Nr 460: The SpongeBob Musical (2016)

Chicago: 2016
Broadway: 2017 (327 perf.)
Tv version: 2019

Book: Kyle Jarrow, based on SpongeBob SquarePants by Stephen Hillenburg
Music & Lyrics: David Bowie, Brian Eno, Panic at the Disco, Tom Kitt, Jonathan Coulton, Cyndi Lauper, Rob Hyman, Alex Ebert, Sara Bareilles, Andy Paley, Tom Kenny, Lady Antebellum, Yolanda Adams, The Flaming Lips, John Legend, Steven Tyler, Joe Perry, Plain White T’s, T.I., They Might Be Giants

Just so you know, if you’re not a SpongeBob fan, it all takes place underwater.
The story: SpongeBob, a relentlessly cheery fast-food worker with self-esteem issues, learns that his beloved Bikini Bottom is in danger of being destroyed by an undersea volcano called Mount Humongous that’s threatening to blow sky-high. So he, his BFF Patrick Star, a starfish, and the brilliant scientist Sandy Cheeks, a squirrel (don’t ask), must come up with a plan to save their world.
Among the obstacles on the path to hero-hood: xenophobic prejudice (Sandy is disdained as a mammal), the bureaucratic paralysis of the mayor, panic-rousing media coverage and the villainous obstructions of the evil Sheldon Plankton and his wife, Karen the Computer.

I actually thought I was going to hate this musical. I mean come on, SpongeBob the Musical???? And because the cast album contained songs by a lot of different pop composers I also thought this was something of a juke box musical.
But, boy, was I wrong!
Nickleodeon, the cable channel for kids where SpongBob the animated series airs, brought a live version of the Broadway show to our home screens.
Lucky us! For this is an absolute marvel of a show. Just 5 minutes in and I was hooked. The music is so good, the sets and costumes are amazing, the cast is perfect down to the smallest planktons and sardines and the choreography is utterly brilliant. I was totally enthralled.
The show is totally bonkers – in a very good way. Don’t let adult thoughts of ”that isn’t even logic” or ”this is so unrealistic” disturb you from enjoying this show. Indulge yourself in the madness and pleasures of Bikini Bottom (just that name, aargh, love it, and yes they make fun of it in the show). Do what I did: I just sat in my recliner and laughed, cheered and even shed a little tear.
This show is so sunny, positive and life affirming, just what we need right now.
The cast album was on repeat in my flat for a long, long time afterwards. And every time I feel a little blue I play Best Day Ever, the best pick-me-up-song ever!

The show was nominated for 12 Tony Awards and won one: Best Scenic Design of a Musical.
It also won 6 Drama Desk Awards: Outstanding Musical, Actor, Featured Actor, Director, Sets, Wigs and Hair of a Musical.
And 4 Outer Critics Circle Awards: Outstanding New Musical, New Score, Director and Actor in a Musical.

The show was retitled for Broadway and the North American tour, now it’s SpongeBob Squarepants – the Broadway Musical.

Press:
For what it’s worth — and we’re talking millions of dollars here — you are never going to see as convincing an impersonation of a two-dimensional cartoon by a three-dimensional human as that provided by Ethan Slater at the Palace Theater. Mr. Slater plays the title role in SpongeBob SquarePants the Broadway Musical the ginormous giggle of a show that opened on Monday night.
…
…you will probably adore this musical if: a) “SpongeBob” was a formative influence of your childhood; b) you are a stoner who tokes up to watch reruns of the show on YouTube (categories a and b are not mutually exclusive); or c) if you are (like my date for this show) a parent of “SpongeBob”-bingeing progeny and found its sensibility crept into, and wallpapered, your weary mind.
…
… you may indeed enjoy such improbable spectacles as a misanthropic squid named Squidward (Gavin Lee, wearing four-legged pants) doing a virtuosic four-footed tap dance with a Busby Berkeley kick line of pink-sequined sea anemones. Or a heavy-metal boy band made up of sea skates on skateboards, with music by Steven Tyler and Joe Perry of Aerosmith. Oh, I forget to tell you. The show’s songs (supervised, arranged and orchestrated by the composer Tom Kitt) have been written by a plethora of pop-rock eminences…
…
Christopher Gattelli’s choreography of his sexually ambiguous ensemble (genders blur when wet) is perversely brilliant, suggesting piscine movement through breakdance and vogueing gestures instead of the expected swimming motions. But no one matches Mr. Slater in conveying the physicality of the life aquatic.
– Ben Brantley, The New York Times

Children should feel free to take their parents to Tina Landau’s psychedelically inspired version of the whimsical kiddie cartoon show … But Landau’s hallucinogenic stagecraft transcends the show’s television origins by speaking a visual language that’s three-dimensional and boldly theatrical.
…
(The plot) … is actually a lot scarier than any of the problems that arise in the TV show, but this is Broadway, where things tend to get inflated.
Here, that inflation surfaces in the score. Instead of working with a simpatico composer and lyricist, Landau, in the adventurous spirit of a Steppenwolf director, has stacked the show with individual pop songs written by individual songwriters … It’s not as much of a gimmick as it seems, but without a signature sound, there’s no signature style. What there is, though, is plenty of giddy, goofy fun for all.
– Marilyn Stasio, Variety

(Resulting in a show that) ”is as perfunctorily entertaining as it is insistently forgettable”.
– Alexis Soloski, The Guardian

Videos:
BFF
Bikini Bottom Day/Super Sea Star Savior/Best Day Ever
When The Going Gets Tough
At the Tony Awards: I’m Not a Looser
Gavin Lee (Squidward), Ethan Slater (SpongeBob), and Wesley Taylor (Sheldon Plankton) perform ”You Could Drive a Person Crazy” from COMPANY

Nr 412: The Visit

The Visit (2001)
Broadway 2015, 61 föreställningar

Music: Johan Kander
Lyrics: Fred Ebb
Book: Terrence McNally, baserad på pjäsen Der Besuch der alten Dame av Friedrich Dürrenmatt från 1956, i Maurice Valencys engelska bearbetning.

I married very often, and I widowed very well.

The world has made me into a whore,
I make the world my brothel now.

Det är några år efter ”det stora kriget” och den lilla staden Brachen har hamnat på ruinens brant.
En dag kommer världens rikaste kvinna till staden, hon heter Claire Zachanassian och är född i staden. Med sig har hon 3 mystiska, svartklädda blinda betjänter (två av dem är dessutom kastrerade och sjunger i countertenor stämmor), ett flertal väskor och en kista. Alla har de viktiga roller att spela i detta drama.
Claires återkomst fyller alla med hopp för de är säkra på att hon kommer att skänka pengar till staden och rädda sin gamla födelseort. Och de har delvis rätt…
Hon erbjuder staden 10 miljarder mark samt 2 millioner var till varje innevånare – man, kvinna och barn – men hennes villkor för att de ska få denna gåva är att de dömmer och dödar butiksägarn Anton Schell och ger henne hans kropp.
Hennes egentliga mål med besöket är nämligen att utkräva hämnd. Hon var dotter till en jude och en rom och därför utstött ur stadens gemenskap. Men hon var också otroligt vacker och när hon var mycket ung så inledde hon ett passionerat kärleksförhållande med en skolkamrat, den förut nämnda Anton Schell, men han övergav henne när hon blev gravid för att istället gifta sig med stadens rikaste affärsägares dotter. När hon försökte få honom att ta sitt ansvar och drog honom inför rätta så fick han kamrater att ställa upp och begå mened genom att påstå att de också hade legat med henne. De fick henne att framstå som hora och att ingen kunde veta vem som var barnets fader. Hon fördrevs från staden och svor att hämnas.
Och nu är hon här igen och nu är det hon som har makten.
Hennes och Antons kärlek finns fortfarande kvar men det spelar ingen roll, hon vill se honom död och hon vill få stadens innevånare att bli ansvariga för dådet. Och det är mycket pengar som står på spel…
Tror att de flesta förstår hur det kommer att sluta och vad stadsborna väljer…

Det här är en musikal som växer för varje genomlyssning. I början gillade jag några typiska catchiga Kander/Ebb melodier men tyckte att mycket var relativt ointressant. Men jag kunde inte släppa den här plattan, den drog mig tillbaka till sig gång på gång och för varje gång så upptäckte jag mer och mer melodier och texter som satte sig som klister i hjärnan. Jag upptäckte nya lager i den och sakta men säkert har det här blivit lite av en favorit.
Här finns typiska Kander vampar och medryckande melodier, lite ragtime, lite Anton Karas vibbar (han som skrev Harry Lime temat från filmen The Third Man 1949), lite Weill-känsla och en hel del annat. Är en musikal som rent musikaliskt egentligen spretar åt ett otal olika håll men som ändå känns som en självklar helhet.
Väl värt en genomlyssning eller tre och inte bara för att den markerar slutet på ett av Broadways mest framgångsrika och kreativa musikalteam (Cabaret, Chicago m fl).

Det som drar ner betyget på musikalen och som gör att den nog inte kommer att bli en klassiker är manuset. Det är ganska så tunt och storyn är så förutsägbar att showen blir seg att titta på trots att den bara är en drygt 100 minuter lång enaktare.
Konflikten och det moraliska dilemmat är intressant men, jag menar, om nån erbjöd dig 10 miljarder för att ta en persons liv (en person som dessutom gjort en hel del moraliskt betänkliga val i sitt liv) och dessutom låta dig göra det utan risk för straff eller repressalier, skulle du då låta lite betänkligheter, dåligt samvete och skuldkänsla hindra dig…
Kanske, kanske inte… 
I musikalen så är det i alla fall  ganska så tidigt klart vad staden och dess innevånare tänker välja. 

Det är i alla fall en snygg show som utspelar sig i nått som ser ut som en gammal halvraserad stationsbyggnad.
Alla byborna går runt i gråa och slitna kläder. Clara själv är klädd i bländande vitt och hennes hantlangare har på sig svarta kostymer och gula handskar och käppar. Gult får representera rikedom och ju längre musikalen pågår desto fler gula kläder och föremål hamnar hos byborna. Snyggt och effektivt.

 

Kuriosa:
Det här var den sista musikalen som Kander och Ebb skrev ihop. Fred Ebb dog nämligen 2004.
Men det finns fortfarande en musikal, som de arbetat på tillsammans på, kvar att ge Broadwaypremiär, om producenterna får till det. Det är musikalversionen av Thornton Wilders underbara pjäs The Skin of Our Teeth (1942), – Nära Ögat på svenska – som för tillfället går under titeln All of Us.

Från början var verket tänkt som Angela Lansburys Broadway come back men hon var tvungen att dra sig ur projektet p g a sjukdom.
Chita Rivera tog över rollen och har varit med i alla inkarnationer av stycket på dess långa väg till Breoadway.

Chita Rivera är en av de sista riktigt stora och legendariska Broadwaystjärnorna. Hon startade sin karriär redan 1951 med en roll i turnéversionen av Call Me Madam. Hon har efter det kreerat ett flertal stora och klassiska roller på Broadway. Hon var bland annat original Anita i West Side Story 1957, original Velma Kelly i Chicago 1975 och original spindelkvinnan i Kiss of the Spider Woman 1992. Hon gjorde även en självbiografisk show som gick på Broadway 2005: Chita Rivera: The Dancer’s Life.

Chitas motspelare i denna produktion var Roger Rees, kanske mest känd för sin Tony- och Olivier-vinnande insats i titelrollen i RSC fantastiska uppsättning av Charles Dickens The Life and Adventures of Nicholas Nickleby (1980), en 8 1/2 timme lång teaterföreställning som även filmades för tv och har visats ett flertal gånger på svensk tv med. Men han har också spelat roller i framgångsrika serier som Cheers (1989-1993) och  West Wing (2000 – 2005).
Han drabbades av en hjärntumör 2014 men fortsatte med arbetet med The Visit trots det. Han klarade av att medverka på premiären 23/4 och ett par veckor till men i mitten av maj så hade han så stora svårigheter att tala att han fick hoppa av. Han gick bort 2 månader senare.

Musikalen fick 5 Tony Awards- och 7 Drama Desknomineringar men vann inga kategorier.

Press:
But despite a score that at its best has the flavor of darkest chocolate from the fabled team of John Kander and Fred Ebb (“Cabaret,” “Chicago”), “The Visit” only rarely shakes off a stasis that suggests a carefully carved mausoleum frieze. Nor does the show ever quite make peace between its uneasily twinned strands of merciless cynicism and a softer sentimentality.
…
That “The Visit” still holds the attention has much to do with Ms. Rivera’s command of the stage and her ability to find a concerto of feelings in what might have been a single-note role. 
…
It suggests that while there’s a lot to be said for being young, gorgeous and talented, being old, fabulous and talented is really something to cheer. “The Visit” may in part be about the cruel price that life exacts if you stick around long enough. But Ms. Rivera adds a savory note of triumph to that bitter lesson.
– Ben Brantley, The New York Times

The pleasure in her performance (Chita Riveras, mitt tillägg) and in Rees’s and of Jason Danieley in the small role of the schoolmaster eclipse the blurriness of the story The Visit wants to tell. But only for a while. Though the show runs only 100 minutes, there’s surely room for more plot and more emotional arc than it provides. And despite the omnipresence of a young Anton and a young Claire, sighing and swaying and occasionally screwing in the background, it can’t really sell itself as a swoony weepie, however nice the ballads, particularly as it’s in the more macabre numbers – “Yellow Shoes”, “I Will Never Leave You” – that the tone seems most confident. However fine the songs and the set, it may not be visiting Broadway very long.
– Alexis Soloski, The Guardian

“My God, it’s even worse than I remembered.” What an entrance line! And Chita Rivera relishes every nuance of it in her elegant turn as the mysterious woman in “The Visit,
…
Like the play, McNally’s musical treatment of the central dilemma doesn’t add much tension to what seems a foregone conclusion. And, like the play, it begins well and ends well, but sags in the middle. The real problem, it seems, is the inadequacy of Anton’s soul-searching about his own guilt.  Rees looks very much like someone who’s going through hell, and he expresses it well in “Fear.” But this morally shabby character hasn’t got an ethical leg to stand on.

Kander just can’t help himself. Even in what may well be his darkest work, he writes beautiful romantic melodies. So there are some lovely moments in this show…
…
But taken in the context of the material, love and forgiveness don’t really stand a chance in the heart of a vengeful woman.
– Marilyn Stasio, Variety

A second-tier Kander and Ebb score is better than a lot of musical craftsmen’s best, which makes The Visit a welcome curiosity, even if it’s sure to be a commercial challenge.
…
The opportunity to see an adored Broadway legend in what may be her swan-song leading role will be the draw for the hardcore musical faithful; likewise the chance to savor the final collaboration between composer John Kander and his late lyricist partner Fred Ebb, who died in 2004. It’s unsurprising that American musical theater’s most Brechtian double-act was drawn down this dour road of revenge to explore the ravaged soul of humanity. But there’s no getting around the insubstantiality and rather arch misanthropy of the material…
…
One of the production’s rewards is the thrilling choral singing and exquisitely textured harmonies. But unquestionably, the reason to see The Visit even with its flaws is the star, whose brittle vocals cut like ice. 
– David Rooney, The Hollywood Reporter

Videosar:
High Lights
Från The Tony Awards
Love and Love Alone
I Walk Away
I Would Never Leave You & One Legged Tango
Angela Lansbury i Love and Love Alone (audio)
You, You, You med George Hearn
Från Work Shopen 2011
Making of the Original Cast Recording

 

Nr 389 Something Rotten!

Something Rotten! (2015)
Broadway 742 föreställningar
Europapremiär på Wermland Opera i Karlstad 8 nov 2018

Music & Lyrics: Wayne Kirkpatrick and Karey Kirkpatrick
Book: Karey Kirkpatrick and John O’Farrell

Tag line utanför teatern: All actors promise to memorize most of their lines!

Something original, something fresh… Something Rotten!, a musical comedy about the musical comedy that started it all.
Welcome to the 1595, long before the dawn of premium tickets, star casting, and reminders to turn off your cell phones. Brothers Nick and Nigel Bottom are desperate to write a hit play but are stuck in the shadow of that Renaissance rockstar known as The Bard. When a local soothsayer foretells that the future of theater involves singing, dancing and acting at the same time, Nick and Nigel set out to write the world’s very first musical! But amidst the scandalous excitement of Opening Night, the Bottom Brothers realize that reaching the top means being true to thine own self and all that jazz.

Det här är en väldigt rolig musikal. En VÄLDIGT rolig musikal! Smart, intelligent, uppfinningsrik, fylld av hyss, prutthumor, studentikosa ordvitsar, anakronismen och en energi som aldrig mattas av. Man  blir nästan andfådd bara av att se den.
Och är man en kännare/nörd/fantast av Shakespeare, hans verk och tid och/eller musikaler så får man ännu större behållning av det hela för här finns så många referenser, associationer och citat till andra verk att det blir som en sport att försöka komma på allt de hänvisar till. Och det är inte bara repliker, sånger och musik man  citerar utan även koreografi. En del är väldigt tydliga men det finns musikaliska skämt som typ består av en enda takt och fattar man den så får man sig ett gott fnitter – man fattar man den inte så spelar det ingen roll för här finns skämt och skratt så det räcker och blir över.
Genialisk skulle jag vilja kalla den.

Ja, första akten i alla fall, sen blir det nästan lite för mycket av det goda och föreställningen de sätter upp, Omelette, går en aning över gränsen – för mig i alla fall, den känns lite ansträngd – fast jag gillade de dansande äggen…
Kanske att föreställningen upprepar sig lite och kör skämten ett varv för mycket men skrattar gör man, stampar takten gör man, och redigt jäkla underhållen blir man och det är inte det sämsta.

Och musiken är bitvis riktigt bra, pastischer på kända Broadway nummer blandas med mer poppiga rytmer och flera av numren är uppbyggda för att leda fram till en sångfinal som ska få publiken att ställa sig upp och vråla sitt bifall – ibland fungerar det och ibland inte.

Sångtexterna kryllar av ordvitsar och snabba skämt, ibland så pass mycket att själva anledningen till att man sjunger numret försvinner. Men, som så mycket i den här showen, så köper man det i stunden och förlåter upphovsmännen deras behov av att proppa in så mycket humor de bara kan per föreställningsminut.

Introsången Welcome to the Renaissance är grymt catchig, A Musical är en riktig showstopper, To Thine Own Self är vacker och gripande, God, I Hate Shakespeare rolig och Hard To Be The Bard grymt skön… Ja, det mesta är bra, plattan är en given favorit på min spelare.
Rekommenderas!

Trivia:
Föreställningen fick inte mindre än 10 Tony Award nomineringar men vann bara 1 för bästa manliga biroll som gick till Christian Borle i rollen som Will Shakespeare. Detta föranledde produktionen att sätta in en självironisk annons i dagspressen där de firade att de inte vann Tonyn för bästa musikal. Se nedan.
Christian Borle vann också en Drama Desk Award för sin insats

De 3 ansvariga för manus, text och musik är alla noviser vad gäller musikal och Broadway. Men de har å andra sidan stor erfarenhet av manusskrivande för film och sångskrivande bal för artister som Faith Hill, Garth Brooks och Amy Grant. 

Föreställningen skulle egentligen ha åkt till Seattle för att provspela och finjusteras i april 2015 men efter den positiva respons de fick efter en workshop de hade i oktober 2014 och eftersom det råkade finnas en ledig Broadway teater så bestämde man sig för att hoppa över – den för de flesta musikaler så nödvändiga och viktiga – try outen och låta föreställningen ha premiär direkt på Broadway.

Varje replik i Make an Omelette scenen är antingen en referens till en musikal eller ett citat från Hamlet.

Press:

“Sophomoric” is the right adjective for Something Rotten!, and presumably its creators wouldn’t have it any other way.  …  this production wallows in the puerile puns, giggly double-entendres, lip-smacking bad taste and goofy pastiche numbers often found in college revues.
…
The pull-out-all-the-stops effort that’s made to sell this introductory song is both invigorating and suicidal. Because where does the show go from here? The answer: Straight over the top, into an ether where Something Rotten! flails like a parachutist in a windstorm.
…
Like the show itself, it’s both too much and not enough.
– Ben Branley, The New York Times

 

More than reviews or word of mouth or the cheeky ads and poster art, what’s really going to sell Something Rotten! is “A Musical,” the production number from the first act that (educated guess) they’ll be performing on the Tony Awards telecast. This shamelessly silly parody of Broadway musicals — and outrageous spoof of all things Shakespeare —  … Although comic desperation descends on the second act, it’s still a deliriously funny show.
– Marilyn Stacio, Variety

 

Something Rotten! goes over easy. Too easy. The songs are catchy, but quickly digested (though the opening number Welcome to the Renaissance lodges in the head nicely). The book … and lyrics settle for the undemanding laugh and usually get it. The performers are excellent, of course, … and the choreography is reasonably entertaining. 

But it’s hard not to wish that the show’s creators had the set the bar and the flame just a little higher. Something Rotten! wants to be uncouth and impertinent a la The Book of Mormon, but it’s much too nice for that. The book and lyrics even excise all the obscenities, with heathens threatened with “you know where” and Shakespeare described as “freakin’ awesome”. It’s softly vulgar – there’s a near rhyme of “penis” and “genius”, to say nothing of those gluteal gyrations – but it settles for sweet when it ought to be scurrilous, comfortable when it ought to be really clever. It’s never offensive, but it’s never very exciting either. The closest it gets to iconoclastic is the song I Hate Shakespeare, a sentiment dear to the heart of most middle schoolers (and George Bernard Shaw too). 

In that song Nigel complains that Shakespeare “has no sense about the audience, he makes them feel so dumb”. There’s no danger of that here. But as the author of Omelette should know, audiences don’t need to be coddled either.
– Alexis Soloski, The Guardian

 

This is a big, brash meta-musical studiously fashioned in the mold of Monty Python’s Spamalot, The Producers and The Book of Mormon, loaded with crowd-pleasing showstoppers, deliciously puerile gags and an infectious love of the form it so playfully skewers.
– David Rooney, The Hollywood Reporter

Video
Welcome to the Renaissance
A Musical
Bottom’s Gonna Be on Top
Hard to Be The Bard
I Suck (a cut song)
Preview
Word You Never Heard (a cut song)

 

2 Andra klassiska Elisabetanska musikaler. Minns ni dom…?
  

Nr 384: The Last Ship

The Last Ship (2014) 
Broadway, 105 föreställningar
Music & lyrics: Sting (Gordon Sumner)
Book: John Logan & Brian Yorkey. Inspired by Sting’s own childhood experiences and the shipbuilding industry in Wallsend, Tyne and Wear

The show is set in the English seafaring town of Wallsend, a close-knit community where life has always revolved around the local shipyard and the hardworking men who construct magnificent vessels with tremendous pride. But Gideon Fletcher dreams of a different future. He sets out to travel the world, leaving his life and his love behind. When Gideon returns home 15 years later, he finds the shipyard’s future in grave danger and his childhood sweetheart engaged to someone else. As the men of Wallsend take their future into their own hands and build a towering representation of the shared dream that defines their existence, Gideon realizes that he left behind more than he could have ever imagined.
The show is a portrait of a community so bound together by passion, faith and tradition, they’ll stop at nothing to preserve the only life they’ve ever known.

Intrigen känns kanske lite väl mycket som gammal uttjatad skåpmat men musiken… Mmmm, musiken fångar mig, den får mig att le ett sånt där lite sorgligt men ändå lyckligt leende. Jag blir alldeles varm inombords och starkt berörd av den. Musiken talar liksom direkt till mig och lockar fram både glädje och, faktiskt, några tårar.
Var länge sen som en musikal fick mig att känna mig så här melankolsisk och lycklig på en och samma gång. Helt magisk tycker jag den är!

Musiken är av folkrockkaraktär med tydliga keltiska inslag men även med andra influenser till exempel så hittar man en slurk tango och ett par sea shanties. Lägg till detta att det låter väldigt mycket Sting om allt också och för mig är det positivt.
Av nån anledning så återanvänder man 4 gamla, tidigare utgivna, Sting sånger i musikalen. Det är bra låtar ( Ghost Story, Island of Souls, All This Time och When We Dance) men man strök ett flertal av de nyskrivna sångerna till musikalen för att få plats med dem och det tycker jag var synd, för det var bra låtar som ströks. Men det är detaljer, för på det hela taget är detta en gripande, melodisk, vacker och oerhört suggestiv musikal.

En musikalplatta att älska och inte bara för musikal- och Stingnördar  utan det här kan nog de flesta falla för. Men det är lugn och ibland väldigt kontemplativ musik så vänta er inte svulstiga ballader eller hysteriska up-tempolåtar. Här är det ”less is more” regeln som gäller och en platta som bara blir bättre för varje gång man lyssnar på den.
Som bonus får man What Say You Meg i Stings egen tolkning.

Favvisar: What Say You Meg, We’ve Got Now’t Else, The Last Ship, The Night The Pugilist Learned How To Dance, Show Some Respect

Kuriosa:
Sting skrev ca 40 olika låtar till musikalen. I slutändan var det 14 nya och 4 gamla Stinglåtar som kom med i föreställningen.

Showen lyckades inte etablera sig bland biljettköparna på Broadway och gick för halvfulla hus. För att få fart på biljettförsäljningen så hoppade Sting själv med i föreställningen från den 9:e december fram till den 24:e januari 2015. Han ersatte huvudrollsinnehavaren Jimmy Nail som fick se sig förflyttad till ensemblen. Jimmy var inte dålig men saknade den där extra publikdragande ”star powern” som Sting kunde bidra med.
Stings inhopp satte fart på biljettförsäljningen men det räckte inte för att rädda föreställningen och man bestämde sig för att lägga ner produktionen så fort Stings gästspel var över.

Stings musik nominerades för Tony-, Drama Desk- och Outer Critics Circle Awards men vann inte nåt.

Press:
The lyrical language of Sting’s mournful score gives poetic voice to the distressed shipbuilders, but depicting their story as a heroic allegory is regrettably alienating.
…
… asking that we view the story in the more ancient tradition of myth and fairy tales, where it’s perfectly okay for the hero to repent and return home after years, even decades of wandering.
Being grounded in the very real world of collapsing industries and a redundant work force, Sting’s story doesn’t lend itself to this mythic treatment.
– Marilyn Stasio, Variety

… it’s hard not to root for this ambitious, earnest musical, which opened on Sunday night at the Neil Simon Theater. Rich in atmosphere — I half expected to see sea gulls reeling in the rafters — and buoyed by a seductive score that ranks among the best composed by a rock or pop figure for Broadway, the musical explores with grit and compassion the lives of the town’s disenfranchised citizens, left behind as the industry that gave them their livelihood set sail for foreign lands.

But along with its accomplishments … “The Last Ship” also has its share of nagging flaws. The book … is unfocused and diffuse.
…
… it’s fundamentally about loss, regret and unhappy or ambiguous endings. Those are all worthy subjects of musical dramatization, as some of Stephen Sondheim’s great shows and many an opera have established. But for all the ruminative, haunting beauty of its score, this musical often feels dramatically landlocked — like a ship without a crew.
– Charles Isherwood, The New York Times

But if the structure is slack, the book indifferent, the love story lopsided, and the gender politics unreconstructed, Sting’s folk-inflected songs, with their bright percussion and yearning strings, are a pleasure and they are performed here with vigour and swagger and joy. As the working men sing in the show’s most rousing song, We’ve got nowt else. Well, that’s plenty. Underneath all the metaphors and self-consciousness and strange earnestness, there’s a seaworthy show.
– Alexis Soloski, The Guardian

Videosar:
Jimmy Nails superhit från 1992 Ain’t No Doubt
Show Some Repect
When We Dance
Highlights
And Yet
From the recording of the cast album