Tag Archives: Alfred Hitchcock

Nr 390: Evening Primrose

23 Feb

415XacynK7L
Evening Primrose
(1966)
TV-musikal

Music & Lyrics: Stephen Sondheim
Book: James Goldman
Baserad på John Colliers novell publicerad i Presenting Moonshine (1941)

Poet Charles Snell takes refuge from the world by hiding out in a department store after closing. Once there he finds a secret group who have lived in the store for years. The leader of the group, Mrs. Monday, permits Charles to stay after he convinces her that he is a poet.
Charles meets and is smitten with a beautiful young girl, Ella Harkins, Mrs. Monday’s maid. Ella, who is now 19, has lived in the store since she was separated from her mother at age six, falling asleep in the women’s hat department.
Ella is unhappy and wants to leave, but is afraid of the ”Dark Men”. Should someone try to return to the outside world and risk revealing the group’s existence, the ”Dark Men” take them away…

Charles falls in love with Ella.
Ella finally decides she wants to leave. Charles is initially reluctant to leave his now-comfortable life, but then understands that he loves Ella more than poetry. Mrs. Monday and the others hear their plans, and they call the ”Dark Men”, as Ella and Charles try to escape…

En charmig, om så lite mossig, tv-musikal från en tid då man fortfarande regelbundet skapade originalmusikaler för tv.
Det roligaste med den här är naturligtvis att det är Stephen Sondheim som skrivit musiken och sångerna. Denna produktion från 1966 ligger precis mitt emellan hans Broadway flopp Anyone Can Whistle (1964)  och innan han slår igenom stort med Company 1970 (se Dag 317). Han hade förvisso en flopp till på Broadway innan denna tv-musikal nämligen  Do I Hear a Waltz (1965) men den skrev han bara sångtexterna till, musiken var Richard Rodgers, så den räknar jag inte riktigt som en ”Sondheimmusikal”. 

Det är typisk Sondheimsk musik vi bjuds på i filmen, inte så trallvänliga melodier alltså men roliga, överraskande och melodiskt intressanta är de och de driver alltid handlingen framåt eller fördjupar karaktärerna.

Det är lite som att kolla på ett musikalavsnitt av den klassiska tv-serien The Twilight Zone för här blandas romantik, sång med  fantasy och skräck och vi får till och med den typiska lilla knorren på slutet.

Hela programmet finns att hitta på YouTube eller att köpa på DVD i en snygg restaurerad variant och är väl värd en titt.

Trivia

Anthony Perkins, som spelar huvudrollen, är idag kanske mest ihågkommen för sin ikoniska tolkning av Norman Bates i Alfred Hitchcocks Psycho, men han hade en även en lång karriär på Broadway där han  både medverkade i talpjäser som Tea and Sympathy (1953) och musikaler som Greenwillow (1960), se Dag 55.

Charmain Carr som spelar den kvinnliga huvudrollen, Ella, är kanske mest känd för att hon spelade  Liesl, den äldsta av von Trapp barnen i filmversionen av The Sound of Music (1965).

Man gjorde en studioinspelning med sångerna från tv-filmen 2001. I den sjungs rollen som Charles av Neil Patrick Harris och rollen som Ella av Theresa McCarthy.
På samma cd finns också sångerna från Sondheims musikal The Frogs som han skrev till Universitetet Yale.

Video

Trailer
If You Can Find Me I’m Here
Take Me To The World
When
I Remember
Sixteen Going On Seventeen fr Sound of Music med Charmain Carr
Anthony Perkins sjunger Never Will I Marry fr Greenwillow

 

Annonser

Dag 200: The Brain From Planet X

23 Jun

BFPXcov72
The Brain From Planet X (2006), Los Angeles Cast
Musik & sångtexter: Bruce Kimmel
Libretto: David Wechter & Bruce Kimmel

Det är dags för åter en rymdinvation av jorden, denna gång i musikalform.
Intrigen följer samma mönster som hundratals extremt lågbudgeterade filmer från femtiotalet.
Det är 1958 och en enorm hjärna från planeten X har tillsammans med sina två assistenter anlänt till jorden.
Deras mål?
Att erövra jorden naturligtvis och de startar sin erövring i San Fernando dalen. Tanken är att de ska utgå från den fantastiska och nya planen: plan tio.*
Som brukligt i den här typen av berättelser så är detaljerna i planen ganska luddiga men det förekommer en ”dödsstråle” naturligtvis.
Alla klichéerna finns med: billiga kulisser, en totalt seriös och allvarlig berättare som förklarar att detta vi får se har hänt på riktigt, kraftigt överspelande skådespelare, stereotypiska könsroller, en stridspitt till general som vill spränga rymdvarelserna från jordens yta med hjälp av atomvapen, en döende men smart gammal professor, kåta tonåringar, trummande beatnicks, en charmigt virrig uppfinnare och fantastiska drömmar om hur underbar framtiden (läs 80-talet) kommer att bli med flygande bilar, kolonier på månen etc. Plus saker som man kanske inte räknat med, som en steppande hjärna….
Och självklart så stoppas invasionen, den här gången tack vara att den kvinnliga rymdassistenten upptäcker sex och den andre upptäcker att han är gay och öppnar en blomsterbutik i West Hollywood…

*En klar referens till den klassiska kultfilmen Plan Nine From Outer Space från 1956. Hela musikalen kryllar självklart av referenser till liknande klassiska sci-fi/kalkonrullar från femtiotalet

Det här är ganska så kul. Inte hellyckat men ganska kul.
Sångerna är enkla men samtidigt väldigt catch-ig även om jag tycker att Kimmels hyllningar och referenser till andra musikaler och kända sånghits ibland tar för mycket plats. Det är kul att nån gång känna igen en musikalisk fras eller en textrad men när det dyker upp ett flertal på raken och i nästan varenda sång, ja då blir det lite enformigt.
Nu får jag erkänna att mycket av lånen sker från hans egna sångkatalog och om man inte känner till hans tidigare verk så är det kanske inte lika uppenbart som det är för mig.
Musiken består av lätt femtiotalskryddad rock, lite jazz, en dos vaudevill-inspirerad musik och så lite ”Broadway” toner.
Sånginsatserna är helt ok. Orkestern är liten och ibland för dominerad av syntinslag men det blir ju lätt så i lågbudget shower.
På det stora hela så låter det ganska bra om den här plattan och även om sångtexterna ibland är lite för dåliga och camp-iga så är det en rätt så rolig platta att lyssna på. Och det är nått speciellt med herr Kimmels låtar som gör att jag nästan alltid fallet för allt han skriver. Hans melodier fångar oftast mitt intresse från starten och de har alltid starka refränger. Han kan sin genre och älskar verkligen musikaler så mycket är säkert.
Så om man vill få sig en dos Bruce Kimmel så är det ingen dum introduktion även om jag personligen föredrar hans musikalfilm från 1976 The First Nudie Musical.

Favvisar:
The Brain from Planet X, The Plan, The World of Tomorrow, Things Are Gonna Be Changing Around Here, All About Men

Kuriosa:
Bruce Kimmel har gjort det mesta inom showbiz.
På sjuttiotalet var han skådespelare och medverkade i ett flertal av den tidens mest populära serier som Gänget och jag, The Partridge Family, M*A*S*H m fl.
Samtidgt skrev han (och medverkade i) ett par scenmusikaler (jag gillar Stages från 1978 där man får följa elever på en scenskola från det de blir antagna tills de tar sin examen, lite som filmen Fame men kom ett par år före den) och både skrev och regisserade och spelade med i filmmusikalerna The First Nudie Musical och The Creature Wasn’t Nice (även känd som både Spaceship och Naked Space för att cash-a in på det faktum att Leslie Nielsen spelade huvudrollen i den och syftar på ett par succéer han var med i Airplane! och Naked Gun).
Han har också skrivit ett flertal romaner, plus två självbiografier.
1993 började han som skivproducent på bolaget Varese Sarabande och där gav han ut ett flertal samlingsplattor  med musikalmusik baserade på olika teman som Shakespeare On Broadway eller efter  kompositörer som The Alan Menken Album, plus castinspelningar, filmmusik samt solistiska album med artister som Petula Clark, Helen Reddy och Liz Callaway.
Så småningom staratde han sitt eget bolag Kritzerland som bland annat specialiserat sig på att re-mastra gamla musikaler och filmsoundtracks och dessutom ge ut obskyra shower på cd. Ofta i väldigt begränsade utgåvor med tillhörande små faktaspäckade häften fyllda av de mest otroliga och roliga uppgifter.
Värt ett besök för den nyfikne: www.kritzerland.com

Han har även medverkat på ett flertal av de skivor han producerat under sin sångarpseudonym Guy Haines och har i det namnet även gett ut ett par soloplattor (som jag har, dessutom signerade av honom – ba lite skryt för my fellow nerds…).
Guy Haines är förresten namnet på mannen Farley Granger spelar i Alfred Hitchcocks film Strangers On A Train.

Videosar:
The Brain From Planet X
En sammanfattning av showen
I Need An Earthman
 Now!
Bad Girl
Brain Tap – Rehearsal
Plan 9 from outer space (trailer)
The First Nudie Musical (trailer)
I Want to Eat Your Face ett musikalnummer ur The Creature Wasn’t Nice, det är Bruce själv som sjunger

%d bloggare gillar detta: