Tag Archives: Amadeus

Nr 447: Mozart! – Das Musical (1999)

17 Aug

143Mozart! – Das Musical
Uppsättningar i urval:
1999: Wien, 419 föreställningar
2002: Tokyo
2002: Wermland Opera i Karlstad
2015: Wien revival
2016: Shanghai

Music: Sylvester Levay
Book & Lyrics: Michael Kunze, baserat på Wolfgang Amadeus Mozarts (1756 – 1791) liv.

Musikalen startar vid en stor fattiggrav i Wien, där Mozarts hustru Constanze säljer vad hon påstår är Mozarts kranium till en samlare.
Vi förflyttas sen snabbt tillbaka i tiden till Wiens kejserliga hov där den 7-årige Wolfgang imponerar stort på Kejsarinnan med sitt piano- och fiolspelande, sitt absoluta gehör och sin förmåga att snabbt komponera nya musikstycken. Han och hans far tror att de ska bli rikligen belönade för uppvisningen men allt Wolfgang får är kejsarinnans sons gamla urvuxna jacka.
Detta är första, men inte sista gången som det handlar om pengar eller snarare bristen på pengar.
Alla i den här föreställningen vill ha pengar och försöker profitera på Mozart och om de inte vill ha hans pengar så vill de kunna sola sig i hans framgångar. Men när han har motgångar så finns ingen där för honom.  Utom Constanze som till en början, tillsammans med sin familj, jobbar på att svindla honom på pengar men som sen blir förälskad i honom och är den enda som på slutet bryr sig om personen och inte framgången Mozart.
Mozart själv skildras som ett nativt naturbarn som är berusad på sin egen talang men konstant känner sig missförstådd.
Och så har vi relationen till hans far. Den är minst sagt komplicerad och genomsyrar hela musikalen. Wolfgang har konstant dåligt samvete för att han inte lyder sin fader. Pappan å sin sida går mest runt och är bitter för att Mozart inte lyder honom och inte heller ger honom del av de pengar han tjänar. Ja, se där var det om pengar igen!
När pappan sen dör så får Mozart ett sammanbrott och efter att ha skrivit Trollflöjten och Requiem så dör även han.

Till detta kan läggas att den unge (7-åringen) Mozart hela tiden finns med på scen som en slags alter ego. Han skriver konstant på (vad jag tror ska vara) notblad med en gåspenna och vid olika tillfällen så hugger han den i vuxen-Mozarts arm och använder sig av blodet som bläck. Förstår inte riktigt vad de ville säga med detta. Att unge-Mozart finns med fattar jag dock. Det är nog en symbol för den förlorade barndomen som hela tiden gör sig påmind och som är en orsak till att vuxen-Mozart aldrig riktigt växer upp och tar ansvar för det han gör. Eller nått. Typ.

Baserar mina intryck och åsikter på reviveln som gick i Wien 2015.
Det här är nog en musikal som man kanske måste sett eller lyssnat på fler gånger än vad jag har gjort för att förstå dess storhet – för den har spelats mycket och varit ganska så framgångsrik – för jag begriper mig inte riktigt på den.
Här finns bitvis intressant musik, ett par roliga shownummer, ett par halvschysta rockigare låtar – lite kul är att man bara använder sig av rock när nån ska framstå som skurk -, några hyfsade ensembler och, tyvärr, oändligt med ganska så tråkiga ballader som liksom bara pågår.
Men nån riktig dramatik finns inte. Man får bara små små brottstycken eller smakprov ur Mozarts liv och det är librettisten som bestämmer vad som är intressant. Som publik håller man inte alltid med.
Karaktärerna blir aldrig levande. Man bryr sig inte om nån. Och Mozart som trulig självupptagen diva med offerkofta och som fastnat i nån sorts evig tonårsrevolt är definitivt ingen man hejjar på.
I balladerna så ältar folk sina egna känslor på ett sätt som närmar sig onani och ingen av de numren leder handlingen framåt.
För all dramatik som finns i grundmaterialet (Mozarts liv, menar jag nu) så har det blivit en ganska så stillastående och seg musikal. Den är bara drygt 2 timmar lång men känns betydligt längre.
Ville verkligen tycka om den och kanske att jag en dag kommer att ändra uppfattning och kalla den för ett mästerverk (knappast troligt men man vet aldrig) men för nu så upplever jag den som raka motsatsen till Mozarts musik = tråkig, förutsägbar och banal.

Kuriosa:
Upphovsmännen bakom denna musikal är samma som till musikalen Elisabeth som kom 1992 och blev en mega succé i stora delar av världen. Även den spelades på Wermland Opera i Karlstad.

Mozart föddes i Salzburg när den staden fortfarande hörde till Tysk romerska riket. Han kallade aldrig sig själv österrikisk utan det blev han kallad långt efter sin död av människor från Österrike.

Press:
Om Wermland Operas version:

Ändå blir helheten för splittrad och själva förutsägbarheten i detta schlagermusikalkoncept gör att Mozart! känns en aning seg. Ofta balanserar man farligt nära den tomma patetikens och den pretentiösa banalitetens avgrund. Där finns en påklistrad sentimentalitet och alldeles för många omotiverade känsloutbrott, om än i snygg förpackning. Christer Nerfont är en utmärkt musikalartist och växlar mellan spelscener där han oftast är en exalterad, obstinat eller utagerande Wolfgang och sånger som spänner mellan olika slags uppgivenhet, förvirring och ångest.
Men trots det blir rollen Mozart bara en kostym och en röst, inte en människa.
– Svenska Dagbladet

Att göra en musikal om honom (Mozart, min anmärkning) tycks vara rena självmordsuppdraget. Och samtidigt så absurt att Musikteatern i Värmland med denna österrikiska import åtminstone ror hem en fungerande teaterkväll. Tacka inte minst titelrollsinnehavaren Christer Nerfont för det.

Musikalen ”Mozart” handlar inte som Schaffers pjäs ”Amadeus” om medelmåttan kontra snillet. Den vill gestalta Mozart som ett slags schizofren figur, splittrad mellan människan och den lysande förmågan.
Tonsättaren Sylvester Levay (ingen större förmåga) försöker klokt nog inte ens snudda vid Mozarts musik.

Vad göra med texter som ”Ingen älskar dig som jag” sjungna till en högst ordinär melodi.

Det här är en typisk tablåmusikal och uppsättningen är tillräckligt tokig för att inte bli en sämre dussinprodukt.

I Karlstad hjälps helhetsintrycket upp genom en till synes aldrig sinande praktfull kostymparad. Musikaliskt är det för övrigt körerna som är starkast. De kontrasterar mot en viss långrandighet i verket.
Återigen utnyttjas den lilla teatern i Värmland till bristningsgränsen. Hans Hiort är en teaterchef som på gott och ont försöker och ofta lyckas spränga ramarna. Ett mod som måste belönas, även om han denna gång nog borde ha satsat på ett bättre verk.
– Marcus Boldemann, Dagens Nyheter

Videosar:
Trailer för Wien Revivaln 2015
Gold von den Sternen
Jeder Abschied ist der Anfang einer Reise
Ich bin Musik
Wie wird man seinen Shatten los – koreansk version
Wo bleibt Mozart?
Ein Bissel für’s Hertz
Wie kann es möglich sein?

 

 

 

Annonser

Dag 183: Triumph Of Love

6 Jun

Triumph Of Love
Triumph Of Love (1997), 85 föreställningar
Musik: Jeffrey Stock  + Van Dyke Parks skrev sången Mr Right och Michael Kosarin skrev sången Have A Little Faith
Sångtexter: Susan Birkenhead
Libretto: James Magruder baserad  på Pierre de Marivaux commedia dell’arte pjäs Le Triomphe de l’Amour från 1732

Prinsessan Leonide av Sparta har blivit hopplöst förälskad i Agis, en ganska korkad men oerhört vacker man och dessutom den rättmätige arvtagaren till riket hon styr.
Agis blir undervisad på en stor egendom av sin farbror Hermocrates och hans syster Hesione, bägge berömda filosofer.
Leonide bestämmer sig för att nästla sig in där.
För att inte väcka misstankar om vem hon egentligen är så klär hon ut sig till en ung man vid namn Phocion.
Agis fattar dock misstankar och då berättar hon för honom att hon egentligen heter Cecile, är en dam av börd som flytt undan från ett tvångsgifte med en äcklig äldre man.
Även Hermocrates ser igenom hennes förklädnad men till honom säger hon att hon heter Aspasie och att hon klätt ut sig för att få en möjlighet att studera för honom ”världens främsta filosof”. För att undvikas att kastas ut så låtsas hon dessutom att hon är passionerat förälskad i honom.
Hesione i sin tur blir helt betuttad i den unge pojken (vi pratar om den förklädda prinsessan nu bara så ni hänger med i alla olika identiteter). När han/hon ser hur sårbar och förtryckt Hesione är så bestämmer sig han/hon för att uppvakta henne.
Leonide lyckas trassla till det mer och mer för sig och det medför att hon till sist tvingas byta identitet, kön och personlighet var och varannan minut, ibland måste hon till och med spela två av sina roller samtidigt…

Det här är en musikal fylld av vacker, dramatisk och rolig musik.
Den spretar dock väldigt mycket åt olika håll: det är lite Sondheim-influenser, lite 30-tals jazz, några dramatiska popballader och ett par stilar till. Detta medför att jag har lite svårt att få ordentligt grepp om showen. Men jag gillar mycket av det jag hör.
En sak är säker, det här är riktigt teatrala sånger. Flera av dem innehåller stora dramatiska skeenden, viktig information eller plötsliga intrigvändningar, så man bör verkligen lyssna på texterna – som är rätt så bra, dessutom. Men det medför också att det inte direkt finns några trallvänliga eller catch-iga låtar här, så denna platta mår bäst av ett aktivt lyssnande. Vilket denna cd också uppmuntrar till då många av de medverkande är otroligt duktiga röstaktörer förutom att de sjunger bra.
F. Murray Abraham (mannen som vann en Oscar 1985 för sin roll som Salieri i filmen Amadeus) visar att han har en liten men mycket behaglig röst.
Broadwaylegenden Betty Buckley är i bra vokalform och här har hennes vibrato ännu inte tagit överhanden som den tyvärr gör allt som oftast nuförtiden.
Bäst är dock Susan Egan som Leonide. Denna sångerska har en väldigt speciell röst som gör att man känner igen henne direkt. Hon är inte bara ypperlig rent vokalt utan hon har dessutom en komisk tajming utöver det vanliga och en fantastisk förmåga att verkligen berätta nått med texten i sina sånger. Makalöst bra är hon!
Känner att de tre genomlyssningar jag hunnit med idag inte riktigt har räckt till, den här måste jag nog lyssna ett par gånger till på. Det är ett rätt så bra betyg tycker jag. Absolut värd att leta upp.

Favvisar:
Anything, Serenity, The Bond That Can’t Be Broken, Mr. Right, Henchmen Are Forgotten, Have A Little Faith

Pressklipp:
You may want to carry earplugs if you go to the Royale Theater to see Triumph of Love, the new, modestly scaled musical adaptation of Pierre Carlet de Chamblain de Marivaux’s 18th-century French comedy. The seven cast members have been so miked that even a whisper could be pumped up to reach every cranny in Yankee Stadium.

The sound problem is not the only thing wrong with Triumph of Love, but it typifies the heavy-handedness of a production that held out so much promise when it was initially announced.

Triumph of Love has the manner of something put together by academics trying desperately to kick up their heels when their shoes are made of cement. As written, directed and (for the most part) played, the show is jokey instead of witty, busy without being frantic or funny.

She (Heidi Ettinger, the scenic designer*) also did the gorgeous gold curtain that, before the show begins, hangs down to the stage, spilling into the orchestra pit in what look to be great, heavy folds. Its suggestion of conspicuous consumption doesn’t have much to do with the show, but the display intrigues. It is an image of elegant indolence, like the sight of a beautiful woman casually dragging a priceless sable coat across the floor at Maxim’s. When the curtain rises, everything that follows is an anticlimax.
– Vincent Canby, The New York Times           *mitt tillägg

Videosar:
Anything
Serenity
You May Call Me Phocion

%d bloggare gillar detta: