkören så förändras allt. Under ”Mary Clarence” ledning så förvandlas denna lilla kör till en av de mest populära musikaliska attraktionerna i stan.
Nått som så småningom kommer att få Curtis och hans gäng att förstå var Deloris befinner sig. Men de kommer att upptäcka att Deloris inte längre är ensam och rädd, inte nu när hon har sina soulsystrar bakom sig.

Det här är kul.
Jag gillade filmen när den kom för 20 år sedan och undrade lite hur musikalen skulle bli med tanke på att ingen av sångerna från filmen skulle finnas med.
Jag behövde inte oroa mig för scenshowen klara sig fint utan dem. Alan Menken har skapat en hel hög med svängande disco- och rockinfluerade sånger som låter som äkta hits från eran. Här kan man höra ekon av Barry White, Donna Summers och andra, plus så är musiken självklart inspirerat av ”Phillysound-et”. Patina Miller, som Deloris, har en stor och skön röst och hade utan tvekat platsat som en av de stora discodivorna om hon sjungit det här på sjuttiotalet.
Även de glada nunnorna har fått ett par bra komiska sångnummer och några riktigt supersvängande discogospels.

Jag hade turen att få se den nederländska versionen för bara ett par veckor sedan och kan rapportera att jag föll handlöst för denna show. Jag diggade loss som bara den och var på ett strålande humör i flera timmar efteråt.
Så får ni chansen: Just boogie on down!

Favvisar:
Fabulous Baby!, When I Find My Baby, Raise Your Voice, Sunday Morning Fever, Lady In The Long Black Dress, Bless Our Show

Kuriosa:
Patina Miller började i ensemblen och som understudy för Deloris i Pasadena 2006 men fick spela huvudrollen när showen hade sin Londonpremiär. En roll som hon upprepade när Sister Act öpnnade på Broadway 2 år senare.
I våras fick hon en Tony Award för sin insats som Lead Player i revivaln av Pippin.

Cheri and Bill Steinkellner som skrev librettot är nog mest kända för att ha skrivit ett flertal avsnitt till den omåttligt populära serien Cheers som gick på tv från 1982 – 1993.

Pressklipp för the West End:
… proves more enjoyable on stage than it did on film … the cheers and standing ovation at the end were both genuine and deserved.
The book, by Cheers writers Cheri and Bill Steinkellner, is strong, funny and touching. And the disco-inspired score by Disney favourite Alan Menken, with neat lyrics by Glenn Slater, is a cracker. Frankly, what’s not to like, especially when you’ve got a chorus line of jiving nuns singing their hearts out ecstatically?
– Charles Spencer, The Telegraph

… a show that feels less like a personally driven work of art than a commercial exploitation of an existing franchise.
What was originally a fairytale fantasy . . . makes little sense in its new, vulgarised incarnation. In the movie, the music arose naturally from the story: there was even a certain wit about seeing a group of wimpled warblers turned into a cohesive unit. But here, long before the heroine has got to work on their larynxes, they are leaping about the stage like showbiz pros telling us How I Got the Calling. In order to pad out a slight story, every key member of the cast also has to be given a number. As a result, the plot grinds to a halt while we hear about the macho fantasies of a sweaty cop, or the hoodlums weary us with their own wet dreams.
– Michael Billington, The Guardian

Whether or not divine intervention is involved, it’s a wimple-wibbling, habit-forming triumph.
Fiona Mountford, Evening Standard

…a rather sweet, sentimental film has been hyped up, coarsened, given what — were the Palladium flown to Times Square — we’d call the big, brash Broadway treatment . . . There’s less deft comedy, but much more music, most of it indebted to the 1970s, where the action is now set. That lets Alan Menken, the composer, have a lot of catchy fun with period rock and disco.
Benedict Nightingale, The Times

Call me a miserable old monk but I hated Sister Act. I hated its artistic laziness, its predictability, its incuriosity, its idea that disco is divine and that spirituality can never be found in discreet and dignified worship . . . I know I may be taking it too seriously but I found myself recoiling sharply from this story’s saccharine values and its bullying gaiety. The thing is as shallow as the Aral Sea.
Quentin Letts, Daily Mail

Videosar:
Från the Tony Awards med Patina Miller
Geef Me Genade från den nederländska versionen
Bless Our Show
Do The Sacred Mass
Sunday Morning Fever
Fabulous Baby från The Wendy Williams Show.

Dag 207: The Little Mermaid

30 Jun

C__Images_LARGE_HFX_0_0_0_8_HFX0008656
The Little Mermaid (2008), 658 föreställningar
Baserar min bedömning på den nederländska castinspelningen från 2012
Musik: Alan Menken
Sångtexter: Glenn Slater & Howard Ashman
Libretto: Doug Wright, baserad på Hans Christian Andersens saga och Disneys tecknade filmversion från 1989.

Ariel är en sjöjungfru (och dotter till havets härskare kung Triton) som inte trivs i sin undervattensvärld utan längtar upp till människornas värld på andra sidan ytan.
En dag räddar hon en prins från att drunkna och hon blir genast blixförälskad i denna den första ytvarelsen hon mött.
Ariel går till sin faster sjöhäxan Ursula för att be om hjälp. Fastern erbjuder henne en deal: hon får en chans att vara människa under tre dagar och om hon under denna tid kan få prinsen att kyssa henne så får hon förbli människa men om hon inte lyckas med det så tillhör hennes själ Ursula för all framtid och hon blir fånge i Ursulas grotta. Som pant behåller Ursula Ariels röst…
Jag tror inte att jag sabbar det för nån om jag berättar att historien i denna variant slutar lyckligt i motsats till Andersens originalberättelse.

Jag valde att lyssna på den Nederländska versionen, mest för att det är denna omarbetade version som blivit den som gäller, åtminstone för den europeiska marknaden men också för att det är en live-inspelning från premiären.
Jag måste säga att jag blev positivt överraskad av plattan. Sångerna från filmen finns självklart med men även de nya håller hög standard.
När jag läser de amerikanska recensionerna får jag intrycket av att det skulle vara en riktig katastrofmusikal det här och det var den kanske på Broadway men den bearbetade versionen är mer än ok, den är faktiskt riktigt bra.
Här finns några nya sånger som skrivits specifikt för denna den nya versionen och ett par av Broadwaysångerna har strukits. Måste erkänna att jag inte lyssnat på den amerikanska versionen så jag vet inte om de var så dåliga att de behövdes tas bort men jag kan konstatera att åtminstone en av de nya definitivt hör till bland de bästa av låtarna i showen.
Jag ger tummen upp för denna platta, en rejäl orkester ger ett stort ”sound” och allas insatser är dynamiska och oerhört njutbara.
Fast jag undrar om sången Les Poison alltid varit låtit som ett första utkast till Be Our Guest från Skönheten & Odjuret, för dessa två låtarna är ju i det närmaste identiska – åtminstone när man lyssnar på reprisen.

Favvisar:
Daar Ligt Mijn Hart (Part Of Your World), Pappie’s Kleine Meisje (Daddy’s Little Angel), Pozetieverik (Positoovity), Onder De Zee (Under The Sea), Kus D’r Dan (Kiss Her Now)

Kuriosa:
Den Nederländska versionen var en total ombearbetning av det amerikanske originalet. Förutom att man bytte ut några låtar så är den annorlunda scenisk. På Broadway så åkte folk runt på skor med hjul på hälen. Detta gjorde att de såg ut att glida över scenen, till det så hade sjöjungfruerna stela fiskstjärtar som mer såg ut som svansar och som stack ut ur en golvlång kjol, det såg grymt fånigt ut.
I Holland så använde man sig istället av flyganordningar som gjorde att de alla kunde ”simma” omkring ”i vattnet” och istället för stela sfiskstjärtar så hade de långa slöjor som såg ut att flyta i luften. Grymt läckert och totalt illusoriskt.
Ovan ytan så var allt gjort som om det hörde hemma i en enorm ”pop-up” sagobok, och när de bytte scener så vände de bara sidorna i denna bok, även det var både smart och läckert.

Det nederlänska castalbumet lyckades ta sig hela vägen till plats 3 på den nationella top 100 listan.

Broadwayshowen vann inga priser men originalfilmen fick två Oscars, dels för årets bästa sång (Under The Sea) och dels för bästa musik.

Pressklipp (om Broadwayversionen):
But the new Mermaid is ultimately less than the sum of its impressive parts, offering neither the richly imaginative spectacle of The Lion King nor the old-fashioned vitality and charm of Mary Poppins.
– Elysa Gardner, USA Today

On the heels of the fiasco that was Tarzan and the lumbering bore that is Mary Poppins comes Disney Theatrical’s latest stage cartoon, The Little Mermaid – which Variety has helpfully dubbed ”a waterlogged misstep.

Too bad a lot of what’s been added is soggy filler. The show is more theme-park spectacle than Broadway musical. For all its fancy tricks, the show’s give-you-chills moment comes with the simplest of effects – the feisty Ariel sheds her tail and transforms from mermaid to girl. I silently marveled, ”Wow, she’s got legs!” Whether that can be said of Disney’s new live-action cartoon remains to be seen.
– Michael Riedel, New York Post

Loved the shoes. Loathed the show.
O.K., I exaggerate. I didn’t like the shoes all that much. But the wheel-heeled footwear known as merblades, which allow stage-bound dancers to simulate gliding underwater, provides the only remotely graceful elements in the musical blunderbuss called Disney’s The Little Mermaid…

…this Little Mermaid burdens its performers with ungainly guess-what-I-am costumes and a distracting set awash in pastels gone sour and unidentifiable giant tchotchkes that suggest a Luau Lounge whipped up by an acid-head heiress in the 1960s. The whole enterprise is soaked in that sparkly garishness that only a very young child — or possibly a tackiness-worshiping drag queen — might find pretty.

… the impression is often of costumed employees from the Magic Kingdom of Disney World, wandering around and occasionally singing to entertain visiting children. In like manner, most of the performers approach their characters with the forced jocularity of actors marking time in a theme park until a better job comes along.

It used to be that the show came first, followed by merchandising tie-ins. Thoroughly plastic and trinketlike, this show seems less like an interpretation of a movie musical than of the figurines and toys it inspired.
– Ben Brantley, The New York Times

Videosar:
Poor unfortunate souls (Broadway)
Part of your world (Broadway)
Under The Sea (Broadway)
Trailer för den Nederländska versionen
Ja, het leven is zwaar (Poor unfortunate på Nederländska) med Ursulas fantastiska kostym
Sing-a-long 2012 The Little Mermaid (NL)

 

Dag 12: Leap Of Faith

17 Dec

Leap

Leap of Faith (2012) 20 föreställningar
Musik: Alan Menken
Sångtexter: Glenn Slater
Libretto: Janus Cercone baserad på hennes manus till filmen (från 1992) med samma namn.

Alan Manken är kompositören bakom en av mina absoluta favoritmusikaler, Little Shop Of Horrors (1982) och till en stort antal Disney rullar som Lilla Sjöjungfrun, Skönheten och Odjuret, Aladdin m fl. Och när det dyker upp en ny musikal av honom så blir jag genast intresserad och förväntansfull.

Föreställningen handlar om en bedragare som åker runt på landsbygden i Amerika och utger sig för att vara en väckelsepredikant och helbrägdagörare men som möter kärleken och genom den förvandlas till en bättre människa.

Leap of Faith fick sin premiär på Broadways i våras, men den lyckades inte omvända särskilt många för den var försvunnen efter bara 20 föreställningar och förlorade $14 miljoner på kuppen.

Jag måste säga att jag blev både glad och förvånad över att den släppts på cd för floppar av den här magnituden brukar inte få sin musik utgiven. Men kanske beror det på att det är just Menken som har skrivit den och för att han har en stor succé (Newsies) som fortfarande spelas på Broadway.

Som väntat så är det här en väldigt gospelinfluerad musikal. Så det svänger redigt om många låtar. Lite countrymusik har också lyckats smyga sig in. Det finns en del sköna låtar som Dancing In The Devil’s Shoes, Rise up eller nån av de andra numren som gospelkören sjunger med på, men på det stora hela så tycker jag det är rätt så anonym musik. Inte dålig, men inte heller bra och ibland är det svårt att skilja en låt från en annan.

Raúl Esparza, som spelar huvudrollen, brukar jag gilla skarpt men här låter han vokalt väldigt sliten, klämd och forcerad. Ibland är det nästan plågsamt att lyssna på honom.

Kan hända att jag sätter på den här cd:n igen men ska jag vara ärlig så är chansen lika stor att jag glömmer den också.

Kuriosa:
1. Glenn Slater som skrev sångtetxterna till denna show gjorde samma sak till Andrew Lloyd Webbers Phantomenuppföljare Love Never Dies. Men hans texter blev så utskällda att man valde att låta Charles Hart, som skrev The Phantom of the Operas texter, skriva om dem.

2. Fotomodellen och barnstjärnan Brooke Shields (Pretty Baby, Den blåa lagunen m m) har på äldre dagar börjat spela med i musikaler och det var hon som hade den kvinnliga huvudrollen i try outen i Los Angeles men hennes sång ansågs så medioker att hon ersattes.

3. Ett riktigt elakt utdrag ur The New York Times recension: ” ‘Leap of Faith’ is this season’s black hole of musical comedy, sucking the energy out of anyone who gets near it…”

4. Tyvärr strök man en av de få genuint roliga sångerna i föreställningen: en återberättelse av Jesu liv som hette Gotta Have Chutzpah.

Video:
Snuttkavalkad

%d bloggare gillar detta: