Nr 379: Redhead

Redhead (1959), 452 föreställningar
Music: Albert Hague
Lyrics: Dorothy Fields
Book: Dorothy Fields, Herbert Fields, Sidney Sheldon, David Shaw

Set in London in the 1880s, around the time of Jack the Ripper, the musical is a murder mystery in the setting of a wax museum.
When a young actress is murdered the enterprising Simpson Sisters’ Waxworks installs a tableau of the grisly deed. Muscle man Tom Baxter, the actress’ friend, comes to complain, and there he meets Essie Whimple, a plain girl with a hyperactive imagination.
Smitten with Tom, Essie pretends to have been attacked by the murderer, as well, and hijinks ensue – complete with cunning disguises, spine-tingling chases, and an ill-fated show at the Odeon Musical Hall!

En charmig liten musikalbagatell. Den vann en massa Tonys när det begav sig men spelas så gott som aldrig längre. Var en riktig stjärnmusikal och stjärnan var Gwen Verdon, en av de bästa ”tripel-threats” Broadway nånsin haft.

Musiken är typiskt 50-tals Broadway med lite engelsk Music Hall influenser.
Underhållande för stunden men inget man direkt kommer ihåg.
Inga ”hits”.

Bra nummer:
Merely Marvelous, She’s Not Enough Woman for Me, Erbie Fitch’s Twitch, I’ll Try

Kuriosa:
Föreställningen vann 6 Tony Awards: Bästa musikal, kvinnliga huvudroll, manliga huvudroll, manliga biroll, koreografi samt för kostymerna.

Från början hette verket The Works och var en deckare som var tänkt att utspela sig på  Madame Tussauds och den skrevs specifikt för aktrisen Beatrice Lillie.

En av författarna bakom verket hette Sidney Sheldon och han skulle bli en bestsellerförfattare av stora mått främst på 70/80-talen med titlar som The Other Side of Midnight, Bloodline , Rage of Angels och Master of the Game.

Albert Hague (kompositören till showen) spelade rollen som musikläraren  Benjamin Shorofsky  i både filmen Fame och i den efterföljande tv-serien.

Gwen Verdon, som var den stora stjärnan i showen, hade som krav att om hon skulle medverka så skulle hennes pojkvän vara både koreograf och regissör. Hans namn var Bob Fosse och detta blev den första musikal han regisserade.
Gwen och Bob gifte sig senare.

Gwens roll är enormt stor (hon sjöng och dansade i 12 nummer) och eftersom man spelade showen 8 gånger i veckan så medförde det, efter ett tag, att hon inte alltid orkade framföra alla nummer och hon började därför hoppa över sånger under vissa föreställningar. Varje dag fick de medverkande ta reda på vilka sånger som hon tänkte framföra eller hade valt att stryka just den dagen. Så stickrepliker och scener fick flyttas runt för att anpassas till hennes dagliga sångval. Som värst strök hon 7 sånger under ett framträdande!

En triple-threat är en artist som är fenomenalt skicklig oavsett om hen dansar, sjunger eller agerar. Hen klarar allt lika bra. Extremt ovanlig förmåga, de flesta klarar av två av de tre.

Press:
She is on stage almost every minute, dancing, singing, joking, talking, being tossed, being threatened, getting a skinful, losing her man, regaining him, eluding a strangler – this tiny, lovely demon jams at least a week of hard, inspired labor into about 2 1/2 hours. She is a rocketing, endearing success. Her hair is as pretty and pink as a broiled salmon steak, and lots more appetizing.
– Frank Aston, World-Telegram & Sun

The book is as complicated as an income-tax return and just about as entertaining…
Mr. Fosse has written one of his best comic ballets… Perhaps in the future all musical comedies should be written by choreographers.
– Brooks Atkinson, Times

A sort of pink-champagne-and-black-thights murder mystery…
– Walter Kerr, Herald Tribune

Videos:
Two Faces In The Dark (high school performance)
I’ll Try

Dag 361: How The Grinch Stole Christmas! The Musical

Dr. Seuss’ How The Grinch Stole Christmas! The Musical (1994)
Premiär i Minneapolis 1994, fick sin Broadwaypremiär 2006
Musik: Mel Marvin (scensångerna) & Albert Hague (tv-sångerna)
Sångtexter: Timothy Mason & Dr. Seuss
Libretto: Timothy Mason, baserad på Dr. Seuss (egentliga namn Theodor Geisel) bok med samma namn från 1957.

The Grinch hated Christmas! The whole Christmas season!
Now, please don’t ask why. No one quite knows the reason.
It could be that his head wasn’t screwed on quite right.
It could be, perhaps, that his shoes were too tight.
But I think that the most likely reason of all
May have been that his heart was two sizes too small.

Lika mycket som befolkningen i Who-ville älskar julen lika mycket hatar Grinchen den.
Grinchen, som bor i en grotta ovanför staden, har i åratal retat sig på Who-bornas lycka inför julen.
I år har han bestämt sig för att förstöra julen för alla i staden. Han klär ut sig till jultomten och sätter horn på sin hund som får föreställa en ren och sen så beger han sig ner till stan.
I skydd av natten så själ han allas presenter, allas julgranar och all julmat.
Mycket nöjd med sin insats så flyger han iväg för att förstöra allt men precis innan han gör det så hör han ljud nerifrån stan. Till sin förvåning förstår han att folket därnere sjunger, är glada och inte verkar bry sig om att de blivit rånade på alla sina julsaker.
Grinchen inser plötsligt att julen handlar om mer än saker, den handlar om familj, vänskap och gemenskap. Med denna insikt så bestämmer han sig för att lämna tillbaka allt han stulit. Folket välkomnar honom och tar honom till sina hjärtan och för första gången förstår Grinchen varför folket älskar julen och han känner hur han fylls lycka och allt hat han känt försvinner som genom ett trollslag.
Och alla får en underbar jul.

En härlig saga har förvandlats till en härlig liten musikal. Denna moderna släkting till Dickens A Christmas Carol är otroligt älskad i USA. Den är kanske inte lika känd i Sverige (mer än som film med Jim Carrey i titelrollen) men det är en ljuvlig liten berättelse som definitivt hör julen till.
Boken är föredömligt kort och berättar sin historia effektivt, snabbt och utan att moralisera. Musikalen tar ganska lång tid på sig att berätta historien och även om här finns mycket kul musik så går många av sångtexterna på tomgång och berättar samma sak om och om igen. Dessutom är showen ganska så sentimental, lätt moraliserande och tjatar så mycket om vikten av att ha familj att jag blir ganska så trött efter ett tag.
Sångerna från den tecknade tv-versionen finns med i showen. Det var nog lite av en nödvändighet eftersom Grinchen visats på tv i USA sen 40 år tillbaka och är för många lika viktig som Kalle Anka på julafton är för oss.
Mellan sångerna finns små scener från showen och dessutom delar av originaltexten vilket gör att det är lätt att hänga med i handlingen även om man inte hört berättelsen förut.
Grinchen är bäst, naturligtvis, för de elaka är ju oftast roligast i såna här shower. När den lilla flickhjältinnan ska sjunga om lyckan med att fira jul tillsammans med familjen så muttrar Grinchen sarkastiskt under orkesterns upptakt:”Oh, it’s a ballad!” Jag älskar sånt.
Bortsett från ett par drypande, sockersöta ballader så är det här en ganska så trevlig liten bekantskap.

Favvisar:
One Of A Kind, You’re A Mean One Mr Grinch, Watchamawho, Welcome Christmas, Who Likes Christmas?

 

Pressklipp:
At about 90 minutes the stage version suffers from a milder case of bloat. A tale that fit neatly into 26 televised minutes — to say nothing of a couple hundred lines of rhymed verse — inevitably feels protracted at thrice the length. It is considerably more faithful to the spirit and letter of the original material than the movie was, however, and so more pleasing.
…
The lively whole seemed to please the legions of critics in the audience who really matter here, the 10-and-unders, who hardly stirred in their seats during those 90 minutes. That can confidently be taken as a sign of satisfaction, or at least contented distraction.
One exception was a the little girl who let out a long, soulful wail shortly after the Grinch, played with gargoyle-ish glee by Patrick Page, slunk onstage. In her defense I must say I shared a little of her discomfort. Covered as he was in skanky green fur, with Kabuki makeup turning his features vaguely feline, this Grinch brought to my mind an unhappy encounter with a road company of Cats in San Francisco I thought I’d expunged from memory. I almost started wailing myself.
…
When Cindy Lou followed it up with a confidence-building pep talk with the Grinch that began to resemble an actual therapy session in both length and tone, my patience began to weaken.
But oh dear. I’d better stop right there. It may be my imagination, but as I type these words I seem to see green fur sprouting from the backs of my hands.
– Charles Isherwood, The New York Times

Videosar:
You’re a mean on, Mr Grinch från scenversionen
High Lights från scenversionen
You’re a Mean One, Mr Grinch från tv-filmen
Trailer till bioversionen

”Maybe Christmas,” he thought, ”doesn’t come from a store.
”Maybe Christmas…perhaps…means a little bit more!”

Dag 140: Plain and Fancy

Plain and Fancy (1955), 461 föreställningar
Musik: Albert Hague
Sångtexter: Arnold Horwitt
Libretto: Joseph Stein & Will Glickman

Dan King och Ruth Winters, två sofistikerade New Yorkbor, åker till byn Bird-in-Hand som ligger i Lancaster County, Pennsylvania. Det är ett område där Amishfolket bor.
Tanken är att de sälja lite land som Dan har ärvt där. De ska sälja den till Jacob Yoder, en av Amishledarna, som ska ge det till sin dotter Katie i bröllopspresent.
Dan och Ruth är främmande fåglar bland dessa enkla Amish som har ignorerat all kulturell och social förändring i mer än två århundraden och som håller fast vid sina gamla seder och värderingar.
Men även Amishfolket har sin andel av romantiska intriger. Vad sägs om en oskyldig bondflicka som faller för den världsliga Dan och en annan som är tvungen att gifta sig med den tråkiga brodern till den unge man hon verkligen älskar.
Men eftersom det här är en 50-tals musikal så kan man lita på att allt slutar lyckligt för alla inblandade.

Hmm, hur har jag kunnat missa den här, en typisk charmig 50-tals musikal. Ännu en liten pärla som legat begravd under dammhögarna i min cd-hylla.
Det här är en blandning av snygga ballader, några väldigt komiska nummer och ett par skönt svängande up-temponummer.
Ingen stor musikal fylld av odödliga klassiker kanske men en härligt glad och gedigen produktion är den. Ett gott hantverk av det slag som Broadway kryllade av för ett par decennier sen.
Värd att återupptäckas.
Och så finns här Barbara Cook med sin ljuvliga röst – bara det!
Finns att lyssna på på Spotify.

Favvisar:
You Can’t Miss It, I’ll Show Him, How Do You Raise A Barn?, City Mouse, Country Mouse, Young And Foolish, It’s A Helluva Way To Run A Love Affair

Kuriosa:
Albert Hague (kompositören till showen) spelade rollen som musikläraren  Benjamin Shorofsky i både filmen Fame och i den efterföljande tv-serien.

Bea Arthur (Dorothy Zbornak -hon med basrösten- i tv-serien Pantertanter) var med i ensemblen och det var också Carol Lawrence som bara nått år senare skulle bli den första Maria i West Side Story.

Föreställningen vann tre Theatre World Awards.

Videosar:
I’ll Show Him
This is All Very New to Me
Follow Your Heart
It Wonders Me, Young and Foolish
Young and Foolish