Dag 224: 1600 Pennsylvania Avenue / A White House Cantata

1600 Pennsylvania Avenue (1976), 7 föreställningar
Baserar mitt omdömme på konsertversionen som går under namnet A White House Cantata och kom ut på cd 2000
Musik: Leonard Bernstein
Sångtexter & libretto: Alan Jay Lerner

Föreställningen handlar om de första 100 åren i Vita Husets historia.
Vi får  möta både de olika presidenterna som bodde där och några av dem som arbetade som husfolk under dem. Många av berättelserna har ett fokus på rasrelationer.
Vi får höra om Thomas Jeffersons påstådda affär med en svart piga, om James Monroes vägran att stoppa slaveriet i Washington, om efterdyningarna av det amerikanska inbördeskriget, om hur Andrew Johnson ställdes inför riksrätt och blev frikänd med bara en rösts majoritet och mycket, mycket mer.
Det finns fyra huvudroller här, två par, ett svart  och ett vitt.
Den vite mannen spelar alla de olika presidenterna och den vita kvinnan alla presidentfruarna.
Det svarta paret gestaltar alla de olika svarta tjänarna som jobbade där.

Eftersom det här är en semiklassisk konsertversion av verket så är det svårt att bedöma hur själva musikalen var.
Den här skivan är i alla fall bitvis väldigt intressant och spännande.
Det är väldigt storslagen musik som innehåller maffiga koralpartier, marscher, valser och till och med lite blues. Bernstein visar upp en lekfullhet och samtidigt ett allvar som tillsammans med hans små blinkningar till kompositörer som  Gustav Mahler, Sibelius och Copland gör det här till en av hans mest intressanta och mer klassiskt inspirerade verk.
Allt är kanske inte bra men det som är bra är å andra sidan otroligt bra.
Tyvärr så tycker jag nog inte att Alan Jay Lerners texter är av samma  höga kvalitet. Tvärtom så känns de bitvis ganska så banala och krystade.
De vokala insatserna här är strålande med bland annat en rent självlysande Barbara Hendricks.
Önskar att det funnits en inspelning av originalcasten så att jag kunde gjort en jämförelse mellan versionerna. Det kanske var en illa sammansatt föreställning men musiken var det inget fel på, det om något bevisar denna version.
Efter att jag skrev det ovan så har jag hittat några inspelningar från Broadwayversionen.

Favvisar:
On Ten Square Miles by the Potomac River, The President Jefferson Sunday Luncheon March, I Love My Wife

Kuriosa:
Det här var Bernsteins första Broadwaykomposition sen West Side Story 1957. Det blev också hans sista.

Med anledning av att man under tryouten hade kondencerat och strukit mycket i Bernsteins musik utan hans medgivande och med tanke på den negativa kritiken och publikreaktionen stycket fick så förbjöd Bernstein inspelningen av en castplatta.
Efter hans död så skapade man en konsertversion för kör och solister av verket. Verket räknas som ett ”klassiskt” stycke eftersom man använder sig av skolade operasångare i solistrollerna. Denna version skiljer sig en hel del från Broadwayversionen men det är den enda inspelning som finns.
Bernsteins sterbhus tillåter fortfarande inte att originalverket framförs, spelas in eller ens publiceras.

Patricia Routledge som spelade alla presidentfruarna på Broadway var den som fick de bästa recensionerna. Ett av hennes nummer hette Duet For One, en riktig tour de force där hon spelar två olika presidentfruar, en avgående och en tillträdande. Den gav henne en äkta showstopper och en låååååång stående ovation på premiären. I sången förvandlar hon sig hela tiden, fram och tillbaka, till först den ena presidentfrun och sen till den andra och så tillbaka igen. Detta genomförs endast med hjälp av små blixtsnabba förändringar av perukens placering och genom att byta röst. Och jag har till min glädje hittat en ljudinspelning av detta nummer, se nedan.
I Sverige är Patricia nog mest känd som den socialt uppåtsträvande Hyacinth Bucket i populära tv-serien Skenet Bedrar.
Den engelskfödda Patricia spåddes en gång en strålande framtid på Broadway men tyvärr för henne så floppade varenda musikal hon medverkde i. Så hon flyttade hem till England där hon istället fick en strålande karriär, bland annat med den ovan nämnda serien.

Ljudis:
The President Jefferson Sunday Luncheon March – från Broadwayshowen!!!!
Minstrel Show Part 1 – från Broadwayshowen
Patricia Routledge – Duet For One
Lud’s Wedding från Broadwayshowen

Dag 204: Scarlett/Gone With The Wind

Scarlett/Gone With The Wind (1970), premiär i Tokyo.
Baserar mitt omdöme på castinspelningen av West End versionen från 1972, 398 föreställningar.
Musik & sångtexter: Harold Rome
Libretto: Kazuo Kikuta för det japanska originallibrettot som blev bearbetad för den engelskspråkiga marknaden av Horton Foote, baserad på Margaret Mitchells roman med samma namn från 1936

Berättelsen är av det episka slaget med mängder av personer, massor av sidointriger och en handling som sträcker sig över många år. Det känns fånigt att ens försöka redogöra för den här och dessutom har säkert de flesta sett filmversionen av romanen och har ni inte det så rekommenderar jag er att göra det. Den må vara från 1939 men den håller fortfarande.
I korthet kan man väl säga att showen handlar om Scarlett O’Hara, en självupptagen skönhet från den amerikanska södern, en sk Southern Belle och hennes passionerade och turbulenta förhållande med Rhett Butler.
Deras kärlekshistoria sträcker sig från innan det amerikanska inbördeskriget, genom själva kriget och till den efterföljande perioden av återuppbyggnad.

Jag tycker ganska så bra om det här.
Visserligen så låter det mer 60-tal om musiken än nått som för tankarna till den amerikanska södern på 1860-talet. Men spelar roll. Rome kan skriva bra melodier. I det här fallet tog det visserligen ett par genomlyssningar innan han lyckades fånga mig men nu kan jag inte få nog.
Jag har också originalcastplattan från den japanska versionen Scarlett och den har genast blivit betydligt mer tillgänglig nu när jag förstår vad de sjunger om.
I vissa bitar så föredrar jag den japanska versionen eftersom allt får en extra dimension när det framförs på japanska men den engelska är inte dum den heller.
På den engelska cd-utgåvan så får man med som bonus 7 demos med kompositören själv. Bland dem ett par sånger som skrevs till den amerikanska versionen.
En rätt ojämn musikal på många plan men när den är bra så är den redigt bra och lättsjungen text har den också:
Tralalalalalalalaley,
tralalalalalalalaley,
tralalalalala,
tralalalalala,
This will be a happy blissful Christmas day…

Favvisar:
Blissful Christmas/Home Again/Tomorrow Is Another Day, Marrying For Fun, A Southern Lady, How Often

Kuriosa:
Showen hade sin upprinnelse i en 9 timmar lång scenversion av Borta med vinden som hade premiär på Imperial teatern i Tokyo 1966. Föreställningen blev en enorm framgång och det ledde till att man bestämde sig för att göra en musikalversion av berättelsen.
Kazuo Kikuta skrev librettot och man anlitade den erfarne amerikanske musikalkompositörer Harold Rome för att skriva sångerna. Även regissören Joe Layton och dirigenten/orkestreraren Lehman Engel kom från Broadway och hade stor erfarenhet av musikalproduktioner.
Resultatet blev en episk musikal som fick namnet Scarlett och som var så lång att den fick delas i två delar. Man spelade först del ett i sex månader och sen fick del två sin premiär och så spelades den i sex månader. Varje del var 4 timmar lång.
Inför den engelskspråkiga premiären så gjorde man kraftiga strykningar i manus men showen som hade sin premiär i London 1972 var fortfarande över tre timmar lång. Dessutom döpte man om den till bokens titel: Gone With The Wind.
Filmversionen var närmare fyra timmar lång och boken är en väldigt tjock bok så det som visades upp för publiken blev en slags ”Det Bästa” version av berättelsen. Showen fick mycket kritik just för att den ansågs för ytlig och skissartad, och att man alltför mycket förlitade sig på att publiken kunde sin berättelse och hade god kännedom om både karaktärerna och handlingen.
Tanken var att man efter London skulle ta showen till Broadway men efter förödande kritik under try-outen i Los Angeles – som ledde till stora omarbetningar av både manus och sånger – och lika dåliga recensioner under try-outen i San Fransisco så lade man ner produktionen.

För ett par år sedan sattes en helt nyskriven musikal baserad på Borta med vinden upp i London. Den hade musik och sångtexter av Margaret Martin och ett libretto av henne och Trevor Nunn, han regisserade även föreställningen. Den försvann efter bara 79 shower.

När Margaret Mitchell skrev sin berömda bok så började hon med slutscenerna, för att sen skriva berättelsen om vad det var som ledde fram till dessa.
Hon brydde sig aldrig om att spekulera i vad som skulle kunna hända med kärleksparet efter bokens slut. På frågan om vad hon trodde så svarade hon: For all I know, Rhett may have found someone else who was less difficult.