A Very Merry Unauthorized Children’s Scientology Pageant (2003), Off-Off-Broadway
Musik, sångtexter & libretto: Kyle Jarrow, efter en idé av Alex Timbers och baserad på L.Ron Hubbards och Scientologikyrkans texter
Ladies and gentlemen: Before we go any further, I would just like to inform you, that Scientology, Scientologist, Dianetics, and the name L. Ron Hubbard, are registered trademarks – owned exclusively by the Church of Scientology. Thank you. Now let’s get on with the show!
Showen berättar om L. Ron Hubbards liv och om Scientologikyrkan och dess läror.
Vi får följa L. Ron som en sökande ung man, får höra om hans upplevelser under andra världskriget, vara med om när han kom på att han ville starta en ny religion, vi får berättelsen om Scientologins grunder och om den elaka utomjordiska prinsen Xenu, filmstjärnor vittnar om hur bra denna nya kyrka varit för dem och vi får reda på sanningen bakom alla lögner som folk och media försöker sprida om kyrkan.
Här bjuds också på barnvänliga förklaringar av Hubbards föreställning om det delade minnet ( förkroppsligas av två barn i matchande hjärn-outfits ) och en anordning som kallas e-meter (eller electropsychometer) och som används för att övervaka det mänskliga psyket – exakt hur det går till demonstreras med hjälp av dockor.
Och allt detta framförs som om det är en lågstadieklass som spelar upp ett slags julspel. Det inleds till och med att L. Ron föds i en lada omgiven av sin familj och gårdens djur.
Och alla skådisar på scenen är barn i åldrarna 8 – 12 år.
Det hela framförs fullständigt gravallvarligt, utan några blinkningar eller ”hö hö” till publiken.
Kanske ska påpeka att det inte är en barnmusikal utan en musikal för vuxna som framförs av barn.
Kompet domineras av enkla men hyfsat svängiga låtar som spelas på en billig synt, ni vet en sån där med inbyggda rytmknappar och som ser lika plastig ut som den låter.
Musiken är medvetet töntig och simplistisk och barnen sjunger som barn gör, lite falskt ibland, lite orytmiskt och är bitvis sött och bitvis nästan plågsamt stelt. Och ofta så har man lagt ett filter över rösterna så att de låter lite konstgjorda, hjärntvättade eller robotaktiga vilket bidrar till att göra det hela till en inte helt angenäm platta att lyssna på. Allt är naturligtvis helt medvetet och ingår i själva idén men det gör det inte bättre för lyssnaren.
Det är lite obehagligt att lyssna på plattan för även om jag vet att det är tänkt som en parodi och att man ska förstå det absurda i den här kyrkans lärdomar så känns det här lite… creepy…
Tror att det här är en show som man bör se för att riktigt förstå hur kul det hela är. Jag är bara bitvis road och tycker väl att själva idén är roligare än resultatet. Men smaken är som bekant som baken…
Favvisar:
L. Ron Hubbard, Hey! It’s A Happy Day!, Searching, Science Of The Mind
Kuriosa:
Eftersom upphovsmakarna hotades av att stämmas av Scientologikyrkan så la man in ordet ”Unauthorized” i titeln plus att man läste upp det lilla talet som står överst på sidan innan föreställningens början som en slags ansvarsfriskrivning.
När showen spelades i Los Angeles så blev många av de medverkande barnens föräldrar uppringda av medlemmar i kyrkan som kanske inte hotade dem direkt men påpekade att det nog var bättre om barnet inte var med i showen ifall hen hade tänkt sig en framtid inom showbiz…
Ett löpande skämt i showen är frågan vad L:et i Hubbards namn stod för, var det Liar, Looser, Love, Life eller nått annat? Det framkommer till sist att det står för Lafayette.
Bland de yrken som L.Ron har haft så nämner man i showen: teacher, author, explorer, atomic physicist, nautical engineer, choreographer, horticulturist and father of Scientology.
Inte illa va, både atomfysiker och koreograf…
Föreställningen vann en Obie Award (Off-Broadway Theater Awards) 2004
Pressklipp:
The gutsiest gimmick in New York theater for 2003? There’s really no contest. And no, it’s not the producers Fran and Barry Weissler’s casting the nonsinging, nondancing Melanie Griffith in the musical Chicago. The honors this year go to Les Freres Corbusier, the archly named (and non-French) experimental troupe, which decided to tell the story of Scientology through the mouths of babes.
Well, almost babes. The ages of the cast members … go from 8 to 12. And by virtue of their youth, these performers transform what would otherwise be a facile satire into a spooky, sharp-toothed smile of a show.
…
Given the deliberately crude, faux-naïf sensibility of Pageant, it’s hard to assess the breadth of its creators’ talents. The show isn’t much more than a stunt, but it’s a very knowing one. Letting the gap between a subject and its presentation do all the talking, Pageant provides a cult-hit blueprint for a young generation that prefers its irony delivered with not a wink but a blank stare.
– Ben Brantley, The New York Times
Videosar:
The Way It Began musikvideo
Trailer
Ett nyhetsinslag (fast versionen de talar om verkar ha vuxna skådisar)
Berättelsen om Xenu via South Park och en intervju med L.Ron själv
Musikalipedia - musikalblogg 